• START
  • OM MIG
  • ALECCIS
  • PÄRLA
  • LILLIS
  • Livets villkor suger

    Hon satt på en stol utanför klassrummet. Det var inte svårt att känna den känsla hon hade. Det utstrålade sorg i hela korridoren och hon var så himla ledsen. Jag satte mig på stolen bredvid henne, och frågade hur det var fatt.
     
    Det är svårt att leva sig in i andras familjesituationer, och framför allt när det är långt ifrån ens egen verklighet. Vi är fyra syskon, inte bara tighta i ålder utan även nära varandra som personer. Som riktigt bra vänner, och vi systrar har varsin pojkvän som inte bara hamnat i våra liv, utan de har även väldigt nära kompisar och umgås oberoende av oss systrar. Varav två av dem är rena BFFs - tack vare oss systrar. Vi har en helt fantastisk sammanhållning, allihop. Vi syskon har alltid, under hela vår uppväxt, haft en nära kontakt. För mig är det därför en självklarhet att som syskon, och egentligen hela familjen, vara nära varandra rent känslomässigt.
     
    Men denna dag, på högstadiet, med min klasskamrat på stolen utanför klassrummet. Jag minns det som igår, hon var så ledsen. Jag minns inte att det rann tårar, men det var inte långt ifrån. Det gick inte att missa hur förtvivlad hon var.
     
    Denna vän, som egentligen aldrig var någon av mina riktigt nära vänner, är äldst av tre syskon. Mellanbrodern var två år yngre, och den yngsta brodern ytterligare några år yngre. När denna tjej var i mellanstadieåldern så tog deras mamma sitt eget liv. Bara det är det mest tragiska man någonsin kan tänka sig, framför allt för barn.
     
    Just denna dag satt min klasskamrat och sörjde ytterligare ett försök till att rädda syskonrelationen. Hon ville såå gärna bygga upp den i nuläget så trassliga relationen med mellanbrodern. Om jag inte minns helt fel så bodde de inte ens under samma tak. Det fanns inte med någon pappa i bilden, och barnen hamnade lite här och där. Tjejen ville verkligen så himla gärna få upp en bra kontakt med mellanbrodern, men fick ingen respons. Det gjorde henne förkrossad. Jag, som kommer från en helt annan typ av familj, försökte trösta med att de säkert blir mer tighta med åldern. Jag visste inte vad jag skulle säga. Försökte låta väldigt övertygande men även tröstande, men var i själva verket inte så säker på mitt ord som jag försökte låta. Men jag hoppades, oh, det gjorde jag verkligen.
     
    Mellanbrodern hamnade i mina ögon inte helt rätt. Han hade säkert fantastiska vänner, men utifrån var det inte det bästa "gänget". De hamnade i trassel i skolan och hade rätt dåligt inflytande på varandra, men de hade i alla fall varandra. Jag vet såklart inte vad som hände sedan, men jag vet att denna broder tog sitt eget liv för några år sedan. Helt ofattbart tragiskt och jag lider något in i helvete med denna tjej (och resten av hans anhöriga).
     
    Vi kunde låtsas att det räckte med det här. Men icke. I helgen hände en allvarlig bilolycka, med dödlig utgång. En av de tre personerna i bilen avled av sina skador. De andra båda fick allvarliga skador. En av de skadade är den yngsta brodern. Läget ska enligt media vara stabilt.
     
    Det går inte att nämna denna ofattbart tragiska händelse utan att känna djup sorg med den avlidnes anhöriga. Men utöver detta så slogs jag av minnet med min klasskompis, x antal år tidigare. Jag lider något oerhört med henne.
     
    Vet inte om detta är "to much" att skriva ut på en hästblogg såhär, men jag behövde ventilera. Jag har ingen kontakt med denna tjej idag, men jag hoppas verkligen att hon lever det bästa möjliga liv hon kan, trots den historia hon bär med sig. Fan ta livet, och dess vidriga villkor.
     
     
     

    TBT Borås Grand Prix 2016

    Där jag hoppar in och jobbar nu så kör jag jag ju genom Borås upp till Göteborg. Och JA, det är tamejfan UPP till Göteborg. Norrut, uppåt. Högre upp på kartan än där jag är nu. Uuuuupp. Stör mig som fan på folk som säger "ner" till Göteborg. Fine, om du åker från typ Kiruna då. Då är det ner till Göteborg. "Det är ju kusten blablabla". Men sen när är jorden platt, känner jag. Som att man känner hur högt över havet man är och då skulle veta huruvida fordonet gått mest i uppförsbacke eller nedförsbacke. Nej, jag vidhåller stenhårt att det är upp till Göteborg härifrån.
     
    Borås, som sagt. I våras åkte jag och Aleccis till Borås på deras stora GP-tävlingar. Vi startade såklart de minsta klasserna (haha) but still. Vi var där! När jag såg proppen så kändes det så "fel" att anmäla, men hur noga jag än läste så fanns det inget som sa att vi inte fick vara med. Vi var behöriga, så att säga. Och så åkte vi. Jag sov hos syster UPPE i Göteborg men var på anläggningen från tidig morgon till sen kväll. Träffade även två nya vänner från Borås. Det var vårt första riktiga meeting, och egentligen det enda vi varit på där vi gått all in med övernattning och allt. Andra flerdagarstävlingar har varit hemmakring så vi hade åkt varje dag, alternativt tvådagars i Bankeryd. Förvisso med övernattning, men inte ett tvättäkta meeting.
     
    Jag saknar det verkligen. Det var helt fantastiska tävlingar, stämningen var på topp och Aleccis och jag hade genomgående bra dagar ändå, skulle jag säga. En vinst i första klassen, missbedömde upplägget lite i andra och red på för mycket så vi fick med oss tre bommar. Ett nedslag i omhoppningen i tredje klassen, och ett onödigt ner i fjärde klassen och målet för meetinget var att ta oss till final i lilla rundan - vilket vi gjorde. Red där nolla i grunden men gjorde bort mig totalt i omhoppningen där jag satsade friskt till sista hindret, men ångrade mig och detta alldeles för sent så jag inte hann få tillbaka Aleccis och vi kom inte helt perfekt utan rev sista hindret. Jag skulle ha låtit henne gå när jag bestämde mig för det. Vi kanske hade rivit ändå, men det hade känts bättre.
     
    Men återigen - helt fantastiska dagar med tävlingsarrangemang av högsta standard, bra mat i två olika restauranger, skön stämning i stallarna (jag tror vi hamnade i det bästa. Vi hade det så mysigt, jag och A!) och funktionärer som slet med merarbete då vädret var k-a-o-s. Det kom mängder av snö men var några få plusgrader så det låg tungt på stalltaken och blev en enda stor gegga på tävlingsplatsen. De slet som djur men skötte det så bra det bara gick.
     
    Det var verkligen jättetrevligt att åka och tävla i Borås dessa dagar och jag ska kringa för att förhoppningsvis lyckas ta mig in i startlistorna även 2017. Men det gäller att ligga i! 2 minuter och 43 sekunder tog det att fylla 120-klasserna. Unghästklasserna snackar vi endast sekunder (pga inte så många platser)! Och jättelånga reservlistor. Japp, jag förstår att det drar folk.
     
    Men jag fortsätter väl sukta efter, och drömma mig bort till, vårkanten och Borås-tävlingarna varje gång jag passerar, haha. Det hade inte suttit fel med fler meetings på rutin-kontot heller. Men som det ser ut nu är det framför allt Borås jag vill försöka starta.
     
     
     
     
     
     
     
     
     
     
     
     
     
     
    Från andra dagens 120 cm. Har tyvärr ingen film från vinnarrundan vilket ändå är lite tråkigt. Men denna runda är också lite speciell. Det håller på att gå åt helvete på linjen här där printen är (5ab-6) men hon lyckas på något jävla vänster få över oss över det svarta där nere på något magiskt vis utan att riva. Antagligen av ren vilja bara, haha, och en sjuk kvickhet i benen. Aja, det kändes lite som hej-kom-och-hjälp-mig just där, men hon hoppar helt fantastiskt emellanåt!
     

    RSS 2.0