• START
  • OM MIG
  • ALECCIS
  • PÄRLA
  • LILLIS
  • Latoya

    Latoya är av rasen Estnisk Sporthäst. Hennes mor är Svenskt Varmblod (SWB) och hennes far är Bayerskt Varmblod (Bavarian). Latoya är född 2012 och jag importerade henne från Estland i börja av april.
     
    Latoyas mormor, Gucci, gick svår hoppning med vinst i SM på Strömsholm och placering i JSM. Latoyas syster är planerad att gå 140-klasser i år, och hoppar 130-klasser i nuläget. (Jag såg henne dessutom live i Borås.) Latoyas far gick också svår hoppning, och har vunnit mästerskap i Estland.
     
    Lord Leu (född 1999) är hennes far och Nonsens K (född 2006) är hennes mor. Nonsens K startade en 100 cm-klass i februari med placering men fyller mer funktionen som hobbyhäst, då det är Latoyas uppfödares häst som hon rider på, än ren tävlingskompis.
     
    Nedan är utförligare stam på både hingstens och stoets sida.
     
     

    Om mig - och min häststory

    Lite för mycket, lite för dryg, lite för jobbig, lite för glad, lite för obrydd och lite för mycket energi. Det är väl så jag uppfattar att andra uppfattar mig. Jag är lite av en "energiavkännare" och tolkar tonlägen och kroppspråk benhårt - behandlar andra, som de behandlar mig.
     
    Jessica är mitt namn, men jag är mer av en "Jessie", då det är vad jag kallats under hela min uppväxt och fortfarande kallas. Född 1991, men är inte en dag äldre än 16 i huvudet. Körde moppe från 14 till körkortsålder, kör volvo dagligen (är en äckligt jobbig volvonörd som skulle slåss för mina bilar!) och kör lastbil som yrke (jag älskar mitt jobb!). Jag svär som om jag har dåligt ordförråd, men jag gillar bara när det är tryck i sker och ting. Svordomar är fint, och det ger tryck. Sedan 2008 är jag dessutom flickvän och sambo till världens bästa pojkvän! Jag försöker vara öppensinnad och för det mesta går det bra. Mina värderingar bygger på feminismen. Det är hjärtefrågan.
     
    Och, jag lever efter detta citat:
    "Huvudsaken är inte att det är snygg, utan att man vinner". /JJ
     
    Men... när kommer hästarna in i bilden?! Jo, det är så att 99% av mina vakna tid tänker jag på hästar. Den resan började, om man inte räknar knatte-/ponny- och div småhäståkningar, vid sex års ålder när jag grät om jag inte fick rida min favoritponny på ridskolan; gotlandsrusset Nice. Ibland fick jag Nice (för en kompis mor tyckte väl synd om mig, haha), men oftast fick jag gå ut och gråta klart vid bilen, hahaha! Juventus var favoritstorhästen, och sen blev det Bianca. Av ponnyerna var det Lucy, Dusty och därefter Mini och Daisy som gällde. En vända red jag på en annan ridskola och där var det Brun Farin som var favoriten.
     
    I mellanstadieåldern började jag rida på en gård 7-8 km från oss (cykelavstånd. Jag cyklade totalt 3 mil/dag ett tag då jag även cyklade in till stan på skoldagarna - sjuk kondis!). Jag och en klasskompis till mig började rida regelbundet på denna gård och det var drömlivet som en liten ponnykär flicka! Tiopi var den som jag, roligt nog, blev "tilldelad" och hade som "min", då hon precis börjat bli inriden och de ville ha en mindre ryttare till den ponnyn. Senare bytte jag upp mig några centimeter och red Mirja mycket. Shia var också en favorit. I takt med att vi blev större provade vi även att rida halvblodet Tootoolah (som jag inte bara haft hemma som min egen, även såhär tio(!) år senare är min ponny Lillis mamma).
     
    Från denna gård lånade jag hem hästar för första gången och har sedan dess (och tack vare denna kvinna - som jag tränar dressyr för idag) har jag egna hästar idag. Hade jag inte fått låna hem hennes, så hade aldrig mina föräldrar sett att jag alltid tagit mitt ansvar och tagit hand om dem. Och med tiden köpte vi loss Pärla , och jag köpte min första egna ponny år 2008 - Li Mellonie. Fyra år senare såldes hon och jag köpte Aleccis. Lillis föll ner från ett fluffigt moln och landade hos tanterna, ohanterad, i juni 2014.
     
    Och tjaa, en gammal fjording som bär mitt hjärta, min drömhäst i form av en piggelin till tävlingshäst och så fluffiga lilla Lillis - är idag min alldeles egna flock. Som jag sliter röven av mig för att hinna med mellan sovtimmar, jobbtimmar och skräpmat. Tre hästar är, med handen på hjärtat, en för mycket. Men långsiktigt är tanken att Lillis förvandlas (i form av försäljning) till en yngre storhäst och... naturen kommer en vacker dag ta Pärla ifrån mig. Aleccis och en yngre förmåga är således tanken att jag sedan ska fortsätta bygga min egen lilla hopp-/ och fälttävlanskärriär på.
     
    Pärla

    Hur jag blev med storhäst

    Det hade hållit på ett tag. Bläddrandet bland annonser på hastnet. Men helt utan mål, bara scrollande, jämförande, lockande, olockande. Alla möjliga sorters hästar. Men ibland lite mer "seriöst" letande, och då i form av att trycka in; Södra Sverige, stora hästar, hoppning och kryssa i alternativet "billigast först".
     
    Det tog några sidor, men där var hon sedan. Bland unghästar och läromästare, blandat med promenadridningshästar och avelsmärrar. Där fanns en vuxen häst. En sådan man kan börja med direkt. Givetvis ett projekt. Det stod även att hon såldes utan tävlingsresultat för att tidigare ryttare inte klarat av henne. Det skrämd inte mig. Jag vet att jag inte besitter hälften av vad den ryttaren garanterat gjorde. Men jag vill inte ha en läromästare - jag har redan haft det; Pärla. Och det finns inget värre än att "komma ifatt" utbildningsmässigt och bli hämmad av hästens kvalitéer. Och jag ville inte rida in en unghäst - det hade jag precis redan gjort; Mellonie var ju helt orörd när jag köpte henne. Jag villa ha något jag kunde börja med direkt. Då fanns det en enda häst på hela annonssidan som uppfyllde mina krav. Inte så höga krav, men vi snackar lågbudget. Lågbudgethäst, och då får man ta det som erbjuds. Vad får man för de pengarna en ponny (utbildad LB) kostar? En storhäst i samma utbildningsnivå är så pass mycket dyrare. Därav ekvationen.
     
    För att klargöra; Mellonie skulle säljas. Hon köptes för att säljas. Men var, när och hur fanns inte med på kartan. Men jag kände att det började bli dags. Det är jobbigt att ta tag i sådana saker. Därför provade jag att börja i den andra änden; storhäst först, försäljning av ponny sedan.
     
    Annonsen.
     
    Men jag skulle ljuga om det var så smidigt... Trodde aldrig det skulle bli något ändå. Men jag ringde och bokade provridning, för att börja känna hur det skulle kännas att sitta på en storhäst. Jag tror jag började med det. Klockan 13 dagen efter skulle vi rulla in på gårdsplanen. Avförd klockan 11, för resa söderut.
     
    Även om det skulle lösa sig rent teoretiskt; sälja en häst - stoppa in pengarna i nästa häst, så blev det ett glapp däremellan som jag inte kunde lösa med min sommarjobbslön. Jag ringde min mor, behövde låna halva summan. Hon sa "jajajaaa, vi pratar om det när jag kommer hem". Fan i helvetes jävla skit. Det var inget "ja", det var inte heller ett "nej" - och hon var inte hemma. Skit. Och jag som hade bokat provridning. Jag var 21 år gammal och gör vad jag vill, ja. Jag nämnde inget om någon provridning. Jag nämnde bara hästen.
     
    Detta var en tisdag. Tisdagen den 24 juli 2012. Jag ringde alltså. Dagen efter ramlade det in lön. Jag tog med mig en kompis och så åkte vi söderut. Det får bära eller brista, så enkelt var det.
     
    Aleccis stod färdigsadlad och klar och när vi kom tränsade de henne. Jag provred henne. Hade noll kontroll at all. Hästhandlaren var inte hemma, utan istället blev vi mött av en trevlig tjej som jobbade där. Denna tjej visade henne först och när jag red satt hon på en pall och kollade ner i ridbandeunderlaget. Tänkte väl att det var slöseri på tid när jag ändå inte hade en suck att säga till om på den där hästens rygg... Efteråt spolade de av henne, och tog på henne ett flugtäcke. Släppte ut henne i en liten hage, utan knappt något gräs att äta. Varmt var det, dammade gjorde det och blinningarna och bromsarna var många och på hästarna något fruktansvärt.
     
    Från provridningen. (Filmsnutt här)
     

     
    Jag sa att jag ville ha henne. Betalade för att de skulle reservera henne. Tjejen gav ett litet förvånat intryck men vad nog glad att jag tog henne. Vi åkte hem. I bilen hem avrådde min kompis mig för att köpa henne; "du klarde ju inte av henne", "hon var dessutom oren vänster fram" och "jag hade inte köpt henne om jag var du...". Det finns ingen mer välmenande människa än henne. Hon är ärlig och jag värderar det jättehögt, men detta är en ekonomisk fråga och oavsett hur det skulle ha gått så hade jag redan bestämt mig. Jag skulle ha den där hästen. Så jag avfärdade bara vad hon sa. (Och ja, hon var säkert oren - inget jag kände för jag hade fullt sjå med att försöka bromsa - då hon hade förskräckliga hovar! Höger framsko och vänster baksko satt kvar, de andra båda var tappade, och långa ojämna hovar på det. Tro fan hon inte var ren.)
     
    På hemvägen stannade vi och så köpte jag ett gummipelhambett. Min nödbroms.
     
    Jag minns inte exakt hur det gick till, men jag har ett svagt minne av att jag pratade med min mor någon gång mer innan hon kom hem. Typ att jag skulle få låna pengar men inte göra något förhastat (precis det jag gjorde ju). Men i alla fall. Aleccis skulle skos dagen efter, alltså på torsdagen. Hon skoddes fram, inte bak. På fredagen skulle hon besiktigas.
     
    Nervositeten som infann sig den fredagen. Usch och fy! Jag minns inte vilken ordning detta hände, men jag tog med min dator till min mor när hon kom hem på fredagen och jag tror detta var innan hästhandlaren ringde.
     
    Jag satt där i trappuppgången och kunde inte hantera situationen alls. För mig var det så jävla viktigt. Vad skulle jag göra om det inte skulle bli någon häst? Som jag både provridit och reserverat utan att kolla hundra procent om det fanns pengar? Dumt gjort, oja, en rejäl fet chansning. Men jag kände att det var tamejfan nu eller aldrig. Bättre än såhär blir det inte. Denna häst är den enda som uppfyller "kraven" och ska jag bli med häst så är det NU. När hon kom hem så kunde jag inte hålla mig längre. Tårarna sprutade. Mamma fattade ingenting.
     
    Så fick jag erkänna mina dumheter. Att hästen var provriden och reserverad. Skodd under gårdagen och skulle besiktigas under dagen. För en gångs skull kändes det bara som jag lyckades få min mor att förstå vilken jävla chans det var. Det är en stor ekonomisk fråga att ha häst, att köpa häst. Och är det något som är uteslutet så är det att lägga pengar på hästar. Så enkelt är det. Jag hade redan en skuld på två bilar hos henne... Så det var en jävla chansning.
     
    Jag låter så himla bortskämd när jag skriver detta, men det SISTA jag kan göra är att gråta en skvätt och få pengar. Aldrig, aldrig, aldrig att det fungerar så i vår familj. Vi är en relativt stor familj med fyra ungar, bönder. Matematiken är enkel. Så det var helt sjukt att jag vågade göra något så dumt. Egentligen.
     
    Aja, jag fick låna pengar mot att varenda krona skulle betalas i samma sekund som Mellonie skulle säljas - och hon skulle säljas omedelbart, typ. Ut på annons på direkten.
     
    På eftermiddagen ringde mobilen. Jag tänkte hundra gånger och hundra gånger till; är hon anmärkningsfri hämtar vi henne, annars inte. Låt besiktningen avgöra om det blir något eller inte. Hästhandlaren sa; "besiktingen gick bra. Hon visade lite orenhet på vänster fram (blablabla) ..." och jag sa; "kan vi hämta henne imorgon?". Det gick bra. Aleccis var alltså inte ens ren, men i det läget så vägrade jag att höra det. Vägrade redan där lyssna på vad det faktiskt hade kunnat "kosta" oss. Att köpa en icke-frisk häst.... Ojojoj. Vilket pucko. Egentligen.
     
    Dagen efter åkte vi söderut igen. Denna gång med tom hästakärra bakom. Några kilometer innan vi var framme så gick kopplingswiren på min bil av så vi blev ståendes. Men det hör inte hit. Det löste sig. Nästa bil var på rullning hemifrån med pojkvän och under tiden blev det några timmars väntan. Vi kollade när tjejen red några hästar (en kvart ridning styck, blandad kvalité #nohate) Vi har aldrig varit "sådana", utan vi undrade och då frågade vi. Fick höra historier (sanna eller inte? Men hon gav ett intryck av att inte hitta på alldeles iaf) om varför de hinkade hem massa importer osv. Sen skulle hon åka och jobba, så vi blev kvar själva. Jag borstade, klappade och sprayade min nya häst med flugspray.
     
    Snart dags för lastning. Jag fick stå och locka, locka och locka hur länge som helst för att få en enda ynka liten bild med öronen framåt. Så detta är den bilden. Den enda som finns med öronen framåt.
     
     
    Fler bilder från när vi väntade.
     
     
     
     

     
    Detta är alltså samma häst som jag idag kallar "Gladis" för att hon jämt är glad. Hur sjukt är inte det? Och hästen jag köpte var allt annat än glad. Andra hästar trivs säkert med livet hon hade, men inte Aleccis. Absolut inte.
     
    Helt annan blick i transporten <3
     
    Min pojkvän rullade in, min bil parkerade vi för hämtning nästa dag (det var ett jävla farande där ett tag...), och så kopplade vi om så släpet var bakom rätt bil osv. Det stod ju i annonsen att Aleccis skulle vara lättlastad, men man kan ju faktiskt aldrig lita på något sådant förrän man själv provat att lasta. Men det var inga som helst problem. Jag hade dessutom tagit med egen grimma hemifrån för att inte ta något från dem. Aleccis sprang på transporten och jag överdriver inte! Det tyder förvisso på att hon är lastbilsåkare = då tar de sats och halvspringer uppför lämmen pga lutningen. Aleccis hade väldigt bråttom in i transporten i alla fall. Skönt det. Vi var rätt trötta efter flera timmar i solen av att vänta.
     
    På hemvägen stannade vi och åt. Aleccis stod snällt i transporten och väntade. Sen rullade vi hem. Home sweet home. Ut lastade vi en häst som kom till en helt ny värld! Kameran glömde jag givetvis i bilen nere i försäljningsstallet så bilder är det dessvärre dåligt med.
     
    Jag hade mycket intressenter på Mellonie och framförallt två familjer som var väldigt intresserade varav den ena ännu mer ändå. Det är inte det mest optimala att släpp ihop en ny häst med två andra hästar varav den ena är till salu och dessutom inte när det bara för sig om så kort tid. Mellonie blev i alla fall halt pga det. Så jävla typiskt. Det var då de ringde, de som köpte henne. De ringde och jag sa som det var; jag har köpt ny häst, de är ihopsläpta och Mellonie är halt. Jag fick världens bästa reaktion tillbaka. Typ att "oj vad tråkigt, bus i hagen? Men sånt kan hända jag hör av mig nästa vecka." Jag tänkte att nu är väl det kört, de lär inte ringa igen men jag är ärlig. Alltid öppna kort och inga krusiduller. Mellonie var snart ren igen, och hade ridits ett par dagar innan det ringde och det var samma familj i andra änden av luren. Provridning, besiktning och försäljning - pang bom. Ponnyn lastad, pengar på kontot och två hästar i hagen. Och en jävla massa tårar igen. Min fina lilla ponny! Hur skulle jag klara mig utan henne?!
     
    Pengar till mor; både Aleccis pengar och gamla bilpengar. Så skönt. En hjälm och ett par stövlar blev det också. Men det var allt, haha. Och så en alldeles egen storhäst i hagen, förstås!
     
    Nya möjligheter. Ett nytt ryttarliv. Det var där och då det började. Vi började. Sen har ju vår historia givetvis inte varit en dans på rosor, men det visste jag att det var vad som väntade...
     
    Vår första ridtur hemma, söndagen 29 juli 2012. Jag ville inte ta kort när gramenen satt på plats, men även det hade jag på henne. Gummipelham, martingal och graman (genom stora ringarna) - ifall att det skulle behövas. Men inget behövdes "användas", men än tyglarna, då. Skritt runt dahlsedarundan. Hon var hur snäll som helst, men vågade inte gå över järnvägsövergången så där fick jag hoppa av och leda henne.

    Ynglingen

    Welsh Partbred, valack född 2011, efter welsh mountainhingsten Stendyssens Diablo och undan halvblodsstoet Tootoolah som i sin tur är efter vackra Chess 880.
     
    Historien låter såhär; efter att jag gick på ridskola la jag mycket tid på en gård i närheten. Där var jag i omgångar under hela tiden den dåvarande ägaren bodde där. Ägaren ägde halvblodsstolet som kallas Tola och henne har jag haft hemma hos mig på gården och haft som min egen i två omgångar. Vi hopptränade till och med några gånger och startade clear rounder och även lokalt en gång på hemmaklubben. Det är ett fantastiskt vackert sto, men hon kunde lätta både fram och bak när man red om man säger så, men ju mer hon fick gå desto mindre var hon i luften och sprattlade. Helt fantastiskt häst på alla sätt och vis! Utbildad rätt högt i dressyr men på grund av komplikationer som inte hör hit har hon inte särskilt mycket resultat, tyvärr.
     
    Ägaren fick sedan hem Diablo, en otroligt vacker hingst med mycket gång. Han har tävlat LA i dressyr och LB i hoppning har jag läst mig till. Jag var till och med på plats och höll Tola medan Diablo betäckte henne på våren 2010.
     
    Men ägaren trodde aldrig att det tog sig och pga flytt så såldes hästarna. Tola hamnade hos en av mina barndoms (och allra närmsta) vänner vars mor är ägare till den russhingst jag red in inför premieringen förra vintern.
     
    Jag har visat intresse för denna häst redan från början och nu i juni köpte jag honom äntligen. Han är snäll, men så gått som ohanterad. Han är t ex inte ledbar (därav kedja och handskar). Det går att klappa på honom, det är där han ligger i "utbildning" - dvs på nollstrecket. Så vi har lite att pyssla med framöver.
     
    Min tanken är att rida in och utbilda honom, och alltså inte ha kvar honom i resten av hans liv men i några år hör han allt hemma hos mig.
     
     
     
     
     
     
     
     
     
     
     
     
    Den sista bilden här nedan har jag bara med av en enda anledning. Annars lär väl höjd-frågan komma. :) När Annika leder honom ser han skitliten ut, när jag är bredvid ser han betydligt högre ut. Faktiska mankhöjd? Ingen aning, han är omätt. Men vi har med hjälp av en tumstock och ett vattenpass (dock i boxen = på spån) kommit fram till att han troligtvis är någonstans runt (knappa?) 140 cm, dvs större C eller ev möjligtvis mindre D i nuläget. Nästa år blir det fyraårsmätning - spännande! (Han är inte särskilt mycket högre bak, utan han står i lutning på bilden/-erna så det känns inte som det blir så många centimetrar till, men man vet ju aldrig.)
     
     
    En halvbror till honom, också efter Diablo och undan halvblodssto såldes för riktigt stora pengar. Men så är han ju både läcker och välutbildad också (minst MSV C, vad jag luskat fram i alla fall, med vinster och placeringar). En D-ponnyhingst född 2006 vid namn Di Caprio. Ni kanske har läst om honom på dressyrmupparna en gång i tiden? (Inte jag, haha, fann det dock när jag googlade lite.)
     
     
    En helbror till honom (född 09) gjorde nyligen sin allra första dressyrstart. De red LB:1 med lovande resultat.
     
    diabloswing
     
    Om det inte framgått än så kan jag säga att han är alltså "dressyravlad" - men det hindrar ju inte att man kan prova det mesta ändå.
     
    Pappan, Stendyssens Diablo:

    PÄRLA 2855

    Nu har jag suddat ut och börjat om tre gånger. Jag vet inte hur jag ska förmedla hur viktig den här hästen är för mig, i bara ord, i ett enkelt inlägg såhär. Men det är inte det som ska stå här, utan här ska jag försöka få till en saklig information. Bara. (Försöka duger.)
     
    Pärla 2855 är ett fjordsto född 1990. Hon är e. Sindarve Tulling 143 (född 1983, död) u. Pia 2429 (född 1986 = Pärla är hennes första föl och senast förra året levde hon i alla fall och jag hoppas hon gör det fortfarande) och ue. Bure 53 (född 1971, död). Hon är född och uppvuxen i Forserum, där bodde hon till fyra års åldern. De hade tänkt att ha henne till att köra med, men hon var alldeles för pigg för det och det var därför hon såldes. Hon blev inkörd, men såldes främst till ridning. Vad som hände sedan, och i vilken ordning har jag ingen kunskap om men hon har gått på ridskola, tävlat i hoppning och även dragit remmalag på Visingsö.
     
    År 2006 såldes hon, och denna gång hamnade hon på en gård utanför Vetlanda där hon var tänkt till turridning. Men riktigt så långt hann det inte, för när jag fick nys om att det på denna gård fanns en häst i min storlek så frågade jag om jag fick låna hem denna. (Jag hade varit privatryttare där i flera år, och även lånat mindre ponnyer tidigare.) Det var inga problem och jag tyckte det var en kul grej att prova att rida fjording för det hade jag aldrig gjort tidigare. I april 2007 köpte vi henne. (Då, som 17 åring, blev hon min tävlings- och träningskompis, skogsmulle - allt däremellan och bästa vän. Och allt det är hon fortfarande.)
     
    Det känns som att Pärla "kan allt". Vad jag än provar med henne så kan hon, i alla fall grunderna. Förutom att ridas varje dag, köras ibland och tävla i hoppning, så har jag testat någon variant av western, och hon älskar att bli tolkad efter vintertid och dessutom passar hon in perfekt i vilken grupp med hästar som helst. Hon är låg i rang och både accepterar/tar hand om alla hästar, även de som behandlar henne mindre bra. Hon är en trygghet såväl som för de tvåbenta som de fyrbenta.
     
    Det är sällan det händer något oförutsett med henne, både på gott och ont. Alla kan åka runt på henne, utan problem. Hon är alltid nöjd med tillvaron. Dessutom är hon väldigt snäll och förut kunde det komma små glada bocksprång, men det har hon lagt av med nu på äldre dar. Hon bjöd gärna på "du-kan-inte-ta-mig"-bus i hagen (och utanför!)  när man tänkte rida, men även det är historia nu. Hon har mognat lite, kan man säga, haha.
     
    Men även om hon är såhär fantastisk på alla sätt och vis, så finns det mindre viktiga saker med henne som inte alltid går under den kategorin. Hon kan få för sig att dra iväg helt på egen hand och då spelar det ingen roll om man har henne lös, i grimma med grimskaft, träns med bett och tyglar eller vad som helst. Hon bara går... eller springer. Det händer inte särskilt ofta längre, och dessutom har jag lärt mig mota henne. Det är på henne, precis som på alla andra hästar, huvudet man ska "vakta" i de situatonerna. Hon kan även vara svår att få ner ensam från hagen eftersom hon inte vill lämna kompisen, men det går om man vet hur man ska göra. Hon är inget ponnyakuten-fall direkt, haha.
     
    Hon var under flera år väldigt jobbig att lasta. Helt orädd och i ren stark tjurighet ville hon inte gå in. Men när vi kom på ett knep där hon inte längre kunde vara starkast så vann vi över henne och sedan dess går hon raka vägen in i transporten utan tvekan och utan trams. Ut däremot jobbar vi på att det ska gå lugnare.
     
    En annan grej som Pärla skarpt ogillar är att bli klippt, särskilt nära huvudet. Hon gör då, precis som när man ska avmaska henne, nickar något fruktansvärt. Det är ordentliga "nickar" där hon för huvudet upp och ner både snabbt och med en ordentlig styrka, och det är jättesvårt att komma åt henne. Men, det är inte värre än att det går.
     
    Vi blev jagade av några (glada) stora, svarta hundar en gång och sedan dess är hon skeptisk mot mörka hundar. Inte alla, men de som dyker upp snabbt eller rör sig mot henne. Hon är även skotträdd och gillar inte blixtar. Men dessa saker är allt. Jag kommer inte ihåg en enda grej utöver detta som är mindre bra.
     
    Vad gäller utbildning och meriter så har vi förr ('07, '08, '09?) startat flera 1m-rundor på träningstävlingar med alla resultat man kan tänka sig; felfritt, 4, 8, 12 fel och uteslutna, som exempel. Sedan höll vi oss upp till och med 90 cm och vårt bästa resultat är vinst i A:1a bedömning, dvs höjd omhoppning. Där vann vi även klassen innan, men annars har vi mest bara placeringar på lokal nivå, men vi tävlade regionalt också. Vi har mååånga felfria rundor (och flest vinster) på just klubbnivå. Hon är en jävel på att svänga (men hon är inte särskilt snabb) och det är en nackdel när det kommer till grundomgång = jag har svårt att hålla ut henne i svängarna. För ett år sedan gick vi omkull på en träningstävling just för att hon drog mot hindret så underlaget gav med sig. Och ja, vi har tagit oss till Fjord-SM två år ('08 och '13), men båda med uteslutet resultat - vilket inte har berott på Pärla. Hon kan, men jag tvivlar på mig själv, fegar ur eller håller bara inte för pressen jag sätter på mig själv.
     
    Hon är alltså inkörd (körd själv/enbet, och i par -> remmalag), gör LA-grejer vad gäller dressyr, men har med mig bara startat LB på klubbnivå med ynka 58% som personbästa. Som högst/vårt höjdrekord har vi kommit över 115 cm. Hon har gått med i flera "jakter" (hubertusjakt, vårjakt), luciatåg, hoppat div II, och även följt med medryttaren på lektion på ridskolan.
     
    Pärla är en väldigt stabil häst, både i psyket men även ordagrant. En ganska grov modell med mycket massa framtill. Att rida är hon rätt seg tills man får igång bakbenen, hon blir lätt framtung men hon brinner för att hoppa och då framför allt i skogen! Trots att hon är så pass tjock och börjar bli lite äldre nu så känns hon fräsch i kroppen. Hon vill arbeta. Ju tuffare hon får gå desto nöjdare blir hon. Arbetshäst ut i hovarna.
     
    Men hur hon än ser ut, och hur hon än är, så kommer hon alltid ha största platsen i mitt hjärta, och hon har bytt ägare för sista gången!
     
    Färsk bild
     
     
     Olika filmer, från 2008 till 2012
     
     
     
     
     
     




    Blandade bilder från vår tid hittills
     
    En av de första ridturerna tillsammans
     
     
     
     
     
     
     

    RSS 2.0