• START
  • OM MIG
  • ALECCIS
  • PÄRLA
  • LILLIS
  • Pärla 27 år!

    Idag är det Pärlas födelsedag och den här gången är det 27 år hon blir. Helt sjukt är det. Hon var ju typ gammal när jag fick hem henne, för snart elva år sedan. Och så har åren bara gått. Snabbt dessutom. Och well, här är vi nu. Med en pensionerad Pärla som faktiskt, sin ålder till trots, ser helt okej ut i kroppen och är vaken och med i huvudet. Och så länge hon är relativt opåverkad så fortsätter vi njuta av varandra <3 (Dvs lite gammal och långsam får man bli, men tappar hon sina sinnen och tvingas således vänja sig vis sämre livsvillkor så ska hon inte behöva vara med längre. Men än mår hon bra.)
     
    Vi tog en kort liten sväng på 2 km bara för att fira, och umgås lite extra - som på den gamla goda tiden. Bästa Pärlis <3
     

    Pärlis

    Jag kör dagpass nu onsdag torsdag, och det är den väldigt tidiga dagen i morgon, så tanken är att lägga mig klockan 18. Glömde precis bort mina kakor i ugnen = förstörda (*gråter*), men i övrigt är jag i fas. För en gångs skull kommer jag verkligen lyckas lägga mig tidigt när det vankas uppstigning klockan 03. Känns riktigt bra.
     
    Latoya vad på väg till ängen, men idag skulle vi rida i skogen och byn. Hon var tittig, tråkig och slö tyvärr, men det är ju inget nytt. Där föll hoppet om att hon hade blivit bättre på att ta sig framåt av egen vilja. Jaja, i morgon blir det ängen igen och då kommer hon garanterat vara trevligare igen. Så det är bara att kämpa på, och envist driva på henne varje gång vi ska utanför gårdens gränser och röra på oss.
     
    Sen tog jag ut Pärla. När jag stängde dörren och sedan vände mig om så fick jag se en väldigt bekant syn; en guppande, gul fjordrumpa på väg mot egna äventyr. Precis som på den gamla goda tiden, haha! Men denna gång höll hon inte riktigt samma hastighet, eller hade samma uthållighet, utan jag fick tag i henne efter typ bara fem minuter eller så. För tio år sedan så kunde det ta en halvtimme och jag blev rätt förbannad på henne mer än en gång. Sen gick vi i slowmotion ner till ängen. Man får vara lite trött när man är 27. Satt upp och bad henne sen trava. Likt en symaskin trampade hon på med friska steg. Galoppen likaså. Och hon var JÄTTEMJUK i sidorna och riktigt arbetsvillig. Jag blev sjukt förvånad. Det verkar vara den mest genomridna hästen i mitt stall och ändå rids hon knappt något längre. Slöseri. Tänkte också meddela att det var mer ös i denna fluffiga, gamla kropp än vad det är i Latoya, 5 år, hahaha. Det är en mentalitet i kallbloden som inte finns i någon annan hästtyp, och jag älskar den av hela mitt hjärta. Hästen liksom bara SKA göra det man ber om - oavsett om den dör på kuppen, typ. Arbetshäst ❤ Och ja! Hon BOCKADE flera gånger! Alltså, kan man som hästägare bli lyckligare än när man håller liv i sin gamla trotjänare och den är i bättre skick än man trodde. Wow. Hon var ohindrat dagens höjdpunkt. Lycka! Jag satt på henne i max en kvart och gick bredvid henne ner till ängen och hem igen. Det var alldeles lagom motion för den här tanten. Fantastiska Pärla. Måtte hon bli odödlig ❤
     

    Pärla

     
     
    Två gamla bilder på Pärlisen. <3

    Snudd på oväntat besök

    Latoyas första tur efter hennes vila avklarad. Det var jakt i skogen, så vi fick hålla oss på en äng = glad Toytoy. Jag hade stora planer om att vara konsekvent och noggrann, men det blev mest springa av sig, lyckas svänga innan vi krockade med stenmurar och fundera på hur fan hon lyckas sparka bakut med sjuka skruvar så att hon knappt håller sig på benen. Udda häst jao. Annars var hon bara precis som vanligt - på gott och ont, haha. Vi red runt i drygt en halvtimme bara. Börjar lugnt och fint. (:
     
    Sedan kom en kompis som jag inte träffat på fyra och ett halvt år(!!!) ner på besök efter att vi väldigt spontant kom in på samtalsämnet "rida" på fb igår. Så kul och sååå oväntat! Och jag är så himla glad att det blev av! Annars blir det ofta "det hade varit kul någon gång" och så går dagarna, och lika fort har man glömt bort det. Men detta tog vi tag i direkt och vi hade sjukt mycket att prata ikapp om, haha. Hon fick ta Pärla och så tog jag Aleccis. Sedan tog vi ett väldigt lugnt varv runt byn - för Pärlis skull. Aleccis är ju en väldigt känslig häst sett till energi, och snappar upp energier snabbt och här var bevis på detta men i motsatt riktning. Superlugn stämning och låååg energi = jättelugn och SKITFIN Aleccis. Vi tog lite trav och galopp också, och hon var tamejfan en dröm. Så jävla fin, lugn, balaserad, stadig och mjuk. Drömhäst :D
     
    Så alla hästarna fick komma ut på en tur och det är tamejtusan stimulans för min del. Alla hästar gillar att få känna sig behövda och använda <3
     
     
    Latoytoy efter sitt lilla motioneringspass. I morgon lasttränar vi lite igen och sen rids hon på nyår igen, och även nyårsdagen - men inget hårt eller ansträngande utan vi mjukstartar. Därefter rullar hon fem dagar i veckan från och med nästa vecka, och redan den veckan ska hon med och hoppa lågt för att komma igång så snart som möjligt.
     
    HAHA, det här var den enda bild jag hittade lite snabbt och smidigt (pga, eller jao, tack vare får jag väl säga, den ganska flitiga dokumentation jag sysslat med sedan många år tillbaka). Louse och Cinta och så Pärla är med på bilden. Från 22 april 2012. Well, det var ett tag sedan.
     

    Mat, jul, jul, mat och ännu mer mat

    Dagen före julafton, dvs i fredags, så ville min lillasyster Becka och vår systers bonusbarn Felicia rida. Fine, för min del, hehe. Aleccis tränade dagen innan så hon kunde gått och väl få ett litet longeringspass bara, och så fick Pärlis följa med ut. Latoya lekte vi med, och filmade den film som är i förra inlägget.
     
    Ingen vill frivilligt rida Aleccis när det finns andra att välja på, vilket är obefogat för Aleccis är väldigt, väldigt snäll. Men Felicia klagade inte när hon blev tilldelad Aleccis (bc Becka: "jag vill ha Pärla!"), så då fick det bli så då. Felicia är tio år gammal, har ridit lite till och från men aldrig så mycket att hon blivit koordinerad på ryggen, så hon är fortfarande nybörjare. Safety-snöre på A så skulle inget kunna hända.
     
     
     
     
     
    Det var lite kul för jag hade ett hål längre läder än vad som är mina hoppläder så de kändes ändå inte skitkorta. Men jag längde tre hål till Felicia. Dvs tio år, haha. De var ändå för korta så fick länge lite till. Det är då jag känner mig väldigt lång, eller inte, hahaha. Felicia ville för övrigt bara skritta och trava, så det var planen. Men missuppfattningar betyder galopp, så det blev lite galopp också. Dock lugnt och fint, så var inga konstigheter. (:
     
     
    Becka ville också prova A (på snöre). Gick också bra, såklart. Är ju världens bästa häst - vad kan gå fel?
     
    Julafton innebar rätt kravlöst i skogen och byn och sedan två hushåll (+två snabbesök) á la julfirande.
     
     
     
    Juldagen innebar ridning igen och sedan mer julfirande i ytterligare ett hushåll. På annandagen köpte jag GoPro'n och red givetvis A, därefter skulle vi till ytterligare ett hushåll men nu fick det vara slut på julmat, haha. Vanlig mat stod på bordet, skönt det! Vidare till ett annat hushåll för julgröt direkt efter.
     
    Vi har alltså ätit helt sjukt jävla mycket och inte bara mycket i mängd utan även antal gånger. Så nu är matsäcken extra uttöjd och jag blir hungrig hela tiden. Direkt efter att vi har ätit så är jag hungrig igen, haha. Bra osv.
     
    Igår åkte jag till storbyn och mina goda vän Emilia som jag inte träffat på ett tag. Men först red jag, såklart. Sedan var det full fart till Jönköping och gissa tre gånger vad vi började med? ;) ÄTA såklart, HAHA. Åt på Jensens och var inte särskild nöjd faktiskt. De har fan tappat det, där borta. Synd. Är ju mitt favoställe... Sedan finkammade vi Charlies, men jag köpte ändå bara en pälsglans (som inte ens var på rea), därefter gjorde vi stan och gick i mycket affärer. Blev sedan godissugna och bestämde oss för att gå på bio senare. Nu var klockan alltså 14/15-ish. Filmen vi ville se började 21.15(!). Jao, vi hade ju inte direkt tidspress. Gick förhållandevis noga igenom affär efter affär, men hade inte tänkt köpa något. Förutom en ny plånbok/korthållare. Men jag vill ha en exakt likadan som jag har - så här lät vår konversation;
     
    Emilia: de har nog sådana där inne! *pekar*
    Jag: det måste vara en sådan här.
    E: ja men det har de nog där inne.
    J: den ska vara exakt såhår; inga jävla fack i.
    E det har de nog där inne
    J: och den får inte vara tjockare...
    E (för femtioelfte gången) : det har de nog där inne
    J: ... och så måste stå VOLVO över hela.
    E: det har de nog inte där inne.
    HAHAHA. Det fanns en smal, utan fack, väldigt lik min gamla. Men det stod inte VOLVO på... Fick nöja mig ändå. RIP halva min värdighet. ;'( hehe
     
    Sedan kom vi på att vi var hungriga(!) på kvällsmat, så vi bröölade biltemakööörv över halva stan och tog Biltema på vägen till a6. Fan vad jag älskar fransk hotdog med masssor av vitlökssås. Det var fan nästan till och med bättre än Jensens... (och mycket billigare)
     
    Tog oss därefter igenom Hööks, och därefter a6. Nu började vi faktiskt gnälla lite på rätt onda ben/fötter. Beslöt oss för att gå där så länge vi kunde (pga tid att döda) och därefter köpa typ en te eller något på ett café och sitt där och vila/vänta in den sista tiden. Sagt och gjort; med en och en halv timme kvar till bion, så intog vi ett närliggande café. Det var sååå skönt att få sitta ner ett tag. Vidare till bion - och mer att äta. Popcorn, chips, godis, läsk. Man måste ju tänka på figuren!
     
    Filmen vi såg var komedin "Why him" som faktiskt var över förväntan. Jag skrattade till och med högt ett par gånger - den ni! Rätt bra betyg alltså, från någon som annars möjligtvis bara drar på munnen om det är något kul på duken. Sedan sa vi hejdå och jag var hemma till midnatt.
     
     
    Idag har jag ridit Aleccis och därefter Sacke. I morgon går Latoya igen! Det känns som hon kommer vara glad. Jag har taktiskt inte lekt med henne på några dagar nu för att förhoppningsvis ha lagrat lite energi så hon är extra busig också. Finns inget så underbart som glada, busande hästar :D *hearteyes*

    Sopa hästen

     
     
    In somras köpte jag en borste utan skaft att egentligen ha uppsatta så att hästarna skulle kunna klia sig mot dem, men den blev liggandes av flera orsker, och ganska snart även bortglömd. Men så slog mig tanken häromdagen!
     
    Pärla har en minst sagt rejäl päls. Den är både lång och tjock (kallblod, haha), och ja, den verkar klia. Ingen av mina ryktborstar kommer ens i närheten av ner i pälsen, utan man drar bara uppepå. Då kom jag ihåg denna sopborste! Resultat: hur bra som helst!
     
    Den är ju inte till för rengöring i mitt syfte, utan just att komma ner djupare och klia, massera. Observera även hur "hjälpsam" Latoya är, haha, livet med unghäääst.

    Busbilder #3

     
     
     
     
    Observera utsikten. Det är så fint!
     
     
     
     
     
    Hela gänget i buffén. Jag slogs precis av att det måste vara som deras ostkaka, för de äter den precis så som man enligt tradition ska äta ostkaka. Mitten först! (;

    Busbilder #1

     
    Ser ni denna blick?! Det vänligaste (med en skvätt förväntan, hehe) som vandrat på fyra ben. *smälter*
    Det är den första bilden jag tog idag. Det är alltså den blicken jag möter varje dag <3
     
     
     
     
     
    GammelPärl. Så enormt mycket päls. Och övervikt, och svank. Men fortfarande världens bästa Pärl!
     
     
     
    Den enda bild där Latoya var i rörelse snabbare än skritt, haha!
     

    Dö då, men inte såhär

    Man ska inte dela med sig av allt på internet. Det vet alla, även jag, men jag tar rätt lätt på hemligheter och ekonomi och sådant. Tycker inte att det är känsligt at all. Skulle kunna skriva om hur det är att leva som asexuell i dagens samhälle för jag bryr mig inte. Ser inte det som någon jävla hemlighet. Men det drabbar ju fler än mig, så därför har jag inte gjort det. Jag är generellt dålig på att veta var gränsen går, för jag skriver för att jag vill skriva, inte för att jag måste eller för att jaga något klick. Jag skriver också för att jag vet att jag inte är någon jävla unik jävel, för det är jag inte. Ledsen att säga det, men det är ingen. Vi tar alla samma steg i livet, lär oss av våra misstag, lär oss den hårda vägen. Blir ibland tipsade, men väljer ändå tvärtemot. För hjärtat sa det. Slår oss av visdom, dumhet och av envishet. Slår oss för att en vacker dag vara den som ger tipsen till nästa generation för att denne inte ska slå sig. Vi gör dumma saker, ibland för att tänja på gränserna, ibland för att vi inte vet bättre, eller för att vi så gärna vill att det ska fungera. Som när man köper en halt häst för småpengar, som visar sig vara fucking drömhästen. Vilken jävla tur. Jag hade kunnat slå mig så himla hårt. Men det enda jag gjorde var att tro att det kunde gå. Det gick. Vi kommer aldrig till OS, men jag gör det jag önskade jag kunde göra med denna häst. Småpengarhästen. "Varför köpte du just henne?", frågade hon nyfiket en hoppträning. Hon är min klubbkamrat, tävlar för samma klubb, tränar i samma grupp, men har fått uppleva det jag bara kan drömma om. Det är fint ändå, vi kämpar båda två, och alla andra i gruppen. I varje grupp. Den ena har tävlat på en helt annan nivå än den andre, men slutligen sitter vi där och kämpar med våra galoppsprång på bågar mellan sockerbitshinder ändå. Fast den ena har lite mer finess än den andra. Det är det som skiljer oss. Att våga dofta efter världscupen och lägga arbetet på den nivån som kan ta en dit, eller att få fjärilar i magen för att vi, då, för ett år sedan, skulle starta vår första 120. Wow. För mig var det världscupen.
    "För att hon var billig", svarade jag och flinade. Fun because it's true.
     
    Jag tycker verkligen om alla tjejer och killar som rider i klubben. Det låter nog konstigt, men det är sant. Vi har alla våra jäkla problem som vi jobbar med konsekvent. Vi delar samma passion. Tänker säkert samma tankar. Gör inget annat än planerar veckoscheman och pusslar med tävlingar. Släng in en skvätt ångest över hur mycket allt kostar också, så blir det komplett. Vi gör detta tillsammans, fast på varsitt håll - än sen om det är hoppning eller dressyr, 150 eller 120, eller för all del bommar på marken. Intresset förenar oss, och jag tycker verkligen om det.
     
    Inglägget har spårat ur sedan länge... Egentligen tänkte jag ventilera dagens tragiska händelse. Jag har gjort bort mig, och det har fått stora konsekvenser. Jag har gjort något som jag är noga med att jag aldrig någonsin gör. Jag vet så väl vad det är som gäller, ändå så glömde jag bort det för ett ögonblick och sen rann det blod. Jag har suttit i hagen med tårar som sprutat och försökt bli klok på vad som ska göras. Smärtlindring? Det är det enda som finns att göra. Pratade med veterinären. Wait and see. Jag frös och var hungrig, åkte efter några timmar in för att äta och sitter nu här för att tänka på annat, fast ändå inte. Efter att sista punkten är skriven så ska jag åka ut till dem igen. Jag är helt förkrossad. Och det enda jag kan göra är att vänta.
     
    När man liksom har accepterat att någon ska dö, så är det så mycket lättare att prata om det, tänka på det och även se det framför sig. Det finns där, på sätt och vis. Det blir verkligt. Men jag kan inte låta bli att bli förkrossad över att det inte är som jag har tänkt mig. Jag ser framför mig en vacker dag, solen skiner och det finns ett lugn, och en tröst i luften på något vis, den dagen beslutet är taget och hon faller ner på marken. Som ett värdigt avslut. Du ska inte dö såhär.
     
    Jag har aldrig i mitt liv varit rädd på detta vis. Aldrig känt det vara så nära. Ja, jag är rädd att detta är hennes sista dag. Och det gör mig så ledsen om det vore det. Jag har sedan länge accepterat att hon ska dö, och hur illa det än låter, så får hon en vacker dag dö ifrån mig. Det finns med i bilden, jag har stratergiskt vant mig vid tanken länge för att avdramatisera det. Hon är gammal nu, och gått hårt i sitt liv. Men hon får inte dö idag.
     Du får dö Pärla, men inte såhär.
     
    Bildresultat för vinna.blogg.se pärla
    Exakt denna bild har jag på en canvastavla bredvid mina rosetter.
     
    Bildresultat för vinna.blogg.se pärla

    Min första youtube-film

    Bläddrade av nyfikenhet bak i arkivet för att se vad som var min första uppladdade film på youtube. Det visade sig vara denna:
     
     
    Uppladdad för åtta år sedan, stod det under. Shit vad tiden går. Men det är ju precis av denna anledning (och många andra) som det är så himla roligt att ha händelser dokumenterade och även uppladdade på internet. Så man kan komma åt och se tillbaka på dem precis när som helst, och i stort sett var man än befinner sig.

    Tio år med Pärla!

    Igår, 3 september, så firade jag och Pärla 10 år tillsammans. Det är helt ofattbart hur tiden går, men tio år, det har vi lyckats samla ihop. Jag kan inte med ord beskriva vad jag känner för den hästen, och hur mycket hon betyder för mig. Det finns ingen som Pärl. <3
     
     

    Hon är så mycket mer än en gul, varm, gammal häst

     
    Risken är överhängande att det blir lite smådeppigt här ett tag, men det är väl livets gång antar jag. Smälta och förstå. Äsch, hon är ju inte döende IDAG, men från och med nu kan det gå fort och vända från en dag till en annan. Och ja, jag är rädd. Rädd för att ta fel beslut. Rädd för att låta henne gå en dag för länge med smärta, och lika rädd för att ta bort henne en dag för tidigt. En livnadsglad och i övrigt, faktiskt, himla fräsch gammal häst. Allt utom knölen är i gott skick.
     
    Så är det. Hon har gett mig så mycket, och det minsta jag kan ge henne är ett värdigt slut. När rätt tid kommer. Men jag har satt oerhörd press på mig själv att pricka in exakt rätt tid. Och jag vill för allt i världen inte ha en hage utan min Pärlhäst. </3

    Såhär ligger det till... :(

    Pärla, Pärla, Pärla.
     
    Hennes knöl på "knät" hämmar rörelsen när benet böjs mycket. Hon fungerar "normalt" och är inte halt i dagsläget. Men benet går inte att böja "fullt", vilket det gör med hennes högra ben. "Knölen" är en benbit som börjat växa av flera alternativa orsaker till exempel slag/smäll på benet eller genetiska anledningar. Vid hög belastning kan benet "gå av" och orsaka stor smärta, därför får hon absolut inte hoppas mer. (Nu hoppas hon ju inte direkt längre, men från och med nu är det alltså helt stopp.) Hon kommer fortsätta ridas ca en gång i veckan, tills hon helt enkelt far illa och blir halt, eller när hon börjar få problem att resa sig efter att hon legat ner. När denna dag inträffar så tar vi ett nytt beslut hur vi går vidare.
     
    Och som ni vet tänker jag INTE tvinga henne till sämre livsvillkor och är inte med i tävlingen "vem kan hålla liv i sin häst längst" (på hästens bekostnad). Sedan vill jag givetvis inte ta bort henne. Men kommer den dagen, så tvekar jag inte.
     
     Image result for sad smileyImage result for vinna.blogg.se pärla
     
    Image result for vinna.blogg.se pärla
     
     
     

    Barbackabus

    Idag red jag och Aleccis med Ida och Pärla. Skogen och byn, barbacka. Aleccis är verkligen helt fantastisk - och jävligt taggad, haha. Hon är piggare än vanligt nu ett tag och jag älskar det, såklart. Förutom på ängen där hon är lugnare än någonsin dvs jag har lärt mig hur jag ska rida henne med min egen energi på ett optimalt sätt. Därför kan vi numera även träna på saker och få ut mycket mer av våra pass. Lovely! Kombinationen av hur hon är just nu är verligen "nytta med nöje" - nytta när vi kan träna på saker när vi rider markarbete/dressyr/trim-/lydnadspass och så rent nöje när vi nöter raka spår i lite för hög hastighet, haha.
     
    Hon var piggelin som sagt men fin i övrigt. Inför den sista galoppen taggade hon som fan och studsade fram i kaniskutt. Lät henne galoppera uppför första delen av backen men höll ändå i henne så hon nöffade och taggade på fast låg ändå kvar tillräckligt mycket och med ett jävla power. Sedan lät jag henne gå. Mjuknade i händerna och tog, för säkerhetsskull ett mantag. Jääävlaaarrrr vad hon stack, hahahaha! Öronen spikrakt framåt, sug i blicken och bara gav! Benen trummar så att man knappt kan urskilja vad som är ett steg. Jag älskar det, och hon älskar det ännu mer! Tog som vanligt en stund att bromsa efter det där, men det är det värt. Travade av, skrittade en liten bit och satt sedan av och skrittade av för hand (och åt smultron längs vägen, mmm!). Pärla och Ida kom efter emellanåt men det gick bra ändå. Pärla var inte lika svettig och trött efter dagens tur jämfört med sist. Då blev hon riktigt trött då, fast att passet inte var jättetufft... :/
     
    Lika fort som hon taggar upp, taggar hon ner igen. Bästis<3

    Pärla 26 år

    Idag fyller Pärla hela 26 år. Det är rätt lång tid det. Jag är fortfarande så oerhört fascinerad över att hon "varit med om" mer än mig. Kanske inte om man ser till vad vi fyllt våra liv med, men hon har levt över ett år längre liv än mig. Hon har sett solen mer än mig, vintern, regn, torka, vår och allt annat också. Imponerande. I höst firar vi dessutom tio år som par och det oavsett var jag hamnar i livet, både vad gäller sporten och andra hästar längs min resa, så är det ingen som kan ta ifrån mig min och Pärlas tid. Min första tävlingshäst. Mina första placeringar. Första vinster. Första allt, allt, allt. Men det är inte bara tävlingarna jag minns och alltid har med mig, utan så mycket mer; bus på ängar, mysturer i skogen, oändligt många tårar i hennes man, barbackaturer, ridning bakochfram, hoppning i trädgården över det vi hittade, alla tusen kli-tillfällen där hon ska klia tillbaka och det går så himla ont, haha, eller de gånger när jag lagt mig hos henne och vi solat tillsammans ute i hagen. Allt, allt, allt med den hästen är bara kärlek, omtanke, lycka och jag älskar henne så, så mycket. Hon har stått som en trygg bergvägg medan jag inte vetat vad tusan jag hållit på med, gång på gång. Man rubbar inte en fjord <3
     
    Vill bara säga grattis Pärla. Grattis på 26 årsdagen och tack för allt såhär långt.
     
     

    RSS 2.0