• START
  • OM MIG
  • ALECCIS
  • PÄRLA
  • LILLIS
  • Historialektion, Aleccis i Aneby och tisdagens hoppträning - VARNING LÅNGT INLÄGG

    Oookej, till att börja med då: HEJ ALLA FANS (hahaha). Jaja, tjat lönar sig så här är jag igen. ;) Det har varit jävligt dött här. "Sist du skrev var när du hoppade Aleccis", haha, jorå, jag minns det. (xD) Vad som hänt sedan dess är väl typ det vanliga: hästarna rids och rids och rids. Mest ut i byn och skogen och den skiten som jag är rejält trött på. Underlaget har inte inbjudit till ridning på ängen (pga primärt är ju att det ska bli djurmat där - no shit osv, så kan ju inte rida på det hur som helst). En gång har de hoppat ute och det var då jag skrev sist. Latoya hoppade först och därefter Aleccis.
     
    Och det är väl inte första gången i världshistorien som en planering inte håller utan blir omkullkastad och man tvingas göra det bästa av situationen. Så var det för mig. Tanken var att hoppa igenom dem en gång till ute innan tävlingarna i Aneby, men då jag inte alls fick till planeringen så sket det sig totalt och jag fick se oss som "klara" inför ute-debuten för året. Vilket inte gick sådär jävla bra alltså. I efterhand så vet jag ändå inte hur jag skulle ha gjort för att få in ett hoppass till för jag kunde inte pussla ihop det. Men jag tror innerligt att det hade hjälpt oss väl på plats. Resultatet hade säkert inte varit bättre, men då hade det känts mer som jag hade försökt mitt yttersta.
     
    Å andra jävla sidan så är hästfan sjutton år gammal och har hoppat ute förr, såatteeh ":)" Den kan det. Men trots mitt vackra ordförråd så skyller jag inte på hästen. Vi hade ett riktigt röv-år förra året och det sitter djupa, revor till ärr långt in i våra kroppar efter den skiten.
     
    Jag drar en liten återblick: inomhussäsongen våren 2016 var det bästa vi gjort so far. Aleccis/vi radade upp vinster, placeringar och bra rundor gång på gång. Självförtroendet satt där det aldrig förr har suttit. Vi var typ odödliga. Men säg den odödlighet som varar... På årets sista inomhustävling, nämligen på framhoppningen (som var ute btw) till 120:n i Laholm, efter att ha vunnit 110:n men med rätt kass känsla, var skit. Det började bra, men ett felläge (för nära) på oxern gjorde att hon tog av men gick ner på bakbommen. Då blev hon lite skraj och stod emot. Jag kunde ändå få henne att hoppa med extra mycket stöd. Banan tog vi oss runt på typ fjorton fel eller något, har jag för mig. Det är sånt som händer och kändes väl långt ifrån skitbra, men vi har defintivt gjort sämre ifrån oss (t ex när vi kraschade i en oxer i kalmar på hösten 2015 där vi krälade bland bommarna tills vi tog oss upp igen, för att nämna ett exempel). Hur mycket jag än gräver (och grävde, då med när det fortfarande var färskt) så är dettta "den enda" incidenten som egentligen hände. Alltså, det är klart det var dåligt osv, osv. Men med tanke på hur pissådlig hela utesäsongen var så var detta ändå bara en mindre incident som gav stooora konsekvenser.
     
    Utomhussäsongen drog igång och det var inte direkt platt fall utan snarare en seg uppförsbacke som låg framför oss och som tyvärr bara blev brantare och brantare ju längre in på sommaren vi kom och till slut såg det ut som en klättervägg. Lägg till att vi skulle klättra denna utan armar och ben och med en feg häst på ryggen. Så kändes det. Helt jävla omöjligt. Börja om? Ja, hade jag vetat vad jag vet nu så hade vi hoppat en meter hela sommaren, men just då var det liksom inte SÅ illa. Det var lite illa. Lite jobbigt, och lite tråkigt. Det blev successivt lite sämre, lite jobbigare, lite tråkigare. Men vi kämpade på. Hoppade emellanåt inte högre än en meter när vi hoppade själva och hittade knappt ens känslan då.
     
    Det som hade hänt var alltså att jag inte såg ett enda jävla läge, snudd på någonsin. Och om/när jag för en gångs skull såg ett läge så "vågade" jag inte rida på det. Alltså jag litade inte på att det var rätt och stod inte vid mitt beslut så det blev ingen trygghet och självsäkerhet i ridningen mot hinder över huvud taget. Efter x antal hoppträningar, både själv och för tränare, så har jag aldrig i mitt liv känt mig så uppgiven och nära till tårar. "DET GÅR JU INTE!" Samtidigt kan man inte bara säga: sluta tänkt på det, tänkt på något annat, gör något annat osv, osv. Det är sååå lätt sagt ju. Och visst är det rätt. Jätterätt i teorin. I praktiten är det annorlunda.
     
    Hade jag haft fysiska tankar som löd: "det går inte" så hade det "bara" varit att fokusera på något annat. Tänka om, lägga skiten och "bara" göra annorlunda. Plantera nya tankar. Men nu fanns det inga tankar, och OM de fanns så var de tröstande: "jag fixar det, jag kan detta" osv. Så långt helt rätt. Men nu är det inte ens tankarna som är av intresse. För de är det inte fel på. Det är KÄNSLAN det är fel på. Hur man än tänker så kan du fortfarande gå med en känsla som säger något helt annat. Därför är det inte "bara att tänka annorlunda" och den biten. Det är en känsla som jag fortfarande inte kan bemästra. Och JAAA, den här hästen har krossat mitt självförtroende på hinder. Så har jag sagt det också. Man blir som man umgås; hon blir som mig och jag blir som henne. Vi blir ju en. Och när vi kommer i en ond cirkel där jag snarare är mer inne på att hålla i mig än att stensäkert kan sätta henne på en perfekt avsprångspunkt i en avspänd, stor galopp. Alltså, nej, det existerar inte att jag ska lyckas. Jag vill så gärna, och jag försöker igen, och igen och igen. Ger mig inte, ger inte upp. Tänker att det någon gång ger med sig. Tänker att det läker med mängdträning. För det gör det ju. Korrekt mängdträning. Oräkenligt många bra språng ger självförtroendet tillbaka. Och jag jagade och jagade detta självförtroende.
     
    När jag styrde upp mot hindret så såg jag det. Hästen med. Vi är liksom inte blinda. Bommar och stöd, i färger och former. Aleccis är inte tittig och jag kunde inte bry mig mindre om just färg och form. Så långt är det inget som distraherar. Men när vi ser på hindret så blir det en gröt hela vägen fram och jag kan inte i min vildaste fantasi se HUR, VAD eller NÄR jag ska göra något. Rulla på/underhålla, rida på framåt, sitta upp, backa av, hålla igen, bara ta en liten förhållning, hålla mycket, gasa skitmycket - NOLL. Det finns inga alternativ i ögonen, kroppen eller sitsen. Ingenstans fanns någon lösning. Den kom emellanåt - några språng då och då eller till och med hela hoppass, men försvann lika fort. Så fort glöden uppstod var det som att enkelt blåsa ut den igen. Det var ett jävla helvete. Hade jag vetat vad jag vet idag, dvs hur djupt skiten satt, så hade jag bytt taktik. Jag hade sänkt ännu mer och satsat mer på att hoppa med hjälpbom och distanser som hade kunnat hjälpa oss. Inte bara fortsatt i samma spår och inte lyckats ta oss upp.
     
    Inomhus kommer hindren fortare, det är lättare att se avsprångspunkten och rida mot den. Det är lättare att hålla om hästen mest hela tiden och ta hinder efter hinder. Men ute så finns det transportsträckor och med en pigg häst kan i alla fall inte jag sitta och "hålla om henne hela tiden". Det är såklart en definitionsfråga, men ja, jag anser det skillnad på ute- och inneridning. Men ärligt talat BORDE uteridning passa oss bättre. Där finns det plats att andas, "pausa mitt i banan" och försöka att lugnt och sansat ta två-tre hinder i taget och sedan försöka "börja om" med laddningen så att Aleccis inte blir sådär jobbigt skittaggad. Men det är i teorin det.
     
    Vi tog någon vinst i en meter men mer än så red vi aldrig ihop utomhus vad jag minns. Kanske någon placering i Bankeryd, för där har vi rätt bra självförtroende över lag, men det var en snål tid. Missförstå mig inte nu; placeringar är inte allt. Men är vi placerade så har vi oftast tagit oss igenom banan, och ärligt talat så är det fan en bedrift i sig när allt känns skit. Vi tog oss inte igenom uppgiften vi ställdes inför, i alla fall inte bra. Sommaren minns jag som ett rent helvete sportmässigt. Det krävde skiten ur mig, mest mentalt. Jag experimenterade med att rida med en helvetes massa mer ben, mer "rullande" sits i galoppen (vilket tog oss en bit, men efter vilan fann jag inte den känslan igen), jag provade diverse andra saker; mer/mindre stöd, rida si och rida så. Det som ändå hjälpte lite var att faktiskt inte idiotstirra på hindret hela anridningen. Jag kollade efter hindret, styrde upp, lyfte blicken och kollade långt, långt bort, kollade på hindret; måttade, lyfte blicken och försökte rida på det. Dvs minska risken för att konstant ångra mig och leta efter en ny avsprångspunkt. Det hjälpte lite som sagt, men det är samtidigt svårt att rida med DEN beslutsamheten när man släppt hindret med blicken... Ni fattar. Men jag var tvungen att bryta möstret på något vis och ja, det fungerade ju mest av det jag hade provat så långt.
     
    Nu är vi dock tillbaka på 2017. Det är april och det är Anebys tävlingar i tre dagar. Utomhus. Årets första utetävlingar. Det är fredag och Aleccis står i transporten. Hon ska börja med att hoppa en 110. Inget svårt alls. Vi har hoppat sååå många 110-klasser och ja, vi är i mångt och mycket rätt säkra där. (I alla fall inomhus.) Det kändes inte ett dugg fel att gå rätt ut i en 110. Det är varken för högt eller svårt för oss. Det är mer... rätt bekvämt men ändå fullt stora hinder som man behöver komma rätt på för att inte riva liksom, även om det i ridsportens värld är bland det lägsta man kan hoppa. Jaja, ni fattar. Jag ansåg mig inte börja med en för svår klass, det var bara det jag ville ha sagt.
     
    Rider igång och hoppar igång. Hur det såg ut kan inte jag svara för, utan jag kan bara försöka beskriva min känsla och hur jag tänkte/kände/gjorde och till viss del varför. Vi hoppade fram och Aleccis var taggad till tänderna. Accelererade mot hindren och jag hade fan att göra alltså. Ojojoj, vad hon låg på. Fanns ingen tvekan i henne och inte i mig heller. Avstånden fick vi till och sprången var oftast rätt bra (med tanke på hastighet och de följder det blir med en springig häst). Vi red in på banan (och jag glömde ta av mig jackan man det är ju skitsamma).
     
    Hoppar väl ett, två tre tror jag. Minns inte banan och vill inte kolla på filmen. I vilket fall så ska vi snart rida längs hela kortsidan (som är rätt lång) och jag tänker passa på att korta upp tyglarna lite till. Ut mot kortsidan så har jag plockat in yttertygeln ett par centimeter och när vi är i svängen och har hela kortsidan framför oss så ska jag precis ta om mitt tag med innertygeln men MISSAR HELA JÄVLA TYGELN och tar bara i luften. Jag svär och  Aleccis drar på, folk vid staketet flyttar sig bakåt flera steg(!), och när jag väl får tag i tygeln så är hon inte alls "där jag vill ha henne" (i något försök till ram typ), men jag försöker desperat rida på kombinationen igen. Det var inte kaos, men som ni vet kan man inte bara "ojojoj-rida" och tro att hon ställer upp. För det gör hon inte. Visst kan man "ojojoj-rida", både fort och rätt snävt, snett och på konstiga avsprångspunkter - men jag lovar, att det är en helt annan känsla och då måste hon vara "där". Det syns garanterat inte, det förstår jag, för det ser lika hafsigt ut ändå. Det det ÄR stor skillnad på känsla. Men denna form av ojojoj-ridning fungerar inte. Fokus är ju dels på tygeln och dels på hindren. Stopp där, och det gör mig ingenting. Det är sådant som absolut händer. Tillfälligheten gjorde sig påmind. Tappa tygeln och härja efter den, och samtidigt rida på kombinationen. Nepp, gick inte. Och jag gjorde mitt bästa. Hade gett stöd och höll om, men det blev "snabbt påkommet" och sekundärt efter att jaga tygeln så nej, stopp. Vi gjorde om och gjorde rätt. Hoppade kombinationen och red bort på bågen bort till vattenmattan. Vände sedan runt och styrde mot en oxer.
     
    Det var då det hände...
    Helt plötsligt ser jag inget avstånd, vet inte vad jag ska göra, blir handlingsförlamad och litar inte på ögon, känsla, galopp, eller något. Hur fan ska hästen kunna hoppa då?! Hon som kräver en ridning med stöd och "självklarhet". Det finns ingen självklarhet där och då. Kom en gång till men det händer bara samma sak. Hepp. Red ut från banan och det var egentligen inte mer med det. Förbannatjävlaskittråkigt, möjligtvis, men ändå inte mer än så. Säga vad man vill men det är två saker jag är van vid; det enda är att vinna (ödmjukt osv) och det andra är att vägra ut mig (det är i alla fall bara ren självinsikt). Det är det jag sysslar med rätt ofta ändå. Och jaaa, det är sant - man vänjer sig fan. Det står "ute" forever över allt på internet, man är sist på resultatlistan men inget mer än så händer. Det är bara att göra om. Åka hem och träna vidare.
     
    Vi startade dock en till klass. Eller försökte. Den framhoppningen var SKITBRA. Ni vet den där ridningen man får, som egentligen är rätt bra, precis innan man blir sur. Man blir sådär medveten, tydlig och ställer inga frågor utan ger bra hästen påståenden. Så var det. Dessutom så slog tanken mig att jag nog reagerar väldigt fysiskt när jag känner den där mentala spärren. När jag inte ser avstånd, får hjärnsläpp och inte vet något alls så faller jag fram lite extra (obs! Man får absolut inte luta sig bakåt = bromsa mot hinder, utan litegrann framåt-tänk måste man ha i anridningen. Annars stannar hon av den anledningen också). Så på framhoppningen så rätade jag upp mig mer (=självförtroendesits), spände upp magen, red med låååånga skänklar som höll om, höll i och balanseade upp hästen från ljumsken ner till stortån. Tydligt, säkert och med självförtroende igen. Vi hittade en stor, bra galopp mot hindren och avstånden satt brutalt bra varenda jävla gång. Det kändes lätt. Och roligt. Nu tar vi vår revansch, tänkte jag. In och gör en bra runda med bra känsla!
     
    Men så blev det inte. De som har frågat har jag berättat för, men jag tänker inte spara på den skiten mer. Det är inget jag står bakom och jag vill bara glömma det. Så jag grät en skvätt och så åkte jag hem. Ledsen, arg och just då kände jag mig så... typ missuppfattad. Men samtidigt har jag ingen annan att lägga skulden på och vem fan är störst? Vi är nog alla av samma skrot och korn tyvärr. Ingen är perfekt och jag fixade det inte. Från nytt hopp ner till djupaste avgrund på några sekunder. Krasch sa det i hjärta och skäl.
     
    Så var det med det. Hem med hästen och försöka ladda om för dag två. Med mycket tårar vill jag lova. Skitdag och jävla skitliv. Ny dag nya hästar! Det har jag ju skrivit om tidigare och det var ett plåster på såren till stor del vill jag lova. Latyoa levererade så jag ville gråta igen, men av helt motsatt anledning och även Sacke gjorde sitt yttersta och kämpade väl med både glädje och mod <3 Fina hästar! Jag är sååå glad att jag åkte dag två, och jag ångrar mig så innerligt att jag ens åkte med Aleccis på fredagen. I efterhand skulle jag ha hoppat en meter-klassen istället och möjligtvis 110 efteråt, men inte större än så. Jag är därmot också glad att jag avanmälde Aleccis från söndagen. Det är jag väldigt nöjd med efteråt, istället för att jag (som annars är betydligt mer "min grej") optimistiskt försöker igen och igen för att det ändå "kan gå". För ja, det kan gå. Till exempel så var ju framhoppningen riktigt bra. Det tankade oss rejält, men så kan det gå hur som helst på banan. Och bra rundor ger självförtroende, så är det bara. Så det är inget konstigt att jaga bra rundor och vilja starta gång på gång.
     
    All denna hoppning hade sett ut såhär:
     
    Tors: hoppträning med Latoya
    Fre: 110+115 med Aleccis
    Lör: 100+110 med Latoya
    Sön: 115+120 med Aleccis (ja det var vad hon var anmäld till. Såg inget fel med det om vi hade varit "som vi är inne"). Funderade en kort, kort stund på att göra klassbyte till 110, men valde att stryka sedan. Det var ett ganska lätt val, ändå.
    Måndag: vila pga jobbet
    Tisdag: hoppträning
     
    En jävla massa hoppning på kort tid alltså. Jag vill inte strunta i hoppträningen på tisdagen pga att jag ändå missar varannan (dvs tränar bara en gång i månaden) nu när jag kört på "fel" skift. Men då Aleccis ändå inte gick på söndag så blev det lite mer humant mitt i all elände. Ärligt talat passade det oss rätt bra. Först skit och sedan en chans att få hjälp.
     
    Hoppträningen i tisdags var på VRF's utebana (äntligen! :D) och jag fick en reservplats med Latoya i första gruppen och hoppade med Aleccis på vår ordinarie plats i den sista. Hindren stod relativt "utspridda" och det var även det vi skulle träna på; att rida på längre anridningar, och hålla galoppen och även kunna "fånga upp dem" under banans gång om/när det behövdes.
     
    Vi hoppade fram på ett räcke typ i mitten på banan. Det kändes bra alla gånger utom en. För vi rullade igång på den och la på fler hinder successivt. Men en gång när jag skulle hoppa banan så missbedömde jag och red på ett för stort avstånd. Men då känner ju hela jag vad som är fel och så gör man bara om. Det är egentligen inte alls några problem eller svårigheter med det. Man rider aktivt mot ett felaktigt beslut och får göra om för det blev fel. Hellre det än att inte veta och rida i någon form av blindhet. Utöver det så hade vi inga andra stopp och inga supermissar heller direkt. Men jag skulle ljuga om jag inte sa att den där hemska, äckliga känslan fanns där inne i kroppen. Tack och fucking lov så var den så grund att den inte "kom fram" och spelade oss några spratt. Aleccis missbedömde ett hinder med, så hon rev det grovt. Typ hoppade inte av/hoppade inte tillräckligt högt - alltså det händer ju fan inte den hästen? Hon måste ha sett något och inte hunnit med i skallen riktigt men huvudsaken är att hindret efteråt hoppade hon precis som hon skulle (dvs hon blev inte rädd) och när vi sedan avslutade med samma oxer som vi rev grovt så var hon också helt opåverkad. Det är jag glad för. Hon tålde ett litet misstag, som hon faktiskt får stå för själv för vi hade både bra galopp, avsprångspunkt, balans och jag rörde inte munnen i språnget. Lite nyttigt för mig att känna att hästen också har en del i hoppningen, eller så. Det är jag till mångt och mycket men hästen är ju den som måste lätta från marken, så att säga.
     
    Jag är nöjd med vår insats. Det kändes bra hela träningen igenom. Min plan är nu att inte starta hoppning på ett tag utan vi ska koncentera oss på att hoppa ute "i lugn och ro". Dvs jag behöver inte desperat försöka stressa fram någon superkänsla och bli störd över att dagarna går utan att det "händer något". Däremot så är hon anmäld till årets första terräng. Vi börjar mjukt med en H90 och då är hindren på hoppmomentet "bara" 95 cm, så det är milt och snällt. Det känns bra faktiskt. Sedan är tanken att vi försöker hoppa någon lokal hoppning lite längre fram på 100-ish, beroende på vad vi hittar och vad som passar schemat. Och GÄRNA åker och hoppar P&J för att rulla på banor och träna på att tävla utomhus. Det är mest för min skull, såklart. Jag tycker väldigt mycket om P&Js just för att hvuudet då alltid är "kallt" och man bara "tävlar" mot sig själv. Så det är suuuperbra, även med ett ekipage som mig och Aleccis som egentligen inte borde ha där att göra, hehe.
     
    Skulle vi nu vara i början av en ny riktigt djup dipp så tänker jag som sagt byta taktik: sänka hindren ännu mer och hjälpa mig med olika övningar. Men det vet vi inte förrän längre in på våren/sommaren. Just nu känns det inte hopplöst. Tar jag tag i det och tänker annorlunda så kan jag allt få bukt på det, tror jag. Försöka ta med mig det jag lärde mig förra sommaren och ta fram det som hjälpte oss och skjuta undan det som stjälpte. Det är värt att testa i alla fall.
     
    Förresten! Jag avanmälde henne redan på fredagskvällen till Eksjös tävlingar. Det går alltid skit där, så varför provocera oss liksom. Nu sparar jag de kronorna och lämnar Aleccis hemma hela helgen. Latoya får försöka försvara stallets färger istället ;)
     
    En sak som jag glömde och som är SÅÅ viktig. Alla som tävlar eller behöver "vara bäst när det gäller" på ett eller annat sätt vet hur viktigt det är med fokus på rätt saker. I det här fallet är det 100% som ska fördelar på allt som har betydelse för vår prestation. Jag skulle vilja fördela detta på var hindren står placerade, i vilken ordning de ska hoppas, antal meter/galoppsprång, evetuella svårigheter/extra noggrannheter längs banan, i mitt fall behöver jag även tänka på att hela tiden ha stöd i hästen. Ett tydligt stöd, inte direkt starkt, men absolut tydligt (ibland är det lättare att förklara det som en relativt "stark" hand, fast jag egentligen menar TYDLIG), skänklarna om, bra galopp, spänna magen, titta på nästa hinder osv.
     
    Vad som där och då till exempel INTE får plats att fördelas bland dessa "100%" är saker som t ex: vad händer utanför, vem tittar, är kamerapersonen på plats, underlaget är för hårt/dammigt/mjukt/blött/djupt/tungt/stenigt/rosa/intefanvetjag, vem som är före/efter eller andra som finns i startlistan, vad man ska göra sedan osv. Det finns verkligen sååå mycket som kan distrahera ett fokus på tävlingsdagen och även inne på banan. Jag skulle vilja påstå att jag är bra på att fokusera på vissa saker (t ex blir jag aldrig störd av "vem som tittar". Det är så oviktigt. Men visst har jag hört när andra blivit obekväma av en sådan sak. Och absolut, hade jag t ex haft en köpare på läktaren och vill göra en bra runda så hade jag nog känt mer av den pressen. Vad som kan ha smugit sig på i fredags var just underlaget. Det var tungt och djupt, nästan gegga, på sina ställen och det är klart att det kan göra en lite orolig för att landa fel mitt i geggan och hästen bryter benet osv. Återigen; det är ingen AKTIV tanke, men känslan finns ju där ändå. I alla fall lite. Och är det 1% av de där 100% som är på villovägar så betyder det ju att bara 99% är fokuserade på rätt saker.
     
    Nej, inte fan är det en lätt sport! (Men det är lättare med en lätt häst, det har jag ju märkt, haha. Jag kommer nog aldrig, aldrig någonsin behöva sitta och skriva dessa inlägg när Latoya är förstahästen. Det finns inte såhär komplicerade alternativ i hennes liv. Fast det kanske jag får äta upp om några år, hehe.)

    När andra kommer åt en

    Jag har aldrig någonsin tidigare fått så mycket skit som jag fått det senaste 1,5 dygnet. Och jag har aldrig någonsin haft ett behov att förklara mig, som jag känner att jag har nu. Jag tänker försvara mig för allt vad jag är värd - oavsett vad andra ser om det. Jag känner att jag behöver hävda mig och det jag gör, och varför, just nu, och det tänker jag därför ta mig friheten att göra. Jag vet att det inte behövs, det ska inte behövas och här har jag i vanliga fall inte det motstånd ändå. Men jag tänker göra det ändå.
     
    Just denna gång började det med min och Aleccis 120-runda från i söndags i Värnamo. Jag lägger upp filmerna i sin helhet med voiceover tänkte jag, i ett eget inlägg en annan gång. Men för att bygga någon form av förståelse så delar jag instaklippet från rundan här (i dålig kvalité).
     
     
     

    Hahaha det här är alltså jag som verkligen bjuder på detta! 🏇💨 Ta det med en nypa salt. Hon är som hon är och ibland går det inte som tänkt 😂😂😂 Vi rev tre, men man kan också se det som att vi klarade sex språng 😉 #optimist Aleccis har fan växlat upp något brutalt just nu. Ovanligt laddad inne på banan. Jaja, hon har iaf inte tröttnat på tävlingslivet 😘 #fail #vbr #showjumping #shesmyfavorite #bråttom

    Ett inlägg delat av Jessica Wilhelmsson (@jagheterjessica) Mar 26, 2017 kl. 5:57 PDT


    Det gick inte riktigt som tänkt, jag är den första som kan skratta åt mig, oss och vår insats. Skit händer. Dessutom var jag väldigt glad över att hon just FÖRSÖKER. Fanns ingen tvekan i henne och allt kändes skitbra. Lite för bra bara, då kontrollen tryter när hon är så jäkla laddad. För er är det här 1. inte bra, 2. inte rätt, men inte heller 3. ingen nyhet! Ni som följt mig/oss vet att det är såhär det kan se ut, ni vet att det här inte är något som jag har som mål eller ser som någon form av ideal. Men ni vet. Jag vet. Alla i min närhet vet. Jag gör vad jag kan och det går väldigt långsamt i utvecklingen, det är ren dagsform (döpigg = inga höjdarresultat) och ni känner också till vår bakgrund från t ex förra årets katastrof-självförtroende där jag ALLTID la hästen i skiten. Det knäckte mig till och med till slut men ändå så fortsatte jag, och fortsatte och fortsatte. Lasse var/är medveten om problemet och vi jobbade med det varje träning. T ex sist så låg det med i bakhuvudet: "rid inte för långa vägar så du blir osäker på ögat". Det är ingenting nytt över huvud taget.
     
    Men i alla fall. Jag har mitt "största fan" som hänger både här och följer mig och mina hästar på instagram. Vi kan kalla henne Geggamoja för det är typ ett anagram. Tyyyyp. Jävligt långsökt men ni fattar sarkasmen. Jag har ingenting över för denna människa, och brukar läsa hennes kommentarer med lite avstånd. Geggamoja gör sig nämligen bara besvär när det ska klagas över att något är fulare, värre, mer brutalt, och dåligt än vanligheten. Det är ju precis så det brukar fungera. Och som sagt, jag stör mig på henne men hon är och har aldrig varit ett problem. Jag kämpar ju på med mitt på min kant, liksom.
     
    Hon skrev en kommentar som innehöll bland annat "hur jag kunde vara stolt över detta", att det var hemskt och inte skulle delas. Typ. Kommentarerna tog hon bort efter en stund och jag minns dem inte ordagrant bc fanns inget att lägga på minnet. En vän såg detta och såg väl komiken i det så hon hänvisade till detta i en fb-grupp. Mitt konto är (medvetet val) öppet på instagram och kontot delades och kommentarer började skrivas. Sedan tog det hus i helvete. Detta är inte Geggamoja utan en vi kan kalla Pruttiluskan.
     
    P: "Men dra ner det där jädra huvudet och ta på en nosgrimma för fan!
    Den gör ju likadant på träning med? Inte lika illa som på tävlingen men den sätter ju upp huvudet och drar.
    Och jag skulle inte ha pelham när den gapar och slänger sådär när du tar i den.
    Byt till nåt annat som kombinationsbett eller nåt.
    Usch!
    "
     
    Jag: "Nosgrimma, gärna martingal och lite sporrar och spö kanske? "
     
    P: "Eller så rider du bättre, slutar slita i käften och lägga hästen i botten på vartannat hinder?"
     
    Jag: "😂😂😂😂 Har du sett något från tidigare? Historia och bakgrund? "
     
    P: "Typ hela din insta.
    Samma med knabstruppern, den lägger du i botten. 5-åringen ger du inte så schysst support hela tiden, men visst unghästar är vingliga.
    Men du sliter i ditt gamla sto nåt inåthelvete innan hinder och hon kör upp huvudet.

    Skulle definitivt stabilisera med en martingal så du kanske slipper slita bort hennes kindtänder."
     
    Jag: "Wow, du har verkligen gått till botten med din källkririk (precis som vanligt) 😍 Jag har alltid en öppen inbjudan till alla att prova Aleccis. Så om du pallrar din feta röv ner till smålands skogar är du välkommen att prova. 😃
    Alla hästar är inte likadana. Aleccis är ett väldigt speciellt projekt som or one of a kind. En överbyggd stopper som kräver en blandning av stöd, fart(!) och hon går bara när självförtroendet sitter. Vi har tränat (ja vi tränar faktiskt! För både A- och C-tränare) stenhårt i vinter och väljer nu att prova en 120 igen. Om du vore läskunnig hade du förstått att det INTE gick som det skulle. Dessutom finns det en bakgrund i den här hästen som du inte känner till. Nej, det är inte enligt skolboken och NEJ man kan inte heller tro sig lösa problemen genom skolboken. Tro mig, vi har provat. Hon är mjuk som sammet och hårdare än sten på samma gång. Känslig men precis lika "okänslig".
    Är du inte intresserad av att komma ner och prova så är jag inte heller intresserad av din fantastiskt konstruktiva kritik.
    "
     
    P: "Har en häst som var precis likadan som din. Sprang som satan innan hinder och sysslade med allt annat emellan.
    Att du sen lägger hästen i botten kan du inte skylla på henne och hennes bakgrund utan på din egen jäkla avståndsbedömning.
    Och den syns genomgående på alla 3 hästarna.
    Att du tycks tro att det är snällare att rida utan martingal (men slänger på ett pelham?) och sen sliter och drar som fan tyder ju på dels att hästen inte har lydnaden som krävs och att du inte hänger med.
    Och jag syftar inte på senaste filmen utan jag har kollat igenom alla för 2016 också.
    Hästen har ju bakbenen i Haparanda innan hindren förtusan!
    Struttig galopp och spänd överlinje för den kör upp huvudet.
    Säger inget om att hästen inte får ha attityd men du måste ju kunna rida igenom hästen ändå.
    "
     
    Jag: "Kom då! Du som kan och vet "
     
    P: "Ja får jag slänga på den utrustningen som troligen krävs på din häst så visst"
     
    (Jag slutade svara för det bokas ju ingen tid, plats och datum. KOM DÅ FÖR FAN!)
     
    P: "Skulle vilja se tandvårdsprotokollet på den där hästen. Kan lova att kindtänderna är slitna av bett och sår i slemhinnorna.
    Men det är ju bättre att rida utan utrustning och slita hästen i munnen
    "
     
    Andra i gruppen tog mitt parti och fortsatte bråka med Pruttiluskan. Det hade ju kunnat vara bra här. Men det bara fortsatte. Kritik mot mig och hur jag beter mig mot min häst. Jag har ALDRIG sagt att jag är bäst eller att jag rider henne bäst. Vad jag däremot ALLTID säger är att vem som helst är när som helst välkommen att prova. Inte för att jag inte tror de skulle re ut henne, för det kommer de flesta göra. Men för att jag gladeligen visar KÄNSLAN från ryggen också. Det är inte så himla lätt som det tycks se ut. Jag har alltid en öppen inbjudan till att prova Aleccis. Säg bara till så bokar vi en tid liksom. No hard feelings, och ingen behöver bevisa något. Bara prova - för intresset finns uppenbarligen. Men det försvinner när erbjudandes dyker upp. Aja, Pruttiluskans fortsatta kommentarer löd så här:
     
    Eller förresten, andra medlemmar grävde i "P"s arkiv och vad de än delade så hade P förklaringar serru. *Bild på häst med bakbenen i happarande* "Bilden är från ett ärovarv". *Bild på vidrig sits över hinder* "jag har gått ner i vikt sedan den bilden togs" osv, osv. "P" grävde i min kompis arkiv och letade skit att klaga på. Min kompis stod på sig. P's kommentar:
     
    "Samma som att jag kan försvara svanken på den bilden du lade upp på mig.
    Skillnaden är att genomgående i Jessicas videor är det samma "fel" gång på gång.
    Hästen motarbetar och hon försöker ta i den/stabilisera handen.
    Det är en dragkamp hela ritten igenom.
    Och har inte blivit bättre på över ett år?
    Ta hjälp då av en martingal så hästen fattar att det är lättare att hålla huvudet still och ta bort den sen?
    Hur svårt är det?
    "
     
    Och:
     
    "Jag ifrågasätter varför hon inte tar åt sig av (tränarens?) förslag om martingal för att vägleda sin häst?
    Varför envisas med att vara "snäll" med så lite utrustning som möjligt?
    Vägled hästen först, sen kan du plocka bort allt onödigt när hästen lärt sig och fått styrka.
    "
     
    (Varken Lasse eller Ann har ifrågasatt valet av att inte använda martingal på A. För kunnigt folk (dvs mina tränare) begriper att allt inte är svartvitt och att man inte kan stoppa in alla hästar i samma fack eller för den delen utgå efter samma "skolbok". Jag blir så jävla provocerad av att HON hittar på vad mina tränare sagt och att jag inte lyssnar på dem?! Men jag kommenterade inte ett enda ord mer. Kunde aldrig tänka mig att det skulle spåra ur som det gjorde...)
     
     "Summan av kardemumman är att man inte är öppen att prova nya saker och tror att man vet bäst hela tiden.
    Lyssna på Peder fredricson om att plocka russinen ur kakan i alla discipliner.
    Blir så jäkla irriterad när man är instängd och trångsynt när det kommer till att hjälpa sin häst framåt.
    Genom att stabilisera huvudet så kan du som ryttare fokusera på avståndet mer.
    Sen när ni jobbar ihop och inte mot varandra så kan du plocka bort hjälpmedlen?
    "
     
    Jag har ALDRIG påstått att jag kan och vet bäst. Aldrig. Vad jag däremot fortsätter ta ställning mot är att jag inte vill ha martingal på min häst. Jag vet att 99% av alla som någon gång sett/träffat oss också anser att det hade hjälpt men anledningen att jag inte har den där är INTE av ren princip, utan för att jag ju faktiskt har provat! Och gissa vad; det gav INTE önskad effekt. Missnöjd häst som känner sig instängd, ifrågasätter/missförstår och "backar" in i sig själv istället för att glatt försöker lösa problemen framför näsan är vad som hände. Jag har alltså provat. Och att vadå vara instängd osv; JA, jag håller stenhårt i många saker och vill ogärna rucka på vad jag anser vara humant/ohumant mot hästen. Men jag är inte omöjlig; nu håller jag t ex på att vänja in mig och Latoya på sporrar då jag insett att de kan hjälpa oss. För jag måste hitta något som får effekt för att kunna utvecklas. Så även om jag absolut inte gillar sporrar, så är jag inte sämre än att jag får backa från mina principer och helt enkelt "se vad som händer". Jag köpte nya sporrar för 500 kr att prova till dagens hoppträning. Hey, jag försöker jag också!
     
    Min kompis skrev detta: "Vad Jessica nu väljer att göra eller inte göra är faktiskt upp till henne. Uppenbart så fungerar det ju för både henne och häst, då den nu är 17, still going strong, hoppar och får med sig rosetter från nästan varje start."
     
    Då väcktes tdb-snokandet till en ny nivå. Och det är nu man ändå kan börja skratta åt P om man inte redan gjort det, haha. Hon skrev:
     
    "Min är 18 och topp tre jämt..."
     
    (På tdb hade P varit tre två gånger scense typ ever. - om vi nu ska vara sådan. Och det är klart jag är "sådan"!)
     
    P's försvar: "1. Hästen tävlade senast 2014 då hon var ofräsch och halt.
    2. Hon fick föl 2015 och har ridits igång till nu med tanke på
    Åldern

    3. Jag tävlar inte lokalt längre och fräser runt.
    4. Jag har inte 3 hästar som mamma betalar utan jag rider på den enda jag har och hoppas på 2 åringen sen hemma.
    "
     
    Min kompis: "Tillåt mig citera: "Min är 18 och topp tre jämt...""
     
    Och P GÅR PÅ MIG IGEN: "Och har Jessica placering jämt?"
     
    De fortsätter tjafsa och fler hänger på och skrattar åt P's lögn. Sen börjar P påstå att hon skojade när hon skrev att hon är topp tre jämt. Efterhandskonstruktion much? Haha, patetiskt.
     
    P fortsätter: "Jag har inte gjort bort mig ett dugg 😂 men att du sitter och säger vad för resultat Jessica har och sen pekar på att jag har blandad kompott.
    Jag har tävlat 3 tävlingar iår.
    Vilket är ~ 17% i placeringar med antalet starter. Med en häst som inte har gått på 2 år.
    Jessica har 8 starter med den hästen och 4 placeringar varav alla utom 1 är lokaltävling. Och Max 115.
    Nu skiter jag blanka fan i resultat med tanke på att målet är 1.30 så nu är vi mest ute för att hennes hjärna ska coola ner och laddar för utesäsongen.
    Vad Jessica har för mål (eller du heller för den delen) vet inte jag.
    Vill hon ränna runt på 1m lokal så visst.
    Men har du/ni ambitionen att komma längre än så så behöver man analysera om man verkligen ska låta hästen slå med huvudet.
    Eller att man behöver öva mycket mycket mer med sin egen avståndsbedömning?
    Varför ska man vara så jävla enkelspårig och inte ta till sig av kritik och tro att man är bäst?
    Jag är inte bäst men mitt mål är att bli lite bättre hela tiden.
    Unghästen ska kvalas till breeders sen och gå alla unghästchampionat.
    Jag har ett längre tänk än att låta hästen fara runt som en idiot och vinna 1m.
    Ser varken snyggt eller hållbart ut.
    "
     
    Jag orkar fan inte. Hon vet INGENTING om mig, mina hästar, min träning, MINA FÖRUTSÄTTNINGAR, mina mål, min bakgrund... eller för den delen A och detsamma om henne. Så det finns ju ingen anledning för mig att ta åt mig, men ändå har det dragit ner mig rejält under ytan.
     
    Sedan började äntligen konversationen handla om P och ifrågasätta henne. Fler backade upp mig och det var de som drog lasset (<3). Själv höll jag mig borta. Men läser och sjunker gör jag ändå. Dum som man är.
     
    Men inte håller det länge, nej nej. P tar printar på mina resultat, flera sidor, och lägger ut i kommentarerna och menar på att mina resultat inte var "placering i nästan varje start" - vilket ju så är fallet. Ibland har vi placeringar varje tävling en till två, och ibland åker vi hem tomhänta, precis som alla andra. Det är inget konstigt?
     
    Min kompis backade upp mig och sa att det ju inte är jag heller som påstått mig ha placeringar jämt. <- true. Och så var det igång igen. De tjafsar vidare. Min kompis tar mitt parti och ifrågasätter varför P fortsätter gå på mig.
     
    Fler hoppar snart in i tråden och ifrågasätter P och håller faktiskt mig bakom ryggen. Inte lika mycket som min kompis, men de är defintivt inte på P's sida i alla fall. Sedan kommer trådskaparen in (som alltså inte skrivt något mer än att hon gjorde inlägget) och skriver att det inte var meningen att det skulle bli såhär.
     
    Detta var EN tråd. Med över 150 kommentarer. Det finns en lika lång till och ytterligare en till. Och P hamnar gång på gång hos mig.
     
    P: "Och vart någonstans har jag skrivit att jag är proffs och aldrig gör fel?
    Kärnämnet som jag försöker påvisa är att man är trångsynt och inte har ett öppet sinne när man ska komma någonstans med sin häst.
    När det ser likadant ut efter ett år kanske man måste utvärdera vart grundproblemet sitter?"
     
    Alltså bläää. Hade detta varit vilken annan jävla dag som helst så hade det varit fine till viss del. Men efer 2,5 timmars sömn och allmänt instabil så sög jag åt mig som en torr jävla tvättsvamp som någon sänkt ner i en hink med flytgödsel. Fb är flytgödsel.
     
    Det är inte att någon sitter och tycker illa om mig och min ridning som är problemet, absolut inte. Det är vetskapen om att hon tror att jag medvetet idiotrider och sliter hästen i käften, som gör ont. Som tror att jag "vet bäst" och inte tar hjälp, försöker lösa problemt osv, osv. Jag älskar min häst och JAG VET att vi har problem! Jag jobbar med det dagligen!
     
    Nu måste jag dra, men jag tänker antagligen fortsätta älta detta några gånger till. Herrå.
     
    Ps. fick kärlek från pm också och jag är såå glad för det. Det höll mig över ytan en bra bit innan jag till slut bört ihop igår. Kärlek till alla som vet hur det ligger till och som stöttar. <3

    YEEES Peder och ridsport-Sverige!

    Där satt den! Jerringpriset till Peder och All in! Och det finns ingen annan än Peder som kan leverera känslan mellan häst och ryttare i en tävlingssituation så träffsäkert. Jag hoppas ni hörde talet. Hatten av och all respekt. Jag önskar att jag en vacker dag blir hälften så grym som Peder Fredricson. Heja Peder, och heja hela ridsport-Sverige! Återigen har vi tillsammans satt sporten på kartan.
     
    Bildresultat för jerringpriset 2017
     

    "Restultat" från idag...

    Jag blev rejält tilltryckt mentalt före start idag, och kunde inte hantera det. Jag har pratat med både kompisar och min far i efterhand (plus domaren som inte haft några invändningar i frågan! <- viktig poäng) och tänker inte skriva ett ord, för jag är så urladdad nu att jag inte orkar. Kanske kommer jag älta det en annan gång. Men nej, det är inget allvarligt; det handlade inte om ridningen utan ett omedvetet val jag gjort = något jag inte tänkt på och därför blev träffad och det satte igång hjärnkontoret. Oavsett vad så fick jag beröm för att jag är snäll mot min häst, och det väger tyngre, men det spelar ingen roll för det fick jag höra efteråt.
     
    Här är rundan i alla fall. Uteslutna blev vi vilket var väldigt, väldigt väntat eftersom jag blev påverkad och det gick inte bara ut över psyket utan även över ridningen, såklart.
     

    En tävlingsdag jag förundras över

    I månadsskiftet mars-april åkte jag på en sjuhelvetes förkylning. Jag har nog aldrig mått så dåligt och blivit så utslagen av en simpel förkylning tidigare. Det är hittills första och enda gången jag har behövt ringa och lösa jobb-frågan för att jag inte var i arbetsmässigt, eller framför allt körbart, skick. I min enfald tänkte jag att det borde gå över, eller i alla fall bli bättre, till dagen därpå.
     
    Jag hade fel! Men jag gav mig fan på att klara mitt arbetspass men var på gränsen till att ramla omkull av utmattning och illamående. Inte så klokt direkt, men jag ville inte vara sjuk och jag vill fan inte vara till besvär utan är det min jobbdag så ska jag verkligen försöka lösa det! Men jag klarade det och tänkte att två dagars ledighet verkligen skulle göra mig frisk igen.
     
    Fel igen. Det blev inte det minsta bättre. Samtidigt hade jag tagit ledigt för tävling på lördagen, och då är det givet att orkar jag tävla på lördagen (vilket jag ju skulle göra om jag så låg på dödsbädden...) så fick jag minsann pallra mig iväg och jobba på fredagen. Detta pass var om rimligt ännu värre än tisdagens. Jag fattade verkligen inte hur fan det var möjligt?! Jag fick övertala mig att samla gård efter gård och tröstade mig med att jag kunde byta med någon som kunde ta över själva mejeri-svängen om jag fortfarande var dålig. Men den där envisheten är rätt stark, och jag tog mig igenom hela passet till slut.
     
    Sen då; tävlingsdagen. Lördag och inte fortfarande inte bättre. Besvikelsen... Jag kunde knappt stå upp. Bästa, bästa Ebba följde med och hon fick minsann dra det stora lasset denna dag. Jag orkade inte ens borsta min häst, utan det fick hon göra medan jag satt och vilade på en vattendunk i ett hörn. Det skicket alltså.
     
    Anledningen att det var så viktigt att tävla just denna dag var att det var finalen av Värnamo Cup där vi låg på en andra plats efter två omgångar. Med facit i hand vet jag inte om jag hade tävlat om det "bara" var en "vanlig" tävling. Troligtvis inte, för det var riktigt, riktigt tufft.
     
    Väl på plats så går vi in och vinner den tredje raka vinsten i förklassen av tre möjliga. Rätt bra ändå. Men så är ju min häst det mest fantastiska som gått med sina fluffiga, oklippta ben i ett gäng järnskor. Men ja, ja och JA. Det var så jävla, jävla jobbigt. Jag tvingade mig att anstränga mig i de 1-2 minuter som det krävdes inne på banan, för jag lyckades med nöd och näppe ta mig igenom framhoppningen. Det blev ett språng i taget med i sammanhanget långa skrittpauser. Aleccis fick sin uppvärmning ja, men själva upplägget blev lite annorlunda i och med mitt oskick.
     
     
    Jag höll ärligt talat på att ge upp sedan. Försökte få i mig någon korv men la mig sedan raklång på läktaren och somnade nästan under tiden det harvades och byggdes om inför nästa klass. Att sedan stå och vänta på att banan skulle öppnas minns jag också som fruktansvärt skitjobbigt. Jag kunde knappt stå. Stapplade runt och tyckte det var jobbigt med så mycket människor så nära. Det blev så mycket energi som jag inte kunde hantera (men det enda som hände var ju att de stod och väntade och vissa pratade glatt med varandra - så det var ju inget fysisk ös på något vis). Känslan av obehag och nästan någon svag panikattack började växa. Så mycket folk. Så lite luft. Ingen ork och illamående, huvudvärk och brutal trötthet. Och så himla lång tid allt skulle behöva ta då..!
     
    Att gå banan var lite lättare, för då låg fokus på annat håll. Jag minns så väl min plan. Den var enkel: i första hand skulle vi vinna. Punkt. Del två var att gå utanför till kombinationen för det var för stor chansning att gå innanför, om det ändå inte skulle behövas. Upp på läktaren och kolla på några ekipage efter bangång. Halva min plan kasserades sedan när en av de första ekipagen gick innanför till kombinationen och då var det liksom avgjort. Jag minns vad jag sa till Ebba; "skit också, då måste vi också gå innanför", haha. Alltså, ja min plan var ju att vinna.
     
    Men när det var dags att rida fram igen så var jag ännu sämre än tidigare. Upplägget blev detsamma men jag tänkte faktiskt tanken "var går egentligen gränsen?". Var går min gräns. Är det rimligt att starta en gång till..? Usch, det var vidrigt. Men så var det samma sak igen; ansträngning i 2 minuter och sedan är det klart. Så det var bara att bita ihop och köra. Och vi gick in, vi gjorde det vi skulle och höll vår plan. Vi gick därefter innanför till kombinationen och Aleccis gjorde sitt allra, allra bästa och ställde upp till tusen för mig (<3) och visst fan vann vi. (Det är definitivt inte vår bästa eller snyggaste runda vi har gjort, men det spelar ingen roll så länge bommarna ligger kvar och tiden är snabb - tur för oss att det är hoppning vi sysslar med.) Vinsten ledde till en andraplats i cupen och 2000 kr i vinstpengar. Men det jag vann var egentligen mycket mer än så. Jag kan inte förstå hur hjärnan, kroppen, viljan, tankarna och allt fungerar och samverkar - men jag vet att det fungerade där och då. Hur jag kunde vara så övertygad och fullborda resultatet vet jag dock ingenting om. Men det är en dag jag kommer minnas. Och jag hoppas aldrig, aldrig behöva tävla i det skicket igen.
     
     
    Känslan av att vi ska vinna. Så är det bara. Ingen press, utan jag visste det att vi skulle vinna. Det fanns inget att ifrågasätta, det fanns inget att misstro, det var ingen fråga. Vi skulle dit för att skrapa ihop så mycket poäng vi kunde i cupen och ja, vinst är det enda som räknas. Att tro så mycket på sig själv (oss) som ekipage - det är det jag i efterhand är så fascinerad av. Det växte fram. Framgång föder framgång. Det kan ingen mata en med; "ni är bäst" eller ens egna mentala träning; "visualisera målbilden". Det var bekräftelsen att vi ÄR bra som gjorde oss bra. Att börja vår säsong med att gå in och vinna två klasser - det byggde något så viktigt. Att sedan gå in med ett leende och veta att vi tar oss igenom precis vad som helst. Ingen utmaning är svår nog. Och vi visste precis var vi hade varandra. Wow, jag tycker det är så fantastiskt. Trots en vidrig dagsform pga en svinig förkylning. Det är så... jag vet inte. Jag slogs av tanken häromdagen och förundras verkligen över just denna tävlingsdag, den mentala styrka, det teamwork vi hade byggt upp och rent av utnyttjade denna dag. Inget annat fanns i sikte än att prestera, leverera och liksom inkassera.

    När fjädern blir en höna

    Första gången jag hörde uttrycket "gör inte en så stor grej av det" var när jag och en barndomskamrat var väldigt unga och vi var i ett stall där vi ibland (japp, inte varje gång det gick att få tag i ponnyn, haha) red på en korsningsponny. Han var charmig, men ville inte alltid göra som två unga hästflickor ville. Hur som helst så gjorde jag illa mig en dag och det blödde från mitt finger. Jag minns inga detaljer mer än att min kompis just sa det jag nämnde tidigare; "gör inte en så stor grej av det". Jag hörde vad hon sa, förstod varje ord men kunde inte tolka vad hon menade. Hon förklarade och jag förstod. Det lät rimligt. Skit i det, typ.
     
    I regel gör vi nog stora saker av småsaker då och då, och var man absolut inte ska göra detta är i stallet. Nu för tiden, när jag snart är inne på mitt 25:e år (vad-i-helvete-och-vad-hände-där?) så är det ofta min taktik; hästen är rädd för korna, hästen sticker, hästen vill slita sig, hästen fastar på något jävla vis och blir rädd, hästen vill inte bli lastad, hästen vägrar på ett hinder, hästen är rädd för stora fordon, und so weiter. Man ba; låtsas som att det regnar. Gör ingen grej av det.
     
    Men nu har jag gjort bort mig och gjort en jättestor grej av avsprångspunkten. Först så var känslan bara kass, sedan blev avsprångspunkten ett för stort fokus och sedan växte problemet och det eskalerade totalt. Känslor och tankar levde sitt eget liv och jag kunde inte styra dem alls. Jag blev överkörd och kunde inte vända på det. Det blev en muterad belgian blue-höna av en fjäder som från början knappt bar fjun.
     
    På tävlingen senast så ändrade jag en liten, liten grej i anridningen. Jag lyfte blicken. Upp från hindret, och bakom, bort bland träden. Redan första gången jag gjorde detta så bara kände jag fucking jackpot! Genom att lyfta blicken och kolla över hindret så satt jag inte och ångrade distansen hundra gånger. När jag istället kollade på hindret så satt jag och måttade, måttade och måttade - och jag ångrade mig konstant. Nu red jag mot hindret och lät det komma till oss. Någon gång på vissa anridningar tittade jag till en gång för att måtta in och sedan upp med blicken igen. Detta gav mig direkt "ögat" tillbaka!
     
    Att kolla bakom hindret var det första man fick lära sig i samband med bommar på ridskolan. Men någonstans längs vägen, när man utvecklas, höjer hindren, fokuserar på andra saker, så är det en självklarhet och jag tror även att många av oss ändå har "bakom hindret"-känslan med oss när vi tittar hindret (annars hade det inte fungerat). Alltså att känslan av vart vi ska, men samtidigt måttar man in för bästa möjliga språng över hindret. Jag i mitt fall anser inte att jag haft några problem med detta (på väldigt länge?) men nu blev det en rejäl akilleshäl och det eskalerade totalt. Så nu backar jag hem till ridskole-blicken och ska fokusera bakom hindret.
     
    När det inte fungerade, Aleccis blev osäker, jag blev osäker, hon började stanna, jag red passivt, och inget fungerade till slut - då måste jag ha sett hindret som ett HINDER. Något som hindrade oss. En väggjävel, rätt och slätt. När blicken är över/bakom hindret så såg jag helt plötsligt vår väg igen. Hjärnan är förbannat bra, men även minst lika skitdålig.
     

    Energidryck är inte till någon fördel

    Eftersom jobbdagen blev extra lång idag så hinkade jag i mig en energidryck. I förebyggande syfte. Inte för att klara jobbet, utan för att verkligen komma ut och rida direkt efter och inte hamna i det där stolsklistret som gör att man sätter sig och inte lyckas resa sig igen. Jag är inget fan av energidrycker utan stoppar den skiten i samma fack som att ta värktabletter "i onödan", röka/snusa, dricka alkohol, och ja koffein då, osv. Jag är rädd om min kropp vad gäller just den biten, men äter ju vidrigt kass kost istället... Aja, en energidryck fick det bli, och visst, rätt bra var jag på att ta mig ut direkt, men det var snarare på grund av att jag hade tidspress än att den där hemska känslan i kroppen gror.
     
    För det är precis vad som händer i min kropp; hjärtat slår något hejdlöst och det är som att jag är vrålstressad inuti, men inte utanpå. Sedan övergår den där känslan i en annan känsla. En sjukt svårdefinierad sådan. Jag åkte i vilket fall ut, bytte vatten och gav dem lite krubbskrammel, borstade av (läs; gned ut dammet i form av ränder), slängde på ett schabrak med täckesgjord och på med träns - sedan ut. Effektivisera mera!
     
    När jag satt där på henne så kunde jag faktiskt jämföra känslan. Okej, detta låter så jävla "försöka-va-något/matcho"- men det är det inte. För jag är så jävla irriterad på att saker och ting tolkas och stoppas in i fack och att vissa saker är mer "positiva" och andra mer "negativa". Till exempel att vara nervös är dåligt, att vara orädd är bra. Aja, jag som person är rätt kall och orädd. Det är två saker jag är uppriktigt rädd för, och det är höga höjder och rädd för att bli rädd (jag är rädd för att bli rädd för att rida. Är oerhört mån om att man ska nöta det obehagliga/upp igen efter olyckor/avramlingar/liknande. Det är i och för sig de flesta, men jag är extrem). Men när jag satt där på henne så kunde jag verkligen relatera till folk som är rädda för att rida. Det var en så sjuk känsla! Skulle det t ex komma en lastbil så hade Aleccis garanterat blivit rädd för den, då jag hade den "otrygga" känslan långt, långt där inne. Så sjukt att inte kunna påverka den aktivt! Jag är ändå väldigt bra på att bygga den där "skölden" om oss när det behövs; typ möta stora fordon eller gå förbi väldigt läskiga saker. Men jag kunde inte alls stänga inne denna sjuka känsla i mig och plocka fram skölden - vilket jag annars för på fem sekunder! Så sjukt.
     
    Det är ju inte alls så att jag helt plötsligt (och omotiverat) var rädd för Aleccis, haha. Vi är ju rätt tajta och känner varandra väl. Utan det var som att jag stod på tionde avsatsen och kollade när på den där stenhårda, hemska bassängen. Fast jag egentligen var världens tryggaste på mina älskade häst. Spännande ändå. Jag gillar att experimentera med känslor och energier (som också är känsla, men på ett annat sätt).
     
    Efter halva rundan så märkte jag att *poff* känslan var borta, och kvar var bara den vanliga, härliga känslan. Just denna bra känsla var också med, men som sagt - Aleccis kände ju av min "lögn" inom mig och jag kan inte lura henne. Hon var extra tittig och stannade till och med för sådant som vi passerat hundra gånger tidigare. Det säger en del, men som sagt, efter halva rundan var det "som vanligt". Då började jag tänka igen, för att lista ut hur jag fick bort känslan (tänkte att det kan hjälpa mig att hjälpa andra om jag hittar (iaf) mina verktyg). Men då var det som att kroppen liksom "jaha, du letar efter otrygg-känslan *poff* tillbaka". Så sjukt. Som att kroppen liksom "valde" att hitta den känslan. Och jag är övertygad om att det är när man vill förstå något, som det är lätt att kroppen lockar fram det igen - sedan om det är bra eller dåligt är en annan sak. Jag kunde inte få bort den igen sedan. Men efter lite mer ridning så märkte jag att jag hade "tappat" den igen, och kvar var bara den bra känslan.
     
    Det var alltså något som försvann när fokuset var på något helt annat; som i detta fall takt, balans, räta upp mig och blablabla - själva ridningen. Direkt när jag kom på att känslan var borta, så kom den tillbaka. Som att man liksom ropar på den när man inte fokuserar på uppgiften. Om detta stämmer vet jag inte, men det var mitt eget lilla experiment.
     
    Det är sjukt äckligt vad energidrycker (och annan skit) gör med våra kroppar. Då förstår man att man ska akta sig för preparat liksom. Just i denna sekund slog nu tanken mig ett steg längre; reagerar vi (förutsatt att jag inte är ensam om detta fenomen) likadant, men i mindre skala, även på själva sockret? Socker/sötningspreparat är det ju i dessa drycker, och var det också är socker är i den fika och det godis som man hittar i kafeterian på tävlingar... Min egen logik säger att om man har lätt för att bli nervös och/eller redan är lite orolig och kanske lite hopprädd eller rädd för att göra bort sig t ex, redan som det är på tävling, så borde man nog verkligen passa sig för all fika. Jag kan vara helt ute och cykla, men en intressant tanke, om jag får säga det själv.
     
    Jag tänker i alla fall aldrig under inga som helst omständigheter ens tänka tanken att lukta på en energidryck om jag har tänkt att rida samma dag hädanefter, det är en sak som är säker. Så sjuuuuukt. Jävla äckelbomber, är vad de är, de där energidryckerna.
     
     
     

    Fake it 'til you make it - tävlingsdag ett av tre

    Hua, jag skulle ljuga om jag inte är lite orolig. När Aleccis inte tror på sig själv, så tror inte jag på mig heller... Fan vad vi suger när vi suger och fan va bäst vi är när vi är bra. Inte så jämnt direkt. Hellre arton fyrafelsrundor i så fall än att vinna åtta starter och vägra ut sig i de kommande tio. Yeey.
     
    Nej, nu släpper jag det där. Jag har försökt förberda mig på bästa möjliga sätt genom att leta efter mental-styrka-podcasts att lyssna på. Utöver det ska jag försöka "fake it 'til you make it" och låtsas att vi är kungar. Hästen är kung och jag ska verkligen första få henne att känna sig som det också <3
     
    Jag vet inte vad jag kan göra mer faktiskt. I hjärnan ska jag se till att ett av mina favo-citat ur en random tyngdlyftningspod rullar; "Jag ska inte in och uppfinna hjulet - jag kan ju det här!", känslan jag ska bära ska vara stolthet och självsäkerhet. Jag måste ge Aleccis det. Jag vill fan inte svika henne nu.
     
    Usch, vilken ond cirkel jag hamnat i.
     
    Jag fick en kommentar för kanske 1,5 år sedan eller något, då när vi i alla fall var djupt nere i stopp-träsket. Den löd något i stil med att tjejen i fråga inte hade velat/kunnat ha en sådan häst, för den hade förstört hennes självförtroende. Well, vi kan väl säga att jag är där nu. Men då är vi tillbaka på första stycket; vi är ju väldigt bra när vi väl är bra. Frågan är bara om det hjälper? Aja, jag har min plan och den är det enda jag kan planera för dagen. Resten innebär känslor, och känslor styrs av tankar. Känner jag fel känslor, måste jag byta tankar. Även om det inte är så lätt. Känslor som Aleccis läser, tolkar och "lever upp till". Känslor som jag inte kan ljuga om.
     
    Huvudsaken är ändå att det är samma häst som åker med hem, som dit. Det är en tröstande tanke, för jag kommer inte lägga någon skuld i hennes hovar om det är så att det skiter sig. Det är vi båda som måste jobba vidare i så fall. Och jag älskar henne precis lika mycket om vi vägrar ut oss på första hindret, som om vi vinner. Det känns ändå bra. Alltså, knäpp tanke, men ändå. Det är så viktigt att komma ihåg att känna. Allt hon gör, gör hon för mig. Allt jag kan göra är att älska henne som den hon är; både med sviktande självförtroende eller som odödlig. Men tillsammans ska vi se till att bli odödliga.
     
     
     
     
     
     
     
     
     
     
     
    Yes, we can! Yes, we can!

    Jag vill ge dig det jag känner

    Tycker ni att det är fult att berätta om sina prestationer? Det gör inte jag. Jag tycker inte heller det är fel/fult av andra att berätta om sina prestationer. Jante-lag och hit och dit. "Du ska inte tro att du är något/att du är bättre än någon annan". Det är ju inte syfte att skryta. För min del är det väldigt roligt att analysera och rada upp för att mata självförtroendet. Jag förstår om det ser skrytsamt ut, för det gör det ju absolut om man ta på sig "de" glasögonen. Men jag är inte sådan. Jag tycker att alla ska "skryta" mer! Stå för sina bra bedrifter och våga lapa i sig det. Att kolla på klipp från bra tävlingar är ju att mata självförtroendet och strypa tvivlaren där inne, om än bara lite för varje gång så är det i alla fall det lilla. Och många bäckar små.
     
    Framgång föder framgång, det är allmänt känt. Genom att dessutom bläddra i sitt arkiv (både det fysiska som det mentala) så plockar man fram en känsla, och eftersom vi tänker med känslor blir det som att befästa denna känsla en andra gång, och en tredje gång och en fjärde gång. Att tro på sig själv är A och O i alla sporter, jobb och ja, hela vardagen. Att tro på sig själv dämpar desperationen efter bekräftelse från omvärlden och det i sin tur gör en betydligt gladare och lyckligare. En gladare och lyckligare person kommer tåla mer press, och kommer göra bättre resultat eftersom fokuset ligger på prestationen och inte på det runt omkring. Det är tamejfan fakta.
     
     
    Press finns på tävling till exempel, i många olika former dessutom. En hel del tycker att denna press finns på grund av att det är publik. Men vet ni vad? "Publiken finns inte" - så är det för mig. För mig finns inte publiken och det är inget jag ens tänkt på. Jag tänker inte bort dem, och jag tänker inte på att de finns där. Det är en tom bana jag går in på, och det är inget medvetet val jag gjort och föreställt mig utan jag skiter blankt i vem som ser vad och vad den i sin tur säger. Det är deras version av deras verklighet. Min är en annan, och gissa vilken av dessa som är viktigast för mig? Därför är de oviktiga och därför existerar inte ens de i min värld. Detta kom jag på nu. Ibland hör jag dem dock, ofta när de drar efter andan, haha, men de finns inte där. Det är jag och min häst, det är hinder på banan och det är ett mål.
     
    Vi är så olika, men försök hitta varför du gör si eller så. Vad är det du t ex rädd för (göra bort sig, ramla av, dra hästen i munnen, rida över en funktionär mm) och ta tag i det och fundera på varför. Är det verkligen värt att gå in och vara osäker för att man är rädd för vad någon exempelvis kommer säga till någon man inte ens känner några minuter senare? Är det värt att uppfylla sin onda profetia (te x vägra ut sig för att man är rädd för att vägra ut sig) för att det är det enda som går på repeat inne i huvudet? Byt fokus, se möjligheter och tro - våga tro!

    "Jag ser yxan i krigarens hand" - Roger Pontare

    En kopp te i handen. En färsk hoppträning i skallen. Så jävla mycket känslor... Jag skrev ett inlägg om hoppträningen som ni kan läsa när jag jobbar i morgon. Blä, jag är så trött på mig själv. En hjärna, en kropp - ändå kan de fan inte samarbeta?!
     
     
    Själva ridningen är ju det lättaste i denna sport, men allt det andra. Hjärnan. Det är så intressant hur det fungerar, men vidrigt jobbigt när man inte får det att just fungera. När man vet hur man ska göra, men ändå finns det gropar, hållhakar och värderingar(?) betydligt djupare som man uppenbarligen inte kan styra själv, med egen vilja. Mental styrka. Ja, att tro på sig själv och sitt upplägg är en sak. Att arbeta fram ett system är en sak. Men att hålla sig till sin plan - det borde vara det lättaste, men det är det inte. Inte för mig.
     
    Jag känner mig betydligt starkare mentalt än jag gjort tidigare, men det spelar ingen som helst roll om (när) jag inte kan hålla mig till min plan. Och planen är sällan (faktiskt ALDRIG) så dum som det färdiga resultatet sedan. I Värnamo gick jag så noggrant och beräknade, planerade, skulle komma rakt, rida ur sväng och blablabla - men sen gör jag tamejfan motsatsen?! Svårt. Svårt. Svårt. Att hålla sig till sin plan. Det är inte ens en plan någon annan har bestämt och så tycker man si eller så om det, utan det är ju jag och bara, bara jag som satt upp min plan, som jag uppenbarligen tycker är klok, bra och långsiktigt vinnande. Men sen skrotas den i samma stund som vi passerar starten för fas två. Inte okej. Äsch, nu föll jag in här igen. Typiskt kvällstankar, och framför allt efter att ha fått en del (befogad!) skit och tankeställare efter kvällens träning och mina träningskompisar. Åh, vad jag älskar ärligt folk! Mer sådant, tack <3 Skit ska skit ha, då kanske det reder sig till slut :D Det sista såg ut att vara sarkastiskt skrivet, men inte alls faktiskt. Jag gillar att höra åsikter, för då kan man fundera, bollplanka, analysera, se framför sig, ta nya beslut, prova nya saker, förbättra, välja om eller befästa och så fungerar vi människor. Vi är (tyvärr) muterade och har en annan hjärna med tillhörande analytisk förmåga än våra älskade djur, och den ska användas när ambitionen för utveckling finns. Puss och god natt, nu ska jag befästa det värdefulla i att rida väl!
     

    Mentalt

    Jag har känt oss så redo inför just denna dag. Ett genrep i Jönköping på P&J, två hoppträningar och en träning på egen hand - det är inte jättemycket, men fysiskt kändes det som vi ändå var väl förberedda för årets första tävling.
     
    Men det är inte alls det fysiska jag tänkte skriva om i detta inlägg. Jag har jobbat stenhårt med den mentala biten. Tyvärr kan jag inte säga vad det är jag har gjort, för det vet jag inte. Det är inte så konkret att jag blundar och tänker "jag är bäst" direkt, haha. Jag har lyssnat på podcast som handlar om mental styrka, mental träning men även "bara" fakta om mental träning. Det jag lyssnat på har jag analyserat, stoppat in i min verklighet och jag vet inte exakt vad det är som har gjort det - men något ä det och något bra har det gjort. T ex tyngdlyftningssjejer som tänkte "jag ska inte uppfinna hjulet, jag kan ju det här!" innan de ska tävla och det är en sak jag repeterade i mitt huvud samtidigt som jag föreställde mig stå vid insläppet.
     
    Jag har också blivit varse om att jag kan plocka fram EXAKT min "tävlingskänsla" exakt när jag vill. Alltså, föreställer jag mig att jag står där vid insläppet i t ex Värnamo (där jag ju varit många gånger och känner till innan och utan, dvs det blir "verkligt") så kryper direkt den där spända, förväntansfulla, laddade nervositeten fram. Det tar inte en sekund att locka fram EXAKT den känslan. Jag vet inte om det är bra eller dåligt, men jag har "lekt" lite med det. Funderat på hur jag kan dämpa den lite, bland annat.
     
    Istället för att lämna saker till slumpen har jag tänkt mycket på att inte tänka på sen, för det gör jag ofta. Jag kan tänka "undra hur det har gått sen, när vi rullar hem så vet vi" eller liknande. Ofta när jag valde kläder i garderoben på högstadiet tänkte jag tankar som "undra vad jag kommer välja för något" istället för att göra mitt val. Sen tänkte jag "varför skulle det ta så lång tid att komma fram till det". Obs. 5 sekunder är lång tid i det sammanhanget. Jag har aldrig varit en typisk mode-tjej som tagit en halvtimme på mig att prova varje plagg, utan när man ser klädhögen har jag redan funderat på sen, fast det egentligen är jag som bör göra ett aktivt val NU.
     
    Så det jag försökte ta med mig in på banan var att koncentrera mig på NU och inte allt det där "sen-babblet". Sen vet vi, gör det inte till ett slumpmässigt resultat :)
     
    Igår var jag ute och gick med Jennie. Vi tänkte gå ut idag, men vi är båda alldeles för trötta för att göra det. Men då sa jag det till henne innan vi gick skilda vägar; "Jag ska åka och vinna två klasser först, så har vi något att fira sen, haha!" Ja, gör det, sa hon. Och vad var det jag gjorde idag? Så sjukt. Hjärnan är bra konstig alltså, haha. Hade jag sagt samma sak för ett tag sedan så hade det nog blivit undermedveten press/förväntningar som jag aldrig hade kunnat leva upp till, och därmed aldrig ens uttryckt mig så.
     
    Jag hade gärna tränat min mentala styrka, men jag vet inte hur jag ska kunna göra det på egen hand. Jag har definitivt inte tid att låna böcker på bibblan och plugga igenom. En sak är i alla fall säker, och får jag någon gång ett plugg-ryck, så vill jag bli idrottspsykolog/mental coach -> inom ridsporten. Wow vad häftigt det är!
     

    Från nödbroms till känslighet; "Sagan om".

    Det var en gång en stressad häst som bara sprang och sprang och sprang. Skulle hon inte springa så skulle hon ramla. Framlänges. För den stackars stressade hästen hade ingen balans - och hon hade lärt sig att det mest effektiva sättet att försöka hålla balansen på, det var helt enkelt att springa. Ju snabbare desto bättre = lättare.
     
    Sådär började det.
     
    Sen hittade en stackars ponnytjej denna stressade häst. Ponnytjejen hade förvisso hållit i sig på olika hästryggar i relativt många år, men denna ponnytjej kunde i själva verket ingenting. Balans till exempel - och vad fan är det? Känsla? Aldrig hört talas om. Använda rumpan och magen när man rider? Hästen härmar ryttaren? VA?! Vinkla bäckenet, tvättsvampar i händerna? YTTERTYGEL? Va, va, va?! Vad fan snackar alla om? Gasa gör man genom att sparka på magen. Bromsa gör man när man drar allt vad man orkar i munnen. Kind off. Och svänger gör man med ena änden av tygeln. Eller?
     
    Ponnytjejen skulle byta ut sin bruna ponny till en ny brun ponny, fast en storlek större eller så. Men det är jobbigt att skiljas från någon man älskar. Det värsta var när tjejen kollade in i ögonen på sin älskade ponny. Svek. Det var de bokstäverna hon påstod sig läsa. De få veckor det tog från annons till försäljning grät hon sig till sömns. Svek. Det var de bokstäverna hon såg när hon blundade. Svek.
    Men varför detta? Varför nu? Och varför överhuvudtaget? Hon skulle ju bli bättre, den där ponnytjejen. Det hade hon bestämt sig för. Och för att bli bättre måste man upp minst en storlek. Hästannonser hade hon inspekterat regelbundet en bra tid tillbaka. Men aldrig med riktigt seriösa ögon.
     
    Tills en dag i slutet av juli. För där var hon! Den stressade bruna hästen som sprang ifatt balansen. Men på bilden var det bara en helt vanlig häst; inte för gammal, inte heller för ung, inte ens trasig eller för den delen förbrukad på tävlingsbanorna. Men hon var ett projekt - med andra ord gick det ihop sig med att ta steget, och liksom byta ponny mot häst. Tjejen bokade provridning, men det var egentligen mest bara symboliskt. Hon skulle ha hästen. Det bruna projektet. Det var bestämt redan när klicket från brutet telefonsamtal löd. Dagen efter åkte tjejen ner för att provåka (läs; hålla i sig) på den bruna hästen. Hennes mest hästiga kompis följde med. Provridningsresultatet var ingen hemlighet. Det var katastrof. Fiasko. Så mycket stress på en och samma ridbana. Så mycket slit, drag och sågande i en stackars hästmun på kortast möjliga tid. Svettig häst och patetisk ponnytjej. Men hästen skulle flytta en bit norrut, så var det bara.
     
    Ponnytjejens hästkompis avrådde från köp. För ponnytjejen skulle i själva verket behöva en välbalanserad läromästare. Möjligt, mycket möjligt till och med, men sådana äter plånböcker redan när man scrollar bland dem på hästannonssidor och de är helt omöjliga att byta mot pengarna som ponnyn skiter ut vid en försäljning. Och att ha en läromästare hade ponnytjejen redan provat. Det går bra i början, och ja, till och med lite till faktiskt. Men sen kommer man ifatt... Och då är det inte roligt längre. Så hästkompisens argument, sagt i ren välmening, blev bortschasade innan hon ens formulerat punkten.

    Istället åkte de förbi en affär med diverse nödbromsningsprylar. Hon hade redan bestämt sig för vad som kunde rädda henne tillfälligt. Men det var inte ens där och då, det var det verkligen inte, och hade aldrig varit, frågan om en permanent "lösning" - i form av just en nödbroms. Till kassan gick hon skramlandes med ett hävstångsbett. En rak gummipinne i mitten, två stänger likt en gungbräda på kanterna, med en vriden kedja från ena kanten till den andra. Nästan tvåhundra kronor kostade den, plus två flärpar av dött djurskinn att ha själva styrmekanismens snören i; en på vardera sida mungipan. Varken estetiskt tilltalande eller populärt i hästkretsar, men det var skit samma, för det fungerade! Sensation!
     
    Hon hade provat det en gång. Det där med att stoppa in ett skramlande konstverk i en hästmun och se förvandlingen utan att ens behöva lyfta ett finger. Det var som en trollstav, som tillhörde gruppen vars rubrik löd: "Magiska Bett". Men den gången var det en holländsk munkavle som pressades in i hästens, förvånansvärt lättgapande, mun. En holländsk munkavle, ett av de mest brutala bett man kan använda. Varför? På grund av okunskap - en hästs värsta fiende. Och en rekommendation från någon annan okunnig i frågan. Ägaren av munkavlen tror oftast att det är hävstång man använder, medan det i själva verket är ett hissbett. Vill man använda hissbett, jamen go ahead, men att tro sig använda en sak medan det i själva verket inte är vad man tror - det blir så fel på många olika vis. Även ponnytjejen trodde det var hävstångsverkan. Åren gick men skönt nog för hästmunnen så tog det inte jättelång tid innan munkavlen (med mer erkänt namn "pessoabett") åkte i soptunnan och byttes ut mot ett mindre skramlande verk i from av två ringar och tre halvlånga delar. Ett mycket mer accepterat styrsystem (när man inte begriper att det är typ allt annat förutom nävarna som styr). Det tog en rätt bra stund att arbeta upp den känslighet, som redan innan den gula hästen började bo hos henne, hade flugit sin kos. Känsligheten är idag, sex och ett halvt år senare, outstanding och har varit det många år nu, och den gula hästen rids med rytmbrytning eller rytmuppmuntan, och genom att blåsa på tygeln förstår den gula hästen precis vad ponnytjejen försöker säga. Vad lärde sig ponnytjejen av detta? INGENTING. För denna ponnytjej är värdelös på att se samband, så... varför inte repetera hela detta förlopp, fast med vissa andra historiedelar? Sagt och gjort.
     
    Ponnytjejen fick hem sin stressade häst och parkerade den i friska luften. Inte bara med andra hästar utan dessutom med grönt gräs att springa på. Ganska trevligt, sa den stressade bruna hästen. För att det inte skulle bli dödsfarligt att åka runt på den nya bruna hästen, vilken var en storlek större och ungefär åttiotvå storlekar snabbare - i både reaktionsförmåga och hastighet - och dessutom utan staket att styra in i OM det i värsta fall skulle krävas så åkte skramlet in i munnen, och de började utforska varandra i den för hästen nya miljön. Kort och gott hände faktiskt aldrig någonting. Inte i hastighet i alla fall, och inte heller med skramlet. Aldrig någonsin faktiskt. Det fungerade! De kunde fortsätta bygga underhals och försöka jaga balansen som av någon konstig anledning alltid såg till att ligga steget före. Hästen blev snabbt mindre stressad, förutom vid vissa tillfällen. Efter flera månader vågade ponnytjejen försöka styra mot några pinnar som innehöll luft under sig för att se om de kunde ta sig över och att till och med, hör och häpna, överleva. De överlevde! Så de försökte jobba vidare med det där. Liksom ta sig över saker utan att... ja men dö.
     
    Månaderna gick. Ponnytjejen började ta med sin bruna häst och utsatte den för stress på olika ridbanor med färgade bommar för att försöka hålla i sig över flera hinder på raken. I höjd med antal överlevda rundor ökade självförtroendet. Och hemma i byn tog de sig sedan länge runt på ett inte allt för hjärtdödande vis i en nästan helt okej hastighet. Men fortfarande med största hobby att träna underhals och jaga balansen utan lasso. Och utan att vilja fånga den. Egentligen "utan att veta att de VILLE fånga den". Ponnytjejen ville däremot kunna byta ut nödbromsskramlet till ett sådant där mycket trevligare styrsystem som skulle gynna både henne och hästen långsiktigt. Det var ju, redan från början, det stora gyllene målet. Hon köpte ett styrsystem av rätt sort och i rätt storlek. Sen började det...
     
    Hon stoppade in det i munnen och fokuserade på att det skulle gå. Så var det bara. Det ska, ska, ska gå! Envisheten sprutade men bråkade med (både brist på) känsla och obalans, men med styrka. Tre mot en kan omöjligt fungera, och det gjorde det inte heller. Hon gav sig inte. Det skulle gå! En vårdag när den bruna hästen kände hur det liksom kröp i hela henne så mycket att hon inte kunde hålla sig på marken ens en gång, skulle de ta en mysig barbackatur. Hästen och ponnytjejen, och det skrammelfria styrsystemet. Det slutade i katastrof. Hästen stängde igen sin okänsliga mun och sprang för allt vad hon var värd. Lyckoruset i kroppen gick inte att hejda. Inte med all våld i världen. Men när ponnytjejen såg sin chans att i alla fall komma undan från "mål: stora trafikerade landsvägen" gjorde hon allt i sin makt och hängde sig i vänstersnöret för att dra in hästen på en äng. Det gick nästan. De höll bara på att krocka med en vedbo först. Då kunde tjejen inte hålla i sig längre utan åkte av. I ren "kuta-inte-iväg-och-dö-för-att-du-blir-påkörd"-panik höll hon beslutsamt fast i tygeln vilket gjorde att hon i själva verket tvingade hästen att stå på hennes rygg och pressa ur luften ur henne. Det gick bra. Det gjorde verkligen det. Inte det minsta fysiska men av händelsen fick någon av dem. Tillbaka till skrammelbettet, och då kändes allt som vanligt. De kämpade vidare.
     
    Det tog några månader innan ponnytjejen vågade prova skrammelfritt igen, och det gick väl an när de hade läderfotöljen mellan sig; hon och hästen. Men det gnagde i henne, att inte bli kvitt känslan hon kände till det där bettet. Det blev högre procent ridturer med skrammelbett igen än tidigare. Skrammelbettet gav trygghet, som gav lugn, som gav självförtroende, som gav trevliga ridturer. Rätt som det var ville hon njuta från den hala hästryggen igen, utan läderfotöljen. Först då kände hon det. Hon kunde inte längre, inte ens med skrammelbettet, känna sig trygg barbacka på sin egen häst. Det gjorde henne så ledsen. Hon försökte jobba bort det, det gjorde hon verkligen. Red barbacka likt man mängdtränar när man ska lära sig något, men det hjälpte inte. Hon som alltid älskat att rida barbacka! Liksom gungat fram som en halkig varelse där två, fast som en. Så enkelt, så roligt och så fritt. Men nu gnagde det i henne. Känslan av otrygghet. Det drev henne till vansinne. Men hon kom ingen vart trots att hon pressade sig själv att åka på hästen och hålla i sig där uppe. Det hjälpte ju inte..! Till slut skrev hon om händelsen och den otrygghet som planterades i hennes kropp, ute i cyberspace med likasinnade. Fler och fler slöt upp och delade med sig av allt ifrån djupa rädslor till lätta olustkänslor. Där och då hände det. Den beslutsamhet som då dök upp skulle hjälpa henne ur den negativa cirkel hon råkat bosatt sig i. Varje dag åkte hon korta, korta pass - först i bara skritt och lite trav, sedan mer trav och till slut galopp. Successit mer och mer. Varje dag, fram och tillbaka, fram och tillbaka, på grusvägen nedanför byn. Kontrollerat. Beslutsamt. DET. SKA. GÅ. Och äntligen började det ge resultat! Äntligen började det släppa!
     
    Men att "börja släppa" är inte samma sak som att det aldrig har hänt. Det var i alla fall mycket, mycket bättre och framförallt kändes det inte hopplöst längre. Men snart, med fortsatt barbackaridning inblandat bland det vanliga fotöljåkandet. Sen kom det! Första åkturen sedan smällen som innebar trygghet! Från första steget, till sista. Hon var så glad. Så lycklig! Äntligen hade hon tagit sig tillbaka till det hon saknat så mycket; den trygghet som alltid funnits där, den var tillbaka!
     
    Någonstans där försökte hon även börja bygga upp tilliten till det skrammelfria bettet igen. Men det var svårt. Inom henne fanns en väldigt liten och helt omedvetet djupt känsla av att tappa kontrollen och att inte lita på sina egna kunskaper. Det var en rejäl käpp, tillverkad av den allra hårdaste metall, instoppad bland ekrarna i hjulet. Men hon ville så gärna..! Återigen blandades det in mer skrammelfritt i vardagsridningen och först nu började det gå åt rätt håll. Men det är inte samma sak som att det "började gå bra" -  för det hade varit en lögn att uttrycka det med de orden.
     
    De tränade på. Red hemma i byn och i skogen, blandade detta med att hoppa och träna på egen hand. De var ute och åkte i det småländska landskapet för att ta sig igenom banor med siktet hela tiden framåt; att bli bättre. Det gick något år. Fortfarande blandades skramlet med skrammelfritt, de kämpade på. Under resans gång började de även bli bättre och bättre kompisar. En viktig del i en relation med sin häst. Och en väldigt viktig byggsten i ett hemligt drömmål: att någon gång kunna starta den bruna, obalanserade hästen i en dressyrtävling! Klubbnivå var målet, men även det kändes väldigt långt bort. Målet fanns, men inte så mycket mer. Och ärligt talat kändes det inte ens rimligt.
     
    Någonstans här började ponnytjejen upptäcka och förstå innebörden och framförallt vikten av BALANS. Att hästen faktiskt springer för att den inte kan hålla balansen. Att underhalsen måste jobba för att hästen inte ska falla framlänges. Att det är för att hästen är framtung som den springer. Att hästen är en vippbräda med bogen plogandes i underlaget under den, och med att sträcka upp huvudet för att liksom hålla nosen "över ytan" likt någon som håller på att drunkna. Hon la ihop ett plus ett och började jobba annorlunda. Detta var själva lassot; och från och med nu skulle de ut och jaga balansen för att medvetet försöka fånga den! Hela denna aha-upplevelse kan ha varit en av de allra största och viktigaste i ponnytjejens utbildning. Detta tillsammans med att man rider en häst med yttertygeln. Rocket science! Helt plötsligt tog de ett milslångt steg även på den skrammelfria resan, men fortfarande var det känslan av "osams" som var överhängande och liksom speglade nästan hela ridturerna.
     
    Vips kom en väldigt, väldigt viktig människa in i bilden, och hon skulle med de kommande fyra passen lära ponnytjejen KÄNSLAN, den riktiga känslan, som man strävar efter och faktiskt använder i ridningen. Att ha mjuka händer är inte så svårt, att ta ett brutalt tygeltag är inte heller svårt. Men att hitta samspelet och känslan av "jag ber dig att svänga" och få svaret "hur mycket" - det är i en klass för sig! Som att krama en tvättsvamp. Och att ett stöd i yttertygeln är något helt annat än ponnytjejen uppfattat det som för många, många år sedan. Ja, det var svårt att komma överens när påståendet från handen inte alls var samma sak som hjärnan trodde den bad om. Hästen kunde för allt i världen inte förstå, och då blev det som det blev.
     
    Genom att den senaste månaden jobba med en helt annan förståelse och känsla än tidigare, ja det har gett fantastiskt resultat. Det skrammelfria bettet är härifrån, i denna historia, (ÄNTLIGEN) standardbettet och ponnytjejens känsla av att kunna påverka är precis samma; lika trygg, lugn och säker, som den tidigare varit med allt skrammel.
     
    KAN ÅR 2015 BLI ÅRET DÅ PONNYTJEJEN TILL OCH MED KAN BÖRJA HOPPA OCH KANSKE TILL OCH MED TÄVLA MED VANLIGT, MILT SKRAMMELFRITT TRÄNSBETT? Det är drömmen.
     
    Hästmunnen börjar redan bli känsligare och detta har gått på rekordfart! Vad har vi lärt oss av detta? Det är en otroligt kortsiktig idé att stoppa in skrammel i hästmunnen, och det hade gått så mycket fortare (och varit mycket mer humant) att börja traggla och öva med vanligt tränsbett från första början. MEN. I detta fall fanns det en anledning till att det inte hade fungerat som tänkt. För känslan är viktigast av allt. Man rider med känsla, tanke, utstrålning, energi och påverkar bäst genom trygghet. Man måste vara självsäker och blanda det med öppenhet och känslighet, för att få bästa resultat. I det här fallet fanns inte det. Från provridningen fanns en väl gömd känsla av "JAG KLARAR INTE AV HENNE PÅ VANLIGT BETT" - och den känslan hjälpte oss inte, utan snarare stjälpte oss. Rejält. Därför tog det så lång tid att byta från skrammel till skrammelfritt.
     
    Hade jag kunnat så hade jag bytt för länge, länge sedan! Det hade absolut kunnat gå fortare - om jag från början visste VARFÖR (balansen) och även hade fått hjälp med att skola om min hand. Det är två otroligt viktiga faktorer som gjort att vi tillsammans börjat riva en rejäl mur. När muren är riven kommer vi hoppa stadiga, kontrollerade rundor och starta fler dressyrtävlingar på mitt nya favoritbett. Det är helt och hållet skrammelfritt (fast det gnisslar lite), och dessutom anatomiskt.
     
    Mot Sherwoodskogen!
     
     

    Den tragiska sanningen. Provridningen av Aleccis. (Jag får ont i munnen av att se det här...) #provridning #försäljningsstall #katastrof #fiasko #projekt #project #tvåochetthalvtårsedan

    Ett filmklipp publicerat av @jagheterjessica Jan 13, 2015 at 9:46 PST

    Fuck jante

    Jag vill inte berätta i nutid om andras hästar, men tycker att vissa delar är intressanta och jag vill inte bara dokumentera det för min egen skull utan även dela med mig av vissa grejer. Men hästen tycker jag har all rätt i världen att vara "anonym".
     
    Inte i vintras utan förra vintern hade jag ju en tredje häst hemma då han behövde mycket, mycket jobb. Det är den hittills absolut svåraste häst jag någonsin träffat, hanterat och ridit, utan tvekan. Jag visste inte själv hur svår han var förrän han stod i min hage. Det tog lång tid, mycket tålamod och mängdträning samt stor hjärnmotion då jag var tvungen att vara smartare än honom. Det är lätt att vara smartare, men det är svårt att vinna en "strid" is smarthet när hästen tar till sina styrkor i form av fysisk rörelse på eller annat sätt. Då gäller det verkligen att vara smart stark. 
     
    Han var så sjukt skarp och otroligt explosiv, samt hade en incident bakom sig som gjorde att jag var tvungen att börja om. Och det var även incidenten som var anledningen till att han var hos mig från första början. Att börja om, och försöka vända något fruktansvärt obehagligt till något positivt. Helt utan möjlighet att rida på ridbana, eller ens på öppna ytor. Han var SVÅR, och livsfarlig, men inte otrevlig. Instinkten går alltid före det inlärda, framförallt i ostabila situationer. Det var en prövning för mig som ryttare. Min starka sida är min energi, men bara när jag är psykiskt stabil (dvs inte på ex tävlingar där jag blir stressad av själva tävlingsmomentet). Här fick jag verkligen träna på detta. Stabil energi, stark energi, trygg energi. Det gav riktigt bra resultat måste jag erkänna, och det tog även tid. Mina teorier stämde gång på gång, och de träningssätt jag valde visade sig vara optimala för denna häst. Sunt tänk, positiv, lugn och trygg energi och mängdträning i massor - just här hittade jag denna hästs recept. Men det som kändes allra bäst för mig, det är att jag även kunde fortsätta hans utbildning även om det inte tillhör den ridning jag brukar göra. Jag hade en så pass psykiskt stabil häst att jag till och med kunde börja töltsätta honom efter den tiden han var hos mig. Det är fantastiskt stort, med tanke på vart vi började vår gemensamma resa.
     
    Även om man inte rider som Roffe eller Malin, eller någon annan erkänt duktig ryttare, så finns det så mycket andra viktiga egenskaper att plocka fram omkring andra hästar och deras bakgrund. Det är så sjukt egentligen, hur vissa saker är synonymer till framgång och andra saker inte går att "värdera" på samma vis. Jag är en ganska sopig hobbyryttare på t ex en hopptävling, på en olydig lite för glad häst, i grunden avlad för sådant jag inte ens vågar drömma om. Ofta förekommer inte ens någon kontroll. Men hemma är jag en ryttare med så viktiga andra egenskaper som ändå kan ge andra, väldigt viktiga saker till andra hästar. Ingen ser, ingen vet, ingen ger någon beröm eller ära, eller liknande. Men man vet själv. Ett lyckande. Ett lyckande värt så mycket, men inte för någon annan än sig själv och i detta fall; hästägaren.
     
    Så leta lite. Värdera det som är bra - även om det inte rimmar med resultat på papper.
    Det var bara det jag vill säga.
     

    Glädjetårar är viktigare än en ring på ett papper

    Martina skrev ett väldigt klokt inlägg som jag läste igår och det satt verkligen som en smäck. Precis vad jag behövde! För det är ju så; jag älskar att tävla - och vad fan spelar då egentligen resultatet för roll? Aleccis ska inte bli någon prissamlande häst som ska säljas vidare, utan vi kämpar för att det är roligt och för att se hur långt vi kan ta oss, just for fun. Eller jag kan ju försöka intala mig att det bara är därför...
     
    Imorgon ska vi i alla fall åka till Aneby och ha roligt. Jag ska mörda mina mentala spärrar och så ska vi bara umgås, testa oss på utmaningarna som dyker upp och njuta av en fantastisk dag där jag får göra en av de sakerna som jag tycker om att göra allra mest.
     

    Leta rätt

    Woho, vilken underbar stämning jag har här. Mycket positivt den senaste tiden - NOT. Men jag försöker faktiskt gräva fram det där optimistaset som bor inom mig. Hur ska jag göra det den här gången då?
     
    LETA rätt, för ja, det gäller att leta för att hitta. Det brukar ju vara så; att letar man så hittar man (eller det gäller ju i alla fall fel, så då borde det ju rent logiskt även fungera så i rätt-världen).
     
    Saker som är bra:
    o skänkelläget i sprången, faktiskt (för det mesta).
    o att jag börjar bli lite bättre på att räta upp mig efteråt, inte på alla hinder men på vissa var det godkänt.
    o att jag tog av nosgrimman och att det inte gick fortare för det (det gick inte bättre heller, men iaf inte fortare)
    o att jag lägger ner min själ i att lista ut varför och försöker åtgärda det
     
    ... och det bästa av allt;
    o jag skyller inte på Aleccis.
     
    Hon är den sista i världen som kan stå till svars för vårt resultat i helgen, och vad hon gör är bara det jag ber henne om; antingen fysiskt eller psykiskt. Simple as that. Tur man har en så känslig häst ändå, som kräver att man gör rätt <3
     
     
    Så, nu tror jag att jag har ältat klart den här helgen (och gnällt tillräckligt för resten av året). Back to work.
     

     
     

    RSS 2.0