• START
  • OM MIG
  • ALECCIS
  • PÄRLA
  • LILLIS
  • Försöker öppna ögonen

    Nu när jag jobbar som jag gör (dvs hoppar in och kör kväll/natt), så missar jag 100% av träningarna på klubben. Har ju varit nöjd och så, men kan inte säga nej till två arbetspass (Sävsjö-GBG bort + GBG-Sävsjö hem) för en hoppträning, det är inte rimligt någon stans. Och därför missar jag dem, gång på gång. Usch, det suger. Men jag kan inte heller sitta och vänta på att jag någon gång är hemma en tisdagkväll när det är träning för att kunna vara med. Det rimmar inte med någon utveckling direkt. Så för att ens kunna träna, så finns det två alternativ som jag ser det: 1. åka till tränarn eller 2. se mig om efter en kompletterande tränare.
     
    Båda alternativen är vad jag tänkt mig, men jag är lat och har ingen lust att åka 1+ timme för att hoppa tjugo-ish språng. Det känns så ovärt. Även om det inte är antal språng som räknas, utan det emellan så är det ändå inte rimligt i mina öron att åka så pass långt varje vecka för att träna. Okej om vi låg på en högre nivå, men det gör vi fan inte. Vi är amatörer från skogen, hur lite jag än vill. 
     
    Så en extra tränare låter som ett steg uppåt på utvecklingstrappan. Jag har bestämt mig för en, och hoppas nu att hen tar emot nya elever.
     
    Men allra mest önskade jag att jag var rik, hade massa hästar och kunde åka och träna hur jag ville och när jag ville. Dröööm.
     
    Bäst är hon.

    Jag vet bara vad jag inte vill

    Jag är 25 år gammal. Kör lastbil när det behövs (jag behöver alltid köra, men är anställd som extragubbe på två åkerier. Kör när det behövs, alltså). Det är vad jag gör för att betala mina räkningar och tanka bilen, och för att kunna rida, träna och tävla. Kör lastbil.
     
    Vad jag älskar med att köra lastbil är följande;
    o jag får vara SJÄLV.
    o jag ser vad som ska göras och betar av varje gård/mejeri/pall/företag/papper.
    o jag slutar när jag är klar; det kan vara efter 7 timmar eller så är det om 15.
    o görs inte jobbet av mig så blir inte jobbet gjort - jag är viktig.
    o jag har ett ansvar, men är ändå "fri" - behöver jag äta en korv så kan jag stanna vid en mack och äta en korv
     
    Jag tål inte industriarbete; du börjar 06.30, gör samma oändliga rövjobb tills klockan ringer rast vid frukost kl 09.00, fm-fika kl 10.30, lunch kl 12.00, em-fika kl 14.30 och slutligen ringer det äntligen ut kl 16.00. Det är verkligen ett fängelse - samma rutiner, samma jobb, samma människor - samma allt. Varje jävla dag. Och är jag sjuk så gör någon annan mitt jobb. Jag är oviktig. Vi är alla myror som producerar saker enformigt och slitsamt varje dag.
     
    Ja, i mjölkbilen är det samma rundor varannan dag, samma gårdar, samma väger, samma mejerier och samma kollegor som man på sin höjd träffar och morsar på. Men det är annorlunda. Detsamma gäller kyl- och frysgodset; samma terminal, samma folk, liknande pallar och fraktsedlar varje gång man sätter sin fot där. Nu är ju mjölkbilen betydligt roligare som arbete (och ännu mer ensamt, looove) än att köra diverse skåpekipage med gods av olika slag. Men ändå. Du ser dagsljus, du känner regnet, du irriterarar dig på as som varken kan blända av eller blinka rätt, du är hela tiden "med" i skallen och klockan går därför jättefort. Det blir aldrig långtråkigt. Och just detta att man slutar när man är klar, det är en så viktig del. Att liksom vara nöjd på något sätt, se slutet. Varje dag får en punkt, och varje ny dag börjar med stor bokstav. På industrierna är det bara samma malande dag ut och dag in. Ingen skillnad. Enformigt. Inget slut, och ingen början. Är du klar med en pall, så kommer nästa in. 14.000 nya bitar som ska packas, bockas, borras eller vad fan vet jag. Never ending story. Psykiskt påfrestande.
     
    Jag trivs med att köra lastbil och det är vad jag vill göra nu. Som 25 år gammal, tre hästar, tre bilar, en gubbe och en lägenhet. Det är typ så mitt liv ser ut.
     
    Men det skrämmer mig när jag ser över mitt liv med en större blick. Sen då? Jag vill också bli större, bli någon, göra mig ett namn i en bransch jag brinner för, dra in betydligt mer pengar än vad jag gör i hytten, och vara nöjd med min resa. I regel börjar de flesta från samma ställe för att ta den vägen; det heter plugga. Läsa vidare. Utbilda sig. Påbörja den riktiga resan i livet, på något sätt. Men jag vet inte vad jag vill bli. Eller vad jag vill göra.
     
    När jag tänker mig yrken så känner jag åter och åter "nej, tack". Jag vill inte arbeta med människor, inte med saker, inte med tjänster, inte med... något. Jag vill hålla på med hästar. Men där blir man inte rik. Jag har sagt det förr att jag är intresserad av mental träning (idrottspsykologi). Men hur jobbar man med det? Hur blir man rik? Risken är dessutom att klockan bestämmer arbetstiden. Att det ringer in, rast och ut.
     
    Jag är egentligen en ambitiös människa. Gillar när det händer saker omkring mig, blir fort uttråkad och klättrar på väggarna. Jag gillar att röra på mig, bryr mig inte om svett, smuts eller något annat som folk kan hämmas av. Är inte rädd för att ta i. Bara det är något jag brinner för. Så, vad finns det där ute som kan passa mig?
     
    Nästa steg är att jag inte vågar. Vågar inte börja plugga - för jag är rädd för att jag ska bli besviken. Eller ångra mig. Eller vara urkass. Jag vill, vågar och kan om jag är helt säker på att det är rätt. Men det är jag inte. Jag vill ha en yrkesframtid som är "större" än såhär. Större än vad den är idag. Jag vill inte gå till jobbet och göra samma sak i 25 år, eller säg 40 år. För som det ser ut nu är det minimun vad jag har kvar av mina yrkessamma år. Fytusan. Det är dags att bestämma sig. Sluta kasta bort livet på frågetecken.
     

    Smash

    Man kan kanske tro att det är drygt att vara arbetslös. Arbetslös ja, mitt vikariat på två år (+ sommarkörning) har löpt ut och nu har jag fabulösa titeln "arbetslös". Känns sådär, men vad ska jag göra. Däremot nej, det där med att arbetslös skulle vara synonymt med att inte ha något att göra är definitivt inte korrekt i mitt fall. Elva punkter har jag på dagens to-do. (Ooookej, en av punkterna är "äta glass" och den är avbockad, hahaha.) 6,5 punkter är avbockade totalt (dvs inklusive glassen) och den halva innebär att det är tvätt kvar i maskinen. Annas sitter jag här och blandar blanketter ska ska fyllas i med att tuffa runt hela staden för att panta burkar, skicka brev och tömma pappersinsamlingen.
     
    Kvällen kommer inledas på träning och jag är egentligen rätt depp gällande allt, men samtidigt peppad till tänderna. (Vi kommer dit.) Därefter ska det stressduschas (...vem kan inte relatera till hur det känns att komma ut från duschen och vara lika svettig efter tjugo sekunder som man var innan man klev in i duschen och varför skriver jag en samma paranteraser?!), för att sedan åka ut på kalas.
     
    Nästkommande två veckor blir tråkiga som fan sett till häst- och stalltiden men helt okej om man ser det med arbetslösa, törstande ögon. Det har skitit sig lite på ett åkeri i grannkommunen så jag måste ställa upp och hjälpa dem, kan man säga. Två veckor där det inkluderas sova på annan ort = svårt att hinna rida. Första veckan blir det två dagar jag inte är hemma något på, så det får vara överkomligt med två dagars vila. Hur det ser ut veckan därpå vet jag inte än.
     
    Igår hoppade jag mina båda bruna jämnhöga hästar. Latoyahästen gick lågt och lätt och bara rullade typ. Försökte ge mig på det här med markbom sex meter innan hindret och kom väl inte riktigt överens med den alla gånger. Aleccis gick samma men lite högre. Kom på i efterhand att detta pass var ett sådant där, där jag föll in i de gamla gängorna och tänkte alldeles för mycket och red i något för lågt tempo. Inte sett till hastighet, men känsla och tanke. Så det gick inte klockrent, men kändes inte helt förjävligt heller.
     
    Vad jag syftade på där uppe vad dock vad jag ser. Det ser annorlunda ut än det känns. Det ser rent förjävligt ut. Det ser också "som vanligt" ut. Vi är som vi är... Men anledningen att jag reagerar kraftigare än vanligt är att jag grävde i arkivet och visserligen har vi ridit ihop oss mer och oftast går det bättre nu än då, men det var ändå intressant att se tillbaka. Däremot var det riktigt jobbigt att se "utvecklingen" av Aleccis, oss, och detta efter bara min ridning i några år. Hon är mer framtung än någonsin, till och med värre än det var förr. Givetvis blir det svårare för henne att göra ALLT när hon står och rör sig i det läget. Jag misstänker var det kommer ifrån. Dels gör ju hästarna som vi gör (därför man ska vinkla in sitt eget bäcken, vaddera sittbenen och spänna magen osv) och med min hemska, hemska sits så kan jag inte annat än se ett mönster. Jag sitter allt som oftast framåtlutad med hängande axlar och huvud a la potatissäck. Dessutom så låter jag henne ofta galoppera när jag står i lätt sits. Detta däremot har ändå blivit bättre också. Till exempel så drar hon inte, inte alls på som hon gjorde förr utan i kan ligga kvar och rulla (sedan har vi såklart sämre dagar också, som här om dagen när det inte alls fungerade som jag tänkt mig/ville). Men det har smakat mer än det har kostat. Jag ville kunna rulla på i galopp för att träna kondition, min styrka i lätt sits och att hålla balansen så att vi inte hejdlöst ökar konstant - och detta har vi ju lyckats med. Men på bekostnad av den ridtekniska biten där det har fallerat totalt.
     
    Planen blir nu att helt enkelt inte stå och rulla i galopp utan jämt och alltid försöka arbeta i den. Men det absolut allra, allra viktigaste är att jag måste se till att räta upp mig och tänka på min sits 100% hela tiden. Det är liksom en början. Det svåraste av dessa planer är helt klart den sista. Men det är inte slut där. Samtidigt som jag känner mig helt överkörd när jag just nu är skittaggad på att prestera och leverera medan jag ändå är djupt nedkörd i träsket att jag inte tror på mig så fort jag ska styra på ett hinder för att jag lagt henne så fel så många gånger, så blir jag extra sårbar för att ingenting fungerar. Det hade varit lättare om skitkänslan höll hand med ren "omotivation". Då kunde man gett det några dagar och sen provat igen. Men nu är jag motiverad till tänderna och jag vill, vill och vill. För jag förväntar mig resultat - men så faller det bara på nytt. Tredje delen nu då är faktiskt att jag tagit tag i att börja träna en gång för alla. Grunder. Grundridning. Det kunde inte komma lägligare (fast det hade kunnat komma tidigare. Mycket tidigare).
     

    En liten "aha-upplevelse"

    En ny bekantskap och vän från i våras skulle ner till mina trakter för att provrida en häst idag. Hon frågade om jag kunde/ville följa med, och eftersom det klaffade finfint med mitt dagsschema så blev det således provridning även för mig idag.
     
    Min kompis red fram hästen men bad mig börja hoppa den. Så vi bytte ryttare och jag kände på honom. Min uppfattning; lyssnade bra både fram och tillbaka, trevlig i munnen, man fick tänka på att bromsa enligt skolboken och bromsa med sits och lägga till lite hand. En gång fastnade jag i handen (planerade avbrottet dåligt) och då visade han en lite stark och "obrydd" sida där man snarare (med all rätt) stängde munnen och gick emot. Han var trevlig på marken. Lätt att svänga och lyssnade som sagt bra. Hoppade trevligt! Såklart man behöver en "inkörsperiod" så allt kan alltid bli bättre, man sprången var rena, balanserade och fina. Han var alltså en riktigt trevlig häst. Därefter bytte vi ryttare och min kompis tog några språng med honom. Frid och fröjd och sådär.
     
    Han var ändå betydligt större än det jag är van vid men kändes inte stor. Alltså inte "stor-stor". Klart han var, och även kändes, större än mina knappt 160-hästar, men man satt bra där uppe och han var snäll och gjorde glatt det han skulle. Nu var det ju inte jag som provade hästen i mitt ställe, men jag vill ändå få fram en känsla jag fick - tack vare denna provridning.
     
    Så långt hänger ni nog med, både i vad jag fick för uppfattning och känsla. Trevlig häst! Han kändes bättre än vad jag först "trott". Ja, han var definitionen av en "snäll valack" - något som absolut är en BRA häst, men inget som jag känner att jag vill ha. Inget som jag alls känner att jag letar efter när jag letar häst. Jag vill, som ni vet, ha betydligt mer ös, och charmen är att hästen ska ha lite lagom åsikter också för att det ska bli roligt att rida hästen varje dag.
     
    Det sjuka är att denna häst fick mig att förstå en sak. Det är en sådan här häst man "ska ha". Alltså om man vill komma någonstans. Träna, kämpa, träna mer och ge sig ut och tävla. Växa ihop och utvecklas tillsammans. En häst som är mer "lättriden" och som svarar så som en häst SKA svara. En häst som är bra för ens egen utveckling, i alla fall.
     
    Jag känner att jag skulle ha en sådan här häst. För min skull. För min ridnings skull. Och för min utvecklings skull. Aleccis är... motsatsen. Och som jag fått, och fortfarande får, kämpa. Men hon har något annat, som inte en sådan här häst har.
     
    Det var den insikt jag fick idag; detta är definitionen av en BRA häst. Sett till sporten. En schysst häst och som egentigen uppfyller alla krav en (ambitiös amatör?-)tävlingsryttare borde ha.
     
     
    När jag kom hem slogs jag av en annan tanke. Under mina år som ryttare har jag ridit ridskoleponnyer och -hästar, feta outbildade skogsponnyer, fina men gröna ungponnyer, islandshästar, en fin men "rostig" och bockig dressyrhäst, mina egna skogsponnys-som-jag-tränat-och-hopptävlat-med, andra ponnyer, en riktigt, riktigt skitsvår islandshäst som jag hade på tillridning (så nöjd med resutlatet dock <3), unghästar och så min älskade Aleccis (som praktiskt taget lärt mig allt jag kan, faktiskt). Så, ni ser ju vad som fattas? Jag har NOLL erfarenhet av, vad ska man säga, "rena" tävlingshästar. Som är redo för tävling vilken minut som helst; sett till både utbildning och kondition. Nu förstår jag.
     
    Men samtidigt vill jag inte bli missförstådd; jag vill inte ha något annat än det jag har. Absolut inte. Och skulle jag leta häst idag så hade jag inte valt någon sådan häst ändå. Det är bara vetskapen som precis slog mig. Och ja, nu vet jag att Aleccis definitivt inte är en "lätt" häst.
     
    Du och jag mot världen <3

    Juli

    Latoya vilar i juli månad; lite drygt fyra veckor. Hon kommer garanterat undra vad fan som är problemet eftersom hon inte kommer få ridas, och jag kommer ha samma saknad efter henne, men så är det bara. Det finns egentligen inget mer att säga så långt. Hon kommer igång direkt igen i augusti och kommer troligtvis göra sin lokala debut i slutet av augusti som det ser ut nu. Men det är ju lite löst planerat i och med att hon bara är fyra år och jag inte alls vet hur hon är och känns efter vilan. Kanske behöver hon mer tid, kanske får hon längre vila, kanske måste vi backa fjorton steg...
     
    Aleccis ska också få ta igen sig och det känns lite sådär att dessa båda vilor klaffar så illa att jag nästan blir "hästlös". Men jag ska försöka pussla ihop det så bra jag kan med jobb och FHS-besök. Hon kommer vila helt v 27 och går sedan på halvfart veckan eller möjligtvis två veckor efter (jag har inte jobbschemat i huvudet i skrivande stund, så lägger mig lite anpassningsbar). Jag ser framför mig en vecka helt off, en vecka med typ varannan dag skritt och varannan dag vila helt och veckan därefter blanda jogging med vila för att därefter gå som vanligt och börja sikta på nästa tävling igen. Får se om det är ett rimligt upplägg.
     
    I början av juli har jag tänkt att göra en kombinerad vet.check/besiktning (visst är det typ samma sak?) och ID-kontroll plus vidimering av passkopian för Latoya, och jag har även tänkt att göra en check av Aleccis i samma veva (förutsatt att det går att lösa för veterinären - det lär ju ta sin lilla tid med alltihop).
     
    Jag hoppas ju givetvis att det inte är något med någon av hästarna och nu när mina inbillningar av Aleccis har runnit av mig så finns det inget jag märkt heller, så om det finns skit i kropparna så blir jag ärligt talat förvånad. Men jag känner att det behövs knådas lite i kropparna för att undersöka insidan lite också.
     

    En tävlingsdag jag förundras över

    I månadsskiftet mars-april åkte jag på en sjuhelvetes förkylning. Jag har nog aldrig mått så dåligt och blivit så utslagen av en simpel förkylning tidigare. Det är hittills första och enda gången jag har behövt ringa och lösa jobb-frågan för att jag inte var i arbetsmässigt, eller framför allt körbart, skick. I min enfald tänkte jag att det borde gå över, eller i alla fall bli bättre, till dagen därpå.
     
    Jag hade fel! Men jag gav mig fan på att klara mitt arbetspass men var på gränsen till att ramla omkull av utmattning och illamående. Inte så klokt direkt, men jag ville inte vara sjuk och jag vill fan inte vara till besvär utan är det min jobbdag så ska jag verkligen försöka lösa det! Men jag klarade det och tänkte att två dagars ledighet verkligen skulle göra mig frisk igen.
     
    Fel igen. Det blev inte det minsta bättre. Samtidigt hade jag tagit ledigt för tävling på lördagen, och då är det givet att orkar jag tävla på lördagen (vilket jag ju skulle göra om jag så låg på dödsbädden...) så fick jag minsann pallra mig iväg och jobba på fredagen. Detta pass var om rimligt ännu värre än tisdagens. Jag fattade verkligen inte hur fan det var möjligt?! Jag fick övertala mig att samla gård efter gård och tröstade mig med att jag kunde byta med någon som kunde ta över själva mejeri-svängen om jag fortfarande var dålig. Men den där envisheten är rätt stark, och jag tog mig igenom hela passet till slut.
     
    Sen då; tävlingsdagen. Lördag och inte fortfarande inte bättre. Besvikelsen... Jag kunde knappt stå upp. Bästa, bästa Ebba följde med och hon fick minsann dra det stora lasset denna dag. Jag orkade inte ens borsta min häst, utan det fick hon göra medan jag satt och vilade på en vattendunk i ett hörn. Det skicket alltså.
     
    Anledningen att det var så viktigt att tävla just denna dag var att det var finalen av Värnamo Cup där vi låg på en andra plats efter två omgångar. Med facit i hand vet jag inte om jag hade tävlat om det "bara" var en "vanlig" tävling. Troligtvis inte, för det var riktigt, riktigt tufft.
     
    Väl på plats så går vi in och vinner den tredje raka vinsten i förklassen av tre möjliga. Rätt bra ändå. Men så är ju min häst det mest fantastiska som gått med sina fluffiga, oklippta ben i ett gäng järnskor. Men ja, ja och JA. Det var så jävla, jävla jobbigt. Jag tvingade mig att anstränga mig i de 1-2 minuter som det krävdes inne på banan, för jag lyckades med nöd och näppe ta mig igenom framhoppningen. Det blev ett språng i taget med i sammanhanget långa skrittpauser. Aleccis fick sin uppvärmning ja, men själva upplägget blev lite annorlunda i och med mitt oskick.
     
     
    Jag höll ärligt talat på att ge upp sedan. Försökte få i mig någon korv men la mig sedan raklång på läktaren och somnade nästan under tiden det harvades och byggdes om inför nästa klass. Att sedan stå och vänta på att banan skulle öppnas minns jag också som fruktansvärt skitjobbigt. Jag kunde knappt stå. Stapplade runt och tyckte det var jobbigt med så mycket människor så nära. Det blev så mycket energi som jag inte kunde hantera (men det enda som hände var ju att de stod och väntade och vissa pratade glatt med varandra - så det var ju inget fysisk ös på något vis). Känslan av obehag och nästan någon svag panikattack började växa. Så mycket folk. Så lite luft. Ingen ork och illamående, huvudvärk och brutal trötthet. Och så himla lång tid allt skulle behöva ta då..!
     
    Att gå banan var lite lättare, för då låg fokus på annat håll. Jag minns så väl min plan. Den var enkel: i första hand skulle vi vinna. Punkt. Del två var att gå utanför till kombinationen för det var för stor chansning att gå innanför, om det ändå inte skulle behövas. Upp på läktaren och kolla på några ekipage efter bangång. Halva min plan kasserades sedan när en av de första ekipagen gick innanför till kombinationen och då var det liksom avgjort. Jag minns vad jag sa till Ebba; "skit också, då måste vi också gå innanför", haha. Alltså, ja min plan var ju att vinna.
     
    Men när det var dags att rida fram igen så var jag ännu sämre än tidigare. Upplägget blev detsamma men jag tänkte faktiskt tanken "var går egentligen gränsen?". Var går min gräns. Är det rimligt att starta en gång till..? Usch, det var vidrigt. Men så var det samma sak igen; ansträngning i 2 minuter och sedan är det klart. Så det var bara att bita ihop och köra. Och vi gick in, vi gjorde det vi skulle och höll vår plan. Vi gick därefter innanför till kombinationen och Aleccis gjorde sitt allra, allra bästa och ställde upp till tusen för mig (<3) och visst fan vann vi. (Det är definitivt inte vår bästa eller snyggaste runda vi har gjort, men det spelar ingen roll så länge bommarna ligger kvar och tiden är snabb - tur för oss att det är hoppning vi sysslar med.) Vinsten ledde till en andraplats i cupen och 2000 kr i vinstpengar. Men det jag vann var egentligen mycket mer än så. Jag kan inte förstå hur hjärnan, kroppen, viljan, tankarna och allt fungerar och samverkar - men jag vet att det fungerade där och då. Hur jag kunde vara så övertygad och fullborda resultatet vet jag dock ingenting om. Men det är en dag jag kommer minnas. Och jag hoppas aldrig, aldrig behöva tävla i det skicket igen.
     
     
    Känslan av att vi ska vinna. Så är det bara. Ingen press, utan jag visste det att vi skulle vinna. Det fanns inget att ifrågasätta, det fanns inget att misstro, det var ingen fråga. Vi skulle dit för att skrapa ihop så mycket poäng vi kunde i cupen och ja, vinst är det enda som räknas. Att tro så mycket på sig själv (oss) som ekipage - det är det jag i efterhand är så fascinerad av. Det växte fram. Framgång föder framgång. Det kan ingen mata en med; "ni är bäst" eller ens egna mentala träning; "visualisera målbilden". Det var bekräftelsen att vi ÄR bra som gjorde oss bra. Att börja vår säsong med att gå in och vinna två klasser - det byggde något så viktigt. Att sedan gå in med ett leende och veta att vi tar oss igenom precis vad som helst. Ingen utmaning är svår nog. Och vi visste precis var vi hade varandra. Wow, jag tycker det är så fantastiskt. Trots en vidrig dagsform pga en svinig förkylning. Det är så... jag vet inte. Jag slogs av tanken häromdagen och förundras verkligen över just denna tävlingsdag, den mentala styrka, det teamwork vi hade byggt upp och rent av utnyttjade denna dag. Inget annat fanns i sikte än att prestera, leverera och liksom inkassera.

    När fjädern blir en höna

    Första gången jag hörde uttrycket "gör inte en så stor grej av det" var när jag och en barndomskamrat var väldigt unga och vi var i ett stall där vi ibland (japp, inte varje gång det gick att få tag i ponnyn, haha) red på en korsningsponny. Han var charmig, men ville inte alltid göra som två unga hästflickor ville. Hur som helst så gjorde jag illa mig en dag och det blödde från mitt finger. Jag minns inga detaljer mer än att min kompis just sa det jag nämnde tidigare; "gör inte en så stor grej av det". Jag hörde vad hon sa, förstod varje ord men kunde inte tolka vad hon menade. Hon förklarade och jag förstod. Det lät rimligt. Skit i det, typ.
     
    I regel gör vi nog stora saker av småsaker då och då, och var man absolut inte ska göra detta är i stallet. Nu för tiden, när jag snart är inne på mitt 25:e år (vad-i-helvete-och-vad-hände-där?) så är det ofta min taktik; hästen är rädd för korna, hästen sticker, hästen vill slita sig, hästen fastar på något jävla vis och blir rädd, hästen vill inte bli lastad, hästen vägrar på ett hinder, hästen är rädd för stora fordon, und so weiter. Man ba; låtsas som att det regnar. Gör ingen grej av det.
     
    Men nu har jag gjort bort mig och gjort en jättestor grej av avsprångspunkten. Först så var känslan bara kass, sedan blev avsprångspunkten ett för stort fokus och sedan växte problemet och det eskalerade totalt. Känslor och tankar levde sitt eget liv och jag kunde inte styra dem alls. Jag blev överkörd och kunde inte vända på det. Det blev en muterad belgian blue-höna av en fjäder som från början knappt bar fjun.
     
    På tävlingen senast så ändrade jag en liten, liten grej i anridningen. Jag lyfte blicken. Upp från hindret, och bakom, bort bland träden. Redan första gången jag gjorde detta så bara kände jag fucking jackpot! Genom att lyfta blicken och kolla över hindret så satt jag inte och ångrade distansen hundra gånger. När jag istället kollade på hindret så satt jag och måttade, måttade och måttade - och jag ångrade mig konstant. Nu red jag mot hindret och lät det komma till oss. Någon gång på vissa anridningar tittade jag till en gång för att måtta in och sedan upp med blicken igen. Detta gav mig direkt "ögat" tillbaka!
     
    Att kolla bakom hindret var det första man fick lära sig i samband med bommar på ridskolan. Men någonstans längs vägen, när man utvecklas, höjer hindren, fokuserar på andra saker, så är det en självklarhet och jag tror även att många av oss ändå har "bakom hindret"-känslan med oss när vi tittar hindret (annars hade det inte fungerat). Alltså att känslan av vart vi ska, men samtidigt måttar man in för bästa möjliga språng över hindret. Jag i mitt fall anser inte att jag haft några problem med detta (på väldigt länge?) men nu blev det en rejäl akilleshäl och det eskalerade totalt. Så nu backar jag hem till ridskole-blicken och ska fokusera bakom hindret.
     
    När det inte fungerade, Aleccis blev osäker, jag blev osäker, hon började stanna, jag red passivt, och inget fungerade till slut - då måste jag ha sett hindret som ett HINDER. Något som hindrade oss. En väggjävel, rätt och slätt. När blicken är över/bakom hindret så såg jag helt plötsligt vår väg igen. Hjärnan är förbannat bra, men även minst lika skitdålig.
     

    Symptom och grundproblem

    Jag har verkligen ältat detta ämne hundra gånger nu och förstår att det är tröttsamt, MEN jag har nu knäckt koden!
     
    Vi pratar om den där osäkerheten som kom som ett brev på posten. Jag har sakta men säkert hittat symptomet och försökt "behandla" det. Dvs jag har så småningom upptäckt att jag släppt lite av stödet. När jag har släppt stödet har hon blivit osäker, då har jag blivit osäker och då har hon blivit ännu mer osäker och till slut så blir det stopp. Det är relativt lätt att göra något åt saken; kom för guds skull ihåg att stötta hästen! (Det svåra är att stötta ärligt, när man inte tror på sig själv. Men rent fysiskt är det inte svårt att hålla tygeln rejält sträckt.) Sedan dess har jag tagit med det i ridningen och försökt stötta och stötta och stötta.
     
    Men i veckan sköljde en blandning av känslor över mig när det gick upp det fetaste av alla ljus. Symptomet är att hon är försiktig och inte vågar och har tappat självförtroendet och behöver extra stöttning. Grundproblemet är dock att jag blev så jävla rädd för att backa av mot hindren!
     
    Ett tag så hamnade jag i en jävla avbackningsridning gång på gång och det drev mig till vansinne! Man kan inte backa in i hindren - det går inte att rida så! Man får inte rida så! Därför har jag varit så "rädd" för att hamna i avbackningsträsket igen och undermedvetet har jag knappt vågat hålla i henne mot hindret och tada - inget stöd, och tappad tro. Så jävla enkelt. Nu ska jag "bara" försöka låtsas att avbackning är okej (fast det inte är det) för att lura mig till att våga ha henne mellan just handen och inte bara framför skänkeln. Det låter bra och nu är jag taggad på förbättring igen!
     
    Det är en blandning av lättnad och besvikelse som sköljer över mig. Jävla klantig man är, och gör saker utan att man märker det... Men samtidigt, det är helt klockrent. Jag grävde ner mig och var så fokuserad på att inte backa av att jag måste ha slutat rida mot hindret och istället låtit henne försöka själv = hon fungerar verkligen inte så.
     
    Redan idag kan jag äntligen hoppa och ska nu låtsas som att det är okej att backa av bara för att lura mig till att stötta hela vägen. Jag har ju inte ens backat av knappt något alls denna säsong, förutom finalen i Borås vilket var med flit för att försöka rida en nollrunda i grunden - till varje pris. Så det grämer mig lite av avbackningen inte var ett problem från början, mer än att jag hamnade där i höstas och även blivit så rädd för den typ av ridning. Men nu ska jag rätta till mina fel!
     
    Länge leve analysen!
     

    Borås, vilken fantastisk tävling! Så seriöst, bra och välorganiserat och trevlig personal, och även medtävlande. Det var så kul! Tänker lätt försöka komma med fler år! (Det hade varit kul att ta med båda bruna *drömmer* Ps, de hade kunnat bo i samma box, det är luuugnt, hahaha.)

    Beslutsångest i tävlingsdjungeln

    Jo, jag preliminärplanerade ju, och anmälde även till, en del tävlingar relativt tidigt på säsongen som många andra. Tänkte då åka till Växjö nästa helg. Tanken var att ligga någorlunda stadigt på 120 och därför börja med en 110-klass men fortsätta med några 120-klasser, över två dagar.
     
    Men sedan ångrade jag mig och tänkte att en dag räcker. Såg sedan att Norrahammar-Taberg har tävling samma helg, men med klasserna 110+115. Eller jag visste det egentligen, men hade redan valt bort den tävlingen pga att jag ville hoppa 120. Kom sedan på att de ju hade tom 115 i alla fall, och sedan har jag velat fram och tillbaka; 110 och 120 i Växjö, eller 110 och 115 i Norrahammar..? Det är knappt någon skillnad rent höjdmässigt, men eftersom det ändå sitter i huvudet så är det ju klokare att åka och hoppa 115! Eftersom det inte kryllar av just de klasserna heller, så är det bara dumt att inte passa på. 120 kan vi starta hela hösten om vi skulle vilja.
     
    Så nu är planen istället såhär; Norrahammar 110+115 nästa helg, därefter två 120 i Lenhovda. Knäppt, kan tyckas, men icke. Lenhovda är och har alltid varit vårt jäkla "ess" på något vis. Där går det ALLTID bra - vilket inte på något sätt garanterar något, men där sprutar vi av självförtroende. Och då gör jag som så att jag utmanar oss i två 120-klasser som ett litet genrep/check inför hemmatävlingarna som är helgen efter.
     
    Så får vi se om det upplägget kan passa. Nu när jag äntligen bestämt hur jag ska göra så är jag faktiskt nöjd och hoppfull. Aleccis känns bara bättre och bättre på hinder, och efter ytterligare en hoppträning ska det nog allt kännas som vi är i fas igen. Jag är ju lite skeptisk gentemot min egen ridning, men det är inget jag kan skylla på. Upp på hästryggen och träna bara! Nästa år ska ju Latoya gå 120 så inte kan jag sitta och mesa som förberedelse till det, haha.
     
    Ska och ska... Men målet är såklart att försöka ha henne i fas för sin ålder om hon känns redo för det.
     
    Eyes on the prize. Eyes on the fucking prize. No excuses.
     

    Energidryck är inte till någon fördel

    Eftersom jobbdagen blev extra lång idag så hinkade jag i mig en energidryck. I förebyggande syfte. Inte för att klara jobbet, utan för att verkligen komma ut och rida direkt efter och inte hamna i det där stolsklistret som gör att man sätter sig och inte lyckas resa sig igen. Jag är inget fan av energidrycker utan stoppar den skiten i samma fack som att ta värktabletter "i onödan", röka/snusa, dricka alkohol, och ja koffein då, osv. Jag är rädd om min kropp vad gäller just den biten, men äter ju vidrigt kass kost istället... Aja, en energidryck fick det bli, och visst, rätt bra var jag på att ta mig ut direkt, men det var snarare på grund av att jag hade tidspress än att den där hemska känslan i kroppen gror.
     
    För det är precis vad som händer i min kropp; hjärtat slår något hejdlöst och det är som att jag är vrålstressad inuti, men inte utanpå. Sedan övergår den där känslan i en annan känsla. En sjukt svårdefinierad sådan. Jag åkte i vilket fall ut, bytte vatten och gav dem lite krubbskrammel, borstade av (läs; gned ut dammet i form av ränder), slängde på ett schabrak med täckesgjord och på med träns - sedan ut. Effektivisera mera!
     
    När jag satt där på henne så kunde jag faktiskt jämföra känslan. Okej, detta låter så jävla "försöka-va-något/matcho"- men det är det inte. För jag är så jävla irriterad på att saker och ting tolkas och stoppas in i fack och att vissa saker är mer "positiva" och andra mer "negativa". Till exempel att vara nervös är dåligt, att vara orädd är bra. Aja, jag som person är rätt kall och orädd. Det är två saker jag är uppriktigt rädd för, och det är höga höjder och rädd för att bli rädd (jag är rädd för att bli rädd för att rida. Är oerhört mån om att man ska nöta det obehagliga/upp igen efter olyckor/avramlingar/liknande. Det är i och för sig de flesta, men jag är extrem). Men när jag satt där på henne så kunde jag verkligen relatera till folk som är rädda för att rida. Det var en så sjuk känsla! Skulle det t ex komma en lastbil så hade Aleccis garanterat blivit rädd för den, då jag hade den "otrygga" känslan långt, långt där inne. Så sjukt att inte kunna påverka den aktivt! Jag är ändå väldigt bra på att bygga den där "skölden" om oss när det behövs; typ möta stora fordon eller gå förbi väldigt läskiga saker. Men jag kunde inte alls stänga inne denna sjuka känsla i mig och plocka fram skölden - vilket jag annars för på fem sekunder! Så sjukt.
     
    Det är ju inte alls så att jag helt plötsligt (och omotiverat) var rädd för Aleccis, haha. Vi är ju rätt tajta och känner varandra väl. Utan det var som att jag stod på tionde avsatsen och kollade när på den där stenhårda, hemska bassängen. Fast jag egentligen var världens tryggaste på mina älskade häst. Spännande ändå. Jag gillar att experimentera med känslor och energier (som också är känsla, men på ett annat sätt).
     
    Efter halva rundan så märkte jag att *poff* känslan var borta, och kvar var bara den vanliga, härliga känslan. Just denna bra känsla var också med, men som sagt - Aleccis kände ju av min "lögn" inom mig och jag kan inte lura henne. Hon var extra tittig och stannade till och med för sådant som vi passerat hundra gånger tidigare. Det säger en del, men som sagt, efter halva rundan var det "som vanligt". Då började jag tänka igen, för att lista ut hur jag fick bort känslan (tänkte att det kan hjälpa mig att hjälpa andra om jag hittar (iaf) mina verktyg). Men då var det som att kroppen liksom "jaha, du letar efter otrygg-känslan *poff* tillbaka". Så sjukt. Som att kroppen liksom "valde" att hitta den känslan. Och jag är övertygad om att det är när man vill förstå något, som det är lätt att kroppen lockar fram det igen - sedan om det är bra eller dåligt är en annan sak. Jag kunde inte få bort den igen sedan. Men efter lite mer ridning så märkte jag att jag hade "tappat" den igen, och kvar var bara den bra känslan.
     
    Det var alltså något som försvann när fokuset var på något helt annat; som i detta fall takt, balans, räta upp mig och blablabla - själva ridningen. Direkt när jag kom på att känslan var borta, så kom den tillbaka. Som att man liksom ropar på den när man inte fokuserar på uppgiften. Om detta stämmer vet jag inte, men det var mitt eget lilla experiment.
     
    Det är sjukt äckligt vad energidrycker (och annan skit) gör med våra kroppar. Då förstår man att man ska akta sig för preparat liksom. Just i denna sekund slog nu tanken mig ett steg längre; reagerar vi (förutsatt att jag inte är ensam om detta fenomen) likadant, men i mindre skala, även på själva sockret? Socker/sötningspreparat är det ju i dessa drycker, och var det också är socker är i den fika och det godis som man hittar i kafeterian på tävlingar... Min egen logik säger att om man har lätt för att bli nervös och/eller redan är lite orolig och kanske lite hopprädd eller rädd för att göra bort sig t ex, redan som det är på tävling, så borde man nog verkligen passa sig för all fika. Jag kan vara helt ute och cykla, men en intressant tanke, om jag får säga det själv.
     
    Jag tänker i alla fall aldrig under inga som helst omständigheter ens tänka tanken att lukta på en energidryck om jag har tänkt att rida samma dag hädanefter, det är en sak som är säker. Så sjuuuuukt. Jävla äckelbomber, är vad de är, de där energidryckerna.
     
     
     

    Tävlingsfunderingar

    Då var vi i träsket igen. Det är så mycket lättare när man är på en viss nivå och typ behöver nöta, mängdträna eller helt enkelt är där man hör hemma och vill vara och tävla. Det är inte vi. Jag vet inte riktigt vad jag ska välja för klasser eller hur jag ska lägga upp det nästa helg.
     
    Från att ha anmält oss till 120 cm och, trott eller ej, 125 cm på söndagens regionala tävling i Bankeryd. Det var när det gått så himla bra, så tänkte att det eventuellt kunde vara rimligt att debutera 125. Man kan ju säga att de planerna är djupt nedgrävda och vi kan inte ens skymta dem inom den närmsta tidsplanen. När det började kännas lite sisådär (efter tävlingarna i Laholm) sig så gjorde jag därför ett klassbyte till 115 cm och 120 cm. Tänkte att det skulle bli bra.
     
    Åkte till Eksjö och vägrade ut oss i majoriteten av starterna, blev dock klokare men nu krävs det träning och rundor för att hitta tillbaka till självförtroendet igen. Pratade med Lasse som höll med om att det är bättre att ta 110 cm och 115 cm. So far, so good.
     
    Kom inte runt felfritt sista klassen heller i Eksjö, så fick då kalla fötter och såg samtidigt att det började närma sig anmälningsstopp till tävlingen. På lördagen har de nämligen lokala klasser, och vi har ju bott där förut. Aleccis i box, jag hos kompis och vi hade en kanonhelg - vi har självförtroende i Bankeryd.
     
    Vi är nu alltså anmälda till 100 cm och 110 cm på lördagen, och 110 cm och 115 cm på söndagen. Exakt samma klasser som vi hoppade där i höstas. Då bestämde jag mig ändå för att sänka ner till 100 cm, och stanna över natten. Många starter, många språng, mängdträna jäääävlar. Det är vad vi behöver nu. Och framför allt på ett ställe där vi har bra självförtroende. Låter som ett passande upplägg, med tanke på var vi är här och nu.
     
    Sedan såg jag att det bara var jag som hade bokat box över natten. Åh, beslutsångest. Jag tänker inte låta henne stå ensam över natten, på box när hon är van vid både sällskap och att vara ute. No way. Vad ger det oss? Inga fördelar, i alla fall. Jaha, ska vi bara åka en dag? Åka båda, men åka fram och tillbaka varje dag? Åh, jag som precis hade bestämt mig!
     
    Jag ringde därför kontaktpersonen för tävlingarna och fick bästa tänkbara bemötande: "Det är inga problem, då ställer vi bara dit en ridskolehäst!" Alltså, så himla snällt! Hon kom med en lösning direkt, och det var som att de inte gjort annat än att portionera ut sina ridskolehästar, haha. Skojar såklart, men så underbart snällt och fantastisk inställning gentemot ett "problem" som inte är deras, egentligen. Jag är i alla fall skitglad och tacksam för att det kommer lösa sig, och då håller jag än så länge fast i min plan.
     

    Var tog molnen vägen?

    Jag tänkte att jag efter gårdagens 120-runda med det resultatet borde dansa runt på fluffiga moln och leva på detta länge nu - men icke. Sanningen att säga är jag besviken, hahaha. För det känns inte lika sjukt bra som jag trodde. Jag är övertygad om att det var för att det inte kändes som en "riktig" 120 - det kändes bara som en på låtsas. Det vore bra om det bara är för att jag börjar bli van. Hoppas det. För jag har sedan ett tag tillbaka anmält oss till 125 i maj och om nu alla 120 upplevs såhär små så bådar det onekligen gott för den tävlingen.
     
    Jag är astaggad på att nöta 120 nu. Jag bestämde mig igår att det absolut inte blir någon tävling i Bratteborg v 14 med 110x2 som tävlingsklasser. Nej, nej. Vi kan det nu. Vi behöver hoppa högre om vi ska komma vidare och bli både säkrare i "rätt" klasser och utvecklas ännu mer. Så tävlingen i Bratteborg blir struken, och istället viger vi den helgen till dressyren; P&R eller lokalt (lutar åt det första pga att folk inte stryker sig - vad är det för fel på dem?! HAHA, STRYK ER!!!).
     
     

    Rullande tankar bara

    Ingen hoppträning på tisdag, och inte heller nästa ordinarie träningstisdag. Därför blir det troligtvis skifte av vecka och det blir hoppträning v 9 istället. Det passar helt okej med tanke på mitt försök till planering inför Borås-meetinget! Borås går av stapeln mån-tis-ons (förhoppingsvis ons ;)) v 10, vilket är 7-8-9 mars.
     
    Därför var tanken att hoppa (utan tränare) nu på tisdag. Tanken var att hoppa två vändor och även ta med lilla svart. Det kan han behöva! A rullar hinder. Jag vill gärna befästa den genomgrymma känsla vi hade i 115, så jag liksom kan plocka fram den när, var och hur jag vill. Där var det mest... tur, haha. Men... så har hon ju tappskor. Jag är lat och bekväm av mig men ska nog ge det ett försök att ta oss till något av ridhus som finns i närheten och dressyra imorgon, och frågan är sedan om vi kan rulla typ sockerbitar på tisdag eller om även det blir för tufft mot hovarna. I bästa tänkbara fall så kanske, kanske vi lyckats få en akuttid av hovis, och i så fall kör jag ett hoppass med just det mål som jag nämnde ovan. Planen är oviss.
     
    "Jag vet ingenting om tur, bara det att ju mer jag tränar desto mer tur får jag", Ingemar Stenmark.
    Jag håller med. Vi har haft en jävla tur den senaste tiden.
     
    Nu på tis är det hopp av A och L, tävling på lördag, träning på tisdag, uppladdning - och sen jävlar är det dags. AAAH. Krasch i systemet. Systemet där nerverna ska fungera. Shit, så nära, så nära. Typ två veckor(!) kvar någonting. Jag känner bara; SNÄLLA NÅGON TRÄNA MIN HJÄRNA! Jag har brist på podcast och grejer, och är för stressad (och tidspressad, vilket på sätt och vis är samma sak) för att läsa mig till träningstips i böcker. Det kommer bli så spännande och ett rejält test av just nerver och mental styrka. Men samtidigt har jag, öh, tänkte skriva "bra rundor" men det är inte riktigt sant, "bra känsla" ÄR sant, för även om jag red som en kratta i Värnamo så gav hästen en fighter-känsla och i andra klassen i Växjö var hon bara bäst, bäst, bäst! Så visst har vi en bra känsla med oss upp till Borås när det väl är dags sedan.
     

    Det doftar sommar.., sa du Falsterbo?

    Krafft Tour of the Amateurs - kvalar gör man i 120- och 125-klasser från och med mars till i sommar. Nej, vi är inte där än. "Där" som i att kunna fightas om en plats... Men samtidigt; vad har jag att förlora?! Klart jag ska anmäla oss!
     
    Först var det självklart, sedan var det självklart inte men nu är jag tillbaka på "självklart" igen. Rider jag bra så spelar det inte så stor roll hur stora hindren är (hehe.) Det är ju lätt för mig att säga när jag sitter framför datorn. Men nu har vi hoppat lite 130-räcken på träning och det känns bra. 130-oxer hoppade vi, med oflit (lätt hänt..? Haha, tydligen), i två omgångar i höstas och det flög hon över. Så lite rutin på högre hinder så ska mina nerver fan palla 120/125. Det är bara att sikta, jobba och u-p-p-n-å. "Bara".
     
    Och ingen minns en fegis.
     

    "Jag ser yxan i krigarens hand" - Roger Pontare

    En kopp te i handen. En färsk hoppträning i skallen. Så jävla mycket känslor... Jag skrev ett inlägg om hoppträningen som ni kan läsa när jag jobbar i morgon. Blä, jag är så trött på mig själv. En hjärna, en kropp - ändå kan de fan inte samarbeta?!
     
     
    Själva ridningen är ju det lättaste i denna sport, men allt det andra. Hjärnan. Det är så intressant hur det fungerar, men vidrigt jobbigt när man inte får det att just fungera. När man vet hur man ska göra, men ändå finns det gropar, hållhakar och värderingar(?) betydligt djupare som man uppenbarligen inte kan styra själv, med egen vilja. Mental styrka. Ja, att tro på sig själv och sitt upplägg är en sak. Att arbeta fram ett system är en sak. Men att hålla sig till sin plan - det borde vara det lättaste, men det är det inte. Inte för mig.
     
    Jag känner mig betydligt starkare mentalt än jag gjort tidigare, men det spelar ingen som helst roll om (när) jag inte kan hålla mig till min plan. Och planen är sällan (faktiskt ALDRIG) så dum som det färdiga resultatet sedan. I Värnamo gick jag så noggrant och beräknade, planerade, skulle komma rakt, rida ur sväng och blablabla - men sen gör jag tamejfan motsatsen?! Svårt. Svårt. Svårt. Att hålla sig till sin plan. Det är inte ens en plan någon annan har bestämt och så tycker man si eller så om det, utan det är ju jag och bara, bara jag som satt upp min plan, som jag uppenbarligen tycker är klok, bra och långsiktigt vinnande. Men sen skrotas den i samma stund som vi passerar starten för fas två. Inte okej. Äsch, nu föll jag in här igen. Typiskt kvällstankar, och framför allt efter att ha fått en del (befogad!) skit och tankeställare efter kvällens träning och mina träningskompisar. Åh, vad jag älskar ärligt folk! Mer sådant, tack <3 Skit ska skit ha, då kanske det reder sig till slut :D Det sista såg ut att vara sarkastiskt skrivet, men inte alls faktiskt. Jag gillar att höra åsikter, för då kan man fundera, bollplanka, analysera, se framför sig, ta nya beslut, prova nya saker, förbättra, välja om eller befästa och så fungerar vi människor. Vi är (tyvärr) muterade och har en annan hjärna med tillhörande analytisk förmåga än våra älskade djur, och den ska användas när ambitionen för utveckling finns. Puss och god natt, nu ska jag befästa det värdefulla i att rida väl!
     

    RSS 2.0