• START
  • OM MIG
  • ALECCIS
  • PÄRLA
  • LILLIS
  • "Hatar" är ett starkt ord, men...

    Jag skriver ofta om hur Latoya älskar saker och ting, och allt som oftast är väldigt glad och lite "lätt och luftig" i kroppen. Hon är en väldigt sammarbetsvillig häst och trots den självständiga sidan hos henne så är hon lika intresserad av att "vara med" som hon kan vara ointresserad av samma sak. Men nästan alltid så vill hon vara i knät. Nära, nära, nära. Uppmärksamhet är liksom meningen med livet. Trånga utrymmen, skrikande klippmaskiner och nya, orutinerade, ryttare bekommer henne inte. Får hon bara vara med så är hon skitnöjd. Ingen har någonsin gjort henne illa, och japp, jag vet vad ni tänker; alla älskar henne. I alla fall i hennes ögon. Hon litar på alla, och en så länge kan jag nog säga att det är en häst att lita på till mångt och mycket. Hon har levt upp till alla förväntningar. Dålig gaspedal är ju liksom en yttepytteliten detalj sett till helheten av den individ som anlände till gården i april förra året.
     
    Meeeen, here it comes. Det finns en sak som denna Latoyahäst djupt ogillar.
     
    Det är så att hon inte har samma regler som de andra (dvs de andra får inte gå ut även om dörren är öppen, men hon äter "ute", dvs utanför lösdriftsboxen, så hon måste givetvis få gå ut och äta sin mat - därav denna specialbehandling). Men det ena har lett till det andra och numera går Latoyahäst ut och in som hon vill när jag är i stallet. Hoppsan, typ. Orkar inte bry mig, hahaha. Den går ju ändå inte så långt, slash, den kommer tillbaka, osv. Men ibland så behöver man hämta hästen (typ som när den PROMT ska vara i grannarnas trädgård fast att den har en hel jävla gårdsplan plus vår trädgård att vara på... suck.), och det är inte alltid man orkar hämta grimma först. Så därför har jag krävt att hon ska vara ledbar i pannluggen. Och det är här hatet kommer in, haha. Hon hatar det! I början så kastade hon med huvudet och skickade arga ögat på mig. Men ni vet ju hur det är att ha häst; går armen ur led så är det värt det, och hellre att man flyger med än att man, gud förbjude, tappar taget. Så jag har stenhårt hållit i varje gång så att hon förstått att det inte finns några alternativ. Sura kan man göra, men följa med SKA man. Så det så.
     
    Ibland är den inte på så gott humör, haha. (Men jag tycker om den ändå <33)

    God jul

    Jag får nästan be om ursäkt för den dryga tonåringen, haha. Orkade inte försöka fjäska fram en bättre bild. De andra är 👌😍 Jag och A har varit på jultur, de andra gör inget. 


    Jag har på sätt och vis köpt mig en häst i julklapp, för idag har jag betalat klart Latoyahästen. Woopwoop! :D 

    Sopa hästen

     
     
    In somras köpte jag en borste utan skaft att egentligen ha uppsatta så att hästarna skulle kunna klia sig mot dem, men den blev liggandes av flera orsker, och ganska snart även bortglömd. Men så slog mig tanken häromdagen!
     
    Pärla har en minst sagt rejäl päls. Den är både lång och tjock (kallblod, haha), och ja, den verkar klia. Ingen av mina ryktborstar kommer ens i närheten av ner i pälsen, utan man drar bara uppepå. Då kom jag ihåg denna sopborste! Resultat: hur bra som helst!
     
    Den är ju inte till för rengöring i mitt syfte, utan just att komma ner djupare och klia, massera. Observera även hur "hjälpsam" Latoya är, haha, livet med unghäääst.

    Nu kommer det fram...

    Okej, nu ska jag berätta en hemlighet.
     
    Väldigt ofta så går jag runt och sjunger denna låt. Sitter som ett jävla klistermärke i skallen, hahaha. Panta mera-reklam for life. Maila mig på "detarjuforhelvetepant@gmail.com" (inte ens ett skämt HAHAHA).
     
     
    Men ärligt. Det spelar ingen roll om det är du, jag eller uteliggaren - men pant ska fanimej pantas. Så är det bara. Det finns inget som gör mig så förbannad (förutom sexism, rasism och sånt lika viktigt) som när pant inte pantas; om burkar/flaskor slängs i naturen eller som skräp är nästan lika illa. Skiten ska pantas, så är det bara. En natt hem från jobbet när en stackars alkis letade pant efter en helgnatt så stannade jag bilen och gav honom min pant jag hade i bilen. Kände mig lite snäll ändå. Spelar ingen roll om det går till alkohol eller annan skit, men den gjorde sig bättre i hans kasse än i min bil. Ta ditt ansvar och panta det som pantas kan!

    Musiktips!

    Alltså var fan har Amaranthe varit i hela mitt liv?! Fann dem tack vare jobbet och tack vare radion. Fy fan så bra skit! Dessa är de absolut allra, allra bästa. (Hörde sedan att de hade spelat på Sweden Rock och tänk om jag hade vetat vad jag vet idag, hehe...) Är det någon festival som borde vara i min smak så är det helt klart just Sweden Rock. Men jag är ingen festivalprisse (antar jag, behöver inte ens prova för att anta att så är fallet), men i musikväg så är det där jag borde vara.
     
     
    (Låten börjar inte förrän 1:05 in i klippet)

    Hur katastrofbromsen på ett personbilssläp fungerar

    Det är så att jag har märkt att "Svenssons" inte begriper den enkla men ändå tillräckligt finurliga lösningen som heter "katastrofbroms" på personbilssläp; släpkärror, biltransporter, hästtransporter osv. Ni vet alla hur de ser ut - och HUR DE SKA SITTA (obviously not).
     
    Bilden till vänster är FEL och bilden till höger är RÄTT.
     
     
    Vajern går till en metallring, eller annan anordning som går sönder och ska gå sönder vid belastning, och drar i = låser släpvagnens bromsar. Det innebär att om något skulle gå sönder eller om inte släpkärran är kopplad korrekt och skulle lossna så sitter katastrofbromsen fast i bilen, vajern sträcks, bromsarna låses sig och vagnen bromsar. Det vill säga; vagnen kommer stanna. Det är här säkerhetstänket går in. Utan att släpet skulle bromsa så skulle det kunna rulla en bra bit och orsaka ännu större skador än vad det redan gör när det tappas.
     
    Jag har hört dem som ifrågasätter varför metallringen går sönder när släpet tappas, men om vi leker med tanken att det skulle hålla, vad skulle hända då? Då hade släpet dragits med bakom bilen och halkat runt hejvilt.
     
    Det är en rätt fiffig och väldigt enkel lösning och jag, som yrkeschaufför (obs är väl redan lite yrkesskadad, haha) stör mig till månen och tillbaka på när vajern inte sitter som den ska. (Och ja, jag är medveten om att alla bilar inte har den utformningen så att säkerhetsbromsen kan fästas korrekt - men de allra flesta har det.)

    Barn är satans avkommor

    Ju fler ungar som ploppar ut just nu, ju fler tillverkas! Alltså, det går någon jävla epidemi. Typ trend. (Eller så råkar jag vara i den ålder där de som inte väljer karriär, väljer att utöka familjen, och eftersom jag har mycket folk i min ålder i min umgängeskrets plus bekanta osv, så märker man av barnskaffandet på ett annat sätt än man gjorde för några år sedan.) Ju mer folk verkar intresserad av barn, desto mer känner jag avsky. Avsky mot hela det livet. "Förälder" - usch, jag kräks! Kan inte relatera alls. Tänk vilket straff att tvingas ta hand om mini-människor (eller vad det nu är) 24/7 de närmsta tjugo åren. Nej tack!
     
    Men det var inte dit jag skulle komma. Det är inget nytt att jag inte vill ha barn, detta inlägg kommer istället handla om något annat. Se det som ett försök till argument mot att skaffa barn, haha.
     
    Många, skrämmande många, föräldrar har ingen som helst realism i deras syn om barn. Barn i allmänhet, deras i synnerhet. De saknar dessutom allt vad "minne" heter, och kan inte för sitt liv förstå att det finns något annat än 100% GODHJÄRTAT i deras barn. De ser bara sina ungar som några änglar som aldrig ens skulle ge en ond blick till en fluga. Verkligheten; ungarna (JA, dina med!) är svin. Bråkar, ljuger, förvränger situationer till deras fördel, förstör, bråkar lite till och är tamejfan allt annat än godhjärtade. Låt mig ge några exempel från min egen skolgång. Samtliga är från 7-8-9F, japp, det var vår klass det.
     
    Vi var tre tjejer som höll ihop; en som platsade under kategorin "ansvarsfull", och så vi andra båda - som inte riktigt var där, haha. Hädanefter innebär pronomenet (kul ord i bestämd form haha) "vi" alltså jag och denna också så icke ansvarfulla kompis. (PS: Jag hoppas det är preskriberat.)
     
    Exempel 1: Landguiden.
    Vi skulle skriva ett varsitt rätt omfattande (för att vara på högstadiet i alla fall) arbete om ett land (tror jag det var). Jag minns att vi hade skrivit ut ett 30-40-tal papper var från Landguiden som vi skulle ha som grund i arbetet. Av någon oklar anledning (såhär i efterhand) var vi fria att sitta nästan var vi ville, och vi tog två bänkar på ovanvåningen utanför aulan, som vårt kontor.
    Det tog inte lång tid förrän vi började dumma oss och retas med varandra och ja, kort sagt så urartade det efter en stund och vips var alla våra totalt 70 blad utspridda så långt ögat kunde nå. Det var effektivt att kasta över dem över trappräcket, vill jag minnas ;) Som om inte detta vore nog så spatserade snart vaktmästaren förbi och sa några ord till de som spelade tv-spel på andra sidan det rätt stora rummet. Jag minns inte vem av oss det var, men när vaktmästaren sedan såg vår röra undrade han vad tusan vi höll på med, så sa en av oss "det var dom" varav den andra instämde och pekade mot tv-spelet. Gissa vilka som fick skäll? De ovetandes, oskyldiga tv-spelarna, såklart! (HAHAHA, men så elakt gjort! Vidrighetsskala: typ 9/10.)
     
    Exempel 2: Matteläxan.
    I åttan så bytte vi handledare. Det var en ny, och alltså rätt ung, tjej som skulle ta över vår klass och som även skulle undervisa oss i matte. Det var lite allmän tråkig attityd mellan henne och faktiskt större delen av klassen, men mest mellan henne och oss. Vi klickade inte, och gaddade ihop oss, precis som de flesta tonårstjejer gör. Jag minns inte exakt hur det började, men matteläxan kan inte ha varit särskilt högt prioriterat av oss. Någon gång nämnde hon att "ni gör ju ändå inte den", och veckan därpå så hade vi faktiskt inte gjort läxan. Inte för att bråka, utan för att vi helt enkelt hade viktigare (läs; roligare) saker att göra och den blev inte gjord. När vi skulle gå igenom läxan hade vi alltså inget att komma med. Hon frågade varför, och på ren reflex kom svaret; "du säger ju att vi ändå inte gör den". Konsekvens; tjabb med rektor och möte där läraren fick be OSS om ursäkt. (Rimligt? Inte alls! Vidrighetsskala: typ 8/10.)
     
    Exempel 3: Syslöjden.
    Åh, älskade syslöjden! Läraren föll för fjäsk och när vi märkte detta så var vi de slemmigaste av de slemmiga. Fick givetvis MVG. (Fast jag var fan kung i ämnet med! Syslöjd<3) Men vi var inte alltid dessa slemmiga drömelever... När vi körde fast, något var tråkigt/jobbigt eller liknande, så gick vi på upptäcktsfärd till rummet bredvid som var lite av en kombination av lager och kontor (well, ett bord, en stol, papper i någon pärm och ett par böcker och en kaffemugg - close enough). En gång fann vi en bok som lärarna emellan skrev och informerade varandra i. Vi läste, fnissade lite och kom på den briljanta idén att lämna ett eget meddelande! Vi skrev som de gjort tidigare och inledde sidan med "Hej *namn*", och sedan skrev vi något som vi tyckte var väldigt rimligt men ändå roligt. Vi var nöjda, stängde boken, la pennan bredvid och kollade runt lite till.
    Tills..! Jo, vi kom på att det nog inte alls var någon bra idé och ångrade oss, haha! Vi kunde inte direkt sudda, utan rev ut sidan. Såg att det syntes jättetydligt och fick lite lätt panik. Så vi slängde in boken i en garderob och gömde den under några tyger.
    Av någon skum anledning hade vi snart läraren hack i häl och hon undrade vad vi gjorde. Vi försökte väl ljuga ihop något. Snart undrade hon var boken var, och vi visste sååklaaart inte. Sedan säger hon något i stil med; "har ni gömt den?" och jag vet inte hur vi kom ur detta för jag minns hur hon sedan håller i boken men jag kan inte tänka mig att vi erkände. Hon bläddrar i den, och säger; "har ni skrivit i den, och sedan rivit ut sidan och gömt den?" (Eller om hon sa detta redan INNAN hon sett boken, det var nog så tror jag nu när jag tänker efter.) VA?! Vi stod som fågelholkar, men försökte väl fortsätta slingra oss (stabilt osv, HAHA, kass). När vi hade slutat sedan så kunde vi inte prata om något annat än hur fasen hon kunde veta EXAKT det vi gjorde, utan att hon var i närheten. Synsk?! (Okej, nu när jag är äldre kanske jag också fattar att det inte var så svårgissat, but still! Lite lägre på vidrighetesskalan detta, men fortfarande inte schysst, och inte okej att ljuga.)
     
    Exempel 4: Hissen.
    Hissen var till för funktionshindrade, såklart. Rätt uppenbart och ännu mer uppenbart att den inte ska röras av andra elever. Vad hände om man åkte hiss? Man fick skäll. Vi försökte alltså åka hiss så mycket som möjligt. (Vidrighetsskala att åka hiss: 0/10, vidrighetsskala att åka hiss som tillhör funktionshindrade: 10/10.)
     
    Exempel 5: (BONUS) Sankt Fisk.
    Okej, detta är inget vidrigt, utan bara ett bonusmaterial. Jag ÄLSKAR denna punkt. Drar fortfarande på smilbanden varje gång jag ser förkortningen "ST/st/s:t/st." i olika former. Ni känner till att "s:t" betyder? Sankt, som i sankt vad-de-nu-heter. Helgon? (Googlade, helgon it is! #välutbildad) Vet ni vad St också stod för; stekt. Så på matsedeln var det hädanefter "Sankt fisk, kokt potatis och kall sås", alltså ALLTID. Sankt fisk, sankt fisk, sankt fisk. St är också förkortning för "stora", så när ett gårdsnamn heter "st"... så blir det givetvis också "Sankt". Love it! Så enkelt, och så jävla roligt. Ligger för övrigt på minus-sidan på vidrighetsskalan. Så det är luuugnt.
     
    Så, vad lärde vi oss av detta? Barn är hemska. Och vidriga. Oftast samtidigt. Jag var inte direkt någon speciellt elak unge - men ändå var vi precis såhär! Nu gick vi ändå tre år i högstadiet, och dessa exempel är vad jag kunde komma på. Men ändå. Se poängen! Vi, rätt snälla ungar, var också as. ALLA ungar är as. Tänk på att det blir bra för jorden att inte skaffa barn; självsanering till slut. Nej men ärligt, föräldrar borde över lag sluta vara så jävla godtrogna. Ungarnas parti är tamejfan inte alltid rätt. De vinklar och vrider det till sin fördel. Klart det kan vara så också, men helvete heller att det är vad man borde utgå ifrån. Som om vi inte alla är lite av små as i grund och botten? Hur skulle det då kunna födas "rena" ungar? Nej, nej och nej. Jag vet i alla fall vart jag står i denna fråga, haha.
     
     
    Denna bild är klockren. Nu skulle dock inte mina föräldrar stå bakom mig i något av detta ovan, men bilden säger så mycket om hur hemsk skolan har blivit och hur det ser ut IDAG. Jag förstår att lärare knappt kan ha yrkesstolthet idag, för det finns inte längre någon stolthet i att vara lärare idag. (Tack vare att många föräldrar idag tror att deras ungar är änglar och "han/hon har minsann INTE gjort det eller det", blablabla, och tar barnets parti som om det vore någon jävla tävling och man skulle välja lag till fotbollen på rasten. Vuxnas parti vs barnens parti, där har vi det! Något som inte existerar idag.)

    Joseph N Silverbjälke

    Jag har sprungit på namnet någon gång, här på(?) internets magiska värld. Men jag har aldrig reflekterat något alls över det. Ett namn, en av mååånga bloggare. Åsikter. Kanske en och annan vettig, kanske skräp. Kunde inte ha brytt mig mindre.
     
    Tills... Läktaren i Borås. Där och då, dvs för två månader sedan, så fick jag veta att det är ett alias. Dvs personen heter egentligen något annat. Denne är, eller vill vara, anonym. Mina nyfunna kompisar var inte sena med att spekulera i vem denne faktiskt kunde vara. Det fanns ledtrådar, men de liksom mynnade ut och sak efter sak stämde liksom inte riktigt.
     
    På bilderna är det en manlig kropp med ett skämt-hästhuvud över huvudet. Spekulationerna är att det rör sig om en man i medelåldern. Mina vänner jämförde lite lätt med ryttarkroppar (får man ens göra så, hmmm... Men det var ju inte i sexuell anda direkt, haha, och i och för sig inte i motsatt andra heller. Mer av spela memory-typen; är det samma motiv på mina båda bilder?), jag lyssnade aktivt, men kunde inte tillföra något alls då allt detta har gått helt och hållet förbi mig. Men intressant ändå. Spekulera och fundera. Tidsfördriv, om inte annat.
     
    Sen var det nog om det. Tills i förrgår när Linn Olsson gav svar på tal till Silverbjälke, och jag (likt mååånga andra) läste Silverbjälkes inlägg. Det tas parti hit och dit, och personligen är jag betydligt mer bakom LO än JS. Anyway, spekulationerna är igång igen. Det snackas på forum och divideras fram och tillbaka. Vissa vet, men har lovat att inte berätta, säger de.
     
    Men sedan, via en källa, så kom det fram. Jag kan inte garantera att det stämmer, men när sedan dessa ledtrådar, småsaker och större saker pekar gång på gång åt samma håll - visst fan börjar man dra slutsatser.
     
    Bara för att jag tycker det är kul så tänker jag spä på denna skit (och förutsätter att jag har fått rätt namn). Personen i fråga är någon för mig helt okänd sett till sitt namn. Den finns på tränarportalen, tävlar upp till 140 cm, bedriver egen verksamhet med mycket unghästar. Men här kommer knorren; DET ÄR EN KVINNA. Inte för att det har någon betydelse egentligen. Men helt plötsligt förstår jag hur någon, som aktivt tränar och kämpar i sporten - och dessutom har egen verksamhet (jag menar, då får man ligga i redan som det är för att hinna med alla sysslor, träningar och all ridning!) - hinner eller i alla fall prioriterar att driva en blogg. Fördomsfullt av mig så tänker jag inte att en man (jävlar vad jag är dubbelmoral nu, jag hatar generalisering och ffa efter kön, men here we go!) skulle prioritera att provocera och tjafsa anonymt i en blogg utöver sin "professionella" karriär i sporten. Det känns så jävla tonårstjej-igt, hur jävla fördomsfull jag än är när jag skriver det. Jag är liksom inte förvånad, egentligen. Smygkritiseringen av tjejers kroppar spär dessutom på detta... Aja, det behöver inte vara denna människa, men det är så mycket klockrent som kommit fram - inklusive hur man som människa ofta reagerar när man blir "påkommen" med dumheter, som man inte står för eller vill erkänna. Det finns på fb-väggen. "Det ryktas om att du är JS."
     
    Just det. Sambon är, om det stämmer, den som härjar runt med hästhuvudet på bilderna. En random (sett med hästsportsögon) man helt utan hästsportintresse/-namn, och som till vardags arbetar med ett rätt svennigt fysiskt arbete.
     
    Tankar?
     

    SÅ GLAD!

    Man ska ju inte ropa hej innan man är över bäcken och allt det där, men nu är det fan nära! Hästen besiktigades i förra veckan och gick igenom UA, imorgon skriver jag på köpekontraktet och därefter fullföljes affären (om inget skiter sig). Därefter lastas min nya häst och påbörjar resan hem till mig. Tänk vad kul det är att vara vuxen och göra precis som man vill, hahaha.
     
    Nu måste ni ju följa med på den här resan! :D
     

    Ryttare som inspirerat mig

    Jag är den där halvt självlärda typen som ändå behandlas som om jag har alla de där grunderna att stå på som jag inte har. Därför blir det fel ibland. Oftast på detaljnivå, men ibland betydligt större missar - för jag har helt enkelt inte fått lära mig det (den viktiga yttertygelns betydelse, t ex). Jag snappar upp här och där, sörplar i mig allt jag kan läsa, tar in, funderar, köper något och köper inte något. Man ska inte tro på allt. Släng in en skvätt sunt förnuft så blir det betydligt lättare att sålla. <- Hett tips!
     
    Men att komma som helt noll-koll-ponnyryttare och köpa en, ändå hoppavlad, storhäst med lite stress, tryck och "sport" i... Ojojoj, det var svårt. Däremot är jag SÅHÄR glad att jag gjorde det. Aleccis kom in i mitt liv helt perfekt. OBS: från mitt perspektiv. Hon har lärt mig mycket ridning och känsla; för gör jag inte rätt, så ställer hon fan inte upp. Punkt. Ur hennes perspektiv så var det bland det sämsta man kan göra. Den urusla ridning, noll känsla, noll koll på egentligen någonting (koordination, hjälperna, och allt annat) som jag utsatte henne för är bara jobbig att tänka på. Fördelen är dock att jag alltid tyckt väldigt mycket om henne och gett henne kärlek och visat att jag litat på henne (har ju alltid tagit för givet att hon ska hoppa - även när hon inte gjort det, har också tagit för givet att hon alltid går på transporten - vilket hon alltid gjort, och tagit för givet att vi kan ge oss ut barbacka - vilket en gång gick rejält åt helvete, men skam den som ger sig!). Fördelar, nackdelar, fördelar, nackdelar - det finns alltid båda delar.
     
    Att vara okunnig är inte straffbart, även om man ibland önskade att det vore det(...). Jag har däremot verkligen försökt att ta till mig av det jag kunnat läsa och försökt prova det praktiskt för att se om det helt enkelt fungerar, eller inte det inte gör det. Här nedan ska jag dela med mig av tre ryttare som inspirerat mig längs vägen. Man snappar upp väldigt mycket på vägen och mycket kommer jag därför inte ihåg. Men dessa tre är de som gjort intryck på mig som jag minns och haft med mig; dels under längre tid men även bara den absolut senaste tiden:
     
    1. Kristina Warg
    Kristina tävlade EM på ponny och tävlade tom 150 på storhäst innan hon började studera och har medvetet därför valt att ha yngre förmågor i stallet som hon jobbar sig uppåt med just nu. Men när jag köpte Aleccis och ett tag framåt hade hon blandade hästar i stallet. En av dessa var ett sto som var till försäljning men som hon red, tränade och tävlade under tiden; Carla Bruni. Kristina hade flera fina hästar i stallet, men denna Carla Bruni var min favorit. Hon var nämligen en häst av den hetare typen. Kristina skrev inte så mycket om den fysiska ridningen rent konkret (vilket jag saknade och gärna hade velat ha mänger av. Gärna på detaljnivå). Men en dag skrev hon "hetare hästar behöver mer ben".
     
    Kristina Warg med just Carla Bruni
    Startnr 14 - Kristina Warg - Carla Bruni - Hästnr 360 - Strömsholms RSF
     
    AHA, tänkte jag och provade. Och fucking-jävla-TADA! Jag som knappt vågat hålla emot skänklarna vid Aleccis sidor provade att byta taktik and there it was; vårt första lilla ministeg åt rätt håll. Jag minns inte exakt när detta var, men jag hade nog haft Aleccis i ett halvår, är nämligen rätt säker på att det var vinter och jag köpte henne när det var sommar. Som sagt; allting tar lång tid när man inte kan.
     
    2. Mirella Thelander
    Denna tjej var det jag syftade på ganska nyligen i ett inlägg jag skrev. Hon tävlade SM på ponny men opererades sedan pga skolios, vilket hon berättat en del om på bloggen. Denna tjej är fantastisk på att rida heta hästar framåt, på ett trevligt och kontrollerat vis, och det är inspirerande tycker jag. Jag vet inte om hon bloggar längre, men däremot följer jag henne på instagram. Där la hon ganska nyligen upp en film från en omhoppning som var snabb och snygg. Jag kollade många, många gånger på den. GOAL.
     
    Startnr 20 - Mirella Thelander - Bahia Cabana - Hästnr 223 - Värnamobygdens RF
     
    3. Cornelia Rylén
    Min högra hand Ebba tipsade mig om Cornelia(s instagram) för några månader sedan. Hon är glad, sprallig och "inte så noga"/skämtar/busar med hästarna; "hon är lite som dig", sa hon, haha. Jag kollade igenom hennes instagram och gillade vad jag såg. Duktig tjej med grym balans, för att inte tala om känsla! Extra roligt tycker jag det är att hon är delägare i Tyras Corvara och även har Fleur hos sig just nu. Cornelia länkade sin blogg och jag läste lite. Bland annat så läste jag inlägget om hennes filosofi och tankesätt och det var såklart intressant. Härifrån är det jag inspirerats litegrann i mitt numera innerskänkel-jobb med Aleccis.
     
    Startnr 8 - Cornelia Rylen - Carina van de Zuuthoeve - Hästnr 103 - Åby Ridklubb
     
     
    Plocka lite här och lite där, och vips kanske det kan bli något i slutänden. :)

    Det är lättare att styra

    Jag är ganska van vid, eller nej, det var fel början. Men det var vanligare förr att jag fick skit för min ridning. Fel igen, inte min ridning. Men min ridning tillsammans med Aleccis. Nu verkar många vara vana. Inte för att det är någon som helst bortförklaring, eller att det ens är okej att rida som jag gör. Det ser inte trevligt ut och det är inte trevligt, men det är fortfarande fritt fram för vem som helst att prova henne. Gärna i tävlingssammanhang.
     
    Hon är inte egentligen särskilt spektakulär men hon vill och hon försöker ta egna initiativ. Och en sak vet jag, och det är att det är lättare för mig att styra än vad det är att bromsa. Det är en anledning till varför det "blir som det blir" när vi rider omhoppning. Jag har inget emot fart, såklart, och definitivt inget emot att vinna, men jag har heller inga ambitioner att rida någon jävla stilrunda med mål att tillfredsställa andra. Nej, det finns inte i min värld.
     
    Jag tror det är en anledning till min sopiga dressyrridning. För som bra dressyrryttare ska man rida bra med mål att just de ska tycka om just dig och det du gör, det du visar upp. Det finns inget sådant driv i mig. Screw them, ha kul! Än sen att vi kommer sist i stilhoppningar. Så länge vi har kul och kämpar ihop (för det gör vi tamejfan!) så är jag nöjd. Vi är inte som andra, och vi är inte som vanliga ekipage. Vi är skogsmullar som utmanar oss bland hinder. Och vi har så jävla roligt tillsammans.
     
     

    Yes, det blir meeting!

    Jag har som bekant lagt upp en preliminär tävlingsplanering vilken jag delat med mig av tidigare i år (låter sjukt att säga det såhär tidigt, men det är ju faktiskt sant). Denna såg ut såhär:
     

    Jag vet inte hur ofta ni känner så, men jag känner ganska ofta när jag bläddrar bland tävlingar att det är en hel del som är liksom en annan liga. Inget att sikta mot. Däribland Gina Tricot National Grand Prix som går av stapeln v 10. Men av en slump var jag inne och läste proppen när jag såg att den kommit ut ba; 110? Vafan, och sen läste jag noga för att se om jag skulle få starta. Det kan ju vara hållhakar som junior-klasser eller liknande, men jag hittade ingen sådan information. Därefter blev jag förvånad när jag hajade till över tävlingsdatumet; måndag, tisdag och ev final på en onsdag? Kollade mitt jobbschema och gissa vem som är ledig måndag och tisdag?! Tajming!
     
    En populär tävling gissade jag, men är den lika populär när den är på vardagar? Ingen aning. La ändå 26/1 klockan 19.00 på minnet och satte ett alarm klockan 18.55 igår. Efter att Aleccis var i ordning för träning och det bara var lastningen kvar så var det dags att invänta klockslaget. Så coolt, jag har aldrig tidigare behövt göra det då vi ju bara tävlat mindre tävlingar.
     
    Planen var såhär: anmäla 110 och 120 både måndag och tisdag. Ev final i dessa cuper går i 115 och 125 och är inget man anmäler till. Jag är förvisso övertygad om att vi inte kvalar in till onsdagens 125-final, men skulle vi råka göra det är det inget jag tänker starta ändå. Däremot om vi kvalar in till 115-finalen blir det en perfekt sista klass på meetinget. Men att gå fem starter på tre dagar? Hm, ohumant? Jag tänker som så att i och med att hon går på lösdrift så är hon van vid rörelse. Att stå på box (utan hagviste öht, såklart) i två och ett halvt dygn är inte bra för hennes kropp. Då tänker jag mig att hon mår bättre av att gå fler klasser, än vad hon gör av att stå still. Hörde med Lasse igår och han höll med.
     
    Men i alla fall, just där och då när jag skulle anmäla tänkte jag (och tänker jag generellt) att det är bättre att anmäla och möjligtvis avanmäla om man ångrar sig. Sagt och gjort; när klockan slog 19.00 valde jag ryttare, häst och våra klasser samt uppstallning och anmälde. Uppdaterade därefter och ba: 83(!) av 90 starter bara pang bom i 120;n, haha! På två minuter och fyrtiotre sekunder var 120:n full. 110:n är i skrivande stund inte full ännu men shit, haha, så sjukt ändå! Och vilken tur att jag jagade klockslaget och anmälde! :D
     
    Jag tänker mig att jag givetvis får åka ensam, och sedan hoppas jag på att ragga sovplats hos syster med sambo i Göteborg. Det är en bit, men hellre det än att betala 1000kr/natt på hotell. Från tidig morgon till sen kväll har jag dock tänkt att vara hos Hästis-bästis som tröst. Eeh. Stackarn. Och för att erbjuda henne så mycket rörelse som möjligt i form av promenader. Mah, jag är så rädd om henne och rädd för stillastående. Inte nyttigt och framför allt inte för en häst som inte är van och som är så pass gammal som hon är. Men vi ska ut på mer tävlingar och då är det bara att vänja sig och hitta något som funderar - och där tänker jag mig promenader, så många som möjligt.
     
    Japp, jag är precis anmäld men har redan planerat hela resan i minsta detalj ;) Så roligt (och nyttigt!) det ska bli med vårt första tredagars meeting! Vad jag dock tar för givet är att det är sjukt hög standard, så vi ska dit för att skaffa rutin och ha så jävla roligt vi bara kan. Bästa hästen och jag <3
     
    Om jag fattat det rätt så är dessa (regionala) klasser förklasser inför resten av veckans betydligt större klasser. Men så himla roligt för oss att det erbjuds klasser där vi är i utvecklingen. Wie, så taggad! :D
     

    Varit med i radion

    Helgens sista jobbnatt var rätt sen. På mejeriet var det kö både till att tömma och diska, så tiden gick. Vid klockan tolv började Vaken i P3 och P4 där ämnet var "första dagen på jobbet". På andra gården, medan jag hämtade mjöken, mailade jag in min historia. En kort stund senare dök detta mail upp:
     
     
    Och som den clown jag är så skickade jag såklart numret, haha! Fem minuter senare så var det min småländska dialekt som tog plats i folks öron. Så himla roligt ju, haha :D Finns att lyssna på här (spola fram till 01:28:50) för intresserade, eller här under - om jag lyckats få till det.
     
     
    Jag frågade om jag fick hälsa, och så hälsade jag till Therese - vad är oddsen att de precis efter samtalet spelar vår låt?! HAHA, så jävla perfekt.
     
     

    Det där med bangång - tre fakta

    - Jag föredrar faktiskt att gå banan själv. Eller inte bara, men om jag går med någon (dvs jag kan inte koncentrera mig på det viktiga) så vill jag alltid gå den i alla fall en gång själv för att försöka tänka mer på detaljerna.
     
    - Jag litar inte på mina egna steg, utan jag stegar och sedan räknar jag och liksom "då borde det vara 22 m och fem galoppsprång här". Det är inte så att jag stegar och litar på att det är exakt 20 m och ba: "det är fem korta". Nej, jag utgår från att jag har fel och så tänker jag att banbyggaren vet vad hen gör och att det är en bra distans. Än så länge kan man ju göra så, när man bara tävlar lätt klass. Precis som alla andra vill jag helst hinna se ett par ekipage (om det är möjligt) innan start för att få en överblick över banan och distanserna.
     
    - När någon frågar hur jag tänkt att rida så svarar jag alltid ärligt. Men ibland vet jag inte hur jag ska göra, och så däger jag givetvis det. Det hänger ofta på Aleccis; "är hon lugn så går vi innanför", men det är inte alltid (framför allt förr) som vi hinner det, och då får vi gå utanför. Jag har dock märkt att det verkar vara en hemlighet hur man ska rida och många som brukar satsa brukar inte vilja tala om det, haha. Aja, kanske är det väl som med mig och A: går det så går det, men varför ta för givet att det går ;)

    You build me up

    Jag andas häst hela tiden, all min vakna tid. Men någonstans längs vägen försvann det intensiva hästintresset hos mina närmsta vänner, och hos vissa fanns det aldrig från början. Det är inget fel med det. Jag sköter mitt, de sköter sitt, och tillsammans har vi alltid haft roligt ändå. Delat andra saker.
     
    Att klara mig själv och vara ensam är jag inte bara van vid, utan det är också vad jag väljer om det skulle finnas alternativ. Ensam i stallet hos mina hästar där ingen kan komma med förslag i hästhållningen eller hanteringen - eftersom jag slipper dela detta värdefulla utrymme med andra tvåbeningar och deras hästar (med tillhörande vridna hästhållning). Men det är en sak att välja att vara ensam, och en annan sak att tvingas vara det när man hade valt motsatsen. Det är inte ofta, men det har slagit mig. Tanken och känslan av att ändå vara ensam. Ensam här och nu med mina ambitioner och iskalla timmar i sadeln, mål, tankar, och allt som hör till en vardag som tävlingsryttare på amatör/hobbynivå. Det är DET jag har saknat. Att kunna diskutera, fundera och bollplanka. Jag har provat att använda icke-hästfolk till detta. Icke-hästfolk men som har enorm analyskänsla. Men jag köper inte argumenten, för som icke-hästmänniska är det så mycket känsla och ja, även anatomi och logik som inte finns på ljusårsavstånd i deras tankar. Så det har varken gjort till eller från, snarare uppbjudit till syrlig stämning när det inte fungerar att argumentera då hela grundsynen verkar komma från en annan världsdel - trots aktiva inputs av ren fakta.
     
    Men sen kom dem! De har droppat in. Jag har, tack vare tävlingarna, fått nya (hästintresserade) vänner! Att träna och tävla är inte bara längre ett steg i taget mot min topp - det är även skoj, då det finns en kamratskap och såå mycket mer än vad jag, ärligt talat, kunnat föreställa mig. Jag älskar det! Att tävla är att träffa och catcha up med likasinnade, det är att lära känna, få fler vinklar i en vardag som osar likvärdig min. För att inte snacka om att just kunna bollplanka och funderinga! <3
     
    Det är därför det är så tråkigt att vända detta inlägg.
    För det är nu jag inte kan låta bli... Mitt liv kretsar omkring hästarna (det inputs av andra intressen också), men det är potentiella hästställen jag ser när jag är ute och åker, om det inte till och med är livs levande hästar! Det är ridhus, ridbanor och en och annan reflexprydd kuse. Tankarna i huvudet rullar mellan olika former av planeringar och prioriteringar bland målen men även vägen mot dessa. Det är häst, häst, häst i min skalle. Hur mycket jag än försöker att inte styra in typ alla samtal jag har med folk på just mitt favoritämne, så är det svårt. Jag finner likheter till sporten i praktiskt taget alla andetag, och genast drar hjärnan igång igen. Hästar, hästar och ännu mera hästar.
     
    Jag måste erkänna att jag trodde "alla andra" också var sådana. Men jag hade fel, och hur jag än försöker att låta bli så kan jag inte låta bli att bli så jävla besviken. Inte för att deras hjärnor inte ser hästar överallt och i alla samtalsämnen, utan det faktum att andra saker prioriteras högre. Det är något jag inte kan förstå, och som även gör mig... besviken. Typ en varm soffa istället för ett kallt ridhus, "vanligt" hederligt stadsbo-göra (typ fika kolla på kläder) istället för att snusa hästmule. Det är när detta drabbar mig, som jag inser att jag nog är i en (hästnörds-)klass för mig.
     

    RSS 2.0