• START
  • OM MIG
  • ALECCIS
  • PÄRLA
  • LILLIS
  • Mer från tävlingen

    En kärring på parkeringen tyckte det var en skitbra idé att borsta av sitt ekipages benskydd rakt mot min bil!(!!!) när vi plockade in. Jag sa det till henne, att det inte direkt var uppskattat. Hon bad om ursäket men på ett så snoffsigt och skämtsamt sätt att jag blev riktigt förvånad. "blablabla, fast" - Vadå "fast"?! Du har gjort fel och kan inte komma här och försvara det - dessutom i samma andetag som din arroganta "ursäkt". Då menade hon på att hon kunde torka av det. Alltså GNO med en fucking trasa över SANDEN (=stenar!!!) och den saltblandningen som redan var appicerad på bildörren. Jag sa bestämt att NEJ, det är sju resor värre och jag vill inte ha (fler) repor på bilen. Springer bort och säger hej då till en kompis och kommer tillbaka. Då är dörren avtorkad med en trasa! (Ebba bevittnade) - alltså vad är det för fel på folk?! Tyvärr hade de lämnat platsen. Ebba såg dessutom (eftersom hon satt i bilen) hur tanten kollade sig omkring och sedan smygtog ett kort på mästerverket. Tyckte minsann att Ebba kunde säga till att jag ju, som sagt, föredrog att inte få min bil repad, men men, synd att jag var i väg. Det värsta är egentlingen inte hur min bildörr numera kommer se ut i solljus efter en tvätt, utan den princip om hur man beter sig mot andras grejer! Jag blir tokig! Man är fan rädd om andras prylar! Inte ens när folk parkerar som rövhål så anser jag att man t ex slänger upp en bildörr i sidan - för man gör bara inte så. På samma vis så skvätter man inte mängder av sand mot någons bil och ba; "märkte inte det". Nehe, men du märkte det uppenbarligen så pass att du inte gjorde så mot din egen jävla bil. Helvete.
     
    Jag är hundra på att avtorkningen var hennes sätt att "gottgöra", men när jag ordagrant sa att NEJ, jag vill INTE att du GNOR på skiten - då blir man fan lack. Som att jag råkar köra på hennes unge och ba; "förlåt, fast..." och när ungen inte går att återliva med min ursäkt (rocket science), så kör jag över henne med. ÖÖH, typ nej. Två fel blir inte ett rätt.
     
    Det var den glädjen det, hahaha. Vi hittade på olika scenarior och skrattade gott åt skiten på hemvägen dock (typ att Ebba skulle ha tutat när tanten tog sitt smygkort eftersom hon uppenbarligen inte märkte att Ebba satt i bilen), men jag står fast vid att man definitivt inte behandlar andras tillhörigheter som skit. Jag skulle fan aldrig stå och göra så. Aldrig. Fanns ju en hel jävla åker att stå och skätta mot om hon hade tagit två steg framåt. Och JAAA, jag hade reagerat likadant om det var en gubbe.
     
     
    Hade det varit mitt blå turboskåp så hade jag fan skurit sönder deras däck.
    Självklart hade jag ju bett om ursäkt efteråt. "...fast (...)"
    Eller vänta nu, ger man sig på andras prylar? I don't think so!

    Nu kommer det fram...

    Okej, nu ska jag berätta en hemlighet.
     
    Väldigt ofta så går jag runt och sjunger denna låt. Sitter som ett jävla klistermärke i skallen, hahaha. Panta mera-reklam for life. Maila mig på "detarjuforhelvetepant@gmail.com" (inte ens ett skämt HAHAHA).
     
     
    Men ärligt. Det spelar ingen roll om det är du, jag eller uteliggaren - men pant ska fanimej pantas. Så är det bara. Det finns inget som gör mig så förbannad (förutom sexism, rasism och sånt lika viktigt) som när pant inte pantas; om burkar/flaskor slängs i naturen eller som skräp är nästan lika illa. Skiten ska pantas, så är det bara. En natt hem från jobbet när en stackars alkis letade pant efter en helgnatt så stannade jag bilen och gav honom min pant jag hade i bilen. Kände mig lite snäll ändå. Spelar ingen roll om det går till alkohol eller annan skit, men den gjorde sig bättre i hans kasse än i min bil. Ta ditt ansvar och panta det som pantas kan!

    Legenderna på "best of blocket"

    "Lugnt körd" HAHAHAHA!
     
     
    "Jag har fått ur familjen ur bilen så det är lugnt" - "så det är lugnt" alltså?! HAHAHA!
     

    Film!

     (Bjuder! ...som man sa typ 2007.)
     
    Oooookej, jag vet inte om jag ska kalla det "vlogg-debut" eller om det bara är ett random test till att få med lite mer än vanligt runt omkring i en "vanlig" resultat-film. Det spelar i och för sig ingen roll. Obs, jag märkte själv hur dålig idé det var att försöka improvisera in the making, och nästa gång ska jag nog tänka igenom lite vad jag vill ha sagt innan jag trycker på "rec.", haha. Det är riktgit störande med alla pauser och "ehm" i början, och "förlängning av mening" senare när jag bara lägger till och lägger till. Men skitsamma, kul att prova! :)
     
     
    Psst, prenumerera på kanalen så missar ni inget! ;)

    "Jag ser yxan i krigarens hand" - Roger Pontare

    En kopp te i handen. En färsk hoppträning i skallen. Så jävla mycket känslor... Jag skrev ett inlägg om hoppträningen som ni kan läsa när jag jobbar i morgon. Blä, jag är så trött på mig själv. En hjärna, en kropp - ändå kan de fan inte samarbeta?!
     
     
    Själva ridningen är ju det lättaste i denna sport, men allt det andra. Hjärnan. Det är så intressant hur det fungerar, men vidrigt jobbigt när man inte får det att just fungera. När man vet hur man ska göra, men ändå finns det gropar, hållhakar och värderingar(?) betydligt djupare som man uppenbarligen inte kan styra själv, med egen vilja. Mental styrka. Ja, att tro på sig själv och sitt upplägg är en sak. Att arbeta fram ett system är en sak. Men att hålla sig till sin plan - det borde vara det lättaste, men det är det inte. Inte för mig.
     
    Jag känner mig betydligt starkare mentalt än jag gjort tidigare, men det spelar ingen som helst roll om (när) jag inte kan hålla mig till min plan. Och planen är sällan (faktiskt ALDRIG) så dum som det färdiga resultatet sedan. I Värnamo gick jag så noggrant och beräknade, planerade, skulle komma rakt, rida ur sväng och blablabla - men sen gör jag tamejfan motsatsen?! Svårt. Svårt. Svårt. Att hålla sig till sin plan. Det är inte ens en plan någon annan har bestämt och så tycker man si eller så om det, utan det är ju jag och bara, bara jag som satt upp min plan, som jag uppenbarligen tycker är klok, bra och långsiktigt vinnande. Men sen skrotas den i samma stund som vi passerar starten för fas två. Inte okej. Äsch, nu föll jag in här igen. Typiskt kvällstankar, och framför allt efter att ha fått en del (befogad!) skit och tankeställare efter kvällens träning och mina träningskompisar. Åh, vad jag älskar ärligt folk! Mer sådant, tack <3 Skit ska skit ha, då kanske det reder sig till slut :D Det sista såg ut att vara sarkastiskt skrivet, men inte alls faktiskt. Jag gillar att höra åsikter, för då kan man fundera, bollplanka, analysera, se framför sig, ta nya beslut, prova nya saker, förbättra, välja om eller befästa och så fungerar vi människor. Vi är (tyvärr) muterade och har en annan hjärna med tillhörande analytisk förmåga än våra älskade djur, och den ska användas när ambitionen för utveckling finns. Puss och god natt, nu ska jag befästa det värdefulla i att rida väl!
     

    Känslostorm och ventilation

    Jag ska fan börja med att kräkas lite på min jävla dag. Eller nja, det är fel att tycka att hela dagen varit skit och elände, för det är lögn. Men slutet har tamejfan slagit alla rekord!
     
    Frid och fröjd, lastar hästen och börjar tuffa ifrån JFK (efter några försök, är ju lite uppförslut när man backat ut och ska iväg). Kommer nätt och jämt ut från Jönköping innan det låter skrap. Jag vet mycket väl vad som hänt. Min ljuddämarjävel, som bara sitter i en bussning eftersom den andra gått sönder, har gått sönder och skiten har ramlat ner, och ligger nu och kanar längs asfalten. Jag hade en bättre begagnad i bilen, som vi skulle sätta dit men det har inte blivit gjort ännu. La ut ländtäcket på asfalten och tog på mig vantar, men ingen jacka, termobyxor eller mössa som låg kvar i bilen. Skulle ju "bara" försöka få fast skiten. Grejen är att jag försökt detta förut, och märkt ganska snart att jag inte har fysisk styrka nog att lyfta, vinkla, hålla kvar och böka fast eländet. Men nu fanns det inget val. Skiten ska dit. Punkt.
     
    Jag kravlar mig mer och mer under bilen, med den svinvarma ljuddämparen på magen, nyllet så nära golvet och annan skit att när gruset ramlar ner är det i munnen och/eller ögonen innan man reagerat (mums!). Tog i uppåt och märkte snabbt att de må vara vertikalt under varandra när de hänger som de ska, men lyfter man skiten uppåt förflyttas bussningen och upphängningen ifrån varandra. Låg där LÄNGE och försökte, försökte och försökte få i skiten. Brände mig lite, tog i så jag skrek till slut. Tog i så tårarna började rinna och såklart åkte de ner i öronen, vilket gjort mig mer förbannad. SKITEN SKA PÅ, så är det bara. Jag accepterar fan inte att jag inte kan. Det finns tamejfan inte i min värld. Det SKA gå!!! Det var riktigt pissigt jävligt nära ibland, men då skulle jag ha behövt ta i från en annan vinkel med den fria handen (som inte lyfte systemet), men där var det ju inte plats nog, så jag var för det första omöjligt tillräckligt stark för att lyckas och för det andra gick det inte att komma åt! Åh, jävlar vad förbannad jag var. Skrek och svor och hade mig.
     
    Sen stannade det ett ekipage bakom mig på påfarten... Det visade sig att de tappat däcket på sin transport. De skulle ringa på hjälp om jag gick och hämtade deras däck (HAHA, bra deal såhär i efterhand. Däcket var en bra dit därifrån, ståendes på en vall och det fick jag kånka på bredvid vägen - men det gjorde inget, för jag behövde en ny uppgift).
     
    Det kom någon medelålders man som hade något mindre spännband och surrade fast dämparen så jag sedan var på väg igen - en timme senare. Men gissa vad?! (Jag tackade så mycket och allt det där, men inom mig var jag fortfarnade förtvivlat förbannad att jag inte fick på den satans jävla äckelbussningen). Fem minuter. Fem fucking jävla äckliga minuter!!! Ja, gissa vad? Det skrapar igen, så var ju bara att tuffa på tills nästa p-ficka. Jajamän, skiten ligger på marken igen för bandet är ju någon jävla plastskit så det brände sönder. Alltså... Love life <3 Spännbandet hade tack och lov en krok på ena sidan så den gick att hänga i fästet och bussningen. Skiten hängde, men tog inte i marken.
     
    Ni som läser är garanterat inga volvo-fantaster, men bara så ni vet är volvo-bilarna, och då framför allt 740:isarna (vilket jag har som vinterbil) kände för att ha en sjuhelvetes jävla bastuvärme. Full värme, rakt i ansiktet och mot kroppen, samt ner på fötterna och så på med bajskokaren (sätesvärmaren...) och ändå frös jag fortfarande när vi rullade utanför Vetlanda, typ en timme senare. Och hostade som en annan astmatiker. (En lär väl bli sjuk på kuppen...)
     
    Det var ändå frid och fröjd den där timmen som vi tuffade hemåt. Jag var i någorlunda psykisk balans igen. Tills...!
     
    Så rullar vi av stora vägen, upp på grusvägen. Tar den högra, som inte helt otippat leder hemåt. Den är förhållandevis rak (i lutning) den första biten, men övergår snart till en rejäl uppförsbacke. Därför vill man liksom ta lite jävla sats när man ska lyckas dra upp transporten med häst i halt snöväglag. Gör man det, så går det i regel bra att ta sig upp. Jämn fart och flyta på, hellre lätta på gasen än att trycka hårdare (=risk för spinn = tappa fäste och fart och bli stående). Strax nedanför backarna ser jag en granne från nere i byn (som bor på den fucking vänstra vägen!!!! DE HAR INTE ENS DÄR ATT GÖRAAAAA!!!!) som verkar vara ute och söndagsåka sakta, sakta på andra växeln. Jag kommer snart ifatt och blinkar, tutar, lever jävel och SKRIKER i min bil att de måste GASAAA för jag kommer aldrig i helvete uppför backarna i den... nej, det går tamejfan inte ens att kalla det fart. Föraren kollar bak i spegeln, men skiter i vilket. ALLTSÅ "#%"%¤&¤##¤&"#%%#"¤"## För gissa vad?!?!! Eländet svängde av i korsningen som är precis innan den värsta lutningen (behöver jag säga att det minsann ändå skulle BROMSAS innan de svängde?! HALLÅ?! Du har tamejfan inte ens styrfart!!). Hur långt jag kom? Inte en tredjedel. Sen var vi stående. Fan vad förbannad jag var. Om man är nära bristningsgränsen i vanliga fall så var detta passerat för typ två hundra år sedan, så kändes det som. Jag var sååå arg, trött och vill bara komma hem någon jävla gång! Så det var ju bara att backa ner en halv kilometer (nej, jag överdriver inte, det är 1,4 km till granngården och vi var ungefär mellan oss och den). Sen var det "bara" att försöka starta från noll, få grepp och lyckas försöka ta så mycket sats det gick precis nedanför backen. Rätt så jävla annorlunda mot att man kommer rullandes från början. Alltså. Jag hade velat skriva sådan jävla skit men så tror ju folk man menar allvar så fort det finns i text, så får väl nöja mig såhär istället: HAT. (Logiken förresten när folk inte begriper hur NATURENS LAGAR fungerar! Uppför = last = halt väglag = HEJ JAG BEHÖVER HA LITE RULL PÅ EKIPAGET, Einstein!)
     
    Vi tog oss upp när vi denna gång fått fri väg. När det började plana ut så var det två älgar på avstånd på vår "dressyräng". Så fina, men varken kunde eller ville stanna. Annars hade jag ju kameran i bilen... Älgar är fantastiskt vackra. Anyway, vi tog oss hem. Jag var inte bara heeeelt slut, utan även hes nu också. Förbannade jävla helvete.
     
    Att en bussning går sönder (bilen är tjugoåtta år, inte för att bussningarna suttit där sedan dess, men de är långt ifrån nya), det må fan va hänt. Men att veta att man inte kan på grund av sina jävla förutsättningar (beror på tuttarna va? Hade jag haft snopp så hade det ju tagit två sekunder att hänga på skiten, det vet ju alla). Det värsta är att jag inte klara mig själv. Jag SKA klara mig själv. Jag kan fan själv. Och när det inte går... Åh, det är värre än döden själv. Behöver jag ens tillägga de fördomar jag "uppfyller" när jag (OBS: FLICKA) står med problem med transport och behöver hjälp (av, OBS: MAN) för att kunna köra vidare. Ja, det var jättesnällt och allt det där, men varför kan de inte bara slå mig i ansiktet med en stol från början? Med vänlig hälsning, Kränkt.
     
    Jag kommer troligtvis radera detta inlägg ganska snart, hahah. (Typ så fort jag är människa igen.) Men jag behövde få det ur mig, for now.
     
    En skvätt backe (som inte syns så väl):

    PS. Jag älskar min häst (obs: kvalar in i kategorin: "världens bästa", precis som vanligt) som får stå ut med dels mig men även mitt lilla fogliga humör som jag har sååå bra kontroll på. Plus att hon fick ju tålmodigt stå och vänta medan jag bråkade med... ja, ni har ju precis fått läsa den historien, haha. Ska väl ta och gråta mig till sömns i natt för att jag föddes utan kuk. (<- OBS: inte så mycket sanning som det kan verka. Ganska ofta.)
     
    PS2: Gjorde precis en ny kategori för inlägg som dessa (som kommer kastas ähähäh). Det ballar ur. Fy fan vad passande.

    RSS 2.0