• START
  • OM MIG
  • ALECCIS
  • PÄRLA
  • LILLIS
  • Resultat från Aneby med Aleccis (25/8)

    Aleccis var först ut i fredags. Tisdagens hoppträning kändes oförskämt bra tills jag fick problem med mitt öga och gjorde precis motsatsen till vad jag gjort förr när jag inte sett något avstånd; jag släppte henne, istället för att backa av som ju då var förra svackans svar på samma fråga. Det var definitivit inte rätt svar, utan lika fel som motsatsen. Suck. Där försvann känslan. Vi kunde avsluta med ett par hinder där det fungerade, men den där bra känslan försvinner ju omedelbart.
     
    Till fredagen kändes det lite som att det fick gå som det går, och att det inte är hela världen. Men att jag givetvis skulle göra mitt bästa. Jag åkte själv och vi skulle starta helgens första klasser; 100 och 110 cm. Till första klassen så blir det mörkare och mörkare på himlen och när jag väntar på att få gå in på banan vräker det ner något brutalt. Och så ökar det ännu mer. Glasögonen är full av vatten och även om de inte hade varit det så hade det ändå varit svårt att se pga den mängd regn det strömmade ner. Aleccis försökte försiktigt vända sig med rumpan mot regnet. När vi gick in på banan så drog hon mot utgången. Det är definitivt inte likt henne, och hon är generellt inte jättepåverkad av väder och vind, så då fattar ni vilket regn vi skulle få rida i. Hua. Det var blött inpå huden på någon minut, och det fortsatte att hålla i sig. Vad gäller banan och startfältet så hade jag såklart sett att flera red både fort, korta vägar och var effektiva. Så min plan var att också rida fort och kortast möjliga vägar.
     
    100 cm bed. A:0/A:0
    Eftersom Aleccis var lite, lite motvillig (för att vara henne. Jag antar att det inte syntes) så beslöt jag mig för att rida henne lite tuffare än jag brukar, så jag satte av i galopp med stadiga skänklar och mycket stöd i munnen. Styrde mot första hindret och vi skulle snart skutta igenom grungomgången lite vildare än vanligt men med stadig nolla. Vidare till omhoppning och farten har vi automatiskt. Vände runt mot nian och hon är SÅÅÅ uppmärksam och med. Kommer snäppet nära och med henne fokus åt vänster, men leder lite höger och hon är direkt, blixtsnabbt, med på vart vi ska och lyfter benen och skuttar över hindret. Jag hade absolut kunnat förbereda henne bättre där så att hon sett vart vi var på väg, men hon är ofattbart snabb i tanken den hästen (<3), vidare bort till en oxer på innerbåge och sedan brutan linje till elvans räcke där vi skulle flyga åt vänster. Är lite i framläge där och jag vänder lite tidigt, så hade vi rivit med bak där så hade det inte varit konstigt - men den bommen förblir orörd. Vänder i hög hastighet höger mot en oxer och får egentligen ett rätt bra språng där i framåtläge och lite lätt diagonalt men tyvärr är det där bommen ramlar. Vidare över sista och i mål. Med SJU sekunder snabbare tid än dåvarande ledaren, HAHA. Alltså VA?! Slutar sedan med att vi blir knappt fyra sekunder snabbare men med såklart vårt nedslag. Detta innebär givetvis att jag hade haft massa tid på mig att säkra upp bättre till där vi rev, men det kan man ju inte veta förrän man korsar mållinjen. Jaja, hon kändes i alla fall BRA och detta då trots regnet. 0+4 fel, och eftersom hon ändå kändes så fin så är jag nöjd. Ett nedslag kommer lätt, och framför allt när vi blir lite hetsiga och vilda, hehe. 0+4 fel. (Ingen film pga åkte själv och ville inte dra upp mobilen i störtregnet och be någon stackars funktionär, så det fick helt enkelt vara för den här gången).
     
    Snart dags för ny klass, ny bana och ny hinderhöjd. 110 ska inte vara några frågetecken för oss, men som vanligt är det ju inte höjden som är vårt problem utan PRECIS allt annat. Allt annat. Galopp, balans, energi, känsla, tro, stöd, fokus, osv. Tror hon att vi kan, så kan vi. Tror hon inte att vi kan, så kan vi inte. Det går inte att övertala den hästen, det har jag lärt mig under våra 5 år. Självklart är förberedelse en av de allra viktigaste punkterna också, och den har ju med handen på hjärtat inte varit som jag önskade.
     
    Framhoppningen blev lite av och på men sedan hittade jag faktiskt rytm och avstånd och då fick vi till en bra känsla, så jag räknade med att gå omhoppning. Omhoppningen var förresten lite speciell. I alla fall för oss. Oftast vet jag var jag vill rida och så försöker jag rida där. Ibland blir det fel (typ för sen i blicken så man missar en sväng - har ju hänt, haha, eller planerar om efter hur det känns), men jag brukar inte vara i valet och kvalet så länge. Nu stod ett räcke så att man antingen kunde gå innanför men då få en väldigt diagonal väg vilket jag inte var säker på att Aleccis skulle förstå utan det är lätt att tappa yttersidan och komma "längs med" hindret, istället för att rama in, balansera upp och hoppa det klockrent på tvären. Så där tänkte jag faktiskt gå utanför, efter lite avvägning. Resten var rätt klart i planeringsväg.
     
    110 cm bed. A:0/A:0
     Vi rider in, styr mot ettan och det känns bra. Hoppar tvåan och trean, inget konstigt. Rider mot kombinationen 4ab och råkar flyga in där med lite väl mycket fart men hon är helt jävla makalös och lyckas göra något jämfotasprång och ändå få över oss över b utan att ens vara i den bommen. Bort mot fem och har balans, galopp och stöttning i henne. Ändå så tar det stopp där. Det kom faktiskt ganska otippat. På det igen och hon stannar igen. En gågn till och då kommer vi över, men sen gör jag inte mitt jobb (tappade fokus tyvärr) som jag ska och kommer fel på nästa så förstår att det blir stopp där med. Vänder runt och avslutar ändå med ett kanonsprång över den innan vi går ut. Klappar om min älskade häst och känner att vi får åka hem och träna vidare. Jag var faktiskt inte så påverkad alls av detta - vilket var väldigt skönt! Inte besviken, sur eller något alls, utan bara "jahapp, så gick det med det", typ. Uteslutna.
     
    Visst är jag lite fundersam över första stoppet. Det kom faktiskt utan förvarning. Där hade vi bra förutsättningar, så det gav mig frågetecken. Det finns några alternativ som jag ser det:
     
    1. Vi flög så pass i kombinationen så hon helt enkelt blev rädd. Hon blir ju rädd när hon fått ta i.
    2. Jag "blandade ihop" ridningen och "red henne som en normal häst" och mjuknade innan hon skulle lämna backen. Så får man i regel inte göra, då blir det nämligen stopp. Och vi låg ju bra enligt konstens alla regler så något måste jag ha gjort fel.
    3. Det var på samma ställe vi fick problem i våras och vägrade första gången. Lite väl långsökt. Jag skulle inte säga att det är något speciellt otäckt just där som hade kunnat påverka henne och som hon kommit ihåg tills idag. Känns osannolikt.
     
    Jag röstar såklart på alternativ två. Det brukar nämligen vara skit i sadeln när det inte fungerar. Så vad kan man göra mer än att åka hem och undersöka saken, hitta tillbaka till rytm och ridning, träna mer och sedan prova igen? Nej precis, så det är planen. :)

    Hoppträningsskrutt

    Toytoy var på hoppträning igår. Jag är nöjd med henne! Hon var ganska framåt och väldigt positiv och lika okomplicerad som vanligt. Jag la henne inte för nära en enda gång! Det enda var väl att jag tänkte lite väl mycket framåt i kombinationen första gången (trodde den skulle vara lite lång så safeade genom att rida framåt lite extra) så då rev vi a-hindret, och på en linje passade det oss ganska bra att gå på åtta språng, men en av gångerna hade vi kunnat gå på sju men så höll jag i henne de sista sprången så det blev åtta ändå. Det var väl inte direkt fel och att rida på sju istället hade inte heller vairt fel, men det var typ det enda jag kan komma på som var ens det lilla att "klaga" på. Hm, jag fuskade väl med en anridning ur sväng och sneddade lite a la omhoppning, men det var samma sak där; "rid gärna ut i hörnet mer", inte mer fel än så. Nej jag är faktiskt väldigt nöjd med henne och helt okej nöjd med min insats också.
     
    Däremot har jag lite problem med sitsen, men det känns sekundärt, hehe. För det första är stiglädren för långa (fast de är i innersta hålen och det blir inte fler hål automatiskt - det har jag provat!), så jag kommer inte ur sadeln som jag önskar i sprången, och det syns tydligt på typ alla filmer den senaste tiden. Dessutom så får jag dåligt tramp i stigbyglarna i sprången och därför får jag lite ostadiga skänklar också. Och så de jävla armbågarna..! Jag har armbågen i vinkel och lägger bara ner handen. Hur svårt kan det vara att sträcka lite på armarna?! Tydligen är det avancerat som fan. Därifrån kan vi fortsätta vidare till "blir urdragen ur sadeln", för Latoya drar fram/ner huvudet då och då (hennes glad-gest), och då flyger jag ur sadeln och "ligger på mage" en stund. Vi blir inte direkt mindre framtunga av ett sådant danssteg. Så jao, jag har en hel del (typ ALLT) att förbättra gällande min sits.
     
    Toytoyskruttis var som sagt väldigt glad igår och hon var till och med lite busig. Känslan vi hade var typ tiptop. Hindren är lätt(a) som en plätt(a), galoppen verkar vi hittat, kombinationen skuttade hon igenom huuuuur bra och okomplicerat som helst - noll och inte den minsta tanke på att backa av där inne (<3), och så bara självförtroendekick på självförtroendekick för skruttirutt när hon serveras hindren bra. Hon känner sig snudd på odödlig nu. Love!
     
    Nästa plan för den hästen är att hoppa P&J i Sävsjö på nationaldagen. Vi är anmälda till 2x 110 cm, men det kan eventuellt möjligtvis kaaanske vara så att hon får gå en vända något högre än så om allt känns tippedi-tippedi-topp! Det tar vi som det kommer.
     
    Idag gick skrutten en barbackatur i skogen. Dessutom hade jag regnkläder på mig så det var inte LITE halt, kan man säga, hahahaha. Och stackars den hästryggen i trav (... varför finns det ens trav?). Galopp däremot! Där var vi som en. Typ. Tills hon hoppar åt sidan, börjar krumbukta, drar ner huvudet (och alltså även mig) och gör så en bit innan vi är som folk igen. Haha, tur det bara är lite minigupp som gäller när hon busar. Snelhest.
     
    Aleccis är på dag ett av den uppsuttna igångsättningen idag! 20 minuters skritt, till oljetorpet och tillbaka igen. Och bara att få sätta sig på den ryggen igen... alltså, wow. Love her! Man känner direkt att det finns en helt annan explosivitet i den kroppen. Trots att hon bara skrittar, utan att ens hetsskritta. Ändå känner man hur "hon är". Jag längtar sååå mycket tills hon går fullt igen.
     
    Och förresten! Att tränsa den hästen! Vill nästan gråta för att jag är världens blödigaste när DE VET. Jag sadlade henne och hon stod med spetsade öron och kollade ut genom stallfönstret. Så tog jag fram tränset, hon tittade till på mig, sen återvände hon med samma blick ut genom fönstret. När jag tog bettet i vänsterhanden, men fortfarande höll det bara precis framför mig (dvs inte "upp" och mot henne), så vände hon sig till mig, sänkte huvudet, siktade in bettet, gapade och tog bettet. Så kunde jag föra över nackstycket och knäppa. Vem vill typ inte gråta av den gesten. Typ som att hon tränsade sig. Jag verkligen, verkligen älskar när de vet. Och de inte bara vet, de visar att de gillar det.
     
    Mina flickooooor idag <3 (Pärl lever och hänger i, men inte på bild, heh.)

    Aleccis på klinikbesök 1&2

    Jag tyckte att Aleccis kändes lite konstig för en månad sedan ungefär. Kunde inte sätta fingret på det men misstänkte någon form av låsning typ. Ringde till kliniken för att kolla henne kiropraktiskt, tänkte jag. Åker hem med en häst som är liksidigt halt, bara på böjda spår. Helt ren på raka spår, ingen som helst reaktion vid böjprov (ändå rätt bra för att vara en sjutton år gammal häst) och fick beröm för väldigt välmusklad och jämnt musklad. Även helt rak i rygg och bäcken. Så faktiskt mycket bra och mycket beröm, men också en liksidig hälta. Hon behandlades och vi åkte hem. Medicin, vila och promenader stod på schemat, och återbesök om tre veckor.
     
    Precis när vi (Ebba följde med) åkte hemåt så hade jag faktiskt inte så dålig magkänsla ändå. Klart att det är skittråkigt och jag kände mig som världens sämsta djurägare men å andra sidan så är det dels liksidigt och dels rider jag på nästan bara raka spår. Så jag känner att jag vill försvara mig med de orden. Men ändå. Fortfarande dåligt samvete deluxe liksom.
     
    Men ju mer dagarna gick och framför allt dessa veckor, så har en sämre och sämre magkänsla krupit sig på och jag har den senaste tiden varit rejält orolig och rädd. Tänk om det är så att hon sprungit runt med någon skit i kroppen och egentligen är så dålig att hon inte ens ska behöva lida i sin egen kropp?! 
     
    Artros, cystor, något-mer-som-jag-inte-minns-namnet-på eller yttre trauma... Det är de "vanligare" alternativen som finns när man pratar problematik i knäna, fick jag veta. För idag var vi nämligen på återbesök. Aleccis var mycket bättre än sist och jag fick välja om jag ville rötga eller inte. Jag valde att röntga. Det är typ den viktigaste i mitt liv. Jag kan inte bara tro, hoppas och vara nöjd utan att veta. Jag måste få veta. Så vi röntgade. Utan sedering. Hon är ju världens bästa häst, liksom. Men hon sa att det var lite läskigt när röntgenmaskinen "jagade" henne från taket, haha.
     
    Hur lättad blir man inte när röntgen inte visade något konstigt alls?! Hon var helt ren och fin i båda knäna!! ÅÅÅH, så jäääävla skönt! (På svenska: hon är alltid inte döende.) Hon fick en dos till, och jag har fått ett försiktigt igångsättningsschema med först fortsatt vila/skritt vid hand, därefter uppsutten skritt för att "känna efter", och om allt är som det ska så byggs det på allt eftersom. Vi ska ha telefonkontakt, dels om några veckor (om allt känns bra) eller tidigare om det inte går som det ska.
     
    Just nu så lever hoppet och jag hoppas innerligt att vad det nu var (inflammation? obs, min gissning. Det är ju vad mina knän sysslar med...) ger sig och att allt bara kan bli som vanligt igen. Jag saknar henne <3
     
     
    Sedan är frågan om inlägg likt dessa är att dela med sig av för mycket informaiton... För många djurägare är det känsligt med skadehistorik. Men å andra sidan så lämnar inte den här hästen min sida levandes ändå, så det spelar ju inte så stor roll.

    Upp, och ner (Lång text som fan, igen.)

    Ahmenhejellerrrr...
     
    Har precis jobbat sju arbetspass på sju dagar och försökt hinna med livet däremellan. Har ju bara en häst att rida, som dessutom bara går fem pass i veckan, men håller även igång med promenader efter schema. Plus sömn och försök till att äta någon gång där emellan också. Och självklaaart så bröt förkylningen ut med. Kul osv. Men vill man något tillräckligt mycket så går det mesta att lösa. Denna gång; 70 timmars jobb.
     
    Latoytoyskrutten rids som vanligt. Vi kämpar på och varierar hoppning, dressyr och uteritter så mycket det går. Och gissa vad?! Jag tror fasen jag hittat en ny (EFTERLÄNGTAD) knapp på den hästen!
     
    Jag känner att jag återigen måste börja med att dra upp att jag ju är till absolut största del självklärd. Det är STORA delar som jag aldrig fått lära mig, inte förstått vikten av, eller till och med missat helt. Att utvecklas på egen hand tar jävligt långt tid, och man tar nästan aldrig rätt väg. Faktiskt. I alla fall inte på de första tio försöken. Jag kan rabbla två stooooora, och direkt avgörande, grejer i ridningen som jag aldrig fått lära mig och därför fått förstå på senare tid.
     
    Det första är balansen. Ja, jag fattar att hästen måste stå på sina ben och att jag sitter där uppe och allt som oftast inte behöver hålla i mig. Det går bra ändå. Men när man hoppar 70 cm felfritt på P&J med sin ponny man red in själv och tror att man därför är redo för att hoppa 80 cm - tills man gör det felfritt, och därefter höja 10 cm till... Alltså det går bara ett tag. Sedan tar det stopp. Detta då balansen inte finns där. Hjärnkirurgi? Nej, inte för alla de/oss som på ett eller annat sätt (i ett tidigt stadie med hjälp, eller själva efter tio-ish år i sadeln) fått lära oss det. Men ja, för någon som glatt skuttat runt på sin obalanserade ponny och överlyckligt varit nöjd för minsta framsteg så är det fan i mej hjärnkirurgi. Det är ju först när det inte längre fungerar som man förstår att det finns ett djupare svar på frågan. Grunden var inte så jävla säker när hindren blir högre, så att säga.
     
    Det andra är yttertygeln. Att det är den man typ rider hela hästen på. Gör allt med. Utgår ifrån. Det är där hästen ska vara. Alltsåååå. Vet ni hur jobbigt det är att lära om efter så himla många år? Nu är den med, yttertygeln, men visst finns det andra kroppsdelars om fuskar. T ex ytterskänkeln på börjda spår får jag erkänna. Och så allt detta som jag inte har fått lära mig än. Hur ska jag veta vad jag inte kan och hur ska jag träna på det? Det är frågan. Kanske kan jag hoppa 130 när jag är 45 år. Om jag inte slutat med hästar då... Vem fan vet. (Just nu så är det inte supermotivernade att traggla på, men det kommer jag till senare.)
     
    Så, det var den biten. Nu kommer vi till nästa.
    Latoya, som ju enbart var inriden och inte mer än så - hon kunde gasa, bromsa, svänga men inte "rätt" galopp osv. Jag har fastnat lite i att jag saknar suget, drivet, bjudningen intresset i henne. När jag regelbundet gnäller på att hon är slö eller "springer för sakta" så menar jag givetvis inte HASTIGHETEN utan just det där intresset av att vilja ta sig framåt till varje pris. Hon har inte bråttom.
     
    Det är liksom det enda jag kan. När hästen redan vill framåt så vet jag hur jag därifrån kan rida på hinder, eller bara göra en jäkla volt. Men när hon (precis som Lillis), går mer in i sig själv och, förvisso ökar om du driver på, men det känns bara som luft. En tom galopp där hon inte vinner någon som helst mark och det går inte att rida ihop henne, få tryck i galoppen och då blir det fan pissvårt att rida på hinder. Vi kommer nära, vi kommer långt ifrån, hon får häva sig över eller så jagar jag henne genom hela rundan.
     
    Spänd, ja. Spänd och tittig. Jag vet vad en spänd häst är (lol), även om jag inte kan rida höga klasser för att jag inte vet hur jag ska göra rent ridtekniskt så har jag ändå bra koll på många andra saker, t ex hästens energi. Inte energi som i fart, utan energi på vad den gör, känner, hur jag ska "sluta en sköld" runt oss första gången den träffar tåget/traktorer/dyl eller titta framåt och fokusera på det. Det är min absoluta styrka som ryttare. Jag anser mig själv vara bra på att få hästen dit jag vill genom att använda eller inte använda hästens och omgivningens energi.
     
    Meeen, spänd ja. Spänd som i spänd och tittig har jag stenkoll på. Latoya är ofta sådan. Men så har jag fått lära mig en ny form av spändhet. Nämligen den spändhet som kommer mellan "väldigt spänd och tittig" och "avslappnad". Däremellan finns en spändhet som jag inte reflekterat så mycket över. För när den värsta spändheten har släppt så har jag varit nöjd med det steget och därifrån försökt fokusera mer på uppgiften; t ex hoppa hinder i en viss ordning, gå förbi en livsfarlig robotgräsklippare osv. Men nu har jag förstått ett steg till. 
     
    Majoriteten av de hästar jag ridit har liksom gått fram när den första spändheten har övervunnits och då har det inte varit fel att fokusera på uppgiften. Men en spänd häst blir en kort häst. Kort i musklerna. Kort i kroppen. Kort över ryggen. Och här har vi den där satans korta jäkla galoppen som jag inte "kan använda"!
     
    På hoppträningen senast så red jag fortfarande som jag gjort i ett år drygt; framåt eller tillbaka, kort sagt. Jag bad henne öka REJÄLT och kortade upp henne rätt mycket. Och så gjorde vi ett par varv i båda varven, för att få snurr i hästkroppen och galoppen. Ja, det fungerade skitbra. Hon kändes kanon på träningen och jag är inte ett dugg missnöjd med energi, bjudning, intresse och allt det där. Men å andra sidan så var det ju också på den bana som hon varit på absolut mest (om man inte räknar ridhuset) på träningarna. Så där är hon ju inte sådär spänd från första början. Så huruvida det satt i den lite mer extrema framridningen eller om det helt enkelt var för att hon från början inte är så spänd där - det vet i fan. Men vi hade en bra mycket bättre känsla där än på tävlingen sist i alla fall.
     
     
    Men, åter till den nya knappen!
    När jag red henne sist, dvs igår, för idag hade hon vilodag, så kom jag att tänka på det här med "kort i kroppen". Kort i musklerna. Så jag provade att bara lägga fokus på just steglängden och "muskellängden" som jag kallar det nu rätt slarvigt. Säg att vi travar och hon är tittig och jättespänd. Då lät jag henne först trava sådär kort, kort och spänd, "tom" och vi kommer ingenstans. Kanske i 200 meter eller något. Sedan lägger jag om benen och "skjuter på" och känner i hela kroppen och förväntar mig att hon svarar med att länga stegen. Det gör jag i kanske 15 steg eller så. Sen plockar jag tillbaka henne igen. Och så skjuter jag på och fokuserar 100% på att länga ut stegen på henne, och så tillbaka igen. Ibland föll hon in i galopp men det gör inget, bröt av och fortsatte bara. Såhär gjorde jag även i galoppen sedan. Efter några gånger förstod hon var jag var ute efter och det kändes som vi kunde fokusera på det tillsammans, och lite, lite släppa det "läskiga" omkring oss. Hon svarade bättre på mig och det blir ett annat tryck i gångarterna. Observera att jag absolut inte ett dugg bryr mig om hennes huvudposition, eller hur balanserade längningarna är. Jag vill absolut inte plocka i henne utan vi tänker bara framåt och längre steg. En sak i taget! Det kändes som att detta absolut kan hjälpa oss och jag ska rida henne såhär till nästa tävling, och rida fram henne såhär innan klasserna. Bara för att se om det kan hålla.
     
    Ooooch, det som suger är att jag inte tänkt på detta förrän nu. Men så är det att tuffa runt ute i skogen på egen hand ":)" Huvudsaken är ändå att jag nu ska fokusera helhjärtat på detta och se om min lilla "länga hästkroppen" kan fungera. Tyvärr så är det svårt att sitta och göra tusen övningar i skogen och få henne avslappnad så, för hon lägger mer fokus på omgivningen oavsett vad jag ber henne om. Men detta "gick fram", och hon kan dels försöka lösa uppgiften och ändå ha lite koll på omgivningen samtidigt. Det är annars svårt för den här hästen att göra just det, utan det är mer en tävling mellan mig och omgivningen vem som vinner uppmärksamheten liksom. Jag tröstar mig med att hon bara är 5 år gammal och löser jag denna grej så behöver jag inte klaga på tomheten i gångarterna längre. Hoppas jag!
     
    Men jao, den delen inbringar ändå lite hopp. Sedan har vi den andra delen... Nämligen Aleccis. Hon ska i morgon åka in till kliniken och jag är så jävla rädd. Alltså VAD FAN GÖR JAG OM DET ÄR KÖRT?! Jag vill bara gråta för jag är så rädd.
     
    Är det kört så är jag fan osäker på om jag orkar med det här slitet längre... Det låter klyschigt och jag har sagt det förr, men den hästen är verkligen definittionen av min drömhäst. Hade hon varit en mööörk skimmel och lite modigare så hade jag fan trott att jag sov konstant. Det finns ingen som henne och jag älskar verkligen så djupt. Hon är så klok, har såå mycket energi, men samtidigt är hon så försiktig som individ och väldigt känslig, och den absolut vänligaste häst jag vet. Att sitta på hennes rygg när man får startsignal... Åh, jag kan aldrig känna det med en annan häst. Och om jag får känna just DEN delen, så får jag aldrig kombinationen av Aleccis igen. Alla hennes fantastiska sidor som jag älskar så jävla, jävla mycket. Man kan rida på många fina hästar med kvalitéer, självförtroende, mod, välridna, lydiga och som kan stava till framgång baklänges. Men på Aleccis... Jag skrattar med henne varje dag. Älskar att sitta på den ryggen. Hennes sjuka intresse till att hela tiden vilja ta sig framåt, snabbt och kraftfullt, varje sekund - jag älskar det. Hon är rolig att rida varje dag, och jag har aldrig suttit på något liknande. För mig, som knarkar fart, är detta verkligen hästen som bär mitt namn. Hon må vara "ful" i sporthäst-idealet och rids defintivt "fel" i dagens rid-ideal, men hon är något alldeles extra och jag är såå rädd att mista henne. Kanske överreagerar jag. Kanske är jag rädd i onödan. Kanska får vi, tvärtom, ett väldigt glädjande besked i morgon (det är nämligen ett återbesök). Men jag är ändå så äckligt jävla rädd. Vill bara ha vår vardag tillbaka.
     

    Historialektion, Aleccis i Aneby och tisdagens hoppträning - VARNING LÅNGT INLÄGG

    Oookej, till att börja med då: HEJ ALLA FANS (hahaha). Jaja, tjat lönar sig så här är jag igen. ;) Det har varit jävligt dött här. "Sist du skrev var när du hoppade Aleccis", haha, jorå, jag minns det. (xD) Vad som hänt sedan dess är väl typ det vanliga: hästarna rids och rids och rids. Mest ut i byn och skogen och den skiten som jag är rejält trött på. Underlaget har inte inbjudit till ridning på ängen (pga primärt är ju att det ska bli djurmat där - no shit osv, så kan ju inte rida på det hur som helst). En gång har de hoppat ute och det var då jag skrev sist. Latoya hoppade först och därefter Aleccis.
     
    Och det är väl inte första gången i världshistorien som en planering inte håller utan blir omkullkastad och man tvingas göra det bästa av situationen. Så var det för mig. Tanken var att hoppa igenom dem en gång till ute innan tävlingarna i Aneby, men då jag inte alls fick till planeringen så sket det sig totalt och jag fick se oss som "klara" inför ute-debuten för året. Vilket inte gick sådär jävla bra alltså. I efterhand så vet jag ändå inte hur jag skulle ha gjort för att få in ett hoppass till för jag kunde inte pussla ihop det. Men jag tror innerligt att det hade hjälpt oss väl på plats. Resultatet hade säkert inte varit bättre, men då hade det känts mer som jag hade försökt mitt yttersta.
     
    Å andra jävla sidan så är hästfan sjutton år gammal och har hoppat ute förr, såatteeh ":)" Den kan det. Men trots mitt vackra ordförråd så skyller jag inte på hästen. Vi hade ett riktigt röv-år förra året och det sitter djupa, revor till ärr långt in i våra kroppar efter den skiten.
     
    Jag drar en liten återblick: inomhussäsongen våren 2016 var det bästa vi gjort so far. Aleccis/vi radade upp vinster, placeringar och bra rundor gång på gång. Självförtroendet satt där det aldrig förr har suttit. Vi var typ odödliga. Men säg den odödlighet som varar... På årets sista inomhustävling, nämligen på framhoppningen (som var ute btw) till 120:n i Laholm, efter att ha vunnit 110:n men med rätt kass känsla, var skit. Det började bra, men ett felläge (för nära) på oxern gjorde att hon tog av men gick ner på bakbommen. Då blev hon lite skraj och stod emot. Jag kunde ändå få henne att hoppa med extra mycket stöd. Banan tog vi oss runt på typ fjorton fel eller något, har jag för mig. Det är sånt som händer och kändes väl långt ifrån skitbra, men vi har defintivt gjort sämre ifrån oss (t ex när vi kraschade i en oxer i kalmar på hösten 2015 där vi krälade bland bommarna tills vi tog oss upp igen, för att nämna ett exempel). Hur mycket jag än gräver (och grävde, då med när det fortfarande var färskt) så är dettta "den enda" incidenten som egentligen hände. Alltså, det är klart det var dåligt osv, osv. Men med tanke på hur pissådlig hela utesäsongen var så var detta ändå bara en mindre incident som gav stooora konsekvenser.
     
    Utomhussäsongen drog igång och det var inte direkt platt fall utan snarare en seg uppförsbacke som låg framför oss och som tyvärr bara blev brantare och brantare ju längre in på sommaren vi kom och till slut såg det ut som en klättervägg. Lägg till att vi skulle klättra denna utan armar och ben och med en feg häst på ryggen. Så kändes det. Helt jävla omöjligt. Börja om? Ja, hade jag vetat vad jag vet nu så hade vi hoppat en meter hela sommaren, men just då var det liksom inte SÅ illa. Det var lite illa. Lite jobbigt, och lite tråkigt. Det blev successivt lite sämre, lite jobbigare, lite tråkigare. Men vi kämpade på. Hoppade emellanåt inte högre än en meter när vi hoppade själva och hittade knappt ens känslan då.
     
    Det som hade hänt var alltså att jag inte såg ett enda jävla läge, snudd på någonsin. Och om/när jag för en gångs skull såg ett läge så "vågade" jag inte rida på det. Alltså jag litade inte på att det var rätt och stod inte vid mitt beslut så det blev ingen trygghet och självsäkerhet i ridningen mot hinder över huvud taget. Efter x antal hoppträningar, både själv och för tränare, så har jag aldrig i mitt liv känt mig så uppgiven och nära till tårar. "DET GÅR JU INTE!" Samtidigt kan man inte bara säga: sluta tänkt på det, tänkt på något annat, gör något annat osv, osv. Det är sååå lätt sagt ju. Och visst är det rätt. Jätterätt i teorin. I praktiten är det annorlunda.
     
    Hade jag haft fysiska tankar som löd: "det går inte" så hade det "bara" varit att fokusera på något annat. Tänka om, lägga skiten och "bara" göra annorlunda. Plantera nya tankar. Men nu fanns det inga tankar, och OM de fanns så var de tröstande: "jag fixar det, jag kan detta" osv. Så långt helt rätt. Men nu är det inte ens tankarna som är av intresse. För de är det inte fel på. Det är KÄNSLAN det är fel på. Hur man än tänker så kan du fortfarande gå med en känsla som säger något helt annat. Därför är det inte "bara att tänka annorlunda" och den biten. Det är en känsla som jag fortfarande inte kan bemästra. Och JAAA, den här hästen har krossat mitt självförtroende på hinder. Så har jag sagt det också. Man blir som man umgås; hon blir som mig och jag blir som henne. Vi blir ju en. Och när vi kommer i en ond cirkel där jag snarare är mer inne på att hålla i mig än att stensäkert kan sätta henne på en perfekt avsprångspunkt i en avspänd, stor galopp. Alltså, nej, det existerar inte att jag ska lyckas. Jag vill så gärna, och jag försöker igen, och igen och igen. Ger mig inte, ger inte upp. Tänker att det någon gång ger med sig. Tänker att det läker med mängdträning. För det gör det ju. Korrekt mängdträning. Oräkenligt många bra språng ger självförtroendet tillbaka. Och jag jagade och jagade detta självförtroende.
     
    När jag styrde upp mot hindret så såg jag det. Hästen med. Vi är liksom inte blinda. Bommar och stöd, i färger och former. Aleccis är inte tittig och jag kunde inte bry mig mindre om just färg och form. Så långt är det inget som distraherar. Men när vi ser på hindret så blir det en gröt hela vägen fram och jag kan inte i min vildaste fantasi se HUR, VAD eller NÄR jag ska göra något. Rulla på/underhålla, rida på framåt, sitta upp, backa av, hålla igen, bara ta en liten förhållning, hålla mycket, gasa skitmycket - NOLL. Det finns inga alternativ i ögonen, kroppen eller sitsen. Ingenstans fanns någon lösning. Den kom emellanåt - några språng då och då eller till och med hela hoppass, men försvann lika fort. Så fort glöden uppstod var det som att enkelt blåsa ut den igen. Det var ett jävla helvete. Hade jag vetat vad jag vet idag, dvs hur djupt skiten satt, så hade jag bytt taktik. Jag hade sänkt ännu mer och satsat mer på att hoppa med hjälpbom och distanser som hade kunnat hjälpa oss. Inte bara fortsatt i samma spår och inte lyckats ta oss upp.
     
    Inomhus kommer hindren fortare, det är lättare att se avsprångspunkten och rida mot den. Det är lättare att hålla om hästen mest hela tiden och ta hinder efter hinder. Men ute så finns det transportsträckor och med en pigg häst kan i alla fall inte jag sitta och "hålla om henne hela tiden". Det är såklart en definitionsfråga, men ja, jag anser det skillnad på ute- och inneridning. Men ärligt talat BORDE uteridning passa oss bättre. Där finns det plats att andas, "pausa mitt i banan" och försöka att lugnt och sansat ta två-tre hinder i taget och sedan försöka "börja om" med laddningen så att Aleccis inte blir sådär jobbigt skittaggad. Men det är i teorin det.
     
    Vi tog någon vinst i en meter men mer än så red vi aldrig ihop utomhus vad jag minns. Kanske någon placering i Bankeryd, för där har vi rätt bra självförtroende över lag, men det var en snål tid. Missförstå mig inte nu; placeringar är inte allt. Men är vi placerade så har vi oftast tagit oss igenom banan, och ärligt talat så är det fan en bedrift i sig när allt känns skit. Vi tog oss inte igenom uppgiften vi ställdes inför, i alla fall inte bra. Sommaren minns jag som ett rent helvete sportmässigt. Det krävde skiten ur mig, mest mentalt. Jag experimenterade med att rida med en helvetes massa mer ben, mer "rullande" sits i galoppen (vilket tog oss en bit, men efter vilan fann jag inte den känslan igen), jag provade diverse andra saker; mer/mindre stöd, rida si och rida så. Det som ändå hjälpte lite var att faktiskt inte idiotstirra på hindret hela anridningen. Jag kollade efter hindret, styrde upp, lyfte blicken och kollade långt, långt bort, kollade på hindret; måttade, lyfte blicken och försökte rida på det. Dvs minska risken för att konstant ångra mig och leta efter en ny avsprångspunkt. Det hjälpte lite som sagt, men det är samtidigt svårt att rida med DEN beslutsamheten när man släppt hindret med blicken... Ni fattar. Men jag var tvungen att bryta möstret på något vis och ja, det fungerade ju mest av det jag hade provat så långt.
     
    Nu är vi dock tillbaka på 2017. Det är april och det är Anebys tävlingar i tre dagar. Utomhus. Årets första utetävlingar. Det är fredag och Aleccis står i transporten. Hon ska börja med att hoppa en 110. Inget svårt alls. Vi har hoppat sååå många 110-klasser och ja, vi är i mångt och mycket rätt säkra där. (I alla fall inomhus.) Det kändes inte ett dugg fel att gå rätt ut i en 110. Det är varken för högt eller svårt för oss. Det är mer... rätt bekvämt men ändå fullt stora hinder som man behöver komma rätt på för att inte riva liksom, även om det i ridsportens värld är bland det lägsta man kan hoppa. Jaja, ni fattar. Jag ansåg mig inte börja med en för svår klass, det var bara det jag ville ha sagt.
     
    Rider igång och hoppar igång. Hur det såg ut kan inte jag svara för, utan jag kan bara försöka beskriva min känsla och hur jag tänkte/kände/gjorde och till viss del varför. Vi hoppade fram och Aleccis var taggad till tänderna. Accelererade mot hindren och jag hade fan att göra alltså. Ojojoj, vad hon låg på. Fanns ingen tvekan i henne och inte i mig heller. Avstånden fick vi till och sprången var oftast rätt bra (med tanke på hastighet och de följder det blir med en springig häst). Vi red in på banan (och jag glömde ta av mig jackan man det är ju skitsamma).
     
    Hoppar väl ett, två tre tror jag. Minns inte banan och vill inte kolla på filmen. I vilket fall så ska vi snart rida längs hela kortsidan (som är rätt lång) och jag tänker passa på att korta upp tyglarna lite till. Ut mot kortsidan så har jag plockat in yttertygeln ett par centimeter och när vi är i svängen och har hela kortsidan framför oss så ska jag precis ta om mitt tag med innertygeln men MISSAR HELA JÄVLA TYGELN och tar bara i luften. Jag svär och  Aleccis drar på, folk vid staketet flyttar sig bakåt flera steg(!), och när jag väl får tag i tygeln så är hon inte alls "där jag vill ha henne" (i något försök till ram typ), men jag försöker desperat rida på kombinationen igen. Det var inte kaos, men som ni vet kan man inte bara "ojojoj-rida" och tro att hon ställer upp. För det gör hon inte. Visst kan man "ojojoj-rida", både fort och rätt snävt, snett och på konstiga avsprångspunkter - men jag lovar, att det är en helt annan känsla och då måste hon vara "där". Det syns garanterat inte, det förstår jag, för det ser lika hafsigt ut ändå. Det det ÄR stor skillnad på känsla. Men denna form av ojojoj-ridning fungerar inte. Fokus är ju dels på tygeln och dels på hindren. Stopp där, och det gör mig ingenting. Det är sådant som absolut händer. Tillfälligheten gjorde sig påmind. Tappa tygeln och härja efter den, och samtidigt rida på kombinationen. Nepp, gick inte. Och jag gjorde mitt bästa. Hade gett stöd och höll om, men det blev "snabbt påkommet" och sekundärt efter att jaga tygeln så nej, stopp. Vi gjorde om och gjorde rätt. Hoppade kombinationen och red bort på bågen bort till vattenmattan. Vände sedan runt och styrde mot en oxer.
     
    Det var då det hände...
    Helt plötsligt ser jag inget avstånd, vet inte vad jag ska göra, blir handlingsförlamad och litar inte på ögon, känsla, galopp, eller något. Hur fan ska hästen kunna hoppa då?! Hon som kräver en ridning med stöd och "självklarhet". Det finns ingen självklarhet där och då. Kom en gång till men det händer bara samma sak. Hepp. Red ut från banan och det var egentligen inte mer med det. Förbannatjävlaskittråkigt, möjligtvis, men ändå inte mer än så. Säga vad man vill men det är två saker jag är van vid; det enda är att vinna (ödmjukt osv) och det andra är att vägra ut mig (det är i alla fall bara ren självinsikt). Det är det jag sysslar med rätt ofta ändå. Och jaaa, det är sant - man vänjer sig fan. Det står "ute" forever över allt på internet, man är sist på resultatlistan men inget mer än så händer. Det är bara att göra om. Åka hem och träna vidare.
     
    Vi startade dock en till klass. Eller försökte. Den framhoppningen var SKITBRA. Ni vet den där ridningen man får, som egentligen är rätt bra, precis innan man blir sur. Man blir sådär medveten, tydlig och ställer inga frågor utan ger bra hästen påståenden. Så var det. Dessutom så slog tanken mig att jag nog reagerar väldigt fysiskt när jag känner den där mentala spärren. När jag inte ser avstånd, får hjärnsläpp och inte vet något alls så faller jag fram lite extra (obs! Man får absolut inte luta sig bakåt = bromsa mot hinder, utan litegrann framåt-tänk måste man ha i anridningen. Annars stannar hon av den anledningen också). Så på framhoppningen så rätade jag upp mig mer (=självförtroendesits), spände upp magen, red med låååånga skänklar som höll om, höll i och balanseade upp hästen från ljumsken ner till stortån. Tydligt, säkert och med självförtroende igen. Vi hittade en stor, bra galopp mot hindren och avstånden satt brutalt bra varenda jävla gång. Det kändes lätt. Och roligt. Nu tar vi vår revansch, tänkte jag. In och gör en bra runda med bra känsla!
     
    Men så blev det inte. De som har frågat har jag berättat för, men jag tänker inte spara på den skiten mer. Det är inget jag står bakom och jag vill bara glömma det. Så jag grät en skvätt och så åkte jag hem. Ledsen, arg och just då kände jag mig så... typ missuppfattad. Men samtidigt har jag ingen annan att lägga skulden på och vem fan är störst? Vi är nog alla av samma skrot och korn tyvärr. Ingen är perfekt och jag fixade det inte. Från nytt hopp ner till djupaste avgrund på några sekunder. Krasch sa det i hjärta och skäl.
     
    Så var det med det. Hem med hästen och försöka ladda om för dag två. Med mycket tårar vill jag lova. Skitdag och jävla skitliv. Ny dag nya hästar! Det har jag ju skrivit om tidigare och det var ett plåster på såren till stor del vill jag lova. Latyoa levererade så jag ville gråta igen, men av helt motsatt anledning och även Sacke gjorde sitt yttersta och kämpade väl med både glädje och mod <3 Fina hästar! Jag är sååå glad att jag åkte dag två, och jag ångrar mig så innerligt att jag ens åkte med Aleccis på fredagen. I efterhand skulle jag ha hoppat en meter-klassen istället och möjligtvis 110 efteråt, men inte större än så. Jag är därmot också glad att jag avanmälde Aleccis från söndagen. Det är jag väldigt nöjd med efteråt, istället för att jag (som annars är betydligt mer "min grej") optimistiskt försöker igen och igen för att det ändå "kan gå". För ja, det kan gå. Till exempel så var ju framhoppningen riktigt bra. Det tankade oss rejält, men så kan det gå hur som helst på banan. Och bra rundor ger självförtroende, så är det bara. Så det är inget konstigt att jaga bra rundor och vilja starta gång på gång.
     
    All denna hoppning hade sett ut såhär:
     
    Tors: hoppträning med Latoya
    Fre: 110+115 med Aleccis
    Lör: 100+110 med Latoya
    Sön: 115+120 med Aleccis (ja det var vad hon var anmäld till. Såg inget fel med det om vi hade varit "som vi är inne"). Funderade en kort, kort stund på att göra klassbyte till 110, men valde att stryka sedan. Det var ett ganska lätt val, ändå.
    Måndag: vila pga jobbet
    Tisdag: hoppträning
     
    En jävla massa hoppning på kort tid alltså. Jag vill inte strunta i hoppträningen på tisdagen pga att jag ändå missar varannan (dvs tränar bara en gång i månaden) nu när jag kört på "fel" skift. Men då Aleccis ändå inte gick på söndag så blev det lite mer humant mitt i all elände. Ärligt talat passade det oss rätt bra. Först skit och sedan en chans att få hjälp.
     
    Hoppträningen i tisdags var på VRF's utebana (äntligen! :D) och jag fick en reservplats med Latoya i första gruppen och hoppade med Aleccis på vår ordinarie plats i den sista. Hindren stod relativt "utspridda" och det var även det vi skulle träna på; att rida på längre anridningar, och hålla galoppen och även kunna "fånga upp dem" under banans gång om/när det behövdes.
     
    Vi hoppade fram på ett räcke typ i mitten på banan. Det kändes bra alla gånger utom en. För vi rullade igång på den och la på fler hinder successivt. Men en gång när jag skulle hoppa banan så missbedömde jag och red på ett för stort avstånd. Men då känner ju hela jag vad som är fel och så gör man bara om. Det är egentligen inte alls några problem eller svårigheter med det. Man rider aktivt mot ett felaktigt beslut och får göra om för det blev fel. Hellre det än att inte veta och rida i någon form av blindhet. Utöver det så hade vi inga andra stopp och inga supermissar heller direkt. Men jag skulle ljuga om jag inte sa att den där hemska, äckliga känslan fanns där inne i kroppen. Tack och fucking lov så var den så grund att den inte "kom fram" och spelade oss några spratt. Aleccis missbedömde ett hinder med, så hon rev det grovt. Typ hoppade inte av/hoppade inte tillräckligt högt - alltså det händer ju fan inte den hästen? Hon måste ha sett något och inte hunnit med i skallen riktigt men huvudsaken är att hindret efteråt hoppade hon precis som hon skulle (dvs hon blev inte rädd) och när vi sedan avslutade med samma oxer som vi rev grovt så var hon också helt opåverkad. Det är jag glad för. Hon tålde ett litet misstag, som hon faktiskt får stå för själv för vi hade både bra galopp, avsprångspunkt, balans och jag rörde inte munnen i språnget. Lite nyttigt för mig att känna att hästen också har en del i hoppningen, eller så. Det är jag till mångt och mycket men hästen är ju den som måste lätta från marken, så att säga.
     
    Jag är nöjd med vår insats. Det kändes bra hela träningen igenom. Min plan är nu att inte starta hoppning på ett tag utan vi ska koncentera oss på att hoppa ute "i lugn och ro". Dvs jag behöver inte desperat försöka stressa fram någon superkänsla och bli störd över att dagarna går utan att det "händer något". Däremot så är hon anmäld till årets första terräng. Vi börjar mjukt med en H90 och då är hindren på hoppmomentet "bara" 95 cm, så det är milt och snällt. Det känns bra faktiskt. Sedan är tanken att vi försöker hoppa någon lokal hoppning lite längre fram på 100-ish, beroende på vad vi hittar och vad som passar schemat. Och GÄRNA åker och hoppar P&J för att rulla på banor och träna på att tävla utomhus. Det är mest för min skull, såklart. Jag tycker väldigt mycket om P&Js just för att hvuudet då alltid är "kallt" och man bara "tävlar" mot sig själv. Så det är suuuperbra, även med ett ekipage som mig och Aleccis som egentligen inte borde ha där att göra, hehe.
     
    Skulle vi nu vara i början av en ny riktigt djup dipp så tänker jag som sagt byta taktik: sänka hindren ännu mer och hjälpa mig med olika övningar. Men det vet vi inte förrän längre in på våren/sommaren. Just nu känns det inte hopplöst. Tar jag tag i det och tänker annorlunda så kan jag allt få bukt på det, tror jag. Försöka ta med mig det jag lärde mig förra sommaren och ta fram det som hjälpte oss och skjuta undan det som stjälpte. Det är värt att testa i alla fall.
     
    Förresten! Jag avanmälde henne redan på fredagskvällen till Eksjös tävlingar. Det går alltid skit där, så varför provocera oss liksom. Nu sparar jag de kronorna och lämnar Aleccis hemma hela helgen. Latoya får försöka försvara stallets färger istället ;)
     
    En sak som jag glömde och som är SÅÅ viktig. Alla som tävlar eller behöver "vara bäst när det gäller" på ett eller annat sätt vet hur viktigt det är med fokus på rätt saker. I det här fallet är det 100% som ska fördelar på allt som har betydelse för vår prestation. Jag skulle vilja fördela detta på var hindren står placerade, i vilken ordning de ska hoppas, antal meter/galoppsprång, evetuella svårigheter/extra noggrannheter längs banan, i mitt fall behöver jag även tänka på att hela tiden ha stöd i hästen. Ett tydligt stöd, inte direkt starkt, men absolut tydligt (ibland är det lättare att förklara det som en relativt "stark" hand, fast jag egentligen menar TYDLIG), skänklarna om, bra galopp, spänna magen, titta på nästa hinder osv.
     
    Vad som där och då till exempel INTE får plats att fördelas bland dessa "100%" är saker som t ex: vad händer utanför, vem tittar, är kamerapersonen på plats, underlaget är för hårt/dammigt/mjukt/blött/djupt/tungt/stenigt/rosa/intefanvetjag, vem som är före/efter eller andra som finns i startlistan, vad man ska göra sedan osv. Det finns verkligen sååå mycket som kan distrahera ett fokus på tävlingsdagen och även inne på banan. Jag skulle vilja påstå att jag är bra på att fokusera på vissa saker (t ex blir jag aldrig störd av "vem som tittar". Det är så oviktigt. Men visst har jag hört när andra blivit obekväma av en sådan sak. Och absolut, hade jag t ex haft en köpare på läktaren och vill göra en bra runda så hade jag nog känt mer av den pressen. Vad som kan ha smugit sig på i fredags var just underlaget. Det var tungt och djupt, nästan gegga, på sina ställen och det är klart att det kan göra en lite orolig för att landa fel mitt i geggan och hästen bryter benet osv. Återigen; det är ingen AKTIV tanke, men känslan finns ju där ändå. I alla fall lite. Och är det 1% av de där 100% som är på villovägar så betyder det ju att bara 99% är fokuserade på rätt saker.
     
    Nej, inte fan är det en lätt sport! (Men det är lättare med en lätt häst, det har jag ju märkt, haha. Jag kommer nog aldrig, aldrig någonsin behöva sitta och skriva dessa inlägg när Latoya är förstahästen. Det finns inte såhär komplicerade alternativ i hennes liv. Fast det kanske jag får äta upp om några år, hehe.)

    Så jävla ball

     
     
     
     
     
     
    Hade INTE tänkt hoppa Aleccis idag pga att hon hoppade mycket i helgen. Men Latoya skulle hoppas och då fick A hänga på av bara farten. Nästa vecka är det tävlingar i Aneby och de går ute, under hela helgen. Därför börjar jag bli lite smått stressad över att ännu inte kommit ut så att säga, och börjat hoppa ute. Så för att hinna komma ut och "se hinder ute" mer än en gång då hon ska hoppas i början av nästa vecka - så fick hon följa med hon också.
     
    Tanken var LUGNT och STÄDAT, över småhinder bara. Det gick skitbra - i början, HAHA. Jag fattar inte vad fan det är med henne alltså?! Hon är värre än hon varit på flera år, känns det som. Men hon är också makalös till att ställa upp nu jämfört med innan. Då "fail" blev det. En gång red vi mot ena oxern och rev rejält..? Men inget hade kännts fel i anridningen. Vettig galopp, avsprångspunkt och höjd. Men det var ena fram som touchade frambommen som klippte tre av de andra bommarna i sitt fall så det såg värre ut än det var. Nästa gång lyfte hon rejält om tassarna (bild 4 ovan). Det andra "failet" är när hon blivit väldigt stark och sprungit ifrån mig lite så vi flyter ut i svängen och jag lyckas knappt rida mot linjen och anridningen blir under all kritik! Ändå hoppar hon (världens fulaste språng). Så ingen skada skedd direkt. Annars kändes det bra. Inte helt enligt plan då... I vanlig ordning. Men nästan. Nu ska hon gå lugnt resten av veckan.
     
    Men hon är i vilket fall en jävligt ball häst. <3
     

    Resultat från Värnamo cup 3 med Aleccis

    Jag är fortfarande sjuk. Bråkade med illamående och trött huvud och kropp men hade såklart inga andra tankar än att tävla ändå. Men fan vad jobbigt det var de första timmarna på dagen innan det faktiskt blev bättre sedan. Inte går det att äta heller, och rejält uttorkad är jag efter denna hemska period. Klart allt blir svårt utan tillräckligt med näring i kroppen. Men till slut kom vi i alla fall iväg, jag och A! Så plockade vi upp mor och E på vägen.
     
    Gick banan till första klassen och det var bra för minnet; sju, sju och sju. Sju på första linjen, sju på andra linjen (som jag dock tyckte var en meter kortare... hm, fel på benen?) och sju på bågen. Ett steg i kombinationen. Jag tänkte också att jag gärna får flyta ut sikta på åtta språng på bågen där i slutet, just för att hinna få Aleccis rak mot hindret. Red sedan igång och hoppade sedan igång henne. Taggad på framhoppningen!
     
    105 cm bed. A:0/A:0
    Hoppar första och håller i mellan två och tre så vi går på sju där. Helt okej i kombinationen men får ett lite framåtläge över femman. Tar en liten förhållning men den gjorde inte så himla mycket så för att inte göra något dumt var det bättre att rida på och ta den linjen på sex. Sedan börjar det eskalera och bågen går också på sex språng - inte planerat! Sen blir det bara värre... Jag tänkte rida ut vägen men måste såklart titta på hindret. När jag tittar på hindret så svänger hästen och då har jag ingen annat val än rida framåt för att inte "tugga" för mycket i svängen. Tappar tryck i galoppen och kommer himla nära så hon klipper i och hoppar rakt upp. Räknar med att gå ner på bakbommen och riva den, men hör aldrig något klonk med fall, så hon lyckades fanimej kräla sig över. Där räknar jag inte sprången men tänkte rida på sju igen för att hinna svänga efter, och eftesom språnget över nian blev så kort, så går vi på sju där. Hinner svänga och får med mig henne runt. Räta upp, sträcka yttertygeln, om med ytterben och runt med hästis. Hon är makalös till att kunna svänga och springa samtidigt. Över räcket och hitta ny yttertygel. Men där tog jag tid på mig för att lugna ner mig/oss och försöka vara noggrann på sista. Skuttar över och in i mål och upp i ledning. Felfritt och vinst!
     
     
    Vila i lådan för Aleccis med mat och vatten, och detsamma för mig fast på läktaren. Gick banan till nästa klass och gav mig fan på att rida på rätt antal galoppsprång denna gång. Sex språng på den brutna linjen två-tre, ett steg i kombinationen, sju språng på linjen sex-sju, och efter åttan sedan så börjar en riktigt rolig omhoppning precis i min smak. Men för den skull inte lättare för det. Det var kort väg på kort väg typ alla hinder på diagonalen efter varandra. För oss blir det lätt "för uppvarvat" när det blir korta vägar och väldigt mycket energi = väldigt lätt att riva för att det blir för hetsigt. Men helt klart en rolig omhoppning. Red sedan fram henne och hoppade fram henne. Hon gick som fan på framhoppningen, haha. Bråttom, bråttom hade hon, älskade häst. Efter att vi hade flugit på oxern två gånger så la jag in ett språng till i anridningen och kom något nära (hon drar sig ju intill hindren), men inte dåliga språng - bara lite mer uppåt än på fart. Kom en gång till och gjorde likadant men lyckades ge henne ytterligare lite mer plats så kom något nära för A's smak men absolut inte för nära. Nöjde mig så. (Jag ville inte komma direkt från "skicka på stort läge-känsla" och in på banan.)
     
    115 cm bed. A:0/A:0 final Värnamo Cup
    Jag ville verkligen rida bättre denna gång och hålla ihop det bättre på linjerna. Får ett kanonsprång på ettan, håller ifrån henne lite från hindret från väggen för att få henne att förstå vart hon ska men det blir ett vingelsprång där innan hon förstår vart vi ska. Räknar högt och tydligt för att fullt fokusera på att få in de där sex sprången. Får in dem men det är lite i grevens tid, hehe. Flyger över fyran. Var bergis på att vi skulle plocka den bommen med bak för hon hoppade hrelt enkelt för fort, men det gick ju. (Bara tur!) Försöker hålla igen och försöker lugna ner henne lite till kombinationen, men det gick ju sådär. Den går bra men det blir lite trångt när hon springer på så pass mycket. Får ett trevligt läge på sexan men hade inte gjort något om vi hade fått liiite mer höjd då vi klonkar i den. Rider in sju språng bort till sjuan men det är också precis att det går. Vänder runt och hoppar bra över åttan. Vänder runt och A blir lite laddad i/ur svängen och jag håller henne. Samtidigt ser jag att vi hade haft ett framåtläge (möjligtvis för mycket framåtläge, det var så det kändes), så därför höll jag henne. Var tvungen att göra en förhållning till för att få in ett helt (inte ett halvt) språng extra innan, men vi kommer för nära och där går det rätt fort tills jag tar mark, men det gjorde det inte på ryggen. Jag känner hur Aleccis verkligen överväger om det är möjligt att hoppa men viker av och jag fortsätter. Alltså hon försökte verkligen, det kändes så väl hur hon verkligen ville. Men så blev det liksom omöjligt. Älskade fantastiska hästen. Så snabb i huvudet och som hon kämpar. Men inte dummare än att hon vet när det är dumt <3 Jag själv höll kvar i tygeln i fallet och märkte att A stannade så jag valde att hålla kvar i tygeln även när jag tagit mark. Det är därför det tar en stund innan jag kommer upp på fötterna för att jag pratar med A och ber henne stanna (haha). Så klappar jag om min häst som jag älskar såååå himla mycket, och så får vi gå ut. Det gick inte riktigt som tänkt, kan man säga. Men jag tar med mig en bra grundomgång som jag är väldigt nöjd med. Som hon är nu - dvs extra taggad - är hon faktiskt lite knepigare än vanligt att servera hindren vettigt. 0+ute blev vårt resultat.
     
     
    Jag ser det som ett dåligt beslut från mig och tar på mig hela stoppet såklart. Finns inget att skylla på. Jag skulle ha ridit henne framåt och beslutat mig för att gå lite stort där. Men det är lätt att vara efterklok. :)
     
    Aleccis hoppar med ett fantastiskt självförtroende just nu och den glädjen och energin hon utrstrålar är svår att missförstå. Hon tycker det här är himla roligt! Och jag är så lycklig över att hon fortfarande tycker om det så mycket. (Igår gick hon en rätt hård hoppträning - tar det i ett eget inlägg - och ÄNDÅ går hon såhär(!). Fullt ös och fuuuuull av energi. Hon är min krigsmaskin. Fantastiska häst.)

    Resultat från Värnamo med Aleccis (26/3)

    I söndags var jag och min förste-hästskötare Ebba på hopptävling i Värnamo. Regionalt för dagen och tänkt att hoppa 110 och 120. Vi har inte gått någon 120 på ett tag nu, men däremot har vi tränat på och fått bra självförtroende, ögat sitter för det mesta och ja, det känns som ska vi hinna gå en 120 inomhus så börjar det bli tight! Dessutom har vi extra bra självförtroende i Värnamo då det allt som oftast brukar gå bra (och ha bra känsla) där. Så jag var lite i valet och kvalet om jag skulle åka hit eller inte, men kände att det faktiskt är nu som allt stämmer. Dessutom hade vi strålande solsken och en kanontrevlig dag!
     
    Det märktes ovanligt stor skillnad på lokalt till regionalt måste jag säga. I vanliga fall så tycker jag inte det märks uppenbart, men här var banan betydligt svårare än de lokala 110 vi ridit tidigare i år. Hindren stod relativt nära väggen och kom därför snabbt. Aleccis var trevlig att rida fram och taggat på framhoppningen.
     
    110 cm bed. A:0/A:0
    I första klassen så var det inget som helst konstigt förrän vi får startsignal. Då tänder A till och blir jätte-på. Upplevs även lite stark. Jag tar ett snabbt beslut att ändra min ridning litegrann från framhoppningen och hålla mer i henne. Vi startar och eftersom jag gjort en "voiceover" så lämnar jag de mesta kommentarerna till filmtittandet, men jag vill däremot skriva att vi inte räckte fram på fem på linjen 5-6, utan det blir 5,5 och hon får häva sig över sexan. Jag började backa av henne, och gjorde det även mot 7 - även om det primärt är "tappade galoppen"-som ger stoppet. Men det började bli ett avbackande i ridningen som jag HATAR och jag vill för allt i världen inte hamna där igen! (Ögat-problemet ledde till avbackande vilket ledde till en ond cirkel, så jag är lite "rädd" för att backa av. Iaf backa av "för mycket" - ibland måste man ju såklart hålla i mot hindren.) Ett stopp och ett tidsfel red vi in på, så 5 fel totalt.
     
    Eftersom jag bara sovit 2,5 timme (pga nattjobb, tidiga starter och omställning av klockan till sommartid) så gick jag och vilade lite i bilen en stund. När jag hade vilat klart kollade jag banskissen och blev positivt inställd. Den upplevdes i mina ögon inte lika svår som tidigare. Kombinationen skulle t ex hoppas från andra hållet och det var bara hinder nummer två som kom sådär snabbt - vilket jag ändå kände att vi skulle fixa då det var så tidigt på banan. Hinder 6 på linjen 6-7 kom också tidigt men i och med att det var ett räcke så skulle det nog inte ställa till det ändå. Nu menar jag rent självförtroendemässigt. En fläskig oxer eller ett räcke är ju lite skillnad menar jag, för oss som lite lätt höjdrädda, haha.
     
    Aleccis var trevlig på framridningen igen och på framhoppningen taggade hon till igen. Men det första jag gör (och hindret är inte ens på maxhöjd) är att jag börjar backa henne och är på väg att lägga henne i skiten alldels för nära hindret. Jag tröttnar på mig själv och lägger bara rätt upp och ner fram handen. Dvs släpper stödet. Detta ett språng innan avsprånget men ändå finns ingen som helst möjligthet för henne att hoppa så hon gör ett stopp. Men ett ganska "normalt" stopp. Typ stannar som en normal häst, framför hindret, och stack inte bredvid. Tog på mig det såklart, det var ju ett rent misstag och något jag ville "få ur min kropp" direkt. Så vi gjorde om och så backade jag inte av igen!(!!) Resten gick som tåget, förutom ett sämre språng på oxern när hon faktisk drog sig lite nära själv, men annars var hon skitfin!
     
    120 bed. A:0/A:0
    Vi gick in på banan och höll oss redo. När startsignalen ljöd och jag satte galopp i hästen så känner jag åter hur hon är som en bomb under mig. Jag kommer knappt ha kontroll på henne..! Jag ser hur vi kommer att komma fel redan på första hindret och gör vad jag kan, men det går sådär och jag uttrycker/muttrar missnöjet högt ("ååh så kommer vi fel från början!") till och med, men A är snabb och såå nära var det visst inte. Har sedan bestämt mig för att verkligen hålla galoppen genom svängen till tvåan. Rider inte jättebra där men håller galoppen och stödet, så även att vi kommer nära så hoppar hon men vi river grovt med fram. Tack vare det "korta" språnget, så får vi plats på nio ganska smärtfria språng fram till trean. Hon ligger på fyran-femman och jag förhåller och förhåller för att få in våra sex galoppsprång. Får in dem och lyckas till och med ge henne tillräckligt med plats för att "hinna hoppa". Fortsätter runt kortsidan och håller galoppen men håller framför allt ut henne med ledande yttertygel för att "vinna plats". Styr runt henne och ger henne inte perfekta förutsättningar men i det läget har jag två val: 1. Leda ut henne och hålla ut allt jag kan med innerskänkeln. Inte korrekt, men plats är viktigt när hindret kommer snabbt. Hon får se det sent men vi kommer hyfsat rakt. 2. Leda inåt för att ställa henne och visa hindret, hålla ut med innerskänkeln och ger en kombination av plats och chans att se hindret i tid. Men det fungerar inte! Skulle jag försöka mig på alt. 2 så hade hon trängt ännu mer mot innerskänkeln, fallit inåt och vi hade i värsta fall kommit så nära hindret diagonalt så att det inte hade gått att hoppa. Så jag är nöjd med hur jag försökte lösa det, även om vi nu rev detta hinder. En kombination av att uppfatta det sent, inte få tillräckligt höjd och hoppa för snabbt - allt en konsekvens av ett högt tempo och lite bristande kontroll. Får återigen förhålla ordentligt på linjen för att få in fem - men jag får in dem. Dock skulle jag ha hållit lite till för att ge henne lite, lite mer plats för nu rev vi frambommen med bak = blir lätt så när det går för fort. Mer plats hade kunnat hjälpa. Lång väg till kombinationen som avslutning och jag "woh"-ar och håller för att få henne att vänta lite. Vi kommer bra på a-hindret men det spelar ingen roll när hon springer som fan och det ändå kommer bli trångt till b. Men hon är väldigt kvick och gör något dubbeltramp/jämfota steg där inne och hinner ta oss igenom utan att riva. Vi var dock i a-hindret lite, men det låg kvar. 42 sekunder av bristande kontroll och en jävla hastighet. Det gick mycket fortare än det ser ut på filmen. MEN hur fel det här än må vara så är jag glad. Jag är glad att hon försökte! Jag är glad att hon går in på banan och förbereder sig för krig. När startsignalen ljuder så går hon ut i strid - och ger ALLT. Jag är så glad över hur hon kämpar och kämpar, och att det inte finns någon som helst tvekan i henne. Till nästa tävling ska vi hoppadagen innan för att förhoppningsvis dämpa hastigheten lite. 12 fel slutade vårt äventyr på för denna gång.
     
    (Jag har sagt det förut men säger det igen; i detta läge är det lättare för mig att styra än vad det är att bromsa. Genom att styra på nästa hinder vet funktionärer och medtävlanden vart jag ska och det blir, enligt mig, säkrare så än att styra undan och i värsta fall riskera att krocka med någon pga missförstånd och fördröjning i kommunikationen ryttare-häst.)
     

    Woopwoop hoppträning!

    Hoppträningen igår gick bra och jag hade turen att få ta med mig båda hästarna. Dessutom så hade jag Ebbas hjälp (och filmning) PLUS att jag nu gav mig på att göra en så kallad "voiceover". Jag provade med en singstart-mikrofon, och det blev inte bra men det gick. Ljudet är väldigt lågt - det är jag alltså medveten om, vet inte hur/om man kan höja det. Aja, jag tänker inte skriva så mycket då det bara blir dubbelt då jag ändå babblar på filmen. Vi hoppade en bana med långa anridningar och eftersom jag är rätt nöjd så har jag inte alltid jättemycket att säga och har därför fyllt ut med lite "allmän-info" och inputs om hästarna i stället. Ni kommer märka! Ge mig gärna kritik så jag vet vad jag behöver förbättra (utöver ljudvolymen då, hehe).
     

    Nice guys

    Djuren har varit finfina den senaste tiden. Aleccis fick några dagars sammansatt vila. Det skulle ha varit fyra, men blev fem. Jag hade ändå lite flyt mitt i den oplanerat tuffa jobbveckan förra veckan. I vanliga fall blir det lite av ett problem att köra GBG-turen (då jag är sover borta), vilket innebär att hästarna kommer i kläm och jag måste få hjälp med mat/vatten, och att rida går givetvis inte. Men då hade jag ändå tänkt att både skulle ta det lite lugnare. L skulle stå en av dagarna, men fick nu två lediga dagar efter tävlingen och A skulle få fyra dagar varav två av dem var under tiden jag körde t-o-r till GBG. Så det var inte alls hela världen faktiskt.
     
    När jag väl red Aleccis igen efter att hon hade haft sin lilla vila så var hon först lite hängig i handen och något stel i sidorna, men efter att ha ställt in, ut, format och ridit lite förvänd galopp så var hon superfin! Mjuk, trevlig och som den dröm hon är. Lycka! Nästa dag gick hon "ute". Pigg som fan! Dessutom har jag ridit i bara skor de senaste dagarna men nu brände det som fan på vaderna så det var svårt för mig att hålla om henne ordentligt. Är ändå nöjd med henne och att jag kunde hålla ihop henne rätt bra ändå med tanke på förutsättningarna.
     
    Idag och imorgon kör jag först den längre dagen och därpå den extra tidiga dagen vilket brukar innebära att jag inte hinner rida pga måste sova så tidigt som möjligt. Men planen är att jag ska försöka rida Aleccis ändå. Hon behöver gå känner jag. I morgon blir det nog årets första träning - ÄNTLIGEN!
     
    Latoya har gått dels på ängen och dels en sväng i byn i veckan, men i förrgår gick över och bredvid stora vägen - dvs en ny runda. Det kändes som hon behövde se något nytt. Det gick bra och hon är den första unga hästen jag haft som inte funderat på vad tusen de vita strecken i asfalten är för något, haha. Standard är ju annars att de reagerar litegrann på dem, men inte Latoya. Hon blev dock lite uppslukad av den energin som kommer av fordonen i de hastigheterna (100-väg). Dagen efter gick hon på ängen igen. Jag vill just nu rida ihop henne lite extra och jobbar på med skänkelvikningar för tillfället.
     
     

    Resultat från Vetlanda med Sacke, Aleccis och Latoya (12/3)

    Nattjobb, fyra timmars sömn och därefter pang på med hela styrkan på tävling på hemmaplan. Jag klagar inte! Tvärtom. Jag är väldigt nöjd med att ha möjlighet att starta alla hästarna och extra kul (och smidigt, hehe) när det är på hemmaplan. Dock hade det inte gjort ont att ha fått sova lite mer bara. ;)
     
    Sacke var först ut och skulle hoppa 90 cm. Han vad himla laddad! Taktade fram och var sådär "härligt" brutalt stark som bara han kan vara, haha. I det läget har jag inte en chans att rida ihop honom, men skam den som ger sig. Hoppa gjorde han glatt i vanlig ordning.
     
    90 cm bed. A:0/A:0
    Det var en solkatt på första hindret som ställde till det för flera stycken. Sacke tittade till på den, tvekade men hoppade stillastående. Då räckte han inte över utan vi landade på bakbommen. Sedan flöt två, tre, fyra, fem och sex på riktigt trevligt men så var tydligen sjuan otäck med sitt läskiga plank så där fick vi ett stopp. På andra försöket skuttade han över men då fick vi med oss en bom också. Det kändes mer som "äsch, skit" än egentligen stora problem. Felen strömmade över oss, trots att rundan eller känslan inte var så dålig egentligen. Vi hade vara lite oflyt med första och sista hindret, hehe. 14 fel red vi ihop totalt.
     
    In i lådan med honom och ut med Aleccis. Hon var också sjukt taggad och nog för att hon brukar ligga på, men hon brukar inte bli stark i den bemärkelsen att hon kräver styrka mer än det tydliga stöd som är "standard". Men nu var hon extrem! Och när hon är skitpigg så brukar vi som bekant inte vara som vassast... Så förväntningarna var sisådär... Banan var det inget fel på förutom på en grej, haha. Det var svårt att komma emellan och korta vägarna i omhoppningen. Den kortaste vägen blev lite väl snäv i landningen ur kombinationen men det fanns gott om plats i nästa anridning. Alternativ två hade flera tidtagargrejer "i vägen" som gjorde att vinkeln blev sämre och det skulle kosta tid att "runda" tidtagningsgrejerna innan man kan slinka mellan själva hindren, och tredje vägen var den långa (förutom att följa väggarna då förstås), så den är ju inte ens ett alternativ, hehe. Här ska fan inte ges bort någonting! Däremot var ju tredje alternativet perfekt att rulla på med Sacke. Så på så vis kändes det ändå bra.
     
    Aleccis 100 cm bed. A:0/A:0
    Jag glömde säga till min kära hästskötare att jag inte tål filmer filmade från lilla läktaren för man ser ju fan ingenting, haha. Men det går jag ta på mig! Visste inte att de ställde sig där :) Det syns inte riktigt på filmen att hon var sådär pigg och framför allt stark utan det ser väl lika skruttigt ut som vanligt ungefär. Rundan i sig var väl en medelrunda, stabila distanser och oftast bra lägen men ett sämre på fyran. Ge hand så lyfter hästis på benen ändå, inga problem. Det som grämer mig rejält, och gjorde hela dagen, var att jag blev så jävla slarvig ju längre jag kom på banan. Det gällde med alla hästar i alla starter! Så jävla riktigt uruselt dåligt ridet! Så det är vad som händer efter åttan. Vi drar vänster och jag är sen med att titta på kombinationen så jag upptäcker att vi är på tok för mycket "rakt/längs bredvid" den än vad jag hade önskat och det är därför jag svär. Men då fick jag istället låta henne glida ut lite längre och sedan vända runt och försöka bibehålla så mycket tryck som möjligt. Aleccis är ju omhoppningsmästar så hon fixar <3 Och sedan den där skitdåliga svängen som jag ändå var tvungen att försöka ta. Gick sådär. Vi höll på att krocka med ett hinder, och tappade väldigt mycket tid, men sedan flöt resten på igen och hon är så fin min älskade häst. 0+0 fel och det räckte faktiskt till vinst trots allt. Kul för oss! Jag var därmot inte alls nöjd med vår insats när jag red ut. Jag kunde ha gjort det så mycket bättre. Men att vinna är ju viktigare än att det är snyggt, det vet ju allaaaa ;)
     
     
    Hästbyte, och denna gång dags för Sacke igen. Jag hann knappt upp på honom förrän han travar iväg med mig, haha. Han är så charmig! Framhoppningen är långt ifrån det bästa vi gjort. Jag får jobba rejält för att få med mig honom (och det blir rätt mycket fördröjning ibland, haha) och samtidgt ska man ha uppsikt på andra, hinder och hur många det är kvar till min start. Det är ju inte värre än att det går, men lite kämpigt är det minsann. Sacke däremot var fortsatt pigg och på alldeles strålande humör. (Man tackarrr!)
     
    Sacke 100 cm bed. A:0/A:0
    Jag rider in och visar grinden på femman som han faktiskt backar av lite mot men lydigt nosar på. Vi kollar ävnen lite på fyran och dennes utfyllnad. Resten känns oproblematiskt. Vi sätter igång och ja, vad ska man säga. Han gjorde en fantastisk insats! Ett, två och tre. Mot fyran flöt vi ut lite, stöttar allt jag kan mot femmen men vi går lite, lite nära där så jag är mån om att ge honom mycket hand så fort han inte verkar "behöva" mer stöd pga ev otäckt hinder. Bra distans till sexan, men i svängen till sjuan känner jag hur jag defintivt inte har honom på bakbenen utan där är det 100% framtungt och jag gör vad jag kan men "räknar" med ett nedslg då det inte känns som vi kommer komma upp med fram tillräckligt. Han klonkar i, men den ligger faktiskt kvar. I landningen efter åttan så drar han inåt rejält och tränger för skänkeln så jag har inte en chans att få ut honom. Som väldigt orutinerad i dessa sammanhang så ville jag definitivt inte kapa några vägar, men där blev det ju kapat ändå. Försökte idiottänka framåt i vändningen upp mot kombinationen och kände hur vi tappade galoppen lite där men med smackningar så tog han oss igenom kombinationen utan att känna på bommarna. Vidare över de två sista hindren och han gör det som att han aldrig har gjort annat. Så himla duktig! In i mål med hans livs första 0+0:a och inte nog med det - han knep till och med en placering! Woho! Så jävla nöjd och stolt över honom! 9:a kom vi.
     
     
    Hästbyte igen och denna gång var det Latoyas tur. Hon fick gå in på prisutdelningen och ta emot Aleccis pris. Så det var ett långsamt, vingligt ärovarv med en väldigt frågande häst som undrade vad tusan vi höll på med, haha. Söt. Red sedan igång henne och hoppade fram.
     
     
    Latoya 100 cm avd B
    Hon hade inte en överdrivet pigg dag, men inte heller en av hennes slöaste så mina fötter bankar mot henne sidor i vanlig ordning. (Jag är SÅ trött på att inte få fram henne!!) Men hon skuttar snällt över vad som serveras framför henne och hon sätter en ändå rätt okomplicerad nollrunda. I vanlig ordning rider jag som en påse skit i slutet och vägarna är under all kritik. Kolla bara på sista hindret till exempel. Morr... Ryser av agg mot mitt bekväma jag som är så slarvig! Blir ju inte schysst mot hästen... Men som sagt, noll fel och duktig toytoyponnyskrutt!
     
     
    In med Latoyahästen i lådan och hästbyte igen. Denna gång dags för dagens sista klass. Aleccis var piggelin i vanlig ordning, men jag klagar definitivt inte. Visst, hon var lite väääl på, men hellre det än att man ska behöva driva till förbannelse, haha *pik L* Banan gillade jag! Den kändes skitbra, mycket distanser och en trevlig omhoppning som såg ut att inbjuda till bättre flyt än den förra.
     
    110 cm bed. A:0/A:0
    Herreguuuud. Det blev inte bra det här... Hon är sjukt jävla taggad och ligger på från början. Första distansen gick i alla fall att rida på fem, men nästa skulle ha varit sex galoppsprång. Det blev fem där med. Sedan kombinationen, runt och över sjätte hindret som är VADFANHÄNDEDÄR?! Jag blir liksom övertalad av henne och låter henne gå fast det ser ut som att jag skickar henne som fan. Hon hinner inte ens hoppa ett ordentligt språng utan slänger upp benen i luften och liksom "skjuter" oss över. Herregud, herregud, herregud. Dåligt ridet! Anser där och då att jag ändå försöker plocka ner henne lite efteråt och fick ändå ner min energi lite, men ser hellre att jag gjort en tydligare förhållning där, för hon springer faktiskt bara vidare. Sen syns det JÄTTEtydligt vad jag gör för fel mot sjuan. Jag är alldeles för sen i stödet och där flytar hon iväg åt sidan för mig. Mina händer åker upp lite och när jag leder tillbaka med högertygeln blir hon rädd och stressad av mig. Som att jag ska slå henne?! Alltså jag slår inte på henne när hon stannar :/ Det gjorde lite ont i mig. Tog lite tid på oss och hoppades att hon skulle lugna ner sig lite. Tänker att vi ska avsluta trevligt på den linjen med fem språng ner på vattemattan men hon är knäpp och sticker där emellan! WTF?! Jag riktigt känner hur hon sular oss framåt med rejält tryck bakifrån som att hon typ gräver ner hovarna och skjuter på. Blir lite trångt men inte värrre än att hon hinner upp ändå. Well, det gick ju definitit inte enligt plan. 5 fel red vi ihop.
     
     
    Sista vändan ut med Latoya för hennes debut. Det kändes bra och rimligt, MEN såklart lite oroande med tanke på att det upplevs högt när hon inte svarar framåt. Hon hoppade bra på framhoppningen men lite mer bjudning hade inte skadat.
     
    Latoya debut 110 cm avd B
    Jag försöker sätta en bra galopp i henne och rider mot första hindret. Redan på distansen ner till andra så stoppar vi in ett extra. Försöker få igång mer galopp i henne i landningen igen och rider mot nästa hinder. Kommer lite nära men räcker ändå fram på sex galoppsprång där. Tänker framåt igen men känner att hon står emot lite, litegrann. Inte mot första, men hon siktar bredvid b. Så jag smackar och leder in henne men det finns inte ens chans i världen för henne att räcka fram. Stopp på b och bara att göra om! Tänker framåt och tycker ändå att hon känns bättre denna gång. Hon lyssnar på framåt och backar inte av mot a, men det är som att hon nu tror att det ska bli trångt som fan och står emot men ändå vill, ungefär. Men stopp igen, plus att vi rev a-hindret in. När de byggde upp så funderade jag på om jag skulle utgå, men samtidigt så hade det känts riktigt tråkigt att inte få igenom henne. Jag vill inte ha med den känslan ut, så jag beslutade mig ändå för att ge det ett förösk till - men att nu ta till alla medel. Så jag drev, smackade och la på spöt. Ååh, hon försökte verkligen och vek sig dubbel och hoppad på sniskan för att ta sig igenom. Bästa lilla Latoyahästen <3 Så snäll! Nu hade vi ju ändå bara snälla hinder kvar så jag red vidare. Försökte få igån snurret i galoppen igen men det gick lite småtrögt. Dessutom så drog hon sig intill hindren efter detta, men klippte i rejält uppåt för hon ville inte riva. (Kolla bara bakbenen över sexan!) Sjuan-åttan skulle vara på fem språng men jag fick verkligen inte in det, dels då hon drog sig in mot sjuan och sedan måttade hon även in sig nära på åttan. Avslutsningsvis kunde vi ändå skutta över nian på en helt okej avsprångspunkt och utan att lufta onödigt i språnget. Jag är glad att jag slutförde rundan och resten var faktiskt - eh, inte perfekt, men resten gjorde hon bra. Det var bara kombinationen som ställde till det. Bara och bara... Det är ett nog så stort problem, men ni fattar. Efter att ha funderat en stund så har jag nog kommit på vad problemet kommer ifrån. Kombinationen står ganska långt ner på diagonalen och nära in mot hörnet så att säga. Det känns som att hon upplevde det lite trångt eller så, precis som att de ofta slarvar när de hoppar mot väggar/staket. Frågan är om vi hade kommit igenom på andra förösket om jag hade ridit runt och visat henne att det fanns plats..? Hm, det kan jag bara spekulera i. Huvudsaken är ändå att vi tog oss igenom svårigheten för den gången. Men nu sänker vi hindren igen. Jag är nöjd med hennes insats och att hon faktiskt, efter lite övertalning, vågade försöka. Däremot MÅSTE jag få fram och ihop henne. Det här går inte annars. (Jag vill ha henne som hon var när vi träningshoppade 110 i landsbro. Då var hon helt perfekt!) Vi slutade förresten på 18 fel. Obs, det kändes mycket värre än vad det ser ut.
     
     
    Sammanfattningsvis så har alla hästarna gjort en felfri runda var och alla har fått en rosett var. Hehe, viktigt att det blir rättvist ;) Jag är allra mest stolt över Sackes placering, och är mest missnöjd över min fruktansvärt slarviga ridning. Alla hästarna har gjort sitt bästa och det har varit roligt att ta med dem allihop, även om det har krävts en hel del jobb för att få det att gå ihop.

    Ett år sedan - Borås och Lillis

    För drygt ett år sedan var jag och Aleccis på vårt första RIKTIGA meeting. Vi åkte till Borås och hade det alldeles underbart. Bra tävling, rätt så bra resultat (för att vara oss) och nya underbara bekantskaper. Det var sååå värt det och så himla roligt! Jag tänkte lägga upp våra rundor igen bara för att det är ett kul minne. Tyvärr så har jag ju ingen film från vinnarrundan, men resten finns.
     
     
     
     
     
     
    Jag irriterar mig fortfarande över att jag ångrade mig mot sista hindret. Eftersom vi ändå rev när det blev kaos för att jag förstör hela anridningen så hade vi inte förlorat något på om jag istället bara hade låtit henne gå. Är det något hon gillar så är det ju när det går fort. Men visst lärde jag mig mycket på detta meeting. Det var så nyttigt att tävla såhär, flera dagar :)
     
    I söndags var det även ett år sedan jag sålde Lillis. Shit vad tiden går! Jag har tyvärr inte alls hälsat på honom så mycket som jag har öskat, men ska ta tag i att fråga om jag kan komma någon dag snart. Lilla fina, älskade, närgånga ponny <3
     

    Resultat från Växjö med Aleccis

    Världens bästa häst har varit i Växjö idag och gjort det hon gör bäst (springer fort och hoppar hinder). Superlugn på framridningen och jag själv tycker jag red fram rätt vettigt för att vara oss, haha. Rullade igång, var på henne med skänklarna från början så att de skulle "finnas med" från start, och mjukade upp sidorna lite. Kändes bra. Framhoppningen gick som smort. Inga konstigheter alls.
     
    Min plan var att rida ihop två självförtroende-rundor och därför verkligen rida jämnt, snyggt och inte jaga någonting utan försöka sätta två trevliga nollrundor. Defintivt inte sikta på någon pallplats och rida iväg. Men så är ju varken jag eller Aleccis direkt kända för att 1. rida snyggt, 2. hålla oss till vår plan, och 3. dåliga på att inte försöka vinna. Men ändå så hade jag det klart för mig vad jag ville och hur jag tänkte göra. Det fanns två alternativ i omhoppningen, jag tänkte ta den första men inte den andra. Utöver det så var planen att hålla ett jämnt tempo. Dock en bra galopp såklart. Aleccis hoppar inte om hon inte får gå på lite fart, så att rida i något slags undertempo är uteslutet förutom när jag gör bort mig och glömmer den lilla detaljen.
     
    110 cm bed. A:0/A:0
    Aleccis letar hinder och suger mot allt som potentiellt hade kunnat vara första hindret (you gotta love that <3) och så skuttar vi över ettan och tvåan. Mot trean ska det vara sex galoppsprång. Lite framåttänk, men jag tänkte väl att "lite framåt" är normalt för oss (eller nåt), så tänkte inte aktivt den framåttanken där och det blev långt. Skitlångt. Det syns inte på filmen hur långt det var, och när jag räknat fram oss och märker hur jävla långt det kommer bli så känner jag hur det är 50/50 om A kommer hoppa. Jag stöttar och är väldigt tacksam att hon klipper av. Blir kvar något i innerhanden i svängen men det stör inte språnget mer än att hon kan hoppa ändå. Sedan börjar det flyta på trevligt. Sju galoppsprång bort till femman. Planerad "andningspaus" med stort fokus på andetag mellan femman och sexan; kombinationen. Genom den och över sju-åtta på fem galoppsprång. Runt i svängen mot nian och utanför mot tio a-b. Ny sväng och över elvan. I det språnget händer det något jävligt underligt och jag har noooooll stöd/tryck/vikt i min ytterskänkel så det känns som den är över Aleccis rumpa och fladddrar (liten överdrift eventuellt) och att jag landar i brutal obalans och halvvägs av nästan. Men på filmen syns snudd på ingenting, bara om man vet vad man ska kolla efter (vingel av överliv de första sprången i och efter landningen). Rider iväg litegrann men bestämmer mig inte att gå på sex språng, vilket jag borde, utan det blir trångt när vi kommer fram. Där var jag smart nog att INTE ta i henne och bromsa, utan istället ge henne handen och låta henne sköta avsprånget. Tack vare detta beslut så hann hon upp och över utan att vara i det. Det kändes väldigt bra att jag börjar fatta beslut som passar OSS bäst. Inte alltid, men rätt som det är så dyker de upp. Annars är ju allt logiskt att göra en förhållning - som min A kommer gå emot, köra upp huvudet och vips så tar jag hennes fokus från hindret men snudd på garanti på nedslag på frambommen. Men inte nu! 0+0 fel, och vinst till och med!
     
     
    Liten väntan, ärovarv, avskrittning och in i lådan för att vila/äta/dricka/vänta, och även inta mat för egen del. Trots rätt mycket starter (och mååånga efteranmälda! Runt 20 i vår första klass och över 20(!) i vår andra) så kändes det aldrig drygt att vänta. Skönt det. Ny bangång!
     
    Aleccis var likadan denna gång på framridningen men jag hade lite svårt att komma intill hindren efter önskemål. Dvs inte svårt att få tillgång till dem, men de slängdes upp högt och maxat eller kastades ner på marken - det i sig är väl inte hela världen om det ändå görs med en jämn intervall, men det låg först länge högt och sänktes sedan ner, så det var svårt att få ett "jämnt flöde" i sprången. Det löste sig hyfsat dock med full fokus på markfolket och flyta med när det passade. Jag fick några språng i början men belv utan lite i mitten, plus att jag var något sen in på framhoppningen så ville rulla på. När de sedan låg på 110-115-ish och var ledigt från häst och ryttare, och från markfolk så ropade jag att jag skulle hoppa oxern och precis när jag rider an så springer det fram en och ska ändra - och gnäller på att jag måste ha koll, haha. Herregud, använd öronen ;)  Det var skitledigt när jag var på långsidan. Framhoppning </3 Jag är dock bra på att aldrig göra en grej eller brusa upp, så det var inte värre än att göra en volt, vänta lite och sedan ta sista språnget. Aleccis hoppade med stor glädje och självförtroende.
     
    115 cm bed. A:0/A:0
    Ett, två, tre och fyra a och b flöt på bra. Sen drar jag knät så in i helvete i hinderstödet till hinder nummer elva och river hela skiten. Det är ett tungt stöd och gjorde så jävla ont. (Har ju knäinflammation och redan som det är pissigt ont i mina knän for your information.) Tappade litegrann av mitt fokus då jag inte riktigt kom ihåg när jag skulle mot det hindret och lyssnade efter att bli avbruten. Råkade därför rida på sju istället för sex mellan femman och sexan - MEN! Ytterligare ett "bevis" på att vi är på rätt väg, för tyglarna blev nämligen skitlånga och jag kan absolut inte släppa stödet i henne i en anridning utan jag hade nävarna i magen (med lite glapp i mitten på anridningen) och ändå så kunde vi hoppa hindret som folk trots att hon inte fick 1000% stöd. Fina hästen, så tacksam jag blir! Kom lite nära sjuan men inte värre än så och red sex jämna bort till åttan - sista i grunden. Då blev jag avbruten och så byggde de upp hindret igen. Sedan fick jag hoppa åttan igen och fortsätta genom omhoppningen för att de helt enkelt skulle kunna klocka den. Bra lösning ändå, känner jag. Omhoppnignen blir ju rättvis på så vis att det inte finns någon "mänsklig felmarginal" mellan "avbryt" och "varsågod och rid". Aleccis var skitfin och hoppade bra åtta-nio-tio. Mot elvan så hade jag egentligen känslan av att gå på ett mindre i anridningen men så fick jag hålla igen och försöka få in ett till och ja, vad ska man säga. Älskar hur snabb hon är min lilla krigare. <3 Hon är rapp i tassarna. Pga det nära språnget så kunde vi rulla på på fem fram till tolvan men i svängen till kombinationen 13a-b försökte jag hålla igen henne lite. Hann inte få henne helt rak men hon tog oss igenom det ändå. 0+0 fel och 4de placering.
     
     
    Det var tight i toppen men jag hade som sagt inte tänkt att jaga något i toppen så att komma fyra var bara en bonus. Däremot var jag inte direkt glad när jag kom ut. Helvetesjävlar vad ont jag hade i mitt knä. Orkar fan inte med den skiten mer, och var är oddsen att då smacka ett svintungt hinderstöd och göra det ännu värre. Men nu i efterhand är det väl värt det. Typ.

    Tandis, Toytoy och Aleccis

    Tandläkartid 07.20, mjorå. Gick smidigt i vanlig ordning för min del. Det är väldigt synd att många (väldigt många! Har sett flera enkät-resultat i frågan och, ja, jag har ärligt talat blivit förvånad över resultatet. Skitvanligt med oroskänslor inför tandisbesök. Visst har det med tidigare individuella erfarenheter att göra, såklart, och i mitt fall har jag - trots stammis - aldrig lämnat mottagningen(?) skrämd eller med smärta (eller fattig...are). Med tandställning i både över- och underkäken av olika modeller har det blivit väldigt många besök under mina uppväxtår. 

    Idag var det alltså dags igen. Bara rutinkoll eller vad det heter. Att ta bilder är fan vidrigt (den är ju för stor för käften!) men att plocka runt i munnen är nästan lite ompysslingskänsla; som hos frisören ungefär. Inga hål den här gången heller. Jag är nu uppe i totalt noll, fortfarande. (Och fick beröm för bra tandborstning! Blev extra glad av det då jag och min lillasyrra, som pluggar till tandläkare, pratade om bl a tandhygien på GHS när vi var där. Då sa jag att jag tror att jag borstar "bättre" än medel-svensson. Bekräftelse smakar ju rätt gott jao.) Det är väl därför jag inte har något emot att gå till tandis. Hade jag kunnat, så hade jag delat med mig av min "trygghets- och ompysslingskänsla" till andra som hade behövt den. 

    Red djuren efteråt men var skittrött. Latoyahästen gick i skogen i alla gångarter. Pigg och glad, men troligtvis hade det varit något "otäckt" vilddjur (vildsvin är min gissning) precis framför oss ganska nyligen för hon blev ovanligt skärrad och hjärtat slog hårt på henne. Hon vände till och med. Men vi tog det försiktigt några steg i taget och resten gick som tåget. Hon "nosade" på vildsvinsbök när vi gick längs en stig och tycktes försöka placera lukten. 

    Aleccis började med sin tur i skogen och vände också, men tidigare på vägen. Hon är ju lite som hon är min lilla explosiva häst. Samma där; resten tuffade på bra. Men jag åkte mest häst tyvärr för jag var så jävla trött. Några varv tog vi på en äng bara för att försöka göra något nyttigt. Hon var fin.

     

    Hopp och skritt

    Aleccis har varit och hoppat idag. Min plan var att träna mig på att rida ur sväng, lång anridning och noggrannhet. Det gick sådär, hahahah. Aleccis är taggad och vill svänga, och då svänger vi. Gång på gång. Försöker vara bättre och då slutar det med ett ledande tygeltag med yttertygeln bara för att få ut hästen mot väggen. "Mot väggen" är i detta fall typ fem meter från kortsidan, typ. Herregud. Det doftar inte OS direkt.
     
    Det mesta flöt på annars. Hon var taggad som vanligt. Jag gjorde väl en miss, men jag ser det inte riktigt som miss. Snarare en "jaha är det så du vill ha det, då gör vi om och gör rätt". Rullade fram på mindre hinder och la sedan upp dem och la då även upp galoppen lite mer. Styrde mot första -oxer ur sväng, och hade bra galopp, stöd och så där men inget överdrivet tryck egentligen. Så då vågade hon inte ta av. Kom bara en gång till och satte tryck som att vi skulle hoppa 160 och då gick hon såklart. Det var faktiskt det enda som var dåligt. Eller ja, dåligt och dåligt. Hon hade alla möjligheter att hoppa det, och hade hon varit en normal häst så hade hon gjort det, men nu är hon ju inte en normal häst. Jag känner att vi måste fortsätta med detta. Det var nyttigt!
     
    Tog därefter ut Latoyaskruttpluttponny på en (skritt)tur. Hm, det var mest skritt i alla fall, hahaha. Hon har ju tydligen blivit van vid att vi bara ska en bit och sedan vända så hon var lite tråkig och föreslog gång på gång att vi skulle hem igen. Därav att jag därför tryckte på henne då och då så det blev lite trav och galopp ett femtiotal meter en fyra, fem gånger. Resten var skritt. Sista biten hemåt kunde hon skritta som en vuxen häst. Man tackar!
     
    ÅÅÅH, jag kan inte bestämma mig om Latoya ska åka till Halmstad v 13 eller om jag ska åka med Aleccis till Värnamo istället. Hjälp mig! För- och nackdelar?
     
     
    Nu ska jag styra bilen ut i de mörka skogarna på renrakad snokarunda. Haha, men det är inte så illa som det låter. Jag ska hitta lite nya gårdar, vilket är helt och hållet jobbrelaterat. Men klämmer nog i mig en semla först. Det gäller ju att prioritera. (Tänkte att jag skulle ha åkt vid ett men nu är klockan snart halv tre och jag har fortfarande inte kommit iväg, haha. Herregud. Bra jobbat osv.)
     
    Simma lugnt!

    RSS 2.0