• START
  • ALECCIS
  • PÄRLA
  • LILLIS
  • Upp, och ner (Lång text som fan, igen.)

    Ahmenhejellerrrr...
     
    Har precis jobbat sju arbetspass på sju dagar och försökt hinna med livet däremellan. Har ju bara en häst att rida, som dessutom bara går fem pass i veckan, men håller även igång med promenader efter schema. Plus sömn och försök till att äta någon gång där emellan också. Och självklaaart så bröt förkylningen ut med. Kul osv. Men vill man något tillräckligt mycket så går det mesta att lösa. Denna gång; 70 timmars jobb.
     
    Latoytoyskrutten rids som vanligt. Vi kämpar på och varierar hoppning, dressyr och uteritter så mycket det går. Och gissa vad?! Jag tror fasen jag hittat en ny (EFTERLÄNGTAD) knapp på den hästen!
     
    Jag känner att jag återigen måste börja med att dra upp att jag ju är till absolut största del självklärd. Det är STORA delar som jag aldrig fått lära mig, inte förstått vikten av, eller till och med missat helt. Att utvecklas på egen hand tar jävligt långt tid, och man tar nästan aldrig rätt väg. Faktiskt. I alla fall inte på de första tio försöken. Jag kan rabbla två stooooora, och direkt avgörande, grejer i ridningen som jag aldrig fått lära mig och därför fått förstå på senare tid.
     
    Det första är balansen. Ja, jag fattar att hästen måste stå på sina ben och att jag sitter där uppe och allt som oftast inte behöver hålla i mig. Det går bra ändå. Men när man hoppar 70 cm felfritt på P&J med sin ponny man red in själv och tror att man därför är redo för att hoppa 80 cm - tills man gör det felfritt, och därefter höja 10 cm till... Alltså det går bara ett tag. Sedan tar det stopp. Detta då balansen inte finns där. Hjärnkirurgi? Nej, inte för alla de/oss som på ett eller annat sätt (i ett tidigt stadie med hjälp, eller själva efter tio-ish år i sadeln) fått lära oss det. Men ja, för någon som glatt skuttat runt på sin obalanserade ponny och överlyckligt varit nöjd för minsta framsteg så är det fan i mej hjärnkirurgi. Det är ju först när det inte längre fungerar som man förstår att det finns ett djupare svar på frågan. Grunden var inte så jävla säker när hindren blir högre, så att säga.
     
    Det andra är yttertygeln. Att det är den man typ rider hela hästen på. Gör allt med. Utgår ifrån. Det är där hästen ska vara. Alltsåååå. Vet ni hur jobbigt det är att lära om efter så himla många år? Nu är den med, yttertygeln, men visst finns det andra kroppsdelars om fuskar. T ex ytterskänkeln på börjda spår får jag erkänna. Och så allt detta som jag inte har fått lära mig än. Hur ska jag veta vad jag inte kan och hur ska jag träna på det? Det är frågan. Kanske kan jag hoppa 130 när jag är 45 år. Om jag inte slutat med hästar då... Vem fan vet. (Just nu så är det inte supermotivernade att traggla på, men det kommer jag till senare.)
     
    Så, det var den biten. Nu kommer vi till nästa.
    Latoya, som ju enbart var inriden och inte mer än så - hon kunde gasa, bromsa, svänga men inte "rätt" galopp osv. Jag har fastnat lite i att jag saknar suget, drivet, bjudningen intresset i henne. När jag regelbundet gnäller på att hon är slö eller "springer för sakta" så menar jag givetvis inte HASTIGHETEN utan just det där intresset av att vilja ta sig framåt till varje pris. Hon har inte bråttom.
     
    Det är liksom det enda jag kan. När hästen redan vill framåt så vet jag hur jag därifrån kan rida på hinder, eller bara göra en jäkla volt. Men när hon (precis som Lillis), går mer in i sig själv och, förvisso ökar om du driver på, men det känns bara som luft. En tom galopp där hon inte vinner någon som helst mark och det går inte att rida ihop henne, få tryck i galoppen och då blir det fan pissvårt att rida på hinder. Vi kommer nära, vi kommer långt ifrån, hon får häva sig över eller så jagar jag henne genom hela rundan.
     
    Spänd, ja. Spänd och tittig. Jag vet vad en spänd häst är (lol), även om jag inte kan rida höga klasser för att jag inte vet hur jag ska göra rent ridtekniskt så har jag ändå bra koll på många andra saker, t ex hästens energi. Inte energi som i fart, utan energi på vad den gör, känner, hur jag ska "sluta en sköld" runt oss första gången den träffar tåget/traktorer/dyl eller titta framåt och fokusera på det. Det är min absoluta styrka som ryttare. Jag anser mig själv vara bra på att få hästen dit jag vill genom att använda eller inte använda hästens och omgivningens energi.
     
    Meeen, spänd ja. Spänd som i spänd och tittig har jag stenkoll på. Latoya är ofta sådan. Men så har jag fått lära mig en ny form av spändhet. Nämligen den spändhet som kommer mellan "väldigt spänd och tittig" och "avslappnad". Däremellan finns en spändhet som jag inte reflekterat så mycket över. För när den värsta spändheten har släppt så har jag varit nöjd med det steget och därifrån försökt fokusera mer på uppgiften; t ex hoppa hinder i en viss ordning, gå förbi en livsfarlig robotgräsklippare osv. Men nu har jag förstått ett steg till. 
     
    Majoriteten av de hästar jag ridit har liksom gått fram när den första spändheten har övervunnits och då har det inte varit fel att fokusera på uppgiften. Men en spänd häst blir en kort häst. Kort i musklerna. Kort i kroppen. Kort över ryggen. Och här har vi den där satans korta jäkla galoppen som jag inte "kan använda"!
     
    På hoppträningen senast så red jag fortfarande som jag gjort i ett år drygt; framåt eller tillbaka, kort sagt. Jag bad henne öka REJÄLT och kortade upp henne rätt mycket. Och så gjorde vi ett par varv i båda varven, för att få snurr i hästkroppen och galoppen. Ja, det fungerade skitbra. Hon kändes kanon på träningen och jag är inte ett dugg missnöjd med energi, bjudning, intresse och allt det där. Men å andra sidan så var det ju också på den bana som hon varit på absolut mest (om man inte räknar ridhuset) på träningarna. Så där är hon ju inte sådär spänd från första början. Så huruvida det satt i den lite mer extrema framridningen eller om det helt enkelt var för att hon från början inte är så spänd där - det vet i fan. Men vi hade en bra mycket bättre känsla där än på tävlingen sist i alla fall.
     
     
    Men, åter till den nya knappen!
    När jag red henne sist, dvs igår, för idag hade hon vilodag, så kom jag att tänka på det här med "kort i kroppen". Kort i musklerna. Så jag provade att bara lägga fokus på just steglängden och "muskellängden" som jag kallar det nu rätt slarvigt. Säg att vi travar och hon är tittig och jättespänd. Då lät jag henne först trava sådär kort, kort och spänd, "tom" och vi kommer ingenstans. Kanske i 200 meter eller något. Sedan lägger jag om benen och "skjuter på" och känner i hela kroppen och förväntar mig att hon svarar med att länga stegen. Det gör jag i kanske 15 steg eller så. Sen plockar jag tillbaka henne igen. Och så skjuter jag på och fokuserar 100% på att länga ut stegen på henne, och så tillbaka igen. Ibland föll hon in i galopp men det gör inget, bröt av och fortsatte bara. Såhär gjorde jag även i galoppen sedan. Efter några gånger förstod hon var jag var ute efter och det kändes som vi kunde fokusera på det tillsammans, och lite, lite släppa det "läskiga" omkring oss. Hon svarade bättre på mig och det blir ett annat tryck i gångarterna. Observera att jag absolut inte ett dugg bryr mig om hennes huvudposition, eller hur balanserade längningarna är. Jag vill absolut inte plocka i henne utan vi tänker bara framåt och längre steg. En sak i taget! Det kändes som att detta absolut kan hjälpa oss och jag ska rida henne såhär till nästa tävling, och rida fram henne såhär innan klasserna. Bara för att se om det kan hålla.
     
    Ooooch, det som suger är att jag inte tänkt på detta förrän nu. Men så är det att tuffa runt ute i skogen på egen hand ":)" Huvudsaken är ändå att jag nu ska fokusera helhjärtat på detta och se om min lilla "länga hästkroppen" kan fungera. Tyvärr så är det svårt att sitta och göra tusen övningar i skogen och få henne avslappnad så, för hon lägger mer fokus på omgivningen oavsett vad jag ber henne om. Men detta "gick fram", och hon kan dels försöka lösa uppgiften och ändå ha lite koll på omgivningen samtidigt. Det är annars svårt för den här hästen att göra just det, utan det är mer en tävling mellan mig och omgivningen vem som vinner uppmärksamheten liksom. Jag tröstar mig med att hon bara är 5 år gammal och löser jag denna grej så behöver jag inte klaga på tomheten i gångarterna längre. Hoppas jag!
     
    Men jao, den delen inbringar ändå lite hopp. Sedan har vi den andra delen... Nämligen Aleccis. Hon ska i morgon åka in till kliniken och jag är så jävla rädd. Alltså VAD FAN GÖR JAG OM DET ÄR KÖRT?! Jag vill bara gråta för jag är så rädd.
     
    Är det kört så är jag fan osäker på om jag orkar med det här slitet längre... Det låter klyschigt och jag har sagt det förr, men den hästen är verkligen definittionen av min drömhäst. Hade hon varit en mööörk skimmel och lite modigare så hade jag fan trott att jag sov konstant. Det finns ingen som henne och jag älskar verkligen så djupt. Hon är så klok, har såå mycket energi, men samtidigt är hon så försiktig som individ och väldigt känslig, och den absolut vänligaste häst jag vet. Att sitta på hennes rygg när man får startsignal... Åh, jag kan aldrig känna det med en annan häst. Och om jag får känna just DEN delen, så får jag aldrig kombinationen av Aleccis igen. Alla hennes fantastiska sidor som jag älskar så jävla, jävla mycket. Man kan rida på många fina hästar med kvalitéer, självförtroende, mod, välridna, lydiga och som kan stava till framgång baklänges. Men på Aleccis... Jag skrattar med henne varje dag. Älskar att sitta på den ryggen. Hennes sjuka intresse till att hela tiden vilja ta sig framåt, snabbt och kraftfullt, varje sekund - jag älskar det. Hon är rolig att rida varje dag, och jag har aldrig suttit på något liknande. För mig, som knarkar fart, är detta verkligen hästen som bär mitt namn. Hon må vara "ful" i sporthäst-idealet och rids defintivt "fel" i dagens rid-ideal, men hon är något alldeles extra och jag är såå rädd att mista henne. Kanske överreagerar jag. Kanske är jag rädd i onödan. Kanska får vi, tvärtom, ett väldigt glädjande besked i morgon (det är nämligen ett återbesök). Men jag är ändå så äckligt jävla rädd. Vill bara ha vår vardag tillbaka.
     


    Kommentarer


    Kommentera inlägget här:


    Namn:
    Kom ihåg mig?

    E-postadress: (publiceras ej)

    URL/Bloggadress:

    Kommentar:

    Trackback

    Aleccis

    Aleccis Van De Nachtegaele är min tävlingshäst. Det är ett sto född 2000 efter Opium De Laubry - Alcatraz. Vi tävlar i hoppning tom 120 cm och H90 i fälttävlan.

    Pärla

    Pärla 2855 heter min själsfrände. Hon är en fjording född 1990 efter Sindarve Tulling 143 - Bure 53. Vi har tillsammans startat Fjord-SM i hoppning och hon var min "tävlingsponny" förut.

    Lillis

    "Lillis" är mitt senaste tillskott. Han är en Welsh partbredvalack (wmn/swb) född 2011. Han är efter Stendyssen's Diablo RWM 61 - Chess 880. Så småningom kommer han vara till salu.