• START
  • ALECCIS
  • PÄRLA
  • LILLIS
  • Resultat från Vaggeryd-Skillingaryd med Latoya (26/5)

    I fredags var jag och Ebba iväg med Latoya för att återigen hoppa en 100 och en 110-klass i Vaggeryd. Förra gången var vi i Bratteborg men denna gång var vi på VSRK's anläggning. Det var allt från lokal nivå genom regional och upp till nationell nivå så det var lite högre klass på hela känslan än förra gångens "lilla" lokala tävling. Hm, det låter som jag förminskar Bratteborg men så menar jag verkligen inte, haha. Det är ett trevligt ställe som jag gillar - det jag menar är bara att man nu kände att, även om hindren är lika höga, så var det en lite större uppgift som väntade. Och just det! VÄDRET! Alltså det var så varmt, soligt och underbart! (Nästan i varmaste laget när man ska rida såklart, men inte kan man klaga på solen, nej nej.)
     
    Skruttiruttiplutt... hm, det kan vara så att jag däremot förminskar min lilla häst litegrann, hahaha. Som för övrigt mättes relativt nyligen och nu har hon tagit sig upp på 160 cm exakt. Förra året var hon ju 159 cm, hehe. Hon har hela tiden varit den största hästen men nu blir det fler och fler centimeter från Aleccis - som ju är typ 157 cm hög (liten). Men, det var inte det jag hade tänkt skriva om!
     
    Latoyskipojski som också är min lilla skruttirutt plockade vi ut och gjorde i ordning för första klassen. När jag håller på att sadla så går hoppgjorden sönder! Oh crap. Satte fast ena resåret lite provisoriskt i schabrakets sadelgjords-fästegrej och red med tre knäppen. Hann inte springa och köpa en ny utan det fick bära eller brista.
     
    Känslan vad gäller hästen var faktiskt bra från början. Hon var framåt och intresserad, vaken på drivande hjälp och nästan lite pigg för att vara Latoya! Vi värmde igång bland alla en halv miljon hästar på framridningen och skuttade sedan över framhoppningshindren. Kom lite nära någon gång (i vanlig ordning...) och fick bättre språng också. Hon kändes trevlig!
     
    Red in på banan och tog ett varv runt staketet. Klart hon var uppmärksam på omgivningen men hon kändes inte alls sådär tittig och spänd som hon ju vanligtvis tyvärr är. Det enda stället som hon var sådan på var vid domartornet bara. Så det kändes ju lovande det med. Lasse var förresten på plats och tipsade om att smacka på henne i landningen efter första hindret så det tog jag med mig in till start, och att räta upp mig.
     
    100 cm bed. A
    så satte vi fart och hoppade första hindret. Efter det så drev jag på henne lite i landningen och sedan flöt faktiskt hela rundan på rätt bra. Känslan var faktiskt RIKTIGT bra. Bästa någonsin så här långt! Hon var inte sådär spänd och kort utan tog för sig framåt och var intresserad - och sugen på sitt jobb liksom. Mot trean var väl egentligen enda stället som jag idiotdrev mot men det var just för att bibehålla galoppen förbi domartornet om hon skulle bromsa självmant, men det gjorde hon inte utan vi rullade på. Linjen kom vi nära på med, men inte sådär extremt, men då gjorde jag ändå ett försök att rida fram-fram-fram på fem galoppsprång och försöka få henne att räcka ändå och det gjorde hon. Däremot så kom vi lite väl nära sjuan, så det var inte så bra men hon är rädd om sig. Och förresten, kombinationen! Den gick hur bra som helst! Vi kom utifrån och behöll därför suget framåt och hon sög på genom den och ååh, jag blev så glad! Inga som helst tendenser till att lösa uppgiften genom att göra sig minikort och lägga in extrasprång utan hon löste det som ingenting! 0 fel och känslan var GULD. Jag är jättejättejättenöjd med hur det kändes och att hon som sagt inte alls var sådär spänd, kort och slö, utan hon rörde sig framåt. Duktig skruttis!
     
     
    Och så tog vi veterinärbesiktningsoskulden också. Alltså, HAHAHAHA den här hästen kan man inte jaga på hur som helst. Vi gick bort dit och behövde inte köa, hästen stod still när veterinären kikade på henne. Sen skulle jag ju trava iväg med henne, HAHA. Hon blev så lång hon bara kunde och försökte hålla sig till skritt istället. Vi tänkte ju inte alls på att ta med oss något spö heller så jag sprang, drog och smackade sådär som en kan göra på en slö gammal ponny typ. Men sen blev det trav och hon var självklart godkänd. Lite skillnad mot Aleccis (och typ alla andra tävlingshästar som blivit besiktigade några gånger) som vet precis vad de ska göra. Aja, det var iaf lite roligt. För oss (ehee).
     
    Så in med hästen i lådan och regelbundet kolla läget och vattna under de 3-ish timmarna som hon fick vila upp sig till nästa klass. Och ibland har man tur! Nu var ju detta som sagt lite större tävlingar och dessutom hela helgen så då fanns det faktiskt en försäljare på plats så jag kunde köpa en ny sadelgjord. Flyyyyt! Så till nästa klass fick hon inviga den och mjorå, den verkar fungera, haha.
     
    I klassen tidigare hade de siffror utanför framhoppningen så man såg hur lång tid det var till sin start. Det är väldigt effektivt och jag tycker det är ett skitbra system. Dessa siffror tittade jag på och när jag skrittade in på framridningen blev jag förvånad då de stod på 17. Eftersom jag hade startnummer 32 så var det ju massa tid och jag blev förvånad att de inte hade kommit längre på banan, men tänkte inte mer på det. Så jag skrittade runt där, planlöst, på långa tyglar och liksom "väntade". Sedan ropar de på mig och jag kände mest SHIT. Så tog lite trav och sedan ett par varv i galopp och det lilla hindret någon gång och gick sedan in på framhoppningen. MEN BRA JOBBAT osv. Kände mig inte så värst klipsk där alltså. Varfööööör försökte jag inte bara lyssna noggrannare på speakern?! Pucko! Aja, vi rullade igång mer i galopp där inne och började hoppa fram och skrittade lite emellan. Hon kändes ändå NOLL påverkad av dels detta men inte heller av den tiden i transporten. Skönt! Hon var fortsatt intresserad, framåt och nästan pigg liksom. Och så sprang och hon ruskade på huvudet regelbundet. Gulle. Det betyder att hon är glad, och jag älskar när hon gör så. Älskar när de uttrycker sig <3 När vi sedan skulle dra oss ner till banan, för att stå utanför ett ekipage tänkte jag, så var det precis vår tur att gå in på banan för den före oss var struken (och det hade jag såklart inte heller uppfattat). Ojoj, lite flyt i missuppfattningarna hade vi ändå.
     
    Inne på banan rörde jag mig lite nära domartornet (fortfarande lite spänd precis där) och gick mellan a- och b-hindret i kombinationen. Sen kom jag på att åttan ju kommer ganska snabbt så ville visa henne den också. Annars är hon ju inte ett dugg tittig på hinderkonstruktionerna och det är riktigt jäkla skönt. Men ändå kändes det snällast att visa lite hinder.
     
    110 cm avd. B
    Vi var borta vid åttan när vi fick startsignal men jag tog mig tid att visa den, sedan känns det lite småstressat att komma igång. Jag hade egentligen velat ta lite mer galopp och framför allt fått igång lite mer galopp i henne än vad jag skulle hinna nu, men jag satte galopp så bra jag kunde och styrde mot ettan. Såg att vi skulle komma jävligt stort på den så där idiotdriver jag faktiskt med sporrarna i varje steg de sista stegen och tack vare det så kommer vi intill lite mer och får ett trevligt första språng. Redan efter ettan så ruskar hon litegrann på huvudet och känner sig glad och duktig, hehe. Så söt liten häst! Därefter väntar en ganska tråkig del av rundan. Vi kommer nära tvåan, trean, fyran och femman. Jag trycker på bort mot sexan för blir lite rädd att komma på halvsteg med oxer där, men hon svarar och vi tar oss fram på fem och hon har alla möjligheter att hoppa över den på helt okej avsprångspunkt. Sedan vill jag ha henne lite mer mellan hjälperna men Latoya tycker att hon kan själv så hon går emot handen och min lätt förhållande hjälp men vi har ändå en bra distans framför oss så jag behöver bara mjukna och hålla om. Så får vi återigen bra förutsättningar för att hoppa kombinationen och hon skuttar igenom den precis som hon ska! Därefter väntar åttan som kommer dyka upp lite snabbt och jag är faktiskt väldigt nöjd med min ridning där. Först landar vi och är framtunga efter b-hindret, sedan är hon "rak" och genom svängen får jag henne verkligen på ytterhjälperna och bakbenen. Jag kunde presentera det hindret precis som jag ville (men det syns inte något speciellt på filmen pga vinkeln) och så avslutar vi med ett trevligt språng över nian. SÅ DUKTIG! Trots halvkaos i början så är hon väldigt ambitiös och rädd om sig. Felfri, och fjärde nollan i 110 på raken, av fem totalt i hennes liv. Wow, vad hon kämpar <3
     
     
    Nu ska jag dock berätta vad jag tänker mot hinder 2-3-4-5. Som ni känner till så har jag, förhoppningsvis, HAFT stora problem med att Latoya blir spänd och därför väldigt kort och knappt tar för sig framåt när jag driver henne. Jag är därför rädd för att ta bort energin när jag tar i henne (t ex vid en förhållning). Tar jag då bort energin (för att hon inte är framför skänkeln) så kan hon inte hoppa. I bästa fall så får hon häva sig över hindren, vilket hon med största sannolikhet också kommer göra då hon inte är en "stopper". När hon häver sig över så blir det väldigt jobbigt och kan skrämma henne när hon får ta i så gräsligt - så det är inget alternativ. Vad jag vill med kontakt/förhållning är ju att bibehålla energin men korta henne, spänna bågen, eller sätta mer tryck i henne. Förstår ni då vad jag har för alternativ när jag ser att vi kommer att komma nära hindret? Antingen det förstnämnda (ej ett alternativ) eller att bibehålla energin = få henne att fortsätta tänka framåt, och låta henne gå nära men med samma fart och framåttänk så hon får skutta över "inkorrekt" (alltså sprången blir ju skitdåliga) men utan att det blir lika jobbigt för skallen. Det är därför det inte ser ut som att jag gör något när jag gång på gång lägger henne för nära. Det är alltså inte för att jag vill, utan för att jag vill lösa det som kommer hända på bästa sätt - det sätt som gör minst påverkan psykiskt. Sedan kan absolut andra ryttare ha andra filosofier och hade löst det på andra sätt. Men jag vågar inte ta i henne där. Inte än. Men troligtvis så hade jag faktiskt kunnat göra det denna dag, för nu kändes hon så pass mycket bättre och mer framåt, däremot så tar det ju lite tid för mig att "vänja mig om" och lita på att hennes energi inte "dör" om jag försöker ge henne lite mer plats framför hindren. Nu är det hög tid att lämna den "ovanan" (det är ju en ovana när det är dags att ändra ridning men de gamla mönstren sitter i), och börja rida henne mer och mer som en vuxen häst. Det är dags att börja lita på henne. Och optimalt är såklart att komma på bästa möjliga avsprångspunkt 100 av 100 gånger, men det kommer inte hända så länge det är jag som sitter på. Det är bara ren självinsikt.
     
     
     
    En sak till! Hon var sååå duktig på tävlingsplatsen! Det är så kul att se hur hon blir mer och mer världsvan och nu var nästan som Aleccis. Alltså hon var SUPER. Inte bara "okomplicerad" utan hon skötte sig riktigt, riktigt bra. Så stolt över henne!


    Kommentarer


    Kommentera inlägget här:


    Namn:
    Kom ihåg mig?

    E-postadress: (publiceras ej)

    URL/Bloggadress:

    Kommentar:

    Trackback

    Aleccis

    Aleccis Van De Nachtegaele är min tävlingshäst. Det är ett sto född 2000 efter Opium De Laubry - Alcatraz. Vi tävlar i hoppning tom 120 cm och H90 i fälttävlan.

    Pärla

    Pärla 2855 heter min själsfrände. Hon är en fjording född 1990 efter Sindarve Tulling 143 - Bure 53. Vi har tillsammans startat Fjord-SM i hoppning och hon var min "tävlingsponny" förut.

    Lillis

    "Lillis" är mitt senaste tillskott. Han är en Welsh partbredvalack (wmn/swb) född 2011. Han är efter Stendyssen's Diablo RWM 61 - Chess 880. Så småningom kommer han vara till salu.