• START
  • OM MIG
  • ALECCIS
  • PÄRLA
  • LILLIS
  • Hoppträning med Latoya

    Tidigare i veckan var jag och Latoyaskrutten på hoppträning. Vi lyckades få en reservplats för Lasse, men på ett annat ställe. Latoya var på bra humör och ganska pigg, men förhållningar framför hinder finns inte, haha. Hon lyssnar inte ett skit utan skakar på huvudet, gapar och springer vidare i ofärändrat "tillstånd".
     
    Jag är nöjd med henne, hon hoppade bra och med glädje, mod och självförtroende. Med mer lydnad så kan det bara bli bättre! Just nu så är hon svår att rida på önskad avsårongspunkt men det hänger inte bara på henne utan det beror även på att jag nu ska lämna min ovana där jag jagat fram henne för att desperat jaga bjudning. Så vi har minsann lite att jobba med. Just nu känner jag dock att jag vill börja hoppa henne utomhus illa kvickt för att förbereda oss för utomhussäsongen som börjar om två och en halv vecka för alla tre.
     

    Resultat från Värnamo med Aleccis (26/3)

    I söndags var jag och min förste-hästskötare Ebba på hopptävling i Värnamo. Regionalt för dagen och tänkt att hoppa 110 och 120. Vi har inte gått någon 120 på ett tag nu, men däremot har vi tränat på och fått bra självförtroende, ögat sitter för det mesta och ja, det känns som ska vi hinna gå en 120 inomhus så börjar det bli tight! Dessutom har vi extra bra självförtroende i Värnamo då det allt som oftast brukar gå bra (och ha bra känsla) där. Så jag var lite i valet och kvalet om jag skulle åka hit eller inte, men kände att det faktiskt är nu som allt stämmer. Dessutom hade vi strålande solsken och en kanontrevlig dag!
     
    Det märktes ovanligt stor skillnad på lokalt till regionalt måste jag säga. I vanliga fall så tycker jag inte det märks uppenbart, men här var banan betydligt svårare än de lokala 110 vi ridit tidigare i år. Hindren stod relativt nära väggen och kom därför snabbt. Aleccis var trevlig att rida fram och taggat på framhoppningen.
     
    110 cm bed. A:0/A:0
    I första klassen så var det inget som helst konstigt förrän vi får startsignal. Då tänder A till och blir jätte-på. Upplevs även lite stark. Jag tar ett snabbt beslut att ändra min ridning litegrann från framhoppningen och hålla mer i henne. Vi startar och eftersom jag gjort en "voiceover" så lämnar jag de mesta kommentarerna till filmtittandet, men jag vill däremot skriva att vi inte räckte fram på fem på linjen 5-6, utan det blir 5,5 och hon får häva sig över sexan. Jag började backa av henne, och gjorde det även mot 7 - även om det primärt är "tappade galoppen"-som ger stoppet. Men det började bli ett avbackande i ridningen som jag HATAR och jag vill för allt i världen inte hamna där igen! (Ögat-problemet ledde till avbackande vilket ledde till en ond cirkel, så jag är lite "rädd" för att backa av. Iaf backa av "för mycket" - ibland måste man ju såklart hålla i mot hindren.) Ett stopp och ett tidsfel red vi in på, så 5 fel totalt.
     
    Eftersom jag bara sovit 2,5 timme (pga nattjobb, tidiga starter och omställning av klockan till sommartid) så gick jag och vilade lite i bilen en stund. När jag hade vilat klart kollade jag banskissen och blev positivt inställd. Den upplevdes i mina ögon inte lika svår som tidigare. Kombinationen skulle t ex hoppas från andra hållet och det var bara hinder nummer två som kom sådär snabbt - vilket jag ändå kände att vi skulle fixa då det var så tidigt på banan. Hinder 6 på linjen 6-7 kom också tidigt men i och med att det var ett räcke så skulle det nog inte ställa till det ändå. Nu menar jag rent självförtroendemässigt. En fläskig oxer eller ett räcke är ju lite skillnad menar jag, för oss som lite lätt höjdrädda, haha.
     
    Aleccis var trevlig på framridningen igen och på framhoppningen taggade hon till igen. Men det första jag gör (och hindret är inte ens på maxhöjd) är att jag börjar backa henne och är på väg att lägga henne i skiten alldels för nära hindret. Jag tröttnar på mig själv och lägger bara rätt upp och ner fram handen. Dvs släpper stödet. Detta ett språng innan avsprånget men ändå finns ingen som helst möjligthet för henne att hoppa så hon gör ett stopp. Men ett ganska "normalt" stopp. Typ stannar som en normal häst, framför hindret, och stack inte bredvid. Tog på mig det såklart, det var ju ett rent misstag och något jag ville "få ur min kropp" direkt. Så vi gjorde om och så backade jag inte av igen!(!!) Resten gick som tåget, förutom ett sämre språng på oxern när hon faktisk drog sig lite nära själv, men annars var hon skitfin!
     
    120 bed. A:0/A:0
    Vi gick in på banan och höll oss redo. När startsignalen ljöd och jag satte galopp i hästen så känner jag åter hur hon är som en bomb under mig. Jag kommer knappt ha kontroll på henne..! Jag ser hur vi kommer att komma fel redan på första hindret och gör vad jag kan, men det går sådär och jag uttrycker/muttrar missnöjet högt ("ååh så kommer vi fel från början!") till och med, men A är snabb och såå nära var det visst inte. Har sedan bestämt mig för att verkligen hålla galoppen genom svängen till tvåan. Rider inte jättebra där men håller galoppen och stödet, så även att vi kommer nära så hoppar hon men vi river grovt med fram. Tack vare det "korta" språnget, så får vi plats på nio ganska smärtfria språng fram till trean. Hon ligger på fyran-femman och jag förhåller och förhåller för att få in våra sex galoppsprång. Får in dem och lyckas till och med ge henne tillräckligt med plats för att "hinna hoppa". Fortsätter runt kortsidan och håller galoppen men håller framför allt ut henne med ledande yttertygel för att "vinna plats". Styr runt henne och ger henne inte perfekta förutsättningar men i det läget har jag två val: 1. Leda ut henne och hålla ut allt jag kan med innerskänkeln. Inte korrekt, men plats är viktigt när hindret kommer snabbt. Hon får se det sent men vi kommer hyfsat rakt. 2. Leda inåt för att ställa henne och visa hindret, hålla ut med innerskänkeln och ger en kombination av plats och chans att se hindret i tid. Men det fungerar inte! Skulle jag försöka mig på alt. 2 så hade hon trängt ännu mer mot innerskänkeln, fallit inåt och vi hade i värsta fall kommit så nära hindret diagonalt så att det inte hade gått att hoppa. Så jag är nöjd med hur jag försökte lösa det, även om vi nu rev detta hinder. En kombination av att uppfatta det sent, inte få tillräckligt höjd och hoppa för snabbt - allt en konsekvens av ett högt tempo och lite bristande kontroll. Får återigen förhålla ordentligt på linjen för att få in fem - men jag får in dem. Dock skulle jag ha hållit lite till för att ge henne lite, lite mer plats för nu rev vi frambommen med bak = blir lätt så när det går för fort. Mer plats hade kunnat hjälpa. Lång väg till kombinationen som avslutning och jag "woh"-ar och håller för att få henne att vänta lite. Vi kommer bra på a-hindret men det spelar ingen roll när hon springer som fan och det ändå kommer bli trångt till b. Men hon är väldigt kvick och gör något dubbeltramp/jämfota steg där inne och hinner ta oss igenom utan att riva. Vi var dock i a-hindret lite, men det låg kvar. 42 sekunder av bristande kontroll och en jävla hastighet. Det gick mycket fortare än det ser ut på filmen. MEN hur fel det här än må vara så är jag glad. Jag är glad att hon försökte! Jag är glad att hon går in på banan och förbereder sig för krig. När startsignalen ljuder så går hon ut i strid - och ger ALLT. Jag är så glad över hur hon kämpar och kämpar, och att det inte finns någon som helst tvekan i henne. Till nästa tävling ska vi hoppadagen innan för att förhoppningsvis dämpa hastigheten lite. 12 fel slutade vårt äventyr på för denna gång.
     
    (Jag har sagt det förut men säger det igen; i detta läge är det lättare för mig att styra än vad det är att bromsa. Genom att styra på nästa hinder vet funktionärer och medtävlanden vart jag ska och det blir, enligt mig, säkrare så än att styra undan och i värsta fall riskera att krocka med någon pga missförstånd och fördröjning i kommunikationen ryttare-häst.)
     

    När andra kommer åt en

    Jag har aldrig någonsin tidigare fått så mycket skit som jag fått det senaste 1,5 dygnet. Och jag har aldrig någonsin haft ett behov att förklara mig, som jag känner att jag har nu. Jag tänker försvara mig för allt vad jag är värd - oavsett vad andra ser om det. Jag känner att jag behöver hävda mig och det jag gör, och varför, just nu, och det tänker jag därför ta mig friheten att göra. Jag vet att det inte behövs, det ska inte behövas och här har jag i vanliga fall inte det motstånd ändå. Men jag tänker göra det ändå.
     
    Just denna gång började det med min och Aleccis 120-runda från i söndags i Värnamo. Jag lägger upp filmerna i sin helhet med voiceover tänkte jag, i ett eget inlägg en annan gång. Men för att bygga någon form av förståelse så delar jag instaklippet från rundan här (i dålig kvalité).
     
     
     

    Hahaha det här är alltså jag som verkligen bjuder på detta! 🏇💨 Ta det med en nypa salt. Hon är som hon är och ibland går det inte som tänkt 😂😂😂 Vi rev tre, men man kan också se det som att vi klarade sex språng 😉 #optimist Aleccis har fan växlat upp något brutalt just nu. Ovanligt laddad inne på banan. Jaja, hon har iaf inte tröttnat på tävlingslivet 😘 #fail #vbr #showjumping #shesmyfavorite #bråttom

    Ett inlägg delat av Jessica Wilhelmsson (@jagheterjessica) Mar 26, 2017 kl. 5:57 PDT


    Det gick inte riktigt som tänkt, jag är den första som kan skratta åt mig, oss och vår insats. Skit händer. Dessutom var jag väldigt glad över att hon just FÖRSÖKER. Fanns ingen tvekan i henne och allt kändes skitbra. Lite för bra bara, då kontrollen tryter när hon är så jäkla laddad. För er är det här 1. inte bra, 2. inte rätt, men inte heller 3. ingen nyhet! Ni som följt mig/oss vet att det är såhär det kan se ut, ni vet att det här inte är något som jag har som mål eller ser som någon form av ideal. Men ni vet. Jag vet. Alla i min närhet vet. Jag gör vad jag kan och det går väldigt långsamt i utvecklingen, det är ren dagsform (döpigg = inga höjdarresultat) och ni känner också till vår bakgrund från t ex förra årets katastrof-självförtroende där jag ALLTID la hästen i skiten. Det knäckte mig till och med till slut men ändå så fortsatte jag, och fortsatte och fortsatte. Lasse var/är medveten om problemet och vi jobbade med det varje träning. T ex sist så låg det med i bakhuvudet: "rid inte för långa vägar så du blir osäker på ögat". Det är ingenting nytt över huvud taget.
     
    Men i alla fall. Jag har mitt "största fan" som hänger både här och följer mig och mina hästar på instagram. Vi kan kalla henne Geggamoja för det är typ ett anagram. Tyyyyp. Jävligt långsökt men ni fattar sarkasmen. Jag har ingenting över för denna människa, och brukar läsa hennes kommentarer med lite avstånd. Geggamoja gör sig nämligen bara besvär när det ska klagas över att något är fulare, värre, mer brutalt, och dåligt än vanligheten. Det är ju precis så det brukar fungera. Och som sagt, jag stör mig på henne men hon är och har aldrig varit ett problem. Jag kämpar ju på med mitt på min kant, liksom.
     
    Hon skrev en kommentar som innehöll bland annat "hur jag kunde vara stolt över detta", att det var hemskt och inte skulle delas. Typ. Kommentarerna tog hon bort efter en stund och jag minns dem inte ordagrant bc fanns inget att lägga på minnet. En vän såg detta och såg väl komiken i det så hon hänvisade till detta i en fb-grupp. Mitt konto är (medvetet val) öppet på instagram och kontot delades och kommentarer började skrivas. Sedan tog det hus i helvete. Detta är inte Geggamoja utan en vi kan kalla Pruttiluskan.
     
    P: "Men dra ner det där jädra huvudet och ta på en nosgrimma för fan!
    Den gör ju likadant på träning med? Inte lika illa som på tävlingen men den sätter ju upp huvudet och drar.
    Och jag skulle inte ha pelham när den gapar och slänger sådär när du tar i den.
    Byt till nåt annat som kombinationsbett eller nåt.
    Usch!
    "
     
    Jag: "Nosgrimma, gärna martingal och lite sporrar och spö kanske? "
     
    P: "Eller så rider du bättre, slutar slita i käften och lägga hästen i botten på vartannat hinder?"
     
    Jag: "😂😂😂😂 Har du sett något från tidigare? Historia och bakgrund? "
     
    P: "Typ hela din insta.
    Samma med knabstruppern, den lägger du i botten. 5-åringen ger du inte så schysst support hela tiden, men visst unghästar är vingliga.
    Men du sliter i ditt gamla sto nåt inåthelvete innan hinder och hon kör upp huvudet.

    Skulle definitivt stabilisera med en martingal så du kanske slipper slita bort hennes kindtänder."
     
    Jag: "Wow, du har verkligen gått till botten med din källkririk (precis som vanligt) 😍 Jag har alltid en öppen inbjudan till alla att prova Aleccis. Så om du pallrar din feta röv ner till smålands skogar är du välkommen att prova. 😃
    Alla hästar är inte likadana. Aleccis är ett väldigt speciellt projekt som or one of a kind. En överbyggd stopper som kräver en blandning av stöd, fart(!) och hon går bara när självförtroendet sitter. Vi har tränat (ja vi tränar faktiskt! För både A- och C-tränare) stenhårt i vinter och väljer nu att prova en 120 igen. Om du vore läskunnig hade du förstått att det INTE gick som det skulle. Dessutom finns det en bakgrund i den här hästen som du inte känner till. Nej, det är inte enligt skolboken och NEJ man kan inte heller tro sig lösa problemen genom skolboken. Tro mig, vi har provat. Hon är mjuk som sammet och hårdare än sten på samma gång. Känslig men precis lika "okänslig".
    Är du inte intresserad av att komma ner och prova så är jag inte heller intresserad av din fantastiskt konstruktiva kritik.
    "
     
    P: "Har en häst som var precis likadan som din. Sprang som satan innan hinder och sysslade med allt annat emellan.
    Att du sen lägger hästen i botten kan du inte skylla på henne och hennes bakgrund utan på din egen jäkla avståndsbedömning.
    Och den syns genomgående på alla 3 hästarna.
    Att du tycks tro att det är snällare att rida utan martingal (men slänger på ett pelham?) och sen sliter och drar som fan tyder ju på dels att hästen inte har lydnaden som krävs och att du inte hänger med.
    Och jag syftar inte på senaste filmen utan jag har kollat igenom alla för 2016 också.
    Hästen har ju bakbenen i Haparanda innan hindren förtusan!
    Struttig galopp och spänd överlinje för den kör upp huvudet.
    Säger inget om att hästen inte får ha attityd men du måste ju kunna rida igenom hästen ändå.
    "
     
    Jag: "Kom då! Du som kan och vet "
     
    P: "Ja får jag slänga på den utrustningen som troligen krävs på din häst så visst"
     
    (Jag slutade svara för det bokas ju ingen tid, plats och datum. KOM DÅ FÖR FAN!)
     
    P: "Skulle vilja se tandvårdsprotokollet på den där hästen. Kan lova att kindtänderna är slitna av bett och sår i slemhinnorna.
    Men det är ju bättre att rida utan utrustning och slita hästen i munnen
    "
     
    Andra i gruppen tog mitt parti och fortsatte bråka med Pruttiluskan. Det hade ju kunnat vara bra här. Men det bara fortsatte. Kritik mot mig och hur jag beter mig mot min häst. Jag har ALDRIG sagt att jag är bäst eller att jag rider henne bäst. Vad jag däremot ALLTID säger är att vem som helst är när som helst välkommen att prova. Inte för att jag inte tror de skulle re ut henne, för det kommer de flesta göra. Men för att jag gladeligen visar KÄNSLAN från ryggen också. Det är inte så himla lätt som det tycks se ut. Jag har alltid en öppen inbjudan till att prova Aleccis. Säg bara till så bokar vi en tid liksom. No hard feelings, och ingen behöver bevisa något. Bara prova - för intresset finns uppenbarligen. Men det försvinner när erbjudandes dyker upp. Aja, Pruttiluskans fortsatta kommentarer löd så här:
     
    Eller förresten, andra medlemmar grävde i "P"s arkiv och vad de än delade så hade P förklaringar serru. *Bild på häst med bakbenen i happarande* "Bilden är från ett ärovarv". *Bild på vidrig sits över hinder* "jag har gått ner i vikt sedan den bilden togs" osv, osv. "P" grävde i min kompis arkiv och letade skit att klaga på. Min kompis stod på sig. P's kommentar:
     
    "Samma som att jag kan försvara svanken på den bilden du lade upp på mig.
    Skillnaden är att genomgående i Jessicas videor är det samma "fel" gång på gång.
    Hästen motarbetar och hon försöker ta i den/stabilisera handen.
    Det är en dragkamp hela ritten igenom.
    Och har inte blivit bättre på över ett år?
    Ta hjälp då av en martingal så hästen fattar att det är lättare att hålla huvudet still och ta bort den sen?
    Hur svårt är det?
    "
     
    Och:
     
    "Jag ifrågasätter varför hon inte tar åt sig av (tränarens?) förslag om martingal för att vägleda sin häst?
    Varför envisas med att vara "snäll" med så lite utrustning som möjligt?
    Vägled hästen först, sen kan du plocka bort allt onödigt när hästen lärt sig och fått styrka.
    "
     
    (Varken Lasse eller Ann har ifrågasatt valet av att inte använda martingal på A. För kunnigt folk (dvs mina tränare) begriper att allt inte är svartvitt och att man inte kan stoppa in alla hästar i samma fack eller för den delen utgå efter samma "skolbok". Jag blir så jävla provocerad av att HON hittar på vad mina tränare sagt och att jag inte lyssnar på dem?! Men jag kommenterade inte ett enda ord mer. Kunde aldrig tänka mig att det skulle spåra ur som det gjorde...)
     
     "Summan av kardemumman är att man inte är öppen att prova nya saker och tror att man vet bäst hela tiden.
    Lyssna på Peder fredricson om att plocka russinen ur kakan i alla discipliner.
    Blir så jäkla irriterad när man är instängd och trångsynt när det kommer till att hjälpa sin häst framåt.
    Genom att stabilisera huvudet så kan du som ryttare fokusera på avståndet mer.
    Sen när ni jobbar ihop och inte mot varandra så kan du plocka bort hjälpmedlen?
    "
     
    Jag har ALDRIG påstått att jag kan och vet bäst. Aldrig. Vad jag däremot fortsätter ta ställning mot är att jag inte vill ha martingal på min häst. Jag vet att 99% av alla som någon gång sett/träffat oss också anser att det hade hjälpt men anledningen att jag inte har den där är INTE av ren princip, utan för att jag ju faktiskt har provat! Och gissa vad; det gav INTE önskad effekt. Missnöjd häst som känner sig instängd, ifrågasätter/missförstår och "backar" in i sig själv istället för att glatt försöker lösa problemen framför näsan är vad som hände. Jag har alltså provat. Och att vadå vara instängd osv; JA, jag håller stenhårt i många saker och vill ogärna rucka på vad jag anser vara humant/ohumant mot hästen. Men jag är inte omöjlig; nu håller jag t ex på att vänja in mig och Latoya på sporrar då jag insett att de kan hjälpa oss. För jag måste hitta något som får effekt för att kunna utvecklas. Så även om jag absolut inte gillar sporrar, så är jag inte sämre än att jag får backa från mina principer och helt enkelt "se vad som händer". Jag köpte nya sporrar för 500 kr att prova till dagens hoppträning. Hey, jag försöker jag också!
     
    Min kompis skrev detta: "Vad Jessica nu väljer att göra eller inte göra är faktiskt upp till henne. Uppenbart så fungerar det ju för både henne och häst, då den nu är 17, still going strong, hoppar och får med sig rosetter från nästan varje start."
     
    Då väcktes tdb-snokandet till en ny nivå. Och det är nu man ändå kan börja skratta åt P om man inte redan gjort det, haha. Hon skrev:
     
    "Min är 18 och topp tre jämt..."
     
    (På tdb hade P varit tre två gånger scense typ ever. - om vi nu ska vara sådan. Och det är klart jag är "sådan"!)
     
    P's försvar: "1. Hästen tävlade senast 2014 då hon var ofräsch och halt.
    2. Hon fick föl 2015 och har ridits igång till nu med tanke på
    Åldern

    3. Jag tävlar inte lokalt längre och fräser runt.
    4. Jag har inte 3 hästar som mamma betalar utan jag rider på den enda jag har och hoppas på 2 åringen sen hemma.
    "
     
    Min kompis: "Tillåt mig citera: "Min är 18 och topp tre jämt...""
     
    Och P GÅR PÅ MIG IGEN: "Och har Jessica placering jämt?"
     
    De fortsätter tjafsa och fler hänger på och skrattar åt P's lögn. Sen börjar P påstå att hon skojade när hon skrev att hon är topp tre jämt. Efterhandskonstruktion much? Haha, patetiskt.
     
    P fortsätter: "Jag har inte gjort bort mig ett dugg 😂 men att du sitter och säger vad för resultat Jessica har och sen pekar på att jag har blandad kompott.
    Jag har tävlat 3 tävlingar iår.
    Vilket är ~ 17% i placeringar med antalet starter. Med en häst som inte har gått på 2 år.
    Jessica har 8 starter med den hästen och 4 placeringar varav alla utom 1 är lokaltävling. Och Max 115.
    Nu skiter jag blanka fan i resultat med tanke på att målet är 1.30 så nu är vi mest ute för att hennes hjärna ska coola ner och laddar för utesäsongen.
    Vad Jessica har för mål (eller du heller för den delen) vet inte jag.
    Vill hon ränna runt på 1m lokal så visst.
    Men har du/ni ambitionen att komma längre än så så behöver man analysera om man verkligen ska låta hästen slå med huvudet.
    Eller att man behöver öva mycket mycket mer med sin egen avståndsbedömning?
    Varför ska man vara så jävla enkelspårig och inte ta till sig av kritik och tro att man är bäst?
    Jag är inte bäst men mitt mål är att bli lite bättre hela tiden.
    Unghästen ska kvalas till breeders sen och gå alla unghästchampionat.
    Jag har ett längre tänk än att låta hästen fara runt som en idiot och vinna 1m.
    Ser varken snyggt eller hållbart ut.
    "
     
    Jag orkar fan inte. Hon vet INGENTING om mig, mina hästar, min träning, MINA FÖRUTSÄTTNINGAR, mina mål, min bakgrund... eller för den delen A och detsamma om henne. Så det finns ju ingen anledning för mig att ta åt mig, men ändå har det dragit ner mig rejält under ytan.
     
    Sedan började äntligen konversationen handla om P och ifrågasätta henne. Fler backade upp mig och det var de som drog lasset (<3). Själv höll jag mig borta. Men läser och sjunker gör jag ändå. Dum som man är.
     
    Men inte håller det länge, nej nej. P tar printar på mina resultat, flera sidor, och lägger ut i kommentarerna och menar på att mina resultat inte var "placering i nästan varje start" - vilket ju så är fallet. Ibland har vi placeringar varje tävling en till två, och ibland åker vi hem tomhänta, precis som alla andra. Det är inget konstigt?
     
    Min kompis backade upp mig och sa att det ju inte är jag heller som påstått mig ha placeringar jämt. <- true. Och så var det igång igen. De tjafsar vidare. Min kompis tar mitt parti och ifrågasätter varför P fortsätter gå på mig.
     
    Fler hoppar snart in i tråden och ifrågasätter P och håller faktiskt mig bakom ryggen. Inte lika mycket som min kompis, men de är defintivt inte på P's sida i alla fall. Sedan kommer trådskaparen in (som alltså inte skrivt något mer än att hon gjorde inlägget) och skriver att det inte var meningen att det skulle bli såhär.
     
    Detta var EN tråd. Med över 150 kommentarer. Det finns en lika lång till och ytterligare en till. Och P hamnar gång på gång hos mig.
     
    P: "Och vart någonstans har jag skrivit att jag är proffs och aldrig gör fel?
    Kärnämnet som jag försöker påvisa är att man är trångsynt och inte har ett öppet sinne när man ska komma någonstans med sin häst.
    När det ser likadant ut efter ett år kanske man måste utvärdera vart grundproblemet sitter?"
     
    Alltså bläää. Hade detta varit vilken annan jävla dag som helst så hade det varit fine till viss del. Men efer 2,5 timmars sömn och allmänt instabil så sög jag åt mig som en torr jävla tvättsvamp som någon sänkt ner i en hink med flytgödsel. Fb är flytgödsel.
     
    Det är inte att någon sitter och tycker illa om mig och min ridning som är problemet, absolut inte. Det är vetskapen om att hon tror att jag medvetet idiotrider och sliter hästen i käften, som gör ont. Som tror att jag "vet bäst" och inte tar hjälp, försöker lösa problemt osv, osv. Jag älskar min häst och JAG VET att vi har problem! Jag jobbar med det dagligen!
     
    Nu måste jag dra, men jag tänker antagligen fortsätta älta detta några gånger till. Herrå.
     
    Ps. fick kärlek från pm också och jag är såå glad för det. Det höll mig över ytan en bra bit innan jag till slut bört ihop igår. Kärlek till alla som vet hur det ligger till och som stöttar. <3

    Woopwoop hoppträning!

    Hoppträningen igår gick bra och jag hade turen att få ta med mig båda hästarna. Dessutom så hade jag Ebbas hjälp (och filmning) PLUS att jag nu gav mig på att göra en så kallad "voiceover". Jag provade med en singstart-mikrofon, och det blev inte bra men det gick. Ljudet är väldigt lågt - det är jag alltså medveten om, vet inte hur/om man kan höja det. Aja, jag tänker inte skriva så mycket då det bara blir dubbelt då jag ändå babblar på filmen. Vi hoppade en bana med långa anridningar och eftersom jag är rätt nöjd så har jag inte alltid jättemycket att säga och har därför fyllt ut med lite "allmän-info" och inputs om hästarna i stället. Ni kommer märka! Ge mig gärna kritik så jag vet vad jag behöver förbättra (utöver ljudvolymen då, hehe).
     

    Nice guys

    Djuren har varit finfina den senaste tiden. Aleccis fick några dagars sammansatt vila. Det skulle ha varit fyra, men blev fem. Jag hade ändå lite flyt mitt i den oplanerat tuffa jobbveckan förra veckan. I vanliga fall blir det lite av ett problem att köra GBG-turen (då jag är sover borta), vilket innebär att hästarna kommer i kläm och jag måste få hjälp med mat/vatten, och att rida går givetvis inte. Men då hade jag ändå tänkt att både skulle ta det lite lugnare. L skulle stå en av dagarna, men fick nu två lediga dagar efter tävlingen och A skulle få fyra dagar varav två av dem var under tiden jag körde t-o-r till GBG. Så det var inte alls hela världen faktiskt.
     
    När jag väl red Aleccis igen efter att hon hade haft sin lilla vila så var hon först lite hängig i handen och något stel i sidorna, men efter att ha ställt in, ut, format och ridit lite förvänd galopp så var hon superfin! Mjuk, trevlig och som den dröm hon är. Lycka! Nästa dag gick hon "ute". Pigg som fan! Dessutom har jag ridit i bara skor de senaste dagarna men nu brände det som fan på vaderna så det var svårt för mig att hålla om henne ordentligt. Är ändå nöjd med henne och att jag kunde hålla ihop henne rätt bra ändå med tanke på förutsättningarna.
     
    Idag och imorgon kör jag först den längre dagen och därpå den extra tidiga dagen vilket brukar innebära att jag inte hinner rida pga måste sova så tidigt som möjligt. Men planen är att jag ska försöka rida Aleccis ändå. Hon behöver gå känner jag. I morgon blir det nog årets första träning - ÄNTLIGEN!
     
    Latoya har gått dels på ängen och dels en sväng i byn i veckan, men i förrgår gick över och bredvid stora vägen - dvs en ny runda. Det kändes som hon behövde se något nytt. Det gick bra och hon är den första unga hästen jag haft som inte funderat på vad tusen de vita strecken i asfalten är för något, haha. Standard är ju annars att de reagerar litegrann på dem, men inte Latoya. Hon blev dock lite uppslukad av den energin som kommer av fordonen i de hastigheterna (100-väg). Dagen efter gick hon på ängen igen. Jag vill just nu rida ihop henne lite extra och jobbar på med skänkelvikningar för tillfället.
     
     

    Resultat från Vetlanda med Sacke, Aleccis och Latoya (12/3)

    Nattjobb, fyra timmars sömn och därefter pang på med hela styrkan på tävling på hemmaplan. Jag klagar inte! Tvärtom. Jag är väldigt nöjd med att ha möjlighet att starta alla hästarna och extra kul (och smidigt, hehe) när det är på hemmaplan. Dock hade det inte gjort ont att ha fått sova lite mer bara. ;)
     
    Sacke var först ut och skulle hoppa 90 cm. Han vad himla laddad! Taktade fram och var sådär "härligt" brutalt stark som bara han kan vara, haha. I det läget har jag inte en chans att rida ihop honom, men skam den som ger sig. Hoppa gjorde han glatt i vanlig ordning.
     
    90 cm bed. A:0/A:0
    Det var en solkatt på första hindret som ställde till det för flera stycken. Sacke tittade till på den, tvekade men hoppade stillastående. Då räckte han inte över utan vi landade på bakbommen. Sedan flöt två, tre, fyra, fem och sex på riktigt trevligt men så var tydligen sjuan otäck med sitt läskiga plank så där fick vi ett stopp. På andra försöket skuttade han över men då fick vi med oss en bom också. Det kändes mer som "äsch, skit" än egentligen stora problem. Felen strömmade över oss, trots att rundan eller känslan inte var så dålig egentligen. Vi hade vara lite oflyt med första och sista hindret, hehe. 14 fel red vi ihop totalt.
     
    In i lådan med honom och ut med Aleccis. Hon var också sjukt taggad och nog för att hon brukar ligga på, men hon brukar inte bli stark i den bemärkelsen att hon kräver styrka mer än det tydliga stöd som är "standard". Men nu var hon extrem! Och när hon är skitpigg så brukar vi som bekant inte vara som vassast... Så förväntningarna var sisådär... Banan var det inget fel på förutom på en grej, haha. Det var svårt att komma emellan och korta vägarna i omhoppningen. Den kortaste vägen blev lite väl snäv i landningen ur kombinationen men det fanns gott om plats i nästa anridning. Alternativ två hade flera tidtagargrejer "i vägen" som gjorde att vinkeln blev sämre och det skulle kosta tid att "runda" tidtagningsgrejerna innan man kan slinka mellan själva hindren, och tredje vägen var den långa (förutom att följa väggarna då förstås), så den är ju inte ens ett alternativ, hehe. Här ska fan inte ges bort någonting! Däremot var ju tredje alternativet perfekt att rulla på med Sacke. Så på så vis kändes det ändå bra.
     
    Aleccis 100 cm bed. A:0/A:0
    Jag glömde säga till min kära hästskötare att jag inte tål filmer filmade från lilla läktaren för man ser ju fan ingenting, haha. Men det går jag ta på mig! Visste inte att de ställde sig där :) Det syns inte riktigt på filmen att hon var sådär pigg och framför allt stark utan det ser väl lika skruttigt ut som vanligt ungefär. Rundan i sig var väl en medelrunda, stabila distanser och oftast bra lägen men ett sämre på fyran. Ge hand så lyfter hästis på benen ändå, inga problem. Det som grämer mig rejält, och gjorde hela dagen, var att jag blev så jävla slarvig ju längre jag kom på banan. Det gällde med alla hästar i alla starter! Så jävla riktigt uruselt dåligt ridet! Så det är vad som händer efter åttan. Vi drar vänster och jag är sen med att titta på kombinationen så jag upptäcker att vi är på tok för mycket "rakt/längs bredvid" den än vad jag hade önskat och det är därför jag svär. Men då fick jag istället låta henne glida ut lite längre och sedan vända runt och försöka bibehålla så mycket tryck som möjligt. Aleccis är ju omhoppningsmästar så hon fixar <3 Och sedan den där skitdåliga svängen som jag ändå var tvungen att försöka ta. Gick sådär. Vi höll på att krocka med ett hinder, och tappade väldigt mycket tid, men sedan flöt resten på igen och hon är så fin min älskade häst. 0+0 fel och det räckte faktiskt till vinst trots allt. Kul för oss! Jag var därmot inte alls nöjd med vår insats när jag red ut. Jag kunde ha gjort det så mycket bättre. Men att vinna är ju viktigare än att det är snyggt, det vet ju allaaaa ;)
     
     
    Hästbyte, och denna gång dags för Sacke igen. Jag hann knappt upp på honom förrän han travar iväg med mig, haha. Han är så charmig! Framhoppningen är långt ifrån det bästa vi gjort. Jag får jobba rejält för att få med mig honom (och det blir rätt mycket fördröjning ibland, haha) och samtidgt ska man ha uppsikt på andra, hinder och hur många det är kvar till min start. Det är ju inte värre än att det går, men lite kämpigt är det minsann. Sacke däremot var fortsatt pigg och på alldeles strålande humör. (Man tackarrr!)
     
    Sacke 100 cm bed. A:0/A:0
    Jag rider in och visar grinden på femman som han faktiskt backar av lite mot men lydigt nosar på. Vi kollar ävnen lite på fyran och dennes utfyllnad. Resten känns oproblematiskt. Vi sätter igång och ja, vad ska man säga. Han gjorde en fantastisk insats! Ett, två och tre. Mot fyran flöt vi ut lite, stöttar allt jag kan mot femmen men vi går lite, lite nära där så jag är mån om att ge honom mycket hand så fort han inte verkar "behöva" mer stöd pga ev otäckt hinder. Bra distans till sexan, men i svängen till sjuan känner jag hur jag defintivt inte har honom på bakbenen utan där är det 100% framtungt och jag gör vad jag kan men "räknar" med ett nedslg då det inte känns som vi kommer komma upp med fram tillräckligt. Han klonkar i, men den ligger faktiskt kvar. I landningen efter åttan så drar han inåt rejält och tränger för skänkeln så jag har inte en chans att få ut honom. Som väldigt orutinerad i dessa sammanhang så ville jag definitivt inte kapa några vägar, men där blev det ju kapat ändå. Försökte idiottänka framåt i vändningen upp mot kombinationen och kände hur vi tappade galoppen lite där men med smackningar så tog han oss igenom kombinationen utan att känna på bommarna. Vidare över de två sista hindren och han gör det som att han aldrig har gjort annat. Så himla duktig! In i mål med hans livs första 0+0:a och inte nog med det - han knep till och med en placering! Woho! Så jävla nöjd och stolt över honom! 9:a kom vi.
     
     
    Hästbyte igen och denna gång var det Latoyas tur. Hon fick gå in på prisutdelningen och ta emot Aleccis pris. Så det var ett långsamt, vingligt ärovarv med en väldigt frågande häst som undrade vad tusan vi höll på med, haha. Söt. Red sedan igång henne och hoppade fram.
     
     
    Latoya 100 cm avd B
    Hon hade inte en överdrivet pigg dag, men inte heller en av hennes slöaste så mina fötter bankar mot henne sidor i vanlig ordning. (Jag är SÅ trött på att inte få fram henne!!) Men hon skuttar snällt över vad som serveras framför henne och hon sätter en ändå rätt okomplicerad nollrunda. I vanlig ordning rider jag som en påse skit i slutet och vägarna är under all kritik. Kolla bara på sista hindret till exempel. Morr... Ryser av agg mot mitt bekväma jag som är så slarvig! Blir ju inte schysst mot hästen... Men som sagt, noll fel och duktig toytoyponnyskrutt!
     
     
    In med Latoyahästen i lådan och hästbyte igen. Denna gång dags för dagens sista klass. Aleccis var piggelin i vanlig ordning, men jag klagar definitivt inte. Visst, hon var lite väääl på, men hellre det än att man ska behöva driva till förbannelse, haha *pik L* Banan gillade jag! Den kändes skitbra, mycket distanser och en trevlig omhoppning som såg ut att inbjuda till bättre flyt än den förra.
     
    110 cm bed. A:0/A:0
    Herreguuuud. Det blev inte bra det här... Hon är sjukt jävla taggad och ligger på från början. Första distansen gick i alla fall att rida på fem, men nästa skulle ha varit sex galoppsprång. Det blev fem där med. Sedan kombinationen, runt och över sjätte hindret som är VADFANHÄNDEDÄR?! Jag blir liksom övertalad av henne och låter henne gå fast det ser ut som att jag skickar henne som fan. Hon hinner inte ens hoppa ett ordentligt språng utan slänger upp benen i luften och liksom "skjuter" oss över. Herregud, herregud, herregud. Dåligt ridet! Anser där och då att jag ändå försöker plocka ner henne lite efteråt och fick ändå ner min energi lite, men ser hellre att jag gjort en tydligare förhållning där, för hon springer faktiskt bara vidare. Sen syns det JÄTTEtydligt vad jag gör för fel mot sjuan. Jag är alldeles för sen i stödet och där flytar hon iväg åt sidan för mig. Mina händer åker upp lite och när jag leder tillbaka med högertygeln blir hon rädd och stressad av mig. Som att jag ska slå henne?! Alltså jag slår inte på henne när hon stannar :/ Det gjorde lite ont i mig. Tog lite tid på oss och hoppades att hon skulle lugna ner sig lite. Tänker att vi ska avsluta trevligt på den linjen med fem språng ner på vattemattan men hon är knäpp och sticker där emellan! WTF?! Jag riktigt känner hur hon sular oss framåt med rejält tryck bakifrån som att hon typ gräver ner hovarna och skjuter på. Blir lite trångt men inte värrre än att hon hinner upp ändå. Well, det gick ju definitit inte enligt plan. 5 fel red vi ihop.
     
     
    Sista vändan ut med Latoya för hennes debut. Det kändes bra och rimligt, MEN såklart lite oroande med tanke på att det upplevs högt när hon inte svarar framåt. Hon hoppade bra på framhoppningen men lite mer bjudning hade inte skadat.
     
    Latoya debut 110 cm avd B
    Jag försöker sätta en bra galopp i henne och rider mot första hindret. Redan på distansen ner till andra så stoppar vi in ett extra. Försöker få igång mer galopp i henne i landningen igen och rider mot nästa hinder. Kommer lite nära men räcker ändå fram på sex galoppsprång där. Tänker framåt igen men känner att hon står emot lite, litegrann. Inte mot första, men hon siktar bredvid b. Så jag smackar och leder in henne men det finns inte ens chans i världen för henne att räcka fram. Stopp på b och bara att göra om! Tänker framåt och tycker ändå att hon känns bättre denna gång. Hon lyssnar på framåt och backar inte av mot a, men det är som att hon nu tror att det ska bli trångt som fan och står emot men ändå vill, ungefär. Men stopp igen, plus att vi rev a-hindret in. När de byggde upp så funderade jag på om jag skulle utgå, men samtidigt så hade det känts riktigt tråkigt att inte få igenom henne. Jag vill inte ha med den känslan ut, så jag beslutade mig ändå för att ge det ett förösk till - men att nu ta till alla medel. Så jag drev, smackade och la på spöt. Ååh, hon försökte verkligen och vek sig dubbel och hoppad på sniskan för att ta sig igenom. Bästa lilla Latoyahästen <3 Så snäll! Nu hade vi ju ändå bara snälla hinder kvar så jag red vidare. Försökte få igån snurret i galoppen igen men det gick lite småtrögt. Dessutom så drog hon sig intill hindren efter detta, men klippte i rejält uppåt för hon ville inte riva. (Kolla bara bakbenen över sexan!) Sjuan-åttan skulle vara på fem språng men jag fick verkligen inte in det, dels då hon drog sig in mot sjuan och sedan måttade hon även in sig nära på åttan. Avslutsningsvis kunde vi ändå skutta över nian på en helt okej avsprångspunkt och utan att lufta onödigt i språnget. Jag är glad att jag slutförde rundan och resten var faktiskt - eh, inte perfekt, men resten gjorde hon bra. Det var bara kombinationen som ställde till det. Bara och bara... Det är ett nog så stort problem, men ni fattar. Efter att ha funderat en stund så har jag nog kommit på vad problemet kommer ifrån. Kombinationen står ganska långt ner på diagonalen och nära in mot hörnet så att säga. Det känns som att hon upplevde det lite trångt eller så, precis som att de ofta slarvar när de hoppar mot väggar/staket. Frågan är om vi hade kommit igenom på andra förösket om jag hade ridit runt och visat henne att det fanns plats..? Hm, det kan jag bara spekulera i. Huvudsaken är ändå att vi tog oss igenom svårigheten för den gången. Men nu sänker vi hindren igen. Jag är nöjd med hennes insats och att hon faktiskt, efter lite övertalning, vågade försöka. Däremot MÅSTE jag få fram och ihop henne. Det här går inte annars. (Jag vill ha henne som hon var när vi träningshoppade 110 i landsbro. Då var hon helt perfekt!) Vi slutade förresten på 18 fel. Obs, det kändes mycket värre än vad det ser ut.
     
     
    Sammanfattningsvis så har alla hästarna gjort en felfri runda var och alla har fått en rosett var. Hehe, viktigt att det blir rättvist ;) Jag är allra mest stolt över Sackes placering, och är mest missnöjd över min fruktansvärt slarviga ridning. Alla hästarna har gjort sitt bästa och det har varit roligt att ta med dem allihop, även om det har krävts en hel del jobb för att få det att gå ihop.

    Ett år sedan - Borås och Lillis

    För drygt ett år sedan var jag och Aleccis på vårt första RIKTIGA meeting. Vi åkte till Borås och hade det alldeles underbart. Bra tävling, rätt så bra resultat (för att vara oss) och nya underbara bekantskaper. Det var sååå värt det och så himla roligt! Jag tänkte lägga upp våra rundor igen bara för att det är ett kul minne. Tyvärr så har jag ju ingen film från vinnarrundan, men resten finns.
     
     
     
     
     
     
    Jag irriterar mig fortfarande över att jag ångrade mig mot sista hindret. Eftersom vi ändå rev när det blev kaos för att jag förstör hela anridningen så hade vi inte förlorat något på om jag istället bara hade låtit henne gå. Är det något hon gillar så är det ju när det går fort. Men visst lärde jag mig mycket på detta meeting. Det var så nyttigt att tävla såhär, flera dagar :)
     
    I söndags var det även ett år sedan jag sålde Lillis. Shit vad tiden går! Jag har tyvärr inte alls hälsat på honom så mycket som jag har öskat, men ska ta tag i att fråga om jag kan komma någon dag snart. Lilla fina, älskade, närgånga ponny <3
     

    Nytt och bytt

     
    Nu var det sådär längesedan igen! Det har hänt en del "stora" saker sedan sist, men annars har det flutit på som vanligt. Några av de lite "större" sakerna är att jag t ex har ramlat av Latoya för första gången - say whaat, haha. Tog bara elva månader ;) Sacke har gjort sin första 0+0 och fått sin första placering! Hur stort var inte det då?! Så himla stolt över honom *hjärtanögon* :D Nästa "stora" sak är att jag numera bara äger två bilar. En är nämligen såld. Och så har Latoyahästen tagit sitt fösta 120-språng.
     
    Det var i förra veckan som Latoya var lite pigg (utropstecken, utropstecken, utropstecken), det var andra dagen med snö och vi skrittade neråt från gården. Hon skrittade som en vuxen häst i normalt tempo och relativt rakt (dvs inte i sick-sack dit nosen pekar). Duktigt! Hon har varit lite skeptisk bort mot skogen på ena sidan vägen, "bakom" en hage, och var så denna dag med. Detta i kombination med att vi ALLTID börjar våra trimpass på ängen med bus och några varv i galopp innan vi börjar jobba - så ängen är förknippad med positivt arbete, bus och glädje redan som det är. Hon reagerade på något i skogen och vände lite hastigt ut på ängen. (Jag rider alltid ner och tar en annan väg in på ängen för att det ska bli en ordentlig framskrittning, men man kan ta två kliv från vägen så är man ute på ängen som går längs med vägen.) Det gick varken undan jättemycket eller var jätteexplosivt men jag tappade ändå min högra stigbygel och när vi sedan var ute på ängen så drog hon ner huvudet och drog iväg i bocksprång. Jag bråkar låta tyglarna glida mellan fingrarna och låta henne busa lite, men nu följde jag med fram och satt delvis framför sadeln med högersidan. "Tack vare" (eller på grund av är väl närmare sanningen...) Aleccis så "vågar" jag inte klämma åt hur som helst för det blir inte bra när man gör det på henne, hahah, så jag höll ju liksom knappt om med skänklarna rent instinktivt fast att jag absolut hade kunnat göra det. Därför var det inte jättekonstigt att jag efter en stund tappade balansen och åkte ner i snön. Latoya sprang vidare några varv innan hon sprang hem. Jag gick efter och när jag kom upp stod hon på rännebryggan och såg skitglad ut. Jag gick med näsan i mobilen och när jag tittade upp igen så kom hon travandes till mig (<3) lika glad, och så satt jag upp igen, och så red vi ner för andra gången och kunde sedan påbörja vårt lilla pass.
     
     
     
    Sackes insats på tävlingsbana tar jag i ett eget inlägg med resten av resultaten, men däremot filmsnutten på Latoyas 120-språng kan jag bjuda på. Ska klippa ihop allt till en film, men det finns ingen tid över just nu. Det var inte planerat att pressa upp henne ytterligare tio centimeter utan det bara blev så. Vi var fler som hoppade och den som skulle lägga upp hindren på 110-ish (inte hoppryttare) måttade lite, eh, fel, och tog i lite extra. Så det var snarare på 120-ish än 110. Hästis gick dock som tåget så det var ju inte hela världen.
     
     

    Toytoyponnyskrutten är hoppad och redo för tävling i helgen 😃 #5yo #latoyahästen #sporthorse #cow

    Ett inlägg delat av Jessica Wilhelmsson (@jagheterjessica) Mar 8, 2017 kl. 4:40 PST

     
     
    I morgon ska skrutten åka och träningshoppa. Hon gick sin 110-debut (tar det också i tävlingsinlägget), och ska därför hoppa lågt och lätt. Vi ska hoppa kombinationen femhundra gånger och resten på typ 90 eller något. Lågt och lätt bara. Dessutom ska jag hoppa henne med vapen på fötterna. Ska se vad som händer. Vet att hon kommer sparka mot skänkeln lite, men jag måste ju få fram henne... Kliar mig i huvudet då hon är så bekväm av sig, för då blir det högt och mycket att häva sig över plus att hon inte räcker fram på distanserna när hon inte svarar framåt som jag önskar. Kan ju inte hoppa henne med dressyrspö liksom. Eller jo, på träning, men inte på tävling. Annars hade jag hellre haft dressyrspö än sporrar alla dar i veckan. Lätt val.
     
    Jag själv blev inringd på mer jobb då det kristade pga sjukdom på det andra åkeriet, så jag har nu jobbar sex dagar på raken och ska snart påbörja den sjunde. Sjudagars arbetsvecka jao. Ser fram emot en lugn jävla helg sedan! (A har gått som vanligt, men har efter tävlingen haft en sammansatt minivila pga magkänslan sa det.)

    Tävlingsplanering under våren

    Jag har sett över tävlingsäsongen lite mer nu när vi är mitt i den. Tänkte dela med mig av mina tankar hittills. Allt kan ju ändras men just nu ser det ut som följer:
     
    v 10 - (jobbhelg, natt) hemma i Vetlanda: Aleccis 100+110, Latoya 100+110 (debut), Sacke 90+100
     
    v 11 - träningshoppning för Latoyahästen (har inte valt dag ännu och således inte anmält än)
    v 12 (jobbhelg, natt) - Värnamo: Aleccis 110+120
     
    v 13 - Värnamo: Aleccis 105+115 (+ Sacke?)
     
    v 14 - (jobbhelg, dag)
     
    v 15 - Aneby fre: Aleccis 110+115, lör: Latoya 100+110, sön: Aleccis 115+120 (+Sacke?)
     
    v 16 - (jobbhelg, natt) Eksjö: ev går på L fredagen och A på lördagen. Annars hade jag gärna åkt till Udden och startat årets första fälttävlan, men det går inte att lösa med nattjobb, och då måste jag ta ledigt två pass, vilket är långt ifrån rimligt ekonomiskt. Så denna helg är rätt lös än så länge.
     
    Vi har inte planerat så mycket vidare med Sackes tävlingstermin, men han kommer inte gå 110 förrän tävlingarna kommer ut. Inomhus har vi fullt sjå som det är, hehe. För mina tycker jag det ser bra ut. Både i Aneby och Eksjö tänker jag köra fram och tillbaka varje dag. Det är fem mil till Aneby och tre till Eksjö, så det är snudd på nästgårds. Klasserna kan ju absolut bytas ut beroende på dagsform, och Eksjö är ju lite av helvetet själv för oss så vi får väl se hur optimistisk jag är när det väl drar ihop sig. Haha, jag hatar fan Eksjö. Fast de ska inte ta det personligt, för själva tävlingarna är det inget fel på. Det som är fel är att Aleccis går som en påse skit där och jag fixar inte runt oss mentalt på deras bana. Ena långsidan ställer JÄMT till det med problem för oss. A är ju inte tittig på hinder, men hon kan vara det på omgivningen och där får vi fan alltid massa stopp. Ja, klart det är psykiskt, men jag lovar att det inte bara är jag som ställer till det. Det kommer ju inte från mig från början... Hmm, aja, skitställe enligt A men om jag ensvisas med att åka dit varje år så borde det ju gå över lagom till att hon blir pensionär, hahah. Jävla häst <3 (DET SKA GÅ!!! En vacker jävla dag så!)
     

    Resultat från Växjö med Aleccis

    Världens bästa häst har varit i Växjö idag och gjort det hon gör bäst (springer fort och hoppar hinder). Superlugn på framridningen och jag själv tycker jag red fram rätt vettigt för att vara oss, haha. Rullade igång, var på henne med skänklarna från början så att de skulle "finnas med" från start, och mjukade upp sidorna lite. Kändes bra. Framhoppningen gick som smort. Inga konstigheter alls.
     
    Min plan var att rida ihop två självförtroende-rundor och därför verkligen rida jämnt, snyggt och inte jaga någonting utan försöka sätta två trevliga nollrundor. Defintivt inte sikta på någon pallplats och rida iväg. Men så är ju varken jag eller Aleccis direkt kända för att 1. rida snyggt, 2. hålla oss till vår plan, och 3. dåliga på att inte försöka vinna. Men ändå så hade jag det klart för mig vad jag ville och hur jag tänkte göra. Det fanns två alternativ i omhoppningen, jag tänkte ta den första men inte den andra. Utöver det så var planen att hålla ett jämnt tempo. Dock en bra galopp såklart. Aleccis hoppar inte om hon inte får gå på lite fart, så att rida i något slags undertempo är uteslutet förutom när jag gör bort mig och glömmer den lilla detaljen.
     
    110 cm bed. A:0/A:0
    Aleccis letar hinder och suger mot allt som potentiellt hade kunnat vara första hindret (you gotta love that <3) och så skuttar vi över ettan och tvåan. Mot trean ska det vara sex galoppsprång. Lite framåttänk, men jag tänkte väl att "lite framåt" är normalt för oss (eller nåt), så tänkte inte aktivt den framåttanken där och det blev långt. Skitlångt. Det syns inte på filmen hur långt det var, och när jag räknat fram oss och märker hur jävla långt det kommer bli så känner jag hur det är 50/50 om A kommer hoppa. Jag stöttar och är väldigt tacksam att hon klipper av. Blir kvar något i innerhanden i svängen men det stör inte språnget mer än att hon kan hoppa ändå. Sedan börjar det flyta på trevligt. Sju galoppsprång bort till femman. Planerad "andningspaus" med stort fokus på andetag mellan femman och sexan; kombinationen. Genom den och över sju-åtta på fem galoppsprång. Runt i svängen mot nian och utanför mot tio a-b. Ny sväng och över elvan. I det språnget händer det något jävligt underligt och jag har noooooll stöd/tryck/vikt i min ytterskänkel så det känns som den är över Aleccis rumpa och fladddrar (liten överdrift eventuellt) och att jag landar i brutal obalans och halvvägs av nästan. Men på filmen syns snudd på ingenting, bara om man vet vad man ska kolla efter (vingel av överliv de första sprången i och efter landningen). Rider iväg litegrann men bestämmer mig inte att gå på sex språng, vilket jag borde, utan det blir trångt när vi kommer fram. Där var jag smart nog att INTE ta i henne och bromsa, utan istället ge henne handen och låta henne sköta avsprånget. Tack vare detta beslut så hann hon upp och över utan att vara i det. Det kändes väldigt bra att jag börjar fatta beslut som passar OSS bäst. Inte alltid, men rätt som det är så dyker de upp. Annars är ju allt logiskt att göra en förhållning - som min A kommer gå emot, köra upp huvudet och vips så tar jag hennes fokus från hindret men snudd på garanti på nedslag på frambommen. Men inte nu! 0+0 fel, och vinst till och med!
     
     
    Liten väntan, ärovarv, avskrittning och in i lådan för att vila/äta/dricka/vänta, och även inta mat för egen del. Trots rätt mycket starter (och mååånga efteranmälda! Runt 20 i vår första klass och över 20(!) i vår andra) så kändes det aldrig drygt att vänta. Skönt det. Ny bangång!
     
    Aleccis var likadan denna gång på framridningen men jag hade lite svårt att komma intill hindren efter önskemål. Dvs inte svårt att få tillgång till dem, men de slängdes upp högt och maxat eller kastades ner på marken - det i sig är väl inte hela världen om det ändå görs med en jämn intervall, men det låg först länge högt och sänktes sedan ner, så det var svårt att få ett "jämnt flöde" i sprången. Det löste sig hyfsat dock med full fokus på markfolket och flyta med när det passade. Jag fick några språng i början men belv utan lite i mitten, plus att jag var något sen in på framhoppningen så ville rulla på. När de sedan låg på 110-115-ish och var ledigt från häst och ryttare, och från markfolk så ropade jag att jag skulle hoppa oxern och precis när jag rider an så springer det fram en och ska ändra - och gnäller på att jag måste ha koll, haha. Herregud, använd öronen ;)  Det var skitledigt när jag var på långsidan. Framhoppning </3 Jag är dock bra på att aldrig göra en grej eller brusa upp, så det var inte värre än att göra en volt, vänta lite och sedan ta sista språnget. Aleccis hoppade med stor glädje och självförtroende.
     
    115 cm bed. A:0/A:0
    Ett, två, tre och fyra a och b flöt på bra. Sen drar jag knät så in i helvete i hinderstödet till hinder nummer elva och river hela skiten. Det är ett tungt stöd och gjorde så jävla ont. (Har ju knäinflammation och redan som det är pissigt ont i mina knän for your information.) Tappade litegrann av mitt fokus då jag inte riktigt kom ihåg när jag skulle mot det hindret och lyssnade efter att bli avbruten. Råkade därför rida på sju istället för sex mellan femman och sexan - MEN! Ytterligare ett "bevis" på att vi är på rätt väg, för tyglarna blev nämligen skitlånga och jag kan absolut inte släppa stödet i henne i en anridning utan jag hade nävarna i magen (med lite glapp i mitten på anridningen) och ändå så kunde vi hoppa hindret som folk trots att hon inte fick 1000% stöd. Fina hästen, så tacksam jag blir! Kom lite nära sjuan men inte värre än så och red sex jämna bort till åttan - sista i grunden. Då blev jag avbruten och så byggde de upp hindret igen. Sedan fick jag hoppa åttan igen och fortsätta genom omhoppningen för att de helt enkelt skulle kunna klocka den. Bra lösning ändå, känner jag. Omhoppnignen blir ju rättvis på så vis att det inte finns någon "mänsklig felmarginal" mellan "avbryt" och "varsågod och rid". Aleccis var skitfin och hoppade bra åtta-nio-tio. Mot elvan så hade jag egentligen känslan av att gå på ett mindre i anridningen men så fick jag hålla igen och försöka få in ett till och ja, vad ska man säga. Älskar hur snabb hon är min lilla krigare. <3 Hon är rapp i tassarna. Pga det nära språnget så kunde vi rulla på på fem fram till tolvan men i svängen till kombinationen 13a-b försökte jag hålla igen henne lite. Hann inte få henne helt rak men hon tog oss igenom det ändå. 0+0 fel och 4de placering.
     
     
    Det var tight i toppen men jag hade som sagt inte tänkt att jaga något i toppen så att komma fyra var bara en bonus. Däremot var jag inte direkt glad när jag kom ut. Helvetesjävlar vad ont jag hade i mitt knä. Orkar fan inte med den skiten mer, och var är oddsen att då smacka ett svintungt hinderstöd och göra det ännu värre. Men nu i efterhand är det väl värt det. Typ.

    Ta igen lite ba

    Toytoy gick på ängen idag, vilket var bra för oss men mindre bra för den. Fan vad jag vill önskar att jag hade en ridbana... Jaja, vad jag ville komma fram till var att vi fick allt lite nytta gjord och tog igen lite av det vi missat under Latoyahästens lugna vecka. Tempoväxlingar där jag tog ner henne så mycket hon kunde och ökade på om vartannat. I alla gångarter. Hon var skitduktig, och blev jättefin! Vi gjorde lite annat grund jobb med, men tempoväxlingarna stack ut. Ambitiös häst!


    Aleccis fick lite tävlingsfix; dränkta strumpor i pälsglans (jag provar denna desperata åtgärd en gång till), genomborstad svans och klippte av en liten bit. Mer än så, utöver vanlig borstning och ridning, är inte lönt. Hon lär ju vara geggig ändå när jag tar in henne i morgon. (OBS! Värt. Aldrig att den hästen hamnar i en box igen. ❤) Hon gick i byn och några varv på en äng.

    Nästa helg går alla hästarna i VRF, och på lördagen är det ponnytävling. Såg att de har LE, och huuur kul hade det inte varit att ta med Pärla och skutta runt de stabila sextio centimetrarna? Haha, det kommer ju givetvis inte hända. Men det är väl någon knäpp saknad som ändå fantiserade ihop idén. Gammelhästen. Hon ligger i och är lika pigg, vaken och "med" fortfarande. Helt oförändrad faktiskt, än så länge. Jag menar, tjugosju är ändå lite av en ålder för en häst. Kul att hon håller sig så pass fräsch. :)

    Tandis, Toytoy och Aleccis

    Tandläkartid 07.20, mjorå. Gick smidigt i vanlig ordning för min del. Det är väldigt synd att många (väldigt många! Har sett flera enkät-resultat i frågan och, ja, jag har ärligt talat blivit förvånad över resultatet. Skitvanligt med oroskänslor inför tandisbesök. Visst har det med tidigare individuella erfarenheter att göra, såklart, och i mitt fall har jag - trots stammis - aldrig lämnat mottagningen(?) skrämd eller med smärta (eller fattig...are). Med tandställning i både över- och underkäken av olika modeller har det blivit väldigt många besök under mina uppväxtår. 

    Idag var det alltså dags igen. Bara rutinkoll eller vad det heter. Att ta bilder är fan vidrigt (den är ju för stor för käften!) men att plocka runt i munnen är nästan lite ompysslingskänsla; som hos frisören ungefär. Inga hål den här gången heller. Jag är nu uppe i totalt noll, fortfarande. (Och fick beröm för bra tandborstning! Blev extra glad av det då jag och min lillasyrra, som pluggar till tandläkare, pratade om bl a tandhygien på GHS när vi var där. Då sa jag att jag tror att jag borstar "bättre" än medel-svensson. Bekräftelse smakar ju rätt gott jao.) Det är väl därför jag inte har något emot att gå till tandis. Hade jag kunnat, så hade jag delat med mig av min "trygghets- och ompysslingskänsla" till andra som hade behövt den. 

    Red djuren efteråt men var skittrött. Latoyahästen gick i skogen i alla gångarter. Pigg och glad, men troligtvis hade det varit något "otäckt" vilddjur (vildsvin är min gissning) precis framför oss ganska nyligen för hon blev ovanligt skärrad och hjärtat slog hårt på henne. Hon vände till och med. Men vi tog det försiktigt några steg i taget och resten gick som tåget. Hon "nosade" på vildsvinsbök när vi gick längs en stig och tycktes försöka placera lukten. 

    Aleccis började med sin tur i skogen och vände också, men tidigare på vägen. Hon är ju lite som hon är min lilla explosiva häst. Samma där; resten tuffade på bra. Men jag åkte mest häst tyvärr för jag var så jävla trött. Några varv tog vi på en äng bara för att försöka göra något nyttigt. Hon var fin.

     

    RSS 2.0