• START
  • ALECCIS
  • PÄRLA
  • LILLIS
  • Resultat från Svarttorp med Latoya (18/6)

    Om inte detta var tävlingsdagarnas tävlingsdag så vet jag inte hur optimalt det egentligen kan bli. Underbart väder, för oss perfekta banor, glada och pratglada (hehe) medtävlande, kanonfin häst, "lagom" mycket starter med lagom mycket väntan och perfekt flyt med, well, typ allt. Men vi tar det från början!
     
    Hemma fick jag lasthjälp (det vill säga; jag går på med hästen på tre sekunder och medhjälparen lägger på bommen bakom på två sekunder) hemma, och sedan plockade jag upp mor och E på vägen. Så tuffade vi iväg till Svarttorps RS för deras med största sannolikhet allra, allra sista tävling någonsin. Så genomtråkigt på alla sätt och vis, men samtidigt kunde inte jag avsluta bättre än med dagens två rundor. Jag checkar banan lite kvickt när vi kommit dit och anser att det är byggt vad ska man säga, inte kort-kort, men inte långt. Typ medel mot kort. Det borde passa mig och min emellanåt rätt kortgalopperade häst. Jag stegar upp distanserna hinder 2-3; fem språng, 4-5; sju språng, och 7-8; 8 språng. Kombinationen 10,5 i mina ögon och normala två steg.
     
    Men en sak till är viktig att nämna! Vi var anmälda till 110 och 115 cm. Dvs vår riktiga debut över 115 cm's hinder. Det känns högt om hon inte är framme ordentligt. Därför hade jag redan innan (och även förvarnat mina hästskötare för dagen) bestämt att det kanske bara blir en klass och att vi BARA hoppar 115 om det känns väldigt bra i 110. Jag vill absolut inte förstöra något ("något" i det här fallet stavas L A T O Y A). Så det var planen!
     
    Kollar på en tio-femton starter innan min Toytoyskrutt får komma ut. Rider igång lite i ridhuset och kliver över lilla krysset två gånger. Hon känns bra men ser till att hålla behörigt avstånd till hörnen i ridhuset och vara uppmärksam på omgivningen, i vanlig ordning. Jag gör ingen direkt grej av det, utan tänker bara på att rulla igång och sedan traskar vi bort till framhoppningen. Här känns hon ändå rätt pigg och absolut till belåtenhet för min del. Hon svarade på framåt och var positiv inför uppgifterna och då är jag faktiskt nöjd med henne. En får ju försöka vara någorlunda rimlig, menar jag ;) Hindren kom till oss och både hon och jag hade en bra känsla. Sista språnget vi skulle ta på räcket råkade jag dock lägga henne alldeles för nära så då rev vi. Då tog jag ett till varv i galopp och hoppade räcket igen. Denna gång peeerfekt. Sedan entrade vi banan.
     
    Eftersom det var rätt varmt ute så red jag med uppknäppt kavaj och detta hade jag inte en tanke på... Tills vi får startsignal och jag sätter av i galopp och styr mot första hindret. Typ tio-femton meter innan startlinjen kommer jag på det och gör halt och gestikulerar till domartornet angående min öppna kavaj. Så klantigt att glömma det! Hon meddelar att det går bra att knäppa den och de stannar tiden. Hoppsan. Knäpper den på två röda och sätter hästen i galopp för andra gången.
     
    110 cm avd. B
    Vi hoppar ettan, kommer nära tvåan och jag trycker på henne bort mot trean och vi räcker fram och får ett framåtläge där. Blir lite lätt tjafs till fyran men vi hinner bli sams, bli klara, se hindret och skutta över. Sen får jag till en perfekt båge/väg och serverar hindret på sju snudd på perfekta språng till femman. Kombinationen var godkänd, även om vi flöt ut lite i svängen och kom något nära a-hindret. Snuddade bommen på b-hindret men inget hårt så den låg kvar. Vände runt och kände där och då (bra koncentration osv - not) att det faktiskt aldrig känts så "lätt" och bra i 110 som det gjorde nu! Styr vidare och sätter hinder 7-8 på återigen en skitbra väg/båge och åtta jämna, fina språng. Felfritt och det kändes verkligen SKITBRA. Enkelt, roligt, och ja, jag kan inte vara tydligare. Det kändes som en av de bästa rundorna vi gjort. Sedan är det inte perfektion från start till mål, men närmare än så här har vi nog aldrig varit. Hon har tamejfasen bara levererat nollrundor i 110 förutom debuten (och P&Jn då, men det var ju pga mitt klanteri. Vet inte om P&J räknas dock, hehe).
     
     
    Efter detta var det inte svårt att ta beslutet; det blir start i 115 också. Bättre "uppladdning" än så här kan vi definitivt inte ha. Så kör, ba kör! Men innan dess skrittade vi bort och vände på en väg. Då såg jag ett av framridningsekipagen och var bara tvungen att säga hur fin häst hon hade! Den var en sådan där pigg en men de red verkligen som ett team. Hon sa att de kämpat länge att det äääntligen släppt. Det var en svår häst. Jo, jag kan tänka mig det. Svår, men jättefin! Och så in i lådan med hästen för en kort stunds återhämtning. Ärligt talat mest för att vidhålla rutinerna, så hon inte bara ska lära sig dem utan även vara helt trygg i hur en tävlingsdag går till. Det har iofs alltid varit solklart, och hon har alltid känts uppvilad till andra klassen så den nöten knäckte hon snabbt.
     
    Ny bangång och denna gång en betydligt längre och även svårare bana, plus ett hål högre då förstås. Redan mot ettan kunde det spöka i skallen för det var lång anridning. Men jag bestämde mig faktiskt för att "följa staketet" och lita på ögat på långt avstånd. Med Aleccis så hade jag garanterat gått innanför räcket för att kapa anridningen lite, men med Latoya tänker jag lite annorlunda. Jag vill ha henne helt rak och att hon ska veta vart hon ska i god tid. Tvåan till trean var samma linje så det var inget nytt där. Sedan var det en liten transportsträcka till kombinationen, två steg igen, men räcke in och oxer ut. Längre transportsträcka bort till femman, räcke, och vända runt och rida på fem steg på linjen på bortre långsidan på fem galoppsprång, räcke till oxer. Sen en sväng jag inte riktigt tyckte om och båge, rätt snäv (snävare än den ser ut från kameravinkeln), på antingen sju språng på innerbåge eller åtta språng på ytterbåge. Plan; att gå på åtta på ytterbåge, såklart. Nio hinder, tio språng.
     
    Det som ska skilja agnarna från vetet är ju såklart bansträckningen med diverse svårigheter. Men då är det ju svårigheter för ryttaren och som inte ska påverka hästens självförtroende. Svängen till åttan tyckte jag riskerade att kosta "för hästen" om det gick snett, snarare än för ryttaren. Därför tyckte jag det var lite väl i en "bara" 115-klass, vilket ändå är rätt låg nivå i hästhoppning fortfarande. De flesta red på tre (i svängen) - två - ett - hopp, språng till hindret men vissa red på två (i svängen) - ett - hopp. Och minst två i avd A ramlade av i det hindret. I en sådan anridning är det skitviktigt att förbereda hästen så bra som möjligt genom att ha den komprimerad och på bakbenen i svängen och en jävla massa stöd i ytterhjälperna. Nu låter det som att hindret är omöjligt och skitsvårt, och det är det förstås inte. Det jag nog gjort tydligt nu är alltså att jag är rädd att göra hästen illa och den risken är såklart större när det är en svårare uppgift framför näsan. Men om jag ska vara ärlig så såg jag snarare hur femmans och sexans och nians räcken skulle ligga risigt till och kanske falla mot backen, än att åttan skulle ge oss något mega-problem.
     
    Ut med hästen och rida fram för andra gången. Jag kände lite extra på uppridningen mot krysset (som stod på medellinjen i ridhuset), och kände då så att jag hade med utsidan och att ytterhjälperna "fungerade". Det kändes kanoners. Hoppade sedan fram och då var hon helt plötsligt sitt "pigga" jag; dvs stannar upp, laddar och hoppar sedan iväg i galopp, haha. Så hon var på alldeles strålande humör. Hindren käkade hon som ingenting och vi kände oss definitivt redo för uppgiften när vi sedan gick in på banan.
     
    115 cm debut, avd B
    Jag är SÅÅÅÅ otroligt jävla skitnöjd med denna runda! Vi gick in, gjorde vårt jobb, och gick ut fulltankade av självförtroende och glädje. I det stora hela så är jag nöjd med... typ allt.
     
    Så känner en del av mig. Den andra delen av mig känner såhär;
     
    Vi får perfekt läge på första hindret. Håller rytmen och ba galopp-galopp-galopp-hopp. Med tanke på hur mitt öga spökat länge, så är bara det språnget värmade i min skäl, hehe. Sedan hoppar vi tvåan, något nära men inte som i första klassen men ändå så springer vi på (vi tänkte nog framåt båda, men det hade vi inte behövt. Jag driver henne alltså inte aktivt just där) mot trean och kommer nära där. Det blir inget bra språng men hon vill inte riva och hoppar typ så fort hon kan (alltså skruttis <3) över det. Jag kollar på kombinationen och ser att jag har två alternativ. Antingen hålla lite och lägga in "ett till" språng, eller gasa och "flyga in". Men det kändes inte som rätt beslut och då tror jag att hon skulle trampa om pga inte räcka och landa galoppera väldigt framtungt där inne och få det tufft ut - om hon ens hade vågat ta av. Och om hon hade tagit av - om hon ens hade tagit sig över helskinnad. Så jag kände i hela mig att det var rätt beslut att hålla lite i henne. Det var också rätt beslut, men eftersom det går sisådär med förhållningarna så skulle jag ha varit ett-två galoppsprång tidigare för nu hann jag inte ge henne tillräckligt med plats inför a-hindret och vi river den. Jag känner att jag inte "har råd" med att hon tänker bakåt där inne utan hon MÅSTE anstränga sig och ta för sig framåt så precis i landningen där så duttar jag till med spöt på högerbogen och driver på. Hon svarar precis som jag önskar (<3<3<3) och hoppar över b-hindret på ett föredömligt vis. Det är därför jag klappar om henne i landningen där. Sedan vet i fan om hon trodde att hon var färdig eller om hon bara kände sig allmänt nöjd med sig själv för på den längre transportsträckan börjar hon krumbukta litegrann och "försvinner" lite från mig. Jag känner mest; "hörru koncentrera dig!" och lyckas få intresse igen lagom till femman. Galopp, balans och allt det där bara fungerar så det skuttar vi också över. Men sen börjar hon faktiskt bli lite stark och vi tjafsar lite. Det syns inte men det var ovanligt mycket i handen där ett tag och resten av banan. Vänder runt och får till ridningen även över sexan och fem språng bort till sjuan. Sedan tappar jag henne tyvärr i svängen mot åttan och känner hur vi flyter ut där och ju mer vi nästan är på väg mot hinderstödet, ju mer desperat blir jag. Så för att få "ur" henne ur svängen så driver jag på henne kraftigt där men tack vare det så räcker vi ändå fram. Det blir snarare fyra - tre - två - ett - hopp. Och vi får faktiskt hoppa det hindret lite snett in mot mitten av bommarna, men sjävla språnget var det inget fel på. Det syns inte heller särskilt tydligt på filmen pga vinkeln. Och sen glömmer jag räkna men landar, fångar upp, styr mot nästa och hinner få balans i henne mot sista räcket. En perfekt väg på mina planerade åtta språng. Och in i mål med bara ett enda ynka litet nedslag! Och en helt enastående känsla! Wow, vad hon har levererat! 4 fel och jag är världens gladaste.
     
     
    Men även om det längre stycket är mer detaljerat så är majoriteten av mig ändå JÄTTEJÄTTENÖJD, för det är ju aldrig perfekt och absolut, visst är det skitbra att ha koll på vad man gör (både rätt och fel) och hur det känns, men samtidigt: fasen vilken bra runda vi gjorde ändå! Jag har kollat tusen miljoner gånger på filmen och känner bara glädje och stolthet. Nu när det "släppt" och hon inte är sådär spänd, kort och slö, så är det en helt annan häst och det är hur mycket lättare som helst att rida på hindren.
     
    Angående detta med lite "tjafs" och lite småstark - det kan ju anses som negativt. Men det tycker inte jag. Inte i det här sammanhanget. Det är faktiskt enkelt: förut har jag bara idiotdrivit henne för att jag desperat måste ha fram henne för att kunna rida på hindren (vilket obviously har fungerat på hemmaplan och träning, bjudningen alltså. Har inte behövt "idiotdriva" henne hemma), då har jag inte haft snudd på någonting i handen och så har vi inte alls haft någon direkt kommunikation. Men för att en häst ska kunna upplevas stark så måste ju någon ha en åsikt i andra änden. Och här fick vi därför ett bevis på att BÅDA VILL NÅGOT och det i sig tyder på att vi vill lösa uppgiften genom att RIDA. Inte bara gasa och hoppas på det bästa. Så japp, i mina ögon är det positivt. Jag är också glad att jag tog rätt beslut mot kombinationen, även om det i detta fall gjorde att vi rev a-hindret. Fine, det hade vi rivit ändå, men nu blev det inte följdfel och jag ska ta med mig att börja ta förhållningen ännu tidigare nästa gång.
     
    När vi skrittade av pratade vi med en annan medtävlande och det slutade med att jag nu har ytterligare ett ekipage jag ska heja på i Amatörtouren i Falsterbo. Kul! Det var verkligen kanontrevlig stämning och supermysigt i Svarttorp den här tävlingen. Jag har bara varit där en enda gång tidigare, med Aleccis för två år sedan, och då släppte underlaget så att hon sträckte sig och blev halt. Men den här gången var allt skitbra, även underlaget ;) 
     
    Sen åkte vi hem och alla levde lyckliga i alla sina dagar.


    Kommentarer


    Kommentera inlägget här:


    Namn:
    Kom ihåg mig?

    E-postadress: (publiceras ej)

    URL/Bloggadress:

    Kommentar:

    Trackback

    Aleccis

    Aleccis Van De Nachtegaele är min tävlingshäst. Det är ett sto född 2000 efter Opium De Laubry - Alcatraz. Vi tävlar i hoppning tom 120 cm och H90 i fälttävlan.

    Pärla

    Pärla 2855 heter min själsfrände. Hon är en fjording född 1990 efter Sindarve Tulling 143 - Bure 53. Vi har tillsammans startat Fjord-SM i hoppning och hon var min "tävlingsponny" förut.

    Lillis

    "Lillis" är mitt senaste tillskott. Han är en Welsh partbredvalack (wmn/swb) född 2011. Han är efter Stendyssen's Diablo RWM 61 - Chess 880. Så småningom kommer han vara till salu.