• START
  • ALECCIS
  • PÄRLA
  • LILLIS
  • Resultat från Vetlanda, midsommartävlingarna, med Latoya (23/6)

    Dagen innan så broddade jag Latoya. Det var första gången jag broddade på det "tunga" (hehe) viset, dvs smutsiga hål som ska rengöras och gängas upp. Brodda inför vintern gör jag alltid när de skos - så det ska vara så lätt som möjligt, #lat. Men det gick som sagt bra. Det enda hon tyckte var lite obehagligt var när jag tog det sista åtdragande taget med nyckeln och drar åt rätt hårt, får då blir det ju lite annorlunda vinkel på kotan en kort stund. Då rörde hon på benet lite, men som sagt. Annars inga konstigheter.
     
    På tävlingsdagen åkte vi in en halvtimme innan första start och kollade på en handfull ekipage ungefär innan vi tog ut henne. Besiktigade henne för hennes andra gång här i livet, och den här gången fick jag i alla fall lite mer trav i henne, HAHA. Vi hade med ett spö och vevade lite med för säkerhets skull. Sen på med grejerna och iväg för framridning och framhoppning. Denna tid så hade det inte skördats något gräs ännu, men det hade vuxit en hel del så jag har bara kunnat rida henne rakt fram i skogen och byn den typ 1,5 senaste månaden. Så hon är väldigt "oriden" och rätt tråkig på marken. Förstår typ inte vad jag vill och lite tråkig i käften. Men nu är ju inte vi där för att tjafsa, utan då får jag lämna det problemet till ett senare tillfälle och istället rida fram och värma upp efter våra förutsättningar. Livet utan ridbana </3 Annars var det inget som ställde till det, utan hon var positiv och gjorde det hon skulle. Hoppade fram och det kändes bra. Hon var till och med lite pigg och föll självmant in i galopp när vi skulle trava till exempel. Hon kändes fin på hindren.
     
    Jag valde att starta 100 och 110. Första klassen väldigt lågt och lätt för att bara introducera henne på gräset och eftersom hon ändå debuterade några centimeter högre på senaste tävlingen. Då kändes det schysst att välja den klassen. Och sedan fick hon gå 110 med. Hon var även anmäld till 110 och 115 på lördagen.
     
    100 cm avd B
    In på gräset och igång direkt i trav. Följde banan runt och visst var hon lite spooky mot omgivningen, men inte alls farligt. Det märks verkligen i henne att hon förstått vad det handlar om. Sedan galopp och mot första hindret när det är vår tur. Får bra lägen ett och två. Hålla lite mot trean, hoppar fyran och håller lite, litegrann i henne mot femman. Hade kunnat hålla lite till på de sju men får ändå till den linjen godkänt. Runt och rider mot sexan. Är på väg att komma nära där så jag tar två lite tydligare förhållningar á la "ta-släpp, ta-släpp" i takt med två galoppsprång och får önskad effekt (bör nog helt enkelt försöka göra sådana förhållningar hellre än "ta lite och inget händer" - givetvis beroende på situation, men det var första gången jag provade att ta lite mer i henne (har inte kunnat tidigare pga rädd att tappa galoppen), men nu vet jag ju att det bör fungera!). Skuttar över hinder sju och åtta på en båge och rider på sju språng, som planerat. En rätt okomplicerad runda som kändes bra. Latoya brydde sig inte det minsta om gräset, utan verkade trivas. Förresten så kändes gräset riktigt bra! Greppade bra och kändes "pålitligt". 0 fel.
     
     
    In i lådan en stund och ut igen för nästa klass. Red fram henne borta på dressyrbanan och efter en stund så "händer det en grej". Men samtidigt är den ytterst minimal. Eller den borde egentligen ha varit det, men Latoya blir väldigt påverkad och nästan personlighetesförändrad... Vad som hände var att vi var fyra ryttare på en 20x60 bana - dvs inte trångt alls utan gått om utrymme. En var borta vid bortre kortsidan, två i närheten av andra kortsidan och jag rider ner längs långsidan mot dessa båda ekipage. Båda är bruna med lite vita tecken och båda har röd rosett i svansen. Den ena kickar lite (inte mot andra hästar), men den andra är inte lika luftig. Vi håller stort avstånd mot varandra. Men båda de bruna rider snart "uppåt" och vi möter dem, men fortfarande med långt avstånd mot varandra. Vi kommer lite närmare precis när vi möts (men ändå med behörigt avstånd mellan oss). När vi nästan ska mötas så kickar den "luftiga" hästen till, eller jag tror egentligen att den typ bara swishar till med svansen. Men Latoya blir skräckslagen, "tar åt sig" typ, och hon som är modig och orädd, blir helt plötsligt JÄTTEmötesskygg, introvert och kryper långt in i sig själv. Backar av och blir en helt annan häst.
     
    Det var liksom INGNTING som egentligen hände, men hon tog brutalt illa upp av någon anledning och blev nästan lite svårövertalad. Vi gick snart in på framhoppningen och tyvärr följde känslan med oss in dit. Usch, jag ville bara sitta av och åka hem. Tyckte så, såå synd om henne :( Vi kunde möta en häst (en "ny" alltså) med tio meter mellan oss och hon ville vända/backa och krypa ut skinnet. Jag kände inte igen henne. Rullade ändå över hindren och det kändes... sådär. Men hon hoppar. Jag fick övertala henne lite. Inte så att hon tänkte stanna, men hon idiotsög inte och jag fick liksom understödja. Det kändes som det gick i slowmotion när vi hoppade över oxern på 110. Vi tog totalt tre språng. Sen rörde vi oss mot banan igen. Jag hade en sådan jävla olustkänsla. Inte på något skrockfullt sätt eller något sånt, utan jag led bara med min häst. Det kändes så elakt att be henne gå in på banan och hoppa när hon var som hon var. Hon gick inte runt och var rädd, utan det var bara mötena hon reagerade på och när jag blir försiktig och sänker energin så blir ju hästen likadan. Men samtidigt ville jag inte stryka oss... Eller det var en sådan blandad känsla. Men inne på banan blir det ju inte samma intensitet av andra hästar och framför allt möten med dem. Så det kändes ändå inte orimligt att starta. Eller vafan, alltså ni fattar. Tusen tankar och känslor på samma gång.
     
    110 cm avd. B
    Travar runt lite, och sätter galopp i hästen när det är dags för vår tur. Hon känns redan lite bättre. Som sagt, hon kan detta nu <3, så känns det. Kommer stort på ettan och trycker av henne. Hon räcker ändå över bakbommen, duktig skrutt. Men känner ändå att jag får understödja galoppen lite mer än tidigare och har lite mer ben på henne på två och tre. Mot fyran sedan så börjar hon springa av sig själv (<3), lägger henne rätt nära på femman men annars känns det faktiskt betydligt bättre nu. Kombinationen upplevdes lång. Jag tyckte inte den var lång när jag stegade den, men den såg lång ut för ögat och jag tyckte många fick sträcka lite på sig där inne. Så jag ville för allt i världen inte att hon skulle "tänka bakåt" just där, utan hon MÅSTE ta för sig där inne. Vi har INTE råd med några bakslag i "operation kombination" som ju numera, eller ja, hittills, inte är några problem sen vi tränade mycket på just det. Jag håller om och plockar samtidigt lite i henne i svängen för att få henne på bakbenen och ändå hålla igång galoppen mot kombinationen. Kommer rätt bra på a-hindret men tycker det känns långt till b-hindret så jag lägger faktiskt på spöt på bogen där inne och håller givetvis om henne med skänklarna. Hon har verkligen inga andra planer än att gå på ett steg och hoppa ut, så hon gör exakt vad hon ska och skuttar igenom den. Sen styr jag lite åt fel håll i landningen för att vinna plats mot sjuan som kommer på en 90-grader sväng. Och så hoppar vi sjuan och åttan som om vi aldrig gjort något annat och hon känns positiv, glad och PRECIS som sig själv. AAAH, så jävla, jävla tacksam att hon ändå bara går in och gör sitt jobb - och dessutom känns så positiv igen. 0 fel, och den satt verkligen där den skulle. På sätt och vis skulle jag vilja påstå att detta var en väldigt viktig runda, ändå. In gick vi typ lite ledsna, och ut gick vi lika glada som vi brukar vara.
     
     
    Jag svampade av henne och stoppade in henne i lådan igen. Ebba hämtade Latoyas rosetter och jag gjorde en snabb avvägning om huruvida hon skulle gå även morgondagens starter. Bestämde mig ganska snabbt att nej, hon är klar.
     
    1. Hon har gjort en fantastisk vår där de sista rundorna varit SKITBRA. Så både utveckling och resultat sitter där de ska, om man säger så. Det kan ju finnas antingen det ena eller det andra, men här har hon verkligen fattat vinken och hon både vill och gör sitt bästa för att gå nolla. Och dessutom går det numera (äntligen!) att RIDA henne mellan hindren.
     
    2. Hon kändes egentligen "klar" redan efter svarttorp, men jag ville så gärna starta henne även på gräs endast ur rutin-synpunkt. Och nu har hon gått på gräs. Dessutom med bravur! Inga som helst skeptiska tankar, utan bara att tuta och köra.
     
    3. Planen var att hoppa 115, men vi gjorde en skitbra debut i svarttorp så det målet var nått och jag kände inte behov att hoppa det igen. Faktiskt. Från början var tanken att debutera denna helg, men det gjorde vi ju helgen innan och med facit i hand så var det helt rätt.
     
    4. Efter det som "hände" (fast det knappt hände något), så kände en liten del i mig att jag ville/behövde starta även under morgondagen. Detta då man/någon blir rädd för något så måste man ge sig på att göra det igen för att utsätta sig för skiten och på så vis vänja sig/bli trygg i situationen. Men sen slog det mig att det just i detta fall kan vara precis tvärtom. Att det inte behövs. Alla andra tävlingar har ju gått bra, så vad säger att hon numera kommer vara mötesskygg? Ingenting faktiskt.
     
    5. Jag kan ångra mig om jag startar. Men jag kommer inte ångra mig om jag inte startar.
     
    Därför var valet till slut rätt enkelt. Latoya är klar med vårsäsongen och påbörjade sin unghästvila samma sekund som hon klev av transporten på gårdsplanen hemma. (Btw så lastade jag henne faktiskt själv hemma innan vi åkte in. En kan ju hoppas att det har släppt nu! Igen, haha. Det går ju uppenbarligen i vågor det där ;))


    Kommentarer


    Kommentera inlägget här:


    Namn:
    Kom ihåg mig?

    E-postadress: (publiceras ej)

    URL/Bloggadress:

    Kommentar:

    Trackback

    Aleccis

    Aleccis Van De Nachtegaele är min tävlingshäst. Det är ett sto född 2000 efter Opium De Laubry - Alcatraz. Vi tävlar i hoppning tom 120 cm och H90 i fälttävlan.

    Pärla

    Pärla 2855 heter min själsfrände. Hon är en fjording född 1990 efter Sindarve Tulling 143 - Bure 53. Vi har tillsammans startat Fjord-SM i hoppning och hon var min "tävlingsponny" förut.

    Lillis

    "Lillis" är mitt senaste tillskott. Han är en Welsh partbredvalack (wmn/swb) född 2011. Han är efter Stendyssen's Diablo RWM 61 - Chess 880. Så småningom kommer han vara till salu.