• START
  • ALECCIS
  • PÄRLA
  • LILLIS
  • Resultat från Aneby med Latoya (26/8)

    Ny dag, ny nivå, nya klasser, nya försök - och ny häst. Det var Latoyas tur på lördagen! Jag hade med mig mor min med sambo. Aneby hade denna dag tre klasser; 110, 115 och 120. Att gå 120 är ju liksom hela tanken, men egentligen hade jag velat skutta runt 110;n som en låg, lätt och inbjudande förklass. Nu är ju 115 bara fem centimeter från 120 och jag vet i ärlighetens namn inte om det blir för saftigt för henne. Men eftersom 115 avd b och 120 avd b gick efter varandra och det var en hel klass mellan 110 och 120 så valde jag att ändå prova att låta henna göra sina två största rundor hittills precis efter varandra. Dessutom var det inte lönt att gå in i lådan mellan klasserna så återladdningen mellan rundorna skulle med vara annorlunda och gissningsvis lite mer påfrestande för henne.
     
    När jag gick banan till vår första klass kändes det bra. Kombination med oxer in och räcke ut precis som jag vill ha det, och med ett språng emellan. Hindren kändes inte döhöga utan ganska lagom faktiskt. Haha, jag tycker ju 120 är högt och 110 har vi gjort så mycket nu, så det är väl ganska självklart då att 115 upplevdes som rätt lagom, hehe. Det var 8 hinder vi skulle ta oss igenom, och det var bara sista som jag egentligen tyckte kändes stor. Resten jao, rätt lagom, som sagt. Red fram lilla hästen och hon kändes glad och redo för dagens uppgift. Hoppar fram och hon är på alldels strålande humör. Inga konstigheter. Hon springer när jag ber henne och hon hoppar över det hon har framför näsan.
     
    115 cm avd B
    Rider in på banan och snirklar runt framför storbildsskärmen i hörnet för att känna av eventuell reaktion för att se hur ridningen förbi den eventuellt behöver blir lite tuffare och mer stöttande. Hon tittade på den och gav en liten reaktion, men inte så att jag skulle behöva ändra min ridning. Det är rätt fränt att hon verkligen förstått vad hennes jobb är, och när vi väl sätter igång så är hon koncentrerad på uppgiften. Vi rider mot ettan och kommer lite nära där, styr mot tvåan och jag "blir blind" och ser inget läge. Sitter och håller och rider in henne alldeles för nära så vet ju att vi river den innan vi ens lämnat backen. Det är helt och hållet givetvis på mig, och jag är bara tacksam att hon ens försökte, och hoppade över den. Sedan fick vi upp flytet och resten av rundan kändes trevlig och, haha, gissa vad? Den kändes alldeles lagom, lol. Varma i kläderna, men inte ett dugg jobbigt när vi var i mål. Hon kändes verkligen så pigg och fräsch - inte för att hon varit ofräsch, men hon upplevdes som att hon hade "lite extra" i sin kropp och knopp den här dagen. Fin känsla! 4 fel gav vår runda, men jag var jättenöjd med henne.
     
     
    Sedan promenerade vi runt tills det var dags för bangång igen. Kollade på banskissen på equipe och fick hjärtsnörp. Elva hinder OCH TVÅ KOMBINATIONER vafaaaan, haha. Helvete. 13 språng... Här skulle vi allt få något att bita i! Gick banan och kunde ju snabbt konstatera att den är den mastigaste hittills. Lång, dels då det är fler hinder men även kors och tvärs över ridbanan flera gånger med en del transportsträckor (maxtid över 100 sekunder), och så jao, två kombinationer. Den första innehöll exakt det jag bävat för sedan jag planerade att vi skulle gå 120 nu till sensommaren/hösten. Räcke in och oxer ut. Vi bara MÅSTE flyga in med bra galopp och sätta insprånget perfekt för att hon ska ha en chans att räcka ut... Den andra kombinationen var oxer in och räcke ut. Båda med ett språng. I alla fall tre oxrar kändes rätt stora; trean, fyran och tian. Så ja, lite utmaning. Men samtidigt så är ju Latoya en rätt modig häst och har hittills inte visat tendenser på att banga på tävlingsbanan, och lär ju inte göra det heller så länge vi har en bra galopp, någorlunda balans och jag inte lägger henne helt åt helvete.
     
    Jag var mån om att rida fram henne väldigt snålt till denna klass. Varm och igång var hon ju redan och jag ville inte på något vis "slösa" på hennes energi och kraft, och intresse. Så gick mest i snigelskritt men tog något varv då och då i trav och galopp med glad bus-energi för att ändå ha henne lite vaken och redo när det sedan är dags för framhoppning. Inne på framhoppningen tog vi väl en handfull språng; räcke två, tre gånger och oxern en gång på 110-höjd. Sen hamnade den på en bra bit över 120 (jag hatar när folk lämnar hindren så, maaah! Är ju alltid själv på framhoppningen...), och jag vägrar styra på det med risk att fördärva oss. Jag har hittills inte ens vågat styra på oxern ens på maxhöjd innan våra 120-starter än. Finns liksom ingen anledning. Vi har hållit oss på 115, och nu då fick det räcka med 110. Vi tog ett avslutande språng på räcket innan vi skulle hålla oss förberedda, men kom himla nära (inte så nära som på tvåan i 115, men så nära så språnget blev högt och kort), så tog det en gång till och satte det bättre. Redo för helgens viktgaste uppgift!
     
    120 cm avd B
    Kommer in och rider runt lite. Rider i kombinationerna för att visa henne dem. (Som att hon skulle bry sig? Nej, men något ska man ju göra medan man väntar. Och det känns ändå bättre för mig, haha.) Får startsignal. Sätter upp galoppen och rider mot ettan. Kommer stort men skickar inte(!!! så nöjd med mig själv lol), landar och sedan snurrar hon igång rejält, min lilla häst. Jag är så glad för jag har aldrig känt det hon bjöd på under denna runda. Från ettan och till mål så sköt hon på, bakifrån och till min hand, hela rundan igenom. Hon sprang "av sig själv" och det är ju så jag vill ha det! Älskar hur vi äntligen kommit dit! Men vi har ju hela rundan kvar, haha. Tvåan var bra, och stora trean seglade vi med över, fyran fick hon hoppa lite mer uppåt över så i landningen bad jag henne komma tillbaka till galoppen vi hade innan genom att driva lite. Hon svarade på framåt rätt rejält och vi sprang vidare. Femman gick med bra och in mot kombinationen så har vi galoppen med oss och det framåtläge jag önskat så den var som en promenad i parken (#happyface), vidare mot linjen sju-åtta, och hoppade sjuan. Sedan red jag tyvärr bort mig. Gjorde som brukar och tänkte framåt, men vi hade räckt fram utan problem så nu kom vi istället för nära, för fort och fick inte höjd i det språnget. Rev den bommen. Men springer glatt vidare. Hoppade igenom nästa kombination och styr mot sista linjen. Den här är jag typ mest nöjd med på hela rundan. Kolla hur vi kommer ur svängen, stöttar upp på yttertygeln, balanserar upp, ser framåtläge, får till perfekt språng och har bra galopp och det ser så trevligt ut mot sista hindret som Latoya hoppar över med samma energi som mot ettan. Kändes inte ett dugg trött eller omotiverad trots en mastig bana. SÅÅÅÅ JÄVLA NÖJD MED OSS!!! 4 fel och en alldeles fantastisk känsla. Visst, vi red i ett lite för högt tempo. Det är väl största missen, men hallå eller - min lilla skrutteplutt! Som hon gör det! Åh, som hon kämpar och vilken känsla hon ger! Vi åkte hem som världens gladaste fyrfelare. <3
     
     
    Jag glömde en detalj i bangången. I vanliga fall så stegar jag alltid distanserna, även när man ser att hindren är orörda och det är samma som i klassen innan. Men jag gjorde faktiskt inte det den här gången. Jag missade totalt att de hade flyttat på just det hindret vi rev. Så jag stegade aldrig där. I första rundan gjorde vi en bra insats och red på sex jämna galoppsprång där. Jag tänkte inte mer på det, och hade fokus på annat håll (lång bana, rätt högt, två kombinationer, "sämre"(?) återuppladdning, snål framridning osv). Så när jag snigelskrittade på framhoppningen så råkade jag av en slump uppfatta "är det samma avstånd som i förra klassen?" av en annan ryttare, till en tredje ryttare. "Nej, de har kortat ner så det är fem på linjen". Jag ba; WHAT?! Vilken tur att jag hörde det! Alltså, jag hade ju märkt det annars såklart, men planering är ju A och O så då kände jag mig rätt dum som inte hållit fast vid mitt envisa stegande som jag ju brukar göra. Så nu var det alltså fem som gällde. Men ärligt talat så tror jag vi hade rivit den oavsett. Jag red på för mycket och vi hade klarat oss alldeles utmärkt om jag istället bara rullat på i vårt redan ganska höga tempo, och inte trott att vi skulle få det långt.
     
    För nu när jag dels fått det bevisat men jag känner även själv att jag nu fått en bättre galopp i henne (det är mer tack vare allt vårt tävlande så hon är mer avslappnad på nya platser, but still!). Så framöver ska jag försöka vara lite kallare i huvudet och lita på att vi räcker fram på distanserna. Det blir min läxa efter denna dag. Men vilket glatt gäng vi var när vi åkte hem. Jag är så, så, såå nöjd med henne! :D
     
    Det kortsiktiga målet är ju att vara felfria i 120, men det långsiktiga (eller för att nå framtida långsiktiga mål - jag har inga långsiktiga mål ännu) är att ha bra känsla och rida självförtroendesrundor. Det skulle jag vilja påstå att vi än så länge gjort 3/3 gånger i våra 3 120. Frågan är bara när jag ska sluta tycka att det är högt, haha.


    Kommentarer


    Kommentera inlägget här:


    Namn:
    Kom ihåg mig?

    E-postadress: (publiceras ej)

    URL/Bloggadress:

    Kommentar:

    Trackback

    Aleccis

    Aleccis Van De Nachtegaele är min tävlingshäst. Det är ett sto född 2000 efter Opium De Laubry - Alcatraz. Vi tävlar i hoppning tom 120 cm och H90 i fälttävlan.

    Pärla

    Pärla 2855 heter min själsfrände. Hon är en fjording född 1990 efter Sindarve Tulling 143 - Bure 53. Vi har tillsammans startat Fjord-SM i hoppning och hon var min "tävlingsponny" förut.

    Lillis

    "Lillis" är mitt senaste tillskott. Han är en Welsh partbredvalack (wmn/swb) född 2011. Han är efter Stendyssen's Diablo RWM 61 - Chess 880. Så småningom kommer han vara till salu.