• START
  • ALECCIS
  • PÄRLA
  • LILLIS
  • Resultat från Aneby med Aleccis (25/8)

    Aleccis var först ut i fredags. Tisdagens hoppträning kändes oförskämt bra tills jag fick problem med mitt öga och gjorde precis motsatsen till vad jag gjort förr när jag inte sett något avstånd; jag släppte henne, istället för att backa av som ju då var förra svackans svar på samma fråga. Det var definitivit inte rätt svar, utan lika fel som motsatsen. Suck. Där försvann känslan. Vi kunde avsluta med ett par hinder där det fungerade, men den där bra känslan försvinner ju omedelbart.
     
    Till fredagen kändes det lite som att det fick gå som det går, och att det inte är hela världen. Men att jag givetvis skulle göra mitt bästa. Jag åkte själv och vi skulle starta helgens första klasser; 100 och 110 cm. Till första klassen så blir det mörkare och mörkare på himlen och när jag väntar på att få gå in på banan vräker det ner något brutalt. Och så ökar det ännu mer. Glasögonen är full av vatten och även om de inte hade varit det så hade det ändå varit svårt att se pga den mängd regn det strömmade ner. Aleccis försökte försiktigt vända sig med rumpan mot regnet. När vi gick in på banan så drog hon mot utgången. Det är definitivt inte likt henne, och hon är generellt inte jättepåverkad av väder och vind, så då fattar ni vilket regn vi skulle få rida i. Hua. Det var blött inpå huden på någon minut, och det fortsatte att hålla i sig. Vad gäller banan och startfältet så hade jag såklart sett att flera red både fort, korta vägar och var effektiva. Så min plan var att också rida fort och kortast möjliga vägar.
     
    100 cm bed. A:0/A:0
    Eftersom Aleccis var lite, lite motvillig (för att vara henne. Jag antar att det inte syntes) så beslöt jag mig för att rida henne lite tuffare än jag brukar, så jag satte av i galopp med stadiga skänklar och mycket stöd i munnen. Styrde mot första hindret och vi skulle snart skutta igenom grungomgången lite vildare än vanligt men med stadig nolla. Vidare till omhoppning och farten har vi automatiskt. Vände runt mot nian och hon är SÅÅÅ uppmärksam och med. Kommer snäppet nära och med henne fokus åt vänster, men leder lite höger och hon är direkt, blixtsnabbt, med på vart vi ska och lyfter benen och skuttar över hindret. Jag hade absolut kunnat förbereda henne bättre där så att hon sett vart vi var på väg, men hon är ofattbart snabb i tanken den hästen (<3), vidare bort till en oxer på innerbåge och sedan brutan linje till elvans räcke där vi skulle flyga åt vänster. Är lite i framläge där och jag vänder lite tidigt, så hade vi rivit med bak där så hade det inte varit konstigt - men den bommen förblir orörd. Vänder i hög hastighet höger mot en oxer och får egentligen ett rätt bra språng där i framåtläge och lite lätt diagonalt men tyvärr är det där bommen ramlar. Vidare över sista och i mål. Med SJU sekunder snabbare tid än dåvarande ledaren, HAHA. Alltså VA?! Slutar sedan med att vi blir knappt fyra sekunder snabbare men med såklart vårt nedslag. Detta innebär givetvis att jag hade haft massa tid på mig att säkra upp bättre till där vi rev, men det kan man ju inte veta förrän man korsar mållinjen. Jaja, hon kändes i alla fall BRA och detta då trots regnet. 0+4 fel, och eftersom hon ändå kändes så fin så är jag nöjd. Ett nedslag kommer lätt, och framför allt när vi blir lite hetsiga och vilda, hehe. 0+4 fel. (Ingen film pga åkte själv och ville inte dra upp mobilen i störtregnet och be någon stackars funktionär, så det fick helt enkelt vara för den här gången).
     
    Snart dags för ny klass, ny bana och ny hinderhöjd. 110 ska inte vara några frågetecken för oss, men som vanligt är det ju inte höjden som är vårt problem utan PRECIS allt annat. Allt annat. Galopp, balans, energi, känsla, tro, stöd, fokus, osv. Tror hon att vi kan, så kan vi. Tror hon inte att vi kan, så kan vi inte. Det går inte att övertala den hästen, det har jag lärt mig under våra 5 år. Självklart är förberedelse en av de allra viktigaste punkterna också, och den har ju med handen på hjärtat inte varit som jag önskade.
     
    Framhoppningen blev lite av och på men sedan hittade jag faktiskt rytm och avstånd och då fick vi till en bra känsla, så jag räknade med att gå omhoppning. Omhoppningen var förresten lite speciell. I alla fall för oss. Oftast vet jag var jag vill rida och så försöker jag rida där. Ibland blir det fel (typ för sen i blicken så man missar en sväng - har ju hänt, haha, eller planerar om efter hur det känns), men jag brukar inte vara i valet och kvalet så länge. Nu stod ett räcke så att man antingen kunde gå innanför men då få en väldigt diagonal väg vilket jag inte var säker på att Aleccis skulle förstå utan det är lätt att tappa yttersidan och komma "längs med" hindret, istället för att rama in, balansera upp och hoppa det klockrent på tvären. Så där tänkte jag faktiskt gå utanför, efter lite avvägning. Resten var rätt klart i planeringsväg.
     
    110 cm bed. A:0/A:0
     Vi rider in, styr mot ettan och det känns bra. Hoppar tvåan och trean, inget konstigt. Rider mot kombinationen 4ab och råkar flyga in där med lite väl mycket fart men hon är helt jävla makalös och lyckas göra något jämfotasprång och ändå få över oss över b utan att ens vara i den bommen. Bort mot fem och har balans, galopp och stöttning i henne. Ändå så tar det stopp där. Det kom faktiskt ganska otippat. På det igen och hon stannar igen. En gågn till och då kommer vi över, men sen gör jag inte mitt jobb (tappade fokus tyvärr) som jag ska och kommer fel på nästa så förstår att det blir stopp där med. Vänder runt och avslutar ändå med ett kanonsprång över den innan vi går ut. Klappar om min älskade häst och känner att vi får åka hem och träna vidare. Jag var faktiskt inte så påverkad alls av detta - vilket var väldigt skönt! Inte besviken, sur eller något alls, utan bara "jahapp, så gick det med det", typ. Uteslutna.
     
    Visst är jag lite fundersam över första stoppet. Det kom faktiskt utan förvarning. Där hade vi bra förutsättningar, så det gav mig frågetecken. Det finns några alternativ som jag ser det:
     
    1. Vi flög så pass i kombinationen så hon helt enkelt blev rädd. Hon blir ju rädd när hon fått ta i.
    2. Jag "blandade ihop" ridningen och "red henne som en normal häst" och mjuknade innan hon skulle lämna backen. Så får man i regel inte göra, då blir det nämligen stopp. Och vi låg ju bra enligt konstens alla regler så något måste jag ha gjort fel.
    3. Det var på samma ställe vi fick problem i våras och vägrade första gången. Lite väl långsökt. Jag skulle inte säga att det är något speciellt otäckt just där som hade kunnat påverka henne och som hon kommit ihåg tills idag. Känns osannolikt.
     
    Jag röstar såklart på alternativ två. Det brukar nämligen vara skit i sadeln när det inte fungerar. Så vad kan man göra mer än att åka hem och undersöka saken, hitta tillbaka till rytm och ridning, träna mer och sedan prova igen? Nej precis, så det är planen. :)


    Kommentarer


    Kommentera inlägget här:


    Namn:
    Kom ihåg mig?

    E-postadress: (publiceras ej)

    URL/Bloggadress:

    Kommentar:

    Trackback

    Aleccis

    Aleccis Van De Nachtegaele är min tävlingshäst. Det är ett sto född 2000 efter Opium De Laubry - Alcatraz. Vi tävlar i hoppning tom 120 cm och H90 i fälttävlan.

    Pärla

    Pärla 2855 heter min själsfrände. Hon är en fjording född 1990 efter Sindarve Tulling 143 - Bure 53. Vi har tillsammans startat Fjord-SM i hoppning och hon var min "tävlingsponny" förut.

    Lillis

    "Lillis" är mitt senaste tillskott. Han är en Welsh partbredvalack (wmn/swb) född 2011. Han är efter Stendyssen's Diablo RWM 61 - Chess 880. Så småningom kommer han vara till salu.