• START
  • OM MIG
  • ALECCIS
  • PÄRLA
  • LILLIS
  • Resultat från Aneby med Latoya (26/8)

    Ny dag, ny nivå, nya klasser, nya försök - och ny häst. Det var Latoyas tur på lördagen! Jag hade med mig mor min med sambo. Aneby hade denna dag tre klasser; 110, 115 och 120. Att gå 120 är ju liksom hela tanken, men egentligen hade jag velat skutta runt 110;n som en låg, lätt och inbjudande förklass. Nu är ju 115 bara fem centimeter från 120 och jag vet i ärlighetens namn inte om det blir för saftigt för henne. Men eftersom 115 avd b och 120 avd b gick efter varandra och det var en hel klass mellan 110 och 120 så valde jag att ändå prova att låta henna göra sina två största rundor hittills precis efter varandra. Dessutom var det inte lönt att gå in i lådan mellan klasserna så återladdningen mellan rundorna skulle med vara annorlunda och gissningsvis lite mer påfrestande för henne.
     
    När jag gick banan till vår första klass kändes det bra. Kombination med oxer in och räcke ut precis som jag vill ha det, och med ett språng emellan. Hindren kändes inte döhöga utan ganska lagom faktiskt. Haha, jag tycker ju 120 är högt och 110 har vi gjort så mycket nu, så det är väl ganska självklart då att 115 upplevdes som rätt lagom, hehe. Det var 8 hinder vi skulle ta oss igenom, och det var bara sista som jag egentligen tyckte kändes stor. Resten jao, rätt lagom, som sagt. Red fram lilla hästen och hon kändes glad och redo för dagens uppgift. Hoppar fram och hon är på alldels strålande humör. Inga konstigheter. Hon springer när jag ber henne och hon hoppar över det hon har framför näsan.
     
    115 cm avd B
    Rider in på banan och snirklar runt framför storbildsskärmen i hörnet för att känna av eventuell reaktion för att se hur ridningen förbi den eventuellt behöver blir lite tuffare och mer stöttande. Hon tittade på den och gav en liten reaktion, men inte så att jag skulle behöva ändra min ridning. Det är rätt fränt att hon verkligen förstått vad hennes jobb är, och när vi väl sätter igång så är hon koncentrerad på uppgiften. Vi rider mot ettan och kommer lite nära där, styr mot tvåan och jag "blir blind" och ser inget läge. Sitter och håller och rider in henne alldeles för nära så vet ju att vi river den innan vi ens lämnat backen. Det är helt och hållet givetvis på mig, och jag är bara tacksam att hon ens försökte, och hoppade över den. Sedan fick vi upp flytet och resten av rundan kändes trevlig och, haha, gissa vad? Den kändes alldeles lagom, lol. Varma i kläderna, men inte ett dugg jobbigt när vi var i mål. Hon kändes verkligen så pigg och fräsch - inte för att hon varit ofräsch, men hon upplevdes som att hon hade "lite extra" i sin kropp och knopp den här dagen. Fin känsla! 4 fel gav vår runda, men jag var jättenöjd med henne.
     
     
    Sedan promenerade vi runt tills det var dags för bangång igen. Kollade på banskissen på equipe och fick hjärtsnörp. Elva hinder OCH TVÅ KOMBINATIONER vafaaaan, haha. Helvete. 13 språng... Här skulle vi allt få något att bita i! Gick banan och kunde ju snabbt konstatera att den är den mastigaste hittills. Lång, dels då det är fler hinder men även kors och tvärs över ridbanan flera gånger med en del transportsträckor (maxtid över 100 sekunder), och så jao, två kombinationer. Den första innehöll exakt det jag bävat för sedan jag planerade att vi skulle gå 120 nu till sensommaren/hösten. Räcke in och oxer ut. Vi bara MÅSTE flyga in med bra galopp och sätta insprånget perfekt för att hon ska ha en chans att räcka ut... Den andra kombinationen var oxer in och räcke ut. Båda med ett språng. I alla fall tre oxrar kändes rätt stora; trean, fyran och tian. Så ja, lite utmaning. Men samtidigt så är ju Latoya en rätt modig häst och har hittills inte visat tendenser på att banga på tävlingsbanan, och lär ju inte göra det heller så länge vi har en bra galopp, någorlunda balans och jag inte lägger henne helt åt helvete.
     
    Jag var mån om att rida fram henne väldigt snålt till denna klass. Varm och igång var hon ju redan och jag ville inte på något vis "slösa" på hennes energi och kraft, och intresse. Så gick mest i snigelskritt men tog något varv då och då i trav och galopp med glad bus-energi för att ändå ha henne lite vaken och redo när det sedan är dags för framhoppning. Inne på framhoppningen tog vi väl en handfull språng; räcke två, tre gånger och oxern en gång på 110-höjd. Sen hamnade den på en bra bit över 120 (jag hatar när folk lämnar hindren så, maaah! Är ju alltid själv på framhoppningen...), och jag vägrar styra på det med risk att fördärva oss. Jag har hittills inte ens vågat styra på oxern ens på maxhöjd innan våra 120-starter än. Finns liksom ingen anledning. Vi har hållit oss på 115, och nu då fick det räcka med 110. Vi tog ett avslutande språng på räcket innan vi skulle hålla oss förberedda, men kom himla nära (inte så nära som på tvåan i 115, men så nära så språnget blev högt och kort), så tog det en gång till och satte det bättre. Redo för helgens viktgaste uppgift!
     
    120 cm avd B
    Kommer in och rider runt lite. Rider i kombinationerna för att visa henne dem. (Som att hon skulle bry sig? Nej, men något ska man ju göra medan man väntar. Och det känns ändå bättre för mig, haha.) Får startsignal. Sätter upp galoppen och rider mot ettan. Kommer stort men skickar inte(!!! så nöjd med mig själv lol), landar och sedan snurrar hon igång rejält, min lilla häst. Jag är så glad för jag har aldrig känt det hon bjöd på under denna runda. Från ettan och till mål så sköt hon på, bakifrån och till min hand, hela rundan igenom. Hon sprang "av sig själv" och det är ju så jag vill ha det! Älskar hur vi äntligen kommit dit! Men vi har ju hela rundan kvar, haha. Tvåan var bra, och stora trean seglade vi med över, fyran fick hon hoppa lite mer uppåt över så i landningen bad jag henne komma tillbaka till galoppen vi hade innan genom att driva lite. Hon svarade på framåt rätt rejält och vi sprang vidare. Femman gick med bra och in mot kombinationen så har vi galoppen med oss och det framåtläge jag önskat så den var som en promenad i parken (#happyface), vidare mot linjen sju-åtta, och hoppade sjuan. Sedan red jag tyvärr bort mig. Gjorde som brukar och tänkte framåt, men vi hade räckt fram utan problem så nu kom vi istället för nära, för fort och fick inte höjd i det språnget. Rev den bommen. Men springer glatt vidare. Hoppade igenom nästa kombination och styr mot sista linjen. Den här är jag typ mest nöjd med på hela rundan. Kolla hur vi kommer ur svängen, stöttar upp på yttertygeln, balanserar upp, ser framåtläge, får till perfekt språng och har bra galopp och det ser så trevligt ut mot sista hindret som Latoya hoppar över med samma energi som mot ettan. Kändes inte ett dugg trött eller omotiverad trots en mastig bana. SÅÅÅÅ JÄVLA NÖJD MED OSS!!! 4 fel och en alldeles fantastisk känsla. Visst, vi red i ett lite för högt tempo. Det är väl största missen, men hallå eller - min lilla skrutteplutt! Som hon gör det! Åh, som hon kämpar och vilken känsla hon ger! Vi åkte hem som världens gladaste fyrfelare. <3
     
     
    Jag glömde en detalj i bangången. I vanliga fall så stegar jag alltid distanserna, även när man ser att hindren är orörda och det är samma som i klassen innan. Men jag gjorde faktiskt inte det den här gången. Jag missade totalt att de hade flyttat på just det hindret vi rev. Så jag stegade aldrig där. I första rundan gjorde vi en bra insats och red på sex jämna galoppsprång där. Jag tänkte inte mer på det, och hade fokus på annat håll (lång bana, rätt högt, två kombinationer, "sämre"(?) återuppladdning, snål framridning osv). Så när jag snigelskrittade på framhoppningen så råkade jag av en slump uppfatta "är det samma avstånd som i förra klassen?" av en annan ryttare, till en tredje ryttare. "Nej, de har kortat ner så det är fem på linjen". Jag ba; WHAT?! Vilken tur att jag hörde det! Alltså, jag hade ju märkt det annars såklart, men planering är ju A och O så då kände jag mig rätt dum som inte hållit fast vid mitt envisa stegande som jag ju brukar göra. Så nu var det alltså fem som gällde. Men ärligt talat så tror jag vi hade rivit den oavsett. Jag red på för mycket och vi hade klarat oss alldeles utmärkt om jag istället bara rullat på i vårt redan ganska höga tempo, och inte trott att vi skulle få det långt.
     
    För nu när jag dels fått det bevisat men jag känner även själv att jag nu fått en bättre galopp i henne (det är mer tack vare allt vårt tävlande så hon är mer avslappnad på nya platser, but still!). Så framöver ska jag försöka vara lite kallare i huvudet och lita på att vi räcker fram på distanserna. Det blir min läxa efter denna dag. Men vilket glatt gäng vi var när vi åkte hem. Jag är så, så, såå nöjd med henne! :D
     
    Det kortsiktiga målet är ju att vara felfria i 120, men det långsiktiga (eller för att nå framtida långsiktiga mål - jag har inga långsiktiga mål ännu) är att ha bra känsla och rida självförtroendesrundor. Det skulle jag vilja påstå att vi än så länge gjort 3/3 gånger i våra 3 120. Frågan är bara när jag ska sluta tycka att det är högt, haha.

    Resultat från Aneby med Aleccis (25/8)

    Aleccis var först ut i fredags. Tisdagens hoppträning kändes oförskämt bra tills jag fick problem med mitt öga och gjorde precis motsatsen till vad jag gjort förr när jag inte sett något avstånd; jag släppte henne, istället för att backa av som ju då var förra svackans svar på samma fråga. Det var definitivit inte rätt svar, utan lika fel som motsatsen. Suck. Där försvann känslan. Vi kunde avsluta med ett par hinder där det fungerade, men den där bra känslan försvinner ju omedelbart.
     
    Till fredagen kändes det lite som att det fick gå som det går, och att det inte är hela världen. Men att jag givetvis skulle göra mitt bästa. Jag åkte själv och vi skulle starta helgens första klasser; 100 och 110 cm. Till första klassen så blir det mörkare och mörkare på himlen och när jag väntar på att få gå in på banan vräker det ner något brutalt. Och så ökar det ännu mer. Glasögonen är full av vatten och även om de inte hade varit det så hade det ändå varit svårt att se pga den mängd regn det strömmade ner. Aleccis försökte försiktigt vända sig med rumpan mot regnet. När vi gick in på banan så drog hon mot utgången. Det är definitivt inte likt henne, och hon är generellt inte jättepåverkad av väder och vind, så då fattar ni vilket regn vi skulle få rida i. Hua. Det var blött inpå huden på någon minut, och det fortsatte att hålla i sig. Vad gäller banan och startfältet så hade jag såklart sett att flera red både fort, korta vägar och var effektiva. Så min plan var att också rida fort och kortast möjliga vägar.
     
    100 cm bed. A:0/A:0
    Eftersom Aleccis var lite, lite motvillig (för att vara henne. Jag antar att det inte syntes) så beslöt jag mig för att rida henne lite tuffare än jag brukar, så jag satte av i galopp med stadiga skänklar och mycket stöd i munnen. Styrde mot första hindret och vi skulle snart skutta igenom grungomgången lite vildare än vanligt men med stadig nolla. Vidare till omhoppning och farten har vi automatiskt. Vände runt mot nian och hon är SÅÅÅ uppmärksam och med. Kommer snäppet nära och med henne fokus åt vänster, men leder lite höger och hon är direkt, blixtsnabbt, med på vart vi ska och lyfter benen och skuttar över hindret. Jag hade absolut kunnat förbereda henne bättre där så att hon sett vart vi var på väg, men hon är ofattbart snabb i tanken den hästen (<3), vidare bort till en oxer på innerbåge och sedan brutan linje till elvans räcke där vi skulle flyga åt vänster. Är lite i framläge där och jag vänder lite tidigt, så hade vi rivit med bak där så hade det inte varit konstigt - men den bommen förblir orörd. Vänder i hög hastighet höger mot en oxer och får egentligen ett rätt bra språng där i framåtläge och lite lätt diagonalt men tyvärr är det där bommen ramlar. Vidare över sista och i mål. Med SJU sekunder snabbare tid än dåvarande ledaren, HAHA. Alltså VA?! Slutar sedan med att vi blir knappt fyra sekunder snabbare men med såklart vårt nedslag. Detta innebär givetvis att jag hade haft massa tid på mig att säkra upp bättre till där vi rev, men det kan man ju inte veta förrän man korsar mållinjen. Jaja, hon kändes i alla fall BRA och detta då trots regnet. 0+4 fel, och eftersom hon ändå kändes så fin så är jag nöjd. Ett nedslag kommer lätt, och framför allt när vi blir lite hetsiga och vilda, hehe. 0+4 fel. (Ingen film pga åkte själv och ville inte dra upp mobilen i störtregnet och be någon stackars funktionär, så det fick helt enkelt vara för den här gången).
     
    Snart dags för ny klass, ny bana och ny hinderhöjd. 110 ska inte vara några frågetecken för oss, men som vanligt är det ju inte höjden som är vårt problem utan PRECIS allt annat. Allt annat. Galopp, balans, energi, känsla, tro, stöd, fokus, osv. Tror hon att vi kan, så kan vi. Tror hon inte att vi kan, så kan vi inte. Det går inte att övertala den hästen, det har jag lärt mig under våra 5 år. Självklart är förberedelse en av de allra viktigaste punkterna också, och den har ju med handen på hjärtat inte varit som jag önskade.
     
    Framhoppningen blev lite av och på men sedan hittade jag faktiskt rytm och avstånd och då fick vi till en bra känsla, så jag räknade med att gå omhoppning. Omhoppningen var förresten lite speciell. I alla fall för oss. Oftast vet jag var jag vill rida och så försöker jag rida där. Ibland blir det fel (typ för sen i blicken så man missar en sväng - har ju hänt, haha, eller planerar om efter hur det känns), men jag brukar inte vara i valet och kvalet så länge. Nu stod ett räcke så att man antingen kunde gå innanför men då få en väldigt diagonal väg vilket jag inte var säker på att Aleccis skulle förstå utan det är lätt att tappa yttersidan och komma "längs med" hindret, istället för att rama in, balansera upp och hoppa det klockrent på tvären. Så där tänkte jag faktiskt gå utanför, efter lite avvägning. Resten var rätt klart i planeringsväg.
     
    110 cm bed. A:0/A:0
     Vi rider in, styr mot ettan och det känns bra. Hoppar tvåan och trean, inget konstigt. Rider mot kombinationen 4ab och råkar flyga in där med lite väl mycket fart men hon är helt jävla makalös och lyckas göra något jämfotasprång och ändå få över oss över b utan att ens vara i den bommen. Bort mot fem och har balans, galopp och stöttning i henne. Ändå så tar det stopp där. Det kom faktiskt ganska otippat. På det igen och hon stannar igen. En gågn till och då kommer vi över, men sen gör jag inte mitt jobb (tappade fokus tyvärr) som jag ska och kommer fel på nästa så förstår att det blir stopp där med. Vänder runt och avslutar ändå med ett kanonsprång över den innan vi går ut. Klappar om min älskade häst och känner att vi får åka hem och träna vidare. Jag var faktiskt inte så påverkad alls av detta - vilket var väldigt skönt! Inte besviken, sur eller något alls, utan bara "jahapp, så gick det med det", typ. Uteslutna.
     
    Visst är jag lite fundersam över första stoppet. Det kom faktiskt utan förvarning. Där hade vi bra förutsättningar, så det gav mig frågetecken. Det finns några alternativ som jag ser det:
     
    1. Vi flög så pass i kombinationen så hon helt enkelt blev rädd. Hon blir ju rädd när hon fått ta i.
    2. Jag "blandade ihop" ridningen och "red henne som en normal häst" och mjuknade innan hon skulle lämna backen. Så får man i regel inte göra, då blir det nämligen stopp. Och vi låg ju bra enligt konstens alla regler så något måste jag ha gjort fel.
    3. Det var på samma ställe vi fick problem i våras och vägrade första gången. Lite väl långsökt. Jag skulle inte säga att det är något speciellt otäckt just där som hade kunnat påverka henne och som hon kommit ihåg tills idag. Känns osannolikt.
     
    Jag röstar såklart på alternativ två. Det brukar nämligen vara skit i sadeln när det inte fungerar. Så vad kan man göra mer än att åka hem och undersöka saken, hitta tillbaka till rytm och ridning, träna mer och sedan prova igen? Nej precis, så det är planen. :)

    Resultat från Värnamo med Latoya, dag 2

    Idag åkte jag själv med min lilla Skrutt. Allt låg kvar i bil och transport sedan igår så det var smidiga förberedelser. Så det var i stort sett bara att hämta djuren, låta dem äta och borsta till den som skulle med. Så in i lådan och iväg!
     
    Det var regnstänk i luften och kom några mindre skurar faktiskt, men det klarnade upp och blev bättre och bättre. Skönt det. Okej att mina hästar är härdade mot väder och vind, men det är inte så himla roligt att rida i regn och rusk om man kan undvika det. Plus att jag inte vill blöta ner utrustningen för jag hatar att putsa den (och gör det därför alldeleees för sällan), haha. Känner att jag inte direkt är ensam om den åsikten, men vi är inte många som står för det ;)
     
    Det blev lite väntan för lilla hästen, men hon står som ett ljus i lådan och väntar tålmodigt. Och som om inte det räcker så har hon nu för tiden inte lika mycket myror i benen i övrig hantering utanför lådan vid diverse tillfällen; typ göra i ordning, vänta på något, köa till besiktning, skritta vid bangång osv. Hon är faktiskt riktigt trevlig och det är inte alls jobbigt på något vis att ta med henne på tävling. Kul med stora framsteg, och att de förstår vad "det handlar om"! Vi (jag och Ebba) kallade dem "den snälla" och "den jobbiga" ett tag - gissa vem som var vem, HAHA.
     
    Banan kändes faktiskt bra. Man kan ju aldrig veta helt säkert förrän man är i den, men det hände saker mest hela tiden och kom ständigt hinder efter hinder. Det passar när man har en häst av den lite långsammare typen. Det är knappt att jag kan kalla henne långsam längre, för jag får numera bra galopp i henne direkt när jag ber om det. Men det är ju ingen Aleccis, så att säga. Denna banan hade jag troligtvis inte fixat med henne, btw. Det fanns inga bromssträckor och andningsställen direkt utan var hinder på hinder konstant, oftast på båge. Så det blev liksom ny anridning hela tiden och i landningen behöver jag en stund på mig att försöka få ordning på min lite hetsiga soldat, hehe. Men åter till Latoya! Det kändes som det kunde passa oss och distanserna var på vår sida de också. Kombinationen var rätt kort, men det är ju definitivt till vår fördel. Dessutom två steg i den och mer än så kan jag fasen inte önska. Planen var att försöka ge henne lite mer plats till räckena på linjerna (femman och sju a), men utan att ta bort galoppen just mot kombinationen så försöka få till det lugnt men fortfarande framåt.
     
    Red igång och hoppade fram. Hon var på samma bra, positiva humör som dagen innan. Hoppar väldigt väl och luftigt, och med bra bjudning mot varje språng. Det kändes bra att gå in på banan.
     
    120 cm, bed. A
    Sätter igång galoppen och hoppar första hindret, vinglar lite mot tvåan men hinner få lite balans i henne den allra sista biten innan avsprånget. Rider fram och ramar in, men fortsätter ändå vingla lite mellan alla hinder faktiskt. Hoppar trean, får framåtläge på fyran, rider på sju men chillar lite i slutet och ger henne mer plats där. Hon hoppar fint! Får helt perfekt språng över sjuan och eftersom vi hade lite svårt att nå över bakbommarna igår så kändes det så bra när hon utan att ens behöva stretcha överdrivet räckte över hur lätt som helst. Vidare på åtta språng bort till kombinationen. Kom lite närmare än jag önskat men jag lät henne backa lite själv och lät henne hoppa lugnt och fint, sedan tryckte jag på henne mellan hindren och la faktiskt även på pisken. Det hade inte behövts, men jag vill för allt i världen att hon ska tänka framåt och ut över B - alltid. Sen vänder jag upp mot åttan och ser inte direkt något läge. Håller men håller också om och vi kommer pissnära där. Hon är bra bussig som viker sig dubbel och hoppar rakt upp för att inte riva (<3) och sen tänka framåt igen och rida mot nian. Ser ett bra läge och ser att "jag inte behöver göra något" (dvs inte behöver ändra något), men blir passiv och slutar rama in henne och då glider vi lite diagonalt mot yttre hinderstöden. Inte värre än att hon hade kunnat ta av om jag red bättre, men nu blev det ett stopp där. Lite snopet, men jag kände ju direkt vad jag gjorde för fel så det är en förarglig miss som jag givetvis tar på mig helt och hållet. Gör en volt och skuttar över som ingenting. Avslutar trevligt över tian. 4 fel.
     
     
    Vi snuddade ettan men annars var hon inte i en endaste bom! Snacka om skillnad mot gårdagen där vi knackade på hälften av bommarna (tre eller fyra knack tror jag det var, plus två nedslag då). Och dessutom räckte hon över alla bakbommar utan vidare anstränging. Det var precis som att hon lärt sig från igår till idag. Tänk vad nära vi var att sätta nollan, ändå! Bara min tabbe ifrån ett kval. Coolt! Det är nästan lite tidigt att räkna med noll-rundor liksom. Så går hon in och gör en kanonrunda! Jag är SÅÅÅ nöjd med allt utom nian, okej åtta men då, haha. Men det syns att jag får kämpa och rida rätt mycket. Det hoppas jag släpper med mer rutin. Just nu driver jag henne med hela mig och det ska ju inte behövas. Men jag är så van vid att det konstant drar på så jag vill ju att det ska dra på. Jag tycker det är lättare att rida ur det, än vad det är att ha en häst som liksom väntar. Jaja, vad ska man säga. Jag är SUPERNÖJD med Latoya och våra rundor i helgen. Det egentligen största misstaget (det som hade kunnat leda till att hon slagit sig) är ju det jag sysslade med i 110n igår. Så det känns ju bra. Annars har snudd på alla avstånd varit tillräckligt bra, och vi har hittat en galopp som fungerar. Nej fasen, jag är riktigt, riktigt nöjd. Kunde inte tro att vi skulle göra så bra rundor sätt till känsla. För känslan har verkligen varit helt fantastisk. Hon är så positiv och kämpar stenhårt för att lösa sin uppgift. Wow, vad stolt jag är över henne. Så duktig!
     
    Eftersom jag åkte själv så var det svårt att räkna med film, men jag kastade mobilen till random publik och fick i alla fall en mobilfilm. Så tacksam. (Obs, jag frågade givetvis först, haha.) Jag är alltså fullt medveten om att man inte ser så mycket, men alla rundor finns på equisport.tv (och där syns det mycket bättre), så för den som vill se i efterhand (man måste dock ha ett konto där då), så finns mina rundor på: fredag klass 1B 110 cm; 24:00-25:30, klass 2B 120 cm; 35:20-37:00 och lördag klass 4B 120 cm; 01:15:00-01:16:40).

    Resultat från Värnamo med Latoya

    Idag har Skrutten varit i Värnamo och inte bara hoppat sin första tävling efter sin vila - utan även debuterat 120! Trots jobbnatt så var det bara att kliva upp och ge sig ut i regnet.
     
    Det finns många fördelar (är typ nästan bara fördelar) med att ha hästarna på lösdrift. Även om jag hade kunnat välja, så hade jag valt den typ av hästhållning. Men en yttepytte-nackdel kan vara när man kommer ut på morgonen, i regnet, och ska åka på tävling. Blöt häst med lite lagom smuts i pälsen, mumma! Haha, så var ju bara att borsta lite på de torra fläckarna och göra klart resten och därefter packa in hästen i lådan och ge sig iväg. Borstarna fick alltså ingå som packning, hehe. Så fick hon vänta en liten stund och därefter tas ut och borstas och besiktigas. Hon kändes väldigt lugn (vi skämtade om att den kanske var sjuk, hehe) men ändå liksom "med" och verkade vara med på vad som väntade.
     
    Framridningen till första klassen råkade bli lite av ett skämt. Jag red in i lilla ridhuset och hon var spänd, kort och gick inte nära väggarna, plus reagerade lite på de andra hästarna. Så tog det lite lugnt, men segade inte. Skrittade, travade och galopperade igång. Hon kändes snart bättre och under mig hade jag en häst som kändes lovande. Slappande av och "kom ut" i kroppen och började ta för sig i galoppen (mer luft mellan fram- och bakdel, enkelt förklarat. Har ju problem med att hon blir kort när hon blir spänd). Red bort till framridningen och då ser jag att det är nummer 12 på banan. Jag hade nummer 17 tror jag. OBS, det var tre på banan. Dvs 15 stod vid grinden och väntade på insläpp. Starkt jobbat, Jessica. Red in i stora ridhuset, tog ett varv i galopp och hoppade sedan räcket på 90-ish, någon la upp det, hoppade det igen på 100-ish och styrde sedan på oxern som låg på maxhöjd, allt i ett svep. Latoya kändes faktiskt himla fin trots väldigt dålig framridning/-hoppning. När jag landade efter oxern ropade de på mig och jag fick skynda mig ner till banan och blev insläppt direkt. Puh, hann, men hade med mig lite lätt stress in tyvärr.
     
    Red runt och bekantade mig/oss med banan och omgivningen. Sedan var det snart dags för startsignal och vi far iväg.
     
    110 cm bed. A
    Ettan känns bra, men till tvåan tabbar jag mig rejält och gör helt, helt fel. Skickar henne och hon når inte så hon måste trampa om och vi kommer nära och river den. (Varför håller jag på att skicka henne?! Mah! Det hade ju bara varit att vänta där! Suck, trött man blir på sig själv igen. Dock bergis ett beslut av den stress som jag ändå fick med mig in på banan.) Resten känns ändå bra. Det är lätt att hålla en bra galopp i henne och vi kommer bra på de flesta hinder. Även kombinationen flyter på bra. På sista lägger jag henne stort, men hon fixar över oss ändå. Så 4 fel och ett felaktigt beslut, resten ändå bra känsla med tanke på, japp, ni vet. Framridningen. Så jag är nöjd med hästen. Hon är fantastisk som "tål" denna typ av miss i planeringen så vi fick komprimera uppvärmningen rejält. Duktig Skruttis!
     
     
    In i lådan och vänta några timmar. Så skönt att hon precis som vilken resvan, vuxen tävlingshäst som helst kan stå i lådan och vänta/vila precis som en önskar <3 Sedan var det dags för nästa klass. Vår debut! Wie, skräckblandad förtjusning, haha.
     
    Den här gången ger jag mig fan på att vara i god tid till framhoppningen. Men först rullar jag igång henne i lilla ridhuset. Hon känns förvånansvärt trevlig där inne. Ganska avslappnad och rätt ridbar och trevlig. Rider sedan bort till framhoppningen och får nu vänta utanför i en och en halv evighet i stället. Latoya kliar sig lite på staketet men står annars och halvsover. Jag rör henne inte ur fläcken. Bra eller dåligt, säg det. Men utebanan var en lervälling och jag ville inte rida runt i den. Så vi stod där vi stod, och väntade. Hon väntade tålmodigt och stod som ett ljus hela tiden. Så duktig! Framsteg, hehe. Sedan fick vi gå in på framhoppningen och där rullade vi igång igen.
     
    Fick hjälp av Lasse och hoppade fram tre språng på räcket och två på oxern. Sista var helt suvärent! Vilket språng hon gjorde! Vi flög i perfekt balans och med tryck, och även Latoya var nöjd som busade till litegrann i landningen och kände sig extra duktig. Skrittpaus och avslutningsvis ett räcke innan vi gick ner till banan. Den här gången hade vi tid att andas lite.
     
    Debut 120 cm, bed A
    Jag sätter igång i galopp, eller rättare sagt jag BER om galopp men i vanlig ordning får man be en två-tre gånger innan det händer något när hon är pigg. Så det är faktiskt positivt (well, inte positivt på så vis, men ett bra tecken!) att hon växer fast lite innan hon ger sig iväg. Det tyder på att hon är piggelin. (Knäpp ja, haha <3) Så hoppade vi ettan, smackar i landningen och sätter sedan två-(6)-tre-(6)-fyra väldigt bra för att vara oss. Vidare över fem a-b som hon kämpar på skitbra och jag blir skitglad när hon tar oss igenom den. River dock sexan (hade kunnat ge henne lite mer plats där) då vi räcker fram med relativt god marginal på sex språng, och sedan jagar jag henne mot sjuan då jag ser ett stort läge. Längsta oxern på hela jävla banan, och kort häst. Hon gör allt i sin makt för att inte riva bakbommen och klarar det preciiiis. Snuddar bommen men den ligger kvar. Vidare på åtta språng till åttan, som jag tror vi var i och kände lite på, och sedan känner jag att jag börjar hamna i dålig jagande ridning, så där tar jag oss samman innan vi rider på nian. Det kändes som vi kom lite nära och att jag plockade ner galoppen lite för mycket, och att det var därför hon gick ner på bakbommen, men på filmen ser det inte alls så dåligt ut. Avslutar över tian och går i mål som världens gladaste 8 felare. :D
     
     
    Vi hade ju lika gärna kunnat få en tre-fyra nedslag, så att "bara" få med två bommar var ju bara en bonus. Latoya kändes positiv och modig, det kändes så himla bra! Jag fick fram henne och jag som nojar över distanserna hade ju inte alls behövt göra det. Galoppen satt där den skulle och då räcker hon fram. Så att chilla lite mot räckena i det här fallet (6an och 8an) hade inte gjort något. Annars kändes det som att hon är orutinerad på höjden (vilket hon ju är och det är givetvis inget jag klandrar henne för, bara konstaterar) och det känns som att hon inte riktigt vet hur mycket hon ska ta i ännu. Så vi är och känner på lite bommar och just att räcka över bakbommarna får vi på något vis träna på. Men jag är jättenöjd! Bra känsla som sagt och hon kämpar verkligen! <3
     
     

    RSS 2.0