• START
  • ALECCIS
  • PÄRLA
  • LILLIS
  • Historialektion, Aleccis i Aneby och tisdagens hoppträning - VARNING LÅNGT INLÄGG

    Oookej, till att börja med då: HEJ ALLA FANS (hahaha). Jaja, tjat lönar sig så här är jag igen. ;) Det har varit jävligt dött här. "Sist du skrev var när du hoppade Aleccis", haha, jorå, jag minns det. (xD) Vad som hänt sedan dess är väl typ det vanliga: hästarna rids och rids och rids. Mest ut i byn och skogen och den skiten som jag är rejält trött på. Underlaget har inte inbjudit till ridning på ängen (pga primärt är ju att det ska bli djurmat där - no shit osv, så kan ju inte rida på det hur som helst). En gång har de hoppat ute och det var då jag skrev sist. Latoya hoppade först och därefter Aleccis.
     
    Och det är väl inte första gången i världshistorien som en planering inte håller utan blir omkullkastad och man tvingas göra det bästa av situationen. Så var det för mig. Tanken var att hoppa igenom dem en gång till ute innan tävlingarna i Aneby, men då jag inte alls fick till planeringen så sket det sig totalt och jag fick se oss som "klara" inför ute-debuten för året. Vilket inte gick sådär jävla bra alltså. I efterhand så vet jag ändå inte hur jag skulle ha gjort för att få in ett hoppass till för jag kunde inte pussla ihop det. Men jag tror innerligt att det hade hjälpt oss väl på plats. Resultatet hade säkert inte varit bättre, men då hade det känts mer som jag hade försökt mitt yttersta.
     
    Å andra jävla sidan så är hästfan sjutton år gammal och har hoppat ute förr, såatteeh ":)" Den kan det. Men trots mitt vackra ordförråd så skyller jag inte på hästen. Vi hade ett riktigt röv-år förra året och det sitter djupa, revor till ärr långt in i våra kroppar efter den skiten.
     
    Jag drar en liten återblick: inomhussäsongen våren 2016 var det bästa vi gjort so far. Aleccis/vi radade upp vinster, placeringar och bra rundor gång på gång. Självförtroendet satt där det aldrig förr har suttit. Vi var typ odödliga. Men säg den odödlighet som varar... På årets sista inomhustävling, nämligen på framhoppningen (som var ute btw) till 120:n i Laholm, efter att ha vunnit 110:n men med rätt kass känsla, var skit. Det började bra, men ett felläge (för nära) på oxern gjorde att hon tog av men gick ner på bakbommen. Då blev hon lite skraj och stod emot. Jag kunde ändå få henne att hoppa med extra mycket stöd. Banan tog vi oss runt på typ fjorton fel eller något, har jag för mig. Det är sånt som händer och kändes väl långt ifrån skitbra, men vi har defintivt gjort sämre ifrån oss (t ex när vi kraschade i en oxer i kalmar på hösten 2015 där vi krälade bland bommarna tills vi tog oss upp igen, för att nämna ett exempel). Hur mycket jag än gräver (och grävde, då med när det fortfarande var färskt) så är dettta "den enda" incidenten som egentligen hände. Alltså, det är klart det var dåligt osv, osv. Men med tanke på hur pissådlig hela utesäsongen var så var detta ändå bara en mindre incident som gav stooora konsekvenser.
     
    Utomhussäsongen drog igång och det var inte direkt platt fall utan snarare en seg uppförsbacke som låg framför oss och som tyvärr bara blev brantare och brantare ju längre in på sommaren vi kom och till slut såg det ut som en klättervägg. Lägg till att vi skulle klättra denna utan armar och ben och med en feg häst på ryggen. Så kändes det. Helt jävla omöjligt. Börja om? Ja, hade jag vetat vad jag vet nu så hade vi hoppat en meter hela sommaren, men just då var det liksom inte SÅ illa. Det var lite illa. Lite jobbigt, och lite tråkigt. Det blev successivt lite sämre, lite jobbigare, lite tråkigare. Men vi kämpade på. Hoppade emellanåt inte högre än en meter när vi hoppade själva och hittade knappt ens känslan då.
     
    Det som hade hänt var alltså att jag inte såg ett enda jävla läge, snudd på någonsin. Och om/när jag för en gångs skull såg ett läge så "vågade" jag inte rida på det. Alltså jag litade inte på att det var rätt och stod inte vid mitt beslut så det blev ingen trygghet och självsäkerhet i ridningen mot hinder över huvud taget. Efter x antal hoppträningar, både själv och för tränare, så har jag aldrig i mitt liv känt mig så uppgiven och nära till tårar. "DET GÅR JU INTE!" Samtidigt kan man inte bara säga: sluta tänkt på det, tänkt på något annat, gör något annat osv, osv. Det är sååå lätt sagt ju. Och visst är det rätt. Jätterätt i teorin. I praktiten är det annorlunda.
     
    Hade jag haft fysiska tankar som löd: "det går inte" så hade det "bara" varit att fokusera på något annat. Tänka om, lägga skiten och "bara" göra annorlunda. Plantera nya tankar. Men nu fanns det inga tankar, och OM de fanns så var de tröstande: "jag fixar det, jag kan detta" osv. Så långt helt rätt. Men nu är det inte ens tankarna som är av intresse. För de är det inte fel på. Det är KÄNSLAN det är fel på. Hur man än tänker så kan du fortfarande gå med en känsla som säger något helt annat. Därför är det inte "bara att tänka annorlunda" och den biten. Det är en känsla som jag fortfarande inte kan bemästra. Och JAAA, den här hästen har krossat mitt självförtroende på hinder. Så har jag sagt det också. Man blir som man umgås; hon blir som mig och jag blir som henne. Vi blir ju en. Och när vi kommer i en ond cirkel där jag snarare är mer inne på att hålla i mig än att stensäkert kan sätta henne på en perfekt avsprångspunkt i en avspänd, stor galopp. Alltså, nej, det existerar inte att jag ska lyckas. Jag vill så gärna, och jag försöker igen, och igen och igen. Ger mig inte, ger inte upp. Tänker att det någon gång ger med sig. Tänker att det läker med mängdträning. För det gör det ju. Korrekt mängdträning. Oräkenligt många bra språng ger självförtroendet tillbaka. Och jag jagade och jagade detta självförtroende.
     
    När jag styrde upp mot hindret så såg jag det. Hästen med. Vi är liksom inte blinda. Bommar och stöd, i färger och former. Aleccis är inte tittig och jag kunde inte bry mig mindre om just färg och form. Så långt är det inget som distraherar. Men när vi ser på hindret så blir det en gröt hela vägen fram och jag kan inte i min vildaste fantasi se HUR, VAD eller NÄR jag ska göra något. Rulla på/underhålla, rida på framåt, sitta upp, backa av, hålla igen, bara ta en liten förhållning, hålla mycket, gasa skitmycket - NOLL. Det finns inga alternativ i ögonen, kroppen eller sitsen. Ingenstans fanns någon lösning. Den kom emellanåt - några språng då och då eller till och med hela hoppass, men försvann lika fort. Så fort glöden uppstod var det som att enkelt blåsa ut den igen. Det var ett jävla helvete. Hade jag vetat vad jag vet idag, dvs hur djupt skiten satt, så hade jag bytt taktik. Jag hade sänkt ännu mer och satsat mer på att hoppa med hjälpbom och distanser som hade kunnat hjälpa oss. Inte bara fortsatt i samma spår och inte lyckats ta oss upp.
     
    Inomhus kommer hindren fortare, det är lättare att se avsprångspunkten och rida mot den. Det är lättare att hålla om hästen mest hela tiden och ta hinder efter hinder. Men ute så finns det transportsträckor och med en pigg häst kan i alla fall inte jag sitta och "hålla om henne hela tiden". Det är såklart en definitionsfråga, men ja, jag anser det skillnad på ute- och inneridning. Men ärligt talat BORDE uteridning passa oss bättre. Där finns det plats att andas, "pausa mitt i banan" och försöka att lugnt och sansat ta två-tre hinder i taget och sedan försöka "börja om" med laddningen så att Aleccis inte blir sådär jobbigt skittaggad. Men det är i teorin det.
     
    Vi tog någon vinst i en meter men mer än så red vi aldrig ihop utomhus vad jag minns. Kanske någon placering i Bankeryd, för där har vi rätt bra självförtroende över lag, men det var en snål tid. Missförstå mig inte nu; placeringar är inte allt. Men är vi placerade så har vi oftast tagit oss igenom banan, och ärligt talat så är det fan en bedrift i sig när allt känns skit. Vi tog oss inte igenom uppgiften vi ställdes inför, i alla fall inte bra. Sommaren minns jag som ett rent helvete sportmässigt. Det krävde skiten ur mig, mest mentalt. Jag experimenterade med att rida med en helvetes massa mer ben, mer "rullande" sits i galoppen (vilket tog oss en bit, men efter vilan fann jag inte den känslan igen), jag provade diverse andra saker; mer/mindre stöd, rida si och rida så. Det som ändå hjälpte lite var att faktiskt inte idiotstirra på hindret hela anridningen. Jag kollade efter hindret, styrde upp, lyfte blicken och kollade långt, långt bort, kollade på hindret; måttade, lyfte blicken och försökte rida på det. Dvs minska risken för att konstant ångra mig och leta efter en ny avsprångspunkt. Det hjälpte lite som sagt, men det är samtidigt svårt att rida med DEN beslutsamheten när man släppt hindret med blicken... Ni fattar. Men jag var tvungen att bryta möstret på något vis och ja, det fungerade ju mest av det jag hade provat så långt.
     
    Nu är vi dock tillbaka på 2017. Det är april och det är Anebys tävlingar i tre dagar. Utomhus. Årets första utetävlingar. Det är fredag och Aleccis står i transporten. Hon ska börja med att hoppa en 110. Inget svårt alls. Vi har hoppat sååå många 110-klasser och ja, vi är i mångt och mycket rätt säkra där. (I alla fall inomhus.) Det kändes inte ett dugg fel att gå rätt ut i en 110. Det är varken för högt eller svårt för oss. Det är mer... rätt bekvämt men ändå fullt stora hinder som man behöver komma rätt på för att inte riva liksom, även om det i ridsportens värld är bland det lägsta man kan hoppa. Jaja, ni fattar. Jag ansåg mig inte börja med en för svår klass, det var bara det jag ville ha sagt.
     
    Rider igång och hoppar igång. Hur det såg ut kan inte jag svara för, utan jag kan bara försöka beskriva min känsla och hur jag tänkte/kände/gjorde och till viss del varför. Vi hoppade fram och Aleccis var taggad till tänderna. Accelererade mot hindren och jag hade fan att göra alltså. Ojojoj, vad hon låg på. Fanns ingen tvekan i henne och inte i mig heller. Avstånden fick vi till och sprången var oftast rätt bra (med tanke på hastighet och de följder det blir med en springig häst). Vi red in på banan (och jag glömde ta av mig jackan man det är ju skitsamma).
     
    Hoppar väl ett, två tre tror jag. Minns inte banan och vill inte kolla på filmen. I vilket fall så ska vi snart rida längs hela kortsidan (som är rätt lång) och jag tänker passa på att korta upp tyglarna lite till. Ut mot kortsidan så har jag plockat in yttertygeln ett par centimeter och när vi är i svängen och har hela kortsidan framför oss så ska jag precis ta om mitt tag med innertygeln men MISSAR HELA JÄVLA TYGELN och tar bara i luften. Jag svär och  Aleccis drar på, folk vid staketet flyttar sig bakåt flera steg(!), och när jag väl får tag i tygeln så är hon inte alls "där jag vill ha henne" (i något försök till ram typ), men jag försöker desperat rida på kombinationen igen. Det var inte kaos, men som ni vet kan man inte bara "ojojoj-rida" och tro att hon ställer upp. För det gör hon inte. Visst kan man "ojojoj-rida", både fort och rätt snävt, snett och på konstiga avsprångspunkter - men jag lovar, att det är en helt annan känsla och då måste hon vara "där". Det syns garanterat inte, det förstår jag, för det ser lika hafsigt ut ändå. Det det ÄR stor skillnad på känsla. Men denna form av ojojoj-ridning fungerar inte. Fokus är ju dels på tygeln och dels på hindren. Stopp där, och det gör mig ingenting. Det är sådant som absolut händer. Tillfälligheten gjorde sig påmind. Tappa tygeln och härja efter den, och samtidigt rida på kombinationen. Nepp, gick inte. Och jag gjorde mitt bästa. Hade gett stöd och höll om, men det blev "snabbt påkommet" och sekundärt efter att jaga tygeln så nej, stopp. Vi gjorde om och gjorde rätt. Hoppade kombinationen och red bort på bågen bort till vattenmattan. Vände sedan runt och styrde mot en oxer.
     
    Det var då det hände...
    Helt plötsligt ser jag inget avstånd, vet inte vad jag ska göra, blir handlingsförlamad och litar inte på ögon, känsla, galopp, eller något. Hur fan ska hästen kunna hoppa då?! Hon som kräver en ridning med stöd och "självklarhet". Det finns ingen självklarhet där och då. Kom en gång till men det händer bara samma sak. Hepp. Red ut från banan och det var egentligen inte mer med det. Förbannatjävlaskittråkigt, möjligtvis, men ändå inte mer än så. Säga vad man vill men det är två saker jag är van vid; det enda är att vinna (ödmjukt osv) och det andra är att vägra ut mig (det är i alla fall bara ren självinsikt). Det är det jag sysslar med rätt ofta ändå. Och jaaa, det är sant - man vänjer sig fan. Det står "ute" forever över allt på internet, man är sist på resultatlistan men inget mer än så händer. Det är bara att göra om. Åka hem och träna vidare.
     
    Vi startade dock en till klass. Eller försökte. Den framhoppningen var SKITBRA. Ni vet den där ridningen man får, som egentligen är rätt bra, precis innan man blir sur. Man blir sådär medveten, tydlig och ställer inga frågor utan ger bra hästen påståenden. Så var det. Dessutom så slog tanken mig att jag nog reagerar väldigt fysiskt när jag känner den där mentala spärren. När jag inte ser avstånd, får hjärnsläpp och inte vet något alls så faller jag fram lite extra (obs! Man får absolut inte luta sig bakåt = bromsa mot hinder, utan litegrann framåt-tänk måste man ha i anridningen. Annars stannar hon av den anledningen också). Så på framhoppningen så rätade jag upp mig mer (=självförtroendesits), spände upp magen, red med låååånga skänklar som höll om, höll i och balanseade upp hästen från ljumsken ner till stortån. Tydligt, säkert och med självförtroende igen. Vi hittade en stor, bra galopp mot hindren och avstånden satt brutalt bra varenda jävla gång. Det kändes lätt. Och roligt. Nu tar vi vår revansch, tänkte jag. In och gör en bra runda med bra känsla!
     
    Men så blev det inte. De som har frågat har jag berättat för, men jag tänker inte spara på den skiten mer. Det är inget jag står bakom och jag vill bara glömma det. Så jag grät en skvätt och så åkte jag hem. Ledsen, arg och just då kände jag mig så... typ missuppfattad. Men samtidigt har jag ingen annan att lägga skulden på och vem fan är störst? Vi är nog alla av samma skrot och korn tyvärr. Ingen är perfekt och jag fixade det inte. Från nytt hopp ner till djupaste avgrund på några sekunder. Krasch sa det i hjärta och skäl.
     
    Så var det med det. Hem med hästen och försöka ladda om för dag två. Med mycket tårar vill jag lova. Skitdag och jävla skitliv. Ny dag nya hästar! Det har jag ju skrivit om tidigare och det var ett plåster på såren till stor del vill jag lova. Latyoa levererade så jag ville gråta igen, men av helt motsatt anledning och även Sacke gjorde sitt yttersta och kämpade väl med både glädje och mod <3 Fina hästar! Jag är sååå glad att jag åkte dag två, och jag ångrar mig så innerligt att jag ens åkte med Aleccis på fredagen. I efterhand skulle jag ha hoppat en meter-klassen istället och möjligtvis 110 efteråt, men inte större än så. Jag är därmot också glad att jag avanmälde Aleccis från söndagen. Det är jag väldigt nöjd med efteråt, istället för att jag (som annars är betydligt mer "min grej") optimistiskt försöker igen och igen för att det ändå "kan gå". För ja, det kan gå. Till exempel så var ju framhoppningen riktigt bra. Det tankade oss rejält, men så kan det gå hur som helst på banan. Och bra rundor ger självförtroende, så är det bara. Så det är inget konstigt att jaga bra rundor och vilja starta gång på gång.
     
    All denna hoppning hade sett ut såhär:
     
    Tors: hoppträning med Latoya
    Fre: 110+115 med Aleccis
    Lör: 100+110 med Latoya
    Sön: 115+120 med Aleccis (ja det var vad hon var anmäld till. Såg inget fel med det om vi hade varit "som vi är inne"). Funderade en kort, kort stund på att göra klassbyte till 110, men valde att stryka sedan. Det var ett ganska lätt val, ändå.
    Måndag: vila pga jobbet
    Tisdag: hoppträning
     
    En jävla massa hoppning på kort tid alltså. Jag vill inte strunta i hoppträningen på tisdagen pga att jag ändå missar varannan (dvs tränar bara en gång i månaden) nu när jag kört på "fel" skift. Men då Aleccis ändå inte gick på söndag så blev det lite mer humant mitt i all elände. Ärligt talat passade det oss rätt bra. Först skit och sedan en chans att få hjälp.
     
    Hoppträningen i tisdags var på VRF's utebana (äntligen! :D) och jag fick en reservplats med Latoya i första gruppen och hoppade med Aleccis på vår ordinarie plats i den sista. Hindren stod relativt "utspridda" och det var även det vi skulle träna på; att rida på längre anridningar, och hålla galoppen och även kunna "fånga upp dem" under banans gång om/när det behövdes.
     
    Vi hoppade fram på ett räcke typ i mitten på banan. Det kändes bra alla gånger utom en. För vi rullade igång på den och la på fler hinder successivt. Men en gång när jag skulle hoppa banan så missbedömde jag och red på ett för stort avstånd. Men då känner ju hela jag vad som är fel och så gör man bara om. Det är egentligen inte alls några problem eller svårigheter med det. Man rider aktivt mot ett felaktigt beslut och får göra om för det blev fel. Hellre det än att inte veta och rida i någon form av blindhet. Utöver det så hade vi inga andra stopp och inga supermissar heller direkt. Men jag skulle ljuga om jag inte sa att den där hemska, äckliga känslan fanns där inne i kroppen. Tack och fucking lov så var den så grund att den inte "kom fram" och spelade oss några spratt. Aleccis missbedömde ett hinder med, så hon rev det grovt. Typ hoppade inte av/hoppade inte tillräckligt högt - alltså det händer ju fan inte den hästen? Hon måste ha sett något och inte hunnit med i skallen riktigt men huvudsaken är att hindret efteråt hoppade hon precis som hon skulle (dvs hon blev inte rädd) och när vi sedan avslutade med samma oxer som vi rev grovt så var hon också helt opåverkad. Det är jag glad för. Hon tålde ett litet misstag, som hon faktiskt får stå för själv för vi hade både bra galopp, avsprångspunkt, balans och jag rörde inte munnen i språnget. Lite nyttigt för mig att känna att hästen också har en del i hoppningen, eller så. Det är jag till mångt och mycket men hästen är ju den som måste lätta från marken, så att säga.
     
    Jag är nöjd med vår insats. Det kändes bra hela träningen igenom. Min plan är nu att inte starta hoppning på ett tag utan vi ska koncentera oss på att hoppa ute "i lugn och ro". Dvs jag behöver inte desperat försöka stressa fram någon superkänsla och bli störd över att dagarna går utan att det "händer något". Däremot så är hon anmäld till årets första terräng. Vi börjar mjukt med en H90 och då är hindren på hoppmomentet "bara" 95 cm, så det är milt och snällt. Det känns bra faktiskt. Sedan är tanken att vi försöker hoppa någon lokal hoppning lite längre fram på 100-ish, beroende på vad vi hittar och vad som passar schemat. Och GÄRNA åker och hoppar P&J för att rulla på banor och träna på att tävla utomhus. Det är mest för min skull, såklart. Jag tycker väldigt mycket om P&Js just för att hvuudet då alltid är "kallt" och man bara "tävlar" mot sig själv. Så det är suuuperbra, även med ett ekipage som mig och Aleccis som egentligen inte borde ha där att göra, hehe.
     
    Skulle vi nu vara i början av en ny riktigt djup dipp så tänker jag som sagt byta taktik: sänka hindren ännu mer och hjälpa mig med olika övningar. Men det vet vi inte förrän längre in på våren/sommaren. Just nu känns det inte hopplöst. Tar jag tag i det och tänker annorlunda så kan jag allt få bukt på det, tror jag. Försöka ta med mig det jag lärde mig förra sommaren och ta fram det som hjälpte oss och skjuta undan det som stjälpte. Det är värt att testa i alla fall.
     
    Förresten! Jag avanmälde henne redan på fredagskvällen till Eksjös tävlingar. Det går alltid skit där, så varför provocera oss liksom. Nu sparar jag de kronorna och lämnar Aleccis hemma hela helgen. Latoya får försöka försvara stallets färger istället ;)
     
    En sak som jag glömde och som är SÅÅ viktig. Alla som tävlar eller behöver "vara bäst när det gäller" på ett eller annat sätt vet hur viktigt det är med fokus på rätt saker. I det här fallet är det 100% som ska fördelar på allt som har betydelse för vår prestation. Jag skulle vilja fördela detta på var hindren står placerade, i vilken ordning de ska hoppas, antal meter/galoppsprång, evetuella svårigheter/extra noggrannheter längs banan, i mitt fall behöver jag även tänka på att hela tiden ha stöd i hästen. Ett tydligt stöd, inte direkt starkt, men absolut tydligt (ibland är det lättare att förklara det som en relativt "stark" hand, fast jag egentligen menar TYDLIG), skänklarna om, bra galopp, spänna magen, titta på nästa hinder osv.
     
    Vad som där och då till exempel INTE får plats att fördelas bland dessa "100%" är saker som t ex: vad händer utanför, vem tittar, är kamerapersonen på plats, underlaget är för hårt/dammigt/mjukt/blött/djupt/tungt/stenigt/rosa/intefanvetjag, vem som är före/efter eller andra som finns i startlistan, vad man ska göra sedan osv. Det finns verkligen sååå mycket som kan distrahera ett fokus på tävlingsdagen och även inne på banan. Jag skulle vilja påstå att jag är bra på att fokusera på vissa saker (t ex blir jag aldrig störd av "vem som tittar". Det är så oviktigt. Men visst har jag hört när andra blivit obekväma av en sådan sak. Och absolut, hade jag t ex haft en köpare på läktaren och vill göra en bra runda så hade jag nog känt mer av den pressen. Vad som kan ha smugit sig på i fredags var just underlaget. Det var tungt och djupt, nästan gegga, på sina ställen och det är klart att det kan göra en lite orolig för att landa fel mitt i geggan och hästen bryter benet osv. Återigen; det är ingen AKTIV tanke, men känslan finns ju där ändå. I alla fall lite. Och är det 1% av de där 100% som är på villovägar så betyder det ju att bara 99% är fokuserade på rätt saker.
     
    Nej, inte fan är det en lätt sport! (Men det är lättare med en lätt häst, det har jag ju märkt, haha. Jag kommer nog aldrig, aldrig någonsin behöva sitta och skriva dessa inlägg när Latoya är förstahästen. Det finns inte såhär komplicerade alternativ i hennes liv. Fast det kanske jag får äta upp om några år, hehe.)


    Kommentarer


    Kommentera inlägget här:


    Namn:
    Kom ihåg mig?

    E-postadress: (publiceras ej)

    URL/Bloggadress:

    Kommentar:

    Trackback

    Aleccis

    Aleccis Van De Nachtegaele är min tävlingshäst. Det är ett sto född 2000 efter Opium De Laubry - Alcatraz. Vi tävlar i hoppning tom 120 cm och H90 i fälttävlan.

    Pärla

    Pärla 2855 heter min själsfrände. Hon är en fjording född 1990 efter Sindarve Tulling 143 - Bure 53. Vi har tillsammans startat Fjord-SM i hoppning och hon var min "tävlingsponny" förut.

    Lillis

    "Lillis" är mitt senaste tillskott. Han är en Welsh partbredvalack (wmn/swb) född 2011. Han är efter Stendyssen's Diablo RWM 61 - Chess 880. Så småningom kommer han vara till salu.