• START
  • OM MIG
  • ALECCIS
  • PÄRLA
  • LILLIS
  • Hej-i-farten

    Jag gör ett tappert försök att försöka få ordning på bloggandet igen och ärligt talat så är det svårt att prioritera. Det är lite "bortglömt" nu för tiden. I vilket fall så körde jag natt i helgen, gick av i natt, sov fem timmar och skulle upp för att ta emot hovslagaren. Nya dojor och fina fötter, och tre timmar senare mötte jag upp en av mina bästa vänner för både nytta och nöje. "Intervju/snack" till ett skolarbete/jobb(?), och vi gjorde även mat och efterrätt (<- viktigast). Så jag är glad att jag ändå fått i mig riktigt mat när jag fuskat med sömn, och dagen har högt tempo. Blev sedan upphämtad för att hoppa Sacke (han var ovanligt stark och ganska tittig idag. Hoppas på bättre dagsform till helgen) och nu några timmar senare är jag duschad och ska sova.
     
    Precis, med enkel mattematik så har jag definitivt inte hunnit rida någon av mina hästar idag. Det känns skit, men jag får verkligen inte ihop det ibland. På grund av sjukdom ska jag hoppa in och köra ett extrapass (plus mina båda ordinarie) så det är bara att krypa ner nu (skulle helst sova vid 20 för att även ta igen lite sömn var planen. Gick ju sådär med det också. Lycka till med livet osvosvosv. Hashtag det går bra nu.)
     
    Jag försöker trösta mig med att Aleccis börjar bli till åren och kanske behöver lite mer återhämtning numera ":)". Det var värt ett försök i alla fall, haha. Tack och lov så siktar jag lite mer på träningens färger än de starka tävlingarnas färger så att hon får en liten mellanperiod/några dagar får fasen inte vara hela världen.
     
    Igår släpade jag fram lite "hinder" (Smirnoff-backar, 200 liters plastfat, bommar och mina "nya" hinderstöd) för att träna precision med Aleccis. Latoya skulle bara strutta runt lite i skogen. Men så kändes det som slöseri att inte nyttja hindren när jag släpat ut dem, så Latoya fick hoppa över dem istället. För Aleccis kom in med en sko på tvären. Jag plockade av den, raspade till potentiella flik-kandidater och så tog vi en kort skrittsväng barbacka. (JAG SÄGER JU DET! Blir fan inte mycket ridning nu. Suck!) Men Latoya gick som sagt hindren OCH SOM HON GJORDE DET! Jag vet ju att hon är rätt välbalanserad i sig själv (iaf jämfört med A, heh) och att hon "förstår" smalhinder (... till skillnad från den andra.) Men att hon skulle sluka dem på det mest självklara sätt som hon gjorde. Mums! Kanske borde släpa ut henne på fälttävlansbanan ändå. Hon bjöd på en fantastisk känsla och jag försöka ha henne lite mer på röven än vad hon var på tävlingen sist. Allra bäst var hon innan jag satte upp mobilen till att filma, då flaschade hon lite mer. Men även de språng som jag fick filmat visar ändå hur skittrevlig hon var på hindren. Först hade jag bommar som infångare och sedan plockade jag bort dem. Det är ofattbart lätt som en plätt. Faten är en meter ungefär. Såklart blir det ju svårare när smalhindren är högre, men ändåååå. Hur jävla bra häst eller?!
     
     
     

    Ett inlägg delat av Jessica Wilhelmsson (@jagheterjessica)Apr 23, 2017 kl. 6:57 PDT

     
    I morgon har jag lovat Felicia att rida. Det var ett tag sedan nu. Jag frågade vilken häst hon ville ha och hon påstod att det inte spelade någon roll. Så i så fall blir det Latoya. Då får djuren komma ut en lugnare sväng i skogen efter jobbet. Sedan tidig nattning. Eller jao, så tidig som möjligt. Ett pass till efter det och sedan ser jag fram emot en långhelg! Långhelg med tävling. Sounds good to me!

    Resultat från Eksjö med Latoya

    Hemma från Eksjö (för ett tag sedan) och hem åkte vi rätt glada och nöjda för första gången typ någonsin, haha. Men till att börja med så åkte jag och Ebba dit och anlände i god tid. Himlen var molnig och det kom till och med några få små regnstänk på rutan, men ju närmare vi kom desto bättre blev det och till och från var det till och med ganska soligt. Och blåsigt!
     
    Latoya kändes väl som vanligt, haha. Lite slö innan hon vaknat till och gör snällt det hon ska när man ber henne. Hon kommer igång mer efter en stund med lite tempoväxlingar. Framhoppningen flöt på bra och vi fick helt okej språng. Banan i sig kändes också okej och innan vi fick startsignal ville jag röra mig längs ena långsidan främst då det är mycket hindermaterial och någon reklamskylt där som kan få hästens intresse. Mycket riktigt var det så här med, och hon drog sig inåt och blev lite spänd. Men efter några gånger så släppte det och hindren vet hon ju mycket väl vad de betyder och dem hade hon inga problem att koncentrera sig på.
     
    100 cm bed. A
    Jag sätter galopp i hästen och vi skuttar över ettan, råkar riva tvåan och det känns inte alls grovt. Vi kom inte knasigt och förutsättningarna var inte dåliga men så har hon ju lite hängande framben så det var nog bara en liten miss där. Möjligtvis att hon går lite för mycket fram och för lite på bakbenen, men vad tusan, det är bara en meter och det är lätt att klonka i en bom. Sådant som händer. Red på åtta språng bort till trean kom kanske lite nära men inte hela världen - var helt enligt plan att gå på åtta språng. Gick på sju språng mellan fyran och femman - också enligt plan. När andra red där så såg jag att man fick hålla lite om man kom för stort på första, så det hade jag med mig och tänker lite tillbaka och fick till en trevlig distans. Hon känns finfin på sexan, går på nio språng till sjuan och åtta möjligtvis att vi kom lite nära på åttan där. Rider runt och skuttar över nio a och b. I mål med 4 fel och jag är faktiskt väldigt nöjd med den här rundan. Den är jämn och trevlig, och Latoya kändes kanonfin. Lika okomplicerad och smidig som vanligt. Trots ett litet nedslag så känns det lätt och det är huvudsaken.
     
     
    In en kortis i lådan för att ladda om. Det var 50/50 om det var lönt att ställa in henne, men vi gjorde så. Det är ju lika bra att träna på den delen också, för i vanliga fall blir det lätt en hel del väntan mellan klasserna när de vuxna hästarna ska hoppa sin avdelning med. Men i Eksjö väljer dem unghästar för sig och "vuxna hästar" för sig. På så vis blir tävlingsdagen lite kortare för oss (och våra hästar) som har med oss antingen en unghäst eller en "vuxen häst".
     
    Det var samma bana till 110n, vilket ju inte var till någon nackdel. Slapp bangång och det flöt på vettigt tills det var dags att ta ut hästen på nytt. Hon var likadan som sist men jag hade önskat lite mer galopp bakifrån och fram och att hon skulle ha det suget konstant. Istället blev det att jag kände mig tvungen att jaga på henne då och då för att påminna om att det ska gå framåt med när man galopperar. Jag behövde inte påminna under tiden hon galopperade utan det var snarare att jag drev lite extra precis när hon hade fattat galopp för att få igång maskineriet från början. Men annars finns det inget att gnälla på. Hon var inte på något vis ovanligt slö/seg/trög eller så. Bara det att jag vill ha MER galopp när hindren läggs upp på 110 - inget konstigt med det.
     
    Framhoppningen var inte sådär superduperbra. Hon gör absolut vad hon ska varje gång men jag fick inte riktigt till det. Det var ju detta med lite trög galopp och därför kom vi på nära avsprångspunkter gång på gång så hon fick häva sig över hindren. Detta var dock inte på tävlingshöjd utan på max metern eller knappt det. Jag är lite nojig över att hon ska tycka det blir för jobbigt och ifrågasätta hela hoppningen pga det (eftersom Aleccis blir rädd när hon får ta i lite extra), men det verkar hon definitivt inte ha någon tanke på. Men när hindren lades upp lite så tryckte jag på henne rejält en gång så att hon skulle ta för sig framåt och då kändes det bättre. Dock blev det "samma sak fast tvärtom", och vi kom istället rätt stort på både räcket och oxern. Men skit samma, hellre det efter att bara ha lagt henne skitnära flera gånger på raken. Så efter det så kände jag mig nöjd ändå.
     
     
     
    110 cm bed. A
    Jag sätter galopp i henne och styr på första hindret. Redan där får hon gå av stort. På tvaån blir det rejält stort och sedan blir det lite fight mot trean där jag faktiskt låter henne flyta ut lite åt höger för att på så vis vinna lite plats. Hon hjälper till lite och vi får in åtta språng på den distansen men med ett kortare sistasprång och vi kommer nära trean. Ser ett lite halvstort läge mot fyran så där får hon flyta lite och sedan förstår jag att jag måste få tillbaka henne lite så vi kämpar på däremellan men får faktiskt in sju galoppsprång till femman, men det blir trångt och nära igen. Sexan var nog det enda hindret på hela banan som vi kommer bra på, haha. Jag reflekterar inte riktigt på hur/om jag behöver hålla i henne där - eftersom vi inte flög på sexan så tänkte jag att en trevlig båge skulle lösa distansen automatiskt - men så var inte fallet och när jag sedan ska börja förhålla henne så händer inte så mycket, och jag anser mig vara bussigare genom att räta upp mig, mjuka, ge hand och inte störa så hon får göra vad hon kan för att vika sig över det hindret - med antagligen ett nedslag som följd då vi kom väldigt, väldigt nära. Men hon lyckas trampa om lite och får över alla benen ändå hyfsat "korrekt" med tanke på hur skitdålig den anridningen blev. Sedan blir det ett "följdfel" bort till åttan där jag faktiskt inte gör så mycket alls, håller lite men det händer inte så mycket, och då blir det samma sak där nere fast inte lika brutalt. Kommer för nära, hon är i med bak men bommen rullar tillbaka i hållaren igen. Avslutar godkänt i kombinationen. Går i mål med 0 fel, MEN med en inte riktigt lika bra runda som den första, och hon räddade mig som synes mer än en gång. Det är en ambitiös liten modig häst <3 (Och kolla vad duktig hon känner sig när hon går i mål, hehe.)
     
     
    Här i 110:en märks det väldigt tydligt hur dålig koll jag har på henne/oss/galoppen/distanserna när hon galopperar på. Jag skulle genomgående "vågat"/varit mer bestämd på att ta tillbaka henne ännu mer - på alla distanser hela banan igenom. Nu hade jag hela tiden med mig att vi eventuellt inte skulle räcka om jag höll i för mycket (eftersom vi hade hyfsade distanser innan och jag vet inte hur mycket mer mark hon slukar i ett högre tempo), men så var det ju som synes inte alls. Gaspedalen fungerade helt plötsligt lite bättre än förväntat, och då blev det konsekvenser när jag inte kunde fånga upp den energin riktigt. Det lägger vi på rutinkontot!
     
    Jag är som jag nämnde tidigare väldigt glad och nöjd, och Latoya har levererat idag (också). Nu tävlar hon inte förrän om tre veckor igen och går faktiskt samma klasser en gång till. Allt för att försöka lägga en bra grund och även för att hon och jag ska rida ihop oss ("tävla ihop oss"). Men visst känns det bra och rätt lovande inför framtiden ändå. :')
     
     

    Hoppträning i tisdags med Latoya

    För att göra det lite jämnt mellan hästarna så får jag väl dra en kortis om Latoyas hoppträning också. Kortis, ja. För det finns inte så mycket att säga. Vi var förresten lite sena, men tog i fatt det så småningom. Sen rullade vi igång och hon skuttar glatt över det som är i hennes väg. Okomplicerat.
     
    Det var som Lasse sa att jag numera faktiskt kan rida henne på hindren. Hon har blivit starkade och det märks. Jag ska nu bli konsekvent med att tänka lite extra på att sträcka upp yttertygeln i anridningarna (vilket är för att jag ska kunna göra en förhållning om det behövs och även kunna samla upp henne på bakbenen mer allt eftersom hindren blir större och när jag behöver anpassa galoppen = spänna bågen). Jag är rejält invand i att rida med stöd (tack A)så det sitter i ryggmärgen, men nu ska jag bli en bättre ryttare rent tekniskt och "inte bara panikhålla ett stöd" eller hur jag ska säga. Det gör jag definitivt inte för den delen, för det behövs inte. Men att just ha ett stöd där har jag ju sedan innan. Men japp, bli bättre ridtekniskt som sagt. Det känns bra. Latoya har ett betydligt bättre hopphuvud än Aleccis (ingen nyhet direkt), och hoppar trevligt. Som Lasse sa så är ju det här den hästen jag ska ha att hoppa större hinder med, och det är helt sant. Och ja, det är ju för fasen planen, hehe. Så det väntar annan ridning framöver och ingen längtar mer än jag! Det svåra blir att "lära om", men det är ju å andra sidan därför jag tränar.
     
    Latoya går idag fredag (när jag publicerar detta) i Eksjö och går samma klasser som i Aneby; 100+110. Jag tror en metern lär gå lätt som en plätt (med det sagt ingen garanti för felfritt, men det lär inte bli några som helst problem. En meter känns väldigt lätt för oss numera. Men i 110 kan det gå som det går. Jag tror inte det kommer gå skitdåligt, men att förvänta sig en nollrunda gör jag inte. Nedslag och andra problem kan uppkomma längs vägen, men vi tar oss garanterat runt - något annat finns inte på världskartan. Hon känns super just nu och vi blir tightare och tightare för varje dag. Dessutom gick hon kanon på ängen dagen innan. Så vi har alla chanser för att fortsätta tanka trevliga upplevelser och rutin - och det är trots allt det som räknas.
     
    Förresten, HAHA! Dagen efter Aneby var jag som nyförälskad i min lilla fantastiska häst som levererat sådana snudd på perfekta rundor att hon vadderat mitt hjärta med en ny fluffig kudde (och massa tejp) efter fredagens kras. Så jag var extra glad i henne och tyckte om henne extra mycket. Vet ni vad hon gör då? Det aset välter en vattenhink IGEN och så är ordningen återställd... igen. Jävlahäst, haaah. Jag fattar inte, vill hon inte bli omtyckt eller? (obs, skämt. Jag tycker om henne ändå. Men jag tycker inte altid om hennes idéer!)
     
     

    Historialektion, Aleccis i Aneby och tisdagens hoppträning - VARNING LÅNGT INLÄGG

    Oookej, till att börja med då: HEJ ALLA FANS (hahaha). Jaja, tjat lönar sig så här är jag igen. ;) Det har varit jävligt dött här. "Sist du skrev var när du hoppade Aleccis", haha, jorå, jag minns det. (xD) Vad som hänt sedan dess är väl typ det vanliga: hästarna rids och rids och rids. Mest ut i byn och skogen och den skiten som jag är rejält trött på. Underlaget har inte inbjudit till ridning på ängen (pga primärt är ju att det ska bli djurmat där - no shit osv, så kan ju inte rida på det hur som helst). En gång har de hoppat ute och det var då jag skrev sist. Latoya hoppade först och därefter Aleccis.
     
    Och det är väl inte första gången i världshistorien som en planering inte håller utan blir omkullkastad och man tvingas göra det bästa av situationen. Så var det för mig. Tanken var att hoppa igenom dem en gång till ute innan tävlingarna i Aneby, men då jag inte alls fick till planeringen så sket det sig totalt och jag fick se oss som "klara" inför ute-debuten för året. Vilket inte gick sådär jävla bra alltså. I efterhand så vet jag ändå inte hur jag skulle ha gjort för att få in ett hoppass till för jag kunde inte pussla ihop det. Men jag tror innerligt att det hade hjälpt oss väl på plats. Resultatet hade säkert inte varit bättre, men då hade det känts mer som jag hade försökt mitt yttersta.
     
    Å andra jävla sidan så är hästfan sjutton år gammal och har hoppat ute förr, såatteeh ":)" Den kan det. Men trots mitt vackra ordförråd så skyller jag inte på hästen. Vi hade ett riktigt röv-år förra året och det sitter djupa, revor till ärr långt in i våra kroppar efter den skiten.
     
    Jag drar en liten återblick: inomhussäsongen våren 2016 var det bästa vi gjort so far. Aleccis/vi radade upp vinster, placeringar och bra rundor gång på gång. Självförtroendet satt där det aldrig förr har suttit. Vi var typ odödliga. Men säg den odödlighet som varar... På årets sista inomhustävling, nämligen på framhoppningen (som var ute btw) till 120:n i Laholm, efter att ha vunnit 110:n men med rätt kass känsla, var skit. Det började bra, men ett felläge (för nära) på oxern gjorde att hon tog av men gick ner på bakbommen. Då blev hon lite skraj och stod emot. Jag kunde ändå få henne att hoppa med extra mycket stöd. Banan tog vi oss runt på typ fjorton fel eller något, har jag för mig. Det är sånt som händer och kändes väl långt ifrån skitbra, men vi har defintivt gjort sämre ifrån oss (t ex när vi kraschade i en oxer i kalmar på hösten 2015 där vi krälade bland bommarna tills vi tog oss upp igen, för att nämna ett exempel). Hur mycket jag än gräver (och grävde, då med när det fortfarande var färskt) så är dettta "den enda" incidenten som egentligen hände. Alltså, det är klart det var dåligt osv, osv. Men med tanke på hur pissådlig hela utesäsongen var så var detta ändå bara en mindre incident som gav stooora konsekvenser.
     
    Utomhussäsongen drog igång och det var inte direkt platt fall utan snarare en seg uppförsbacke som låg framför oss och som tyvärr bara blev brantare och brantare ju längre in på sommaren vi kom och till slut såg det ut som en klättervägg. Lägg till att vi skulle klättra denna utan armar och ben och med en feg häst på ryggen. Så kändes det. Helt jävla omöjligt. Börja om? Ja, hade jag vetat vad jag vet nu så hade vi hoppat en meter hela sommaren, men just då var det liksom inte SÅ illa. Det var lite illa. Lite jobbigt, och lite tråkigt. Det blev successivt lite sämre, lite jobbigare, lite tråkigare. Men vi kämpade på. Hoppade emellanåt inte högre än en meter när vi hoppade själva och hittade knappt ens känslan då.
     
    Det som hade hänt var alltså att jag inte såg ett enda jävla läge, snudd på någonsin. Och om/när jag för en gångs skull såg ett läge så "vågade" jag inte rida på det. Alltså jag litade inte på att det var rätt och stod inte vid mitt beslut så det blev ingen trygghet och självsäkerhet i ridningen mot hinder över huvud taget. Efter x antal hoppträningar, både själv och för tränare, så har jag aldrig i mitt liv känt mig så uppgiven och nära till tårar. "DET GÅR JU INTE!" Samtidigt kan man inte bara säga: sluta tänkt på det, tänkt på något annat, gör något annat osv, osv. Det är sååå lätt sagt ju. Och visst är det rätt. Jätterätt i teorin. I praktiten är det annorlunda.
     
    Hade jag haft fysiska tankar som löd: "det går inte" så hade det "bara" varit att fokusera på något annat. Tänka om, lägga skiten och "bara" göra annorlunda. Plantera nya tankar. Men nu fanns det inga tankar, och OM de fanns så var de tröstande: "jag fixar det, jag kan detta" osv. Så långt helt rätt. Men nu är det inte ens tankarna som är av intresse. För de är det inte fel på. Det är KÄNSLAN det är fel på. Hur man än tänker så kan du fortfarande gå med en känsla som säger något helt annat. Därför är det inte "bara att tänka annorlunda" och den biten. Det är en känsla som jag fortfarande inte kan bemästra. Och JAAA, den här hästen har krossat mitt självförtroende på hinder. Så har jag sagt det också. Man blir som man umgås; hon blir som mig och jag blir som henne. Vi blir ju en. Och när vi kommer i en ond cirkel där jag snarare är mer inne på att hålla i mig än att stensäkert kan sätta henne på en perfekt avsprångspunkt i en avspänd, stor galopp. Alltså, nej, det existerar inte att jag ska lyckas. Jag vill så gärna, och jag försöker igen, och igen och igen. Ger mig inte, ger inte upp. Tänker att det någon gång ger med sig. Tänker att det läker med mängdträning. För det gör det ju. Korrekt mängdträning. Oräkenligt många bra språng ger självförtroendet tillbaka. Och jag jagade och jagade detta självförtroende.
     
    När jag styrde upp mot hindret så såg jag det. Hästen med. Vi är liksom inte blinda. Bommar och stöd, i färger och former. Aleccis är inte tittig och jag kunde inte bry mig mindre om just färg och form. Så långt är det inget som distraherar. Men när vi ser på hindret så blir det en gröt hela vägen fram och jag kan inte i min vildaste fantasi se HUR, VAD eller NÄR jag ska göra något. Rulla på/underhålla, rida på framåt, sitta upp, backa av, hålla igen, bara ta en liten förhållning, hålla mycket, gasa skitmycket - NOLL. Det finns inga alternativ i ögonen, kroppen eller sitsen. Ingenstans fanns någon lösning. Den kom emellanåt - några språng då och då eller till och med hela hoppass, men försvann lika fort. Så fort glöden uppstod var det som att enkelt blåsa ut den igen. Det var ett jävla helvete. Hade jag vetat vad jag vet idag, dvs hur djupt skiten satt, så hade jag bytt taktik. Jag hade sänkt ännu mer och satsat mer på att hoppa med hjälpbom och distanser som hade kunnat hjälpa oss. Inte bara fortsatt i samma spår och inte lyckats ta oss upp.
     
    Inomhus kommer hindren fortare, det är lättare att se avsprångspunkten och rida mot den. Det är lättare att hålla om hästen mest hela tiden och ta hinder efter hinder. Men ute så finns det transportsträckor och med en pigg häst kan i alla fall inte jag sitta och "hålla om henne hela tiden". Det är såklart en definitionsfråga, men ja, jag anser det skillnad på ute- och inneridning. Men ärligt talat BORDE uteridning passa oss bättre. Där finns det plats att andas, "pausa mitt i banan" och försöka att lugnt och sansat ta två-tre hinder i taget och sedan försöka "börja om" med laddningen så att Aleccis inte blir sådär jobbigt skittaggad. Men det är i teorin det.
     
    Vi tog någon vinst i en meter men mer än så red vi aldrig ihop utomhus vad jag minns. Kanske någon placering i Bankeryd, för där har vi rätt bra självförtroende över lag, men det var en snål tid. Missförstå mig inte nu; placeringar är inte allt. Men är vi placerade så har vi oftast tagit oss igenom banan, och ärligt talat så är det fan en bedrift i sig när allt känns skit. Vi tog oss inte igenom uppgiften vi ställdes inför, i alla fall inte bra. Sommaren minns jag som ett rent helvete sportmässigt. Det krävde skiten ur mig, mest mentalt. Jag experimenterade med att rida med en helvetes massa mer ben, mer "rullande" sits i galoppen (vilket tog oss en bit, men efter vilan fann jag inte den känslan igen), jag provade diverse andra saker; mer/mindre stöd, rida si och rida så. Det som ändå hjälpte lite var att faktiskt inte idiotstirra på hindret hela anridningen. Jag kollade efter hindret, styrde upp, lyfte blicken och kollade långt, långt bort, kollade på hindret; måttade, lyfte blicken och försökte rida på det. Dvs minska risken för att konstant ångra mig och leta efter en ny avsprångspunkt. Det hjälpte lite som sagt, men det är samtidigt svårt att rida med DEN beslutsamheten när man släppt hindret med blicken... Ni fattar. Men jag var tvungen att bryta möstret på något vis och ja, det fungerade ju mest av det jag hade provat så långt.
     
    Nu är vi dock tillbaka på 2017. Det är april och det är Anebys tävlingar i tre dagar. Utomhus. Årets första utetävlingar. Det är fredag och Aleccis står i transporten. Hon ska börja med att hoppa en 110. Inget svårt alls. Vi har hoppat sååå många 110-klasser och ja, vi är i mångt och mycket rätt säkra där. (I alla fall inomhus.) Det kändes inte ett dugg fel att gå rätt ut i en 110. Det är varken för högt eller svårt för oss. Det är mer... rätt bekvämt men ändå fullt stora hinder som man behöver komma rätt på för att inte riva liksom, även om det i ridsportens värld är bland det lägsta man kan hoppa. Jaja, ni fattar. Jag ansåg mig inte börja med en för svår klass, det var bara det jag ville ha sagt.
     
    Rider igång och hoppar igång. Hur det såg ut kan inte jag svara för, utan jag kan bara försöka beskriva min känsla och hur jag tänkte/kände/gjorde och till viss del varför. Vi hoppade fram och Aleccis var taggad till tänderna. Accelererade mot hindren och jag hade fan att göra alltså. Ojojoj, vad hon låg på. Fanns ingen tvekan i henne och inte i mig heller. Avstånden fick vi till och sprången var oftast rätt bra (med tanke på hastighet och de följder det blir med en springig häst). Vi red in på banan (och jag glömde ta av mig jackan man det är ju skitsamma).
     
    Hoppar väl ett, två tre tror jag. Minns inte banan och vill inte kolla på filmen. I vilket fall så ska vi snart rida längs hela kortsidan (som är rätt lång) och jag tänker passa på att korta upp tyglarna lite till. Ut mot kortsidan så har jag plockat in yttertygeln ett par centimeter och när vi är i svängen och har hela kortsidan framför oss så ska jag precis ta om mitt tag med innertygeln men MISSAR HELA JÄVLA TYGELN och tar bara i luften. Jag svär och  Aleccis drar på, folk vid staketet flyttar sig bakåt flera steg(!), och när jag väl får tag i tygeln så är hon inte alls "där jag vill ha henne" (i något försök till ram typ), men jag försöker desperat rida på kombinationen igen. Det var inte kaos, men som ni vet kan man inte bara "ojojoj-rida" och tro att hon ställer upp. För det gör hon inte. Visst kan man "ojojoj-rida", både fort och rätt snävt, snett och på konstiga avsprångspunkter - men jag lovar, att det är en helt annan känsla och då måste hon vara "där". Det syns garanterat inte, det förstår jag, för det ser lika hafsigt ut ändå. Det det ÄR stor skillnad på känsla. Men denna form av ojojoj-ridning fungerar inte. Fokus är ju dels på tygeln och dels på hindren. Stopp där, och det gör mig ingenting. Det är sådant som absolut händer. Tillfälligheten gjorde sig påmind. Tappa tygeln och härja efter den, och samtidigt rida på kombinationen. Nepp, gick inte. Och jag gjorde mitt bästa. Hade gett stöd och höll om, men det blev "snabbt påkommet" och sekundärt efter att jaga tygeln så nej, stopp. Vi gjorde om och gjorde rätt. Hoppade kombinationen och red bort på bågen bort till vattenmattan. Vände sedan runt och styrde mot en oxer.
     
    Det var då det hände...
    Helt plötsligt ser jag inget avstånd, vet inte vad jag ska göra, blir handlingsförlamad och litar inte på ögon, känsla, galopp, eller något. Hur fan ska hästen kunna hoppa då?! Hon som kräver en ridning med stöd och "självklarhet". Det finns ingen självklarhet där och då. Kom en gång till men det händer bara samma sak. Hepp. Red ut från banan och det var egentligen inte mer med det. Förbannatjävlaskittråkigt, möjligtvis, men ändå inte mer än så. Säga vad man vill men det är två saker jag är van vid; det enda är att vinna (ödmjukt osv) och det andra är att vägra ut mig (det är i alla fall bara ren självinsikt). Det är det jag sysslar med rätt ofta ändå. Och jaaa, det är sant - man vänjer sig fan. Det står "ute" forever över allt på internet, man är sist på resultatlistan men inget mer än så händer. Det är bara att göra om. Åka hem och träna vidare.
     
    Vi startade dock en till klass. Eller försökte. Den framhoppningen var SKITBRA. Ni vet den där ridningen man får, som egentligen är rätt bra, precis innan man blir sur. Man blir sådär medveten, tydlig och ställer inga frågor utan ger bra hästen påståenden. Så var det. Dessutom så slog tanken mig att jag nog reagerar väldigt fysiskt när jag känner den där mentala spärren. När jag inte ser avstånd, får hjärnsläpp och inte vet något alls så faller jag fram lite extra (obs! Man får absolut inte luta sig bakåt = bromsa mot hinder, utan litegrann framåt-tänk måste man ha i anridningen. Annars stannar hon av den anledningen också). Så på framhoppningen så rätade jag upp mig mer (=självförtroendesits), spände upp magen, red med låååånga skänklar som höll om, höll i och balanseade upp hästen från ljumsken ner till stortån. Tydligt, säkert och med självförtroende igen. Vi hittade en stor, bra galopp mot hindren och avstånden satt brutalt bra varenda jävla gång. Det kändes lätt. Och roligt. Nu tar vi vår revansch, tänkte jag. In och gör en bra runda med bra känsla!
     
    Men så blev det inte. De som har frågat har jag berättat för, men jag tänker inte spara på den skiten mer. Det är inget jag står bakom och jag vill bara glömma det. Så jag grät en skvätt och så åkte jag hem. Ledsen, arg och just då kände jag mig så... typ missuppfattad. Men samtidigt har jag ingen annan att lägga skulden på och vem fan är störst? Vi är nog alla av samma skrot och korn tyvärr. Ingen är perfekt och jag fixade det inte. Från nytt hopp ner till djupaste avgrund på några sekunder. Krasch sa det i hjärta och skäl.
     
    Så var det med det. Hem med hästen och försöka ladda om för dag två. Med mycket tårar vill jag lova. Skitdag och jävla skitliv. Ny dag nya hästar! Det har jag ju skrivit om tidigare och det var ett plåster på såren till stor del vill jag lova. Latyoa levererade så jag ville gråta igen, men av helt motsatt anledning och även Sacke gjorde sitt yttersta och kämpade väl med både glädje och mod <3 Fina hästar! Jag är sååå glad att jag åkte dag två, och jag ångrar mig så innerligt att jag ens åkte med Aleccis på fredagen. I efterhand skulle jag ha hoppat en meter-klassen istället och möjligtvis 110 efteråt, men inte större än så. Jag är därmot också glad att jag avanmälde Aleccis från söndagen. Det är jag väldigt nöjd med efteråt, istället för att jag (som annars är betydligt mer "min grej") optimistiskt försöker igen och igen för att det ändå "kan gå". För ja, det kan gå. Till exempel så var ju framhoppningen riktigt bra. Det tankade oss rejält, men så kan det gå hur som helst på banan. Och bra rundor ger självförtroende, så är det bara. Så det är inget konstigt att jaga bra rundor och vilja starta gång på gång.
     
    All denna hoppning hade sett ut såhär:
     
    Tors: hoppträning med Latoya
    Fre: 110+115 med Aleccis
    Lör: 100+110 med Latoya
    Sön: 115+120 med Aleccis (ja det var vad hon var anmäld till. Såg inget fel med det om vi hade varit "som vi är inne"). Funderade en kort, kort stund på att göra klassbyte till 110, men valde att stryka sedan. Det var ett ganska lätt val, ändå.
    Måndag: vila pga jobbet
    Tisdag: hoppträning
     
    En jävla massa hoppning på kort tid alltså. Jag vill inte strunta i hoppträningen på tisdagen pga att jag ändå missar varannan (dvs tränar bara en gång i månaden) nu när jag kört på "fel" skift. Men då Aleccis ändå inte gick på söndag så blev det lite mer humant mitt i all elände. Ärligt talat passade det oss rätt bra. Först skit och sedan en chans att få hjälp.
     
    Hoppträningen i tisdags var på VRF's utebana (äntligen! :D) och jag fick en reservplats med Latoya i första gruppen och hoppade med Aleccis på vår ordinarie plats i den sista. Hindren stod relativt "utspridda" och det var även det vi skulle träna på; att rida på längre anridningar, och hålla galoppen och även kunna "fånga upp dem" under banans gång om/när det behövdes.
     
    Vi hoppade fram på ett räcke typ i mitten på banan. Det kändes bra alla gånger utom en. För vi rullade igång på den och la på fler hinder successivt. Men en gång när jag skulle hoppa banan så missbedömde jag och red på ett för stort avstånd. Men då känner ju hela jag vad som är fel och så gör man bara om. Det är egentligen inte alls några problem eller svårigheter med det. Man rider aktivt mot ett felaktigt beslut och får göra om för det blev fel. Hellre det än att inte veta och rida i någon form av blindhet. Utöver det så hade vi inga andra stopp och inga supermissar heller direkt. Men jag skulle ljuga om jag inte sa att den där hemska, äckliga känslan fanns där inne i kroppen. Tack och fucking lov så var den så grund att den inte "kom fram" och spelade oss några spratt. Aleccis missbedömde ett hinder med, så hon rev det grovt. Typ hoppade inte av/hoppade inte tillräckligt högt - alltså det händer ju fan inte den hästen? Hon måste ha sett något och inte hunnit med i skallen riktigt men huvudsaken är att hindret efteråt hoppade hon precis som hon skulle (dvs hon blev inte rädd) och när vi sedan avslutade med samma oxer som vi rev grovt så var hon också helt opåverkad. Det är jag glad för. Hon tålde ett litet misstag, som hon faktiskt får stå för själv för vi hade både bra galopp, avsprångspunkt, balans och jag rörde inte munnen i språnget. Lite nyttigt för mig att känna att hästen också har en del i hoppningen, eller så. Det är jag till mångt och mycket men hästen är ju den som måste lätta från marken, så att säga.
     
    Jag är nöjd med vår insats. Det kändes bra hela träningen igenom. Min plan är nu att inte starta hoppning på ett tag utan vi ska koncentera oss på att hoppa ute "i lugn och ro". Dvs jag behöver inte desperat försöka stressa fram någon superkänsla och bli störd över att dagarna går utan att det "händer något". Däremot så är hon anmäld till årets första terräng. Vi börjar mjukt med en H90 och då är hindren på hoppmomentet "bara" 95 cm, så det är milt och snällt. Det känns bra faktiskt. Sedan är tanken att vi försöker hoppa någon lokal hoppning lite längre fram på 100-ish, beroende på vad vi hittar och vad som passar schemat. Och GÄRNA åker och hoppar P&J för att rulla på banor och träna på att tävla utomhus. Det är mest för min skull, såklart. Jag tycker väldigt mycket om P&Js just för att hvuudet då alltid är "kallt" och man bara "tävlar" mot sig själv. Så det är suuuperbra, även med ett ekipage som mig och Aleccis som egentligen inte borde ha där att göra, hehe.
     
    Skulle vi nu vara i början av en ny riktigt djup dipp så tänker jag som sagt byta taktik: sänka hindren ännu mer och hjälpa mig med olika övningar. Men det vet vi inte förrän längre in på våren/sommaren. Just nu känns det inte hopplöst. Tar jag tag i det och tänker annorlunda så kan jag allt få bukt på det, tror jag. Försöka ta med mig det jag lärde mig förra sommaren och ta fram det som hjälpte oss och skjuta undan det som stjälpte. Det är värt att testa i alla fall.
     
    Förresten! Jag avanmälde henne redan på fredagskvällen till Eksjös tävlingar. Det går alltid skit där, så varför provocera oss liksom. Nu sparar jag de kronorna och lämnar Aleccis hemma hela helgen. Latoya får försöka försvara stallets färger istället ;)
     
    En sak som jag glömde och som är SÅÅ viktig. Alla som tävlar eller behöver "vara bäst när det gäller" på ett eller annat sätt vet hur viktigt det är med fokus på rätt saker. I det här fallet är det 100% som ska fördelar på allt som har betydelse för vår prestation. Jag skulle vilja fördela detta på var hindren står placerade, i vilken ordning de ska hoppas, antal meter/galoppsprång, evetuella svårigheter/extra noggrannheter längs banan, i mitt fall behöver jag även tänka på att hela tiden ha stöd i hästen. Ett tydligt stöd, inte direkt starkt, men absolut tydligt (ibland är det lättare att förklara det som en relativt "stark" hand, fast jag egentligen menar TYDLIG), skänklarna om, bra galopp, spänna magen, titta på nästa hinder osv.
     
    Vad som där och då till exempel INTE får plats att fördelas bland dessa "100%" är saker som t ex: vad händer utanför, vem tittar, är kamerapersonen på plats, underlaget är för hårt/dammigt/mjukt/blött/djupt/tungt/stenigt/rosa/intefanvetjag, vem som är före/efter eller andra som finns i startlistan, vad man ska göra sedan osv. Det finns verkligen sååå mycket som kan distrahera ett fokus på tävlingsdagen och även inne på banan. Jag skulle vilja påstå att jag är bra på att fokusera på vissa saker (t ex blir jag aldrig störd av "vem som tittar". Det är så oviktigt. Men visst har jag hört när andra blivit obekväma av en sådan sak. Och absolut, hade jag t ex haft en köpare på läktaren och vill göra en bra runda så hade jag nog känt mer av den pressen. Vad som kan ha smugit sig på i fredags var just underlaget. Det var tungt och djupt, nästan gegga, på sina ställen och det är klart att det kan göra en lite orolig för att landa fel mitt i geggan och hästen bryter benet osv. Återigen; det är ingen AKTIV tanke, men känslan finns ju där ändå. I alla fall lite. Och är det 1% av de där 100% som är på villovägar så betyder det ju att bara 99% är fokuserade på rätt saker.
     
    Nej, inte fan är det en lätt sport! (Men det är lättare med en lätt häst, det har jag ju märkt, haha. Jag kommer nog aldrig, aldrig någonsin behöva sitta och skriva dessa inlägg när Latoya är förstahästen. Det finns inte såhär komplicerade alternativ i hennes liv. Fast det kanske jag får äta upp om några år, hehe.)

    Resultat från Aneby med Latoya och Sacke

    Gårdagen var ett jävla fiasko - jag och A kom inte i mål i någon av klasserna och "historien upprepar sig" är den korta versionen. Hejhej skitdåligt självförtroende på utebanor. Fortsättning kanske följer, eller inte, jag vet inte. Meeen, idag har det varit nya tag och "nya" hästar.
     
    Latoya och Sacke åkte till Aneby för en dag två där de båda gick 100 och 110 cm. Sacke först ut i 100 cm. Han var superglad, taggad och flög över hindret på framhoppningen! Det tog en halv långsida, hela kortsidan och till hörnet innan jag fick kontroll på honom igen - efter varje språng. Haha, inte optimalt men ytan är stor och det gick bra. Han var däremot lite spooky och kändes tittig. Tyvärr går ju det lite hand i hand, men det är bara att "träna på att tävla" så släpper det med tiden. In på banan och jag visade de hinder som jag tyckte kändes primära att visa. Kombionationen av den anledning att den ändå en gång i tiden har varit ett litet problem och vattenmattan. Det fanns lite plank och andra "pynt" också men precis alla hinder skulle jag inte hinna visa utan att det i så fall hade upplevts stressigt och då hade han ändå inte kunnat kolla/nosa i lugn och ro.
     
    Vi satte fart och flög över första hindret. Sen flög vi över allt i vår väg - och det kändes oförskämt bra - tills vi kom till sexan; blåvit oxer med en planka i mitten. Där tog det stopp, kikade på den, nytt försök och seglade vidare och även över sista hindret. I mål med 4+3 tidsfel = 7 fel totalt men ändå en riktigt bra känsla och jag är väldigt nöjd med honom.
     
     
     
    Därefter ut med Latoya och rida fram henne inför sin start i 100 cm avd b. Hon upplevdes glad och rätt pigg hon med. Men hon är ju rätt annorlunda när hon är pigg jämfört med Sacke. Latoya blir lite luftigare bara och inte jättemycket mer framåt egentlingen. Jag gjorde halter och varierade rätt mycket mellan gångarterna och varje gång vi gjort halt eller skritt - vilket blev halt... Hon är lite konstig. Trav eller halt var det som gällde. Miniminitrav, eller halt. Man ba; kan du skritta? Nej, haha. Men så stannar hon och så driver jag, då känner jag hur hon blir som en ballong och börjar ladda upp och sen "hoppar" hon iväg i önskad gångar haha. (Utom skritt då.) Mot hindren så bjöd hon friskt (till och med accelererade lite) och kändes jättefin. Efter de första sprången så till och med bockade hon litegrann, och efter varje språng så skakade hon på huvudet och kände sig jätteglad och nöjd. <3
     
    In på banan och hon skuttar runt som att hon inte gjort annat. Jag är inte helt nöjd då vi kom nära på framför allt två hinder där jag kände mig dum mot henne men satt upp och höll om, la på ett smack på det vi kom allra meset nära på men vad gör min lilla kära häst?! Alltså hon bara skuttar över. Blir lipfärdig över hur snäll hon är och hur okomplicerat hon löser uppgifterna hon ställs inför. Sååånt bra huvud på den hästen. Big love. Vi tog oss igenom hela banan felfritt (inkl. kombinationen - trodde inte den skulle vara något problem men jag har ändå med mig att hon kanske missbedömmer och tror det är "trångt på två" som hon faktiskt har fått för sig fler än en gång. Men det gick så fint så).
     
     
    Hästbyte igen. Dags för Sacke att hoppa 110 cm. Banan kändes okej, men svängen ett till två var redan den ett test till att lyckas hålla galoppen då det var en U-sväng, dessutom lite åt utgången tyyp. Annars var det väl inte direkt något jag reagerade på utan bruten linje, linje, båge och så. Räcke in, oxer ut i kombinationen.
     
    Sacke hade taggat ner litegrann denna gång, men inte så att han kändes trött eller så, utan han var fortfarande pigg och glad. Kändes superfin på hindren på framhoppningen och nu kunde jag hålla om honom lite stadigare med mina skänklar med. In på banan och igång. Hoppar ettan, men i landningen så håller han höger (utgången) fast vi ska åt vänster och så tappra jag jättemycket galopp. Åt vänster finns även en oxer (hinder nummer sex) men dit ska vi alltså inte. Jag leder mycket för att få med honom och driver och driver. Känslan jag får är att han liksom inte förstår vad jag vill och det känns som att han "men den kan vi ju inte hoppa" och håller blicken mot oxern, så jag "kommer inte fram" till honom riktigt. Vi tappar ännu mer galopp och går ner i trav när han till slut förstår vad jag vill (missuppfattning deluxe) och så travar vi ett par steg fram till tvåan och stannar där. Ett väldigt onödigt stopp men det är sånt som händer. Volt och nytt försök. Jag drev på och smackade rejält och nu förstod han vart vi skulle i alla fall, hehe. Efter tvåan sedan så kom vi igång bättre och han klipper i bra över trean. Jag underhåller galoppen på kortsidan och styr vidare mot fyran. Han känns super (trots lite grind och plank på den linjen, men denna gång visade jag de hindren innna start) men det blev lite mycket framåt på de sex galoppsprången så vi plockade med oss frambommen på femman. Runt och mot sexan och går ner på bakbommen där. Sedan red vi in på ett mellanläge på kombinationen. Inget katastrofmellanläge men jag kan ju liksom inte plocka ihop honom då han inte är tillräckligt stark i sin kropp för det ännu. Och att gasa in var inte ett alternativ, så jag satt upp så gott jag kunde och höll i honom, samtidig som jag höll om med stadiga skänklar. Men där tog det faktiskt också stopp och vi blev uteslutna pga mer än 16 hinderfel. Vände runt och hoppade fyran igen innan jag red ut. Denna runda kändes faktiskt inte alls så dålig som det kanske lät. Han kämpar på och vi behöver rutin så vi måste ut och jaga denna rutin. Det kändes inte ens som en uteslutningsrunda utan snarare som en runda med rätt mycket fel "bara". Inga stora grejer egentligen utan lite oflyt och, jao, orutin. Jag är jättenöjd med honom. Känslan är viktigast och den har ohotat varit på pluskontot hela dagen!
     
     
    Hästbyte igen och denna gång dags för Latoyas 110 cm avd b. Mina förväntningar var att gå in och försöka göra en bra, trevlig runda. Att jaga höjdarresultat är helt orimligt så det är bara känslan som vi kan försöka göra bra egentlingen, men visst vill jag rida både bra och hålla bommarna i sina hållare. Men det kan alltid sluta hur som helst. Ramla bommar, missuppfattningar, problem i kombinationen (som vi hade sist när vi hoppade 110) osv. Men göra ett så bra jobb som möjligt. Planen var att sätta en bra galopp i henne från början och rida henne fram till alla hinder. Tilläggas bör även det faktum att detta är första utetävlingen för säsongen, det är vår andra 110 och det är dessutom en regional 110 ("reg debut" om man så vill). Så japp, göra vårt bästa och även här jaga rutin.
     
    Latoyahästen var fortsatt piggelin, taggad och superglad och fin på hindren. Hon kändes inte ett dugg trött, utan det hade lika gärna kunnat vara första klassen. Hon kändes superfräsch. Om än lite mer sådär "står still och går inte framåt" och så driver och driver jag och hon blir som en uppblåst ballong när hon taggar upp och så hoppar vi iväg, haha. Alltså det är så typiskt Latoya. Det är inte ett dugg tjurighet på något vis, utan det är helt enkelt sådan hon blir när hon är glad. Återigen skitfin på hindren! Finns absolut inget att klaga på. Hon verkar ha längtat till utomhussäsongen känns det som ;)
     
    Går in på banan och strosar runt lite, snirklar runt a- och b-hindret i kombinationen igen för att "visa att hon får plats" typ. Hon är ju inte ett dugg tittig på hinder den här lilla hästapållen så det är ju otroligt skönt. Då kan man fokusera på annat när man väl styr på hindren sen. Startsignalen ljöd och vi galopperar igång mot första hindret. Skuttar över det men snuddar, kommer något lite nära tvåan men inga problem. Tänker framåt och ser ett bra framåtläge på trean. Flyger över och rider vidare mot linjen fyra-fem, hoppar trevligt över dem och rider fram på sex språng lätt som en plätt. Hon får väl backa lite, litegrann i uppsprånget men inget som förstår språnget. Tänker framåt och ser ett framåtläge även på oxern nummer sex. Hade önskat samma framåtläge in i kombinationen men får inte riktigt till det önskvärt så driver ut för att stötta henne och hon hoppar smidigt igenom den (duktig!), och över åttan hur lätt som helst. HUR HUR HUR DUKTIG LITEN HÄST?!!! Jag är sååå glad och stolt över henne. Åh, så fantastiskt duktig och alldeles fantastisk liten häst. *hjärtanögon* Felfri i vår andra 110!! Åh, så överraskad och uppslukad av hennes sätt att bara huuur okomplicerat som helst skutta över det som dyker upp i hennes väg. Fantastiska hästen. Detta ska jag leva på länge. (Typ en hel vecka, hehe, för då är det dags för nästa tävling.)
     
     
    Jag är själv mest nöjd med 110:n då vi hade ett bättre flyt och en bättre galopp i den rundan. Och bara för att jag är så stolt över min lilla päronskrutt så spammar jag med massa likadana bilder. Så stolt över henne :')
     
     
     
     
     
     
     

    Så jävla ball

     
     
     
     
     
     
    Hade INTE tänkt hoppa Aleccis idag pga att hon hoppade mycket i helgen. Men Latoya skulle hoppas och då fick A hänga på av bara farten. Nästa vecka är det tävlingar i Aneby och de går ute, under hela helgen. Därför börjar jag bli lite smått stressad över att ännu inte kommit ut så att säga, och börjat hoppa ute. Så för att hinna komma ut och "se hinder ute" mer än en gång då hon ska hoppas i början av nästa vecka - så fick hon följa med hon också.
     
    Tanken var LUGNT och STÄDAT, över småhinder bara. Det gick skitbra - i början, HAHA. Jag fattar inte vad fan det är med henne alltså?! Hon är värre än hon varit på flera år, känns det som. Men hon är också makalös till att ställa upp nu jämfört med innan. Då "fail" blev det. En gång red vi mot ena oxern och rev rejält..? Men inget hade kännts fel i anridningen. Vettig galopp, avsprångspunkt och höjd. Men det var ena fram som touchade frambommen som klippte tre av de andra bommarna i sitt fall så det såg värre ut än det var. Nästa gång lyfte hon rejält om tassarna (bild 4 ovan). Det andra "failet" är när hon blivit väldigt stark och sprungit ifrån mig lite så vi flyter ut i svängen och jag lyckas knappt rida mot linjen och anridningen blir under all kritik! Ändå hoppar hon (världens fulaste språng). Så ingen skada skedd direkt. Annars kändes det bra. Inte helt enligt plan då... I vanlig ordning. Men nästan. Nu ska hon gå lugnt resten av veckan.
     
    Men hon är i vilket fall en jävligt ball häst. <3
     

    Ett år med Latoya!

    Det är inte klokt vad tiden rusar! Idag (rättare sagt runt 18-19-tiden på kvällen) så anlände Latoya för ett år sedan. Usch, det var så jobbigt att vänta det dryga dygnet som hennes resa skulle ta. Eller det tog nog längre tid än så. Men ett dygn var tanken, och så skull hon vila i ett stall i Stockholm efter resan från Estland och över havet. Därefter åkte hon från Stockholm och ner till mig. Uppfödaren meddelade när hon stod på bilen, men när hon aldrig anlände (vi tyckte det tog lång tid. Visste ju inte hur länge hon skulle stå i Stockholm) så tog vi mer kontakt, men sedan dök hon äntligen upp! När hon hade anlänt så släppte jag ut henne direkt i hagen. Det finns hundra olika variater att välja och lika många fördelar och nackdelar; men med två väldigt stabila och långt ifrån aggresiva hästar så vågade jag ändå prova - och det gick jättebra. Lite pip och nyfikenhet såklart, men det gick väldigt lugnt och städat till. Inte ens så mycket spring som man annars kan tänka sig att det skulle vara.
     
    Nu har det som sagt gått ett helt år och vi är i full gång med att rida, träna och tävla kan man väl säga. Debut i 110 var senaste tävlingen, och nu har hon "bara" tränat och inte tävlat på ett litet tag, och nästa tävling är faktiskt planerad att ge sig på 110 igen, men bara om det känns bra såklart. Hon går en 100 först och det är först efter den som jag bestämmer mig helt och hållet. Men visst känns det bra annars. Vi jobbar på med kondition, lydnad och intresse.
     
    Idag gick hon ett pass på en äng igen. Det var ett tag sedan på grund av väder och underlag, och nu även gödselspridning. Men jag red ut och kände på det och det gick bra. Så vi tränade dressyr(-ish) i gödseldoften och kände oss duktiga. Skrittade fram, värmde upp på volt och ville mjukt forma henne, rullade i gång i galopp med. Gjorde sedan skänkelvikningar på "långsidorna" av en stor rektangel och övergick snart till galopp på kortsidorna. Denna "övning" har jag gjort några gånger nu och den gillar jag! Vi får in flyttning av hästen, galoppfattningar, avbrott och nya flyttningar och det blir hela tiden på ett uppskattande vis känner jag. Jag får alltid en positiv häst när jag rullar på denna rektangel och den ger oss både nytta och nöje. Gjorde det en stund, i båda varv, med varvbyte på olika vis och jättefina galoppombyte vänster-höger. Alltså verkligen superfina! Kraftfulla, runda, luftiga, raka och såklart rena. Men bara för det så var hon nästan lite svår att byta höger-vänster, hehe. Skrittpaus och låg sedan på stora serpentiner där jag ville ha ut henne mot yttertygeln på bågarna och ha henne rak där det var rakt. Bågarna var mest i galopp men även i trav och på det raka gjorde vi allt från halt eller skritt til trav eller galoppombyte. Här märktes det väl hur mycket starkare hon är i vänster bak jämfört med höger, för vi rör oss åt höger mest hela tiden nästan oavsett vad vi gör; i t ex galoppfattningarna (ffa högerfattningar) och halterna (står snett med huvudet åt höger) så märktes det tydligast. Skrittpaus. Sedan avslutde vi med att rulla på volt i galopp med tryck bakifrån och fram i hästen på först en mindre volt och sedan en stor i en större galopp. Och nu när jag mer och mer känt skillnaden på bak så märker jag ju det såklart tydligare än innan. Så tanken är att "utmana" högerbenet lite mer, successivt, så hoppas vi på betydligt mer liksidig häst med tiden. Men även om hon råkar vara lite ojämn bak så är det ju inget som påverkar känslan mellan häst och ryttare, utan hon var kanontrevlig att rida! Jag är faktiskt väldigt nöjd med henne. Men vi har absolut rätt mycket att jobba på. Däremot så är det som sagt med stor positivtitet som vi sysslar med våra "övningar" - hon är ambitiös och kämpar på bra.
     
    En bra ettårsdag skulle jag vilja sumera det. :) Nu (snart); jobb!
     
     
    Över är från idag, och under är för ett år sedan. Hon har fyllt ut en hel del under året, men nu tror jag inte det kommer bli särskilt stora förändringar framöver. Kroppen ser vuxen och i mina ögon ganska klar ut. Blir väldigt intressant att se vad hon kommer att stanna på för höjd dock, för hon har garanterat blivit högre sedan hon kom (vilket ju inte är särskilt konstigt, hehe).
     
    Bildresultat för vinna.blogg.se latoya min nya häst
     
    Lite andra bilder från året. Översta är första gången jag var riktigt nära på att ramla av men tack vare ett hemskt dragande i munnen (... stackars häst osvosvosv) så höll jag mig kvar. Sedan tog det nästan ett helt år innan jag slutligen tog mark för första gången i ett ridsammanhang.
     
    Bildresultat för vinna.blogg.se latoya min nya häst
     
    Debut på en meter på P&J. 4 fel var resultatet.
     
    Bildresultat för vinna.blogg.se latoya min nya häst
     
    En av de första duscharna (avspolningarna). Lite obehagligt sa hon, men skötte sig såklart.
     
    Bildresultat för vinna.blogg.se latoya min nya häst
     
    Och som vi har kämpat på med grundjobbet på ängarna! Oftast känns det som att vi inte har kommit någonstans alls, men som idag så känner jag ändå att jodå - minst ett steg har vi iaf tagit i rätt riktning ;)
     
    Bildresultat för vinna.blogg.se latoya min nya häst
     
    Vi har haft både bra och, eh, mindre bra, hoppträningar. Fast egentligen har vi bara haft en enda träning där hon tjurade/testade och var lite småtråkig. Annars har hon genomgående varit bussig och försökte göra rätt och ställer upp mest hela tiden. Bilden nedan är dock från vår betydligt sämre träning, haha.
     
    Bildresultat för vinna.blogg.se latoya min nya häst
     
    Jag avslutar med en bild på ett lite mer spektakulärt hinder för att trycka på den egenskap som absolut underlättar hoppningen med henne. Latoya är helt otittig på hinder - det tackar jag för :)
     
    Bildresultat för vinna.blogg.se latoya min nya häst

    Resultat från Värnamo cup 3 med Aleccis

    Jag är fortfarande sjuk. Bråkade med illamående och trött huvud och kropp men hade såklart inga andra tankar än att tävla ändå. Men fan vad jobbigt det var de första timmarna på dagen innan det faktiskt blev bättre sedan. Inte går det att äta heller, och rejält uttorkad är jag efter denna hemska period. Klart allt blir svårt utan tillräckligt med näring i kroppen. Men till slut kom vi i alla fall iväg, jag och A! Så plockade vi upp mor och E på vägen.
     
    Gick banan till första klassen och det var bra för minnet; sju, sju och sju. Sju på första linjen, sju på andra linjen (som jag dock tyckte var en meter kortare... hm, fel på benen?) och sju på bågen. Ett steg i kombinationen. Jag tänkte också att jag gärna får flyta ut sikta på åtta språng på bågen där i slutet, just för att hinna få Aleccis rak mot hindret. Red sedan igång och hoppade sedan igång henne. Taggad på framhoppningen!
     
    105 cm bed. A:0/A:0
    Hoppar första och håller i mellan två och tre så vi går på sju där. Helt okej i kombinationen men får ett lite framåtläge över femman. Tar en liten förhållning men den gjorde inte så himla mycket så för att inte göra något dumt var det bättre att rida på och ta den linjen på sex. Sedan börjar det eskalera och bågen går också på sex språng - inte planerat! Sen blir det bara värre... Jag tänkte rida ut vägen men måste såklart titta på hindret. När jag tittar på hindret så svänger hästen och då har jag ingen annat val än rida framåt för att inte "tugga" för mycket i svängen. Tappar tryck i galoppen och kommer himla nära så hon klipper i och hoppar rakt upp. Räknar med att gå ner på bakbommen och riva den, men hör aldrig något klonk med fall, så hon lyckades fanimej kräla sig över. Där räknar jag inte sprången men tänkte rida på sju igen för att hinna svänga efter, och eftesom språnget över nian blev så kort, så går vi på sju där. Hinner svänga och får med mig henne runt. Räta upp, sträcka yttertygeln, om med ytterben och runt med hästis. Hon är makalös till att kunna svänga och springa samtidigt. Över räcket och hitta ny yttertygel. Men där tog jag tid på mig för att lugna ner mig/oss och försöka vara noggrann på sista. Skuttar över och in i mål och upp i ledning. Felfritt och vinst!
     
     
    Vila i lådan för Aleccis med mat och vatten, och detsamma för mig fast på läktaren. Gick banan till nästa klass och gav mig fan på att rida på rätt antal galoppsprång denna gång. Sex språng på den brutna linjen två-tre, ett steg i kombinationen, sju språng på linjen sex-sju, och efter åttan sedan så börjar en riktigt rolig omhoppning precis i min smak. Men för den skull inte lättare för det. Det var kort väg på kort väg typ alla hinder på diagonalen efter varandra. För oss blir det lätt "för uppvarvat" när det blir korta vägar och väldigt mycket energi = väldigt lätt att riva för att det blir för hetsigt. Men helt klart en rolig omhoppning. Red sedan fram henne och hoppade fram henne. Hon gick som fan på framhoppningen, haha. Bråttom, bråttom hade hon, älskade häst. Efter att vi hade flugit på oxern två gånger så la jag in ett språng till i anridningen och kom något nära (hon drar sig ju intill hindren), men inte dåliga språng - bara lite mer uppåt än på fart. Kom en gång till och gjorde likadant men lyckades ge henne ytterligare lite mer plats så kom något nära för A's smak men absolut inte för nära. Nöjde mig så. (Jag ville inte komma direkt från "skicka på stort läge-känsla" och in på banan.)
     
    115 cm bed. A:0/A:0 final Värnamo Cup
    Jag ville verkligen rida bättre denna gång och hålla ihop det bättre på linjerna. Får ett kanonsprång på ettan, håller ifrån henne lite från hindret från väggen för att få henne att förstå vart hon ska men det blir ett vingelsprång där innan hon förstår vart vi ska. Räknar högt och tydligt för att fullt fokusera på att få in de där sex sprången. Får in dem men det är lite i grevens tid, hehe. Flyger över fyran. Var bergis på att vi skulle plocka den bommen med bak för hon hoppade hrelt enkelt för fort, men det gick ju. (Bara tur!) Försöker hålla igen och försöker lugna ner henne lite till kombinationen, men det gick ju sådär. Den går bra men det blir lite trångt när hon springer på så pass mycket. Får ett trevligt läge på sexan men hade inte gjort något om vi hade fått liiite mer höjd då vi klonkar i den. Rider in sju språng bort till sjuan men det är också precis att det går. Vänder runt och hoppar bra över åttan. Vänder runt och A blir lite laddad i/ur svängen och jag håller henne. Samtidigt ser jag att vi hade haft ett framåtläge (möjligtvis för mycket framåtläge, det var så det kändes), så därför höll jag henne. Var tvungen att göra en förhållning till för att få in ett helt (inte ett halvt) språng extra innan, men vi kommer för nära och där går det rätt fort tills jag tar mark, men det gjorde det inte på ryggen. Jag känner hur Aleccis verkligen överväger om det är möjligt att hoppa men viker av och jag fortsätter. Alltså hon försökte verkligen, det kändes så väl hur hon verkligen ville. Men så blev det liksom omöjligt. Älskade fantastiska hästen. Så snabb i huvudet och som hon kämpar. Men inte dummare än att hon vet när det är dumt <3 Jag själv höll kvar i tygeln i fallet och märkte att A stannade så jag valde att hålla kvar i tygeln även när jag tagit mark. Det är därför det tar en stund innan jag kommer upp på fötterna för att jag pratar med A och ber henne stanna (haha). Så klappar jag om min häst som jag älskar såååå himla mycket, och så får vi gå ut. Det gick inte riktigt som tänkt, kan man säga. Men jag tar med mig en bra grundomgång som jag är väldigt nöjd med. Som hon är nu - dvs extra taggad - är hon faktiskt lite knepigare än vanligt att servera hindren vettigt. 0+ute blev vårt resultat.
     
     
    Jag ser det som ett dåligt beslut från mig och tar på mig hela stoppet såklart. Finns inget att skylla på. Jag skulle ha ridit henne framåt och beslutat mig för att gå lite stort där. Men det är lätt att vara efterklok. :)
     
    Aleccis hoppar med ett fantastiskt självförtroende just nu och den glädjen och energin hon utrstrålar är svår att missförstå. Hon tycker det här är himla roligt! Och jag är så lycklig över att hon fortfarande tycker om det så mycket. (Igår gick hon en rätt hård hoppträning - tar det i ett eget inlägg - och ÄNDÅ går hon såhär(!). Fullt ös och fuuuuull av energi. Hon är min krigsmaskin. Fantastiska häst.)

    RSS 2.0