• START
  • OM MIG
  • ALECCIS
  • PÄRLA
  • LILLIS
  • De bruna

    I fredags gjorde nog jag och Latoya vårt bästa "ute-pass". Byn och skogen, inget konstigt så långt. Men hon var så fin! Jag kunde be om mer "svar" liksom, rida ihop henne, börja bygga kontakt och ridbarhet. Sakta men säkert. Dessutom var hon på ett extra taggat humör (blåste ju en del, så kan ha varit därför) och var bockigare än vanligt. Så kul! Jag lär få äta upp det en vacker dag när hon kommer på att hon kan ta i, haha, men än så länge är det bara 100% roligt.
     
    Idag var hon också fin. Det har varit torrare ett par dagar, så ängen var good to go! Först var hon sådär nästan lite slö och loj, men sen var hon riktigt trevlig! Det känns som vi är precis i utvecklingstrappan just nu. När jag ÄNTLIGEN kan börja bygga kontakt och komma till lite mer ridning. Precis som med Lillis så har jag inte fokuserat något alls på hur hon går när bjudning är svajig, utan då är det framåt som gäller. Jag har känt på henne emellanåt för att kolla läget, men inte alls fått önskat svar utan hon har mött upp med ett stort, och ganska "starkt" frågetecken. Men nu så tror jag en liten bit av poletten har börjat ramla ner.
     
    Latoya rids denna vecka onsdag, torsdag, fredag och söndag, då jag jobbar måndag och måste sova tidigt inför tisdag, och på tisdag nalkas det hoppträning (med A). Fredag innebär ett nytt försök till P&J. Denna gång hoppas jag verkligen att vi slipper tråkiga överraskningar och istället kan komma till start och träna på att hoppa bana - hennes första inomhus.
     
    Aleccis reds i fredags, och nu idag. Tänkte att hon skulle rulla galoppbommar och de små, små knähöga hinder som står kvar på ängen. Red igång och värmde upp. Gav oss sedan på övningarna... Alltså. Det gick inte så jävla bra. Nu tror jag att det väcktes en viss tankegång, men nej, det var verkligen inte därför. Utan precis tvärtom. Aleccis kändes bra i kroppen, men hon fullkomligt exploderade. Jag klarade inte av henne. Hon var överallt och jag kämpade mig dyngsur och försökte hålla henne på mattan. Hade inte en chans, haha. Så efter en rätt bra stund så gav jag upp. Travade av och skrittade hem, haha. Vi har inte direkt misslyckats, men vi nådde definitivt inte den nivå som jag hade tänkt mig. Herregud. Det blir inte roligt på tisdag (eller också blir det lugnare då, när det är under mer "kontrollerade former". Hope so!). Jag hade lätt behövt rida över hinder varje jävla dag, så hon kunde lugna ner sig lite. Missförstå mig rätt nu; jag älskar verkligen denna versionen av min fantastiska häst. Men det går inte att styra på något högre än typ 60 cm för det är rent jävla livsfarligt, haha. Galenpannan <3
     
    Imorgon lär vi få rida en kort sväng i mörkret om jag ens hinner det, men det lär väl bli i byn bara. Bättre än inget!
     

    Aleccis klinikbesök

    I förmiddags var jag med Aleccis till kliniken. Det är fösta gången någonsin (trots tio år som hästägare) som jag sätter min fot på en hästklinik. Aleccis kollades igenom, gjorde böjprov, och sprang på rakt och böjt spår. Ingen hälta. Alltså hon reagerade inte ens vid böjproven(!). Lite trodde jag hon skulle visa runt om pga rätt gammal häst som tävlas mycket. Men icke. Veterinären berömde henne för sitt goda skick. (Kul!) Det enda var att hon var lite stel bak, liksidigt, vid longering. Men hon är ju alltid lite stel. Är svårt att mjuka upp optimalt när man rider rakt fram, och dessutom har hon alltid så jävla bråttom, hehe. Han avrådde att röntga hoven då det inte skulle ge oss något direkt svar. Det är inte säkert att vi skulle se en eventuell böld där ändå.
     
    Men skulle hon bli dålig igen så är jag välkommen tillbaka. Hon är ju som hon ska nu och jag red henne senast igår, så jag vet ju att jag tog med en häst som ändå är "funktionsduglig" idag liksom. Men så ser det ut. Hon kommer gå som vanligt, och det bästa av allt är att hon hopptränar på tisdag! ÄNTLIGEN!
     
    Jag själv känner att just denna hoppträning kommer vara det som får mig att "sluta känna efter". För är hon fortsatt bra efter den belastningen, så är det inget fel på henne. Magkänslan är ändå positiv, faktiskt. Hon måste bara ha klivit på något då när vi red och hon blev halt efter halva rundan, för sen var hon ju bra igen - dessutom 0 värme, svullnad, puls eller påverkat allmäntillstånd. Det har ju hänt förr liksom, att de råkat trampa på något olämpligt. Jag blev bara så orolig att det var något som hörde ihop med den första orenheten, men nu pekar allt på att "faran är över", och det är som sagt bara att köra på.
     

    Hemma från Elmia Horse Show!

    Oj, oj, oj! Vilken tävling, vilken klass, och vilken fucking nivå! Jag, och fler med mig, har precis bevittnat världens bästa sport med ryttare på absolut högsta nivå och i en kvalité de flesta drömmer om! Grand Prixen, över 150 cm's hinder, på en bana 30x70m, byggd rejält utmanande. Hinder, på hinder, på hinder, trippel till räcke på 7,5m, korta väger mot/från sargen, vidare mot trekombinationen och lydnads-räcken med plank som överbom. Nivån var helt enastående och ryttarna (och hästarna!) var helt fantastiska. Standarden på klassen var kanon och ja, vad ska man säga. De har verkligen fått till det. En omhoppning med sex snabba dubbelnollor så spänningen sköt i taket. Segrade gjorde till slut Peder, med Roffe i hälarna och den nya förbundskaptenen Henric Ankarcrona på tredje plats. Mest imponernade därefter var Alexander Zettermans häst Cordalis 8 - endast nio år och gjorde imponerande rundor. Roffes Fru Evi var också imponerande - vilken känsla, vilken sits och det var underbart att se hur hon serverade hindren på bästa sätt men genom att knappt inverka på hästen. Så vackert! Robin Ingvarsson gjorde stack också ut, för som han fick kämpa! De fightade tillsammans, han och hästen Hansson WL.
     
    Det var hög klass idag på ridningen och jao, sporten. Hela arrangemanget. Jag är såå nöjd! Har verkligen haft en fantastisk dag! Dessutom ringde (äntlingen) hästdoktorn, så jag och Aleccis besöker kliniken drygt fyra mil söderut på lördag för att se vad som gör oss fundersamma. Hon motionerades i morse och då var det inget konstigt. Hoppas det är någon jävla dumt placerad skitböld bara...
     
    Sååklart gick det ju inte att lämna mässan tomhänt. Latoya behövde nya tyglar och jag grabbade tag i några av vettig sort (dvs gummiväv), och såg sedan att det var bling längst ut. Bliiiing. Taget liksom. 250 kr kostade dem. Pärlahäst går på glukosamin och det förrådet fyllde jag upp med en ny burk. 350 är billigare än 500, just sayin. Sen kommer det som jag knappt vågar skriva, hehe. Råkade såklart köpa ett schabrak fast att jag inte borde, skulle, eller behöver. Inte heller något billigt, utan ett jävla Mia's för 500 kr. Jag borde bli ekonomipolitiker/-minister, för jag är fan helt fantastisk när det kommer till pengar, hehe. INTE.
     
    Dummaste idag då:
    Jag och Tess kikar på hästtransporter av ett visst märke. Är rätt intresserade och undrar, frågar och ja, är liksom intresserade på riktigt (men ska inte köpa något nu MVH ekonomipolitikern). Jag undrar vad de får lasta, varv säljaren frågar vad jag har för körkort.
    - CE, tung lastbil med tungt släp.
    - Men har du BE?
     
    Alltså jag dog, haha. Sorry, men det är som att fråga typ einstein om han gått i grundskolan, eller någon matte-professor om denne har läst Matte A, eller som att fråga om lägenheten på andra våningen har något under sig, eller varför inte jämföra med att fråga om ryttaren som hoppar fjärde hindret har hoppat över det första. Well, skiter björnen i skogen? Men jag svarade kort och gott "ja", haha, fast att jag egentligen ville göra en dryg facepalm. Alltså ett litet pluttigt BE-ekipage är ingenting jämfört med ett 64-tons ekipage. MVH märkvärdig ekonomipolitiker som råkat definiera sig som professor i matte vid namn Einstein. Hoppsan, gick visst lite fort där. Den var allt lite snobbig den där säljaren, men inte rent otrevlig. Inte mot oss i alla fall, HAHA.
     
    Ska nu dra mig tillbaka för att sova på saken och låta bli att få separationsångest över mitt överjävligt långa (och jobbiga) hår som vuxit ner till röva (och nej, jag överdriver inte ens. Det är LÅÅNGT nu) pga klipptid imorgon på morgonen. Det ska faktiskt bli skönt att bli av med det, men ändå är det lite jobbigt. MVH märkvärdig ekonomipolitiker som råkat definiera sig som professor i matte vid namn Einstein, som dessutom lider av en oroande samlarmani.
     
    Bildresultat för mias schabrak grönt hopp
     
    Typ ett sånt här är det, och NEJ det känns ju inte direkt bättre att det ser pisstråkigt ut på bild, haha. Hejdå 500 kr som jag hade kunnat hoppträna upp istället. Det gäller ju att prioritera. Nya schabrak är det som geeeer, som de säger.

    Blev det någon träningsvärk?

    Det är alltid så underligt tycker jag (som inte har så himla stenhård koll på anatomi). Jag sprang igår, vilket jag inte är van vid och det leder till träningsvärk. Makes sense och så, så långt. Men först motionerar jag, sen går dagen och den går bra. På kvällen börjar det ta emot, och nästa dag är det rejäl träningsvärk. Varför kommer den inte direkt?
     
    I vilket fall som helst så går jag illa och resa sig upp men även att gå uppför/nedför i trappor är rätt spännande nu, haha. Men det är samtidigt skönt med träningsvärk. Den bästa typen av värk, helt klart.
     
    Nu puttrar potatis på spisen och tanken är att göra mos. Potatismos. Oookej, märk trycket i orden när jag säger såhär: JAG TYCKER INTE OM POTATISMOS. Men, så var jag i en butik utanför Göteborg med massa prylar, kläder, godis osv (typ som ett mini-Gekås men inte riktigt så bra priser) och där fanns en restaurang i slutet. Stannade och åt innan jobbet kallade och det som fanns på menyn var potatismos så jag provade. Döm om min förvåning när det var ett riktigt gott mos! Det var inget vanligt mos, utan det var gott. Men jag fick en liten nytändning och kände att det var dags att prova igen. Gott mos. Om jag bara visste vad den hemliga ingrediensen är... *dreaming*
     
    Kokekorv och potatismos. Rena rama finmiddan. Bättre än Nymans! (Hoppas jag.)
     
    Bildresultat för lotta på bråkmakargatan

    Elmia dag ett av två

    Tjatjabloggeeen.
     
    Var ute hos djuren i morse och tvättade ett sår (låter det vara utan bandage nu för att lufta och ÄNTLIGEN börjar det se riktigt fint ut) och promenerade med A. Alltså min fantastiska Aleccis. Ingen värme, svullnad, puls - och ingen som helst hälta, inte ens vid provocerad skarp vändning. Hmm. Aja, men jag fortsätter stalka kliniken här i närheten (den är endast öppen en dag/v) och vill få tag i en tid. Men visst, hon är inte döende så jag får väl vänta på min tur då... Min känsla säger fortfarande böld. Men vi fann den inte sist. För högt upp/djupt/"omogen"? Eventuellt. Allmäntillståndet är alldeles strålande och hon gnäggspringer med bock, bus och brallande i hagen.
     
    Grejen är att Mellonie hade en diffus hälta en gång för länge sedan. Som kom och gick lite och vi blev inte kloka på den. Det blev i alla fall bra med tiden, och efter flera skoningar så kom det sedan fram att hon hade haft en böld - men den var svår att upptäcka. Kanske är det därför jag är inne på att det kan vara samma sak? Det är vad min magkänsla säger, meeeen, så är jag ju inte veterinär eller hovslagare. Planen just nu är att vänta ut den tills jag får en tid till kliniken. Tills dess tänker jag motionera henne (promenera, åka barbacka t ex) när hon är ohalt. Sticker säkert i någons ögon, men när hon stod dessa tio dagar så blev hon gallig i benen så uppenbarligen rör de sig inte tillräckligt mycket själva. Hon är ändå en relativt gammal häst som går rätt hårt och tävlas rätt mycket. Hon kan inte stå still hur som helst (förutom när/om hon har ont, givetvis).
     
    Därefter plockade jag upp Nisse på vägen och så drog vi till Elmiiiiaaa. Lyssna på det här då: fritt inträde ooooch gratis jävla schabrak från Charlies, vavava?! Haha, om man registrerade sig i deras webshop så fick man ett schabrak. Rätt bra deal ändå. Blått, rött eller brunt fanns att välja på. Brunt var snyggast, men fanns såklart bara i dressyrmodell. Så det fick bli dressyrmodell, hehe. Har ju faktiskt till och med en dressyrsadel. Vi kollade på hoppning hela dagen och well, det var väl det. Drog efter 16. Prata ikapp, köpa bananhästgodis på Eko (för jag tycker om banan, och då kräver jag att mina hästar också gör det. Rimligt osv.) och Max, sedan hemresa. Blev obegripligt trött av detta, men det hänger snarare på uppladdningen av sömn (vilken ej var tillräcklig) än på arrangemanget och folket. BRA DAG!
     
    I morgon blir det en heldag på Elmia Horse Show! Då ska jag catcha up med en av mina Borås-kompisar. Ser fram emot det! "Tyvärr" tvingas jag genomlida och bevittna lite övergrepp från dressyrläktaren (well, den förekommer visserligen i vanliga fall på framridningen), men den större delen blir att se dessa stackars arma, försvarslösa djur häva sig över hinder i ren dödsrädsla, hahaha. Eller? Hästsporten är brutal om man klär på sig de glasögonen, men jag ska minsann bara leta efter det som är BRA. ;) Äääsch, egentligen är jag bara glad. KUL med ett Elmia Horse Show! Hoppas verkligen på att det blir permanent och bara kommer att växa, och växa!
     

    Hoppträning

    Latoya fick åka till Lasse under kvällen för att hoppträna lite. Det gick "väl bra". Haha, alltså jag var egentligen rätt nöjd. (VAR.) Hon var helt okej att rida, och levde upp till förväntningarna. Kändes ganska "powerful" emellanåt (mest i framridningsgaloppen) Jag kände mig lite mer än okej, men inte så mycket. Ska kasta mina stigläder långt åt helvete för den ena töjs rejält hela tiden. Nyligen gjorde jag två extrahål i endast den ena pga detta töjande. Jag kände mig lite sned när jag red idag men tänkte inte mer på det, men när jag satt av såg jag att det ena lädret dragit iväg igen. Värdelös skit!
     
    Hästen skötte sig bra på den nya platsen; med hästar som kom och gick, folk i hörnen, saker i hörnen och, hon var faktiskt inte särskilt tittig. Höll väl ett litet öga mot hörnorna (MVG på svenskan) så hon trängde lite extra inåt, och kikade lite på ett av hindren när vi skrittade fram. Men annars var hon hur cool som helst. Härligt. Hon är ju rätt tittig ute nu för tiden. Så det bådade gott.
     
    Red igång och det kändes över lag bra. Vissa gånger kom vi inte alls som jag tänkt och den största anledningen ser jag nog är den fördröjning samt det ointresse hon har mot hjälperna. Ibland lyssnar hon super, men ibland händer det liksom inget. Det kommer bli bättre med tiden! Hon gör det hon ska och alltså JA, DET KÄNDES BRA.
     
    Tills jag kollade på filmen... Hon ser så jääävla slö ut, noll bjudning, inte framför skänkeln över huvud jävla taget. Hänger och tränger bara jääävlar på innerbogen i varje sväng och nej, nej, nej, det ser inte alls ut som det kändes. (Perfekt smiley i sammanhanget, obs du måste vara född på 90-talet -> "o.Ô". Sa ju det!)
     
    Aja, jag får väl försöka leva på känslan och låta filmen sticka i de ögon som vill se. Fan, det märks att jag är bitter på grund av "hjälplösmotvärldensbästahästsomdetärnågotfelpåochdetärjobbiiiiiigt".
    Ha're!
     

    Jorå, jorå

    Jag tog mig faktiskt ut och sprang min 4 kilometersrunda i morse! Är rätt så jävla nöjd med att jag orkade hela, trots att jag inte sprungit den på länge. När jag började springa lite (och väldigt sällan, men ändå regelbundet) så började jag någonstans på 2,5 tror jag, och ökade mer och mer. Eller det var ju samma runda, men jag orkade mer och mer. Trodde inte jag skulle fixa hela, men det kändes helt okej-bra och japp, det gick! Sen är det ju långt bort till en mil (och jag vet inte ens om jag har det som mål, men ändååå). Återstår att se vad knäna och resten av kroppen säger. Det tog inte ens en kilometer innan det började göra ont. Yey, livet som 25 med kassa knän.
     
    Gjorde lite armhävningar, situps och omvända situps när jag kom tillbaka med. Bättre än inget. Och seeeen, sen var det fika! Fikade med en vän som jag inte sett på länge. Det var välbehövligt!
     
    Nu ska jag gå iväg några brev och därefter är det dags att göra sig i ordning för hoppträning. Latoya får följa med till Lasse idag för japp, vi tar vårt pick och pack och åker till honom. Båda skulle egentligen följt med, men livet pissar en i ansiktet just nu och jag väntar otåligt på att få en tid till betydligt tråkigare resmål än ridhus med hinder.
    På återhörande.
     
     

    Vadå 18? Hon heter för fan inte 18?!

    När jag tilläggsregistrerade Latoya så kom hon hem med ett nytt "namn". Eller jao, ett tillägg, en "komplettering". Hon är döpt till endast "Latoya" men hade nu fått siffran "18" som "efternamn". (Får jag snart böta pga massförbrukning av citationstecken?) - "Latoya (18)".
     
    Min reaktion var inte så munter, som synes på rubriken. De kan ju inte bara döpa om folks djur hur som helst och dessutom med en random siffra?
     
    Well, nu sprang jag över ett hästnamn med en parantes och en siffra som efternamn och en antydan om stofamilj. Då gick det upp ett liljeholmens hos en annan, HAHA. Sökte direkt på "stofamilj 18" because google is your best friend och voalá. Inte för att det säger mig något, men nu vet jag att Latoya härstammar från "Tugendfreude (18) SS IV 642", född 1905, som fick tolv föl, varav sju var stamboksförda ston. Latoyas "näst äldsta mamma" i modern tid (lol) är Tugendfreude's tredje stamboksförda avkomma vid namn "Tunica" (Tunica (18) RÄSK 1292), född 1912 - alltså exakt hundra år innan Latoya, och sen går det att följa släkten fram till min lilla Latoyskipojski. Förresten så såg jag att de skrivit fel i blup! Reggat henne som född 2011 - när hon i själva verket är en solklar 2012:a. Måste meddela så det blir rätt och riktigt.
     
    Aja, nu ska jag inte svära mer över hennes relativt nya siffror, haha! (Det är också himla roligt att jag importerat en häst från Estland med halvsvensk stam (svenskt sto), så det går att släktforska lite med några klick i cyperspace. Fett.)
     
    Tugendfreude - Tunica 1292 - Pärla 2188 - Polkett 3145 - Pollige 4011 - Loranga 6328 - Kokette (18) 9071 - Lambette (18) 14478 - Lobelia (18) - Gucci (18) - Nonsens K (18) - Latoya (18)

    Beslutsamhet

    När jag kollade på tävlingen i Kalmar igår så var det framför allt en sak som skiljde ryttarna åt. Bommarna kan ramla ändå, så i resultatlistan ser man inte "vem som är vem" - men från läktarplats syns det så väl vilka som "ligger bättre till", så att säga.
     
    Det är inte så att de som gasar mest, rider fortast, är de som satsar på att vinna. Troligtvis en del, men inte alla. En del har bara små hästar till exempel, eller slöa hästar och måste väcka dem. Det som skiljer "DEM" från "de andra" är den beslutsamhet de har. Sen kanske det skiter sig ändå och tre bommar ramlar och så ser det ändå ut som att de inte ens var i närheten, till exempel.
     
    Jag vet det själv också. Det är ingen nyhet. Man måste bestämma sig, ha en plan, hålla den, och verkligen rida. Men ändå! Just att sitta där och riktigt känna skillnaden. Jag känner också att det är en stor del som fattas i 120 för min egen del. Jag har ändå relativt låga förväntningar när jag rider in i 120, och det speglar nog känslan. Det blir lite "jaja". Inte alltid, men det är absolut inte "nu jävlar!". Det kan jag ändå känna lite mer i lägre klasser för där vet jag att vi kan.
     
    Jag måste lära mig att vi visst kan 120 också, och plocka fram en beslutsamhet som fattas idag. (Det är lättare sagt än gjort - men kan fan inte vara omöjligt!)
     

    Lugnare vecka

    Det verkar som att jag har en lugnare vecka framför mig. Hästarna ska ridas, och sen borde jag ta hand om min utrustning men det suger... Det är verkligen urtråkigt. Utöver hästarna så borde jag anstränga mig i hushållet lite och komma i fas med vardagssysslor. (Det är inte heller så kul, haha.) Jag borde verkligen, verkligen, verkligen även ut och motionera också. Gå eller springa, inte vet jag, men uuuut bara. Har slappat till rejält den senaste tiden.
     
    Päääääärl <3

    Kalas i Kalmar och massa hästhoppning

    Jag var på 25års-barnkalas igår. Det var alltså mellanstadie-tema. Vi hade kanontrevligt trots att de flesta av oss inte hade träffats innan, men det blir ju så när en till oss gemensan vän fyller år och bjuder på kalas. Vi var nästan tjugo personer och det var fri tillgång på alkohol. Jag drack som vanligt inte, för jag är inte intresserad. Det fanns även fri tillgång på alkoholfri dricka så det var lugnt, hahaha. Men det jag ville nämna är att säkert hälften av oss valde att inte dricka alkohol. Det gillar jag! Mindre alkohol i världen ger färre problem. ;)
     
    Det var så att jag sov över, och i morse åkte jag raka vägen till Kalmar HSK för att sitta på läktaren och insupa hästsport hela dagen. Obs: HELA dagen. Jag har sett i stort sett varenda häst i varenda start, (minus de allra första i första klassen för det var bara en avd B,) och gått 110-, 120- och 130-banan för skojs skull. Jag gör gärna det. Stegar och kollar runt. Gissar fram svårigheter och så. Jag måste säga att man märkte lite hur banbyggaren hade tänkt (vad som skulle vara utslagsgivande) och jag tror hon är nöjd med resultatet, då framför allt i 120:n och 130:n.
     
    Förvånande nog var det första hindret i 110:n det som allra flest rev. Ingen svårighet mer än att galoppen och avstånden ska funka, typ. Men det föll gång på gång. I 120:n så måste hon ha frågat efter balanserad ridning. Framför allt ett räcke, kort ur sväng mot ett annat räcke på båge, föll. Men det som jag faktiskt reagerade som skulle vara en svårighet för mig och Aleccis om vi hade startat var en oxer till ett räcke på 6-7 galoppsprång. Låter inte så svårt, men över oxern ville man gärna komma med lite fart och tryck (många kom i lägen där de nästan var "tvungna" att skicka lite för att räcka fram och över - den upplevdes egentligen inte så stor för den var en relativt smal oxer) men svårigheten kom sedan. Stegat på sex galoppsprång, men då skulle räcket komma fort. Det var mer rak väg, och sedan sväng-hopp. Inte så mycket att brytpunkten var mellan hindren, eller så. Vissa valde att rida på sju. Jag hade också gjort det. Tagit ut vägen och försökt få tillbaka balansen och rida på sju. Men de som klarade det på sex fick ett bättre flyt. Det var dock inte så jättemånga som fixade det, faktiskt. Antingen var det för mycket fram - framtungt, obalanserat eller att ryttaren inte hann bli klar i tid, eller också så fick de tillbaka för mycket och tappade trycket (typ "inte hann" komprimera) och rev av den anledningen. Kul att se på hur ryttarna hade tänkt och försökte lösa det. Det var ytterligare en till lite mer balansprövande linje, räcke till oxer men den var inte riktigt lika svår. Däremot var det många som hade svårt med distansen fram till den oxern. De red på allt mellan 8 och 11 galoppsprång. Jag hade svårt att se den oxern som svår i sig - det var inget konstigt eller oklart runt den, men just den distansen ställde till det av någon anledning. Det är ju allmänt känt att det är lättare att rida en lite kortare väg än en längre. Men det var kul att följa klassen, som sagt! (Och det sög i rid-tarmen vill jag lova!)
     
    I 130:n så trappades det upp lite, precis som det ska göras. Hindren kom tätare, och framför allt så märktes det att det var utslagsgivande att man verkligen hann bli klar till varje hinder i omhoppningen. Det jag var mest imponerad över var en trippelbarr diagonalt på medellinjen till ett räcke längs långsidan på fem galoppsprång (en valde till och med att rida på fyra!). Där kände jag att vi inte riiiiktigt är, hahaha. Hade aldrig hunnit få tillbaka Aleccis, svänga, få med henne, hitta balansen, nytt tryck till nästa hinder, blir klar och hoppa - på den korta biten. Men det fixade dem i stort sett allihop. Det var väl ite mer spridda fel här, men genomgående bra planering och, ja, men lydnad. Klart lydnaden ska (eh, bör... hehe) sitta när man ska vara ute och tävla, men det är så mycket yttre omständigheter som kan påverka, well well, ni fattar nog vad jag menar.
     
    Äsch, jag vet inte hur mycket fakta det är i min iakttagelse men det var den känslan jag fick. Trots att jag bara fick inta läktaren (och inte hästryggen) så var det kul att vara på tävling.
     

    Foderstrupsförstoppning

    Lördagmorgon, och jag var riktigt sugen och förväntansfull på att ta med min bruna, unga häst på P&J för det kändes verkligen... lovande, som jag nämnt tidigare. Tog in dem, hon åt sin mat och de andra åt sin mat, borstade, tog på skydd och ett av Aleccis lite mer skruttiga fleecetäcken och lastade. Åkte den kvart-ish det tar till Bråtåkra och parkerade. Öppnade dörren till Latoya, det var frid och fröjd, gick in och betalade och satt sedan på läktaren i någon halvtimme drygt innan jag gick ut för att ta ut hästen. Hon är alltid varit duktig på att stå och vänta innan start, och skulle hon sparka och leva rövare så hade det hörts, så jag gav henne knappt en tanke där ute. Kom ut till henne och kände bara att det här är inte bra. Det var slem i hela transporten, det rann ur både näsa och mun. Hon liksom spydde, fast det är fysiskt omöjligt för hästar att spy. Dessutom skakade hon och hulkade till innan nästa slem-dos kom. Herregud! Var ju bara att kasta ner lämmen och skicka ut henne ur lådan, stackarn. Men hon var så sjukt jävla snäll. Var hur medgörlig som helst och traskade lugnt med när jag gick med henne. Stod still så vi kunde massera, drack dessvärre inte när vatten erbjöds men sen fick vi rejält uppblött foder (typ vatten med lite flytande mash i, tror det hette mash i alla fall) och det drack hon av. Vi gick mer och masserade mer. Självklart ringde jag till flera olika veterinärer, men fick inte tag i någon. Mindre kul. Det positiva var ändå att man märkte hur det började släppa och då kändes det inte lika svin-akut som kunde komma, men i alla fall få råd via telefon hade ju inte gjort något. Jag fick fram att det måste varit en foderstrupsförstoppning och en kvinna som var på plats hade erfarenhet och bad oss promenera och massera (skönt att få någorlunda bekräftat att vi var på rätt spår i alla fall). Latoya blev mer och mer sig själv igen och efter någon timme kanske så var hon helt sig själv igen. Hon sprang över en och kunde helt plötsligt inte stå still längre och så där. Jag har nog aldrig varit så glad över just den delen, hehe. Det slutade bra! Min känsla är att hon måste haft en relativt "mild" variant jämfört med vad som fanns att läsa om när jag sökte runt efter någon form av information. Vi fortsatte ändå gå med henne, och självklart så strök jag oss från "tävlingen". När vi var helt lugna med att det var bra med henne, så lastade vi in henne igen och medan jag lämnade skottkärran och grepen så började hon otåligt sparka  - ytterligare ett tecken på att hon var tillbaka med andra ord. Åkte den där kvarten hem igen och gjorde i ordning henne, ställde henne i boxen och höll koll på henne medan jag plockade in. Allt verkade lugnt och efter ytterligare en stund släppte jag ut henne till de andra. Fortsatt lugnt. Kollade igen innan jag lämnade dem och det var samma då. Som om inget hade hänt.
     
    Men usch vad otäckt det är när de har problem och ont. Tydligen ska detta göra väldigt ont och det förstår man ju. Så jag är så tacksam att hon ändå var så medgörlig och bussigt följde med runt, runt när vi gick med henne. Åh, min lilla häst. Stackarn!
     
    Slutet gott, allting gott.
     
    (Veterinären ringde senare och då pratade vi om händelsen, och gräs är det bästa de kan äta efter något sådant här. Så det är ju skönt att de nyligen blev släppta på en ny hage där de efterbetar efter korna.) Nu är jag såklart lite nojig, så varje gång vi ska åka någonstans så kommer jag alltid blöta upp fodret för säkerhets skull. Och vilken jävla tur att vi ändå var så nära hemma och "bara" skulle hoppa en P&J och inte stod där, långt hemifrån och kanske i något mer "viktigt" sammanhang.
     

    Todays

    Det börjar hända något med Latoyahästen! Hon har haft bra, jämn bjudning de senaste turerna och är kanontrevlig att åka på. Det ska nog fanimej till och med gå att hoppa med henne nu, haha! Hon fortsätter titta på saker och det stör vår framfart men det är verkligen det enda jag kan klaga på. Det känns bra inför i morgon när hon ska kliva över hinder på p&j.

    Aleccis var helt fantastisk idag! Älskar den hästen så jävla hårt alltså. Idag hittade jag mina ben ääntligeen efter att jag kom på att de bara hängt på standby längs sidorna de senaste turerna. Jävlar så fin hon var emellanåt. Men med ett sjujävla tryck i kroppen och helt överladdad. Love. Det är grejer det. Idag hade jag kontroll nästan hela tiden HAHA, det tar sig fan! :D Igår kunde hon inte trava - det kunde hon idag. Däremot kunde hon inte skritta utan smygtravade konstant i stället. Ja det är inte lätt att vara piggelin *hjärtanögon* Vi skrattar när vi tar oss fram, och det är huvudsaken. Definitionen på "en häst som är rolig att rida varje dag": Aleccis.

    Latoyahästen i reflexer. Hon ser verkligen ut som en vuxen häst nu alltså. Fint ändå.

    TBT Borås Grand Prix 2016

    Där jag hoppar in och jobbar nu så kör jag jag ju genom Borås upp till Göteborg. Och JA, det är tamejfan UPP till Göteborg. Norrut, uppåt. Högre upp på kartan än där jag är nu. Uuuuupp. Stör mig som fan på folk som säger "ner" till Göteborg. Fine, om du åker från typ Kiruna då. Då är det ner till Göteborg. "Det är ju kusten blablabla". Men sen när är jorden platt, känner jag. Som att man känner hur högt över havet man är och då skulle veta huruvida fordonet gått mest i uppförsbacke eller nedförsbacke. Nej, jag vidhåller stenhårt att det är upp till Göteborg härifrån.
     
    Borås, som sagt. I våras åkte jag och Aleccis till Borås på deras stora GP-tävlingar. Vi startade såklart de minsta klasserna (haha) but still. Vi var där! När jag såg proppen så kändes det så "fel" att anmäla, men hur noga jag än läste så fanns det inget som sa att vi inte fick vara med. Vi var behöriga, så att säga. Och så åkte vi. Jag sov hos syster UPPE i Göteborg men var på anläggningen från tidig morgon till sen kväll. Träffade även två nya vänner från Borås. Det var vårt första riktiga meeting, och egentligen det enda vi varit på där vi gått all in med övernattning och allt. Andra flerdagarstävlingar har varit hemmakring så vi hade åkt varje dag, alternativt tvådagars i Bankeryd. Förvisso med övernattning, men inte ett tvättäkta meeting.
     
    Jag saknar det verkligen. Det var helt fantastiska tävlingar, stämningen var på topp och Aleccis och jag hade genomgående bra dagar ändå, skulle jag säga. En vinst i första klassen, missbedömde upplägget lite i andra och red på för mycket så vi fick med oss tre bommar. Ett nedslag i omhoppningen i tredje klassen, och ett onödigt ner i fjärde klassen och målet för meetinget var att ta oss till final i lilla rundan - vilket vi gjorde. Red där nolla i grunden men gjorde bort mig totalt i omhoppningen där jag satsade friskt till sista hindret, men ångrade mig och detta alldeles för sent så jag inte hann få tillbaka Aleccis och vi kom inte helt perfekt utan rev sista hindret. Jag skulle ha låtit henne gå när jag bestämde mig för det. Vi kanske hade rivit ändå, men det hade känts bättre.
     
    Men återigen - helt fantastiska dagar med tävlingsarrangemang av högsta standard, bra mat i två olika restauranger, skön stämning i stallarna (jag tror vi hamnade i det bästa. Vi hade det så mysigt, jag och A!) och funktionärer som slet med merarbete då vädret var k-a-o-s. Det kom mängder av snö men var några få plusgrader så det låg tungt på stalltaken och blev en enda stor gegga på tävlingsplatsen. De slet som djur men skötte det så bra det bara gick.
     
    Det var verkligen jättetrevligt att åka och tävla i Borås dessa dagar och jag ska kringa för att förhoppningsvis lyckas ta mig in i startlistorna även 2017. Men det gäller att ligga i! 2 minuter och 43 sekunder tog det att fylla 120-klasserna. Unghästklasserna snackar vi endast sekunder (pga inte så många platser)! Och jättelånga reservlistor. Japp, jag förstår att det drar folk.
     
    Men jag fortsätter väl sukta efter, och drömma mig bort till, vårkanten och Borås-tävlingarna varje gång jag passerar, haha. Det hade inte suttit fel med fler meetings på rutin-kontot heller. Men som det ser ut nu är det framför allt Borås jag vill försöka starta.
     
     
     
     
     
     
     
     
     
     
     
     
     
     
    Från andra dagens 120 cm. Har tyvärr ingen film från vinnarrundan vilket ändå är lite tråkigt. Men denna runda är också lite speciell. Det håller på att gå åt helvete på linjen här där printen är (5ab-6) men hon lyckas på något jävla vänster få över oss över det svarta där nere på något magiskt vis utan att riva. Antagligen av ren vilja bara, haha, och en sjuk kvickhet i benen. Aja, det kändes lite som hej-kom-och-hjälp-mig just där, men hon hoppar helt fantastiskt emellanåt!
     

    Försöker öppna ögonen

    Nu när jag jobbar som jag gör (dvs hoppar in och kör kväll/natt), så missar jag 100% av träningarna på klubben. Har ju varit nöjd och så, men kan inte säga nej till två arbetspass (Sävsjö-GBG bort + GBG-Sävsjö hem) för en hoppträning, det är inte rimligt någon stans. Och därför missar jag dem, gång på gång. Usch, det suger. Men jag kan inte heller sitta och vänta på att jag någon gång är hemma en tisdagkväll när det är träning för att kunna vara med. Det rimmar inte med någon utveckling direkt. Så för att ens kunna träna, så finns det två alternativ som jag ser det: 1. åka till tränarn eller 2. se mig om efter en kompletterande tränare.
     
    Båda alternativen är vad jag tänkt mig, men jag är lat och har ingen lust att åka 1+ timme för att hoppa tjugo-ish språng. Det känns så ovärt. Även om det inte är antal språng som räknas, utan det emellan så är det ändå inte rimligt i mina öron att åka så pass långt varje vecka för att träna. Okej om vi låg på en högre nivå, men det gör vi fan inte. Vi är amatörer från skogen, hur lite jag än vill. 
     
    Så en extra tränare låter som ett steg uppåt på utvecklingstrappan. Jag har bestämt mig för en, och hoppas nu att hen tar emot nya elever.
     
    Men allra mest önskade jag att jag var rik, hade massa hästar och kunde åka och träna hur jag ville och när jag ville. Dröööm.
     
    Bäst är hon.

    Vatten, vatten, bara vanligt vatten

    Latoyski hade en relativt god dag idag. Väldigt tittig och faktiskt till och med så pass att hon kastade sig flera gånger. Och så lite långsam att få förbi Robotus Gräsklippus, men bara år ena hållet. Hon gjorde en så jävla schysst "skyggning" i stigen i skogen. Där är det skritt och därför även glo-på-mobilen. Hade långa tyglar i vänster hand, mobilen i höger och så drog hon rakt in i skogen flera meter åt höger när en fågel flög upp snett framför oss. Men det var inte ens det minsta obalanserat, för hon la all vikt på bakbenen när hon vände ett kvarts varv och sprang sedan rakt fram och i kombination av att jag av ren reaktion knep med låren så satt jag väldigt stadigt där jag satt. Kunde inte låta bli att tycka det var väldigt roande. Utöver den uppmärksamhet hon generellt la på omgivningen så var hon trevlig. (Fåglar som skrämmer en får man reagera på, men alla andra sajer blir bara tröttsamt efter hundra gångers glo, glo och glo.) Bra energi och rullade på med bjudning, i balans och hon bär sig mer och mer. Inget spring utan galopp, galopp, galopp. Och trav, för det kan hon, haha.
     
    Till skillnad mot en viss Aleccis. Hon är sååå laddad. Skrittar snällt på lång tygel men sen är det tamejfan galopp tills vi skrittar av igen, hahaha. "Tyvärr" kommer nog våra pass se ut såhär ett tag framöver tror jag. Framför allt nu när vädret inte visar sin torraste sida direkt.
     
    Alltså jag sov bort hela jävla dagen idag. La mig vid 04 i morse efter jobb och ställde klockan på förmiddagen. Stängde av det, och tänte väl bara blunda lite eller något, haha. Vaknade flera timmar senare och jublade inte direkt. Men fick i alla fall iväg den pryl jag sålt som jag lovade att skicka och var ute i stallet sedan vid halv fyra-tiden. Inte enligt plan. Lite mat på det, den dagliga dosen godis ("bara" 1,2 kg. Oj. det går inte att köpa lite godis...) och nu datorn. Well, det är väl typ det viktigaste i livet ändå.
     
    Vädret ser lovande ut, som sagt. Och där försvann alla mina alternativ i träningen, yey.
     
     

    Funderar lite

    En liten tanke har börjat gro.. Det handlar om det där provet. Vad fan är det nu det heter? Aja, skitsamma, men det skrivs ju typ i april och tar några timmar. Haha, jag minns verkligen inte vad fan det är det heter?! Man skriver det, får ihop ett visst antal poäng/en siffra med en decimal och så kan man söka till olika utbildningar. Det provet snackar jag om. Svårt som fan, och inget jag ens funderat på eftersom jag typ är rädd för det, haha. Av den anledning att jag hört att det är svårt. Högskoleprovet! Så heter det!
     
    Jag känner att det är en bra idé att göra det. Inte för att jag vet om jag kommer ha nytta av det, eller om jag ens vill plugga. Men jag känner ändå att om jag skriver det, så har jag liksom gjort det. Då finns det där och jag kan antingen använda det, eller också se vad det innebär och därefter göra fortsatta val. Typ skriva det igen för att försöka förbättra det. Vad som helst.
     
    De säger att man ska förbereda sig, vilket inte låter särskilt ologiskt. Låna böcker på biblioteket och verkligen försöka anstränga sig. Men jag är så himla lat... Förresten så begriper jag inte matte, så den delen kryssar jag nog oavsett.
     
    Bildresultat för böcker

    Lycka!

    Efter veckans första sväng tur och retur till Göteborg på jobb så fick jag äntligen vakna i min egen säng i morse. Slängde ihop lite pannkakassmet och tömde nästan vaniljpulverförpackningen i densamma. Experimenterade lite ba. Extra massa socker på toppen på de färdiggräddade pannkakorna och voalá - perfekt recept för den som siktar på diabetes inom den närmaste tiden. Panik. Hashtag föddes-utan-självdisciplin.
     
    Därefter stalltid! Tvättade Latoyas sår som ser tråkigare ut än vad det är. Hon är inte, och har inte varit, halt över huvud taget. Red därför en liten sväng i skogen men det blev mer snack än ridning då jag mötte en kompis. När jag äntligen fick fart i Latoya igen så flöt det på bra och hon kändes trevlig. Tvättade såret en gång till när vi kom tillbaka för det hade lyckats komma in mer smuts.
     
    Och seeeen. Sen tog jag ut världens bästa och mest tacksamma häst - Aleccis! Hon fick vila en vecka extra och jag har sett henne härja runt i hagen relativt mycket och upplevt henne ren. Men det är inte förrän man sitter på och liksom känner efter som jag vågar lita på hur det verkligen ligger till. Slängde på ett schabrak med täckesgjord för en barbackatur och tänkte först bara ha grimma och grimskaft. Men sen kom självbevarelsedriften över mig och ba; nej, pelham it is! Med facit i hand var det en jävligt bra idé. Och även en sadel hade inte suttit fel, men vi överlevde. Hon var sååå jävla nöjd och glad och ååååh, min bästa häst <3 Så lycklig på alla plan. Givetvis såg resten av planen ut såhär; lugn, mysig skogstur. Hoppsan, jag glömde bort att Aleccis inte alls vet vad det innebär. Slutade med att hon givetvis stack. Eheh. Fuck. Där har jag två alternativ; det första är att märka att det inte går att bromsa och liksom acceptera det - vilket A känner och det blir kaos. Been there, done that, got the t-shirt. Det andra är att envist bromsa, bromsa, bromsa och verkligen tro på det själv. Det är svårt när man känner att det inte spelar någon roll vad fan man gör, men jo, lugnt och sansat och med stor tro på att det går så går det. Men det är fan alltid lika spännande. Därefter fick jag tänka om och inte tänka "lugnt och fint och kompromissa", utan snarare "lugnt med iaf lite krav". Krav på att ta det fucking lugnt. Vi var båda rätt nöjda ändå faktiskt. Rätt så jävla nöjda, till och med. Än sen om det råkar gå halvvägs åt helvete ibland. Det ingår.
     
    Hon var såklart helt ren och det enda det egentligen var fel på var lydnaden, haha. Nu vilar hon igen i morgon, precis som de andra, pga borta på jobb. Och sen är planen att rulla runt (LUGNT...) på raka spår; skogen och byn resten av veckan. Latoya hoppar på torsdag istället, för då har jag mer tid. Är det bättre väder så tar vi några språng på ängen, men är det sämre väder så får det duga med skogshindren. Hon hoppar P&J på lördag som det ser ut nu.
     

    Mot Göteborg igen

    Denna söndag är förhållandevis lugn, i alla fall till att börja med. Sovmorgon, äggmackor med varm chocklad (dock fejk-varianten, orkade inte göra riktig) och snart stalltid. Latoya har gått sina pass, men jag tänkte faktiskt longera henne litegrann, mest för skojs skull. Har haft lust att prova det ett tag nu, men har hellre velat rida såklart. Men nu kände jag att det passar alldeles utmärkt.
     
    I eftermiddag rullar jag och lastbilen mot Göteborg igen och jag under måndag till tisdag-natten kommer jag hem igen. Sedan har jag en till sådan vända, så fyra pass har jag att avverka denna vecka. Det innebär att jag inte är hemma och kan rida på måndag och onsdag - där är ytterligare en anledning att L longeras idag. Så blir det inte så långt till nästa gång hon går. Tänkte att vi hoppar på tisdag, men jag missar SÅKLAAART den ordinarie hoppträningen, igen. Ja, det suger. Aleccis börjar också gå nästa vecka, men om det blir tisdag eller torsdag har jag inte bestämt än. Kanske är lika bra att vara på den säkra sidan och avvakta enda till torsdag. Hm, tar det som det kommer.
     
    Latoya går tisdag, torsdag, fredag och hoppar pay & jump på lördag. På söndag är jag inte hemma. Aleccis går, om allt fortsatt är som det ska, (ev. tisdag), torsdag, fredag, lördag. Sacke startar också pay & jumpen på lördag.
     

    Pärla

    Tidigt i morse innan tävlingen med Sacke så åkte jag ut till mina hästar för att kolla till Pärla igen. Det var med glädje och lättnad jag såg henne beta och hon åt gladeligen äpplet jag hade med mig. Pussade, kramade och klappade om henne jättemycket och drog in många, långa, djupa, andetag ur hennes gula päls. Vilken lättnad. Hon mådde efter omständigheterna bra. <3
     
    På tävlingen hade jag Idas hjälp att hålla kolla på Pärla där hemma och hade även kontakt med veterinären för uppföljning. Var så glad att jag kunde dela med mig av det positiva resultatet. Hemma efter tävlingen åkte jag ut igen och då var hon precis sitt vanliga jag helt och hållet. Det värkte nästan i hjärtat det också, men av exakt motsatt anledning än igår.
     
    Fasen vad hon är värdefull. Jag stod och höll om hennes huvud, borrade ner näsan i fluffet bakom örat och riktigt andades pärllukt i mörkret. Finns absolut inget bättre sätt att tillbringa en lördagskväll på än just så.
     
    Aleccis och Latoya fick sin beskärda del dem också, och Aleccis är väldigt annorlunda nu faktiskt. Hon sprang runt och busade(!), bockade och sparkade bakut högt och rejält. Hon har den senaste tiden även börjat gnägga mycket. Alltså sådär pratigt. Eh, hon är egentligen en ganska "opersonlig" häst, men inte nu längre, tydligen. Social och pratglad verkar vara hennes nya. Latoya kommer för övrigt som en projektil så fort man börjar närma sig något av äppelträden, och Aleccis är inte sen att svara. (Jag tror jag gjort dem beroende... Not kidding.)
     

    Resultat från Värnamo med Sacke

    Säsongens första inomhustäving med Sacke och han första inomhustävling i livet. Så det var mycket nytt, annorlunda och han var väldigt "spooky" tyvärr - men skötte sig ändå så bra han bara kan! Han var egentligen väldigt lik sig själv hur han var när hah startade sina första tävlingar ute. Så med facit i hand kunde man ju ha förutsett det lite.
     
    Han var väldigt lugn och sansad på framridningen. Det var typ rekord, för vi kunde värma upp som en normal vuxen, tävlingsvan häst - i först skritt, sedan trav och slutligen galopp. Så det tar sig! Både jag och hans ägare är väldigt glada i honom och nöjda med hans beteende på tävlingsplatsen även runt omkring. Han står snällt i släpet, snällt att sadla och sitta upp. Äter och dricker bra.
     
    Att hoppa fram gick med bra, även att jag verkligen hatar framhoppning i ett varv. Det är en relativt ny idé med tanke om en säker framhoppning - men i praktiken är det helt värdelöst! Bara en ryttare kan hoppa fram i taget, och råkar någon få innevarv så kommer ingen annan intill hindren - för det är alltid någon i vägen. Helt uruselt är det. Men hoppandet gick bra och han kändes bra. Pigg på hinder men inte "idiotpigg". Gick in på banan och visade honom runt. Han var rätt tittig och "spooky". Liksom slingrade sig i sin kropp lite.
     
    100 cm bad. A:0/A:0
    Styrde mot ettan och det kändes bra. Men lite stort kom vi och jag kände ändå hur vi tappade balansen litegrann redan där. Styrde på linjen två-tre, fem galoppsprång lite framåt. Vinglade till och han valde att lägga in ett extra. Red på fram men det vinglade rejält och jag "hann" liksom inte stötta så som jag annars vet att jag behöver om han skulle titta. Han illstirrade på grinden och stannade. Tog om och efter detta kändes det ändå helt okej. Spooky, vingligt, slingrande, men ändå bättre och bättre efter varje språng. Han hoppade kombintionen bra och resten av banan också. Vi red ihop 5 fel.
     
    Dötid, vilotid, mat och drickpaus. Han upplevdes lite slö och loj inför andra klassen. Försökte pigga upp honom lite och fick önskat resultat. Jag tänkte väl på min sits och ridning på nästa framridning; långa skänklar och stabil bål. Det kändes bra, men jag kände ändå att han började blir lite trött. Tyvärr var det nu framhoppning i höger varv = hans svagaste galopp. Det sög verkligen i hans kropp att hoppa runt i bara den galoppen. Men mot hindren var han sitt vanliga, glada, taggade jag. Han kändes kanonfin på hinder.
     
    Jag hade bytt plan och taktik till nästa start. Rida honom lite mer "som förr", anpassat till att han kan titta och vara slingrig. Men så var han så slö, trött och gav liksom inte så mycket reaktion. Försökte hålla honom alert och glad, det gick hyfsat men han var ändå liksom lite långsam.
     
    105 cm bed. A:0/A:0 avd B
    När vi kom in på banan "hände något". Han började kännas som innan, och det kändes ändå bra för där hade jag ju en plan. Men sen vände han tvärt och blev sviiiinstark och fattade självmant galopp och sprang runt med mig..? Red runt och satte galopp. Han satte verkigen iväg, men det var inte sådan där galopp. Nivet, hopp-galopp. Det kändes snarare som han varit på gymmet, pumpat upp luftmuskler som bara syns men som inte "fungerar". Han galopperade, men det var ingen galopp att hoppa med. Han sprang för mycket och jag såg att vi var på väg till ett stort läge så jag satt upp och höll i. Sa faktiskt tyst till honom: "Du vet att det kommer hinder där framme va?" Försökte för mitt liv få igenom en förhållning - helt utan resultat. Han tar av(!) och vi landar mer eller mindre på bommarna. Suck, så tråkigt. Försökte rida vidare och det kändes bättre över tvåan. Linje till trean, sex galoppsprång. Närmar oss och han stelnar till, tittar, men lite för sent och hoppar stillaståendes och river grovt. Rider vidare och får en betydligt bättre och mer "hoppvänlig" galopp mot kombinationen som han hoppar fint och nu började det ändå släppa lite. Fem till sex var samma linje som vi hade problem med i första klassen, nu satt den - vilket ändå kändes bra. Sjuan gick med bra och till åttan tappade jag lite galopp i svängen. vi hade god balans men lite för lite tryck för att ta bakbommen så den petade vi. 12 fel landade vi på och precis över mållinjen var jag... inte helt nöjd. Lite besviken. Mest över att jag räknade med att han skulle vara på ett visst sätt, och la upp en plan efter det. Denna höll inte alls när han nu har annorlunda. Men samtidigt så var det helt nytt för honom och han är en känslig individ så han har verkligen kämpat väl. Dessutom är han fortfarande unghäst, och så var vi där igen - han har bara varit hopphäst sedan 28 juni i år.
     
    När jag har smält dagen lite så har han faktiskt gjort en bra inomhusdebut. Och härifrån kan det bara bli bättre - med mer rutin!
     
    Bild från Kinda.

    Stabilt

    Läget är stabilt, och jag andas ut lite för ett ögonblick. Åker ut tidigt i morgon för att se så det inte blivit värre under natten. Jag är helt slut nu. Man blir så trött av känslor...
     
    Vill sticka in något väldigt, väldigt positivt också mitt i all jävla skit. Jag klippte Latoya idag. Hon stod som ett ljus hela tiden. Jag funderade på om jag skulle behöva hoppa undan för sparkande ben då hon kan tjura när man borstar under magen, eller om hon skulle bli uttråkad... Men så stod hon heeelt still. Jag fick klippa överallt och det enda hon på sin höjd gjorde var att hon ville att vi skulle klia. Det var skönt att bli klippt sa hon. Go inställning jao. Gjorde en helt okej snygg huvudlinje för hade inte bestämt mig för om jag skulle ta halva huvudet också. Men vafan, det var ju bara att köra på. Stora maskinen överallt förutom mellan frambenen (i vecken) och på huvudet då. Över all jävla förväntan. Gick super! Och vad fin hon blev! (Och vad dammig hon blev på röva. Men fin på halsen, och huvudet. Sött.)
     
    Red henne och det var lite mer ös i henne idag. Om jag gade fått välja hade jag velat ha henne såhär alltid. Sug framåt men utan spring, och reglerbar. Trevlig!
     
    När vi var tillbaka klippte jag även Aleccis när jag ändå hade släpat fram alla grejer. Som vanligt skötte hon sig helt enastående och jag har henne som vanligt lös. Hon är definitionen av bäst. Aleccis klipper jag även huvudet med den stora. Det är bökigt och knöligt, men det går. Jag är för lat för att byta maskin, hehe. Den lilla använde jag iofs mellan frambenen på henne med, men då var jag helt klar med resten inkl. huvud.
     
    Givetvis sparade jag benen på båda. Det gäller ju att hålla sitt "statement", ellerrrr.
     
     
     

    Dö då, men inte såhär

    Man ska inte dela med sig av allt på internet. Det vet alla, även jag, men jag tar rätt lätt på hemligheter och ekonomi och sådant. Tycker inte att det är känsligt at all. Skulle kunna skriva om hur det är att leva som asexuell i dagens samhälle för jag bryr mig inte. Ser inte det som någon jävla hemlighet. Men det drabbar ju fler än mig, så därför har jag inte gjort det. Jag är generellt dålig på att veta var gränsen går, för jag skriver för att jag vill skriva, inte för att jag måste eller för att jaga något klick. Jag skriver också för att jag vet att jag inte är någon jävla unik jävel, för det är jag inte. Ledsen att säga det, men det är ingen. Vi tar alla samma steg i livet, lär oss av våra misstag, lär oss den hårda vägen. Blir ibland tipsade, men väljer ändå tvärtemot. För hjärtat sa det. Slår oss av visdom, dumhet och av envishet. Slår oss för att en vacker dag vara den som ger tipsen till nästa generation för att denne inte ska slå sig. Vi gör dumma saker, ibland för att tänja på gränserna, ibland för att vi inte vet bättre, eller för att vi så gärna vill att det ska fungera. Som när man köper en halt häst för småpengar, som visar sig vara fucking drömhästen. Vilken jävla tur. Jag hade kunnat slå mig så himla hårt. Men det enda jag gjorde var att tro att det kunde gå. Det gick. Vi kommer aldrig till OS, men jag gör det jag önskade jag kunde göra med denna häst. Småpengarhästen. "Varför köpte du just henne?", frågade hon nyfiket en hoppträning. Hon är min klubbkamrat, tävlar för samma klubb, tränar i samma grupp, men har fått uppleva det jag bara kan drömma om. Det är fint ändå, vi kämpar båda två, och alla andra i gruppen. I varje grupp. Den ena har tävlat på en helt annan nivå än den andre, men slutligen sitter vi där och kämpar med våra galoppsprång på bågar mellan sockerbitshinder ändå. Fast den ena har lite mer finess än den andra. Det är det som skiljer oss. Att våga dofta efter världscupen och lägga arbetet på den nivån som kan ta en dit, eller att få fjärilar i magen för att vi, då, för ett år sedan, skulle starta vår första 120. Wow. För mig var det världscupen.
    "För att hon var billig", svarade jag och flinade. Fun because it's true.
     
    Jag tycker verkligen om alla tjejer och killar som rider i klubben. Det låter nog konstigt, men det är sant. Vi har alla våra jäkla problem som vi jobbar med konsekvent. Vi delar samma passion. Tänker säkert samma tankar. Gör inget annat än planerar veckoscheman och pusslar med tävlingar. Släng in en skvätt ångest över hur mycket allt kostar också, så blir det komplett. Vi gör detta tillsammans, fast på varsitt håll - än sen om det är hoppning eller dressyr, 150 eller 120, eller för all del bommar på marken. Intresset förenar oss, och jag tycker verkligen om det.
     
    Inglägget har spårat ur sedan länge... Egentligen tänkte jag ventilera dagens tragiska händelse. Jag har gjort bort mig, och det har fått stora konsekvenser. Jag har gjort något som jag är noga med att jag aldrig någonsin gör. Jag vet så väl vad det är som gäller, ändå så glömde jag bort det för ett ögonblick och sen rann det blod. Jag har suttit i hagen med tårar som sprutat och försökt bli klok på vad som ska göras. Smärtlindring? Det är det enda som finns att göra. Pratade med veterinären. Wait and see. Jag frös och var hungrig, åkte efter några timmar in för att äta och sitter nu här för att tänka på annat, fast ändå inte. Efter att sista punkten är skriven så ska jag åka ut till dem igen. Jag är helt förkrossad. Och det enda jag kan göra är att vänta.
     
    När man liksom har accepterat att någon ska dö, så är det så mycket lättare att prata om det, tänka på det och även se det framför sig. Det finns där, på sätt och vis. Det blir verkligt. Men jag kan inte låta bli att bli förkrossad över att det inte är som jag har tänkt mig. Jag ser framför mig en vacker dag, solen skiner och det finns ett lugn, och en tröst i luften på något vis, den dagen beslutet är taget och hon faller ner på marken. Som ett värdigt avslut. Du ska inte dö såhär.
     
    Jag har aldrig i mitt liv varit rädd på detta vis. Aldrig känt det vara så nära. Ja, jag är rädd att detta är hennes sista dag. Och det gör mig så ledsen om det vore det. Jag har sedan länge accepterat att hon ska dö, och hur illa det än låter, så får hon en vacker dag dö ifrån mig. Det finns med i bilden, jag har stratergiskt vant mig vid tanken länge för att avdramatisera det. Hon är gammal nu, och gått hårt i sitt liv. Men hon får inte dö idag.
     Du får dö Pärla, men inte såhär.
     
    Bildresultat för vinna.blogg.se pärla
    Exakt denna bild har jag på en canvastavla bredvid mina rosetter.
     
    Bildresultat för vinna.blogg.se pärla

    Hemmafru

    Jag har levlat upp (obs, högst tillfälligt) och överträffar mig själv gång på gång nu. Som igår; bakade sirapsbröd (knäckkakor/kolakakor you name it) och gjorde sedan köttfärslimpa. Uppskattat från min andra halva, men jag äter hellre pannkakor, pizza eller bara en tallrik med pasta, haha. Fick tvinga i mig skiten, urk. Tycker verkligen inte om potatis (... om den inte är friterad vill säga).
     
    Idag har jag gjort muffins. Gav dem inte tillgång till ugnen som önskat (pga är trött på torra muffinsar), så när jag tog ut dem alldeles för tidigt så rann de rejält i mitten. Är rätt nöjd ändå, haha. Trots att man nästan måste äta dem med sked. Men inte fan är de torra i alla fall! Tvättar gör jag också, maskin nummer två borde vara klar vid det här laget, och Latoyahästen är riden och klar sedan några timmar tillbaka. Men det blir ingen roligare middag än korv med bröd. Fantasin och orken räcker inte längre än så. Det är jobbigt att vara hemmafru!
     
    Latoyahästen gick på ängen igen, och gjorde samma jobb som vanligt. Jag sliter som ett djur med vänsterbogen medan hon gör som hon vill. Vi har fördelat arbetsuppgifterna väldigt rättvist (ehm...). Nästa pass hon går så ska hon ut och galoppera i skogen igen.
     
    Förresten så drar det ihop sig för klippning. Kollade igenom mina täcken och kände väl inte att det var någon superjackpot direkt. Täcken finns, men inte riktigt vad jag önskar. Jag mätte henne för lite sedan; manke till svans - 125 cm. Men det finns inte en chans att jag tänker klämma på henne ett Mellonie/Lillis-täcke, utan provade ett Pärlatäcken av måtten 135 cm istället. Lite i kortaste laget..? I våras när det regnade en massa så de inte kunde stå emot det så slängde jag på henne ett Aleccis-täcke på 145 cm (A hade klarat 135 om det inte var för hennes enooormt breda bog), och det drunknade L nästan i. Så jao, hon får väl ärva Pärlas 135-täcken som det ser ut nu. Jag har tre splitter nya, ej uppackade täcken, samtliga i 135 cm. MEN, så är det tjocka vintertäcken på 300g allihop. Inget i max 100g alternativt fleecefodrat. Så det var lite synd. Men jag har ett par stycken fleecefodrade av Pärlas gamla som hon får ha tills det blir kallt på riktigt. Jag brukar inte byta förrän det snittar -10 ungefär, tills dess klarar de sig utmärkt med fleecefodrat/max 100 g. Iaf alla hästar jag haft hittills. Hur Latoya är lär jag veta när tiden är kommen, men än visar hon inga tecken på att vara en klenfis i alla fall. Äsch, det löser sig. Men är ju alltid kul med ny utrustning, så är ju bra sugen på att investera i ett nytt regntäcke till henne ändå. (;
     
     
     

    Jag vet bara vad jag inte vill

    Jag är 25 år gammal. Kör lastbil när det behövs (jag behöver alltid köra, men är anställd som extragubbe på två åkerier. Kör när det behövs, alltså). Det är vad jag gör för att betala mina räkningar och tanka bilen, och för att kunna rida, träna och tävla. Kör lastbil.
     
    Vad jag älskar med att köra lastbil är följande;
    o jag får vara SJÄLV.
    o jag ser vad som ska göras och betar av varje gård/mejeri/pall/företag/papper.
    o jag slutar när jag är klar; det kan vara efter 7 timmar eller så är det om 15.
    o görs inte jobbet av mig så blir inte jobbet gjort - jag är viktig.
    o jag har ett ansvar, men är ändå "fri" - behöver jag äta en korv så kan jag stanna vid en mack och äta en korv
     
    Jag tål inte industriarbete; du börjar 06.30, gör samma oändliga rövjobb tills klockan ringer rast vid frukost kl 09.00, fm-fika kl 10.30, lunch kl 12.00, em-fika kl 14.30 och slutligen ringer det äntligen ut kl 16.00. Det är verkligen ett fängelse - samma rutiner, samma jobb, samma människor - samma allt. Varje jävla dag. Och är jag sjuk så gör någon annan mitt jobb. Jag är oviktig. Vi är alla myror som producerar saker enformigt och slitsamt varje dag.
     
    Ja, i mjölkbilen är det samma rundor varannan dag, samma gårdar, samma väger, samma mejerier och samma kollegor som man på sin höjd träffar och morsar på. Men det är annorlunda. Detsamma gäller kyl- och frysgodset; samma terminal, samma folk, liknande pallar och fraktsedlar varje gång man sätter sin fot där. Nu är ju mjölkbilen betydligt roligare som arbete (och ännu mer ensamt, looove) än att köra diverse skåpekipage med gods av olika slag. Men ändå. Du ser dagsljus, du känner regnet, du irriterarar dig på as som varken kan blända av eller blinka rätt, du är hela tiden "med" i skallen och klockan går därför jättefort. Det blir aldrig långtråkigt. Och just detta att man slutar när man är klar, det är en så viktig del. Att liksom vara nöjd på något sätt, se slutet. Varje dag får en punkt, och varje ny dag börjar med stor bokstav. På industrierna är det bara samma malande dag ut och dag in. Ingen skillnad. Enformigt. Inget slut, och ingen början. Är du klar med en pall, så kommer nästa in. 14.000 nya bitar som ska packas, bockas, borras eller vad fan vet jag. Never ending story. Psykiskt påfrestande.
     
    Jag trivs med att köra lastbil och det är vad jag vill göra nu. Som 25 år gammal, tre hästar, tre bilar, en gubbe och en lägenhet. Det är typ så mitt liv ser ut.
     
    Men det skrämmer mig när jag ser över mitt liv med en större blick. Sen då? Jag vill också bli större, bli någon, göra mig ett namn i en bransch jag brinner för, dra in betydligt mer pengar än vad jag gör i hytten, och vara nöjd med min resa. I regel börjar de flesta från samma ställe för att ta den vägen; det heter plugga. Läsa vidare. Utbilda sig. Påbörja den riktiga resan i livet, på något sätt. Men jag vet inte vad jag vill bli. Eller vad jag vill göra.
     
    När jag tänker mig yrken så känner jag åter och åter "nej, tack". Jag vill inte arbeta med människor, inte med saker, inte med tjänster, inte med... något. Jag vill hålla på med hästar. Men där blir man inte rik. Jag har sagt det förr att jag är intresserad av mental träning (idrottspsykologi). Men hur jobbar man med det? Hur blir man rik? Risken är dessutom att klockan bestämmer arbetstiden. Att det ringer in, rast och ut.
     
    Jag är egentligen en ambitiös människa. Gillar när det händer saker omkring mig, blir fort uttråkad och klättrar på väggarna. Jag gillar att röra på mig, bryr mig inte om svett, smuts eller något annat som folk kan hämmas av. Är inte rädd för att ta i. Bara det är något jag brinner för. Så, vad finns det där ute som kan passa mig?
     
    Nästa steg är att jag inte vågar. Vågar inte börja plugga - för jag är rädd för att jag ska bli besviken. Eller ångra mig. Eller vara urkass. Jag vill, vågar och kan om jag är helt säker på att det är rätt. Men det är jag inte. Jag vill ha en yrkesframtid som är "större" än såhär. Större än vad den är idag. Jag vill inte gå till jobbet och göra samma sak i 25 år, eller säg 40 år. För som det ser ut nu är det minimun vad jag har kvar av mina yrkessamma år. Fytusan. Det är dags att bestämma sig. Sluta kasta bort livet på frågetecken.
     

    Följer icke strömmen det har jag icke tid till

    Det blev lite av en hoppdag (utan tränare) igår, så jag tog med mig min lilla slöa unghäst för att hoppa lite. Packade även med mig mordvapen i form av sporrar(!), för att se om det var en bra idé. Fick hjälp av Ida att stänga bommen när vi lastade hemma, och fick hjälp från en av tjejerna på anläggningen att stänga när hon lastades hem så det gick kanon. Måste verkligen ta tag i att lasta henne själv så jag inte behöver ragga tag i någon som stänger bakom henne varje gång...
     
    Latoya var motsatsen till hur hon var i Tranås. Där stod hon och sov när hon sadlades och sedan var hon lite långsam att rida. Igår dansade hon runt som sitt vanliga jag och var betydligt trevigare att rida också. Jag har problem med vänsterbogen som jag inte riktigt får koll på, men hon svarade på framåt betydligt bättre än sist. Energin var ju bättre, så jag lägger det inte på sporrarna - hon hade garanterat varit piggare oavsett utrustning. Men tänker ändå rida henne med sporrar nästa gång hon startar (vilket troligtvis blir på P&J om en och en halv vecka).
     
    Det var lite småkaos med folk och hinder, men Latoya är ingen häst som stressar upp sig så det påverkade oss inte alls faktiskt. Inte känslan i alla fall. Hon bjöd på flera trevliga språng och började till och med bli lite pigg, men det var precis när jag tyckte att vi var nöjda så det får hon spara till nästa gång. Nöjd med henne och känslan! Hon var ljusår trevligare än den matkoma som kom över henne i Tranås.
     

    Story of 2016

     

    Nu kommer det fram...

    Okej, nu ska jag berätta en hemlighet.
     
    Väldigt ofta så går jag runt och sjunger denna låt. Sitter som ett jävla klistermärke i skallen, hahaha. Panta mera-reklam for life. Maila mig på "detarjuforhelvetepant@gmail.com" (inte ens ett skämt HAHAHA).
     
     
    Men ärligt. Det spelar ingen roll om det är du, jag eller uteliggaren - men pant ska fanimej pantas. Så är det bara. Det finns inget som gör mig så förbannad (förutom sexism, rasism och sånt lika viktigt) som när pant inte pantas; om burkar/flaskor slängs i naturen eller som skräp är nästan lika illa. Skiten ska pantas, så är det bara. En natt hem från jobbet när en stackars alkis letade pant efter en helgnatt så stannade jag bilen och gav honom min pant jag hade i bilen. Kände mig lite snäll ändå. Spelar ingen roll om det går till alkohol eller annan skit, men den gjorde sig bättre i hans kasse än i min bil. Ta ditt ansvar och panta det som pantas kan!

    Hjälp mig att välja

    Tävlingsträsket. Det börjar dra ihop sig för klubbmästerskap på hemmaklubben och jag brukar se till att vara stammis. En gång av alla år med egen häst har jag inte varit med (vad jag kan minnas) men annars är det nästan heligt att ställa upp. Det har alltid funnits någon klass som passat, om inte så har jag inget emot att prova ändå. Som de senaste åren till exempel; dressyr. Bara för att. Till och med dressyren har jag startat. Så det säger en del. Jag tycker det är kul att vara med och jag känner också att man bör vara med när det faktiskt arrangeras. Känns så tråkigt om det inte dyker upp folk liksom. Men nu sitter jag i ett vägskäl.
     
    KM:et i VRF är 12-13 november. Dressyr på lördagen och hoppning på söndagen. Samma helg är det tvådagars tävling i Värnamo (älskade Värnamo - deras tävlingar är outstanding!); lokalt på lördagen (90-115) och regionalt på söndagen (110-130). Min plan var att starta i alla fall en dag; söndagen, men hade även kunnat starta båda för längre än så är det inte att åka. Och deras tävlingar är nog tamejfan bland det bästa vi har i Småland på denna nivå. Ordning och reda, kanontrevliga funktionärer, bra underlag, och go stämning. De har allt! (Okej, ett minus; för små portioner mat, hahaha!)
     
    Så nu har jag ett dilemma; starta KM på hemmaplan, starta i vmo, kombinera och starta vmo på lördag och KM på söndag...?
     
    Nästa tanke är vilket som ger mig mest. Till att börja med kan även påpekas att till VRF är det 5 minuter, och till vmo är det 1 h 15 min. Utöver det känner jag såhär;
    Det är bättre underlag, banor och well, högre standard i vmo (lok-reg, jämfört med klubb). Klasserna i vmo är bättre än klasserna i VRF. Det ger mig och Aleccis mer att starta 110/115/120 i vmo än att starta hemma. Men jag har möjlighet att starta Latoya, ära och bra, i VRF. Om Sacke fortfarande är igång (beror på andra omständigheter) så har jag säkert möjlighet att starta honom, också nära och bra, i VRF. Ole, dole, doff.
     
    Jag vill åka till vmo med Aleccis OCH till KM:et med Latoya (och ev Sacke). Jag hade kunnat välja båda om jag väljer lördagen vmo på lördagen (110+115), men jag vill helst åka på söndagen (115+120). Maah. Jobbigt att välja.
     
    Only in Värnamo.

    Häststatus

    Jag trodde jag skulle jobba onsdag och torsdag (GBG-körningen) så jag har ridit som fan när jag kommit hem nu på måndag och tisdag. För att portionera ut Latoyas riddagar i veckan. Men så hade de löst körningen på något annat sätt, så nu sitter jag alltså här och har ingen häst att rida när jag egentligen har all tid i världen. Bra planering osv, haha.
     
    Latoya gick på ängen i måndags. Tråkig i början men i slutet började det hända grejer! Hennes vänsterbog är sjukt jobbig. Mycket, mycket värre än Aleccis som ju har samma "problem". Det slutar liksom med att vi till slut rider på en minimal volt åt vänster och typ håller på att ramla för jag får fan inte ut henne. Kom sedan på att jag inte behövde fullfölja min linje (dvs volten i detta fall) utan kunde ta några steg på volt, några steg rakt, några steg volt osv vilket kändes bättre. Men det var inte förrän i slutet. I höger varv är det mindre problem. Huvudsaken är ju att det blir bättre än vad det var i början i alla fall, och hon är väldigt positiv - positiv men har inte alltid lust att göra som jag vill ändå utan travar glatt vidare när jag bromsar, eller springer åt vilket håll hon vill osv. Känns verkligen som att hon inte alls är riden mycket, utan är i det där unghäst-självförtroende-stadiet. Aja, hon är ju himla snäll och det är också värdefullt ;)
     
    Aleccis blir bättre för varje dag! Jag drog ut en söm på lördagen, men hoven var fortfarande varm även om svullnaden var så gott som borta och benet var inte varmt på söndagen. Fortfarande halt. Så på söndagen drog jag av skon helt för att avlasta om det var något tryck av en/flera sömmar som ställt till det, trots allt. På måndagen var hon varm på en punkt, insidan. Mindre halt, inte svullen eller varm i benet. Slog på skon igen men med färre sömmar. Tog de båda mittenhållen på utsidan och endast de båda främre på insidan. Igår var hon ännu mindre halt, var mer av markering än hälta och ljummen på den där punkten i hoven. Idag äntligen hinner hovslagaren komma ut och min känsla är att det är en böld eller liknande som ligger och trycker just på insidan av vänster framhov. Får se om min känsla är rätt... Aleccis har hela tiden varit pigg och glad, och inte ett dugg allmänpåverkad, så jag har inte tempat henne. Är felet funnet och åtgärdat lär det inte dröja länge förrän hon går för fullt igen. Längtar! Hon är ju ändå Aleccis. Ingen kan mäta sig med henne :*
     
    Pärlahäst går det Pärlahäst gör bäst; äter mat, blir pussad och kliad på och bara är. Det är tufft att se hur hon inte längre är den där Pärla jag alltid hållit igång och varit i förhållandevis gott skick. Nu är definitionen av en "icke-använd" häst. Full av lång, tjock, ruggig och lite konstant halvskitig päls (det går fan inte att borsta en sådan vinterskrud ren. Inte helt ren i alla fall) och tjock, svankig och precis det jag inte vill definiera med min hästhållning. Hon ser ut som en sådan där hagprydnad som jag definierar som icke värdigt hästliv. Jag måste ändå säga att hon upplevs nöjd, men jag är inte nöjd. Jag har svårt att finna det värdigt, som sagt. Jag står inte för den hästhållning där djuren inte får känna sig använda och behövda. Det är viktigt för de allra flesta att få känna den uppskattning det ger. Men jao, det är vad jag ser som stör mig (päls, fett ... åldrande) och inte vad jag känner. Känslan är "nöjd pensionär" som inte har bråttom här i livet. Det är en smoothie av känslor i min kropp. Det känns som ett äckligt jävla svek.
     
    Två och en halv vecka sedan är denna bilden bilden tagen. Addera mer päls plus regn så är den komplett.

    Sönder

    Min bästa häst är sönder så därför blev det ingen tävling idag. Jag gissar på två saker; antingen sömstick -> påbörjan av böld (eftersom hon är nyskodd), alternativt inflammation. Hoppas på det första dock, och har dragit av skon för att i alla fall börja med något. Hör med hovslagaren i morgon, annars veterinären. Det är väl planen.
     
    Hon är så jävla bäst, min Aleccis. Gick ut i mörkret igår, i hagen, och ställde mig och drog ur en söm som såg skeptisk ut. A stod som vanligt helt still och jag kunde fokusera på min grej. Hör durudum-durudum-durudum i marken och Latoya jagar iväg Pärla. Muttrade på henne lite. A rörde inte en muskel. Ser att Latoya står och dricker, med Pärla bredvid sig. Är det inte alls en slagpåse hon använder henne till, utan som sällskap när det passar? Och flyttar runt henne efter behag? Hon ser alltid efter Pärla när Pärla kommer på efterkälken bort till hagen, nämligen. Spelar ju ingen roll, men jag slogs av en ny vinkel bara.
     
    Red Latoya i skogen och byn igår. Raka spår alltså, och så mycket galopp det bara går. Inte det roligaste att göra sett till utveckling och träning men underlagsbyte är av yttersta vikt, likt dessa raka spår. Viktigt. Och så lite konditionsjobb på det, tillsammans med att vänja hjärnan vid att ta sig fram "ute-ute". Jao, visst är alla delar viktiga. Även om vissa är betydligt roligare än andra.
     
    I morse konstaterade jag att sömmen jag drog ur inte hade gjort någon skillnad, så därför plockade jag av hela Aleccis sko. Pussar och klappar var vad jag kunde erbjuda henne utöver det och säga vad man vill men hon kändes på ett så himla gott humör ändå. Pigga, glada ögon och tog frivilligt några haltande travsteg i hagen. Hon är med andra ord fortsatt icke allmänpåverkad. Brabra.
     
    Latoya har gått sina fyra dagar denna vecka men hade inte tackat ner till fler. Hon skriker uppmärksamhet som vanligt, hehe, men fick nöja sig med samma behandling som Aleccis - minus krig med sko. Däremot tog jag ut min älskade gamla Pärla på en tur. Långsamt, lugnt, lunkande i skogen fast i alla gångarter. Hon känns... som en pensionär - det är mycket päls och en hel del övervikt hon bär på, och dra sedan av den goda kondition hon alltid haft. Kvar har vi alltså en björnpälsad pensionär. Men hon kändes himla nöjd med att få komma ut på tur. Helt i sin takt, utan stress och press. Bara ren kärlek och så känna sig lite "använd". Love her. Allt pekar på att hon fungerar utan skor också, men jag föredrar ändå att hon får gå på gräskanten och på den regnmjuka grusvägen i största möjliga mån.
     
    Har sedan sovit i soffan och har lite lätt ångest över denna värdelösa oproduktiva dag. Och tävlingen följer jag slaviskt hemifrån. Åh, jag gade velat vara med! Det kändes så bra. Ridningen, självförtroende och det där. Men det kommer fler tävlingar, det gör det alltid. Först och främst vill jag ha en hel och fräsch häst. Eller okejdå, tre.
     
    (Btw tog jag den årliga ölen igår. Är ju så gott som nyterist av det skäl att jag inte finner någon anledning att dricka alkohol. Men igår blev det en öl och så dansade vi loss på en fest. Plötsligt händer det. Har sådär ont i nacken nu som jag tydligen får efter att ha dansat loss, haha.)
     
    Pärl för ett par veckor sedan. Hon drack vatten och gjorde grimaser. Vet inte om hon tyckte det var äckligt(?) eller om det "rann fel"? Jag kommer heller aldrig få veta.

    Busy doing workworkwork

    I måndags körde jag mjölk, red på kvällskvisten. Både A och L gick på ängen. Trevliga pass med båda! Eftersom Latoya var så "oriden" (det är väl motsatsen till ridbar?) på tävlingen, alltså really, så tänkte jag som så att ska hon backa i utbildning och känsla på tävling så måste vi ta oss längre i vardagsridningen. Det gav mig blodad tand och jag har väldigt konsekvent ridit henne mellan hjälperna på ett mer krävande, och lite vuxnare typ, sätt. Just måndagens pass var ändå lite komprimerat för tiden gick så fasligt. Det var, vad jag vet, även debutturen i mörker. Nu var det ju ingen "tur" utan krumelurer på ängen, but still. Reaktion? Rimlig. Hopptränarn sa en gång att han tror att hon har stort kontrollbehov och vill ständigt ta koll på det som händer (inkl. andra hästar) och att det är därför hon har betett sig som hon har gjort på träningar (för det mesta bra, men en gång var hon knivig att förstå sig på). Jag känner att jag håller med. Nu är ju hästar flyktdjur så det är klart de håller koll på omgivningen, men ändå. Mörker kommer inte heller vara några problem när hon är van sen. Det är en bra unghäst jag har köpt mig.

    På tisdagsmorgonen ringde klockan 08, och hovslagaren kom klockan 09. Jag var lite nojig över vad hon skulle säga om Pärlas fötter (barbacka och endast raspats, lite men ofta, av mig) men hon tyckte dem såg bra ut. Hon tog bara litegrann och snyggade även till strålarna. Aleccis är som vanligt en stilstudie vad gäller hantering och uppfostran. Står som vanligt helt lös, helt still och lyfter fötter när der önskas. Drömhäst på alla plan. Min hovslagare varmskor, och just denna dag - som inte bara är en tisdag i oktober utan även vår "halvårsdag"! Jag har ägt Latoya i ett halvår redan. Say whaaat? Tiden går, tiden går. Dagen till ära provade vi att varmsko henne fram (tidigare har vi valt den kalla varianten), och hon märkte det inte ens. Noll och ingen reaktion överhuvudtaget. Kan dock bero på att hon hade äppelkalas men det räknas ändå, hehe. Bak gick det med bra att sko, men sista hoven började hon tröttna lite. Kul att hon blir mer och mer vuxen (och erfaren) hela tiden :D

    Sedan reds Latoya på ängen. Fokus att ha henne mellan hjälperna. Hon tycker om att springa på ängen och träna på att vara ridhäst, jag också. Aleccis åkte och hoppade. Hon var så jävla laddad och alldeles underbar men jag glömde att andas. Utöver det så var känslan bra. Lite andning på den energin gör susen.

    På kvällen påbörjade jag mitt första pass till Göteborg själv. Man kan väl säga som så att jag nu prickar av alla fel man kan göra; åkte ifrån fraktsedlar, körde fel, fick backa, var försenad - och välte en pall på väg till bytet! Skitockså. Följde självklart med nästa chaufför och plockade korv(förpackningar) i två timmar. Okej, inte bara, kanske en timme för sen hjälpte jag även att lossa vilket säkert tog den andra timmen. Detta var utanför Göteborg så blev ju mer körning med och klockan var 08 för andra gången innan jag äntligen fick sova. Dygnade alltså. Var varken särskilt trött eller grinig utan på rött gott humör ändå. Det är bara att rätta till när man gjort fel, så är det ju. Men nu har jag lärt mig allt på en gång. Jag ska aldrig mer glömma fraktsedlar, välta pallar eller köra fel. (Oookej, det sista kan jag inte lova). Sov tills det var dags att jobba igen. Hemåt på onsdagen gick helt smärtfritt på alla plan. Lesson learned.

    Torsdag, vaknade hemma och red på dagen. Ängen igen för tredje gången den här veckan. Kände mig utmattad/trött i huvudet och allmänt sned och... inte mitt bästa rid-jag. Fick inte "ur" mig någon bra känsla, men båda hästarna blev bättre ön när vi startade och i mitt skick var jag nöjd med det. Även om det inte var någon wow-känsla på någon av dem. Men inget bråk eller så heller så jao, ett sånt pass man inte kommer minnas bara. Ett i mängden. Förresten så var Latoya på bock och spark-humör vilket jag kände redan från början. Jag säger inte till henne utan flinar bara och rider vidare. En upptäckt jag gjorde var att hon upphörde helt när hon kom till lite mer arbete. Intressant, men ändå positivt såklart. Annars känns det ju som att ett bushumör skulle eskalera vid mer krav.

    Nytt arbetspass på kvällen och det har gått bra. Jag körde inte ens fel i Gbg. Bara raka jävla vägen till dit jag skulle. Rött nöjd ändå, haha.

    I morgon/senare idag(natt) tuffar jag hemåt igen. Men innan dess; sova! Planen är att sova så länge jag bara kan. Sounds like a plan.

    Bild från när Latoyski provade på mörkerridning i måndags och på när hon hann lägga sig och vila den stunden jag red Aleccis (därav grimman) tidigare idag/igår/torsdag.

    Resultat från Tranås med Latoya och Sacke

    Tävlingsdagen är över och av allt som ändå var bra idag så är det det där dåliga som ligger kvar i kroppen och som irriterar mig. Men en hel del var faktiskt bra, tror jag. Det beror på vilka ögon man väljer att studera det med. Och något viktigt jag lärt mig är att man får helt enkelt leta efter bra saker när man bara ser mindre bra. Eller bara och bara, men ni kommer fatta.
     
    Stoppade in Latoyahästen i kärran hemma, men jag måste fortfarande ha någon som kan stänga när jag måste följa med in. För det måste jag... Min häst är inte så klok att hon förstår vad jag vill annars. Plus att hon vill göra som hon vill. Därför hämtade jag upp Ebba på morgonen så att hon kunde stänga (alltså, gå upp 06-ish för att stå och glo en timme i stallet och sedan stänga en jäkla bom och därefter bli avsläppt och sova igen vid 07.30-ish. Japp, hon är bäst. Ställer upp i vått och torrt! Men hon kunde inte följa med på tävlingen, så vi gjorde en speciallösning.) Körde därefter förbi Sackes stall och lastade honom också. Sen var vi på väg!
     
    Jag trodde det skulle bli en rätt jobbig dag med tanke på att vi hade två hästar med oss och var en-två man kort. Vi var faktiskt bara två, den tredje var sällskap och hundvakt (hästrädd) så två unga hästar och fyra händer - det hade vi att jobba med. Det kan bli körigt att kombinera starter och hästar, men med lite överslagsräkning så skulle det kunna fungera - och det gjorde det också. Vi behövde bara ha ute en häst i taget och behövde varken superstressa eller ha dötid. Det rullade på bra, och var så gott som lagom mycket starter sett ur vårt perspektiv.
     
    Latoya var först ut. Stod som ett jävla ljus(!!!) när hon kom ut ur lådan och blev avborstad och sadlad. Framsteg! Satt upp och red fram i ridhuset, men hon var i ärlighetensnamn rätt tråkig för dagen. Kändes som en nyinriden treåring att försöka svänga runt där inne. Gick dessutom inte fram önskvärt heller. Alltså hon byter gångart och sådär, men jag vill ha ett sug framåt och hon gör bara det hon måste. Hon kändes inte sur, bara lite allmänt trög. Hoppade dock snällt när hindren dök upp framför näsan.
     
    90 cm bed. A
    Jag fick liv i henne på banan och där hade hon bättre galopp. Rundan kändes kanonbra faktiskt. Jämn och flöt på bra. Det enda egentligen var ett byte som inte satt mellan ettan och tvåan, men annars är jag nöjd. Kändes plättlätt och in i mål red vi efter en felfri runda.
     
     
     
     
    Därefter in i lådan och ut med nästa häst i den andra lådan. Sacke var mer taggad, men höll sig mer i skinnet än han brukar göra. Red igång i ridhuset och han var kanon att sitta på. Lite vinglig och grön i sammanhanget, men man får inte glömma att han bara hoppats regelbundet i bara tre månader(!). Då får man vara lite vinglig och uppmärksam på de andra hästarna. Han kändes helt perfekt i bjudning och på hindren. Lite så att han tog initiativen emellanåt men inte så farligt.
     
    100 cm bed. A:0/A:0
    Vi går in och gör en över lag bra runda. Tappar balansen lite över tvåan (har jag för mig) efter ett större språng där han siktar på att gå åt vänster när vi skull åt höger så det blir lite vingligt några språng. Fyran fick vi stort läge på och då dansade han iväg lite i landningen som han kan göra och jag hänger något löst innan vi har fått tillbaka balansen båda två. Men resten kändes kanon. När jag gick banan planerade jag hur jag skulle rida utefter hur Sacke är, men till sista hindret i grundomgången kände jag hur han verkligen var med mig, så efter vi landat svängde jag runt honom, fick med honom i svängen även om det flöt iväg litegrann och sedan balans och ett kanonsprång över första hindret i omhoppningen. Styr vidare men blir avbruten av speakern som utesluter oss. Varför? Jo, för att i all min iver så GLÖMMER JAG ATT RIDA GENOM MÅLLINJEN!!!! Maaah. Jag svängde alltså till första i omhoppningen innan vi passerade genom mållinjen i grundomgången. Så jävla, jävla klantigt!! Och Sacke som var så himla fin..! Åh, gissa hur besviken och irriterad man blir på sig själv efter en sådan jäkla tabbe?! Han gjorde verkligen allt rätt, och ja, svängen vi gjorde var fan bra den också (sådetså) - men ändå så drar det ner känslan att göra det klantigaste av det klantiga. Herregud... Såå, därför uteslutna. (Jag glömde lämna mobilen till en funktionär så har ingen film.)
     
    Jag ville slita mitt hår men klappade istället om hästen och sedan var det samma procedur igen, fast ombytta roller; in med Sacke och ut med Latoya igen. Och hon har stått där inne i släpet helt still! (Jag smög på henne och red förbi gång på gång - hon stod som ett ljus, åt hö och kollade säkerligen på det hon kunde se av tävlingen genom skötardörren. Latoya har ju ingen tålamod så hon brukar kasta sig mot väggen när hon har tröttnat, (helt utan panik, det är hennes grej ba). Så stolt över henne. Snäll att göra i ordning även andra gången. Vad duktig!
     
    Skrittade relativt länge och försökte peta tillbaka den där jäkla bogen som ville flyta iväg gång på gång. Det kändes ändå bättre sedan när vi rullade igång i mer tempo för andra gången. Men fortfarande dåligt med driv i henne. Det blir svårt att hoppa med då när hon inte är mellan hjälperna, men hon hoppar snällt, eller vafan, hon kliver över. Ibland kommer vi nära (mestadels faktiskt) och någon gång stort men hon lyfter på kroppen och sen är vi på andra sidan. Okomplicerat förvisso, men inte DEN känslan riktigt.
     
    100 cm bed. A:0/A:0 avd B
    Glädjande nog fick jag en bra, ganska stor galopp i henne där hon tog sig framåt. Kändes himla bra mot ettan och då blir det också lätt att hoppa. Styr upp mot tvåan och upplever att hon har stor, bra galopp men ser att vi är på väg mot ett mellanläge. Jag får, och kan inte, rida iväg henne för då skulle hon bara bli lång och framtung i det läget, och samtidigt så fanns det inget att plocka av för i den galoppen är hon inte stark. Så jag mjuknade, tänkte framåt men "lät henne vara" för att inte störa, så att hon kunde rätta sig och få liksom häva sig över som vi gjort flera gånger innan. Men nej, det råkade visst bli ett stopp. Hoppsan, kind off. Nytt försök och det gick bättre. Men vi fick aldrig någon bra känsla... Gång på gång funderade jag på om jag faktiskt skulle utgå. Men å andra sidan så fick jag nu en chans att faktiskt lyckas rida genom den satans mållinjen vilket jag obviously inte klarade i första rundan på samma bana. (Klen tröst...) Fortsatte ändå rida och ja, känslan var inte superbra men det var ju inte katastrofdåligt heller för jag red ju ändå klart rundan. I mål gick vi med 4 fel. "Bara", ändå. Rundan kändes mer som en typ 12-felsrunda. Aja, hem och träna lite!
     
     
    Latoya är ändå bussig och vill lösa uppgiften, och det är en fin egenskap av ett annars rätt halvtjurigt, envist sto. Man får liksom vara glad för det lilla ibland. En rätt viktig input i denna lite halvmissnöjda känsla är att hästarna inte har något att beta så de har stödfodrats till igår(?) (minne som en guldfisk) då de fick en av kornas hagar där de efterbetar - dvs mycket gräs igen. Jag anar med andra ord matkoma ;) Tror det är där skon klämmer på den lille hästen, så att säga. Och varför skulle hon annars vara så fantastiskt lugn att hantera dessutom? Det var så att jag undrade om hon var sjuk, haha. Sa till Anne en gång: "HON VILAR?!!!" för hon stod och fucking VILADE när hon sadlades andra gången. Alltså - Latoyahästen VILAR SIG INTE på nya platser, haha. Då ska det upptäckas och springas iväg med/över folk. Det är så hon jobbar. Så jao, hon är schysst ändå, som ställer upp. <3
     
    Aja, in med hästen i lådan igen (som faktiskt sparkade några gånger till slut, efter många timmar så jag klandrar henne inte. Hoppas bara kärra och häst håller, hehe) och denna gång hade vi mindre tid vid bytet. Ut med Sacke och igång igen. Det kändes inte helt hundra som att vi kom igång enligt plan, men han var fortsatt glad och superkänsla på hinder. Gick banan efter framhoppningen och det var väl egentligen inget märkvärdigt mer än vägen till kombinationen inbjöd till att hästen lätt bjöd på fel hinder och detsamma gällde även sista linjen. Kombinationer går ju numera bra, men det är just nu det värsta man kan ge oss; en kombination på en väg där ett annat hinder står framför näsan. Tänkte ta något springa innan vi gick in på banan igen för att "komma upp i varv" igen, men kom aldrig intill så struntade i det. Kändes ändå som att vi kom igång igen genom galoppen, så det var lugnt.
     
    110 cm bed. A:0/A:0 avd B
    Red igång en bra galopp och styrde mot ettan som han flög över. Snuddade tvåan lite men inget farligt. Flöt ut lite till trean men inte mer än så. Tyckte jag fick med honom i svängen till kombinationen och det kändes bra, men ändå så hände något som gjorde att det sket sig. Ser ut som att han reagerar på något (kanske att det stod två hinder där, trots att jag visade dem innan start), så han trampar om och kommer skitnära, utan fart och på snedden. Får rak väg ut bredvid b-hindret och gör ingen större anmodan till att sikta på b-hindret för det hade bara gjort honom illa. Får med a-bommen såklart i det misslyckade, men ändå tappra försöket så får vänta-signal. Kommer igen och då bjuder han på "fel" hinder så det bryter flytet lite och vi kommer skit på a-hindret men nu tog han oss igenom medan jag lät tyglarna glida mellan fingrarna, tog mantag för glatta livet och smackade som hjälp för att han skulle kunna sköta det utan störning från min sida. Gick bra och jag berömde honom för det. Snällt av honom! Sen börjar han upplevas lite trött faktiskt och vi får inte till optimala språng över femman, sexan eller sjuan. Inte heller åttan som vi river. I mål med 8 fel, och känslan av orutin faktiskt. Vi har här att göra, men vi behöver jobba ihop oss; både med varandra och med hindren. Jag är inte missnöjd, såklart kan man alltid göra saker bättre men vi tog oss igenom och kämpade väl.
     

    Min första youtube-film

    Bläddrade av nyfikenhet bak i arkivet för att se vad som var min första uppladdade film på youtube. Det visade sig vara denna:
     
     
    Uppladdad för åtta år sedan, stod det under. Shit vad tiden går. Men det är ju precis av denna anledning (och många andra) som det är så himla roligt att ha händelser dokumenterade och även uppladdade på internet. Så man kan komma åt och se tillbaka på dem precis när som helst, och i stort sett var man än befinner sig.

    RSS 2.0