• START
  • OM MIG
  • ALECCIS
  • PÄRLA
  • LILLIS
  • Vila påbörjad

    Latoyahästen gick sitt sista pass innan vilan i skogen. Lät henne tuffa på och kände efter vad jag omedvetet gör och inte gör med min kropp; vilka hjälper jag ger omedvetet. Känner mig positiv och ska väl egentligen bara göra en liten ändring, eller jao, fokus på en specifik sak till att börja med, till nästa år. Men det tar vi då.

    Aleccis gick som sagt över tre timmar i måndags och hoppade igår så idag var planen att hon skulle gå LUGNT. Är faktiskt väldigt nöjd med att jag lyckades hålla både låg energi och låg hastighet och hundra procent höll planen. Det kändes jättebra! Hon blev lite laddad vid två tillfällen men det gick bra ändå. Tror denna turen var väldigt nyttig för oss båda - för att inte nämna hennes kropp.

    Från och med i morgon rids inte Latoya på fyra veckor, men det gör däremot Aleccis. Jag hoppas kunna träna grundridning/dressyr varje vecka ett tag framöver och hoppar gör vi en gång till nästa vecka plus tävlingen. Sedan hoppar hon inte på ett tag, men motioneras som sagt.

    Utöver hästarna så var jag på en intervju idag. Det gick bra och kändes bra. Vi får se vad som händer.

    Awesome stalldag!

    Började med att ta med A och hoppa henne. Hon var super! Fast det var bara halva sanningen. Jag känner mig jävligt dålig just nu, och väldigt, väldigt rostig. Det är som ett lotteri varje gång vi ska hoppa; kommer vi få till det, eller inte. Jag har lyxen att ha en fantastisk häst som alltid är glad och jämn i humöret. Jag vet på så vis egentligen alltid vad jag har att vänta mig. Ändå kan resultatet från varje ridpass vara så varierande. Så är det att ha en energikänslig häst och själv vara ojämn och allt annat än konsekvent.
     
    Vi rullade först över hindren när de låg på knähöjd. Jag gör det SÅ dåligt. Är rädd för att backa av, så låter henne vara, men vill ändå lägga mig i och rätta om det är på väg att bli tokigt så det blir lätt ojämnt, och blir väldigt lätt passivt och det är inte heller bra. La sedan upp det på metern och rullade ett varv. När det blir lite mer luft upp till bommarna så blir det genast lite lättare, anser jag. Jag har nog mest rutin på att rida på just en meters hinder, så det är väl naturligt att jag har lättast att måtta in på dem..? Inte vet jag, men det kändes i alla fall bättre. Sen är det så att jag mååååste träna på att hoppa högre. Jag har så mycket känslor i kroppen när hindren blir högre och jag måste lära mig att lita på mig, hästen och att sedan få undan de jävla hjärnspökena som jag tyvärr planterat så fort vi ska hoppa 120 - i regel inte på träning, men på tävling. Så jag måste bli mer säker på träning så jag inte ser det som berg att bestiga på tävling.
     
    La därför hindren på 115, men gula oxerns bakbom är 120 för det blev så när jag höjde. Kändes bra, men så tog jag mig en kort funderare och stoppade bara in tankarna i rätt fack innan jag började. Såg över hur jag skulle göra, satte av i galopp och gjorde så som jag skulle göra. Det vill säga galopp framåt, galoppera ur svängarna, sitt upp och spänn magen, stötta med ben och stadig hand och låt hennes mun vara i språnget. Det gick SÅ JÄVLA BRA!!! Vi fick till en helt fantastisk känsla och även att jag red framåt så upplevdes det inte hetsigt eller stressigt. Jag hann med och A accelererar inte heller utan hon bjuder friskt men förskjuter sin egen vikt i anridningen vilket inte riktigt upplevs som att hon backar av utan snarare en kombionation av taxering (även fast vi kommer bra på hindren) och fokus på att hoppa felfritt. Hon gav en riktig fighter-känsla, men det var mer som att det var jag och hon mot hindren och ibland blir det snarare jag och hindren mot Aleccis - vilket inte fungerar. Nej, men känslan idag vill jag verkligen kunna befästa. Det var den där beslutsamheten som kom fram. Fan vilken fin häst jag har. Så vi rullade totalt tre varv över hindren och sen var jag skitnöjd. A blev lite svettig av ansträngning men inte alls sådär stress-svettig som hon blir ibland. Det kändes alldeles lagom. Kul när det fungerar!
     
    Åkte hem och red sedan Latoya på ängen. Det var fruset och helt okej att rida på! Latoya blev så glad när vi styrde in på ängen så hon drog en bock och skakde på huvudet i galoppen. Fina lilla hästen. Även hon var kanontrevlig att rida idag. Vi kämpar på med vänsterbogen och stundtals var det RIKTIGT bra, men sen föll hon gärna tillbaka in ibland, och så var det bra igen en stund och tillbaka igen. Men ändå ett roligt pass och även nyttigt. Gjorde några framdelsvändningar och lite skänkelvikingar också, och några galoppombyten och fattningar från skritt. Så mest basicgrejer bara. Nu har vi bara en ridtur kvar innan vintervilan. Känns tråkigt, men innan jag vet ordet av så har veckorna gått och det är dags att börja rida igång igen. Så det blir nog bra. Som jag nämnt tidigare så har jag lite planer för Latoya under vilan för att stimulera henne. Det känns faktiskt extra bra. Jag tyckte ju rätt synd om henne i somras när hon vilade, hehe.
     
    Plockade därefter in bommarna som fortfarande låg kvar på ängen. Skönt att ha det gjort. Ville inte köra ut med bilen och kärran när det var så mjukt i marken (och har ju inte kunnat rida över dem på ett tag, av samma anledning). Men nu är det gjort och det var ett litet "måste" som lättade från axlarna. Jag har tänkt att plocka in dem länge, och när snön kom kändes det verkligen att jag låtit tummen sitta för länge.
     

    Dagens träning

    Idag tog jag och Aleccis upp träningen för K som vi la på hyllan för typ två(?) månader(?!) sedan. Det blev så av diverse anledningar, bl a den hälta som uppkom efter skoningen förra gången. Men nu är vi på gång igen!
     
    Jag orkade inte ta transporten för jag tycker det är så jävla träligt att mocka den i mörker, haha. (Fun because it's true.) Så jag tog mitt dunkande huvudvärk, packade med mig headset och slängde på mig de svinkalla ridstövlarna och svinkall hjälm och gav mig iväg ridandes till ridhuset. Tar ca 45 minuter enkel väg. (Ja, det var kallt.) Red träning och snackade efteråt, och begav oss hemåt sedan. Totalt 3 timmar och 10 minuter på hästryggen i ett par minusgrader. Låter helt normalt i mina öron, haha. Men jag hade hellre haft muckboot och min kära gula mössa, med handen på hjärtat.
     
    Vad gäller träningen så blev jag positivt överraskad. Trodde verkligen vi skulle få börja om från början för det har känts sådär och, jao lite rostigt i allmänhet faktist. Men nej, vi kunde typ bara fortsätta där vi slutade! Det går lite i vågor, ibland känns det riktigt bra, men sen tappar vi det lite, och så går det så. Men överlag så är min högerhand skitdåligt som ytterhand, och vänster är lika dålig som innerhand, haha. Det är lättare med mina fysiska snedheter att rida i höger varv - men inte fan blir det bra för det. Jävlar vad mycket det är att tänka på! Jag upplever mig ha sämre motorik i vänsterhanden och det är väl därför den lämpar sig bättre som ytterhand. Och min högerhand är för ostadig/otydlig som ytterhand. Vi red öppna i skritt och trav och där verkligen fick känna hur ett stöd i yttertygeln SKA kännas. Iaf för mig och A. Men det är svårt att hitta dit på egen hand. Och jag fortsätter att gräma mig över att jag aldrig fått lära mig detta från början. Jag ska nu alltså försöka hitta detta på egen hand när vi rider till vardags. Lättare sagt än gjort, men det är bara att kämpa på!
     
    Aleccis är fantastisk att träna med. Hon känns även så "mottaglig", även om hon kan börja nöffa ibland och börja varva upp när det blir lite mycket energi, så är vi snabbt tillbaka på jorden igen och jag får verkligen rida henne. (För några år sedan fanns inte det på kartan.) Sedan att jag har en heeel del av jobba med är en annan femma. Men jag är så jävla glad i den här hästen. På hemvägen i mörkret blundade jag och kände verkligen hur jävla bra jag sitter på hennes rygg. Inte fysiskt - det finns nog ingen häst jag ramlat av så många gånger, hahaha. Me det är som ett klick, likt ett hänglås som låser oss samman. Älskade, älskade häst. Så positiv alltid, och bäst på alla sätt och vis.
     

    Backa bandet

    Haha, jag raderade förra inlägget för att jag tände till av missuppfattning, men part two behövde tydligen en uppföljning. Så för den som inte läst mitt bittra inlägg följer härmed ett frågetecken, men det bjuder jag på. Bloggen är trots allt min, och den är definitivt inte obligatorisk att ta del av. Varsågod.
     
    Jag tänkte hålla detta utanför bloggen, men here we go: det går kvarka utanför Vetlanda (vilket inte är någon hemlighet at all eftersom det är anmälningsplikt på kvarka), och i mitt flöde på facebook uppenbarar sig det värsta man fan kan tänka sig som aktiv tävlingsryttare: folk frågar såklart var det finns kvarka, och sedan kommer svaret. Det som (i denna icke källkritiska värld) ser ut som sanningen. Gårdsnamnet där mina hästar står är skrivet, med punkt och MED FUCKING KARTNÅL. Det är bland annat kamrater från hemmaklubben (det vill säga där jag och vi andra hopptränar) som diskuterade. (Men nej, det var aldrig någon tråkig stämning, bara frågetecken - och ingen beskyllde någon för något.)
     
    Nej, jag hade troligtvis inte brytt mig om jag hade haft tre Pärlor och tuffade runt i skogen. Men nu är det inte så. För jag far som ett jihu med mina hästar; tävling igår, löshoppning på lördag och ytterligare en tävling innan A är "klar" för i år, lägg där till träningstillfällen på t ex hemmaklubben. Att därför riskera att folk tror att jag åker runt med smittade hästar gjorde att jag gick in i försvarsställning direkt. Sen var det väl inte mer med det. Kvarkastallet finns i närheten, men det är INTE hos mig eller mina hästar, och kvarka är inte luftburet. Så när årets sista hoppträning blev inställd med kort varsel tog jag illa vid mig och trodde att det fortfarande ändå berodde på vad jag läst (och vad som även sagts öga till öga på anläggningen) - inte så kul rykte. Lackade ur pga det. (Men det var inte därför.) Det ena ledde till det andra i mitt utbrott, och sen hamnade jag i den här jäkla vintervilans spår igen, haha. Fick denna kommentar, och eftersom jag dränkte det förra inlägget så slänger jag in den här och drar vidare på spåret vila, och det scenario när ryttarna viftar av sitt dåliga samvete och skyller på att hästen behöver vila och att det är bra för den. Så, här är vi nu.
     
     
    När jag ser, hör, läser eller träffar andra så ser jag ungefär samma upplägg - säga vad man vill men det är min enda erfarenhet. Jag ser hästar som går typ lokalt (möjligtvis regionalt) och drar parallellen till ett upplägg där hästen rids i regel rakt fram på raka spår och får bära sig som de är födda till. I min värld är det det absolut mest skonsamma mot en häst att låta den motionera på raka spår. För att sedan ha en lydig häst är det inte ett optimalt upplägg, och om man vill satsa i sporten så är det direkt felaktig väg att gå (om man önskar någon form av utveckling), men JAG ser inte hur man ska vila hästar som går 110-ish och rullar på raka spår större delen av tiden. Detta då hästar är anpassade efter rörelse och vi många gånger har hästarna mycket stillastående i vår hästhantering. Detta är dessutom vilan som innebär att man knappt snuddar hästen jag syftar på - inte aktiv vila. JAG ser inte hur det skulle vara sunt att ställa av hästen när den egentligen inte blir ansträngd av arbetet den gör till vardags.
     
    Hästar med ett annat, tuffare arbete och upplägg - och betydligt andra mål i sporten, tränas inte bara annorlunda utan också hårdare. Det är i mina ögon likadant fast tvärtom att inte "avlasta" en sådan häst och låta den vila på ett eller annat (någorlunda aktivit) sätt. Eller för den delen en unghäst. Där är det allra, allra viktigast att vila hästen (vilket inte är någon nyhet).
     
    Konsekvenserna av att jag ställer av Aleccis är att hon blir tjock i benen för det första. För det andra blir hon ännu piggare och svår för mig att rida dvs det blir för mycket fart och för lite balans och allt annat viktigt, och det är defintivt inte sunt någonstans. Lägg sedan till att jag lider med hästarna när de blir uttråkade. Men ja, jag drar också ner på nivån av vår träning, men just motionen vill jag inte ta ifrån henne/dem.

    Tävlingsvlogg

    Resultat från Kalmar med Latoya

    Tidigt i morse åkte jag och Amanda till Kalmar med Latoya. Vi har filmat en tävlingsvlogg och det är väl inte jättemycket att tillägga. Men litegrann.
     
    Latoya var uppmärksam på omgivningen (vilket hon får vara) och blir då lite slö (vilket hon förvisso också får vara), och då tar jag inte i henne utan låter henne rulla på så gott det går bara. Det hände dessvärre en grej på framhoppningen till första klassen; hon stannade på oxern och petade ner översta bommen. Vi tappade energi men det var inte vägra-dåligt, verkligen inte. Blev förvånad att hon stannde. Hon måste sedan blivit rädd för oxern och vi kom inte över den. Hoppade krysset och räcket utan tvekan, så sket i vilket sedan och gick in på banan. Det är således därför jag driver henne rätt hårt framåt. Men observera vilken fantastiskt bussig häst hon är som ändå går in och hoppar felfritt när hon knappt ville gå fram till oxern efter den tidigare incidenten.
     
    Valde sedan att hoppa fram inne istället för ute, och hade rätt storta problem. Hon tränger inåt som faaan och jag får inte ut henne med varken innerskänkel, yttertygel eller fulridning med trängande innertygel. Tyvärr var det samma som tidigare; räcket gick bra men stopp på oxern. La ned det ordentligt så hon fick skutta över det och rullade två gånger på det lågt (knappt 80 cm) men hoppade räcket "som vanligt" - åter igen går hon in och hoppar alla hinder utan tvekan på banan. Ett nedslag pga blev inte klar i kombination med icke perfekt väg. Men det var STORT av henne att hoppa igenom sina två rundor med 0 respektive 4 fel, med den sopiga framhoppningen. Hon var SUPERduktig!
     
    Utöver detta visade hon även tendenser till att vara mötesskygg idag. Det började med en häst som sparkade mot sin ryttares skänkel (ej med röd rosett i svansen och vi var inte nära, men vi var efter dem). Latoya reagerade starkt och gjorde en pallnit. Sen var hon skeptisk mot kanske hälften av hästarna.
     
    Mycket intryck och vår längsta resa hittills. Då får man vara lite försiktig. Jag är ändå förvånad av vad som hände på framhoppningen, men tänker inte "göra en grej" av det - men tänker ta med mig det till nästa år när hon sätts igång igen. Då blir det givetvis väldigt små, inbjudande hinder och framför allt oxrar i sann börja-om-anda. Sen önskar jag för allt vad jag fucking är värd att hon blir piggare med mer rutin.
     
     

    Be careful what you wish for

    Hovis var ute i morse så nu är båda bruna nyskodda och inte bara det - julpyntet är på! Snösulor och brodd, så nu inväntar vi bara snön. JA, snö. Orka med denna geggiga sörja... A gick ett pass först, och därefter gick Latoya en sväng också. Inget märkvärdigt för någon av dem egentligen. I vänstersvängar/korsningar så knuffar jag ut A åt vänster undan innerskänkeln, framme vid bogen. Jag har klumpigt nog inte ens tänkt att den lilla möjligheten ändå finns när vi är ute och rider. Men nu så! Ambitionerna har höjts ett snäpp, haha. Latoyskipojski fick göra lite färre men mer extrama tempoväxlingar. Jagade på henne framåt så hon verkligen fick ta i framåt, och satt upp och plockade hem henne igen. Så duktig! Gjorde ett par stycken sådana för variations skull.
     
    Hovslagaren öste som vanligt beröm över mina hästar, och mest över A. Drömhovslagarhästen. Drömhästen på alla vis. Men visst är även L en klippa! Hon har aldrig varit komplicerad, bara ovan, men tanken slog mig tidigare att hon numera verkligen stämmer in på det klassiska (och vad man borde kräva av en häst som ska "fungera"); okompliverad i alla hantering; sko, duscha, lasta - och den sista delen är väl egentligen klippningen, som blev introducerad för första gången för en dryg månad sedan och men nu är vet jag att det inte bara var nybörjarflyt utan att hon är helcool att klippa. Perfekt, bättre förutsättningar än så (på marken) kan man knappt ha. Har även tagit tag i det där med att vara konsekvent vid uppsittning, haha. Jag "orkar" ju inte att de ska stå still, utan de får gärna börja gå iväg. Vem har lust att växa fast liksom? Men nu så blir det ordning på torpet där också.
     
    Det egentligen enda som är lite bökigt är ju att hon ibland inte riktigt står still på nya platser när man ska sadla. Men det ser jag inte som något problem. Det går alltid att göra i ordning henne, men jämfört med The Boss Aleccis så har Latoyahästen lite att lära. Men man får vara lite nyfiken på omgivningen när man bara är fyra och fortfarande förhållandevis ovan vid tävlingslivet.
     
    Jag är i vanlig ordning nöjd med dem och är ännu gladare att jag har dem. Lyx.
     
     
    Har kollat på filmer på både mig och mina hästar, men även andra hästar. Kan inte annat än att verkligen känna med i den uttrycket i printen ovan. Älskar verkligen min glada, bruna, älskade häst! <3

    Livets villkor suger

    Hon satt på en stol utanför klassrummet. Det var inte svårt att känna den känsla hon hade. Det utstrålade sorg i hela korridoren och hon var så himla ledsen. Jag satte mig på stolen bredvid henne, och frågade hur det var fatt.
     
    Det är svårt att leva sig in i andras familjesituationer, och framför allt när det är långt ifrån ens egen verklighet. Vi är fyra syskon, inte bara tighta i ålder utan även nära varandra som personer. Som riktigt bra vänner, och vi systrar har varsin pojkvän som inte bara hamnat i våra liv, utan de har även väldigt nära kompisar och umgås oberoende av oss systrar. Varav två av dem är rena BFFs - tack vare oss systrar. Vi har en helt fantastisk sammanhållning, allihop. Vi syskon har alltid, under hela vår uppväxt, haft en nära kontakt. För mig är det därför en självklarhet att som syskon, och egentligen hela familjen, vara nära varandra rent känslomässigt.
     
    Men denna dag, på högstadiet, med min klasskamrat på stolen utanför klassrummet. Jag minns det som igår, hon var så ledsen. Jag minns inte att det rann tårar, men det var inte långt ifrån. Det gick inte att missa hur förtvivlad hon var.
     
    Denna vän, som egentligen aldrig var någon av mina riktigt nära vänner, är äldst av tre syskon. Mellanbrodern var två år yngre, och den yngsta brodern ytterligare några år yngre. När denna tjej var i mellanstadieåldern så tog deras mamma sitt eget liv. Bara det är det mest tragiska man någonsin kan tänka sig, framför allt för barn.
     
    Just denna dag satt min klasskamrat och sörjde ytterligare ett försök till att rädda syskonrelationen. Hon ville såå gärna bygga upp den i nuläget så trassliga relationen med mellanbrodern. Om jag inte minns helt fel så bodde de inte ens under samma tak. Det fanns inte med någon pappa i bilden, och barnen hamnade lite här och där. Tjejen ville verkligen så himla gärna få upp en bra kontakt med mellanbrodern, men fick ingen respons. Det gjorde henne förkrossad. Jag, som kommer från en helt annan typ av familj, försökte trösta med att de säkert blir mer tighta med åldern. Jag visste inte vad jag skulle säga. Försökte låta väldigt övertygande men även tröstande, men var i själva verket inte så säker på mitt ord som jag försökte låta. Men jag hoppades, oh, det gjorde jag verkligen.
     
    Mellanbrodern hamnade i mina ögon inte helt rätt. Han hade säkert fantastiska vänner, men utifrån var det inte det bästa "gänget". De hamnade i trassel i skolan och hade rätt dåligt inflytande på varandra, men de hade i alla fall varandra. Jag vet såklart inte vad som hände sedan, men jag vet att denna broder tog sitt eget liv för några år sedan. Helt ofattbart tragiskt och jag lider något in i helvete med denna tjej (och resten av hans anhöriga).
     
    Vi kunde låtsas att det räckte med det här. Men icke. I helgen hände en allvarlig bilolycka, med dödlig utgång. En av de tre personerna i bilen avled av sina skador. De andra båda fick allvarliga skador. En av de skadade är den yngsta brodern. Läget ska enligt media vara stabilt.
     
    Det går inte att nämna denna ofattbart tragiska händelse utan att känna djup sorg med den avlidnes anhöriga. Men utöver detta så slogs jag av minnet med min klasskompis, x antal år tidigare. Jag lider något oerhört med henne.
     
    Vet inte om detta är "to much" att skriva ut på en hästblogg såhär, men jag behövde ventilera. Jag har ingen kontakt med denna tjej idag, men jag hoppas verkligen att hon lever det bästa möjliga liv hon kan, trots den historia hon bär med sig. Fan ta livet, och dess vidriga villkor.
     
     
     

    Vinterplanen

    Råkade sova bort halva dagen men red Aleccis en sväng och japp, nu är vi något på spåren igen. Det känns bra! Jag har mer beslutsamhet i min grundridning, rider mycket mer sitsen och känner att det går åt rätt håll. Ridningen går ju lite i vågor sådär, men nu börjar det kännas trevligt. Kul!
     
    Planen ser ut som så att A kommer gå en till tävling i december. Sedan har hon ju haft en lugnare oktober och det blir lite halvfart när det krockar med jobb. Så min tanke är att hon inte ska ha någon planerad helvila i vinter, utan rulla på. Sedan faller det sig naturligt att det blir lite nedtrappning och hoppvila just med tanke på omständigheterna - dvs de förutsättningar jag har hästarna på. Väder och vind påverkar träningen och skulle det dessutom bli så att jag blri inringd på jobb så blir det såklart lugnare för A. Men det är min tanke. Hon är så pass gammal med att hon inte mår bra av att stå. Benen blir lite galliga och det blir de inte när hon går regelbundet. Så beslutet är enkelt. Sedan har jag samma mål i sikte som jag hade förra året (och som visade sig vara helt jävla dörätt).
     
    Hon gick Värnamo-cup och Gina Tricot-tävlingarna i Borås, och så en start i Växjö där emellan. Och som hon gjorde det! Fantastiska resultat i snudd på samtliga starter. Jag räknar inte med en repris, men jag siktar på att hon ska gå "fullt" relativt tidigt på säsongen.
     
    Sen kanske det sticker i ögonen på folk att jag tävlar henne så mycket, men jag tänker verkligen nyttja alla år jag har med henne innan hon helt enkelt blir för gammal. Men inte på hennes bekostnad, givetvis. En annan input är också att hon är som allra, allra bäst när hon går mycket.
     
    Latoya ska däremot ha sin unghästvila och det lutar åt att hon står fyra veckor i december. Men jag tänker inte ställa av henne helt. Jo, hon kommer givetvis inte ridas och ingen kommer sitta på henne. Men eftersom hon är lite av ett as när hon är understimulerad (hehe) så tänkte jag lägga lite mer tid på marken med henne. Kanske tömköra lite, möjligtvis trickträna om andan faller på, men framför allt lägga tid på lastningen så jag nästa år kan åka själv med henne om det krisar. Jag kan ju det nu med, men hon förstår inte alltid vad jag vill när jag inte följer med henne in i lådan, så det kan ta allt ifrån 5-45 min att lasta - och det är den delen som ska befästas under vintervilan. Utöver detta är en löshoppning inbokad. Det ska bli en hyfsat händeserik viloperiod ändå, är tanken. Sedan går hon fem pass i veckan från och med januari. Ser fram emot mer ridning, men det är inget emot vad jag gissar att denna dam gör, haha. Hon vill gärna hitta på saker!
     
    Pärl gör det Pärl gör bäst, äter mat, godis, blir kliad, klappad och pussad på och möjligtvis på sin höjd få gå nån sväng om det passar. Pensionärsliv bara.
     
     

    So light'em up, up, up, I'm on fireeeeee

    Och frågan lyder; LEVER JAG? Japp, fortfarande. Är rätt nöjd med förra veckan faktiskt. Jobb samtliga dagar; sju av sju nätters körning. Därav lite lätt (nåja, rätt mycket) bortprioriterad blogg. Första fyra vr GBG-körning (varav mitt längsta kö-väntande hittills i torsdags. Det var lätt över en timme, i vanliga fall är det 10 till max 21 minuter. Storstad ":)"), och sedan älsklings-mjölkbilen fre, lör och sön. Det är ingen kö på grusvägarna, just sayin'. (;
     
    Tufft med sju nätter på raken kan tyckas, men det har gått riktigt bra faktiskt. Jag har skriksjungit så jag fått ont i öronen, huvudet och blivit hes. Får väl erkänna att jag kind of love it. Finjobb. (85 timmar har jag fått ihop. Japp, är fan stolt. Bra jävla jobbat!)
     
    Var iväg på intervju i dag och sa som det var; "jag tackar inte nej, men jag vill hellre köra lastbil". Fick nummer till där de riktiga bilarna bor. Well, det lät bättre. Jag tänkte ringa efter att jag haft lite helg.
     
    Hästarna då! Det viktigaste ju. De gick varannan dag pga GBG (= inte hemma varannan dag). Så de gick måndag, onsdag, fredag och sen hoppade Latoyahästen P&J på lördagen. Eftersom jag kört natt och sedan var uppe ganska tidigt så fick jag inte ihop så många sovtimmar. Tänkte ändå rida Aleccis också, men hon hade tappat en sko. Tog en promenad i hagen men utan att hitta min skatt, så det blev faktiskt ett rätt lätt beslut när jag släppte ut henne i hagen igen. Jag behövde faktiskt en timmes extra sömn mer än jag behövde rida A. Hon kunde lika gärna gå på halvfart hela veckan. På söndagen slog jag på en begagnad sko så vi kunde rida igen, och jag är så nöjd med vårt pass! Jag kunde verkligen "trimma henne", trots att vi egentligen bara kunde rida rakt fram. Har även kollat med far min, men det enda som är okej att rida på (som ändå ska plöjas t ex) är det för mycket lutning för att det ska ge något, så jag har tyvärr inte någon stans att rida på mer än skogen och byavägarna. Latoyahästen vilade på söndagen, hon hade ändå fått ihop sina riddagar.
     
    Ny vecka! Latoya var ute och fick rulla lite i byn och skogen. Pigg och glad! Gjorde lite tempoväxlinar och avbrott för att knacka på i skallen och undersöka funktionen "förhållning". Fick bra respons ibland, och noll ibland. Så det var väl som vanligt, hahaha. Aleccis gick också skogen och byn men lite annorlunda (framför allt en lite längre variant) och roligt nog så kändes även detta pass bra. Jag har lagt mer energi på att ha henne mer mellan hjälperna och vill ha lite respons från ridningen fram till bettet. Känns bra, och jag vill inget hellre än kunna träna nu, för hon känns så fin.
     
    I veckan kommer hovslagaren och gissa vem som kommer vara dö-nervös? Tror ni A blir halt igen? Haha *tragiskt skratt*, skulle fan inte förvåna mig.
     
    PÄÄÄRL <3

    Resultat från P&J i SBHS med Latoya

    Jag och en ny bekantskap vid namn Amanda åkte på P&J med Latoyahästen idag. SBHS arrangerade denna, i Bråtåkra. Latoya skötte sig bra i släpet den stund hon fick vänta innan vi tog ut henne, men väl ute var hon ganska taggad, haha. Hon kunde inte stå still och sparkade(!) lite hejvilt. Inte åt någon/något, utan det flög lite ben rent allmänt. Hade även lite svårt att sitta upp för hon kunde inte hålla sig i skinnet. Så pass lite har hon ändå varit ute (och dessutom ett tag sedan sist) att jag inte riktigt skulle anta att hon förstår vad det handlar om, men det var ändå känslan jag fick; att hon mycket riktigt visste vad som väntade. Annars kan ju ofta energin och övriga hästar få unghästarna att suga in all energi och dansa runt av just den anlendingen, men nej, Latoya kändes laddad på ett annat sätt. Lite slö i svaren från mina hjälper, men sugen på att hoppa!
     
    Det är lite trångt att hoppa fram, men hon skuttade glatt över det som presenterades framför henne. Red in på banan och blev allt förvånad över hennes reaktion. Hon har aldrig varit där tidigare, är ensam häst och färgglada hinder. Man kan ju tänka sig att hon backar av lite och tittar sig omkring. Men hon det var som att det var världens mest självklara grej! Hon kom glatt in och klart att hon kollade lite, men inte alls som den unghäst hon är utan på ett rätt världsvant vis. Det enda som var lite spooky var läktaren, men annars noll och ingen reaktion resten.
     
    90 cm
    Satte av och styrde mot första hindret i första rundan. Hon kändes superfin! Hoppade okomplicerat ett, två och gick på sex galoppsprång ner till planket som var nummer tre, runt och mot fyran. Jag tog försiktig i henne vilket hon inte svarade på utan skakade lite på huvudet och sprang glatt vidare. Såg att vi skulle gå nära och med stor sannolikhet riva, men jag vet också att jag måste rida på dessa avstånd också så att hon lär sig att bli snabb upp med benen. Mycket riktigt så river vi den ganska grovt med fram. Runt och hoppa vidare över femman, och avslutningsvis sex-sju, på sex galoppsprång. 4 fel, men en jämn, trevlig runda som jag ändå är nöjd med. Känslan var riktigt bra.
     
    Höjning och lite andningspaus när ett annat ekipage red sin runda. Därefter vi igen.
     
    100 cm
    Är på väg stort mot ettan så sparkar av henne likt en b-ponnyryttare men hon fixar biffen, springer glatt vidare till två, och ligger på mot trean så jag byter taktik att låta henne gå på fem, framåt, istället (får ändå inte igenom förhållningarna jag ber om), men hon stoppade själv in ett litet extra så det blev inte så vackert. Fortsatte över fyran, och blev lite samma mot femman, avslutar bra över sex-sju, på sex galoppsprång. Felfritt!
     
    Latoyas första felfria 100 cm! :D Känslan var åter kanon, men egentligen var första rundan lite bättre än den andra. Kul ändå att hon gick nolla, trots två sämre lägen/språng. Skitnöjd med henne och hennes insats!
     
     

    Hoppning i skogen

     
    Latoyahästen tog ett varv i byn som uppvärmning. Stört jobbigt tittig på den töande snön som lämnat snöhögar efter sig. Drev henne väldigt bestämt och efter en tre, fyra stycken så kunde vi snart kombinera "stirra" med att "röra sig förbi". Gött det. Hoppade sedan skogshindren. Fram och tillbaka tre gånger. Hon var så himla fin! Hoppade väldigt väl och var rädd om sig, bjöd framåt men utan att springa in i hindren heller. Asbra känsla! Det var därför vi bara tog tre vändor. Jag får väl se henne som redo inför lördag, nu då. Även om jag egentligen hade önskat "riktig" hoppning, över riktiga hinder idag istället för denna nödlösning. Men har man inget val så har man inte.
     
    Aleccis gick samma runda som när hon gick den den där långa turen, men den näst längsta på en timme och en kvart. Hon var med lite skeptisk mot snöhögarna, men rörde sig framåt. Hon var faktiskt inte sådär döpigg idag utan jag kunde komma till ridning på ett annat sätt. Hon var riktigt trevlig för att vara ute och konditionsrida. Avslutade med att försöka rida på en liten volt på en grusplätt för att checka av lite, innan vi galopperade uppför sista backen. Kändes bra. Idag gick hon nästan så pass bra att jag har lust att anmäla till klubbdressyren på hemmaklubben som är i samband med KM:et. Men jag tror självbevarelsedriften hinner komma ikapp, haha.
     
    Dags för veckans andra pizza nu då. #livetpåsprång Herrå!

    Lätt fånget, lätt förgånget

    Trodde inte jag skulle jobba igår, så drog mig på förmiddagen och var inte på väg till stallet förrän nästan lunchtid. Får samtal om att jag visst ska jobba... Åh, planering alltså! -.- Får helt plötsligt skitbråttom för på min dagordning står det att klippa två hästar och rida dem. Grattis... Börjar klippa A, och L välter och häller ut tre tjugoliters vattenhinkar i lösdriften så länge. (Älska merarbete! Suck!) A är bäst som vanligt att klippa. Parkerar henne i lösdriften och byter häst. L redan uttråkad men står snällt. Tar något steg hit och dit någon gång, men inget som påverkar mitt jobb eller som ens beror pga detta. Lika obrydd som sist att klippa. Rider sedan L en sväng, och springer på en granne från byn som vi tar sällskap med en stund. Därför tog rundan lite längre tid än tänkt. Red A med, men bara kort i byn. In, hämta pizzor i farten, stressduscha och iväg till grannkommun. Glömde hälften av mina saker jag brukar ha med mig i fickorna dessutom. Oh, happy day. Idag blir det snart hemresa-turen och i morgon ska jag njuta av nyklippta hästar. Bästa som finns vintertid!

    Jag tänkte bara klippa L nu sist (vilket, komiskt nog, var exakt en månad sedan på dagen) och sen en gång till sista veckan i januari som är min standard som jag inte ruckar på då de brukar sätta sommarpäls tidigt. Men eftersom jag inte ställt av henne än och dessutom grämer mig över att 100g är på gränsen till för varmt tackat, så gjorde jag så att jag klippte henne igen. I efterhand känns det som rätt val. Hon går för övrigt p&j i helgen. Hoppas på bättre lycka då, än sist när hon blev dålig.

    Resultat från Värnamo med Aleccis

    Jag föredrar att ha med mig sällskap när det vankas tävling, men visst är det mysigt att bara packa in hästen och åka själv också. Så fick det bli idag. Bara jag och Aleccis, kvalitetstid. Som efteranmäld startade jag tidigt i första klassen och såg till att anlända till Värnamo redan innan åtta. Gick banan, visade papper, tog ut hästen och red fram.
     
    Värmde upp så mycket som möjligt på hennes villkor, men är lite bitter på bogarna som gör lite som de vill. Men vi är inte där för att bråka, så jag lät henne mest rulla igång. Valde att galoppera henne både i lätt sits och nedsittning, och fick bra känsla. Hoppade fram och hon var taggad och helt perfekt. Accelererar mot hindren, men backar faktiskt av lite själv, medan jag sköter min del och är nöjd med min ridning också till stor del.
     
    110 cm A:0/A:0
    Kände att jag backade av lite mot vissa hinder, men det positiva i detta annars rätt tråkiga beteendet är att jag gjorde förhållningar med båda tyglarna, hupp-hupp, typ och gav henne sen fri mun så hon kunde hoppa av lite nära också utan att vara nära att riva. Så det är både bra och dåligt. Annars kändes det bra. Vi hade bättre flyt i omhoppninen, rätt bra svängar. Förutom mot räcket nere i högre hörnet, nummer tio, där backade jag och la in ett extra galoppsprång, fastnar med blicken i det hindret och har för "låg blick" i landningen. Är väldigt, väldigt mån om att inte röra henne i sprången för det har vi minsann lärt oss att det är så man får bakbensfel i omhoppningar, haha. Så när jag hade fått upp min blick - det räcket med att det är ett halvt galoppsprång för sent - så skulle det bli för stor brytning att hajaaa-svänga innanför pyntet, så red utanför. Hade planerat att rida innanför, såklart. Går i mål med en ganska snabb tid och ligger i ledningen länge. När jag satt på läktaren såg jag att det var en del som red innaför pyntet, men som ändå var långsammare än oss. Aleccis är bra på att svänga. Hon fastnar inte - det är en klar fördel i denna sport. Tyvärr så blir vi nedpetade en pinne när ett ekipage har betydligt bättre flyt än majoriteten, samt planerar bättre än mig och rider innanför. Tror det var 13 hundradelars marginal. Skit och helvete, haha. Jag tänkte ju vinna! 0+0 fel, 2a. (Men är ändå väldigt nöjd med framför allt Aleccis och känslan!)
     
     
    Var taggad på revansch i 115 cm (HAHA, kände mig ärligt talat som största jävla förloraren på hela tävlingsplatsen över att ha missat den svängen och varit tvungen att gå utanför så vi red bort vinsten). Red fram på nytt efter någon timme eller så. Jag tog inte med A in på prisutdelning pga 1. sur (hahahaha #dåligförlorarenr1) och 2. skulle bli bökigt att jaga fatt i någon som kunde hålla vid nästa bangång. Nu smög jag ändå inte lite mer bogen-på-plats-ridning och eftersom vi hade gått om tid så kunde jag sitta och leka/lirka/känna efter lite, och fick helt okej respons. Hoppade sedan fram i pausen (vi startade först efter pausen), och Aleccis var SÅ JÄVLA FIN på framhoppningen! Jag kom verklingen på plats i sadeln, hade henne balanserad, mellan hjälperna och även om hon drar mot hindren (vilket jag vill att hon ska göra <- förtydligande) så bjöd mon på en kanonkänsla. Alltså hon var verkligen jättejättejättefin! Sista språnget vi tog klämde hon i som fan. Käääänsan! *hjärtanögon*
     
    Banan gick jag innan jag red fram och det fanns lite att tänka på, men inget som störde direkt eller provocerade fram någon form av spärrar eller frågetecken. Eller mjo, ettan var på diagonalen, men tvåan-trean var på ca 30 m, dvs 7 eller 8 språng. Jag avvägde lite, men valde sedan att vi skulle gå på 8 språng. Trots att jag trodde det skulle bli bättre och jämnare flyt om vi gick på 7. Gick resten av banan och blablabla. Satt på läktaren och hann se en handfull ryttare typ, eller några fler. Typ alla gick på 7 och höll ett bra flyt. Där och då bytte jag plan. 7 it is!
     
    115 cm A:0/A:0
    Red igång och kom lite väl stort på ettan, men hon klippte av bussigt ändå. Hoppade tvåan, galopp, galopp, galopp. Närmar mig trean och ser att vi inte kommer räcka fram (eftersom jag bara rullat på, skulle m a o ha tänkte lite framåt, japp). Aleccis ser samma sak som mig och viker milt av, gör en volt och rider an igen. Nej, det hade inte varit omöjligt att få henne att gå på det, men det blev lite som en överraskning för mig och jag red inte med den typ av ridning som hade övertalat henne (dvs mycket stöd och hjälpt henne att tro). Tar självklart på mig detta helt och hållet. Låter det inte påverka mig, utan rider klart banan enligt plan. Resten är fan bra alltså, förutom sista hindret som vi åter är på väg mot stort och jävligt. Men upptäcker det i tid och rider på, och stöttar. Hon klipper. Vi klarade ändå tiden, och rider i mål med 4 fel. Det kändes inte som en stopp-runda. Det kändes faktiskt riktigt bra, och jag vet vad som hände och vad som ska åtgärdas. (Det blev alltså inte så mycket av den där revanschen, ehm.)
     
     
    Det som suger är att det inte är första jävla gången jag byter plan och mååånga gånger förut har det slutat på samma vis. Jag måste våga lita på mig själv och hålla mig till min plan - oavsett hur de andra gör! Det är samma sak som det där med att svänga i luften så vi har rivit såå många hinder i omhoppningen för att jag inte gett fan i hästens mun över hindret, och blir för ivrig. Det har jag lärt mig av och är mångt och mycket noggrann med att verkligen låta henne vara i språnget. Så det är ju inte omöjligt - man ska tydligen bara göra samma misstag hundra gånger först, innan man begriper att skärpa till sig, haha.
     
    Jag är nöjd med mycket idag. Eller ja, det mesta. Nästan allt. Bättre planering hela vägen till mål, och hålla mig till MIN plan, som jag sett ut ska vara den bästa för OSS. Det är läxan. :) (Fick förresten beröm för min väluppfostrade häst samt hantering av parkeringsvakten som var imponerad. Kul! Även att jag vet att jag har världens bästa häst, så är det ju alltid kul att få positiv respons.) Som vanligt är Värnamo ett föredöme vad gäller tävlingsarrangemang. Från standarden på banorna, till funktionärerna (som även ställde upp och filmade, hehe).
     
     
    Jag vet att jag tjatar men KOLLA VAD FIN HON ÄR I GRÖNT! Jag får väl se mig besegrad över ekonomiansvarig i hjärnan och påstå att det var ett bra köp ändå, det där schabraket. Perfekt nyans! Skarpt, men på ett milt sett. Och världens bästa häst.

    Lördag i november

    Okej, let's skriva det tråkigaste inlägget i år. Minus styckeindelning för optimalt lidande: Sov alldeles för länge, gjorde pannkakor till fruskot (jordgubbsylten var slut, synd om mig som fick frossa i socker som pålägg, he hee), åkte sedan ut till gubben som ligger inlagd på sjukan och opereras dagligen just nu (<3), vidare till Granngården för att inhandla fler broddar. Ut till djuren; ljummet vatten, mat, broddning av L (som var döschysst att brodda! Stod som ett jävla ljushelvete. SÅ STOLT. När jag tog sista hoven och håret åkte fram efter en stund, så skulle jag dra bak det med handen och ba; mjukt, lent och gossssigt. Då var det en hästmule där och kollade jag vad gjorde - utan att jag märkte att hon stod där. Sååå stilla, rörde inte en muskel.) Red i skogen och byn i skymningen, hon var väldigt försiktig mot isunderlaget och lite försiktig i allmänhet, men snäll. Inget bock eller bus. (Hmpf...) Red A i mörkret, bara jogg i byn inför imorgon. Fin... och allt annat än försiktig, haha. Hon skiter fan i om det är isgata - hon ska fram ;) Men å andra sidan har hon tio gånger bättre grepp (förutom när hon kastar sig för "läskiga stenar" och kanar runt med alla fyra ett ögonblick) än Latoyahästen. Nöjda och glada var vi tillbaka, och jag packade bilen inför morgondagen så det är klart med. Det blir ganska tidigt och är skönt att ha så lite som möjligt att göra på morgonen. Förresten! Det är snö = jag kommer ha en ren häst på tävlingen i morgon, haha!
     
    Latoyahästen i dag.

    Sopa hästen

     
     
    In somras köpte jag en borste utan skaft att egentligen ha uppsatta så att hästarna skulle kunna klia sig mot dem, men den blev liggandes av flera orsker, och ganska snart även bortglömd. Men så slog mig tanken häromdagen!
     
    Pärla har en minst sagt rejäl päls. Den är både lång och tjock (kallblod, haha), och ja, den verkar klia. Ingen av mina ryktborstar kommer ens i närheten av ner i pälsen, utan man drar bara uppepå. Då kom jag ihåg denna sopborste! Resultat: hur bra som helst!
     
    Den är ju inte till för rengöring i mitt syfte, utan just att komma ner djupare och klia, massera. Observera även hur "hjälpsam" Latoya är, haha, livet med unghäääst.

    Kondition

    I det väder och väglag som varit nu har jag som sagt inte kunnat rida något som helst lydnads-pass, utan det har uteslutande blivit kondition av hela slanten. Och visst har hon bra kondition, Aleccis! Det är ett bra kvitto då jag ju vill ha henne i god koncition så vi kan starta fälttävlan när det passar i den annars ganska hopp-täta kalendern.
     
    I onsdags tog vi en längre tur och var ute i en timme och fyrtiofem minuter. En hel del galopp, men även långa skrittsträckor. Först red vi bort till oljetorpet, sedan genom en hage, skogsgrusväg, grusväg, asfalt, grusväg, skogsgrusväg igen. Aleccis ville ligga på när vi började närma oss en riktigt, riktigt saftig backe. Den är både brant, svänger och är lååång. När man tror man är klar så har man en tredjedel kvar. Denna ville jag att hon skulle ta på lite mer styrka, än just ren hastighet. Så jag sänkte energin och fick tillbaka henne jättefint, lugnt och "ärligt" liksom. Där jag hon inte låg på någonting, utan att jag kunde lätta rejält i tyglarna. Sedan riktigt jobbade hon sig uppåt och efter halva backen släppte jag tyglarna helt. Höll dem i vänsterhanden, två dm från knäppet, och lät högerhanden hänga. Stod och följde med uppåt, och hörde hennes nöjda andetag. Helt fantastisk känsla! Så tog vi hela backen - och det var faktiskt över förväntan. Skrittade ett par kilometer efteråt, vilket var perfekt för då följer vi en mer trafikerad grusväg som var hård och isig. Skritt it is! Skrittade även genom en hage, och följde en stig. Närmade oss vår by så sakteligen och gissa lyckan när jag ser att den skogsgrusväg i lätt uppförsbacke är FULL av fallna småträd?! Både jag och hästen blev lika glada. Så dem skuttade vi över och det blev lite allt möjligt med avstånden (typ studs, snabba studs, studs med längre mellanrum och fler galoppsprång mellan vissa). Jag räknade inte, men det var garanterat över tio träd. Skrittade nedför himlabacken och hade mer galopp framför oss. Även trav, och sen skrittade vi av två kilometer hemåt. Det var ju inte riktigt full galopp heybaberiba hela tiden såklart.
     
    Det var så underbart att vara ute på en lite mer rejäl tur, och gissa om Aleccis var plaskvåt efteråt, haha. Och jag med för den delen.
     

    Power of love

    Genrep och uppdaterat täcke

    Aleccis och jag genrepade lite idag. Hinder, alltså. Hon var på, och två gånger blev det fel; första gången hade jag en plan klar, men höll den inte och var på väg i ett mellanläge. Andra gången var det bara farligt så styrde undan, hehe. Annars har hon gått som faaaan idag. En jävla hastighet och frågan är hur mycket kontroll det egentligen är. Eller rättare sagt, vem av oss det är som har kontrollen. ;)
     
     Min plan för dagen var att rida ur sväng, så hade tre hinder till min hjälp. Ett räcke på långsidan, men inte på mitten, utan lite längre ner, runt och (högersväng) oxer på diagonalen, ganska nära väggen och ett räcke ur vänstersväng. De båda digonalhindren stod även så de gick att gå på båge, sex galoppsprång om man höll ut vägen, och räcke-räcke blev även bruten linje på fem galoppsprång.
     
    Aleccis var väldigt ambitiös och det bästa på hela dagen var faktiskt att hon själv backade av litegrann själv när det behövdes. Hon är alltså MYCKET bättre på hela hopp-grejen när tempot läggs upp. Det enda blir ju då språngkurvan som kan bli sämre, men idag märktes det inte alls. Hon är både snabb och hoppar väl. Dessutom kommer vi rätt varje jävla gång när jag rider henne framåt. Säga vad fan man vill, men har man aldrig haft en sådan här häst så vet man inte hur det är att sitta på. Det är fan inte lätt, och det är inte alls enligt skolboken. Men det är såhär, eller inte alls. Tydligen. Det har hon gjort klart för länge sedan.
     
    Men även om det kändes bra och jag är nöjd, så gör jag klassbyte till söndagen. Jag är så rostig mentalt och jag vill inte ha massa hjärnspöken som tvivlar nu. Därför blir det 110 och 115, och så får vi se om det möjligtvis blir sista tävlingen för i år. Hon är anmäld till en lokal som vi eventuellt avslutar säsongen med, men i vilket fall så är vi på sluttampen nu. Känns tråkigt, men det är bättre att släppa pressen och istället fokusera på ridning, träning, hoppning och därefter ladda upp inför vårens tävlingar istället.
     
    Förresten, jag skrev ju att själva hoppningen gick bra, för det kändes bra. Men hon är fan inte rolig på backen nu. Vi kan bara rida rakt fram och det blir inte bra. Hon tränger på innerbogarna som fan just nu, och det känns värre än någonsin. Men det allra värsta är att jag inte kan göra något åt det ":)". Har ingenstans att rida nu då det är alldels för mjukt i backen för någon form av dressyrridning eller trim för att hålla till på ängarna. JA, DET SUGER. Välkommen till livet som bonnahäst. Givetvis påverkar detta också hoppningen.
     
    Positivt är däremot att Nisse har varit i Gekås och så jag kunde be henne köpa med en Horseware-täcke till Latoyahästen. Det var uppskattat. Typ. Det sitter i alla fall mycket bättre framtill än det andra, men 100g är i varmaste laget. Hon är lite väl varm under täcket, och det gillar jag inte. Det ska alltså inte vara varmt under täckena när de ligger på hästarna, max ljummet på sin höjd. (Men inte heller kallt, såklart.) Jag håller tummarna för några fler minusgrader!
     
     
    Det sved att få in snö i såret sa Latoya, så jag har envisats med att hålla henne lindad, med en handduk under, men nu när det smält undan lite så tog jag av lindan igen. Tack och lov verkar det som att det fungerar och att hon inte har ont av det, för nu når snön inte upp (om de inte prompt ska plumsa i orörd snö i den kohage de "efterbetar" (iaf innan snö kom). Håll nu tummarna att såret ger med sig någon jävla gång. (Idag såg det bra ut.)

    En förutsättning för tolernas

    När jag var ute och red nu senast så slog jag av tanken att jag är så himla nöjd med min egen "vintergarderob". Det gör att jag alltid har kläder oavsett vinterväder (slask, minus) och detta i sin tur gör att jag inte störs så mycket av just vädret, utan kan fokusera på hur fel alla andra gör med sina hästar hela tiden, HAHA, eller bara ta och fokusera på det viktiga för dagen. Tänte dela med mig av vad jag har i garderoben (lögn, allt ligger i en hög på golvet).
     
    Muckboot-stövlar. Det är stövlar i neopren som både är täta och varma. Bästa tänkbara vid all form av stallsysslor men lite klumpiga att rida i. Jag använder dessa när det är så mycket snö att jag riskerar att få in snö i skorna annars. Har stövlarna om det är mycket slask. En annan fördel är att de är supersmidiga att ta av/på, men en nackdel är att de är lite hala mot is.
     
    Vinterkängor. Denna vinter (när mina gamla kängor är förbrukade och kastade) så fick jag faktiskt ett par så gott som helt nya kängor, men som var köpa i fel storlek. Tur för mig! De sitter som en smäck, nämligen. Det är faktiskt ett par vandringskängor egentligen, i Goretex. Jättenskön att gå i, men återigen - lite klumpiga att rida i. Dock bättre än Muckboot-stövlarna att rida i, så är det bara kallt (alt. lite geggigt) väljer jag vandringskängorna. Nackdelen är de långa snörena och att det tar sådan tid att ta av/på dem. Dvs hellre stövlarna än skorna på tävling, när man ska byta skor några gånger under dagen.
     
    Undertill har jag olika kombinationer; nollgradigt så är långkalsonger (termoleggins faktiskt, men det är ju samma sak) och ridbyxor vad jag har på mig. Det är betydligt smidigare än termobyxor, men inte lika varmt. Nästa steg är som sagt termobyxor, oftast med bara långkalsonger under. Skulle det vara väldigt kallt blir det långkallingar, byxor och termobyxor. Är det dåligt väder blir det oftast långkallingar och regnbyxor. Långkalsonger är fan underskattat. Fler långkallingar till folket!
     
    Utöver tjocktröja/-or upptill väljer jag antingen en fleecetröja med vår/höst-jacka över när det inte är skitkallt. Fryser det på så åker vinterjackan från Spooks fram (det går inte att frysa i den! Den är bäst!). Däremot om det regnar så har jag två varianter; antingen fleecetröjan och regnjacka/vår-höst-jackan och regnjackan, och om det är allt; alla tre; fleece-, vår/höst-, och regnjacka. Då börjar det bli lite knöligt.
     
    På knoppen då. Är det inte så kallt så använder jag GPA-hjälmen hemma. Men nu när det varit minusgrader är det den kära gula mössan som fått agera livrem. (Falsk sådan, men så jävla skön. En vill ju inte bli förkyld!) Är det svinmegaasjätteskitkallt (eller bara känns så) så har jag kombinerat mössan med huvan på jackan. (Skulle jag ha dödsångest så har jag mössa av rånarluva-typ som jag kan ha under den andra hjälmen, men det är inte samma sak som en tjock, go mössa.)
     
     
     
     
    Regn är ju typ bara ett problem när man inte är klädd för regn, och detsamma gäller kyla. Jag håller iaf humöret uppe mycket bättre när jag är ordentligt klädd för väder.
     
    För min del har jag ett bra facit på om jag klätt mig rätt. Är jag lagom varm på kroppen så behöver jag ha mina händer som "temperaturreglerare" och kan absolut inte ha vantar på mig. Om jag däremot behöver ha vantar på mig - då har jag inte riktigt klätt mig tillräckligt varmt. Jag är "varmhudad", och hatar att vara varm om händerna.

    Busbilder #3

     
     
     
     
    Observera utsikten. Det är så fint!
     
     
     
     
     
    Hela gänget i buffén. Jag slogs precis av att det måste vara som deras ostkaka, för de äter den precis så som man enligt tradition ska äta ostkaka. Mitten först! (;

    Hur kan jag ens känna förvåning?

    Nej, Hillary är inte heller guds bästa barn, men jag menar - ALLT - annat än Trump är "mindre dåligt". Detta tyckte jag i min enfald var så logiskt att jag inte ens varit så orolig. Jag kände att det KAN INTE bli Trump som står där uppe och viftar glatt efter röstningen. Kan inte. Det är omöjligt. Så dum kan ingen vara. Men jo, tydligen.
     
    Jag hade på något vis övertygat mig om att vi alla skulle ha gissat rätt på resultatet en dag som denna, så när jag klev upp i dag så kände jag... stor förvåning. Och sorg. RIP USA. Grab them by the pussy.
     
    Bildresultat för roosevelt trump grab them by the pussy
    Vilken jävla tragedi.

    Busbilder #2

     
     
     
     
     
     
     
     

    Duger inte

    Detta var gårdagens motion av Aleccis:
     
     
    Idag talade hon om för mig att det definitivt inte dög. Jag broddade och sedan tog vi oss ut en sväng. Red "Latoyas runda", fast ett och ett halvt varv, och sedan byn på det. Rätt mycket galopp i början (gissa vems förslag?). Men underlaget var perfekt att rulla fram på! Ca 1,5 dm stötdämpande snö, så gott som orört på de "skogsgrusvägarna" som vi galopperade på. Sedan tog vi det lite lugnare på isen i byn. Men alltså, jag har typ glömt hur härligt det är att rida i snö?! 100% mysigt, oavsett gångart. Tanken var att låta henne gå på raka spår. Jag vågar dessutom inte rida på ängarna nu då det säkerligen är för mjukt i backen och då är risken alldeles för stor att vi rider sönder marken. Tyvärr.
     
    Latoya kommer vila hela den här veckan. Jag vill inte brodda henne, och det beror främst på hennes sår. Känns väldigt, väldigt elakt att behöva hålla stadigt i benet när jag dessutom måste hålla där såret är. Så nej, hon får vila. Sedan hänger det på vädret om hon påbörjar sin längre unghästvila nu, eller om jag rider lite mer när underlaget ser bättre ut. Jag tar det som det kommer bara. Egentligen tänkte jag att hon skulle gå en till P&J innan vilan, men det håller jag lite öppet så länge.

    Januari 2016

    En sådan där glad själ påminde att det snart är slut på 2016 och undrade vad vi hade åstadkommit. Well, det är en kort lista känner jag... Vad har jag gjort? Det känns bara som vi stått och trampat hela året. Jag körde mjölkbilen fortfarande på heltid första halvan av året och under sommaren. Hoppar fortfaranade in vid behov och gör detsamma med en kyl- och frysekipage. Har även sökt andra jobb, så vad som händer framöver är svårgissat. Jag tänker mig att jag gräver i arkivet och ser över vad som egentligen hänt under ett år.
     
    Jag köpte gubbaräsern (v70 awd -99) i januari, som tilltänkt dragbil (främst i kass väderlek). Har varit nöjd med den så långt. Hade annars Mögel-Glenn (745 GLT -89) som bruks- och vinterbil. En dag samlades ett gäng och körde på en sjö i närheten - bästa vinterdagen den vintern, typ. Det är något speciellt med att köra på sjön!
     
     
    Aleccis och jag gjorde våra bästa tävlingar någonsin i början av året. Radade upp vinster och placeringar, och vi var i en väldigt "stark" form - både fysiskt och mentalt. Första tävlingen för året var Värnamo; där vi vann båda klasserna.
     
     
    Och just det! LILLIS!! Jag hade ju fortfarande kvar min svarta lilla ponny i början av året. Nu blir jag ju sentimental, hehe. (Saknar honom...)
     
     
    Ramlade av, haha. Men det jag reagerade på var att jag tydligen hade iphone i januari 2016. Den sög.
     
     
     
    Planerade, med ett önsketänk, att kanske eventuellt möjligtvis kunna tävla i Borås!
     
    Pärlis användes fortranande.
     
     
    Jag provade Nathe/Flippan-bett på Aleccis. Resultat: livsfarligt att hoppa med, haha.
     
     
    Jag höll igång "Veckans fokus" i endast tre veckor. Dåligt! Vet ju att det är väldigt bra för mig och min ridning med "veckans fokus"-upplägg. Synd att jag glömmer bort det efter en tid, varje gång.
     
     
    Mer Lillis <3
     
     
    Han tappade även en mjölktand.
     
     
    Hoppträningarna drog igång igen efter vinteruppehållet!
     
     
    Vinterridning snön.
     
     
     
    Det var väl typ det. Lite vinter, rätt mycket hästar, nytt år med nya planer och mål.

    Busbilder #1

     
    Ser ni denna blick?! Det vänligaste (med en skvätt förväntan, hehe) som vandrat på fyra ben. *smälter*
    Det är den första bilden jag tog idag. Det är alltså den blicken jag möter varje dag <3
     
     
     
     
     
    GammelPärl. Så enormt mycket päls. Och övervikt, och svank. Men fortfarande världens bästa Pärl!
     
     
     
    Den enda bild där Latoya var i rörelse snabbare än skritt, haha!
     

    Bus i hagen

    Nej, alltså ren isgata, dessutom knöligt efter slask som frusit är inte ridvänligt över huvud taget med hästar skodda efter sommarväglag. Jag tror inte ens att jag har isbrodd? Köper ju bara det antal jag behöver och kastar dem tillsammans med de skor de är monterade i, dvs behåller inga, på vårkanten. Det är ändå inte lönt för de är så slitna att de inte går att få loss. Det blir till att införskaffa nya och brodda till morgondagen, för då måste det ridas! Lär få packa med en hovkrats i fick med, för styltor lär vi också få brottas med. Det är alltid detta ofog innan snösulorna är på, trots att det inte någon överraskning att vi får vinter varje år.
     
    Idag busade vi i hagen och Aleccis var på rejält bushumör! Hon sprang gärna och bockade loss en hel del. Mycket riktigt var dock gensvaret svalt från de andra båda. Men kolla vilket fint ljus det blev en kort stund innan solen gick ner i eftermiddag! Synd att motivet inte var roligare än två hästar dränkta i en rudbal, hehe.
     
     
     

    Snö och minusgrader

    Planen idag är att hästarna ska gå efter förutsättningarna. Det vill säga; är det ens möjligt att ta sig ut från hagen utan att halka och bryta benen utan snösulor och broddar så ska det motioneras. Gör det inte det så får jaga dem lite i hagen bara, haha. Eller rättare sagt, den enda som går att jaga är Aleccis och då kommer Latoya bli avis och haka på, medan Pärla kommer stå och kolla på. De är rätt förutsägbara, haha.
     
    Helst vill jag att Aleccis går en lugn sväng i jogg-style, och Latoya går normalt. Men håller det lite öppet. Det är inte hela världen om det inte blir ridning idag. Har inte alls räknat med dessa snömänger eller ens minusgrader, och definitvt inte dessa i kombination. Så jag ligger lite efter. Äsch, sånt som händer.
     
    Annat på dagordningen är ladda diskmaskinen, handla, laga mat(!) och ta tag i lite grejer på datorn. Denna dag kommer gå den också. Förresten så började jag min dag med att motionera en halvtimme på crosstrainern. Den var rätt dammig, haha. Men känns skönt såhär efteråt. Borde verkligen använda den oftare.
     
    När en morgon i Kalmar levererade ögongodis.

    Resultat från Växjö med Aleccis

    Tidigare i veckan så fick jag meddelande om att VRF kommit till final i div II, men inte hade ett komplett lag till den tävlingen. Givetvis kunde jag ställa upp med Aleccis - nemas problemas! (Vi har dubbelkollat med SvRF, Smålands RF och läst alla regler vi kan hitta och lagledaren ringde även för att vara helt på den säkra sidan. Och det stämde; det finns ingen uppklassning på häst, så som det finns på ponny.) Eftersom vi ändå aldrig hoppade runt gårdagens andra klass så kändes det inte så himla farligt ändå att åka på tävling två dagar på raken. Det är ju bara som ett meeting typ.
     
    Väglaget var det sämsta hittills som jag kört till tävling. Decimetervis med slask och även fruset under emellanåt. Det gick i 70 ner till Växjö (där det för övrigt var mycket mildare och mer regn-gegga än slask-gegga, även att det singlade ner små snöflingor större delen av tävlingsdagen), och jag såg till att köra med nästan en timme tillgodo.
     
    Men visst var det tävlanden som avstod. Till start var vi tills slut endast fyra lag, dvs typ hälften av startfältet! Så även om jag startade som tredjeryttare hade jag ändå rätt tidig start, sett till urlastning av häst och den biten. Men det löste sig då jag fick hjälp att hålla och skritta fram vid bangång av en klubbkamrats föräldrar. Snällt! :)
     
    Jag vill även denna gång ge en känga till Växjö för deras dåliga tävlingar. Jag är annars försiktig med att klaga på människor som ställer upp och kämpar för "oss andra" - men planering och information är under all jävla kritik! Det finns inga banskisser, är dålig info om starttider osv. Dessutom stod det en dryg och riktigt gapig funktionär på framhoppningen. Man ba ":)))". Men utöver det så vill jag inte klaga. Anledningen att jag grämer mig så om information och planering är att jag har ett nästan skadat stort kontrollbehov. Det är ENORMT. Jag måste ha stenkoll. Definitivt när jag åker själv och ska kombinera hästen och allt det innebär, med övrig koll; typ hinna gå banan. Bläää. Jag blir... en annan version av mig själv. Skulle någon sätta på sådana där "avläsningsmakapärar" på mig så hade de garanterat indikerat på stress, och ja, till viss del. Min energinivå höjs och på sätt och vis blir jag stressad, men jag känner mig inte stressad - bara typ virrigare än vanligt. Är fortfaranade på bra humör, men ändå så man vill skjuta sig i huvudet för att det inte går att greppa helheten av... hela tävlingen. Äsch, nu ångrar jag mig. De kämpar på och sliter, och gör givetvis sitt bästa. De ska inte ha skit för det. (Bara lite.)
     
    Över till själva ridningen då. Jag fick en framskrittad häst att sitta upp på efter bangången. Rullade igång i trav och galopp, och fick snart inta framhoppningen. (Bara ett varv, ofc. ":)))", haha, men det var faktiskt inte så farligt. Vi var inte så många så det störde för en gångs skull inte.) Aleccis kändes okej, men jag kände mig inte helt "klar" rent ridmässigt. Det är en liten del av ridbanan som får agera just ridbana på framridningen eftersom den andra är parkering och det blir väldigt trångt där inne väldigt fort med många ekipage så det är på det viset jag inte kände mig "klar" med själva framridningen. Det var svårt att komma till ridning. Hon gick som en klocka på hindren, inga konstigheter.
     
    105 cm lagklass final i Div II bed. A:1a
    Ni känner säkert igen känslan av att man så gärna vill göra bra ifrån sig (eftersom det påverkar andra också) och bara för det så ändrar man på saker och blir "överförsiktig" osv. Det var exakt vad jag gjorde. Red på ettan, höll, höll och höll mot tvåan. La henne för nära och kände mig väldigt framåtlutad i språnget och som att jag var för snabb med överlivet så hon inte fick tillräckligt med höjd. Red inte bra till trean heller och vägen fyran-femman blev inte så snygg men där började det i alla fall flyta på. Resten gick bra, och kändes bra. 4 fel.
     
    Laget slutade på 8 fel och en tredjeplats. Väl kämpat men lite stolpe ut, kan man väl säga. För min egen del kändes det rätt kasst. Vi ska inte hålla på att riva när hindren ligger på runt metern. Men det är en konst i sig att rida på lägre hinder när man är van vid större. Just den där balansgången "ingen respekt för hindren"-slarv till "vart fan är hindret/avsprångspunkten"-överförsiktighet. Jag fick helt enkelt inte till det.
     
     
    Bad om att få hästhållarhjälp vid nästa bangång då jag var efteranmäld och skulle starta allra först. Red fram en andra gång och tog oxern två gånger då räcket var paxad och nedgrävt under markytan. Jag, som är själv, själv, själv på framhoppningen äääälskar verkligen när medhjälpare paxar hinder långt innan ryttaren ens är redo att böraj hoppa fram. Vad fan liksom? Haha, aja, jag klarade mig denna gång också och Aleccis var riktigt vass på hindren. Kändes bra! Gick banan (som var väldigt lik den första) och hade min plan klar. Satt upp och red in.
     
    110 cm bed. A:0/A:0
    För att vara på den säkra sidan och inte göra om gårdagens tabbe så rullade jag lite i galopp innan jag styrde mot hindret. Aleccis var laddad! Hoppade ettan, red ut vägen ordentligt mot tvåan (samma linje och samma hinder som vi rev i klassen innan), red på de fem som det skulle vara, runt och hoppa 4-5 också samma som innan. Inte vacker väg men sex språng gick vi på. Det var en svår väg och för att klara hindret så kan jag inte riskera att hon bjuder på fel och då blev det lite innerkurva och inte helt rakt på femman, men ändå rakare än gången innan. Kombinationen var hinder nummer sex, fem språng till sjuan som också flöt på bra. Hon kändes jättefin! Åttan var sist ai grunden, fem galoppsprång till nian som vi också red på (nöjd med att vi satte alla distanser lätt som en plätt!). Jag fick den där känslan som jag har fått när vi verkligen har kunnat leverara och vunnit många gånger, så det kändes inte alls omöjligt att rida till en placering, eller till och med en vinst. Jag vet ju att hon är farligt snabb när vi krigar tillsammans. I landningen över nionde hindret så öppnas mitt armbandsur (det är lite för stort och vrider sig ibland, spänner jag då muskeln på ett visst vis - går inte med flit, men har hänt tidigare på hoppträningar - så öppnar sig knäppet och det gjorde det nu. Det störde mig och jag tittade ner för att se så det skulle hänga kvar. Vilket är så jävla dumt för så länge jag håller i tygeln så hänger klockan kvar på armen! *pucko* Men att ta ner blicken störde mer än det borde. Jag måste hela tiden vara flera steg före A i tanken och det var jag inte nu. Red mot kombinationen och såg att vi kom i ett läge där det fanns två alternativ; hon hade kunnat ta av och gå lite stort in, eller också hade jag utan problem kunnat sitta upp, hålla om och låta henne ta ett kort steg vilket hade gått bra då det var ett räcke in. Så hade hon fått sträcka lite på sig och stretcha ut över oxern, men det är inte ens svårt/jobbigt för henne över dessa hinder. Det hade absolut varit ett klokare beslut att välja det sistnämnda, men jag lägger fram min hand (för att inte störa A när hon skulle behöva ta av lite stort) men släpper ju samtidigt stödet och A förstår inte vad hon ska göra. Stannar lite snopet och ärligt talat så är jag rätt bra på att sitta kvar när det tar stopp och detta stopp var inte ens kraftigt. Ändå så åker jag av, haha. Minns verkligen hur det inte finns något att "möta"/hålla fast/bromsa min energi mot precis när jag börjar åka av. Men japp, tugga sand blev resultatet. Så surt när vi hade tänkt att göra en bra runda ;) 0+ute.
     
     
    Just då var det surt och svordomar (fast mycket klappar på hästen. Hon är bäst och det var såklart inte hennes fel på något vis), men ganska snart så byttes det ut. Jag är JÄTTENÖJD med grundomgången. Vi hade ett tempo som hon är bekväm vid, och ja, jag kan ju faktiskt rida henne i det tempot: jag hinner balansera upp och hinner bli klar innan hindren. Dessutom fick hon bara bra avsprångspunkter tills jag tappade bort mig. Detta är ytterligare ett bevis på att vi mååååste rida framåt. Så är det bara. Dessutom märkte jag att jag pratade med henne, och det är svårt att göra på beställning men jag vet att det också är ett framgångsrecept för oss. På så vis andas jag och "tänker högt" är tydligen till min fördel. Trots resultatet är detta helgens bästa runda, även om känslan i gårdagens 110 också var kanon. Jag är så nöjd med Aleccis, och nu måste jag se till att befästa denna tävlingsgalopp igen. Den har visst försvunnit lite i "närminnet". Hoppning är en färskvara, oja, och även tävlandet.
     
    Vi hade bättre väglag på hemvägen så hem tog vi oss också helskinnade. Dessutom hade gubben inte bara hämtat mina vinterdäck på däckverkstaden utan även bytt på vinterbilen. Gött mos! Firade med lite lek på kvällskvisten, då det frös på under kvällen. Fruset slask blir jämnhalt och perfekt att svarva in däcken lite. (Är rätt lyxigt, och lite dumdristigt/slösaktigt att sladda upp splitter nya vinterdäck för några tusen. Inte lätt att vara långsiktig alltid, haha. Men nu spårade vi ur lite här...)

    Resultat från Jönköping med Aleccis

    Lite bitter och sååå....
     
    Kom ut till stallet i regnet och möts av en helt jävla genomgeggig häst. ROLIGT. (Den enda nackdelen med lösdrift, haha.) Gjorde ett tappert försök att dra över med en rotborste men det var bara att packa med hela lasset med borstar och hoppas på att hon hinner torka på vägen. Hade rätt sen start så det gick betydligt bättre att borsta på plats. Lucky me.
     
    Aleccis var nästan lite slö på framridningen. Slö med hennes mått mätt alltså. Men hade betydligt mer glöd i röven på framhoppningen. Jag satt bara upp, var noga med att spänna upp magen och även att hon attackerade hindren så fick hon bra språng och det kändes bra.
     
    110 cm A:0/A:0
    Kom in på banan och fick en helt annan häst med ytterligare några snäpp högre energinivå. Hon blev så taggad! La en stor volt innan vi red på första; oxer på diagonalen, runt och hoppa linje på långsidan, sex galoppsprång. Råkade rida på sju. Vidare mot nästa linje, andra diagonalen, sex galoppsprång. Denna gång ville jag rida på sex språng, så lät henne rulla lite mer. Aleccis blev därför lite väl snabb i språnget och var i med bak. Klonken var en 50/50 ligga kvar eller falla, men den stöp i backen. Runt och hoppa oxer upp, typ på kvartslinjen, bruten linje mot räcke, sju språng. Kombination på långsidan, oxer in och räcke ut, två galoppsprång. Styrde även på första i omhoppningen som låg på båge fem galoppsprång, lite dolt bakom sexan - vilket inte blev så graciöst. Det hindret kom fort bakom. Gick i mål med bra känsla. Hon låg på rejält men sådan blir hon ju lätt efter att inte ha tävlat på ett tag. 4 fel i grunden. (Fick inte någon film... Bitter.)
     
    Veterinärbesiktning, vatten, mat och vila i några timmar. Sedan ut igen. Hon kändes bättre på framridningen nu, och kändes bra i allmänhet. Banan kändes inte oövervinnerlig. Faktiskt inte superstor, men svårigheter med kombination fem galoppsprång på bruten linje till ett räcke, trippelbarr till räcke och samma linje som i första klassen; kombination mot räcke, lite dolt, på fem språng. Det kändes som det var våra största svårigheter, men inte omöjligt utan snarare som en rolig utmaning och ja, det kändes bra, bra, bra.
     
    Hoppade fram och fick ett dåligt språng för att folk är idioter ":)", och springer i vägen mitt framför hindret när man har ropat att man ska hoppa. Ska man vara bland ekipagen får man ju för fan vara lite uppmärksam! Resten var dock bra och hon var fin på hindren. Inga konstigheter med galopp, distanser eller ögat. Red ner och höll mig i ordning.
     
    120 cm A:0
    Uteslutna på första hindret. Alltsååååååå... Så jävla knäckande. Förstod fan inte ens vad som hände? Jag gjorde som innan? Hon gav inga som helst antydan på att stanna, förrän hon kostade sig precis när hon skulle ta av - som vanligt. Såg sedan på filmen att jag ju rider i ett jävla undertempo!!! Alltså WHY?! Har jag inte lärt mig någonting av våra år tillsammans. Bläää. Så jävla dålig. Klantigt. Orutinerat. BITTER.
     
    Sådärja, bara att lägga det bakom sig och blicka framåt. Vi är allt lite rostiga. Det är ingen hemlighet att vi är som bäst när vi tävlar mycket. Sanningen att säga får vi faktiskt ett nytt försök i morgon igen. Då blir det skärpning!
     
    Aleccis fick inviga det nya (svindyra) schabraket idag. Jag trodde inte det skulle gå ihop sig helt med hennes färg, men jag gillar färger och jag gillar grönt så vem bryr sig. Blev ändå positivt överraskad. Hon är fin i grönt! :D
     

    Nej till detaljklippning

    Jag ser mig som en hoppryttare som "satsar så mycket jag kan", men jag vågar inte kalla det för satsning när någon som faktiskt satsar, hör. Tidigare har jag nämnt vad det är som gäller för min del, och jag står fortfarande kvar vid det; jag vill komma så långt jag kan, men utan att kompromissa bort det viktigaste i hästarnas liv. Det vill säga hela deras livsstil. All deras utevistelse, och kontakt med varandra. Rent konkret innebär detta att jag för allt i världen inte vill stoppa in mina hästar i box varje natt. Och defintivt inte med galler mellan varandra. Ohumant.
     
    Genom att de får vara ute hela tiden så får jag helt fantastiska hästar. Jag tror, och hoppas, att alla ser lyckliga, välmående hästar när de tittar på sina hästar men då ska vi veta att de är vanedjur. Ja, de "vill gå in" när klockan slår 13, 16, 18, 20, eller 23 - beroende på vad som alltid, alltid, alltid är planterat i dem. De "vill gå in" för att det finns mat där inne. Well, om så inte vore fallet; sluta mata hästen inne alternativt lämna samtliga dörrar öppna och se var hästen tar vägen efter den har ätit upp sitt mål (förutsatt att den inte är lärd att stanna kvar inne förstås). Jag över övertygad om att den inte kommer stanna kvar där inne. Sedan kanske inte alternativet (en otäckt liten hage) är drömmen heller, men i teorin - om alla hästar gick i flockar över stora, kuperade marker. Det finns inget snack. Jag tror inte på att den sportavlade dressyrhästen skulle få panik och blablabla. Vänj in den bara. Precis som den blir invand vid att gå i, i mina mått mätt, en sjukhage året runt. Men samtidigt - nej, den lider inte. Inte "aktivt" i alla fall. Man ska passa sig för att tycka synd om våra svenska, välmående djur. Även den mest puttinuttiga häst lever världens glassigaste liv jämfört med djuren utomlands. Det är värt att ha med när tankarna drar iväg.
     
    Pärla, som inte längre rids regelbundet utan är pensionär med sin ålder, får ha sin enoooorma päls i fred. Och även hovarna. I min värld är det en självklarthet att det naturliga kommer först om vi inte "brukar" hästen så den därför behöver en annan behandling. Det skulle inte falla mig in att klippa henne, om hon nu inte skulle få någon form av sjukdom i pälsen eller liknande. Jag sträcker mig dock så långt att jag möjligtvis kan tänka mig att klippa henne senare för att underlätta pälsfällningen för henne. Men that's it. Varför klippa hästen när det inte behövs? Hur man än vrider och vänder på det så är det sämre för hästen att gå klippt och täckad än vad det är att den har sin päls. Det gäller precis överallt förutom såklart när vi vill träna den. Sen är det ingen hemlighet att jag hellre hade haft henne klippt av rent estetiska, väldigt, väldigt egoistiska, skäl - och just därför kommer hon absolut inte klippas. Hon går ju inte heller skodd längre, av samma anledning. Hovarna mår bäst av att få vara som de blev tillverkade. Men bara till den grad att det fungerar. Hade det inte fungerat hade jag sett till fungerande alternativ, typ fortsatt sko eller skaffat sådana boots som täcker hela hoven.
     
    Att sedan ha hästar på lösdrift och kombinera amatör-hård träning är efter mina tio år inte så svårt det heller. Jag skulle givetvis ALDRIG i helvete ens fundera på att klippa hästens ben. Hästen kommer gå och stå i snö (förhoppningsvis, får jag väl ändå säga. Hellre snö än gegga...) i några månader - och den kommer nästan inte ifrån snön. Mina väljer i alla fall inte att gå in och stå och glo i lösdriften vintertid (det gör de endast på sommaren) - och skulle de göra det, så torkar de inte ändå. Det är för fuktigt i luften vintertid i den här delen av landet. Nu har hästen inga muskler nedanför "knät"/carpus, but still. Det är fortfarande en levande varelse med blodcirkulation och "levande material" - att sedan klippa bort dennes enda skydd är bara... brutalt. Faktiskt. Benen är fuktiga i stort sett hela vinterhalvåret, i all fall de "vintrigaste" månderna, och att därtill tvinga in snön inpå benen är inget jag skulle välja att utsätta mina djur för, när de som sagt går ute dygnet runt. Det är på sätt och vis tillräckligt illa att klippa resten av kroppen - men samtidigt är det inget jag funderar över alls. Kroppen klipps för att jag ska kunna träna och tävla. Benen sparas för att det inte påverkar träningen. Enkel matematik.
     
    Sedan att jag snarare påstår att det är en politisk ståndpunkt gör det bara roligt, tycker jag. Flickor ska inte behöva raka benen, duh. ":)"
     
    För att fortsätta på det estetiska planet är det dessutom det fulaste som finns att klippa benen på en häst av kallblodstyp - exempelvis fjordingar. De blir så gräsligt oproportionerliga att det borde vara straffbart, hehe. Spinkiga varmblodshästar är inte riktigt samma sak. Det är fortfarande onödigt, men det skär inte i proportionerna på samma vis.
     
    Men jag har väl också fallit för grupptrycket, eller något. Har ju tidigare sparat pälsen på hela hästens huvud, men numera klipper jag ganascherna - av just den anledning att det är snyggare så. Tragiskt att man blir så påverkad av ytlighet, men det är väl bara att sucka och konstatera. Ytligheten finns med oss överallt i samhället.
     
     

    Viktigt med djur

    Jag kollade på systrarna Elfstrands senaste video i morse; "Allt om Abbes bortgång". Det spelar ingen roll om det är någon annans djur. Shit vad man lider när det talas om djur som tas bort. Fy fasen. :( Men det blir väl så när det finns med i livet, så nära. Djuren är så himla viktiga.
     
    Den P&J som skulle äga rum idag är inställd på grund av vädret. Så det blir inget med det. Jag ska snart ta mig ut till djuren i den snö som faller och rida Aleccis. Hade gärna fortsatt att rida henne på ängen i dag också, men risken finns att det är halt, så därför rider vi bara rakt fram på byavägarna istället. Hoppas på att det är en bra uppladdning inför morgondagen.
     
    Känns skönt att transporten är redo med vinterdäck, och en av bilarna har också vinterdäck så det får väl bli att jag tar den att dra med i morgon. Måste också ringa däckverkstaden som inte har ringt ännu... Blir lite orolig att informationen inte har gått fram. (Var en vän till snubben som har verkstaden som tog emot däcken.)
     
    Håller tummarna för att veterinären inte är lika nojig som jag är över Latoyas sår...
     
     

    Det går inte så bra

    P&Jen i morgon hänger jävligt löst nu. Jag känner inte att jag har full kontroll på Latoyas sår, så därför kommer veterinären ut i morgon som ett livs levande wikipedia och hjälper mig i rätt riktning. Men jag har ridit henne hela tiden som vanligt (obs, inte veterinären HAHAHA, så jävla orumsrent), så hon är inte döende (inte veterinären där heller, heeeehee). Red i skogen idag och så långt är hon sitt vanliga, trevlig jag att sitta på.
     
    Aleccis gick på ängen och var förvånansvärt fin! Om sanningen ska fram så har jag av säkerhetsskäl bara ridit henne uppbetslat sedan hennes vila, men idag så ville jag känna mer på ridningen och då blev det vanligt hederligt bett. Inte det minsta stark, utan lugn, trevlig och ganska ridbar med tanke på att hon bara gått rakt fram ett tag nu. Vänsterbogen, som är vår största svaghet, lever sitt egna liv så jag la mest fokus på det. Men tänkte även på min sits och mina händer. Nöjd med oss! Förresten så la vi mycket mer energi på skritt och trav, och galopperade inte alls lika mycket som vi annars gör. Ärligt talat hade vi ett ovanligt seriöst pass idag ;) Vågade dock inte trycka på mycket i galoppen för jag ville inte att hon skulle bli hetsig och att hela vårt svinseriösa pass skulle vara förgäves. Nej men jag är nöjd med oss båda idag. Gött mos!
     
     
    Stora Bog och Lilla Bog. Var inne i täckessnack och jag påpekade den där lilla detaljen att de båda bruna är väldigt olika stora framtill. Jag vågar inte ens prova Horseware's täcken på Aleccis. Hon bär istället Haglunds - och de sitter som en smäck! Latoya ska nog få ett dyrt jäkla Horseware-täcke. Men det vägrar jag köpa någon annanstans än i Ullared. Någon måtta får det ju vara på'at!

    Hoppträning

    Ändrade planer! Båda bruna fick åka och hoppträna igår. Latoya var först ut.
     
    Hon kändes väldigt positiv måste jag säga. Och rätt effektfull. Guppar lite med rumpan och sög mot hindren men attack-springer ju inte. Jag tror inte en enda förhållning på hela kvällen gick igenom, haha. Det kändes i alla fall bra. Men det är tråkigt som fan att vi ligger så mycket efter. Detta dels pga "platsbrist" - är svårt att utvecklas i skogen, men även då hon varit så jävla ojämn så jag har haft fullt sjå att fokusera framåt. Jag är nöjd med henne, hon gör det hon ska och är väldigt okomplicerad.
     
    Först hoppade vi fram på de yttersta bommarna, och sedan alla tre. Efter någon gång så kom vi sjukt obalanserat så jag tänkte strunta i mitten-bommen och återfå balansen för att sedan rida på den tredje bommen och därefter fortsätta och göra nästa varv bättre. Men jag var otydlig och Latoya hade lärt sig vart hon skulle så hon "halvhoppade" glatt över mittenbommen trots kaos. Helt, helt okomplicerad. Hoppar glatt och ja, jag har inget direkt att säga. Det känns bättre än det ser ut, men det är tydligen standard nu för tiden. Ser fram emot P&J på fredag!
     
     
    Aleccis däremot trodde och "räknade" jag med att hon skulle vara uppe i det blå och helt galen. Men näe, hon var typ som vanligt bara. Detta med bommarna är inte riktigt vår grej. Jag BÖR använda innerskänkeln och innertygeln primärt för att böja henne, men då jag svänger henne med ytterhjälper (pga får med ytterbogen, sladdar inte och får ekonomiska vägar i omhoppningar) så blir det väldigt svårt att rida med innerhjälper. Jag försökte verkligen och gjorde som jag skulle, men jag kan ju i ärlighetens namn säga att det hade gått bättre om jag fått svänga med ytterhjälper, haha. Sen hade hon ju inte blivit mjuk i sidorna, förstås - vilket liksom var hela poängen med övningen. ;) Äsch, vi tog oss ändå igenom det, även om jag känner mig lite "klämmig" emellanåt när jag inte riktigt hinner med/får gensvar. Rent fysiskt får jag ändå nästan hela tiden in önskat antal galoppsprång mellan bommarna, och bara det är ju typ en bedrift så som hästen stressar, hehe.
     
    Överlag låg hon på rätt mycket, men sådan är hon ju. De har så olika sätt; Aleccis och Latoya. Både tycker det är roligt, men Latoya är definitivt inte stressad, medan Aleccis direkt går in i den sinnesstämningen. Det är från början en positiv stress (jämför med en ledfull hund), men är snubblande nära negativ stress både en och två gånger.
     
    Hon bjöd på en bra känsla, men jag är inte helt nöjd med min del. När jag tänker på ridning i allmänhet och hoppning i synnerhet så ser jag tydligt vad som behöver ändras - både fysiskt och psykiskt. Men sedan är det som bortblåst när jag sitter på hästen och kvar är hundra ovanor. Jag är så trött på dem! Samma visa gång på gång - och det ger samma jävla resultat. Jag red in Aleccis så hon stannade på det gula och första gången ville jag vara noga med att mjukna så hon skulle få chans att hoppa ett bra språng. I praktiken blev detta ett för dåligt stöd = stopp. Kom en gång till, och höll mer i henne = stopp igen, eftersom jag då la henne för nära. Därefter slogs jag av tanken att jag inte alls gjorde som jag tänkt, och i nästa anridning spände jag magen och hästen går som tåget. Kom därefter ihåg att spänna magen inför resternade språng och ALLT blir då lättare. Distanser, galopp, stöd, sits osv. Jag lyckas uppenbarligen inte plantera detta automatiskt, men måste på något vis få in det i skallen så att det just blir det; automatiskt. Men, trots detta så är jag nöjd med Aleccis. Vi hade bra känsla på hinder och sådant här kommer vi alltid ha med oss. Det spelar ingen roll att hindret ligger på 95 cm. Rider jag skit, så lämnar hon inte marken. Jag ska nu verkligen, verkligen ta med mig detta - spänn magen, latmask!
     
    Har inte med stoppen på film för jag orkar inte med den "omedvetna belastning" jag får när det händer. Säga vad fan man vill, men jag känner vad som händer där uppe på hennes rygg, och så länge har vi känt varandra nu att jag vet vad jag gör för fel och känner direkt vad konsekvensen blir - sen att jag gör om det gång på gång är inte så himla roligt, men det är väl mänskligt antar jag. Det handlade inte om att jag inte såg distansen, det var anridningen som sög.
     

    Hästar och bilar

    Med en bankade huvudvärk och dåligt skött kost samt vätska hade jag utan problem saker på min dagordning att fylla ut dagen med. Först stallet; Latoya gick i byn - dahlsedan + flugeby. Vi red nästan den svängen "normalt" idag! Det var inte mycket stanna-upp-och-glo, utan tempo. Kul! Hon kändes trevlig, trots rejäla vindar och snö på tvären. Duktig häst!
     
    Aleccis gick skogen och därefter byn. Försökte hålla henne lugn, och med tanke på gårdagens "klämmiga" ridning som jag inte är så nöjd med, så la jag stort fokus på min sits idag. Jag sitter riktigt illa och faller lätt fram så fort jag inte tänker väldigt aktivt hur jag sitter. Ibland räcker inte ens det, utan när jag anser mig sitta bra och rider förbi ett fönster som jag kan spegla oss i, så ser jag att jag kan sträcka på mig ytterligare lite till. Det kändes ändå bättre och jag ska fortsätta tänka på hur jag sitter!
     
    Vad gäller Aleccis så försökte jag verkligen hålla henne lugn idag. Det gick ändå rätt bra faktiskt. Det var lugnaste rundan vi har gjort på rätt länge, haha. Gick att hålla henne i trav när jag ville trava och så. Hon är så fantastiskt energifull. Bara maaaatar på framåt, med spetsade öron och, ja, det gör henne rent jävla lycklig att få springa. <3 Men ändå under mer kontrollerade former. Kändes bra!
     
    Flyttade därefter runt alla mina fordon (nåja, tre av dem i alla fall) till deras "vinterplatser". Transporten står vanligtvis i lite backe, så den får jag inte loss när det blir halt. Därför ställer jag den vintertid där jag vanligtvis parkerar bilen, men nu har min älskade, kära blå classic stått där, och vinterbilen bredvid. Så efter tvätten i förrgår får jag väl anse classicen som redo för "vinterförvaring" (... om den ens blir kvar. #heartbroken), och den får stå där transporten står. Så nu står transporten där den "ska" stå på vintern, för att jag ska kunna få loss den. Och bredvid får bli vinterbilens parkering när jag är hemma. Hemma ja, home is where the horses are. Jag bytte till vinterdäcken på transporten med, om det nu fryser på och blir vinterväder i helgen. Man kan aldrig ha för många hästar, eller bilar. Just sayin'
     
    FAVORIT

    RSS 2.0