• START
  • OM MIG
  • ALECCIS
  • PÄRLA
  • LILLIS
  • Skänkelvikning med bensprattel

    Att det ska ta sådan tid att friskna till? Jag tänkte att det skulle bryta ut på tisdagen, bli bättre på onsdagen och att jag skulle vara frisk idag. Meeen, tvärtom. Jag vet inte ens om jag kan kalla mig bättre än. Fan vad jobbigt det är!
     
    Dressyrade en sväng med Aleccis innan. Så länge man inte är döende så ska hästen motioneras. Punkt. Det gick mycket bättre idag än igår. Bättre händer! Men hon var pigg och ville bara galoppera, så helt överens om gångart var vi inte hela tiden. Men huvudsaken är att det gick och kändes bättre idag! Imorgon blir det raka spår med inslag av stor volt på en äng för lydnadscheck och uppladdning inför lördagens tävling. (Och fan ta dig kroppjävel om jag inte är bättre då!)
     
     
    Jag orkar inte ens lägga in fler bilder. Så det får fan räcka med denna. Over and out.

    Latest news

    Den senaste uppdateringen lyder som följer;
     
    Nya hästen lastas på söndag och påbörjar resan till Sverige. Anländer troligtvis på måndag. Vilket passar mig skitbra! Nästa vecka är kortvecka vilket innebär att jag är ledig mån, tis, jobbar ons, tors, och är ledig fre, lör, sön. Så i och med att jag ledig hela måndagen kan jag ta emot henne när hon kommer. Alltså jag är så himla spänd (I positiv bemärkelse) och spricker snart av längtan!
     
     

    Bilder från ett mindre bra dressyrpass del 3

     
     
     
     
     
     
     
     
     
     
     

    Ett mindre bra dressyrpass

    Jao, som bilderna redan skvallrat om så gick det inte så bra idag. Mycket hand - det är så jag sammanfattar det. Uppladdningen just till detta pass har ju varit vila fre och lör, galopp sön, uteritt utan krav med skarpare bett igår mån, vila tis pga sjuk, och så dressyr idag fortfarande sjuk. Hon var pigg, och vi var båda rostiga.
     
    Jag orkade inte rida ihop henne och då när hon tuffade på så försökte jag (inte med flit) rädda genom att rida med mycket hand. Inte bra på något vis, men det kom verkligen fram hur svag jag är i kroppen och hur långt vi har kommit när jag orkar rida. Jag mår ju fortsatt dåligt, och fick vila en hel del under passet. För när ridningen klaffar med sits och energi, så är hon som sagt supermjuk i munnen. Men där var vi verkligen inte idag.
     
    Jag kände ju hur jag red med mycket hand, men lyckades inte lösa det så det blev som det blev. Imorgon ger vi det ett nytt försök och då ska jag ge mig fan på att inte rida med så jävla mycket hand!
     
     

    Bilder från ett mindre bra dressyrpass del 2

     
     
     
     
     

     
     
     

    Bilder från ett mindre bra dressyrpass del 1

     
     

     
     
     
     
     

    Stam

    Jag kan ingenting alls om stam, men vissa namn har jag sett och känner igen. Det är ungefär på den nivån det ligger. Eftersom jag har något som kan liknad vid korvstoppning i hjärnan såhär i sjukdomstider så gör jag det lätt för mig och bjuder på lite stam istället. Det säger inte mig så mycket, som sagt, men jag har googlat fram bilder genom hästarnas namn. Samtliga hingstar nedan finns i min nya hästs stam på närmre håll eller längre bort.
     
    Hingstens sida:
     
    Lord Leu
     
    Lord Sinclair I
     
    Lanciano
     
    Landino
     
    Landgraf I
     
    Ladykiller
     
    Capitol I
    Bildresultat för capitol I
     
    Pilot
     
    Capitano
     
    Stoets sida:
     
    Non Stop R
     
    Lux Z
     
    Irco Marco
     
    Lord Calando
     
    Irco Polo
     
    Lombard
     
    Marco Polo
     
    Lord
    Lord HERO
     
    Ahorn Z
    Bildresultat för lord calando
     
    Jag vet inte riktigt hur man ska skriva det korrekt, så nu är de bara uppradade. Dessutom är det ju lite andra hingstar också inblandade, men dessa upplever jag väl lite mer välkända och etablerade i hästsportaveln. De som står med finns från första till fjärde led.

    "Usch, det gör ont i hjärtat"

    Ingen i ridsport-Sverige kan ha missat händelsen på framhoppningen sista dagen under Göteborg Horse Show. Även jag syftar på hur den franska ryttarinnan valde att reagera efter att hennes häst snubblat.
     
    Hon travade fram hingsten på långa tyglar när han råkade snubbla och gick ner på knä. När han kommit upp igen så ser hon över honom uppifrån och ger honom sedan en rejäl avhyvling i form av rejäla sparkar i magen med sporrar och fruktansvärda ryck i munnen. Detta upprepas ett par gånger, även när de är längre bort i bild.
     
     
     
     
    SVT-kommentatorn Lotta Björe kommenterar detta med att hingsten inte var vaken och att det var tur(!) att han(!) inte skadade på sig själv och sin ryttare(!). Men även att han gick och "brötade på" och behöver veta vem som är chef. Det var alltså bortförklaringar och försköningar av ryttarens behandling.
     
    Hon har senare skyllt på att hon inte uppfattade vad hon såg men var tvungen att kommentera på de fem sekunderna hon hade. Jag känner personligen att många andra hade reagerat med; "oj, vad hände" eller redan direkt att det inte är ett okej beteende, oavsett om hästen faktiskt hade gjort detta med flit. Helt och hållet obefogat! Få av oss hade direkt, utan källa, reagerat med att bortförklara behandlingen hästen fått.
     
    En annan vinkel jag har av just detta beteende är att om vi ryttare av någon anledning behöver tillrättavisa (eller för all del berömma!) så har jag, dels av sunt förnuft, men som även lyssnat mycket på djurfolk av olika status; allt ifrån forskare till div djurcoacher, fått lära mig att gör djuret något bra så måste man berömma direkt. De glömmer snabbt och det är väldigt viktigt att man hela tiden är "med" för att kommunicera optimalt med djuret. Men hund har man ungefär 5 sekunder på sig att berömma/tillrättavisa, medan med en häst har man bara 3 sekunder på sig. Därefter är hästen "nollställd", eller hur man ska förklara. Beröm/tillrättavisning måste hänga ihop med beteendet direkt! I detta fall, OM vi nu leker med tanken att det mot all jävla förmodan hade varit hästens fel och den "behövdes" tillrättavisas, så är det för sent i detta fall. Så både obefogat, vidrigt skött och helt utan djurkänsla/-tanke.
     
    En kinesisk ryttare med en ny häst råkade ut för ett stort misstag inne på banan i fredagens första del av finalen. Det syntes att de inte var helt sammansvetsade redan tidigare i banan, men efter ett hinder fick han hästen att landa i fel galopp och tappade linjen helt. Det var en båge mot en oxer - tre galoppsprång - kombination oxer - räcke. Han försökte desperat lösa situationen men red in hästen i ett obefintligt läge. Hästen försöker ta av mer eller mindre i 150-oxern och det blir plockapinn och bensprattel av allt ihop. Han tappar all energi i ladningen och går ner i trav, ryttaren försöker desperat lösa situationen på nytt och samlar ihop hästen, fattar ny galopp och fortsätter rida på kombinationen - som hästen klarar och sedan rullar de på igen. Resten av rundan red de felfritt, både före och efter detta misstag. Hur Lotta kommenterade detta? "Ojojoj, stackars häst" och "usch, det gör ont i hjärtat". Nej, det är inte optimal ridning och man måste hålla en hög standard för att vara med på denna nivå - men det var en olycka/misstag som ryttaren gång på gång försökte lösa. Och han hade ingen tid, då det som sagt var tre galoppsprång från oxer till kombinationen. Inte försvarbart må vara hänt, men jag tycker Lottas syn på ridning och ridning är under all kritik. Gör det ena ont i hjärtat så gör definitivt det andra det, och lite till!
     
     
    ILLA Penelope och ILLA Lotta.

    A som i... alvedon

    Igår hade jag så sjukt ont i ryggen och axeln, samt vänster armbåge. Bältet som bara hängde/låg emot axeln smärtade som fan och ryggen var sjukt skum. Blev värre resten av dagen sedan. Detta toppades av ett sådant jävla feberanfall med yrsel. Sjukt jobbigt. Tog därför en lång, varm dusch, en Alvedon och la mig förhållandevis tidigt; 20.15
     
    Hade därefter en riktig helvetesnatt! Frös något hejdlöst, hade så himla ont i kroppen och huvudet. Det kändes som att alvedonen räckte i 4-5 timmar, för det var med sådana spann jag vaknade och inte kunde somna om igen förrän jag tagit en ny tablett. Klockan ringde 05 för jobb, men det fanns inte en chans i världen. Var så nära att spy, plus det andra då, så jag vågade inte ens försöka. Annars jobbar jag hur sjuk jag än är - mjölken måste in. Fick ringa och väcka chefen som tog mitt pass i stället. Därefter försökte jag somna om igen. Runt 10-tiden vaknade jag igen, och vred och vände på mig för att försöka somna om. Omöjligt. Försökte någon timme, men tog mig sedan till soffan för ett nytt försök. Alltså det var ett helt företag bara att flytta på sig... Har nu försökt sova desperat hela dagen, med blandat resultat. Hjärnan är utsövd, men kroppen är rejält sliten så det går sådär. Jag är så understimulerad i skallen. Dessutom vrålhungrig (åt aldrig någon middag igår för jag började må så dåligt), men vågade inte äta pga illamåendet och yrseln. Efter några timmar gjorde jag en liten portion havregrynsgröt varav halva gick ner sen kom kräksreflexerna. Suck. När man vet att man måste ha näring, men inte lyckas få i sig..! Irriterande. Någonstans vet man ju att det inte kan bli sämre i alla fall av att äta, men svårt är det. Försökte ytterligare någon timme efter det tag en väldigt, väldigt kort promenad runt kvarteret. Måste ha luft. Det gick sådär. Haltade fram i pensionärstempo och halvvägs hängde jag på ett elskåp för att vila. Har sedan jag kom tillbaka igen försökt sova vidare. Återigen med blandat resultat. Har fortsatt frusit som fan men fick precis nu ett jävla svettanfall - alltså jag orkar inte!
     
    Regnskurar, sa väder-widgeten. Sol med lite moln sa vädret. Så jag har dessutom haft pissigt dåligt samvete hela dagen för att hästarna har tvingats gå med täcken. Men jag har inte varit kapabel att göra något åt det. Alltså jag tänker inte köra bil i detta tillstånd, och jag vet inte om jag ens hade lyckats ta mig upp till hästarna och sedan släpa på täckena, för att inte tala om det jobb det är på kvällen sedan när de ska bli rena igen. Nej, det har varit väldigt jobbigt att veta att de gått varma idag... Får snart skjuts ut för att ge dem vatten och hälsa på dem, och det måste jag klara av hur lång tid det än kan ta. Det är ju hästarna som är mitt batteri, så jag längtar innerligt tills jag kan insupa deras doft och glada blickar. De har tyvärr givetvis fått vila idag, något annat är helt otänkbart så som jag mår.
     
    Men igår var vi ute efter jobbet i den goa vårsolen (som värmde riktigt gott!) och tog en längre uteritt på 1,5 timme med Ida och Pärla. Mycket skritt blir det den svängen, men där det inte går att skritta var det fan full gas. Inte med flit, bör tilläggas. Aleccis var skitpigg och jag är glad att jag misstänkte detta och slängde på Nathe-/flippanbettet innan vi red iväg. Men det var nätt och jämnt att hon höll sig inom mina riktlinjer ändå. Jaja, vem älskar inte fart? Mådde förövrigt prima just då, men fick slängen av sjuka när jag kom hem.
     
    Så, nu har jag tyckt synd om mig själv tillräckligt. Jag är glad att det är långvecka så jag är ledig ons-tors för då ska jag kurrera mig, men hoppas såklart att jag kan rida. Det gör mer nytta än skada, är jag övertygad om. Behöver ju inte rida hårda pass, utan bara sitta på och få känna kärlek till min livsmotivation.
     
    Fart - när hästen själv får välja!

    Att bara rida en häst

    Jag blir allt lite stressad inombords att bara ha en häst att rida och träna med. Det är rätt skumt, för vad gav Lillis (och Pärla) mig egentligen? Svaret är rätt enkelt, men svårt ändå: jag fick ridtimmar. Timmar som räknas. Men inte direkt "önskvärda" ridtimmar eller de jag vill ha.
     
    Nu har jag bara Aleccis att rida och träna, och det gör mig stressad inombords. En väldigt liten del är glad för den tillfälliga avlastning jag fått, för den har jag behövt. Men hela resten av mig skriker PANIK. Dagarna går och här sitter jag och galopperar för fullt i skogen. Jag har fått en sådan nytändning och är sjukt motiverad. Tänk vad bra det kommer bli för min ridning! Vad jag kommer lära mig. Alltså, wow, två tävlingshästar att träna med. ÄNTLIGEN. Det är så nära nu.
     
    Sedan börjar förvisso en ny uppbyggnads- och träningsperiod, men jag kommer få tillbaka sedan. Det gäller bara att slita hårt och blicka framåt. Som med Aleccis. Från noll till hundra, på 3,5 år. Och jag räknar med något liknande nu. Håll ut, håll ut och håll ut. Hur var det nu med det där tålamodet? Jag hoppas det finns där inne och hoppas jag lärt mig något efter allt slit med Aleccis. Det kommer bli så roligt, och så jobbigt, men jag är redo!
     
    Samtidigt som jag har min fantastiska Aleccis. Vilken stjärna hon är, och vad vi har blivit tighta. En att tävla med, och en att bygga upp. Det kommer göra gott för min ridning, det är jag övertygad om.
     
     

    En månad senare

    Idag är det exakt en månad sedan jag skickade första mailet på nya hästen. Så ja, det har tagit tid men det kommer det helt klart vara värt när jag snart kan börja träna med mina framtida tävlingskompis. Eller ja, framtiden får väl helt enkelt säga sitt i det läget. Men tanken är ju att investera för min egen "satsning". Ja, jag satsar så gott jag kan med tanke på mina förutsättningar och värderingar. Hur långt kan man ta sig utan att ta hästarnas så naturliga (obs, fri tolkning) liv ifrån dem? Det är min fråga. Och svaret har jag ännu inte fått, så vi kör helt enkelt vidare.
     
    Det jag menar är att jag vill ha hästarna på lösdrift, och tyvärr har jag ingen ridbana - och detta är två delar av "förutsättningar och värderingar" som kan sätta käppar i mitt hjul, eller helt enkelt inte låter det där hjulet rulla som jag hade kunnat önska. Äsch, ge optimisten lite glass och så jobbar vi på framåt bara. Det ska gå ändå. Troligtvis inte hela vägen, men det ska fan gå så långt som det går.
     
    120-debut med Aleccis i Braås i somras. Hua, vi dog typ HAHAHA.
     

    Lilla svart som ännu mindre svart

     

    Varje dag är ett steg närmare

    Efter jobbet idag rider jag en sväng med Ida. Hon tar Pärla och jag tar Aleccis, och vi joggar väl runt en sväng i byn antar jag. Tisdagen viger vi till dressyr (om inte väderkartan(?) har rätt med sitt hot om regn), och/eller onsdagen följer nog samma dressyrspår. Torsdag blir i så fall raka spår, fredagen dressyr/markarbete med hoppsadel på äng och därefter en sväng runt byn för att få in både böjda spår (och helst lite lydnad) och raka spår. Lördagen består av hopptävling! Söndag blir gissningsvis vila då jag håller tummarna för tillökning antingen då eller dagen innan. Jag tänker att det är bäst att låta dem va så de kan bråka/bonda bäst de vill.
     
    Alltså bästa, bästa hästen. Lov mig att lära henne allt du kan <3

    End of the day

    Sådär, det var den dagen det. Ridning, påskmat, kompishäng, borsta och täcka hästarna, frasvåfflor och sist men inte minst en väldigt ambitiös promenad där jag i (yvig och högljudd) detalj redogjorde hur inkompetent det är att skaffa barn, bland annat. Vi hann även drömma oss bort bland hästarnas förtrolla(n)de värld.
     
    Det är faktiskt med en rätt stor dos förtjusning jag blickar fram mot arbetsveckan. Jag menar ju fler pass jag jobbar desto närmare kommer jag "the future" haha. Dessutom är det tävling på lördag så jag har minst två saker att se fram emot extra mycket just denna vecka. Ska göra de sista föreberedelserna i veckan tänkte jag dvs ta ut euro, försäkra hästen (japp, ni läste rätt...) och även invänta de sista detaljerna för ankomst. I samband med detaljer för ankomst ska jag även boka veterinärens uppmärksamhet så vi kan leta fel och allt det där, haha.
     
     

    Inköp från Göteborg Horse Show

    Det första jag sprang på, och som jag faktiskt kände att jag behövde (... vi har alla varit där, haha) var detta schabrak från Eskadron. Ganska simpelt, och i rätt mycket färg. Grejen är att jag köpte ett lila pannband i rätt ljus ton i somras (eller var det till och med förra sommaren? Minns inte), och har uppenbarligen inget att matcha det med. Detta schabrak är för mörkt, men ändå, försöka duger. Det är mer lila i verkligheten än vad det är på bild (där det ser ut att vara i en mer ceris ton). Äsch, även om det inte matchar så är det ändå roligt med mycket färg! Fick sedan släpa runt på fetaste påsen (eftersom schabraket låg "slätt", ovikt) resten av vistelsen - praktiskt. 250 kr kostade det.
     
     
    Magic brush-kopior var nästa inköp. En för trettio eller två för femtio sa skylten och jag tog en. Therese tyckte att jag ändå behöver två snart - man kan tydligen inte blanda borstar till hästarna, eller hur var tanken där? ;) Hahaha, så köpte två ändå.
     

    På samma ställe sa en annan skylt "två par vita ridbyxor för 500 kr". Att köpa två par, som man kanske inte egentligen behöver, så är ändå 500 kr en del pengar, även om det är prisvärt för två par byxor. Men sen kom vi på att vi var två och tog ett par var. Helt okej med helskodda, rätt snygga, vita ridbyxor för 250 kr. Catago är märket, så duger men är ju inte det mest exklusiva. Rätt nöjd med dem. Har ju bara fula billiga annars, så dessa är snäppet roligare. Varför jag ens var intresserad trots att de är helskodda är en annan femma... (Jag hatar helskodda ridbyxor!)
     
     
    Börjes hade tävlingstoppar från Kingsland i ett funktionsmaterial för 200 kr. Jag behöver verklingen tävlingstoppar men kombinationen av kräsen och snål har gjort att det varit glest i garderoben på just den hyllan. Inte för mycket, inte för lite, inte si och inte så, och framför allt inte en jävla massa pengar - när skiten ändå inte syns, liksom. Köpte dock en långärmat spetstopp från Star Rider nyligen som jag använt två gånger. Duger, men vill ha en kortärmad, bekväm jävel med. Perfekt med en tvåhundring i pris och tillverkad i ett funktionsmaterial. Jupp, det blir bra det i sommarvärmen senare.
     
    Köpte även en påse hästgodis i Börjes. Var rätt besviken på att de inte hade banan. De är så goda! Och ja, jag äter dem också. (PS. Hästarna tycker också om dem.) Det fanns bara morot så fick väl duga med det då, men jag tog bara en påse.
     

    Ny häst betyder ju ny grimma. Haha, hästen borde ha en grimma osv - ja, det fattar jag också, men jag vill ha en speciell grimma. Och inget jävla gulligull och bling-ploj, fluff eller dylikt. Jag är jättenoga med exakt vilken typ jag vill ha på grimma. Det är antingen läder (men jag tänker inte köpa fyra hundra nya om det är så att de lär gå sönder) eller som dessa nedan. Enkla och med super-knäppningen i nacken. BÄSTA som finns! Sliter sig hästen så håller grimman men hästen kommer ändå lös. Verkligen den enda typ av grimma jag vill ha, utöver lädergrimmor. Tre för hundra, sa skylten. Jag behövde en, så tog en och kassören ba; 30 kr. Jag ba; WIN. Blev ju för fan billigare med en på alla sätt och vis, höhö. Snygg färg dessutom! (Den är lite mörkare IRL. Och jag är ju en sucker för brunt, och dessutom även för borstat stål.)
     
     
     
    Jag tänkte aldrig köpa något träns, för jag hade fan ingen lust. Var egentligen mest inne på Micklem, som jag nämnt. Men när skylten uppenbarar sig och det var Lippo-träns för 399 kr dvs 100 kr billigare på billigaste stället (Eko-hallen) och 200 kr billigare än på typ Charlies m fl, och jag dessutom varit sugen på ett sedan tidigare så slog jag fan till. Två modeller fanns att välja på, så jag valde den som inte var av platt modell (typ Hööks Hunter och Dyons (som kom med originalet) vad-det-nu-heter). Det fick bli "Fancy"-modellen, eller typ mustach-modellen som jag nog själv valt att döpa det till om det vore min uppgift här i livet.
     

     
    Det är så fint med ljusa sömmar på mörkt läder (och tyg)!
     
     
    Är egentligen inte så mycket för fransk knäppning, men whatever.
     
     
    En stooooor nackdel med dessa träns är att man typ inte kan använda det utan nosgrimma för då hänger en flärp ner och vill hoppa in i hästarnas ögon. Men å andra sidan så är det ju bara att låta nosgrimman sitta kvar då, tills vidare. Snokremmen ska jag däremot använda till annat. Så jupp, det löser sig. Och det blir nog bra till slut. Jag behövde ändå ett träns. Förresten, exakt 1000 kr billigare än Micklem var det - så just där och då var inte valet så svårt. Får se vad det blir i framtiden dock. Allt utom remont och div. hemska dubbelnosgrimmor-varianter kan vara av intresse. Well, då är det inte så många kvar iofs, haha.
     
    Jag kollade på rätt många tredelade tränsbett men antingen var de för tjocka, eller så fanns inte rätt storlek eller så var det något gudomligt(?) märke så den lilla metallbiten var värd sin vikt i guld. Nej tack, kände jag. (Och hej Ullared!) Ett par tyglar hade jag också gärna köpt för att ha tränset komplett, men det var svårt att hitta exakt det jag vill ha. Gummi, RÄTT sorts gummi. Och rätt storek. Så det blir väl också ett Ullared-projekt, alternativt första bästa Hööks typ.
     

    Söndag

    Söndag innebär som sagt ridning igen. Jag har fortfarande inte bestämt mig helt men jag är sugen på att rulla i galopp. Nackdelen är att ska vi ut och konditionsträna så kan jag inte ha med Pärla. Det är inte snällt att hon inte ska känna sig tillräcklig och inte hinna med. Och jag vill verkligen ha med Pärla, för hennes skull och för motionens skull. Båda har ju fått stå nu fredag och lördag. I och för sig går det ju att rulla på någon äng förutsatt att underlaget håller... Mjo, så kan det nog bli.
     
    Det gäller att passa på medan det är en bit kvar till tävlingen ändå. Så blir det med lydnadsridning nästa vecka med ren dressyr blandat med rulla i byn (det sistnämnda är dock inte särskilt synonymt med lydnadsridning...). Tyvärr står jag fortsatt som reserv till den lokala dressyren om två veckor, men optimisten inom mig håller tummarna för att det ska lösa sig. Därför tänkte jag lägga in lite programdelar i dressyren för att helt enkelt börja slipa lite. Det är svårt med precisionen när man rider random på en öppen yta och inte bara det utan det är även svårare att gissa hur stora vägar man gör. Aja, huvudsaken en så länge är ju att kunna göra de fysiska delarna ur programmen - slita på 15-metersvolter får komma senare. Men gud vad jag är taggad på dressyrtävling! (Så hoppas, hoppas vi får vara med och möta lite lokala ekipage här omkring.)
     
     
    Senare kommer inlägget om shoppingen ifrån GHS upp. Och någonstans finns en liten, liten del av mig som faktiskt är nyfiken av vad andra har köpt. Ärligt talat är det faktiskt för att jag oftast känner sjuk förvåning; hur kan någon gladeligen betala (oftast mycket!) pengar för något som jag knappt skulle ha tagit emot ens om jag fick det kastat efter mig, typ så. Smaken är sjukt intressant. Jag vet att även det är ömsesidigt. ;)

    Forever alone / egentid

    Hade bästa dagen i GHS igår. Råkade köpa en del grejer trots att jag ju inte hade tänkt det, haha. Tänkte dela med mig senare av köpen.
     
    Idag har det varit Elmia; först i hallarna och sedan ute på Påsksladden. Dock gick vi rätt tidigt då gubbarna hade tid att passa. De skulle äta med tävlingsteamet/-folket i den tävlingscupen de ska köra i år. Så jag drog först till Jensens men det var så fullt att de inte ens hade ett bord för en , haha, så drog vidare till Texas Longhorn och åt där. Då mysigt att sitta där i ett hörn, bara jag (och mobilen 😉). Sitter nu i biosalongen med popcorn och inväntar att filmen ska börja. Det är rätt gött att vara själv. Man gör allt i din takt, och behöver inte tänka på någon annan (är ju ändå inte rätt bra på det lol). How to be single är filmen jag ska se. Sen ska vi väl ragga runt bland alla andra i Jönköping. Se fina (volvo)bilar och störa sig på packat folk. 
     
    Imorgon ska jag rida igen, efter två dagar utan häst - DET är tufft! Eller ja, vi har ju pussats såklart, men ingen ridning. Det vankas även påskmat. Sedan drar en episk vecka igång. Veckan i sig är rätt oepisk, men helgen däremot. Iiih, can't wait!
     

    Preliminärt datum är satt!

    Som många andra mobilberoende människor i dagens samhälle så är det första jag gör när jag vaknar att ägna en lite för lång stund åt att kolla på de sociala medierna. Just idag så plingade det till ett fb-meddelande med preliminärt datum för leverans av min nya häst! :D Vi snackar en vecka kvar av väntan, för nästa helg kan det vara så att hon dyker upp.
     

    Saknar man inte sommaren när en bild som denna dyker upp? Det gör jag i alla fall. Sommar <3

    Så höga förväntningar

    God morgon du Göteborg Horse Show-dag!
     
    Hästarna har blivit pussade på en snabbis och vattnade (vilket är den enda syssla jag behöver tänka på när de har vilodag - rätt gött med lösdrift och fri tillgång på käk). Jag håller på att slänga i mig en smörgås och ska snart duscha innan det bär av till Göteborg.
     
    Åh, vi kommer ha en helt fantastisk dag! Jag är så glad att jag vann biljetter så jag har möjlighet att åka. Extra kul att det var vår absolut bästa runda vi gjort som gav sådan pay off. TB till den där alla-hjärtans-dagen i Växjö.
     

    Älska djuret som ett djur

    Vi har fantastiskt välmående och älskade djur idag i framför allt Sverige. Djurhållning är i världsklass och vi älskar verkligen våra djur. De mår bra, de får mat, motion, kärlek, veterinärvård, blir stimulerade och blir väldigt väl omhändertagna. Generellt alltså. Djuren är vår familj. Men jag erkänner; jag har dock väldigt svårt för hur vissa definierar kärlek.
     
    Innan hundar blev självklara som våra sällskapsdjur så skällde de inte, utan detta utvecklade de i takt med att de ville/behövde kommunicera med oss människor. (Källa; sveriges radio, minns inte namnet på forskaren de intervjuade). Det vill säga; en hund som blir "hörd" av människan kommunicerar med kroppsspråk, miner, känslor, energier, blickar och allt - det vet alla som någon gång sett en hund. En skällande hund, är en stressad hund. En hund som inte blir hörd/lyssnad på, en hund som leker (= positiv stress) eller en ouppfostrad hund - där är tre varianter på olika typer av stress. Och olika typer på att söka uppmärksamhet. Uppmärksamhet som hunden måste gasta för att få, eller en hund som inte vet vad som förväntas av den.
     
    Hundar behöver en ledare. En trygg, vänlig, rak och rättvis ledare. En hund utan ledare är inte en trygg hund. Att låta hundar kuta runt utan att veta vad som gäller - är en mild form av dålig djurhållning. De ska veta vad som förväntas av dem, veta vad som gäller och veta vad/när de har vilken uppgift. Men även leka. Leka och busa och älska livet.
     
    Det vill säga älska hunden som en hund. Ge den uppgifter som den får klara av och som gör den glad och ger den självförtroende. Var en bra ledare och ta ditt ansvar. Älska hunden som den hund den är.
     
    Om vi istället blickar ut över hästhagen ser vi något annat. Vi uppfostrar hästarna så att de inte ska veta hur starka de är. När tanken slår en, så förstår man hur ledsamt det är. Makt. Men å andra sidan kan det bli farligt annars. Det är grunden i hästhantering; hästen ska gå där/dit du vill, följa med, flytta för tryck (vilket är helt onaturligt då de är mottrycksdjur), backa, gå in i rullande lådor, lyfta hovarna så vi kan spika i dem och stå still när vi vill och springa när vi vill. Så långt är det ändå inte jättemycket som skiljer oss.
     
    Men när vi känner efter och inser att vi fryser fast det är tio plusgrader, vindstilla och strålande solsken så fryser inte hästen. Inte en jävla chans. Inte ens den mest nyklippta hästen i hela jävla OS-arenan. Att slänga på täcken på hästen i jämförelse med vad VI har på oss när vi är ute är absurt. Det är inte den bästa tänkbara djurhållningen. Forskare har kommit fram till att hästen känner temperaturer runt 10 grader varmare än vad vi gör (artikel i någon av de populära tidningarna, minns tyvärr inte vilken av dem). Detta beror givetvis på väder och ökar/minskar i procent. Men tänk själv; 10 plus i vindstilla och strålande solsken; hade du som NAKEN inomhusmänniska gått med fodrad jacka då? Tänk då på det tjockhudade, tåliga utomhusdjuret - är det rimligt att utsätta denna oskyldiga varelse för ett varmt, instängt täcke? Täckesfrågan är bara en av alla frågor.
     
    Det är kärlek att anpassa hästhållningen efter hästen. Och det spelar tamejfan ingen roll hur spinkig tävlingshäst eller "känslig rygg" eller hur bepälsad arbetshäst man har. Det ska individanpassas hit och individanpassas dit. Missförstå mig rätt nu, för JA, individanpassning är precis det optimala. Men det är en HÄST. HobbyHÄST, arbetsHÄST, sällskapsHÄST, avelsHÄST, galoppHÄST, dressyrHÄST - rubbet. En häst. Ett djur som är anpassat för frisk luft och konstant rörelse.
     
    Men, men och men. Vi vill nyttja dem, vi vill rida dem och vi vill träna/tävla. Då klipper vi dem. Och sen täckar vi dem, ja, efter behov. Det är där skon klämmer. 300g fodrat vintertäcke en vårdag är HELT orimligt. Är det varmt mellan päls och täcke så är hästen för varmt täckad. Pälsen är inte varm längst ut på en oklippt häst. Sedan vad som definieras som varmt är en annan fråga. Men det ska vara "ljummet" och absolut inte varmt.
     
    MAT är nästa fråga. Att ge något mat är lite av en kärlekshandling från oss. "Jag gillar dig, här; ät lite godis/mat". Hästen behöver (inte vill, inte ska, inte borde, inte bör, inte något annat) mat konstant. Lite mat kontant. Så magsäcken är konstant halvfull. Att portionera ut mat är inte naturligt men det är inte heller naturligt att ge en lättfödd häst mat konstant; för i det vilda/instinktivt äter de upp sig när det finns mat, men i fångenskap finns det alltid mat så de äter praktiskt taget ihjäl sig. Sen råkar vi människor ha något som kallas för "vardag" och då får man kompromissa med naturens lagar och önskemål/krav. Därav portion, eller fri tillgång. Rätt eller fel, rätt och fel. Individanpassning. Individanpassning OCH kompromiss - där har vi det. Älska hästen som en häst. Va ledare, var rättvis, var tydlig, var kärleksfull/vänlig men mata inte ihjäl dem, täck inte ihjäl dem, utsett dem inte för skit de inte är klara för (typ tävlingsklasser - men vem har inte varit där?!). Älska hästen som den häst det är. Klä inte på den för att du fryser, mata den inte utefter moderskänslor och tänk som hästen.
     
    Det jag vill säga är att vi älskar våra djur, men det är helt orimligt och oschysst att älska djuret som en människa. För oss djurfolk är de familj och lika mycket värda, eller mer, som vilken människa som helst men åter, och återigen; älska djuret som ett djur.
     

    Gristorsdag

    Bästa hästen. Rullade i byn idag, hade fusksnöre på om hon skulle hoppa runt och vara rädd för saker. Men idag var första gången sedan Lillis åkte som hon var som vanligt! Lite tittig och "hoppa runt-ig" är hon ju, men nu var det en helt vanlig dag - skönt! Pärla hängde såklart med lös. Hon har blivit ytterligare bättre i benet nu, vilket känns riktigt bra. Trots att hon är gammal vill jag ju att hon ska vara i perfekt skick (och må strålande).
     
    Halvstressade för att hinna äta något (skärpmat, skräpmat, skräpmat) och såg att lönen kommit. Gött! Är uppenbarligen röd dag imorgon vilket jag inte lagt märke till. Jo, jag fattar att det är påsk, haha, men röda dagar hit och dit har jag uppenbarligen urkass koll på.
     
    Efter denna nattens jobb plus så mycket sömn som jag hinner så åker jag snabbt ut till djuren och vattnar dem, duschar och åker sedan för att möta upp Therese i Jönköping och därefter far vi vidare till Göteborg! Att ha lönen på kontot är det värsta tänkbara utgångsläget (pengarna försvinner ju så lätt, haha) så det är asbra att jag nu hinner betala räkningarna innan avresa.
     
    Vad gäller shoppingen där så vill jag inte handla något. Vill försöka snåla pga det nya hästköpet ju, men samtidigt så måste hon ju ha nya grejer. Tough life ;) Får se om jag klämmer på något Micklem, eller Lippo-träns (en modell som jag sedan tidigare är förtjust i) och ett nytt tredelat bett i 11,5 nu när Lillis fick med sig mitt förra. Det var Aleccis egentligen, men satt som en smäck på honom så blev hans och tja, det fick följa med när han såldes. Kändes skumt att skicka med tränset utan bett liksom. Men det är ju inget avancerat direkt, utan ett hederligt tränsbett bara. Annars är jag som vanligt helt såld på schabrak. Man kan aldrig ha för många.
     
    Nepp, nu måste jag göra nytta - adios!
     
    Gammelpärl <3
     

    Väntar och väntar

     
    Sedan en vecka tillbaka är allt jag kan göra gjort och redo, och det enda jag gör nu är att vänta. Jag väntar och väntar på datumet med stort D. Men så är det ju inte så himla lätt att vara privatperson i denna företags-värld där faktiskt folk ska lyckas överleva i sina branscher också. Det vill säga; det är inte bara att lasta in hästen, låta den åka ett dygn, lasta av och åka hem igen. Det ska sammarbetas och samtransporteras, vilket jag absolut är för! Hästarna får sällskap (inte hela vägen, men bättre än inget), det är bättre för miljön och så blir det givetvis mer lönsamt för transportföretaget.
     
    Men jag vill ha hem min häst nu, nu, NU och se henne, lära känna henne och se om mina redan lite drömmande mål kan vara rimliga. Jag har såå mycket planer; redan från första ridpasset till resten av året. Planera, drömma, och sikta framåt är så himla kul! Visade hästen för Lasse i tisdags och fick positiv respons, så det är såklart extra kul.
     
    Jag har regelbundet kontakt med säljaren och båda väntar som sagt på datum. Det ska fixar papper och så med, och det måste göras i dels god tid men ändå inte för långt innan då de bara gäller för en viss tid. Så bökigt. Men det är garanterat värt det när hon väl kliver ur transporten sedan.

    Kolla!

    Det är så svårt, men jag vill så gärna skriva "min" - men det är inte min längre, haha. Världens finaste lilla svarta ponny - det är det dock! Kolla in honom! Dressyrponny med dressyrryttare. En vecka, och han dansar redan fram. Förstår ni vad jag menar när jag säger DREAMTEAM eller?! Haha, åh är så stolt över honom, och över Kelly och är gladast i världen över att vi kunde kombinera dessa båda. :D Bästa Lillis <3
     
     

    Min fina lilla 5 åring🌟 #Ditooh

    Ett filmklipp publicerat av Kelly Nilsson (@kellyniilsson) Mar 21, 2016 kl. 12:37 PDT

    Dressyr it was

    Det är verkligen ren lycka att få slänga på dressyrsadeln och inta åkturen. Aleccis har nu den senaste månaden verkligen accepterat bettet och är så mjuk, trevlig, följsam, lydig och alldeles, alldeles underbar (sa Askungen).
     
    Men nej, jag är inte dummare än att jag begriper att JAG äntligen har gjort något rätt. Tajmning och stöd, eftergift och hela baletten. Både det jag vet och det jag inte vet. Bara för att man vet att man gör något fel, så är det inte lättare att göra rätt. Men visst borde det underlätta.
     
    Dressyr på den "nya" dressyrängen. Pärla var med såklart. Aleccis var super! Så jag tänkte att vi skulle utmana oss lite och ökade galoppen, haha. Det var skeptiskt redan efter första, men efter andra ökningen så tappade vi både lydnaden och all känsla. Men man måste ju försöka, haha. Tog en stund att få tillbaka henne hos mig och vi gjorde lite annat en stund, men det var inte alls omöjligt utan sedan var hon precis som innan våra ökningar. Kul! Så mycket framsteg, även om allt inte syns för ögat.
     
    Aja, nöjd och glad. Lite regnstänk fick vi på oss men annars klarade vi oss faktiskt från det ostadiga vädret.
     
    Världens finaste Pärlhäst <3

    Pärlas status

    Pärla är "hårt tjock" i höger bak. Det är svårt att förklara, och lika svårt att gissa vad som är fel. Det är inte sådär "mjukt" som i en svullad, hon är inte varm och inte halt. Hennes allmäntillstånd är opåverkat. Jag vill motionera henne, men vill inte belasta henne = perfekt att ha med henne lös.
     
    Ibland kan hon vila just höger bak efter motion. Det var så jag la märke till att det något "fel" på henne; en varningsklocka tändes när hon valde att vila det benet, så gjorde en grundligare check och märkte då att hon var tjock. Och nej, jag visiterar inte hennes ben varje dag och blablabla. Jag böjer mig ner och då lyfter hon sitt ben när man ska krafsa hovarna, och det är borstarna som rör benen, dessutom är det inte så mycket att det syns för blotta ögat (och lägg därtill kallblodsvinterpäls) utan det var just vid jämförelse som jag märkte skillnad.
     
    Det är svårt att veta vilken väg man ska ta; vissa saker blir bättre av mild motion = bättre blodcirkulation = snabbare läkning, medan andra ska vilas och åter vilas. Det har blivit bättre så jag kör på som vi gör nu.
     
    Och nej, jag tänker varken behandla eller ha ihjäl henne pga detta. Och svaret på frågan "varför" är enkel - hon har inte ont. Och så länge hon inte har ont så vidtar jag inga åtgärder mer än betydligt lugnare motion. Tiden talar om om det är rätt eller fel beslut. Har dock tänkt att höra med veterinären bara för att bollplanka, men det tar jag när jag ändå har besiktningsärende (vilket jag hoppas är relativit snart). Eller om Pärla skulle bli sämre, såklart.
     
    Detta är i alla fall svaret på varför hon inte motioneras genom ridning just nu.
     

    Bara en häst att åka på

    Ser fram emot dagens pass för jag tänkte dressyra igen! Vårkänslorna svämmar över, så det är fan bara dressyren som är riktigt rolig. Hon ångar på för kung och fosterland i skogen/byn och vi gör en enda sak; hon gasar och jag (försöker) bromsar. Lägg till massa spooky och tittighet och voalá - det är min vårhäst!
     
    Red på nödbromsen i måndags (tävling på söndagen och hoppträning på tisdagen = för lat för att byta bett och skulle ändå ut så tyckte det var lika jävla bra eftersom hon är som hon är just nu), och är glad att jag gjorde det. Men inte fan hjälpte det! La ner händerna, satt på röven, spände magen, men hon sa fjoooom ändå. Knäppis! Fart är kul, hahaha. Fick vänta på Pärla ibland eftersom hon inte riktigt har samma fart i sin kropp. Aja, glada är vi ändå. Sol och lyckliga djur gör en på strålande humör, även när bromsen inte fungerar.
     
    Planen nu då är som sagt dressyr idag, raka spår imorgon och vila både fredag och lördag pga andra ärenden. Då har hon gått två veckor i följd utan vilodagar och ändå rätt hårt de flesta pass, men inte alla. Så väljer att hålla igång och istället som sagt ha bra samvete för att hon får två dagar "off" i rad. Det blir bra det. Var vi gör på söndag tar vi när vi kommer dit. Får se om jag vill fortsätta nörda dressyr eller om något annat lockar mer.
     

    Det är förresten ingen som har dött av fart. Det är när det tar stopp man dör. Just sayin'

    Äntligen hoppträning!

    I kväll var det äntligen, äntligen dags för hoppträning igen!
     
    Tyvärr så kan jag likagärna ompublicera ett tidigare inlägg med texten: "A var bäst och jag älskar min häst!" för det är det enda jag kommer skriva idag igen, haha.
     
    På ena volten stod klockan uppställd (dvs ett sockerbitshinder klockan 12, 3, 6 och 9 - fyra galoppsprång mellan dem på 14 meter - håll linjen, balansen och planera, rid och ja, typ så), och sedan var det från sockerbitshinder 6 och 9 distanser till andra hinder; både framåt och tillbaka. Så lite lydnad.
     
    Det är så roligt att rida nu och då framför allt hoppträna. För vi är så sammansvetsade och har sådant självförtroende att jag vet att precis vad Lasse än bygger så fixar vi det. Och det kände jag verkligen, verkligen inte förut. Då var det kaos och noll kontroll och sedan successivt lite inslag i "DET GICK!" och typ nobelpris på det, hahaha. Minns så väl när vi hade hoppat ett 120 räcke och skulle lyckas få in fyra galoppsprång till en studsserie och jag kände att det aldrig skulle gå. Men så satte vi den och jag var så jävla lycklig. Och kände även att jag aldrig skulle lyckas göra om samma sak, hahaha. Men nu vet jag att vi fixar det. Kanske inte optimalt, men är det fyra galoppsprång så vet jag att vi går på fyra. Är det sju så går vi på sju.
     
    Klockan försökte jag mig på första hösten med Aleccis, men bara med bommar. Det var ett jävla tragglande, och gick sådär. Sedan dess har jag faktiskt inte gett mig på det - inte med flit dock, utan vi har bara helt enkelt gjort andra saker. Men nu kände jag verkligen bara: "BRING IT :D".
     
    Det som är så fantastiskt med Aleccis (och mig) är att hon gör precis det jag vill/ber henne om. Har vi lagt tre galoppsprång och praktiskt taget är i hindret så är det bara att sitta kvar och tvinga in ett till. Om jag vill. Vi flöt ut lite i klockan efter första hindret mot andra i vänster varv fler gånger på raken, men annars satt det himla bra. Råkade rulla på tre i slutet när vi hoppat ihopsatt bana, men då hade vi både bättre balans rymt och höll linjen så det var liksom inte fel. Skönt ändå, för det kändes riktigt bra.
     
    När vi skulle gå från "hinder klockan 9" till vattenmatta på sju (tror det var sju, minns inte exakt) lite fram så var jag sen fram men gick ändå på sju. I det läget vill jag inte krama om utan jag låter henne rulla och smyger om med lite ben. Jag vet inte riktigt vilken effekt jag får, men där känner jag att jag skulle ha provat att lagt om ytterligare lite mer ben redan i landningen. Jag är ju van att hon drar, och ja, hon bjuder men hon kutar inte längre. Detta tack vare att vi nu för tiden har en helt annan balans i dels ridningen men framför allt anridningen. Hon behöver inte "springa ifatt" balansen. I övrigt är jag nöjd med oss. Hon hoppar bra, jag gör det jag ska och det känns... ganska "lätt" faktiskt. Lätt, roligt och vi göder oss med mer självförtroende.
     
    Jag tycker om henne sååå himla mycket, och odrägligt nog vill jag påstå att det är ömsesidigt ;) Vi har verkligen blivit ett team och jobbar ihop hela tiden. Mot samma mål, men med kanske lite kompromisser längs vägen emellanåt. (Vilket är helt okej för mig, jag är inte så mycket till diktator på hästryggen - men vill jag ha in åtta så ska det fan in åtta, haha. Kompromissa, som sagt.) Äsch, idag flöt det på bra. Kompromisserna kommer fram på tävlingarna, haha.
     
    Bild från en annan träning. Hon kan definitivt konsten att lägga energi på rätt saker.
     

    Var tog molnen vägen?

    Jag tänkte att jag efter gårdagens 120-runda med det resultatet borde dansa runt på fluffiga moln och leva på detta länge nu - men icke. Sanningen att säga är jag besviken, hahaha. För det känns inte lika sjukt bra som jag trodde. Jag är övertygad om att det var för att det inte kändes som en "riktig" 120 - det kändes bara som en på låtsas. Det vore bra om det bara är för att jag börjar bli van. Hoppas det. För jag har sedan ett tag tillbaka anmält oss till 125 i maj och om nu alla 120 upplevs såhär små så bådar det onekligen gott för den tävlingen.
     
    Jag är astaggad på att nöta 120 nu. Jag bestämde mig igår att det absolut inte blir någon tävling i Bratteborg v 14 med 110x2 som tävlingsklasser. Nej, nej. Vi kan det nu. Vi behöver hoppa högre om vi ska komma vidare och bli både säkrare i "rätt" klasser och utvecklas ännu mer. Så tävlingen i Bratteborg blir struken, och istället viger vi den helgen till dressyren; P&R eller lokalt (lutar åt det första pga att folk inte stryker sig - vad är det för fel på dem?! HAHA, STRYK ER!!!).
     
     

    Resultat från Värnamo med Aleccis (20/3)

    Den där fantastiska känslan när man i godan ro går banan med all tid i världen när bubblan plötsligt spräcks av: "DU ÄR START NUMMER TOLV OCH DE BÖRJAR NU!". Eh, VA?!
     
    Jorå, så var det med den framridningen... Ut med hästen, på med grejer, hästen blev skrittad lite kort medan jag slängde på mina grejer, travade lugnt ner till framhopp, in där, ett varv skritt på spåret sen börja rulla galopp och få upp lite flås och blodcirkulation. Och det är såhär man får en hållbar häst! Eller? (Det är ju tur att vi inte skulle in och hoppa en 150 direkt, utan att det bara var en 110 haha - but still! Framridningen ska man inte fuska med ändå.)
     
    Aleccis kändes ändå precis som vanligt. Hon var glad, och sprang gärna och hoppade lyckligt. Nöjd skrittade vi efter en stund upp för att vänta på vår tur. Riktigt så sena att vi behövde vrålstressa och hoppa, hoppa, hoppa och sen in på banan var det inte, utan det var en mer komprimerad framhoppning (utan något annat än ren fysisk uppvärmning, dvs ingen lydnadsriding öht) där jag lät henne ta ett par språng, skrittade lite, tog ett par språng, skrittade lite. Försökte göra en avvägning och ge henne bästa tänkbara förberedelse ändå, trots alldeles för lite tid. Och huvudsaken är att man försöker.
     
    110 cm A:0/A:0
    Hon var inte med mig och jag var i uppvärmningsmode och kom inte riktigt om med skänklarna. Hon var inte ett skit ridbar utan sprang på och låg i handen och ville öka mest hela tiden. Det var varken snyggt eller välridet, men det var felfritt i grunden och vi rullade på och tog våra vägar i omhoppningen. Aleccis gjorde det bra! Vi kom lite väl kort och snett in i kombin, men hon fixar biffen! Sen tänker jag planera för att svänga och då är hon redan påväg och svänger så är ju bara att fullfölja och gå lite onödigt ivrigt på sista hindret. Som föll. Riktigt så skitdåligt kändes det inte, det var liksom inte en uppenbar rivning och lite förvånad blev jag när den föll men då var det tillräckligt dålig anridning och dålig höjd pga ivern, så det höll inte. 0+4 fel. Jag är dock ändå nöjd med vad henne just eftersom framridningen (vilken framridning?) var så... urusel.
     
     
    Häst fick vila sig i transporten och käka och blöta munnen (jupp, typical A). Så småningom var det dags för att gå banan till 120. Och alltså... 120? Jag vet inte om de typ skrivit fel på pappret för det var den yttepyttigaste 120 jag sett, haha. Två hinder skulle jag ändå gissa låg på 120 (6 och 9, båda oxrar) men resten var små. Hade jag gått banan utan att veta höjd/klass så hade jag gissat på en maxad 110, alternativt en hederlig 115, utöver de hinder 6 och 9 då. Men det gjorde ju inget. Och fy fan vad skönt att det kändes så himla litet! (Sen sa en klubbkompis att det är ju inte konstigt att jag tycker det känns litet eftersom jag tidigare hoppat, och även jämför med, Borås - true! Så sant. Hon var klok hon, haha. Så långt tänkt ju nämligen inte jag.)
     
    Ny framridning och framhoppning, denna gång lite mer enligt boken. Lite mer, som sagt. Aleccis var så sjukt oridbar?! Kände inte igen min häst riktigt. Och jag är väldigt, väldigt mån om att absolut inte "bråka" med hästen för vi är trots allt där för att hoppa och inte galoppera i balans, hålla sig till trav när man ber om trav, inte slänga och vingla och bara vilja fram, fram, fram utan att lyssna. För sådan var hon. Det gick inte att trava och hon kändes lite sprättig i galoppen. Fick henne att galoppera ett varv eller två i i alla fall lite balans till slut.
     
    Inne på framhoppningen så var hon lite knäpp, haha. Älskade häst. Hon var som förr och studsade fram längst långsidan och nöffade. Ja, hon grymtar ju när hon tar i och det gjorde hon jättemycket. Hade fullt sjå att försöka ha henne hos mig och dessutom försöka kombinera detta med att rida på hindren. Hoppade bra gjorde hon i alla fall, och resten är inte så noga ;)
     
    Sedan Borås kände jag verkligen att nu är det bara en tidsfråga innan nollan sitter. Men hela veckan har jag haft känslan av att vi fasen ska sätta nollan nu! Jag sa det till mamma när jag frågade om de kunde följa med; "jag tänkte nolla 120n", haha. Det var en A:0 men inte jättemycket alternativa vägar. Funderade på om jag skulle gå innanför till femman eller skita i det, men sen slog tanken mig att vafan, sätt hästen på röven och sväng för fan, haha.
     
    120 cm A:0
    Hoppade ettan, linje två-tre skulle vara sju men vad fan gör jag? Drar in ett åttonde minisprång precis innan hindret? Kom inte ens ihåg det, utan såg det på filmen efteråt och ba; öh? Fyra a-b, innanför till femman men tappade jättemycket energi där, gjorde dock allt rätt och satt bara kvar med låga händer och höll om erbjöd henne det som blev, fortsatte lite innanför i landingen efteråt. Långsidan sex-sju på sex galoppsprång, tänkte höger och Aleccis gick däråt, kom på att det inte var så himla bra för vi skulle ju hinna svänga med, haha. Gjorde världens fulaste sväng där vi halkade ut rejält, flöt på till nian som jag uppfattade att hon kikade till ytterst lite på, men la bara om benen och så seglade vi över. Det kändes så lätt! Och så roligt! Nollan satt där! Vi red in på placering och höll oss på rätt sida hela startfältet igenom - 11 placering av 63 starter.
     
    Känslan var bra, men inte utan att det går att gnälla lite. Jag känner hur vi fortfarande jagar rutin på höjden, och det upplevdet lite vingligt och sådär. Men jag fick beröm för rundan och att det inte såg ut som jag upplevde det. Håller med om att det ser godkänt ut, men med fler 120-rundor i kroppen kommer det successivt kännas ännu bättre!
     
    Blev rejält besviken när jag såg filmen. Utanför bild 50% och resten är suddigt... Men bättre än inget.

    Kebabrulle och "bananskal" som uppladdning

    Hade en asbra dag på jobbet igår. Allsång och på strålande humör. Tänkt om man kunde beställa det humöret varje dag, haha.
     
    Red Aleccis för en stund sedan. Pärla var med. Sol, vår och helt underbart. Men bromsen tog dåligt... Tanken slog mig att det är en jävla tur att jag inte har några planer på att sälja Aleccis för hon går varken att bromsa eller styra, och det hade inte direkt varit kö ;) Fast... man behöver ju varken kunna bromsa eller styra, nu när jag tänker efter. (Bra uppladdning inför tävlingen imorgon, btw.)
     
    Fortsätter ha kontakt med nya hästen(s ägare). De som kör ska dubbel-transportera (onödigt att köra en häst i taget när det behövs transporteras flera), så vi inväntar alternativa datum från den andra hästen. Det närmar sig dock, även om det är med små, små steg. Jag är inte så bra på att vänta, men har jag några alternativ? :P
     
     

    Det löser sig, sa han som sket i vasken

    Är det inte så jävla gött när saker och ting bara löser sig? Eksjö sa jag ju, reserv nummer femtonhundratjugotre ungefär. MEN! Så uppenbarade sig världens win-win-situation. Vecka 16 är det inte bara Eksjö, utan även fälttävlan i Udden. Detta innebär att jag måste välja; hoppa Eksjö eller fälttävla Udden? Jag vill båda, såklart (jag är ju både vit och lever i ett i-land - klart man inte bara kan vara nöjd och tacksam, nej nej!). Så nu får TDB välja åt mig. Jag blir nöjd oavsett. Och jag är pepp som fan på att kanske till och med debutera H100 (på riktigt) där i så fall. Hon har ju gått ST100H, men inte H100 i form av all in med dressyrmoment och hoppmoment. Men tja, vi får se. Är dumt att gå rätt upp i en H100 när vi trots allt är sådana rookies som vi faktiskt är i sammanhanget.
     

    Dressyr och kär i fb-häst

    Igår gick dragkedjan till mina chaps sönder. Tänkt att jag helt enkelt fick rida med stövlarna idag då. Glömde såklart det, så blev så illa tvungen att rida med ridskor och inget mer. Vägrar ju ridstrumpor, så använder inte ens sådana.
     
    Red dressyr idag igen. Det gick sisådär. Jag hade lite svårt att koncentrera mig och dessutom var ju skänklarna inget att hurra för. Så det gick inte riktigt som sist. Men galoppen däremot är guld. Verkligen vårt starka kort just nu. Efter en stund blev hon dock lika mjuk och fin som igår, och så himla lydig! Gjorde mycket övergångar mellan skritt och trav, men även halter samt galopp. Så fin ändå! Så helt okej, men med bättre fokus (och lite mer optimala dojor med tillbehör) så hade det givetvis underlättat och blivit ännu bättre. Sitsen generellt fick jag inte till idag. Äsch, det kommer fler gånger. Men det var inget dåligt pass ändå. Bara inte lika jobbigt som sist.
     
    Imorgon går hon raka spår, och jag tänker mig att vi tar skogen ner till byn och dörnar runt i byn sedan. Fusksnöre åker på för att kunna rama in henne vid behov (jag räknar med att spökena ska följa med oss även imorgon). Det blir nog bra det. Eventuellt hänger väl Pärla med igen. På söndag får hon ju vara ensam halva dagen så det borde väl vara schysst att låta henne ta rygg medan vi joggar igenom kroppen/kropparna. Tant's kropp blir ju också joggad, typ i alla fall. Rörd på. Motionerad.
     
    Nu; jobb!
     
    Såg en såå sjukt snyggt tecknad häst på FB nyss. Stal bilden för att kunna bjuda på detta fantastiska ögongodis. Alltså huur vacker?! Kolsvart med vit nos och blå ögon. Helt kär är jag. Jag borde nästan fråga om den kan hoppa och om den är till salu - eller om de vill byta mot den nya jag köpt, haha ;) Kolla in!
     

    Happy face

    Jo, jag känner det också. Hur jag ältar samma sak om och om igen. Idag ska jag roa mig med att äta frukost, rida Aleccis (och ta med Pärla lös), ladda inför nattjobb och sen jobba. Tadaaa, inte så stor variation på inläggen här med andra ord ;)
     
    Jag försöker "njuta" av att bara rida en häst, men det är svårt. För gissa om jag längtar tills den nya ramlar in?! Jag hade dock kunnat skriva ett inlägg vad jag typ fått för mig, eller egentligen var jag önskar/drömmer om för egenskaper. Men då kan ni lika gärna kolla på Aleccis direkt, för jag vill ha en kopia (a). Och sedan jämföra med vad som faktiskt anländer. Håll tummarna för en heting som gärna är lite för svår och har lite temperament, egna idéer och invändningar. Det är betydligt roligare att arbeta med en sådan än att försöka få skiten att röra sig framåt... (PIK SVART PONNY) (som jag älskar ändå).
     
    Men att måla upp massa drömmar och hålla på känns bara så... onödigt. Omoget. Och ger absolut ingenting. Bättra att hålla det inom mig och vänta och se. Och längta. Oavsett vad så kommer jag bli nöjd. För det är något nytt, och något nytt är jag sugen på. Dessutom är den större än 148, vilket innebär att jag kommer ha något att jobba med som är betydligt bättre för mig och mina mål, min ridning, mina planer och även min ålder. En stor häst, även om vi inte klickar, ger mig mer i ridningen och alla hästar kan man lära sig av. Så jag ser inte hur jag ska förlora detta. Antingen blir det långvarig kärlek och en relation vi bygger på år efter år, eller så blir det kortvarig kärlek där jag så småningom känner att vi bör gå olika vägar. Värre än så är det inte. Och risken finns varje dag att det skiter sig och döden är det enda alternativet. Då får det bli så. Brutalt, ja - men det är lika bra att smaka på alla alternativ, för jag har ingen aning om vad det är som kommer lastas ut på gårdsplanen. Men chansar man inte, så kan man inte vinna. (Och jag gillar att vinna.)
     
    Superlycklig häst på försäljningsstallet. Det riktigt lyser glädje och tacksamhet till livet i de ögonen.
    Nej, inte ens om man letar.

    De goda idéerna haglar

    Jag vill inte skriva massa om min nya häst, men det är det enda jag kan tänka på. Sanningen att säga så vet jag inte (så) mycket mer än vad ni gör. Just nu har vi dock kommit så pass långt att jag väntar (IVRIGT) på ett datum... Sen så!
     
    Jag är riktigt sugen på att dressyra med Aleccis imorgon (igen). Vi ger fan i att rida ute tills lördag, och sedan måndag igen. Det är faktiskt så att jag anmälde mig och Aleccis lite spontant till Värnamos regionala tävling på söndag. Nattjobb borde man ju kunna kombinera med tävling ;) Det är ändå kortnatt på lördag så i bästa fall kan jag sova en handfull timmar, och så ska jag be om tidigt starttid i andra klassen så hinner jag hem och slumra en stund innan jag påbörjar nästa pass. Det blir bra det. Idag har jag kirrat medhjälpare (och fick erkänna mina synder om mitt väldigt, väldigt intressanta (definiera "intressanta") hästköp, hahaha) så nu är det bara att invänta helgen.
     
    Världens bästa Pärlhäst.

    Tråk

    Men neje. Lite fin som Aleccis var igår, lika tråkig var hon idag. Tänkte vi skulle rida ut. Tänkte lyxa till det med en längre tur i vårsolen. Men Aleccis brydde sig inte ett skit om mig utan glodde bara till höger och vänster och ryckte till/hoppade undan gång på gång. Det var inte ens roligt att rida, så gav fan i tempo och lät henne skritta en del istället. Valde dessutom att kapa av rundan och skita i den långa delen och bara ta den som tar dryga timmen. Sedan när vi kom tillbaka på grusvägen så blev det fart i baken. När vi vände upp mot backarna sträckte hon fram näsan, la sig i handen och gav sig iväg. Trots ett aktivt försökt till att hålla tillbaka henne. Hejdå hästen. Skit i mig för all del, gör det bara. Haha, patetiska är vi. Hon gör som hon vill och jag orkade inte ens bry mig. Inte idag. Bättre att vara kompisar och bar hänga med när tåget går.
     
    Det blir nog fler dressyrpass, trots allt. Kom på att hon ju "bara" gått två dressyrpass denna vecka, då söndagen faktiskt tillhör förra veckan, haha. Och hon lär nog vara såhär tills dess att jag fyllt på flocken... (Eller tills dess att de begriper att de är själva nu, fast det ena lär nog inträffa före det andra i det läget.)
     
    När jag kom ut till dem på förmiddagen så låg de båda två ner och vilade. Aleccis sov och Pärla vilade och höll span. Tyvärr så reste sig Aleccis efter en stund men Pärla låg kvar, så jag la mig hos henne och så låg vi där och lapade sol i någon halvtimme eller så. Nu går de självklart täckeslösa och njuter. Så underbart med vår!
     

    Mållös

    Wow. Vet inte vad jag ska säga. Aleccis är helt suverän just nu! Aldrig, aldrig varit i närheten av att hon varit så samarbetsvillig, balanserad, mjuk och RIDBAR. Herregud vad hon bjuder mig på åktur efter åktut i dressyrens tecken. Jag är verkligen så lycklig och svävar på moln. 
     
    Att rulla fram, eftergiven, i balanserad galopp och gå ner i skritt på två-tre steg! (Dvs inte 200-300m, som snarare är standard, haha.) Vi kunde göra saker! Träna mer detaljer än att bara försöka "hitta varandra". Vi gjorde de bästa förvända galopperna någonsin idag! Jag kunde bara sitta och åka med. Höll bara i tygeln så den inte skulle fladdra liksom - helt eftergiven och absolut noll i händerna. Balans, lugn, arbetsglädje. Loved it! Nu blir det ingen mer dressyr denna vecka utan bara raka spår på betydligt bättre (mer "bärande") underlag. Grusvägarna är perfektion så det är dumt att inte passa på att nyttja dem. 
     
    Hästisbästis firar nakenheten med gyttjebad. Fancy.
     

    Spooky med vårkänslor

    Efter två dagars dressyrridning kändes det bra med lite konditionsträning igår och rulla i galopp. På vanligt tränsbett. Hm, jo det gick väl okej, i början, haha. Sen låg hon på och jag hade att göra. Men fy fan vad spooky hon har blivit nu! Om det beror på att hon är superuppmärksam efter Lillis eller om det är vårkänslor som ger mer energi är frågan, jag misstänker det sistnämnda. Hon rycker till, kollar omkring sig och reagerar innan hon ens sett något att reagera för osv. Riktigt jobbigt faktiskt, och svårt att hålla fokus - för oss båda.
     
    Idag funderar jag på att rida dressyr igen. Hon var så jävla fin nu sist, så jag vill bara ha mer och mer! Minns ni att jag skrev, för ett hyfsat bra tag sedan, att dressyren inte fungerade alls och att jag därför ansåg mig ha två val; antingen prioritera dressyren och jobba, jobba och jobba med den - eller helt enkelt lägga dressyrsadeln på hyllan och rida mindre ren dressyr och istället jobba lite markarbetspass med hoppsadeln istället? Jag tyckte det kändes som en bra idé att välja mindre ren dressyr för att på något vis slingra sig ur problemet (eller ja, att inte göra dressyren till det problem jag upplevde att det skulle bli om jag skulle "bråka" med henne) och sedan plocka upp dressyren igen lite senare? Det visade sig, än så länge, vara en vinstlott och just nu är hon trevligare än någonsin i både munnen och kroppen. Kul! För första gången någonsin känner jag skillnad på hennes sidor. Förr har hon varit så stel (bara riden på raka spår, och för mycket ytterhjälper när vi skulle svänga för att jobba stenhårt med att få med bogarna som varit vårt problem under en längre tid) att jag inte märkt någon skillnad, men nu känner jag att vänstersidan är hennes lite stelare sida och försöker inbjuda till lite extra böjning emellanåt för att känna vad hon gör och hur hon tar mina hjälper. Högersidan har hon lättare för att forma.
     
    Igår tog jag inte med Pärla ut just eftersom vi skulle rulla i galopp, men idag tar jag med henne. Det är kanonfint väder, så om det inte ändrar sig så får de lufta sig utan täcken när jag har ridit. Skönt för dem!
     

    Bara en enda sak i huvudet

    Som ni vet är jag en förespråkare för så lite skit som möjligt; hiva iväg allt vad sporrar, martingal, nosgrimma och spön heter om det ändå inte behövs (vilket ju är - eller borde vara - allas mål). Jag behöver såklart (ja, såklart) ett nytt träns till min nya häst, och jag tänker inte börja med att rida utan nosgrimma. Jag känner ju inte hästen, och jag får inte vara optimistisk och rent av dum som i farlig i mina beslut när jag ska lära känna henne. Så jag är faktiskt inne på att köpa ett Micklem. Detta för att kunna koppla bettet till nosgrimman via clipsen och på så vis ge bästa förutsättningarna för en trevlig mun redan från början. Sen om jag är sugen på att lägga typ 1500 kr på ett rätt fult träns som jag förhoppningsvis inte ska använda mer längre fram (då blir det nosgrimmsfritt, förhoppningsvis - det är målet i alla fall. Trevligt ska det vara.) Å andra sidan är det hyfsat andra hands-värde på Micklem-träns, så tja, jag blir nog av med det om jag önskar det.
     
    Micklem till unghäst - ris eller ros?
     

    A är guld

    Aleccis var jättefin idag! Men säg det som varar, hahahaha:
     

    Bortgjord

    Maah, jävlar vad jag gjort bort mig nu alltså! Totalmissade anmälan till Eksjö (hade fullt upp med fokus på Borås med allt det innebar). Alltså jävla skitskitskit! Nu är tävlingen full och det svullar in reserver. BAJS. Kunde inte heller sätta mig som reserv då jag inte haft en tanke på att fylla på pengar på TDB. Det var liksom som att ett kapitel i livet tog slut efter Borås då det var såå mycket tankar och planering inför den tävlingen, och sedan har jag mest... försökt överleva, som sagt. Gamla testamentet; livet före Gina Tricot Grand Prix, och nya testamentet; livet efter. Tjaa, well här är vi nu. Det första jag gjorde var att sätta in pengar i alla fall, och direkt när de tittar in ska jag kriga mig in bland de andra reserverna och hålla mina jävla tummar. Fan, vad irriterad jag är på mig själv! "You had one job!" - typ så.
     
    Annars då? Lillhäst gick sitt första pass med nya ryttaren igår; över förväntan sa hon, men han var tittig, haha. Jag blev väldigt glad över första delen och hade förvarnat om andra. Så allt verkar vara i fas, så att säga. Jag är så taggad på dem. Det är verkligen dreamteam! :D
     
     
    Jag fann världens bästa häst på equipe och stal givetvis iskallt bilden. Mja, lite halvärligt i alla fall. Jag tänker nämligen köpa bilden ovan. Är hon inte det vackraste som finns?! (Partisk? Va, jag?! Haha)

    SÅ GLAD!

    Man ska ju inte ropa hej innan man är över bäcken och allt det där, men nu är det fan nära! Hästen besiktigades i förra veckan och gick igenom UA, imorgon skriver jag på köpekontraktet och därefter fullföljes affären (om inget skiter sig). Därefter lastas min nya häst och påbörjar resan hem till mig. Tänk vad kul det är att vara vuxen och göra precis som man vill, hahaha.
     
    Nu måste ni ju följa med på den här resan! :D
     

    Tuff vecka

    Jag jobbade som jag nämnde helgen före meetinget; fre-lör-sön. Sent på söndagen la jag mig, och sov väldigt lätt de få timmarna till meetinget. Det blev i minsta laget sömn-timmar även där, men det dög. Mån-tis-ons. Hemma på ons, packade upp, försökte att inte dö av trötthet, jobbade torsdag. Ledig långhelg fre-lör-sön.
     
    Ja, alltså, jag har mått sjukt vidrigt jättejätte dåligt nu i helgen. Jag har varit så trött att jag har kunnat somna stående precis när som helst. Jag har inte känt igen mig själv! I vanliga fall är det fullt ös och ja, mycket energi och jag vill hålla igång och jag vill stressa. Det ska konstant hända saker omkring mig. Men denna helg... Den har jag behövt för återhämtning. Jag har sovit som en gris, och verkligen inte gjort något mer än jag absolut måste. Jag har verkligen försökt att dega, vila och ta igen mig. Jag lät Aleccis vila helt två dagar, lyckades inte rida Lillis mer än en av de tre planerade dagarna. Råkade lova att rida Sacke, så gjorde det en dag. Joggade A igår och red dressyr med henne idag. Men annars, alltså jag har fått sova mitt på dagen och ändå varit heeelt väck efteråt. Inte orkar koncentrera mig längre stunder, utan hållit på att somna gång på gång.
     
    Men äntligen! Idag börjar jag känna mig som en människa igen. Det är så himla skönt! Jag har faktiskt nästan varit lite orolig. Eftersom jag både fredag och lördag var jättetrött utan förbättring. Typ en väldigt, väldigt mild form av utbrändhet.
     
    Idag tog jag några timmar framför livesändningarna från Borås (som jag faktiskt kollat på väldigt mycket i helgen - så mycket jag kunnat, hunnit och orkat) på morgonen och åkte därefter ut och kollade på ponnytävlingarna på hemmaklubben på vägen ut till mina hästar. Skönast var en ponny som var så vändbar att ryttaren var sååå nära på att åka av just för att ponnyn faktiskt "bara" gjorde som ryttaren sa, haha. Så gulligt. Hon var inte riktigt med på att det skulle gå så lätt att vända, haha. Därefter gjorde jag allt i stallet och tog gott om tid på mig med alla sysslor. Tog in hästarna (som kollar väldigt mycket omkring sig = letar efter Lillis), och vi var lite ledsna allihop faktiskt. Tomt. Känns nästan som han har gått och dött, fast så är det ju verkligen inte. Tog ut Aleccis ur boxen för att rida och Pärla sa att hon skulle följa med. Jag är inte den som är den, så hon fick hänga med. Hennes ben är oförändrat, så jag vet inte om jag borde motionera henne eller inte... Vi skulle ändå bara dressyra så hon skulle inte röra sig något nämnvärt idag; skritta med oss till ängen, äta lite dött gräs, och skritta med oss hem igen.
     
    Aleccis var helt okej. Sedan tappade jag känslan (hon var uppmärksam på annat och kollade sig omkring, jag hade svårt med ridningen och lyckades inte hålla förvänd galopp ö h t - inget verkade fungera), så vi tog en längre skrittpaus och hejade på avstånd på Therese och även klubbkamrater som är både här och där i landet för att tävla idag. Det verkar ha varit mycket stolpe ut idag, tyvärr men det vet vi ju alla att med envishet kommer det så småningom bli stolpe in.
     
    La ner mobilen i fickan och dressyrade vidare igen. Denna gång gick det mycket bättre! Aleccis var super i galoppen! Trevande i traven men det blev bättre. Det blev ändå ett bra pass, och Pärla påverkar oss inte alls utan vi sköter vårt och hon sköter sitt. Sen skrittade vi hem igen. Precis när jag tog av Aleccis sadeln så var klockan 14 och bäst största klassen i Borås skulle börja på sin andra omgång. Den ville jag se, då jag även stalkat första omgången på morgonen. Jag skyndade på med Aleccis täcke och släppte ut dem och satte mig sedan på en vattendunk, med byrån som ryggstöd och trappan som fotstöd och följde tävlingarna. Så mysigt ändå. Lite kallt när de sista ryttarna red, men ändå mysigt. Det bästa med livesändningar och att det fungerar ypperligt att kolla direkt i mobilen, vart man än är. Heja ridsporten!
     
    Handlade på invägen, gjorde makaronilåda och kollade på fler klasser. Ska nu unna mig massa glass med nougatsås (DÖR SÅ GOTT!) och ska om en stund kolla på sista klassen. Sedan kommer snart min sambo hem efter en weekend i bilens tecken i Stockholm med hans best buddie. Känns bra att få krama om honom om några timmar.
     

    Resultat från Gina Tricot Grand Prix i Borås 7-9 mars med Aleccis - dag 3

    Sista dagen! Först hoppade unghästarna sin 115-klass, och därefter sin 125-klass. Sedan drog finalerna igång. Så medan unghästarna hoppade så tog jag ut Aleccis på vår morgonpromenad. När det var dags att inta läktaren så var jag så himla nervös, spänd och orolig! Inte för att kolla, utan för att sedan själv gå in i finalen. Jag ville så gärna göra bra ifrån oss, men skulle hon vara trött?
     
    Jag försökte tänka rätt; dvs HUR ska JAG rida, och inte "kommer hon vara trött, är det för mycket, kommer hon ligga i handen och vara stark/springig och riva allt". För precis de där sakerna kan jag inte påverka. Vad jag däremot kan påverka är hur hon i så fall skulle anstränga sig om hon var trött? Hur kan jag få henne att vilja anstränga sig och göra sitt ytterska om hon skulle vara trött? Hur kan jag övertala henne att verkligen, verkligen vilja? Det var inte supersvårt egentligen; extra mycket ben och sedan sitta upp för att komprimera den ork hon har kvar. Rida tydligt och sätta ihop henne för att få tillräcklig höjd i sprången.
     
    Det var vad jag tänkte på, men hade ändå svårt att få in "det är bara att göra si och så" i skallen för jag var orolig att hon skulle vara trött och då bråkar samvete med vilja att prestera. Jag älskar min häst och även om jag vet att jag - för att nå målen - borde rida "tuffare"/tydligare, så gör det ont i hela mig att "trycka ihop henne". Så det var inte så himla lätt att "bara" och "bara" och "bara". Men det var planen. Hålla ihop. Hålla om och hålla i. Jag kunde inte hålla käften utan ältade detta gång, på gång, på gång, och ursäktade mig lite ibland när jag märkte att jag inte kunde hålla tyst, haha. Shit, det var som att vi typ skulle rida in i en jäkla OS-final! Grejen är ju verkligen den att jag vet vad vi kan och jag vet ATT vi kan, om det var en vanlig endagstävling. Men det är inte förrän jag sitter på henne som jag vet hur hennes dagsform är. Dag tre liksom, uppstallad, och start nummer fem. Skulle hon vara trött och skulle hon vara annorlunda..? För om hon var annorlunda vet jag inte vad vi kan, eller att vi kan. Det var en känsla av... "kommer vi fixa det?" tillsammans med att jag såklart satt upp ett nytt mål; nolla grunden för att gå vidare till Winning Round!
     
    135-finalen gick av stapeln och likaså gjorde 125-finalen. Lyckliga vinnare, fina hästar och så mycket spänning - precis som det ska vara när man är på tävling! Men sedan var det dags. De byggde om banan och det var därefter dags att gå den. Jag upplevde den ganska lätt ändå. Inga uppenbara supersvåra grejer mer än möjligtvis in i mot kombinationen; fem galoppsprång på bruten linje från ett räcke. Ganska skarp sväng, så tänkte att det inte är hela världen om det inte blir fem där.
     
    I regel tänkte jag så, och det var vad jag även sa till min nyfunna vän. Jag tänker göra allt jag kan för att försöka rida felfritt. Att stoppa in extra galoppsprång är sällan ett framgångskoncept men jag kände att vill jag försöka safea och stoppa in så gör jag det. Nu ska det inte se snyggt ut - nu ska vi bara försöka ta oss vidare! Bedömningen Winning Round innebär att man rider första rundan/grundomgången först, och själva omhoppningen (Winning Round:en) efteråt när alla hoppat sin första runda. Startordningen är att den som rider grunden fortast (och felfritt) startar sist (vilket är önskvärt) och den som rider mest långsamt startar först. Jag kände att det där med startordning är en bagatell utan huvudsaken är ju att försöka sätta nollan.
     
    När jag började rida Aleccis kände jag sådan lättnad. Hon var pigg, fräsch precis, precis sitt vanliga jag. Inte ett tecken på att vara trött, sliten, ha tröttnat eller något alls. Bara sitt fantastiska, jämna "jag". Det gjorde mig bättre till mods, men nervositeten var fortfarande rejäl. Hela meetinget har ändå känt bra, men just denna dag och denna klass - hua, vad nervöst spänd och orolig jag var!
     
    Final Iron Tour 115 cm bed WR/GP en omgång A:0 och en final A:0
    Vi gick in, och sen red vi. Hinder efter hinder. Inte perfekt, och mycket riktigt med lite extrasprång här och där (eller ja, i alla fall på tre till fyra a-b). Inför sista hindret repeterade jag bara: "håll ihop det här nu, håll ihop det här nu!" och så satte vi faktiskt en ganska okomplicerad nolla. Alltså, hur bra är inte min häst?!
     
     
    Vi var väl ändå en typ tolv felfria eller något sådant, och jag och Aleccis skulle starta som fjärde ekipgaet från slutet. "Tyvärr" så red ju ekipage efter ekipage felfritt även i omhoppningen... Standarden var hög, och skulle vi ha någon chans så var det bara en enda som som gällde; satsa fullt! Det fanns inga alternativa vägar, utan bara gasa. Det roliga var hur all känsla blev totalförändrad där och då. Ju längre vi skrittade runt på framhoppningen desto mer förändrades känslan. Plötsligt hade precis ALL nervositet runnit av mig och jag satt där och åkte med och bara kände mig såå glad. Jag fick en enda känsla i kroppen och det var glädje. "Nu ska vi in och ha ROLIGT!". Inget, inget alls. Så sjukt, men även den skönaste känslan jag haft inför en, för mig, stor (som i viktig) start. När det var min tur så stod jag och skämtade med funktionärerna; "Det är full gas som gäller va? :D" De ba: "Aah :D" och jag ba: "Då gör vi så! ;D"
     
    Så red vi in. Så satte vi fart. Så körde vi järnet! Alltså det var fan vinn eller försvinn, på liv och död och allt på ett enda jävla kort. Jag älskar fart, hästen älskar fart. Hästen älskar också att vara felfri så hon vred och vek sig dubbelvikt och gjorde allt hon kunde för att gå felfritt. Hinder efter hinder tog vi oss över. Smet intill så nära jag kunde mot näst sista, över det och sen var det dags för upploppet. Längs läktaren och ner till sista hindret. Jag drev och lät henne ta i framåt. Full fart! Men sen ångrade jag mig och kom på hur dumt det var. Jag KAN INTE rida henne så mot hinder. I värsta fall hoppar hon inte, och i näst värsta fall är risken ENORM (typ 99,9%) att vi river. Så jag sitter upp, försöker bromsa med sits, hand och röst. Det hjälpte inte så mycket och vi river mycket riktigt det sista hindret. Vi slutar på 0+4 fel, och det var precis så att vi lyckades bli snabbast. Men det spelar ju ingen roll om vi ska hålla på att riva (pga min iver). Så ja, det var ett riktigt uruselt beslut men det är ju dem man någon gång ska lära sig av. Och visst, då var jag så jävla besviken. Kände hur inihelvetesjävlaskitdumt det var! Vinnaren i finalen vann 5000 kr, tvåan fick 3000 kr, trean 2000 kr, fyran 1500 kr och resterande placerade (till och med åttonde platsen alltså) vann 1000 kr. Vad vi kom? Nia. Första utanför placering. Såklart. Åh, jävla stolpskott! Det hade ju varit bättre att komma typ 2-3-4-5 eller en fucking jävla noll-runda utanför placering än att rida bort den så klantigt som jag gjorde. Skit alltså.
     
     
    Skrittade av Aleccis länge och försökte verkligen, verkligen vinkla detta till något positivt. För det positiva i detta, eller ja, hela meetinget var att vi för det första vann en klass, vilket ju då även direkt ledde till att målet för meetingen uppnåtts. För det andra så nådde vi det nya uppsatta målet; att gå in och rida finalen i Iron Tour:en felfritt för att ta oss till Winning Roung. Och för det tredje så gjorde vi vårt bästa (minus sista beslutet) och var verkligen med och stred för vår plats in till sista galoppsprång.
     
    Från att liksom ha tänkt i banorna att "det blir nyttigt, kul och vi ska dit för att få rutin och även se hur Aleccis kommer reagera/MÅ(!)/påverkas" till att vara med och ge de andra en match redan på vårt allra första riktiga meeting. Jag har inte rätt att vara missnöjd, jag har verkligen inte det. Och att Aleccis är helt fantastisk visste jag redan innan, men såhär?! Wow. Dessutom såg jag att hon brunstade, men trots en gapig hingst i första 120:n för meetinget så går hon in och fokuserar till 100% på hindren. Hon vet vad som är viktigt här i livet, hahaha ;)
     
    Vi lastade in Aleccis, tömde boxen och åkte sedan hemåt. Denna gång var snön och skitunderlaget utbytt mot vårsol och torr väg. Så det gick ändå rätt lätt att rulla hem, trots en dos besvikelse nedsvald där djupt inne. Det var däremot en överlycklig häst som inte kunde stå still när det var dags för urlastning hemma på gården sedan igen. Världens bästa häst <3

    LILLIS ÄR SÅLD

    Ja, nu är han såld. Min Lillis, eller ja, Ditooh, som är hans riktiga namn. Han kommer inte försvinna långt bort, så jag kommer stalka dem/honom både på internet och IRL så mycket jag kan ;) Det kommer bli väldigt, väldigt tomt i stallet. Han tar så mycket plats att det kommer kännas som att det är tio hästar som försvinner. Min lilla ponny. Min älskade, kära lilla svarta ponny :( Det kommer bli ledsamt, men en enda sak vet jag - och det är att det är precis såhär jag vill ha det. Det var min dröm hela tiden, att han skulle flytta till just denna familj, till just denna ryttare. Hon är grym och hon kommer förvalta hans kapacitet på bästa sätt. Han kommer äntligen få bli den dressyrponny han föddes till att bli.
     
    Grattis till en helt fantastisk ponny och lycka till, Kelly! :')
     

    Resultat från Gina Tricot Grand Prix i Borås 7-9 mars med Aleccis - dag 2

    Vaknade hos syster i Göteborg och for ut till hästen och tävlingarna i Borås på morgonen. Började med att promenera med Aleccis och upplevde att hon var helt okej i benen. Jag räknade mer eller mindre med att hon skulle bli svullen pga stillastående. Men det var inte alls särskilt farligt. Min fundering är om det har med årstiden att göra, eller om de är "vana" vid att stå mer stilla nu då de antingen äter ur rundbalen, står och glor eller traskar ner och dricker i stallet. Dvs de står mer still än när de går runt och betar sommartid? Aja, vet inte, bara spekulerar.
     
    Efter promenaden så gick jag banan och gjorde därefter henne klar för att rida igång henne. Hon är som den stjärna hon alltid är. Inga konstigheter att värma upp. När jag sedan gick in på banan så gjorde såklart ekipaget innan mig sin runda. När hon red i mål så ringde startsignalen så jag började rida, men såg i ögonvrån att namnet på projektor-dukarna inte var rätt, vilket de iofs inte varit då och då när de hamnat lite efter. Precis någon meter innan startlinjen säger speakern att signalen är till *så säger han ett namn*, men då jag passerat starten i det läget och red an mot första hindret så fortsatte jag. De avbröt inte.
     
    110 cm A:0/A:0 Iron Tour
    Vi börjar rulla på linjerna och Aleccis känns super. Hoppar fint och vill framåt men lyssnar tillräckligt bra. Valde att ta mina väger och gå innanför till kombinationen i omhoppningen. Så jävla klockrent hon gör det! Går rätt snett på den och får gå på båge till b. Fyra galoppsprång till nästa hinder, vände upp lite snett på oxern som var efter och red på distansen bort till räcket. Satt upp för att safea men rev tyvärr den med bak. Svängde innanför till sista hindret vilket också gick klockrent. 0+4 fel, stabbast tid.
     
    Efter avslutad runda fick jag gå fram till domaren för att säga mitt namn så de kunde föra in rätt resultat på rätt gubbe, haha. Schysst att lösa det så ändå. (Men just då hade jag gärna gjort om rundan för att ha chans att inte riva det näst sista hindret, förstås! Men riktigt så går det inte till ;) ) Han sa i alla fall mitt namn efteråt och döpte om/kallade Aleccis för "Näktergalen", haha; "det var Jessica Wilhelmsson och Näktergalen", typ så.)
     
     
    Mjo, det grämde mig att vi petade ner ett räcke. Jag satt ju upp för att få tillbaka henne och kunna få tillräckligt med höjd i språnget! Men uppenbarligen inte tillräckligt. Jag funderade fram och tillbaka på vad jag gjorde för fel för att vi inte klarade det, men det var inte så tydligt som det annars brukar vara. Min första tanke var att jag inte fick tillbaka henne tillräckligt, men sedan trodde jag snarare det kunde bero på att jag blev för ivrig och svängde innan hon hoppat klart. Jag antog detta väldigt länge, tills jag kollade på filmen för hundrade gången och helt plötsligt ser jättetydligt vad jag gör för fel. Ja, jag får väl inte riktigt tillbaka henne som jag önskat, men hela anledningen till att vi river är för att jag är kvar i handen! AH, så klumpigt! Blev snabbaste fyrfelaren och nummer två utanför placering.
     
    De 15 bästa från måndagens och de 15 bästa från tisdagens Iron Tour gick vidare till finalen på onsdagen. Som jag skrev igår så var finalen mitt mål och det nådde vi redan det första vi gjorde (vilket också gjorde att det var lugnt att satsa lite denna start - vi hade liksom råd med det). Men vad som ändå dämpade min lilla irritation på mig själv och min ridning var att vi hamnade på plats 15 i resultatlistan, så vi hade garanterat tagit oss till finalen på båda resultaten - och det kändes ändå bra. Med tanke på att det egentligen var mitt "stora" mål med meetinget. (Jag har sagt att jag är optimist va? Haha, det gäller att hitta de positiva delarna.)
     
    Till nästa klass var det en längre vila då jag startade bland de allra sista. Aleccis kunde äta, dricka och vila eller göra precis vad hon ville medan vi istället intog läktarplats. Två gånger blev jag haffad och fick världens roligaste kommentarer med:
     
    Första gången: -Är det du som har Näktergalen? -Ja, det är det. -Min favvo! Sa hon och gjorde tummen upp och log. (Åh, hon är min favvo med, tänkte jag, haha :D) Andra gången sa en annan, efter de dubbelkollat om det var vi som vann under gårdagen: "Ni såg så fina ut tillsammans!". Alltså, hur glad blir man inte av att höra det?! Från skäll till beröm på rätt kort tid ändå. Snacka om morot! Så glad, glad, glad! :D
     
    Banan kändes bra ändå, det var bara distansen från kombinationen till oxern mot utgången på fyra galoppsprång som jag tyckte kunde kännas lite trång. Jag måste dock säga att jag ändå blev förvånad! Bara distanser i en A:0! Det brukar det ändå inte vara, utan det är snarare nästan ovanligt med relaterade avstånd då det ju som bekant är en tidshoppning, där alternativa vägar är mer regel än undantag. Men så mycket alternativa vägar var det inte tal om här.
     
    Det var svårt att komma intill och hoppa som jag ville på framhoppningen, dvs gärna passa på att ta något lägre språng medan någon ändå sänker men därefter önskar jag ta ett par språng på tävlingshöjd för att få in känslan, men det var jävlar vad det sänktes och sänktes! Vad fan är det för fel på folk på framhoppningar?! Man får ju för fan se till att lämna hindret som man tog det, menar jag. Aja, trodde inte jag skulle komma åt att hoppa oxern på 120 då den snarare låg på 130 när den inte låg på knähöjd. Vill ju inte skrämma A. Däremot så lyckades jag faktiskt sno åt mig ett språng nästa gång bommarna vände och hindret låg på typ 125, vilket jag fick se som rimligt ändå. Vad fan ska man göra? Skulle vi in i en 110 igen så hade det absolut kvittat vad hindren var på, men 120 vill jag minsann känna på innan vi ska in. Hon klippte i och hoppade fantastiskt, med samma underbara inställning som vanligt nu för tiden (<3), så därefter skrittade vi och väntade på vår tur.
    Kom in på banan och upplevde inte hindren särskilt höga. Alltså de låg absolut där de skulle, men den känslan av att börja känna sig bekväm bland hindren när man ändå är färsk på en ny höjd är fan underbar! Bra första intryck och känsla!
     
    120 cm A:0
    Tänkte stor galopp (och inte det minsta framåt som gårdagens misstag, hahaha - tur man lär sig) och red mot start. Hon tuffade på mot tvåan och jag satt upp för att få höjd i språnget. Klonk. Skit, haha. Alltså jag bortförklarar sällan nedslag med att vara skitpet eller så, utan river man så river man sen kan man gnälla hur mycket som helst på sin ridning efter det. Men detta var fan oturligt! Det var en klonk och den råkade falla. Men skönt på sätt och vis med ett litet klonk istället för en rejälare miss. Gick ändå på åtta där som tänkt, men skulle givetvis försöka få henne ytterligare lite mer hos mig och tillbaka för att få utrymme. Efter nedslaget tänkte jag ordagrant att "nu ska vi inte riva mer!". Red upp på linjen och satte därför tillbaka henne lite väl men fick då gå all in på den planen och stoppa in sex på den fem-linjen. Gick bra ändå. Rider runt och ska rida kombination oxer-räcke fyra till oxer mot utgången-linjen och Aleccis taggar till och drar på mot a-hindret. Går stort men klipper i för glatta livet (vad har hänt med henne?! Självförtroende för ett tiotal hästar nu för tiden, haha). Jag hinner ju räkna ut att vi lär landa mitt i b så gör allt i min makt för att räta upp mig för att ge henne så bra förutsättningar som möjligt i det läget vi hamnat i. Hur i helvete hon lyckas hinna upp med alla benen i tid innan och över b-hindret är fan en gåta och hon dörnar vidare. Jag har inte ett skit balans och på fyra galoppsprång hinner man inte mycket! Kände att det var väl fifty/fifty om hon skulle typ självmant välja hindret eller tycka att det var för dålig stöttning och dra förbi. Det jag dock hann göra var att verkligen försöka få in alla fyra galoppsprång där inne och ja, det blev väl typ 3,5 så det var ju bättre än om hon hade försökt klippa skiten på tre... Då var vi där igen - hon hinner knappt stampa till i marken innan hon är uppe i luften och kravlar sig över. Jävlar vad jag inte är nöjd med den linjen, hahaha! Därefter hann jag andas och försöka få tillbaka henne igen. Tyglarna hade glidit mellan fingrarna lite, men jag ansåg mig inte hinna korta dem utan behövde istället fortsätta stötta så red direkt på hindret som var näst på tur. Jag skulle ändå vilja påstå att de sista distanserna blev bra. Då var ordningen tillbaka, vi hade bättre balans (och kontroll!) och hoppade tillsammans igen. Och vilken fighter hon är! 4 fel och med en riktigt bra känsla ändå. Trots att linjen i mitten inte alls blev bra, så känns det ändå som att det bara är en tidsfråga innan vi sätter nollan nu. Gött mos!
     
     
    Alltså jag hade svårt att reglera henne. Hon låg på, jag hade mycket i handen och hon gav ändå intrycket av att vara lite framtung och ja, svår att få höjd i sprången..? Men inte mycket, bara lite åt de tendenserna. Men å andra sidan så var det våra första 120-rundor och dessutom var detta start nummer fyra på två dagar och nummer två över den höjden, så jag förstår om hon var lite småtrött. En trött Aleccis blir nämligen en stark och springig Aleccis.
     
    Hon fick, efter en längre avskrittning, återigen parkera sig i meetingstallet och vi intog läktaren igen för att kolla på 130-klassen. Tävlingarna slutade något tidigare denna dag, så jag beslöt mig för att gå en längre runda med Aleccis för att sedan kunna åka och sova för att därefter åka ut tidigare till henne nästa dag. Vi var ute på tur i snö, mörker och skog i drygt en timme och klättrade i deras maffiga "himlabacken". (Alla backar heter visst så, höhö). Svettigt var det i alla fall. Men vad mysigt vi hade! Kvalitétstid när den är som allra bäst.

    Resultat från Gina Tricot Grand Prix i Borås 7-9 mars med Aleccis - dag 1

    Från föregående inlägg:
    "Aleccis kändes "som vanligt", så det var inga konstigheter. Bara att rida och så fixar hon resten. Det var dags att vara beredd och gå bort till banan.
     
    När jag red in på framridningen så fanns såklart alternativet att lägga en del av fokuset på att ta med mig mobilen bort och slänga den i någon random medhjälpare/funktionärs hand. Men jag gjorde det valet att då kommer jag ju tänka på det och med denna vrålkassa uppladdning så måste jag lägga precis ALL fokus rätt. Inte lämna något åt slumpen. Så mobilen fick ligga kvar i jackan som hängde borta på ett staket. Ingen film, med andra ord."
     
    110 cm A:0/A:0 Iron Tour
    Det sjuka är vad minnen försvagas fort och vad mycket en film/bilder utifrån kan hjälpa till att minnas. För tyvärr minns jag inte alls mycket av denna runda. Jag minns hur fokuserad jag var och att jag bara körde. Jag höll ihop henne och hade med lagom mycket tryck så att jag kunde, vilket jag råkade göra, skicka henne lite över någon oxer och ändå få höjd i henne. Grundomgången flöt vi igenom lätt som en plätt faktiskt. Sedan köttade vi på i omhoppningen tills publikens "inandningar", haha. Folk är fan för rädda alltså. I mål med snabb tid, felfritt och upp i ledningen! Alltså jag kände ju faktiskt att det inte var det snyggaste vi gjort, men jag var SÅ glad (och lite lättad) att jag lyckats hålla ihop det och presterat trots vår minst sagt vidriga uppladdning. Det räckte hela vägen till vinst i första kvalet i Iron Tour'en!
     
    Vi skrittade runt tills det var dags för prisutdelning, och under tiden jag skrittade hade jag även fått nys om att några ytligt bekanta ur en "oseriös" fb-grupp var på ingång. Hon ba: "Vill du ha hjälp?" Och jag såg en ängel uppenbara sig och ba: "JA TACK!" typ, haha. Hon kom lagom till prisutdelningen och förresten! Vilken prisutdelning! Nedsläckt, discolampor, dunkdunk och så mycket power! Där tog vi täten och skrittade in. Aleccis kände att detta inte hörde till vardagen och blev spänd så hon försökte vända två gånger på vägen fram, haha. Men sedan intog vi hedersplatsen och ceremonin kunde börja. Pampigt, maffigt, häftigt, magiskt, stort. Wow.
     
     
     
     
    Efter prisutdelningen tog vi tag i att installera Aleccis i meetingboxen och därefter flyttade grejer hit och dit så vi sedan kunde slappna av litegrann (och äta frukost!).
     
    Jag har nog inte gått ut med det, men jag har haft som mål, och faktiskt iskallt räknat med, att vi skulle ta oss till onsdagens final. Dit skulle de 15 bästa från måndagens 110 och tisdagsens 110 gå. Med detta resultat hade vi redan lyckats nå mitt mål för detta meeting!
     
    Dags för nästa klass; 120. Vi gick banan ihop, jag och min nya vän. Jag upplevde redan från början att det, som jag brukar uppleva, var byggt i lite framåttempo, vilket jag i och för sig gillar. Det är bra medicin mot min avbackning som jag förvisso inte tagit med mig in i årets säsong (ännu?), men som jag vill motarbeta så mycket jag kan. När vi sedan intog läktaren och såg ekipage efter ekipage rida så var det med mer eller mindre rejäl gas en del hade och då framför allt de mindre hästarna. Så jag beslutade mig för att rida på framåt, helt enkelt. Det var nog längre distanser än jag upplevt, tänkte jag.
     
    Red fram inför nästa klass och upplevde direkt en förändring på framhoppningen. I förra klassen hade folk i alla fall vett att muttra vilket hinder de siktade på och när, men i 120 var det en gissningslek. Inte okej, tyckte jag och vrålade lite extra bara för att försöka få med mig fler att öppna käften, haha.
     
    In på banan och jag hade med mig min tydliga plan från första steget; rid framåt. Denna gång valde jag faktiskt att ta med mobilen fram och bad någon filma. Bättre än inget ju, och här i denna klass är vi ändå för att träna, dvs jag tyckte det var rimligt att kunna lägga 1% fokus på mobilen. (Min nya vän var sedan tidigare tvungen att dra till jobb.)
     
    120 cm A:0/A:0 med totalfel Bronze Tour
    Jag red beslutsamt framåt från första galoppsprång. Första hindret seglade hon över, men sedan skulle vi förbi utgången och sedan den pampiga prisutdelningen som ändå påverkade henne lite, så drog hon rejält åt just utgången, vilket ändå är ovanligt för att vara Aleccis. Så vi åkte i sidled bort till väggen och jag drev och drev för att få henne att gå framåt, haha. Hon fick fan ta det som erbjöds och fick hoppa snett över oxer som var andra hindret. Därefter flöt det ändå på, även om jag ganska snart märkte att det inte alls var byggt så mycket framåt så jag började få problem. Hon kastade sig över fyran, rev med bak, gick på fyra när det skulle vara fem ner till vattenmattan, hinder fem. Rev a-hindret i kombinationen och gick på sex när det skulle vara sju till sjuan. Åttan, nio a, b och tio gick bra men hon låg på. Sista linjen gjorde hon en rejäl satsning att dra så galoppsprång nummer fem är långt och jag känner hur jag vi kommer helt förjävligt mot sista hindret. Som om inte det vore nog så är det just detta hinder är som är det som är högst, störst och längst och som jag nästan tyckte var obekvämt stort. Kul att komma heeelt förjävligt mot det. Jag gör vad jag kan men det skiter ju Aleccis i. Hon trycker in ett omtramp hinner sjukt nog upp, men inte fram och vi går ner på bakbommen. Tack kära, kära häst att du försöker och tack alla högre makter för detta var det bästa som kunde hända i det läget. Hua. Gick i mål på 8+4 fel och jag tar på mig precis vartenda ett av nedslagen. Jag hade fel taktik från början, och när hon väl är uppskruvad så finns det inte ens chans i världen att plocka ner henne igen.
     
     
    Det jag vill få fram nu är så svårt att förklara. Jag är liksom nöjd med känslan. För det jag kände var en häst med självförtroende och vilja. Hon spetsar öronen, kastar hjärtat och hoppar sedan efter. Rent fysiskt är jag inte nöjd med runda sett till att du trycker på play och ser det som händer. Men jag gjorde verkligen fel från början och lägger ingen som helst värdering i att det blev en 12-felsrunda. Hon kändes som den krigare hon är, och det var fantastiskt att hoppa igenom banan och få känna det. Vad lärde vi oss av detta? Det hade räckt med en stor galopp bara, och inte tänka framåt, haha. Avskrittning, mer mat, vatten och vila i boxen och så kollade vi på 130-klassen.
     
    Efter 130-klassen och en skvätt av clinicen (Agria Ponnyklubb) så valde jag att ta kvällspromenaden och sedan åka till Becka i Göteborg för att inta sov-läge. Fy fan vad trött jag var! Det blev dessutom senare än tänkt, så det blev en rätt lång och händelserik dag på återigen en urkass uppladdning. Tufft, men samtidigt roligt, såklart.

    Resultat från Gina Tricot Grand Prix i Borås 7-9 mars med Aleccis - förberedelser

    Jag tänker dela med mig av så mycket detaljer jag bara kommer ihåg, så tja, förbered er på mycket att läsa i de kommande inläggen.
     
    Helgen före meetinget jobbade jag. Därför var tidsbristen min bästa vän och packnigen blev lidande. Jag sköt, givetvis, fram det till söndag kväll (avresa måndag morgon). Sedan skulle såklart en oplanerad födelsedagsfika tryckas in samtidigt så tja, jag åkte från stallet vid halv tolv på kvällen. Var sedan orolig att jag skulle försova mig så jag vaknade hundra gånger på de fyra, fyra och en halv timmes, sömn som jag erbjöd mig själv. Stabil uppladdning!
     
    Vaknar upp till snö, snö och ännu mer snö. Det lägger sig på marken och är inget superväglag direkt där det varierar mellan slask och snö. TACK SOM FAN till att de "kära" medtrafikanterna lyckligvis höll hastigheten så det gick att rulla 80-90 hela vägen förutom en bit där vi hamnade bakom en plogbil. Annars är ju folket inget att hurra för direkt när "det kan vara haaaalt". Så ja, jag som åkte i sista sekund var glad att det trots allt flöt på. När jag närmade mig såg jag en annan transport som körde in på tävlingsområdet så jag tog helt enkelt rygg på den och körde efter. Fel, tydligen. De hade kört fel och likaså jag. Dessutom kom vi liksom inte direkt vidare då funktonärerna inte visste vart vi skulle eller hur vi skulle dit? Så blandade åsikter/direktiv och sedan ställde tjejen före sitt ekipage då klockan var mycket och hon behövde gå banan. Detsamma gällde mig som också startade tidigt (tidigt för att inte ha med någon hästskötare), så jag gjorde samma sak. Ställde mig längs kanten och stress-sprang banan. Bra osv...
     
    Körde därefter tillfälligt ner till dagsparkeringen pga noll koll på allt plus vrålstressad. Lastade ur och besiktigade, sprang ner och band fast Aleccis i grimma och grimskaft över tränset men hon som redan var spänd (...inte så konstigt) gjorde något jag ALDRIG hade kunnat gissa. Hon backade och backade tills skiten gav upp och sedan stack hon! ALLTSÅ DEN PANIKEN! Jag hann ju både se henne bli ihjälkörd och gräva ner henne på de två minuterna hon var lös. TACK OCH LOV IGEN, så valde Aleccis vägen mot besiktning/ridhus och där var det två hagar på kanten av vägen med elstängsel så en tjej sprang mot henne och viftade och då stannade som tur var Aleccis och tjejen kunde ge mig henne. PHUU. Trodde jag skulle dö där... Fick sedan böka som fan för att hålla i hästen samtidigt som jag skulle knöla in oss emellan mitt ekipage och lastbilen bredvid för att kunna ta på oss alla saker. Klockan gick såklart.
     
    Jag kände mig stressad, och rätt... uppgiven. Alltså, att åka på tredagars meeting ENSAM var verkligen att ta sig vatten över huvudet... Men sen har jag ju jobbat med min mentala bit, så jag gjorde allt i min makt för att vända på skiten och koncentrera mig på RÄTT saker.
     
    Inne på framridningen (vi hade väl en sisådär 3 ekipage eller något på oss, så det var till att börja låta henne jogga igång direkt), så märkte jag att jag omedvetet drog lite på munnen. Som att liksom bemöta mina medtävlande på ett trevligt sätt vilket jag alltid försöker göra och gör. Då slog det mig! Le! Klart jag måste le. Le och andas, sedan ta en sak i taget bara. Det var svårt, för egentligen ville jag bara sätta mig i ett hörn och gråta. Dåligt med sömn, ingen frukost, körde in fel, stressad, hästen lyckades smita, stressade igenom bangången och så alldeles för kort tid till att rida fram. Alltså, FUCK.
     
    Men det gick ändå rätt bra. In på framhoppningen. Försökte att tänka att rida fram effektivt - dvs jag behöver inte nöta någonting alls utan bara värma upp henne. Resten kan vi. Nästa motgångsvindpust kom när jag repeterade banan medan jag skrittpausade på framhoppningen. Jag kom inte ihåg omhoppningen! Alltså seriöst. Jag fick inte fram det i skallen, utan den var helt puts väck borta! Åh, jag nötte 1, 2, 3, 4, osv, osv och bara väntade på att den skulle dyka upp, men icke. Repeterade och repeterade. Men sen! Alldeles för lång stund senare så hittade jag "felet" i minnet och därefter dök resten av banan upp igen. PUH igen.
     
    Aleccis kändes "som vanligt", så det var inga konstigheter. Bara att rida och så fixar hon resten. Det var dags att vara beredd och gå bort till banan.
     
    När jag red in på framridningen så fanns såklart alternativet att lägga en del av fokuset på att ta med mig mobilen bort och slänga den i någon random medhjälpare/funktionärs hand. Men jag gjorde det valet att då kommer jag ju tänka på det och med denna vrålkassa uppladdning så måste jag lägga precis ALL fokus rätt. Inte lämna något åt slumpen. Så mobilen fick ligga kvar i jackan som hängde borta på ett staket. Ingen film, med andra ord.
     
    Världens finaste <3

    Borås dag 2

    Jag håller er på halster, eller vad fan det heter. Har lite annat att göra än att blogga for now ;) En dag kvar i Borås!

    Kolla in världens bästa jävla häst! Känn min kärlek, hästiusbästiusAleccius ❤

    Lite prints som skvallrar om hur bra hon är.




    En timmes kvällspromenad. Min stjärna! #tacksam

    Borås dag 1

    Ner som en pannkaka, upp som en sol och sedan blev det lite som vanligt. Tja, den långa versionen tar vi en annan dag. (Dött här pga dåligt med ström i mitt bärbara, fyrkantig hjärta.)

    Den korta versionen:





    Blablabla

    Bullshit, var det visst. Igår alltså. Mådde så jävla vidrigt efter en stund och tvingade ut mig för att rida Aleccis i all fall. Värdelöst jävla underlag! Lite snö och plusgrader, dvs lite för mjukt och halkigt men inte tillräckligt med snö för att greppa. Helt värdelöst! Märkte hur jag satt och fokuserade på hur svinkasst underlaget var och det blev inget vettigt gjort heller. Bröt av till skritt, tog tag i mina problem dvs bli medveten om att jag inte kan fokusera pga underlaget, bryt det, fokusera rätt; underlaget ÄR skit - vad gör jag åt det? Svar: rid mer samlat och större svängar. Resultat: gick tusen gånger bättre! Red lite till, men kände sedan att ska hon även få sin motion som hon borde så får vi även ta en sväng runt byn, för bättre än så som det var på ängen skulle det inte bli, inte då i alla fall och med det äckelunderlaget.
     
    Kom ut i morse och ba: snö. Mer snö. Och nollgradigt med inslag av plus. Ju närmare "mina" gårdar jag kom desto mer snö var det. Halt? Ja, kan man säga, haha. Men det gick bra. Var dock spännande att få loss släpet från där det stod när jag hämtat sista vändan och släpet var fullastat. Obs: släpet stod i svagt nedförslut. Det gick inte ändå! Haha, SÅ halt var det. Stod där och "juckade" (eller vafan, försökte, det spann ju bara) lite innan det ville följa med.
     
    Var ute i stallet vid 17-tiden och red först Aleccis. Smart val att plocka av snösulorna på henne när hovslagaren var sist - not. Halkade oss igenom skogen och den vägen ner till byn, väl i byn var det mer slask och där tog vi oss fram bra. En gång höll vi på att ramla när vi travade på en stig med mycket rötter på. Hon tappade greppet med höger fram och den kanade in bakåt, under henne men hon hann fånga oss med resten av fossingarna. Hon är bra hon, och man ska inte vara så jävla rädd hela tiden. Bara åka vidare och vara glad ändå.
     
    För vi hade ett bra joggingpass! Hon var ganska lugn (haha, ibland undrar jag hur andra hade beskrivit min häst. Ganska lugn för mig är troligtvis rätt okontrollerat för någon annan), och vi hade trevligt. Glada var vi. Lyckliga av att vara i varandras sällskap. Att liksom stå där, i lätt sits, och hon rullar fram i galopp under kroppen. Det känns som att vi är en. Hon hade kunnat göra precis vad som helst och jag hade bara hängt med. Så känns det. Vi har verkligen blivit tighta under dessa år. Bästa Aleccis, vad hon lärt/visat mig mycket!
     
    Tog en galopptur (plus fram- och avskrittning ofc) med Lillis i byn. Usch, jag hinner verkligen inte med honom just nu! Långvecka på jobb, planering av meeting och därefter meeting. Hinner inte ikapp och försöker desperat få in några motions-kilometer i hans fläskiga kropp. Aja, jag försöker i alla fall, och mer kan jag inte göra. Han var helt-okej-pigg idag. Och väldigt skeptisk på folk som var på promenad, framför allt med spännande pannlampa, haha. (Men att rida med pannlampa är absolut inga problem och inte ens något han bryr sig om.) Ungponnyhjärna, hur fungerar en sådan? Den som vet det... ;)
     
    Blääää, nu är jag helt slut och borde sova. Är lång jobbdag imorgon så behöver varje sömntimme jag kan få. Därefter har jag bokat ryck-hjälp (ja, hästen ska friseras innan Borås - kunde man inte tro va? HAHA), vilket passar helt ypperligt i min kalender; hästens plan är promenad i morgon, så vi traskar ner till ryck-hjälpen och traskar upp igen. Med reservation för att det kaaan bli en barbacka-skritt med grimma och grimskaft istället. Älskar det och så är jag förjävla lat.
     
    På tal om lat! Jag hoppade ju med A i onsdags. Bar hinder, såklart. Vilket ändå inte är första gången i mitt liv, <- obs obs obs. Men jag har sådan jävla träningsvärk i mina biceps att jag knappt kan ha armarna utsträckta! Helt sinnes. Men så envisades jag ju med att ta så mycket jag kunde per lass, så det skulle bli så få vändor som möjligt. Nu blev det ju ändå rätt många vändor så vafan... "Den late han bar ihjäl sig'", heter det ju. And that's me.
     
    NU: SOVA. Förresten - inget nytt på hästfronten. Alltså vi har bokat att boka veterinär, men de är bra upptagna, de jävlarna ;) (Eller så ska de bara spruta den med massa smärtstillande och annan magi först, höhö.)
     

    Planerna motiverar till fortsatt målinriktat arbete och träning

    Denna morgon har varit såå slö. Jag har intagit soffläge, efter en stadig frukost med tre stora ostmackor med gurka och en rejäl kopp av mitt favorit-te. Sedan hamnade jag framför datorn i timmar, eftersom jag gick upp klockan 07 och klockan just nu är strax efter 12. Inte direkt min plan, men rätt gött för en sönderstressad kropp och själ.
     
    Jag har planerat, omplanerat, strukit och anmält till tävlingar. Helgen nästa vecka skulle Lillis ha startat lokalt på hemmaklubben, men eftersom han åker någon av de dagarna så strök jag oss från den tävlingen. Han kommer ändå blir 100% dressyrponny, så det gör varken till eller från att starta fler hoppklasser. Lite synd ändå, kan jag tycka. Jag hade gärna startat honom för min skull. Men det är rätt egoistiskt tänkt, så vi skiter givetvis i den.
     
    Sedan har jag anmält till det som går att anmäla. Det kommer "tyvärr" bli en mindre tävling i vår än jag egentligen hade önskat, som jag har nämnt tidigare. Denna har jag anmält oss till och ja, jag övertalar mig att det är bra att gå ner lite i klasserna så blir det nog asbra. Dessutom har jag letat mig blodig (obs, överdrift) efter en lokal dressyr alternativt pay & ride i närheten då jag gärna vill starta Aleccis i ett dressyrprogram. INGET har såklart passat - tills jag fann en på lördagen innan 110x2-tävlingen. Så det blir asbra. Hellre dressyr på lördagen och hoppning på söndagen än tvärtom. Så det kunde inte bli bättre. Nära och bra dessutom. Kanoners! Nu väntar jag "bara" på att Eksjö ska öppna sin anmälan med, och det gör de inom de närmsta dagarna så sedan kan jag beta av tävling efter tävling bara och ja, kämpa på mot målen.
     
    Detta är vad jag har "stjärnat" på TDB. Lär väl inte bli tävling varannan helg (eller tre meeting på raken, haha) kanske, men om det blir det så lutar det åt dessa tävlingar. Till och med midsommar har jag kikat iaf på.
     
    v 10 mån, tis, ons reg-nat meeting Borås 110+120+110+120 cm.
    v 11 jobbhelg
    v 12 GHS fre, gärna även lör om det går att lösa
    v 13 jobbhelg, sökt ledigt för Värnamo cup-finalen, lör, 105+115 cm
    v 14 lör P&R SBHS, sön lok Bratteborg 110+110 cm
    v 15 jobbhelg
    v 16 reg-nat meeting Eksjö, fre, lör, sön, prel. plan: 110+120+110+120+120 cm
    v 17 jobbhelg
    v 18 lok-reg meeting Bankeryd, lör, sön, prel. plan: 110+120+125 cm
    v 19 jobbhelg
    v 20 reg-nat meeting Åby/Norrköping om det fortfarande känns rimligt; plan: 120-klasser
    v 21 jobbhelg
    v 22 reg-nat, endags eller meeting (anmält till endags) sön, 120+120 cm
    v 23 jobbhelg
    v 24
    v 25 reg-nat meeting hemmaklubben, (110+)120(+125?)-klasser.
     
    Äsch, kom på att jag nu råkat stirra mig blind på rena hopptävlingar och missat eventuella rimliga fälttävlansklasser. Dessutom vet man ju aldrig hur det blir om jag nu köper mig en unghäst och vill börja ta ut den på något. Så tja, det kan ju bli helt annorlunda. Men det är alltid kul att blicka framåt och se potentiella tävlingar. Ingen vet hur det blir förrän det börjar dra ihop sig.
     
    Sådärja! Nu är jag motiverad till tänderna igen och ska bege mig ut till djuren för att rida! Aleccis går dressyr, antagligen gör väl Lillis detsamma.
     
    Rätt snygg ponny ändå :*

    Svarten

    När jag kom hem med A så var det Lillis tur att motionera. Men min far och jag hade visst planer på att vara på samma äng idag. Han med traktor och motorsåg, och jag med en svart ponny. Spännande, kan tyckas men det gick riktigt bra! Alltså, jag kan ju säga som så att det var "rätt" häst, för hade det varit Aleccis hade det nog inte blivit så mycket till dressyr. Visst tittade han och visade intresse, men sen kunde vi dressyra runt - med mer tryck och energi! Eftersom det liksom hände saker runt omkring. Vi brukar alltid börja med att köra ett race i galopp längs ängen bara för att (och det har råkat bli tradition så även, eller ja framför allt, Lill är på!) och när vi vände tillbaka sedan så typ stack han, men sedan var det bara att köra på. Dressyrridning it was. Rätt fin var han ändå.
     

    Och han är verkligen den typ knäppaste häst jag träffat. Att rida ut är inte så kul, att hoppa är lite kul ibland men kravet är att hindren bara består av bommar, haha, men att rida dressyr - det är grejer det!

    Hopp och dressyr

    Hoppade med A idag, som sagt. Byggde upp en linje på en långsida; fem galoppsprång räcke-oxer, och två räcken på diagonalen men närmare ena kortsidan, så de stod inte i mitten av manegen. Det ena räcket var även bruten linje på fyra galoppsprång till/från oxern. Det andra räcket stod förvisso för sig själv, men jag placerade det lite halvsvårt ändå. Från ena hållet kom det rätt snabbt ur sväng för att jag ska träna på att ha med trycket ur svängen och behålla tryck och stöd fram till hindret utan att backa av. Åt andra hållet vill Aleccis vika höger och svänga direkt över hindret vilket gör att jag måste träna på att hålla henne rak inte bara före, utan framför allt över och efter hindret.
     
    Först hoppade vi fram på lägre höjd och sedan la jag dem på 110, förutom det "svåra" räcket som jag la på 120 för att förstärka svårigheten. Jag vill ju känna på oss, men utan att maxa då risken då blir att vi förstör självförtroendet istället, så detta upplägg kändes bra.
     
    Men min ridning var lite sisådär. Jag gjorde så gott jag kunde, men ändå blev det lite "försiktig" ridning i början och visst rev vi det svåra räcket första gången jag kom ner mot hörnan där hon vill svänga, eftersom hon dels mycket riktigt började svänga men jag hade även dåligt tryck i henne. Från andra hållet var det inga konstigheter alls. En gång red jag även extra dåligt på linjen så vi kom i ett mellanläge till oxern, hon försökte lägga in ett till, hann inte upp och rev rejält tre av fyra bommar med större delen av benen. Så himla dåligt, tyckte jag. Hur svårt ska det vara att rida?!
     
    Det var nog lite nyttigt ändå. För sen fann jag den! Känslan med stort k. Ridningen blev mer aktiv, med tryck och stöd och det framåttänk som jag inte riktigt vågar anamma utan det måste visst komma efter en stund (uppenbarligen). Så nu ska jag komma ihåg att plocka fram även framåttänket tidigare i ridningen och inte vänta på att jag allt eftersom sätter tryck och mer ridning i henne.
     
    Sisådär i början, men tiptop på slutet. Vi är redo för årets första 120-starter, men det kommer nog kännas både tufft, högt och svårt såhär efter att ha mesat runt i lite 100-klasser såhär i början av säsonger. Fördelen är därför att vi kommer starta två 120, men även 110 så ja, jag skulle säga att klasserna blir perfekt. Lite lätt och lagom, och lite utmaning. Planen är sedan att hålla oss på 120-höjder därefter, med undantag vid troligtvis två tävlingar; Värnamo cup (105 och 115) och ja, "tävlingsbrist" därpå så det som finns är att gå två 110-klasser en tävling, men sedan hoppas jag att det finns 120-klasser som matchar med mina lediga helger.
     
     

    Nu händer det grejer!

    Åh, jag är så upprymd av energi och förväntan! Nu är veterinärbesiktning bokad :D Och nej, jag har fortfarande inte sett hästen, men det är ett sto så vad kan gå fel ;) Haha, äsch, jag chansade med Aleccis och det gick ju hem, så varför fega? Hoppas nu hästen är som den ska så vi kan gå vidare därifrån.
     
    För övrigt väntar ridning av bläsarna idag. Jag ska faktiskt packa in hästisbästis och ta några språng inför Borås. Lillis går dressyr (han kommer bli så glad när man får veta, HAHA). Pärla går inte alls då hon är gallig höger bak. Dock varken halt eller varm, "bara" gallig, så jag låter henne ta det lugnt.
     
    Sedan ska jag börja planera (och tvätta tävlingskläder) inför Borås. Jag jobbar hela helgen och åter tidigt på måndag morgon, så tanken slog mig att jag måste sätta fart med packlista och allt vad det innebär redan nu.
     

    Häst

    Hästresan fortsätter. Jag har kontakt med en häst som jag, om det skulle bli köp, kommer köpa osedd. Ingen minns en fegis, right? Men en sak i taget ;)
     
    Körde eko men orkade ändå rida två hästar när jag kom hem! Så himla gött. Jobb med innersidan med Aleccis, började okej, fortsatt med lite "motstånd" - men slutade hur bra som helst! Så jävla fin :') Därefter Lillis, springa i byn i mörkret tänkte jag. Dressyra tänkte han hon höll högerkanten mot dressyrängen. Jag styrde emot. När vi passerade korsningen la han på en pallnit och körde ner huvudet i marken. Han skulle fan dressyra, sa han, HAHA. Jag sa ponnyspark och så fick han springa i byn i alla fall. Hahaha, imorgon ska han få dressyra ;)
     
    Knäppis <3

    RSS 2.0