• START
  • OM MIG
  • ALECCIS
  • PÄRLA
  • LILLIS
  • En dag i stadens tecken

    Det är ingen hemlighet att jag har för mycket hästar och för lite tid. Minst en häst för mycket. Men å andra sidan är jag just nu tacksam att det "bara" är en halvpensionär och en ungponny. Lillis kommer stå en och en halv vecka istället, så har slutat försöka stressa in honom i min asfulla (inte full som i andras helger, innehållandes gift i kroppen, tack och lov!) men Pärla borde jag ha ridit. Båda fick hålla undan för mina kompisplaner. Jag träffar sällan kompisar, och nej, jag har inte heller det behovet men när det gått lång tid så bara måste man catch:a up med dem. Två kompisar från olika delar av landet hann jag därför träffa idag. Frukostdate med Jennie, snabbis i stallet med sysslor och jogg i byn med Aleccis (som var trevlig! Inte mycket dra iväg, utan kunde verkligen låta henne jogga en hel del. Sedan ställde hon sig i välbalanserad-pose:n vilket också säger en del. Like!) och därefter stack jag till Jönköping för att hinna träffa Emilia.
     
    "Är det lugnt och om jag plockar upp dig och vi kollar en snabbis på Charlies?" - Haha, det var det. Jag har verkligen fyllt alla kvotar idag. Först Charlies (blev ett par ridbyxor; behövde jag dem? Kan man ha för många ridbyxor? Nej, precis. Och ett schabrak. Så fort jag ser schabrak för 100kr eller mindre så köper jag dem. Har ju svårt att tvätta schabrak, så fyller på med nya istället, haha), därefter åt vi på Jensens Böfhus (mitt favo-ätställe, minus alla joggiga, ljudliga ungar) och lämnade därefter in min trasiga HTC (nu kan jag börja räkna ner mina Iphone-dagar!) efter att ha köpt papper och penna och skrivit ner en fet lista på alla felen. Därefter fikade vi, och när jag parkerat sa bilen att ena halvljuset gått åt helvete, så efter fikat skyndade vi oss till Biltema. Köpte lampor och bytte, självklart, båda. Man byter alltid båda lamporna samtidigt, bara så ni vet. Alltid. Nu har han bättre sken än innan med lite fetare låtsas-xenon i sig. Därefter lämnade jag Emilia igen och åkte hem. Hua! Jobbkläderna ligger i tvätten och snart är det dags att sova. Jag är så himla trött!
     
    Välbalanserad uppställning efter ridning. Önskvärt!
     

    Älg

    På vägen hem igår så hade det blivit mörkt, även lite disigt. Efter motorvägen är det vanlig landsväg hem och det tog inte jättelång tid innan jag på en raksträcka fastnade med blicken på skugga till höger om vägen. Inget konstigt alls. Tills vi kom närmre och jag såg att det var en stor ståtlig älg som stod där och chillade. Med hästen där bak vill man inte tvärnita, så det gjorde jag inte heller, men jag bromsade fortfarande så hårt som jag var tvungen att göra för att stanna framför den. Jag stod still ca 20 meter framför den. Den stod bara kolugnt och kollade på oss. Rörde sig inte, och var varken "förstenad" eller stressad. Den bara stod där den ville stå typ. Tutade till på den så den skulle traska över vägen. Så sött djur, men jag gillar INTE när de inte är rädda för vägen/fordon. Usch, de får inte bli bekväma med "oss". Jag brukar tuta på vilda djur (efter att de tagit sig över vägen och över staket el dyl så de inte blir stressade just då och gör sig illa), men så att de ska bli lite rädda och förknippa vägen med obehag och förhoppningsvis därmed välja bort vägen så mycket de kan. (Hoppas kan man ju.) 100 m efter älgen så passerade vi förresten en "varning för älg 0-xxx m"-skylt, så det var ganska nära i alla fall.
     
    Kom först i efterhand på att vi skulle ha stoppat in den i transporten med Aleccis, höhö. Lämnat den på inridning. Ringt och ba:" Jag har en stor en. Den heter 'Älgen'." Det verkar liksom inte ens misstänkt förrän man lastar ut den, HAHA.
     

    Ingen älg i sikte här inte!

    Mentalt

    Jag har känt oss så redo inför just denna dag. Ett genrep i Jönköping på P&J, två hoppträningar och en träning på egen hand - det är inte jättemycket, men fysiskt kändes det som vi ändå var väl förberedda för årets första tävling.
     
    Men det är inte alls det fysiska jag tänkte skriva om i detta inlägg. Jag har jobbat stenhårt med den mentala biten. Tyvärr kan jag inte säga vad det är jag har gjort, för det vet jag inte. Det är inte så konkret att jag blundar och tänker "jag är bäst" direkt, haha. Jag har lyssnat på podcast som handlar om mental styrka, mental träning men även "bara" fakta om mental träning. Det jag lyssnat på har jag analyserat, stoppat in i min verklighet och jag vet inte exakt vad det är som har gjort det - men något ä det och något bra har det gjort. T ex tyngdlyftningssjejer som tänkte "jag ska inte uppfinna hjulet, jag kan ju det här!" innan de ska tävla och det är en sak jag repeterade i mitt huvud samtidigt som jag föreställde mig stå vid insläppet.
     
    Jag har också blivit varse om att jag kan plocka fram EXAKT min "tävlingskänsla" exakt när jag vill. Alltså, föreställer jag mig att jag står där vid insläppet i t ex Värnamo (där jag ju varit många gånger och känner till innan och utan, dvs det blir "verkligt") så kryper direkt den där spända, förväntansfulla, laddade nervositeten fram. Det tar inte en sekund att locka fram EXAKT den känslan. Jag vet inte om det är bra eller dåligt, men jag har "lekt" lite med det. Funderat på hur jag kan dämpa den lite, bland annat.
     
    Istället för att lämna saker till slumpen har jag tänkt mycket på att inte tänka på sen, för det gör jag ofta. Jag kan tänka "undra hur det har gått sen, när vi rullar hem så vet vi" eller liknande. Ofta när jag valde kläder i garderoben på högstadiet tänkte jag tankar som "undra vad jag kommer välja för något" istället för att göra mitt val. Sen tänkte jag "varför skulle det ta så lång tid att komma fram till det". Obs. 5 sekunder är lång tid i det sammanhanget. Jag har aldrig varit en typisk mode-tjej som tagit en halvtimme på mig att prova varje plagg, utan när man ser klädhögen har jag redan funderat på sen, fast det egentligen är jag som bör göra ett aktivt val NU.
     
    Så det jag försökte ta med mig in på banan var att koncentrera mig på NU och inte allt det där "sen-babblet". Sen vet vi, gör det inte till ett slumpmässigt resultat :)
     
    Igår var jag ute och gick med Jennie. Vi tänkte gå ut idag, men vi är båda alldeles för trötta för att göra det. Men då sa jag det till henne innan vi gick skilda vägar; "Jag ska åka och vinna två klasser först, så har vi något att fira sen, haha!" Ja, gör det, sa hon. Och vad var det jag gjorde idag? Så sjukt. Hjärnan är bra konstig alltså, haha. Hade jag sagt samma sak för ett tag sedan så hade det nog blivit undermedveten press/förväntningar som jag aldrig hade kunnat leva upp till, och därmed aldrig ens uttryckt mig så.
     
    Jag hade gärna tränat min mentala styrka, men jag vet inte hur jag ska kunna göra det på egen hand. Jag har definitivt inte tid att låna böcker på bibblan och plugga igenom. En sak är i alla fall säker, och får jag någon gång ett plugg-ryck, så vill jag bli idrottspsykolog/mental coach -> inom ridsporten. Wow vad häftigt det är!
     

    Resultat lokal hopptävling i Värnamo

    Jag plockade upp Ebba, tankade upp bilen och vi åkte ut till gården. Kopplade släpet men när jag skulle koppla in lyset så ba: WTF?! Då det det den nya kontakten med typ ett tjugotal stift istället för den gamla hederliga. Tyckte det såg lite skumt ut så petade på den (haha), men den satt som fan så jag tänkte att den nog satt där. Sprang ner till far i lagården och hojtade om vi kunde byta bil. Sagt och gjort, bilbyte och sedan packa, borsta, skydda, åka. Kom iväg lite senare än planerat, plus att jag fick åka in och tanka bil två med, men tjugo minuter efter planerat avgång så rullade vi iväg!
     
    Lagom när pass/vaccination var visad så hade sista i 90 cm hoppat. Bangång (banan var rolig, lite lång väg till sexan men annars var det som sagt en bra bana. Bara två distanser och det är alltid skönt när de är få, haha! Den var dessutom väldigt snällt byggd med, vad jag bedömde, inte så många maxade hinder.), kikade på två ekipage och tog ut min bruna vän. Red fram, hoppade två språng på räcket och två språng på oxern. Redo för att stå beredd!
     
    100 cm A:0/A:0
    Vi gjorde en trevlig grund, eller ja, till typ femman för sedan började hon ligga på en del. Fortsatte ändå helt okej. Men sen eskalerade det, haha. La på ytterben och så var det full gas tillsammans med försök till att svänga. Det blev verkligen inte snyggt, men det brukar det ju inte vara när vi är igång heller. Var på väg att komma väldigt stort på sista så la fram tyglarna, höll om och sa "JAH!" för att få henne att ta i lite extra. Felfritt i mål och upp i ledning. Vi vann klassen! :D
     
     
    Parkerade hästen i transporten efter avskrittning och kollade på ett fyrtiotal startande till i klassen. Lagom till det började dra ihop sig för att ta ut hästen för prisutdelning så började det spöregna så in i helvete. Det ekade rejält där inne i ridhuset. Samtidigt slogs jag av tanken att det var minst en timme med avd B-ekipage med, så det kändes så himla ovärt att ta ut för prisutdelning för det var alldeles för långt (drygt) för att stå och vänta sedan till nästa klass, och känns elakt att ta in och ut henne precis som jag vill hejvilt. Så jag frågade överdomaren och det var okej att medverka på prisutdelningen utan häst. Känns rätt surt också, men tyckte det var snällast just då (plus att jag är lat). Tror det var min första prisutdelning någonsin utan häst, och så skulle vi haft täten, haha.
     
    Vi var och kollade till Aleccis och då var ekipaget som kom tvåa inte långt bort bredvid oss, så hon gratulerade, skrattade och sa: "Jag kom ju inte tvåa efter vem som helst, utan efter någon som rider jävligt fort", HAHA. Älskar den komplimangen (det var en komplimang va ;) höhö).
     
    Tog så småningom ut Aleccis för nästa start och gick banan därefter. Den var svårare nu, med fler distanser och även distanser i omhoppningen (nooo, hahaha). Sedan rullade vi igång med den berömda ordningen; framridning, framhoppning, redo för banan! Hade förresten lite problem med avståndet till oxern hela dagen idag. Fick inte till det och råkade släppa iväg henne (för att vi bara hittade feta framåtlägen...). Men tänkte att det ändå var skit samma, det löser sig alltid. Har ju världens bästa häst <3
     
    110 cm A:0/A:0 (Värnamo cup, deltävling 1)
    Första hindret gick bra, till andra låg hon på och hon tog för sig lite väl framåt så fick dålig höjd med en klonk som resultat, men inte mer än så tack och lov. Sedan sket det sig redan på första distansen. Sex galoppsprång skulle det vara. Det fick jag inte till utan det blev långt och ett litet sjunde för att kunna klara hindret. Tänkte "fuck alla distanser" och råkade tappade stigbygeln i svängen. Fick tag i den igen och tänkte att vi försöker göra det bästa vi kan och ser distansernas galoppsprång mer som riktlinjer än mål, hehe. Lång väg till femman, kombinationen. Försökte hålla ut och rida väl genom den kortsidan till sexan, båge på stegat åtta galoppsprång till sjuan, som vi faktiskt red på. Samma där sedan, försökte hålla ut men ändå rida bra genom den kortsidan också. Åttan till nian var en bruten linje, sista i grunden till första i omhoppningen stegat på fem, och lyckades gå på fem. Slickade lyktstolpen (så jag fick huka för att inte dörna i lampan), och iväg över oxern, sväng runt till kombinationen. Höll på att fastna i en rejält ledande tygel men fick i sista stund tillbaka handen så hon kunde hoppa (relativt) ostört. Vänd tillbaka och över oxern, stegat sju galoppsprång till sista räcket där jag försökte få tillbaka henne hos mig för att försöka safea upp så gott det gick. Det gick sådär, men tillräckligt bra och bommen touchade hon med bak, men den låg kvar. Felfritt och upp i ledning! Inte nog med det, vi vann här med. MED FEM SEKUNER! Hur gick det till? Red vi ens samma bana?! Herregud, vi hade ju inte ens behövt gasa ;)
     
     
    HAHA, alltså när jag gick banan tänkte jag verkligen på att rida noggrant (även, eller ja, framför allt i omhoppningen), hålla ut ordentligt och komma rakt på hindrena, vara lugn, tänka långsiktigt (en 0+0-runda är bättre än en 0+4-runda pga slarv, i cupen) - men allt det glömde jag visst bort. Igen. Inte så ovanligt, men när det håller är det ju värt det, hade vi dock rivit så hade det verkligen inte varit värt det. (; Grejen är att jag minns så väl hur jag minst två gånger just i Värnamo ridit bort segern då jag ena gången var kvar i handen över en oxer som hon rev, och andra gången svängde innan hon hade hoppat klart och därför rev vi. Så nu var jag noga med att skicka fram nävarna så hon kunde sköta sin del utan att jag la mig i, och väntade med att svänga tills hon hoppat klart. Det var ett betydligt mer vinnande koncept.
     
    Därefter skrittade jag av henne länge, i typ en halvtimme och efter en tiominuter någonting så var det dags för prisutdelning och ärovarv. Sedan packade vi in och åkte hemåt, med stressbesök på Max. Bilen var hemma och urplockad ca en halvtimme innan far behövde den, så till och med det klaffade. Flyt! Han såg förresten att det var en adapter i kontakten, så nu är den urplockad och nästa gång inviger jag min v70 istället. Det blir nog bra.
     
    Just det! Höll på att glömma. När man anmäler så kunde man välja om man ville skänka 10 kr till Svenska Hästars Värn och det gjorde jag. Tycker det är självklart då cupen i sig är gratis så det kändes mer rätt, men framför allt för att 10 kr är ingenting och det går till en väldigt god sak. Men i första prisutdelningen så hade de även haft ett lotteri bland de som skänkt, och då vann jag det! Så jag fick dels blommor båda gångerna när jag vann och så en bukett från den utlottningen. Kul såklart, men jag har lite dåligt samvete och känner mig hemskt egoistiskt typ som jag roffat åt mig en massa godis framför näsan på hela syskonskaran, ungefär. Jag lämnade en av buketterna på gården. Kände att jag inte behövde tre, plus att vi bara har en vas så fick använda en hushållsgrej som vas lite provisoriskt.
     
     
     
     

    Att vänta

    Det är alltid lite småjobbigt att vänta, efter avslutad ritt, och det är precis vad jag gör nu. Aleccis skrittar av sig själv i Värnamos skogs ridvägar. Min näsa i är mobilen. 

    För den som inte redan vet så kan jag skvallra om att vi ligger bra till, haha. Fy fan vilken häst hon är, Aleccis!

    Detaljer och filmer kommer givetvis senare. Jag lovar ingen stilrunda, men ni vet ju vid det här laget vad det är som gäller; "Huvudsaken är inte att det är snyggt, utan att man ..." 😂 


    ATM ❤️

    Det är dags!

    Yey, dagen jag längtat efter är äntligen här! Värnamo om några timmar, med häst och Ebba. :D Tack vare efteranmälningar har jag dessutom blivit nedflyttad lite i startlistorna, vilket är helt okej.

    Det blev ny bil igår; en fyrhjulsdriven (ja, lite värdighet vill jag fan ha kvar, haha!) V70 2,5t, första generationen. Lagom tills vi kom hem tändes dock motorlampan. Haha, flyt. Men troligtvis beror det på att den inte är van vid min körning, då han fick gå hårt på hemvägen. Känns jävligt slö, men man känner också att det går tungt med fyrhjulsdriften; det är mycket som ska rulla där i drivlinan. Det blir nog bra tror jag! Jag köpte den av en hästfamilj utanför Jönköping som var jättetrevliga. Så den har gått som dragbil förr. Den är rätt gubbig, inte ens tonad, men helt okej i skicket ändå. Stänkskydd runt om t ex. Tyvärr ljus(!!!) inredning, spyr lite, men alla V70 awd vi kollade på på blocket hade ljus inredning. Såå, what to do? Helskinn, så då går det an. Skiten fastnar ju inte lika lätt då som i tyginredning. Lär dock bli stekt på låren när jag har shorts på sommaren. 

    Håll nu tummarna att vi tar oss till och från tävlingen nu så att den är att lita på, nya bilen. Och håll gärna en tumme på plats också 😉

    Här är han! 

    Tre på en smäll

    Att påstå att jag har haft medvind idag är en fet lögn. Mobilen ville ta självmord och bilen pissar soppa. Ska fan sälja båda så fort de är utbytta! Den ena dröjer dock inte särskilt länge för vi är på väg och ska kolla på en bil nu. 

    Två timmar var vad jag lyckades skrapa ihop denna skitdag och på dessa skulle tre hästar motioneras och så skulle det fixas till tävlingen som är imorgon. Mission impossible kan tyckas, men jag lyckades fan! 55 minuters ridning slash lösspringande och resterande kvart som var kvar gjorde jag det jag hann inför morgondagen. Rätt nöjd ändå ;)

    Ridning á la tidspress har nått en ny nivå!


    Nej till travare som ridhäst

    Asprovocerande rubrik, va?
     
    Jag tycker det är tillräckligt illa att rida på en ridavlad häst. Ingen häst är gjort för oss att skumpa runt på - och definitivt inte en köravlad häst. Jag tycker det är ohumant att rida på dem. Kör med dem, lek med dem, gör vad som helst med dem, men lägg helst inte på en sadel och TRO för guds skull inte att det är som att rida en vinglig ridhäst. För det är det inte.
     
    "Den tycker om det", "den är som en ridhäst", "den är jättetrevlig att rida" etc, etc. Ja, ja och ja, absolut. Visst kan det vara/är det så. Den vet ju inget bättre och dessutom är det en av de bästa hästraserna som finns sett till att vilja vara till lags, vara snälla och medgörliga. De vrider sig ut och in om du skulle be dem. Därför är det fel.
     
    Men vad är egentligen värst? Att åka runt på en travare (ej nybörjare, men inte eller en sk rutinerad ryttare som kan detta med såg-och-spark-teknik som tyvärr verkar vara otroligt vanligt i dessa kretsar - öh, drog jag precis alla över samma kam där?) i skogen och småvägar, busa, ha kul och älska sin häst - eller låta den förfalla i en hage? Där tycker inte jag att valet är svårt. För jag kräks på folk som bara ska ha sina hästar som hagprydnader. Det är inte (heller) ett värdigt hästliv. Men vill man rida, träna och tävla så tycker jag att man borde, för hästens skull(!!!), välja en ridavlad häst.
     
    Äsch, inget är svart eller vitt, antingen eller. Det är en jävla grådassig sörja från början till slut. Men hade inte travsporten varit så pengakåt hade det med stor sannolikhet sett betydligt trevligare ut efter avslutat karriär för de djur som "inte duger" i sporten. I många fall är avlivning (ett dött djur lider inte) bättre än ett dassigt liv.
     
    Rid inte travare om du vill utveckla din ridning, rid inte travare om du har ambitioner - men rid den om du älskar den och inte för ditt liv försöker stoppa in den i ett ridliv stöpt i en ridhäst-form. Det är dit jag vill komma. Jag gillar travare, men hade aldrig haft samvete nog att använda den som träningskompis.
     
    Amy och Rocky. Så himla urhärlig häst det där. <3

    Fan ta dig, orättvisan

    Idag var en sådan dag... Aleccis var huuur trevlig som helst. Verkligen. Mjuk och trevlig, och det kändes som en perfekt dag att dressyra på. Hon var verkligen hur fin som helst - 5% av passet. För det blåste något jävulskt och hon var skitspänd och tittig. Vi försökte först rida på vår vanliga äng, men den var inte ridbar. Så red därifrån direkt. Istället höll vi oss på en med längre gräs som är helt förstörd av vildsvin. Gropig och jävlig. Så jag tänkte att det inte borde vara hela världen att rida där. Den var inte heller lika sur, så det var inte alls som på den förra.
     
    Vi hade ju redan börjat passet och hon gav bra känsla. Det fortsatte sisådär med några riktiga toppar och några djupa, jävliga dalar. Hon var toppen i några steg, spände sedan till och skyggade. Försökte få tillbaka henne hos mig, hon var asfin några steg, men spände till, tittade och skyggade undan för något igen. Så höll det på. Ett tag var hon finare typ en hel minut (yeey!) och vi gjorde ett såå stadigt och fint enkelt byte där hon var rak, låg kvar, var stadig, mjuk, fin och gjorde riktigt bra avbrott och ny fattning. Det är typ det jag lever på nu, för allt annat var inget att spara på. Fin några steg, skit igen - gång på gång på gång. Sen skyggade hon så jävligt att jag höll på att åka av. Då tar det alltid en bit innan jag får stopp på henne för då tänker hon sätta iväg medan jag, hur lite jag än vill, hänger i tygeln. Då låser hon ryggen, hoppar framåt och jag studsar och hänger inte med för ett ögonblick. Samma visa varje gång hon är snabb och jag inte är beredd (vilket ändå, faktiskt, inte är så värst ofta längre). Efter det blev jag faktiskt irriterad. Hon ska ju för fan inte glo på allt annat utan lyssna på mig! Jävla skit. Kände mig tvungen att överböja henne och korta henne rejält sedan för att ens ha kontroll på henne så hon inte skulle kunna glo ut i skogen och skygga igen. En kort bit, avbrott, ny fattning, kort galopp överböjd, avbrott, ny fattning - fokus. Det gick okej, men så fort jag gav en eftergift så skyggade hon igen. Hon var verkligen ovanligt spänd, tittig och "skyggig" idag. Ni vet när hästen krymper ihop för att sticka? Så gjorde hon två galoppsprång, sen kunde jag få tillbaka henne och gjorde två normala galoppsprång, sen reagerade hon på något och kröp ihop för att sticka i två galoppsprång, sen fick jag henne normal i två galoppsprång. Så höll vi också på en stund. Verkligen uppmärksam på allt runtomkrig och som en tvättsvamp som sög upp all energi som kom från vindarna. Inte alls som vanligt, utan extrem. Men så blåste det något jävulsk också.
     
    Jag var rätt nära bristningsgränsen faktiskt, men ändå i snäppet bättre mental balans än jag hamnat i andra gånger som yttre faktorer påverkar henne vilket påverkar oss vilket brukar bli skit. Det som gjorde mig ledsen inombords var att hon verkligen gav känslan av att vara PERFEKT idag, men så förstörde vädret.
     
    När jag lyckats galoppera lite till utan att hon exploderat så skrittade (taktade...) vi ner till grusvägen nedanför som är relativt rak och travade fram och tillbaka fem-sex gånger. Då var hon faktiskt trevlig. Lugn, stadig, mjuk. Det fick räcka så.
     
    Det var verkligen så de 5%:en som fungerade var verkligen kanon, men resten var bajs. Och jag känner bara att fan ta orättvisan. Den orättvisan som gör att jag måste sitta här, på en sur äng, mitt i halv storm (klass 1-varning iaf) och försöka ladda upp inför tävling. Den orättvisa som gör att andra kan stänga yttre faktorer utanför och bara gå in och fokusera. Fokusera på det de kan påverka. Det kan inte jag i det läget. Inte med en ranghög höst som för allt i världen vill ta sin flock (dvs hon och jag) från "det farliga". Svårt, och jävligt orättvist. Men det är väl också därför det smakar så gott när det fungerar...
     
    Hade jag vetat bättre så skulle jag ha lastat in henne och åkt till något av de närliggande ridhusen för att kunna rida igenom henne. Imorgon ska hon "bara" ut och joggas, men är det lika starka vindar eller andra väderförhållanden som gör att jag kanske påverkas så tänker jag fan i mig ta det joggpasset inomhus någonstans. Nu är det inte längre isgata på grusvägen, så det är bara att koppla släp och ge sig iväg. Men den dagen, det valet.
     
    Jag "vågade" inte rida Lillis. Jag kände att risken var stor att jag skulle tappa tålamodet och det ville jag verkligen inte. Han är ju också vråltittig och detta i kombination med en slöfock tillsammans med ostabilt inre är kan bara bli en vidrig soppa en dag som denna. Nya tag imorgon!
     
     

    Typ det tråkigaste man kan prata om

    Det är himla kul att det blev plusgradigt och gegga lagom till att tävlingarna drar igång. Aleccis har inte bara varit ovanligt ren den senaste (snöiga) månaden, utan till och med hennes strumpor har varit skinande! Men nu... är det ett minne blått. Eller rättare sagt grått. Och brunt. För att inte tala om hur lycklig hon är över att kunna rulla sig "på riktigt" (med mål att bli så skitig som möjligt). Det är lite surt ändå. Jag såg fram emot att ha en ren häst ett tag till.
     
    Ärligt talat känner jag mig inte färdig med snön och vintern. Det har känts riktigt bra att jobba och ridningen har fungerat bra, efter att småhästarna fick sina broddar. Men jag har kunnat träna en del och gjort en hel del basics som jag har svårt att göra annars, pga plats.
     
    Täckena är givetvis bytta och det kändes rätt konstigt faktiskt. Från 200g på de små och 300g på A till 100g/fleecefodrade regntäcken. Det kändes tunt och... höstigt. Jag gillar inte höst. I alla fall inte när det är blött konstant och gegga. Än känns det tidigt att drömma om våren, utan det lär nog bli en omgång kyla till. Hoppas bara att all form av isgata är bortsmält innan den nya (om det blir en omgång till) kylan kommer. Fast, jag har inte hört något om någon ny kyla. Så vem vet? Vi kanske får höst tills det blir vår?
     
     

    Vi hade vinter i en månad

    En natt till och sedan har jag helg! Så himla skönt och jag är fan taggad till tänderna. På fredag är det ridning och häng med gubben, vi funderar på typ bio, bowling? Lördag är det tävling! Och på söndag är det kompishäng, och ridning då såklart.
     
    Tanken slog mig att jag har en optimal vecka att vila Lillhästen på, och det är nästa. Jag har långvecka, jobbar dag plus att jag ska iväg på YKB på en av dagarna, så jag kommer jobba/"jobba" 6 av 7 dagar och då blir det svårt att hinna med djuren som det är, så det blir verkligen perfekt att ställa Lillisen.
     
    Idag ska Lill och Aleccis gå, Pärla tar igen sig.
     
    Det är förresten så sjukt hur fort det töar! Ett par dagar bara så poff, geggan är tillbaka. Nu kan man knappt tänka sig att det ens varit vinter, haha. Sådana vändningar vädret gör alltså. Jag hade stadiga 8 plusgrader under hela mitt pass igår. 8 grader! Det är liksom varmt. Som en ursur sommardag ungefär. 2011 när jag tog studenten var det bara omkring de graderna och spöregn. Fy fan.
     
     

    Fullt ställ med Mögel-Glenn

    Det var en i gänget som fotade när vi körde på sjön, och jag hamnade på bild. Här är den bästa. Det är ju inte de bästa fotoförhållandena i snödamm och långt avstånd. Den blir nog annonsbild om drygt en månad när Mögel-Glenn ska säljas, och det är dags för äckel-v70 (framhjulsdrift och jag ska gråta mig till sömns varje natt därefter. Buhu, och rip min värdighet...)
     
     

    Yes, det blir meeting!

    Jag har som bekant lagt upp en preliminär tävlingsplanering vilken jag delat med mig av tidigare i år (låter sjukt att säga det såhär tidigt, men det är ju faktiskt sant). Denna såg ut såhär:
     

    Jag vet inte hur ofta ni känner så, men jag känner ganska ofta när jag bläddrar bland tävlingar att det är en hel del som är liksom en annan liga. Inget att sikta mot. Däribland Gina Tricot National Grand Prix som går av stapeln v 10. Men av en slump var jag inne och läste proppen när jag såg att den kommit ut ba; 110? Vafan, och sen läste jag noga för att se om jag skulle få starta. Det kan ju vara hållhakar som junior-klasser eller liknande, men jag hittade ingen sådan information. Därefter blev jag förvånad när jag hajade till över tävlingsdatumet; måndag, tisdag och ev final på en onsdag? Kollade mitt jobbschema och gissa vem som är ledig måndag och tisdag?! Tajming!
     
    En populär tävling gissade jag, men är den lika populär när den är på vardagar? Ingen aning. La ändå 26/1 klockan 19.00 på minnet och satte ett alarm klockan 18.55 igår. Efter att Aleccis var i ordning för träning och det bara var lastningen kvar så var det dags att invänta klockslaget. Så coolt, jag har aldrig tidigare behövt göra det då vi ju bara tävlat mindre tävlingar.
     
    Planen var såhär: anmäla 110 och 120 både måndag och tisdag. Ev final i dessa cuper går i 115 och 125 och är inget man anmäler till. Jag är förvisso övertygad om att vi inte kvalar in till onsdagens 125-final, men skulle vi råka göra det är det inget jag tänker starta ändå. Däremot om vi kvalar in till 115-finalen blir det en perfekt sista klass på meetinget. Men att gå fem starter på tre dagar? Hm, ohumant? Jag tänker som så att i och med att hon går på lösdrift så är hon van vid rörelse. Att stå på box (utan hagviste öht, såklart) i två och ett halvt dygn är inte bra för hennes kropp. Då tänker jag mig att hon mår bättre av att gå fler klasser, än vad hon gör av att stå still. Hörde med Lasse igår och han höll med.
     
    Men i alla fall, just där och då när jag skulle anmäla tänkte jag (och tänker jag generellt) att det är bättre att anmäla och möjligtvis avanmäla om man ångrar sig. Sagt och gjort; när klockan slog 19.00 valde jag ryttare, häst och våra klasser samt uppstallning och anmälde. Uppdaterade därefter och ba: 83(!) av 90 starter bara pang bom i 120;n, haha! På två minuter och fyrtiotre sekunder var 120:n full. 110:n är i skrivande stund inte full ännu men shit, haha, så sjukt ändå! Och vilken tur att jag jagade klockslaget och anmälde! :D
     
    Jag tänker mig att jag givetvis får åka ensam, och sedan hoppas jag på att ragga sovplats hos syster med sambo i Göteborg. Det är en bit, men hellre det än att betala 1000kr/natt på hotell. Från tidig morgon till sen kväll har jag dock tänkt att vara hos Hästis-bästis som tröst. Eeh. Stackarn. Och för att erbjuda henne så mycket rörelse som möjligt i form av promenader. Mah, jag är så rädd om henne och rädd för stillastående. Inte nyttigt och framför allt inte för en häst som inte är van och som är så pass gammal som hon är. Men vi ska ut på mer tävlingar och då är det bara att vänja sig och hitta något som funderar - och där tänker jag mig promenader, så många som möjligt.
     
    Japp, jag är precis anmäld men har redan planerat hela resan i minsta detalj ;) Så roligt (och nyttigt!) det ska bli med vårt första tredagars meeting! Vad jag dock tar för givet är att det är sjukt hög standard, så vi ska dit för att skaffa rutin och ha så jävla roligt vi bara kan. Bästa hästen och jag <3
     
    Om jag fattat det rätt så är dessa (regionala) klasser förklasser inför resten av veckans betydligt större klasser. Men så himla roligt för oss att det erbjuds klasser där vi är i utvecklingen. Wie, så taggad! :D
     

    Hoppträningen

    Alltså, ett ord: MVG!
     
    Aleccis var helt underbar och fantastiskt på alla sätt och vis. Bäst, bara bäst. Jävlar vad hon och jag är best buddies alltså <3 Perfect match.
     
    Vid uppvärmningen så provade jag något nytt. Eller ja, nytt och nytt. Men jag vill mest bara låta henne rulla på och få igång kroppen. Därefter gör jag tempoväxlingar och någon volt eller svänger för ytterhjälper för att checka lite. Möjligtivs att jag flyttar lite för innerskänkeln i skritt för att försöka få henne lite mer uppmärksam på den. Men jag vill absolut inte sitta och nöta dressyrkrumelurer eller dylikt, utan hon ska bara komma igång i kroppen. När jag skulle ge mig på tempoväxlingarna stod jag kvar i lättsits och gissa vad?! Vi kunde göra bra tempoväxlingar när jag stod upp! Åh, stort steg! Jag är ju mer för en lätt sits även i banhoppningen och tänker jag mig inte för så står jag gärna. Men problemet har ju tidigare varit att hon då tagit för sig (även pga obalans, så inte bara pga lydnad) och ju mer hon legat på ju större problem har jag fått ju längre in i banan vi kommit. Men kan jag nu börja påverka henne även i det läget så ger det inte bara självförtroende och en säkerhetskänsla utan även en stadigare känsla om jag nu vill stå upp, har inte bara kontroll i det läget utan kan även påverka henne. Det tar sig! :D
     
    Själva träningen började med trav över tre bommar om låg på marken. Dessa lades snart upp i hållare så de blev tre studs. Vi travade över dem och galopperade därefter. Sedan kom vi på bommarna i höger varv (de låg längst ner på ena långsidan) fortsatte långsidan upp på fem galoppsprång fram till en oxer. Jag tänkte inte att jag skulle behöva be henne att öka då hon ju suger tag i hinder själv. Men det visade sig att även jag behövde tänka lite framåt på den distansen. Första gången gick det okej men jag fick låta henne ta för sig hela vägen och man bör ju först driva för att därefter kunna sitta upp och mjukt hålla, för ett runt språng i balans och även balans i landningen. Släpper man iväg så flyger man över hindret (får specialité...) och har ingen balans i landningen utan man måste "springa" in i balansen.
     
    Sedan la vi på ett räcke på diagonalen, sju tillbaka mot studsen åt andra hållet. När jag kom denna gång så vet jag inte riktigt vad jag sysslade med för jag drev inte och kände mig tvungen att jaga iväg lite för att lyckas ta distansen på fem. Ajabaja, sa Lasse. Inte okej, haha. Gjorde om och då blev det mycket bättre. Redan på första försöket satt dock räcke-studsen distansen. Jag satt ner, hade låga händer och höll egentligen mest bara i. Så kul när det fungerar!
     
    Därefter la vi på andra långsidan med räcke-oxer, första gången skulle vi rida på åtta lite kortare när det var lägre men gången därpå sju normala när det blev högre. Efter dessa så blev det en hel bana med fjorton hinder (om man räknar studsen som "ett hinder"). Efter långsidan vände man tillbaka på diagonalen igen och tillbaka, sex galoppsprång, på räcket man nyss hoppat. Låg väg till första räcket på diagonalen men åt andra hållet, vänd tillbaka långsidan ner, fem (men gärna sex för att verkligen få tillbaka hästarna) till studsen. Lång väg till andra räcket på diagonlen men från andra hållet och därefter andra långsida ner igen, denna gång oxer-räcke, sju galoppsprång.
     
    Aleccis gjorde det SÅ HIMLA BRA! Fram (fast kunde gjort det ännu lite bättre) på de fem första, råkade få in åtta någon gång ner till studsen dock, vet inte om det var när vi hoppade banan eller tidigare. Aja, hellre det när man just tränar på fram och tillbaka än att hon går på för få. Sju upp, sex ner, det där med långa vägar är lite knivigt tycker jag. Risken finns att man ångrar sig och börjar plocka, men jag plockade i alla fall inte i henne. Fem ner som däremot borde ha varit sex men jag hann få tillbaka henne bra på de fem så det var inget vi gjorde om utan det var good enough. Det kändes lagom och bra med. Lång väg och därefter ner på sju. Hon var så fin!
     
    Så häftigt att hon gör precis det jag ber henne och jag behöver inte dra eller slita någonting utan kan bara sitta och hålla med låga händer. Precis som en vanlig häst! (Sen om det är bra eller dåligt är ju en annan femma haha, men hon ger verkligen en asbra känsla just nu.) Jag kände mig stadig i mina händer som höll sig låga under hela träningen (lycka!) och jag kunde rida henne både framåt och tillbaka. Fick beröm att jag "vågade" sitta kvar och bara hålla hela vägen till hindren med när det var distanser med kortare språng.
     
    Som sagt. MVG på hästen idag, och jo, jag är faktiskt nöjd med mig själv också. :) Det som kan bli bättre är min sits, och eftergift (som jag börjat snåla med - WTF?!). Sedan är hon ju inte jätteridbar just på kortsidorna när hon vill till nästa hinder, men nu gnäller jag fasen på detaljnivå. Jag är JÄTTENÖJD! Hon är så himla jämna. Klart hon ligger på, vill hoppa och är glad och en häst av det piggare slaget, men ändå känns hon så jämn och fin. Mmm, kan inte säga annat än att hon är det bästa jag kunnat hitta där ute på hästmarknaden - och jag vill inte ha någon annan häst än just Aleccis.
     
    Vad gäller bettet så är jag riktigt glad att jag bytte tillbaka, för nu är vi tillbaka där vi alltid har varit. Och det är, inte helt otippat, där jag vill ha henne.
     
    Aleccis är inte bara bäst på typ allt (ehehe, mvh partisk), hon är, som jag nämnt förr, dessutom en stjärna på att använda sin energi till rätt saker. Medan våra rundor är det inte mycket som rubbar hennes balans. Hon vilar, och vilar och vilar. Sen är det fullt ös. Här är precis när vi är klara och jag har suttit av. Lugn häst.
     
     
    Råkade kasta över jacka och fleecetröja över sargen till läktaren så fick ju springa och hämta dem efteråt. Nedanför stod världens bästa häst. Love her.

    Rätt nöjd med min förmiddag

    Det gick kanon att rida. Vi rullade "bara" i byn á la jogg typ. Aleccis var piggelin och lite stark som vanligt och Pärla visade inga tecken på att vara trött. Det gick inte att bromsa sa Felicia, haha.
     
    Därefter har jag tvättat och hängt upp en omgång och tvättar just nu mina tävlingskläder. Jag är inte bra på att ta tag i saker, men när jag såg att mina tävlingskläder låg i en hög underst i en större klädhög så blev jag ändå lite förvånad. Har jag inte ens tvättat dem sedan sist? Hahaha, jävlar vad bra jag är på att prioritera (roliga saker). Men nu tvättas de som aldrig förr och jag kommer hinna hänga upp dem innan det är dags för jobb. Jag känner mig fett hushållssam idag och plockade även ur diskamaskinen och laddade en ny omgång samt startade den. Skönt att ha det gjort (för jag är riktigt dålig på att ta tag i hushållssysslor annars. Jag har ju världens bästa gubbe som är betydligt bättre än mig på det (a)).
     
    Just nu är jag i ofas med mat känner jag. Jag vill äta så nära inpå jobbet som möjligt och det är alldeles för tidigt att äta nu i så fall. Men det löser sig med lite fika. Fint ska det va ;)
     
     

    Mittwoch

    Felicia (som har studiedag idag) ska följa med ut till stallet och rida nu på förmiddagen. Jag tror vi tar tanterna och Lillis får vila. Jag funderar faktiskt på att ge honom någon vecka helt avställd framöver, mest för att prova. Han är liksom lugn av naturen så det är verkligen inget fel på honom, men visst hade jag önskat lite mer eget driv. Jag har inte erbjudit honom längre vilor utan mer att han gått på halvfart då och då, just för att jag oroat mig för hans form. Han har alltid varit överviktig och jag har dåliga erfarenheter av att ställa av lättfödda ponnysar med fri tillgång på näringsrik komat... Men det verkar lugnt. Han är bättre i kroppen rent fetto-mässigt och då borde jag ju passa på egentligen. Aja, vi får se när jag väl stoppar in den, men just idag får han en vanlig hederlig vilodag. Pärla däremot kommer gå dag nummer fyra på raken så hon kan vara lite slö. Men med Aleccis som draghjälp och "bara" Felicia på ryggen så kommer det inte märkas utan det blir nog som en vanlig ridtur bara. Hon får ta igen sig imorgon.
     
    På eftermiddagen går jag på veckans första nattpass av två. Och sedan kan man börja nosa helg! Helg innebär tävling och ja, just nu är det hela livets jäkla höjdpunkt alltså. Älskar det. Älskar att utmana oss och se om det bär och jag hoppas av hela mitt vinnarskalle-hjärta att jag kan hålla mig LUGN - om inte blir jag rejält besviken på mig själv. Värdelösa självdisciplin (som inte finns) som jämt ska ställa till det, haha.
     
    Bild från Tranås för hundra år sedan (eller typ, två?). Fotad av Rebecca Rosén. :)

    Lundablandning

    Nyduschad, insvept i min nya morgonrock (har aldrig ägt en tidigare, men fick en i julklapp av min sambo; asmysigt ju!), en kopp med varmt te och intag av mysläge. Så himla skönt, en stund innan jag ska knyta mig. Jag fick ett te av Annika för lite sedan. Lundablandning. Det är ett finfint mys-te som jag gärna dricker när jag tänkt njuta lite extra av koppen. Te i påse blir det mer till vardags. Viktigt för mig är att ha honung i. Jag gillar söta saker och vill inte ha rent socker i téet (det blir inte lika gott), men honung - mums! Det perfekta téet för mig.
     
    Lill gick i skogen och byn och var tråkigt långsam igen. Så synd, jag som verkligen trodde att han var på väg att bli en piggelin permanent, haha. Men nej, han har inte så bråttom - men tar gärna en tur. Jag bad bara om rätt gångart vid rätt tillfälle med lite bjudning, inget avancerat med andra ord. Pärla och jag tog därefter en barbackasväng. Hon är för härlig den hästen. Kärlek från lugg till svans. Men hon var inte heller skitpigg. Aja, huvudsaken är att de kommit ut och fått sin motion i alla fall. Aleccis och jag har hopptränat ikväll, men det ska jag skriva ett eget inlägg om som kommer upp under morgondagen.
     

    Startlistor ligger ute

    Igår kom startlistorna ut för årets första tävling. Längtar så sjukt mycket. Alltså verkligen sjukt. Som en tioåring som väntar på julafton, seriously. Värnamo som sagt, nu på lördag, 100 och 110 cm. Tråkigt nog, om man ska vara sådan, är att vi fått tidiga starttider, med tanke på antal starter; 62 vs 42 i dagsläget. Men det finns även fördelar med det och det är dem jag ska försöka fokusera på. Bara bra tankar, positivitet och glädje. Men även fullt fokus på allt jag ska göra. Bra galopp, stöd, andas och hundra saker till.
     
     

    Varit med i radion

    Helgens sista jobbnatt var rätt sen. På mejeriet var det kö både till att tömma och diska, så tiden gick. Vid klockan tolv började Vaken i P3 och P4 där ämnet var "första dagen på jobbet". På andra gården, medan jag hämtade mjöken, mailade jag in min historia. En kort stund senare dök detta mail upp:
     
     
    Och som den clown jag är så skickade jag såklart numret, haha! Fem minuter senare så var det min småländska dialekt som tog plats i folks öron. Så himla roligt ju, haha :D Finns att lyssna på här (spola fram till 01:28:50) för intresserade, eller här under - om jag lyckats få till det.
     
     
    Jag frågade om jag fick hälsa, och så hälsade jag till Therese - vad är oddsen att de precis efter samtalet spelar vår låt?! HAHA, så jävla perfekt.
     
     

    Rasisterna har talat (varför slutar de aldrig med det?)

    "Man kan inte argumentera med (mot) dig för att du blir så arg och då blir man ovänner."
     
    Jooo... Det är jävligt svårt att argumentera mot rasism utan att bli förbannad. Hur i helvete kan man sympatisera med dem?! Att mena på att "alla är blablabla, de är, de gör si och de gör så". Nej, det gör DE inte alls. Man kan inte dra alla över samma kam. Man kan inte ta för givet att ALLA knivmördar och våldtar - och gissa vad? Genomsvennar gör precis samma jävla sak! Det finns skit tamejfan överallt. Det har inte med etnicitet att göra.
     
    Dessutom är inte grundproblemet att "de är muslimer och då hör det till deras religion att bete sig/göra så" (ja, det är ett argument jag ständigt får höra). Problemet är att de kommer hit, bor i en låda, gör ingenting och lever på varandra. Understimulerade människor (och djur) hittar till slut på saker för att göra av med all energi. Och vem hade inte tröttnat på varandra om man lever på varandra så intensivt? Nej, jag förstår att det blir skit, men jag försvarar det inte. Men att ha förståelse är nummer ett. Förstå och hålla med är däremot inte samma sak. De behöver komma ut och få göra saker, och det är ju även precis vad de vill! Komma hit, börja om, skaffa bra liv genom jobb och erbjuda sina barn en bra uppväxt - för alla de möjligheterna finns här. I detta nya liv ingår det inte knivmord och våldtäkter.
     
    Men i media syns bara negativiteter och slagsmål på olika nivåer. För det är det som sticker ut! Alla som kämpar röven av sig syns inte (för de sticker inte ut och media vill ha klick!) men vi måste lyfta upp dem. De har det så tufft men kämpar sig blåa för att bygga upp en ny grund att stå på. Länge leve dessa människor! Jag blir djupt imponerad av dem och tänker ta deras strid så länge jag lever. Och då blir jag arg. För folk har ingen empati och det gör mig förtvivlad.
     

    Tisdag betyder hoppträning

    Planer för dagen är att rida alla hästar; först de båda små och senare på kvällen är det hoppträning med A! :D Mitt på dagen funderar jag på att rasta tvättmaskinen, men jag har även ett enormt sug i kompis-tarmen. Funderar på om det är värt att dra iväg för fika och skitsnack eller om det bör tas när det finns mer tid?
     
    Ikväll ska jag även försöka anmäla till en tävling jag fått nys om. Vet inte om den är populär så man måste ragga plats snabbt eller om det verkar lugnt, men jag vågar inte chansa så jag vaktar öppnandet på tdb, haha. Vill gärna åka, även om det är hundra procent ovärt,egentligen, haha. I alla fall ur ekonomisk synvinkel, men jag är ju inte direkt känd för att vara sparsam...
     

    Där satt den

    Sju timmar blev det i stallet (jag vet inte var all tid tog vägen?!), men det kändes inte som jag varit där så pass länge förrän vi kom hem med småhästarna, för då blev jag skittrött, haha. Men vi tar det från början!
     
    Jag red Aleccis först. Dressyr på ängen. Det började så himla bra! Hon var supermjuk, lugn och lydig. Det var till och med så att jag hann tänka att "skulle hon vara såhär varje dag skulle jag ha tröttnat på henne och hade nog sålt henne" HAHA. Det ska jag ju komma ihåg när det inte går att varken bromsa eller svänga ;) Men det tog inte många varv på mitt uppridna spår förrän hon var superspänd och urtråkig på ena kortsidan. Spänd, tittade bortåt och struntade blankt i mina hjälper. Suck. Aldrig kan det vara lagom av båda delarna, utan antingen på ena eller andra sättet. Hon var fin på resten av spåret men just på den kortsidan var hon väldigt spänd. Jag provade först att skita i vilket just där, men bytte snart taktik och var noga med att be henne om saker så hon inte skulle hinna spänna till. Genom hörnet, halt, rygga (rakt, eller försök till rakt), fram igen, genom nästa hörn och sedan fortsätta med den finfina hästen. Det gick betydligt bättre! Tills hon flög iväg i sidled för något. Det fabulösa med en tittig häst, haha. Ibland gav hon en riktigt, riktigt bra känsla och ibland var det inget att hurra för - men här är hon ju! Den där hästen med lite av varje. Bäst känsla ger hon i galoppen, och det är väl lite vad som känns viktigast. Vi var ändå rätt nöjda när vi skrittade hem igen <3
     
    Därefter så struntade jag faktiskt i alla bortförklaringar. Jag släpade fram arbetslampan, förlängningssladden, hörselskydd, regnställ, och dubbla klippmaskiner med nya skär till den stora. Sen var det bara hästen kvar. Behöver jag nämna att det var med skeptiska steg hon följde med ur boxen? Hahaha, hon har varit med ett tag nu men är fortfarande inte särskilt lättflirtad i sammanhanget. Men det gick bra! Eller ja, egentligen "bra" utan utropstecken. Kroppen är ju inga konstigheter, utan det är bog/hals och framför allt ju närmare huvudet man kommer, ju mer motvillig blir hon. Men det gick nästan över förväntan och jag vet ju var jag har att vänta mig så jag har blivit mycket, mycket bättre på att möta henne nu eller så. Jag blir varken arg eller provocerad, utan försöker bara göra det jag ska. Sen tar det såklart lång tid och vi har lite brottning när hon vill klämma in mig (haha) och jag trycker tillbaka. I en av oss knakar det i skelettet - och det är inte i henne xD Men jag kom på att om jag sänkta tyngdpunkten och liksom tryckte på hennes ben så kanade benet iväg lite och då kunde hon inte mosa mig riktigt lika mycket, haha. Vilket team vi är, jag och Pärl. ;) Äsch, det gick som sagt rätt bra. Jag var inte supernoga med linjen vid huvudet då jag inte kände att det hade någon betydelse. Men visst grämer det mig varje gång jag får till ett perfekt tag vid mankammen men precis innan jag är klar så nickar hon och så ryker halva manen. ÅÅH. Skit. Men jag är nöjd. Det gick på dryga timmen och nu är hon klar för sommarpälsen :)
     
    Sedan drog vi ut på tur! Jag och Ida med Pärla och Lillis. Mörkare än vanligt, isgata på byavägarna och snön har ju påbörjat smältprocessen och då dyker det upp mörka fläckar i snöhögarna. Han var rätt tittig och slö, men jag är övertygad om att han går bättre imorgon då han kommer ridas i dagsljus igen. Pärla såg pigg ut, garanterat piggare än Lillis i alla fall - men det är inte svårt att vara det, haha. De fick bra grepp och det var över förväntan att rida på isen faktiskt, så det gick bra och vi kunde rulla på som vanligt oberoende av underlaget.
     
    Hemskt ocharmig bild på Pärla (och nej, så mycket man blev inte bortklippt, haha *tragiskt skratt*, den är bara på andra sidan). Bild två och tre är när vi är på väg att ge oss iväg på en kvällstur.
     
     

    Formtopp!

    Jo, jag må vara partisk. Pärla är alltid vacker och jag älskar henne så oerhört mycket. Men även om jag må vara partisk så har jag blivit varse om vilken fantastisk form hon är i just nu! Hon har verkligen formtoppat. Är superfräsch i kroppen (och knoppen), och ser även trevlig ut i "skicket". Förutom övervikt och svank så är hon ju i bra skick liksom generellt, men nu är hon verkligen tipp-topp. 26 år och känns kanonfin - vem hade kunnat ana det? :)
     

    Jag hade bestämt mig

    God morgon - öh, va? Jo, det blev sent i natt, och därför har jag sovit tills nu. Klockan är två och snart är det mörkt. Eller nja, inte såå snart - för visst märker man att det blir ljusare och ljusare! Men nepp, jag kommer inte hinna det som jag hade tänkt då det hinner bli mörkt. Men nu när snön smälter så blir det återigen mörkare när inte det lilla ljus som finns reflekteras.
     
    Först ska jag rida Aleccis. Hon ska dressyra idag och det görs i den snö som finns kvar på dressyrängen. Jag har faktiskt lite ångest över att snön försvinner. Den är min enda chans till försök till "normal" ridning i form av träning. När den försvinner har jag ingenstans att vara, om jag ens kan det nu. Risken finns att det blir för mjukt i marken så att hovarna förstör. Då blir det inte roligt och det enda som finns kvar är att rida exakt varje pass ute på vägarna. Bra för hästbenen, men mindre bra för lydnad och utveckling.
     
    Därefter tänkte jag faktiskt klippa Pärla. Ja, på riktigt denna gång. Jag hade bestämt mig. Men nu är klockan så mycket att det som sagt inte lär vara ljust och vi har så dåligt ljus i stallet (och jag tycker det är svårt pga de stora skuggorna och för att man blir så bländad när man har arbetslampan tillsammans med mörker utanför. Men det hade varit så skönt att ha det gjort..!
     
    Ida och jag ska nämligen rida efteråt, och det hade verkligen varit skönt med en färdigklippt Pärla inför den ridturen. Även om det blir mörkt så är det faktiskt inte den enda anledingen till att jag inte kommer hinna klippa Pärla idag. Det finns ett heligt klockslag (eller ja, typ så, haha) där vi brukar rida och jag vill såklart vara redo för ridning då, och det lär jag inte heller vara om Pärla ska klippas. Hon är ju som bekant inte världens trevligaste att klippa så det tar både tid och mycket energi och ALLT tålamod man har i kroppen.
     
    Det återstår att se hur jag valde att göra, men nu måste jag fasen dra mig! Frukost på vägen, Granngården och därefter stallet är den ordning jag lagt saker och ting.
     

    Sing with me, sing for the year

    Sing for laughter, sing for the tear

    Dream on med Aerosmith är min nya knarkarlåt. Har skriksjungit till den större delen av arbetspasset nu ikväll/natt. Bra skit!

    Tidigare idag var vi ute på sjön och körde. Så jävla roligt och fy fan vad det är saknat! Det har inte varit någon duglig is de senaste vintrarna, men nu var det äntligen dags igen! Vi var väl ett tiotal bilar i alla fall, ute i omgångar. Avgassystemet gick åt helvete, så nu låter han som den vinterbil han är, HAHA! Och folk blir så jävla provocerade (i stan) - det har jag svårt att hantera. Det LÅTER lite, vad i helvete? Det är inte som att jag kör på folk? Aja, det var i vilket fall skitkul på sjön. Det var jag och killarna, haha. Eller ja, det var ju fler tjejer där, men inte som körde. Jag fick höra att en av killarna sagt att jag kör bra (bättre än en del killar) och det är ju kul att höra. Inte för att det är därför jag kör eller förväntar mig någon jävla bekräftelse - det är roligt och jag har kul, för min skull. Kul med uppmuntrande kommentarer ändå ja, men jag kan inte låta bli att reagera så här: "mäh, vad konstigt? Det är ju med kuken man kör bil, inte går det att göra det om man är tjej!" - visst? Det är ju vad samhället lärt oss under alla år :)))

    Äsch, haha, någon gång ska man väl svälja orden och le och vinka istället (le och vinka ja, det är vad jag gör när folk blir provocerade och hatar mig med min bil för att den låter).

    När jag sovit vankas stalltimmar och därefter stressar vi upp till Jkpg för finkäk före jobbet. Födelsedagsfika löser de andra på egen hand på förmiddagen. Sen är det jobb igen och på måndag har jag nog (nog, nog, nog) bestämt mig för att ta tjuren i hornen. Nog.


    Avgasröret som fick åt helvete:


    Förresten! Vi fick soppatorsk precis när vi lämnat sjön, HAHA! Så jävla stabilt.
    Nej vet du vad, nu vrålar kudden.

    Medvetna och omedvetna uttryck

    När Pether Markne var kommentator på Swedish Riders Trophy och jag kollade på ponnysändningarna på Horse1 i efterhand relativt nyligen, så red en ponnyryttare med ganska mycket mun. Ryttaren pratade alltså med hästen, på ren svenska. Detta kommenterade Markne att ryttaren i fråga behövde jobba bort, men att det borde komma med tiden (har jag för mig han la till).
     
    Jo, ja, jag ser de rent estetiska delarna med att jobba bort ett "problem" som det, men mer än så? Nej. Snacka om att ligga längst ner på prio-listan.
     
    Jag pratar mycket när jag rider. Glatt, uppmuntrande, för att lugna ner eller råkar bara uttrycka det jag känner (typ "fan" och "nej" och så, hahaha). Det är inte med flit nej, utan det bara blir så. Men jag har faktiskt försökt att inte prata, och det förstör hela känslan! Jag känner mig "instängd". Det är at flera anledningar jag känner att jag "måste" prata. Ska jag vara ärlig tror jag det har att göra med min brist-på-att-komma-ihåg-att-andas. När jag pratar så måste jag andas, sedan behöver jag i och för sig alltid träna på att andas bättre. Djupare andetag till exempel.
     
    Men nej, jag kommer fortsätta sticka ut med mina skrik "BRA! DUKTIG!" och alla andra ord ("luuugn"). Jag skiter blanka fan i hur det uppfattas, oavsett om det gäller publik eller en ikon i sporten som Markne. Bra inställning va? Hahah, nej men en vacker dag så kanske jag hittar min andning och då tror jag det kommer försvinna av sig själv. Tills dess kommer jag verkligen inte försöka ändra på något sådant. Jag hörs - det är liksom så jag fungerar - och det gör jag även när jag tävlar.

    Åkte av

    Åh, jag hade en så bra dag i stallet igår!
     
    Började med Pärlhäst (som jag la upp bilder från igår). Och hon var såå himla fin! Alltså allt man kan önska i en gammal hästkropp <3 Hon var PIGG, mjuk, glad, lyhörd - helt fantastisk! Jag tänkte extra mycket på min sits och mina hjälper - man får väl passa på, även om hästen i fråga är helt oberörd om det så vore en hösäck eller en OS-ryttare på ryggen, haha. Finns ingen som Pärla <3
     
    Red därefter Aleccis. Jogg med graman. Även hon var superfin! Så himla roligt att bara ut och mysjogga lite (och hon tog bara befälet, nöffade och drog på två gånger. haha. "Bara" liksom xD). Men sen blev jag svettig och skulle ta av mig vantarna, böjer mig framåt litegrann, viker och lägger ner den vänstra i vänster jackficka, och ska sedan lägga ner höger men då tar podcasten slut, så jag tänker att jag ska starta nästa avsnitt... Då tittar A till på något, vänder vänster med bakåtenergi (vänster-bakåt-vändning) och jag som redan sitter lite framåtlutad med mitt fokus lågt och nära, jag droppar ju, HAHA. Det sjuka är att jag tar mark med båda fötterna, men faller sedan framåt på knäna eftersom jag hade för mycket "fart", HAHAHA!
     
    Igår åkte Therese av Arabanta, så jag var såklart tvungen att börja med att ta fram mobilen och filma på snap för att kunna skicka att det var min tur idag, innan jag tänkte på att ropa på hästen, hahaha. Prioriteringar alltså ;) Ropade på A när jag filmade, så kom hon och så satt jag upp och sen red vi vidare. Skrattandes såklart, haha. Hon är för skön och jag är way to fokuserad på min mobil när jag rider (ehehe). #beroende

     
     
    Lillhäst var sist ut, och han fick bara gå i byn. Lite vinglig i början, men sen fick han självmant upp farten så lät honom bara rulla på. Inget avancerat alls, utan motions-fokus.

    Det där med bangång - tre fakta

    - Jag föredrar faktiskt att gå banan själv. Eller inte bara, men om jag går med någon (dvs jag kan inte koncentrera mig på det viktiga) så vill jag alltid gå den i alla fall en gång själv för att försöka tänka mer på detaljerna.
     
    - Jag litar inte på mina egna steg, utan jag stegar och sedan räknar jag och liksom "då borde det vara 22 m och fem galoppsprång här". Det är inte så att jag stegar och litar på att det är exakt 20 m och ba: "det är fem korta". Nej, jag utgår från att jag har fel och så tänker jag att banbyggaren vet vad hen gör och att det är en bra distans. Än så länge kan man ju göra så, när man bara tävlar lätt klass. Precis som alla andra vill jag helst hinna se ett par ekipage (om det är möjligt) innan start för att få en överblick över banan och distanserna.
     
    - När någon frågar hur jag tänkt att rida så svarar jag alltid ärligt. Men ibland vet jag inte hur jag ska göra, och så däger jag givetvis det. Det hänger ofta på Aleccis; "är hon lugn så går vi innanför", men det är inte alltid (framför allt förr) som vi hinner det, och då får vi gå utanför. Jag har dock märkt att det verkar vara en hemlighet hur man ska rida och många som brukar satsa brukar inte vilja tala om det, haha. Aja, kanske är det väl som med mig och A: går det så går det, men varför ta för givet att det går ;)

    This is love







    Fem av fem toasts idag. Så perfekt gammal häst alltså, love. Jag kände oss (obs korrekt) som pensionärer idag, när vi gjorde oss i ordning. Men vilken häst! Pigg och glad och skitfin. 👌❤️

    Nailed it

    Alltså HAHAHAHAHAHA! Jag googlade nailed it igår och satt och skrattade för mig själv hur länge som helst. Har iskallt stulit bilderna och lagt upp några favoriter här - men det är ett hett tips; har du tråkigt - googla "nailed it". HAHA!
     
     
     
     
     
     

    Vinterdag

    Fy fan vad trött jag var igår! Sov bara 3,5 timme för att hinna upp och hinna hoppa, trots att vi sköt fram det lite. Och så fort jag ska äta frukost går det jättemycket tid (för att jag surfar 90% och äter 10% och så har det gått 1-1,5 timme), så jag struntade i det. Mådde rätt knäppt dessutom, och ville inte göra det värre. Så utan mat och sömn vad jag rätt slut i kroppen, men det försvann när jag hade annat att tänka på = hoppa! :D
     
    Jag har kollat igenom filmen ett par gånger till och känner att jag faktiskt har koll på läget. Det känns bra och nästa gång vi hoppar nu är på hoppträningen på tisdag. Därefter är det dags för årets första starter - yey!
     
    Aleccis gick ju ett toppenbra (men inte jättestenhårt då vi bara nötte grunder och höll oss för det mesta på samma spår, dvs inte jättemycket plumsande i snön). Dagen efter tänkte jag utveckla det vi gjorde dagen innan men med lite för höga förväntningar och för dåligt fokus så gick det inte riktigt så bra som jag tänkt mig och det blev ett tuffare pass för henne. Därför var egentligen min plan att jogga henne lugnt igår och hoppa på idag, men då möjligheten fanns att hoppa igår så skiftade jag på dagarna. Det tog två timmar och fyrtiofem minuter att hoppa (red in, hoppade, red hem) och dessutom hoppade vi mer än tänkt, så visst blev det återigen ett tuffare pass för hennes kropp. Vi skrittade dock 90% av hemvägen, lät henne bara galoppera där vi brukar i byn (går inte att låta bli), men sen skritt igen.
     
    Så ja, idag blir det ett lugn joggtur på raka spår i byn. Varken länge, saftigt, fort eller något. Funderar på att ha med gramenen löst hängande så att jag verkligen håller min plan. Imorgon vilar hon, och eventuellt blir det bara någon promenad och alltså vila även på lördagen, innan vi rider på söndag igen. Jag vill att hon hinner återhämta sig ordentligt om det är så att snödressyren och det totalt sett långa hoppasset tagit ut sin rätt.
     
    De små går motionspass idag. Pärla behöver ut och röra på sig, medan jag mest vill kolla av Lillis dagsform. Är han piggare igen, eller är han fortsatt långsam. Hans allmäntillstånd är det inget fel på - han är definitivit inte sjuk. Men när han varit så pigg och dagen efter var långsam igen så lät jag honom vila. Nu är jag mest nyfiken på om han är piggare igen. Jag hoppas ju på att han liksom blivit permanent piggare och att han kanske var trött i kroppen eller något sist jag red. Det återstår att se. Pussas gör han gärna för övrigt, haha.
     

    Hoppning på egen hand

    Det fanns möjlighet att hoppa idag, så jag hoppade med Aleccis idag. Tanken var att mest känna på henne (framför allt eftersom jag bytt tillbaka till vår översättare/tolk vid namn "Gummipelham") och rulla lite hinder.
     
    Kommentarer/tankar (och bortförklaringar, ehehe):
    0:00 -> Rullar på studsen några gånger.
    0:37 -> Fortsätter över vattenmattan och säger: "fan vad jag hatar när jag gör sådär, jag fattar inte blablabla". Vad jag gör är att jag har börjat lyfta händerna i språnget (dock inte i alla, men för ofta). Så jävla irriterande!
    0:45 -> Är noga med att lägga på ytterben över sista studsen, landar i rätt galopp.
    1:05 -> Lägger på linjen efter vattenmattan. Helt okej på fyra galoppsprång och med låga händer. Svår på kortsidorna då hon drar mot hindren och jag får inget svar för innerskänkeln - gäller hela dagen.
    1:40 -> Linjen oxer-räcke, försöker verkligen ha låga händer, går okej men blir långsam i överlivet mellan hindren. Kom på linjen med kortare anridning efter vattenmattan, bara för skojs skull. Mitt långsamma överliv gjorde att hon tog chansen hon fick (luta sig framåt = gas) och drog på för glatta livet till räcket, haha.
    2:13 -> La upp hindren 3-4 hål och Aleccis låg på mer. Sämre sits över/efter vattenmattan, bättre sväng, okej sits och överliv på linjen, även emellan (där händerna även smög upp lite i slutet), men fortfarande för mycket i framåt-energi = slapp kropp. Därav: "Jag vet vad Lasse skulle ha sagt: Spänn magen!", hahaha.
     
    Linjen oxer-räcke var bättre sett till handpositionen men samtidigt när jag ska tänka på att ha låg hand så liksom glömmer jag uppenbarligen bort att mina armbågar är ledade, så jag hänger kvar framåtlutad med överlivet och det blir återigen en gaspedal, tillsammans med ett försök till förhållning = ännu sämre eftersom det blir dubbla signaler! När en sak blir bättre, så blir en annan sämre. Jävlar vad avancerat det ska vara då, haha!
     
    3:07 -> Vattenmatta till linjen räcke-oxer. Kände väl hur jag låg på mage i språnget och kände hur flackt det språnget blev. Hyfsat jämna språng, men samma skit i nästa = låg på mage. När A vill upp så trycker jag ner henne (känns det som) och ett nedslag är inte helt otippat.
     
    Här någonstans började jag fundera på mina händer i sprången. Som jag skrev efter P&Jn i Jönköping så trodde jag detta "lyftande" kunde ha kommit av att jag inte är riktigt klar i handen och att jag då får till någon icke-önskvärd lyft-teknik. Men då slog det mig att det måste vara för att jag blir före henne i sprången! Och eftersom hon inte "tar av" när jag upplever att hon borde så börjar jag omedvetet lyfta i tyglarna! Det innebär att genom att vänta lite till så att hon hinner hoppa först (haha), så borde händerna följa med bättre. Jag provade över vattenmattan och tada! Där var felet! Det satt inte varje gång, men jag har helt klart kommit in i en ovana att bli litegrann före henne i språnget. Andas och vänta, så skärper det snart till sig igen. :)
     
    3:33 -> Gjorde rätt bra vattenmatta x2 och även linjen. Ganska bra händer i både sprången och mellan hindren, men fortsatt långsamt överliv, dock snäppet bättre. Men det var lättare åt det hållet (räcke-oxer). Fortsatte med den lilla banan till vattenmattan igen och därefter linjen. Det var en bra runda - men så tabbade jag till det rejält över linjen åt andra hållet! Alldeles för långsam i överlivet och iväg for hon, haha. "Nej! Fan, det som gick så bra!"
    4:40 -> Kom på linjen igen, mer beslutsam om att sätta den - och som vi satte den! Nailed it, som man brukar säga. Insta-moment på den ja! Och "Klockrent! Fan va fin!". Vill dock fortfarande lägga in en liten gnäll på långsamt överliv. Men bra händer!
     
    Här sa jag att nu borde jag egentligen sluta. Hon var fin och vi satte linjen like perf (påhittat, men ni fattar). MEN samtidigt känner jag mig urkass på just den linjen för jag lyckas liksom inte komma tillbaka. Jag lutar mig framåt, låter henne gå och nej - inte alls nöjd! Så vi körde på lite till ändå. JAG behövde träna - och Aleccis passade jag bara på att slita lite extra på. Rättvist? (Hon klagade i alla fall inte.)
     
    4:55 -> Linjen igen. Bra händer, fortfarande lite långsamt överliv men inte alls som tidigare!
    5:07 -> Ökade svårigheten genom att komma från hinder till linjen; vattenmatta till linjen igen. Jo, visst blev det svårare. Hon låg på mer och då smög sig händerna upp (i slutet på linjen). Ajabaja, men lite det jag befarade! Kom direkt igen för att försöka ha henne lite lugnare, vilket inte heller var så lätt då hon började bli trött och då blir hon såklart ännu springigare. Kom på mig själv med händerna och efter ett försök till förhållning som tyvärr också blev med högre händer, så hann jag få ner dem innan hon hoppade av. Kan inte påstå att det var precis som jag tänkt, men ändå stor förbättring på kort tid hittills! Var nöjd så och klappade om henne.
     
    Det blev ett betydligt saftigare pass än jag tänkt mig, men samtidigt nyttigt. Jag vet vad jag ska ha med mig framöver och har försökt tänka på det - det är;
    - hellre sitta ner så mycket jag kan än stå upp (såhär i början av säsongen),
    - var noga med att hålla ut henne på kortsidorna/i svängar, svarar hon inte för innerskänkeln så led ut henne (det är mindre risk att krocka med hinderstöd så haha),
    - vänta i sprången,
    - försök bli snabbare tillbaka med överlivet,
    - låga händer; alltid låga händer!
    - och andas minst på varje kortsida (obs: lättare sagt än gjort).
     
    När jag själv kollar på klippen i filmen ser det väldigt, väldigt intensivt ut; hopp, hopp, hopp, hopp, hopp. Men givetvis skrittpausade vi mellan samtliga klipp. Uppenbar grej, men kände att jag ville få in det med. Och ja, jag har lite dåligt samvete för att det blev så många språng.
     
     
    En sak till! Bettet! Jag upplever henne gå bättre på detta, vilket till stor del antagligen är för att vi är vana vid det. Men som synes är hon även mer tillfreds med det. Hand-mun-känslan var betydligt bättre än med Nathe-bettet (som passar hästar som är känsligare i munnen), även om hon såklart är allt annat än lydig och nu är hon såklart lite extra taggad efter vintervilan.

    Här var det dött..!

     
     
     
     
     
    Jao, det är inte så svårt att lista ut vad jag och A har gjort idag. Ni vet när det är rätt mycket dåligt (som synes på tre av fyra printar - jag kommer berätta!), men ändå känns bra? Haha, nej såklart inte, för det är nog bara en ur-optimist som jobbar så. Heja hästen!

    Aleccis veckoupplägg

    Jag lägger inte upp rena veckoscheman till Aleccis (eller någon av de andra hästarna) då jag är så beroende av dagsform - både min och hästarnas - men framför allt väder och vind, när vi ska göra något "speciellt". Dvs typ dressyra. Många pass blir vanliga "rida ut och jogga/kondis"-pass för det är vad vi tar till när motivationen tryter, vädret bråkar eller tiden springer iväg. Jag måste även vara flexibel med tanke på mitt arbete, så beroende på hur jag jobbar (dag/natt, vilken tur det är, om det är övertid, men även hur trött jag är efteråt) blir det på det ena eller det andra sättet.
     
    Däremot brukar jag fundera på vad jag vill få in i veckan. T ex två-tre dressyrpass, ett hoppass eller rent konditionspass. Därefter sprider jag ut dem så det blir varierad träning. Dressyra kan jag tänka mig att göra två dagar på raken, men i regel är det bättre spridning än så.
     
    Denna vecka vill jag ha in mer dressyr igen så vi lägger på ett kol och hittar tillbaka till där vi var innan vilan. Det kommer inte gå på några gånger eller någon vecka, men jag måste hitta viljan till att nöta vissa delar som är grundläggande för att hitta tillbaka. Det är dock inte vad jag siktar på i första hand (vilket det ju var före vilan), utan det primära denna vecka är att få in ett hoppass. Aleccis och jag måste hitta tillbaka och det gör vi genom att hoppa mer. Dessutom så vill jag hinna känna på henne på pelhambettet igen innan nästa träning för Lasse.

    Fler bilder från P&Jn

    Fotade av bästa Anna <3
     
     
     
     

    Veckans fokus

    Vecka 3
     
    Stadig yttertygel
     
    Denna vecka ska jag fokusera extra mycket på en mjukt stadig yttertygel. Det handlar egentligen mest om att komma ihåg att jag har en sådan, och inte fysiskt vad jag egentligen gör med den. När jag glömmer bort den (fokuserar mer på någon annan kroppsdel; innerhand, innerben, ytterben, osv - svårt med koncentration, fokus och allt det där) så glappar jag i den. Genom att bara komma ihåg den så har jag bättre stöd där och vi bygger en betydligt bättre kommunikation.
     

    Oh herrejävlar..!

    Men gissa hur sliten och stel jag är idag? Kan knappt röra överkroppen/någon muskel i överkroppen uppåt. Usch, heeelt jävla sliten. Men det är ju inget att lipa för, utan bara att se till att få lite saker gjort.
     
    Jag hade ett sååå bra pass med min älskade bruna häst idag! Alltså, käärlek! Stoppade ju in tränsbettet i käften och, mjo, med handen på hjärtat förväntade jag mig en ganska stark och icke-ridbar mun, eftersom vi ändå ridit på lite skarpare nu de senaste passen (dock på det mildaste, förutom när vi hoppat - but still). Men hon verkade "som vanligt", konstigt nog. Alltså precis som det var igår hon gick på det sist. Gött! Satt i dressyrsadeln och skrittade bort till, vad som denna vinter blivit, min dressyr-äng. Skrittade upp ett spår, en rektangel. En stor, men försökte tänka typ någorlunda ridhusmått. Det blev inte superrakt, HAHA - alltså det är så himla svårt att rida rakt?! Men efter några varv så blev det iaf ett spår, och ja, jag försöka laga lite så det skulle bli lite mindre vingligt. Först hade jag kontakt i bettet men bad inte om något, därefter började jag vilja ha mer gensvar. Sedan var jag noga med att verkligen rida genom hörnorna; forma henne runt min innerskänkel, men rida henne mot min yttertygel. Bytte givetvis varv och gjorde samma sak. Fullt fokus och varv på varv. Övergick till trav, samma tänk men hon var lite på så jag fick göra en hel del avbrott och igångsättningar mellan trav och skritt, även några halter och några halvhalter innan några hörn för att hinna få tillbaka henne så vi skulle hinna med allt genom hörnet. (Sånt som tioåringar lär sig på ridskolan, men som jag får försöka kämpa med nu, haha.) Gjorde samma sak i andra varvet. La in galopp och tänkte samma sak. Alltså, WOW! Att kunna sitta där på min älskade häst som rullar fram, stadigt i form, lugn och följsam, runt innerskänkel, stöd på yttertygeln och bara följa med. Så jävla härligt! Sen skulle vi trava av och jag längde tygeln lite och då ville hon bli lite springig, men jag försöka bara rida likadant och andas ner henne i tempo. Vi hade ett sååå bra pass idag! Grunder, grunder och ännu mer grunder. Över en timme var vi på ängen, haha. Så det blev några varv, men hela tiden med stort fokus och koncentration - ååh det var så roligt! :D
     
     
    Red därefter Lillis, och tänkte att han kunde göra lite samma sak. Grunder och hörnpasseringar. Men han var väldigt slö idag och när han inte svarar så är det svårt att göra något åt vinglandet - och det mesta blir faktiskt svårt. Sänkte kraven, men inte kraven på rörelse framåt - ställde istället högre krav där och när han ansträngt sig så fick det räcka. Det blir ju typ som att berömma honom för en OS-vinst "bara" för att han ökar när man ber honom. Men det tror jag kommer gynna oss senare. Berömma jävlar för att få mer motivation framöver. Det kan givetvis vara så att han är lite seg i kroppen efter de senaste passen också, så imorgon får han vila.

    Bilder från P&Jn

    Fotade av bästa Anna <3
     
     
     
     
     

    Utvärdering - veckans fokus; sitsen

    Vecka 2 - sitsen
     
    Det har fortsatt varit svårt att fokusera då det har varit mycket annat i luften i veckan, känns det som. Mina tjocka stövlar är hemska och det är svårt att rida i dem, men allt är ju bättre än att frysa om fötterna. Nja, jag är inte nöjd med min insats. I dressyrsadeln blir sitsen automatiskt bättre, så det kan jag knappt kalla framsteg ändå. Skärpning!

    Två istället

    Ändrade planer. Jag rider bara bläsarna, och Ida tar Pärla senare. Skönt, då behöver jag inte stressa, haha :)
     
    Förresten, det är verkligen så viktigt för mig att få så många rundor som möjligt filmade - för att t ex kunna göra som nu; se tillbaka (med nya ögon!) och minnas. Här är Mellonie från 2012 <3
     

    Planer

    Red Lillhästen innan paj & jumpen igår. Seriöst var tanken. Mjo, var väl snäppet bättre än de andra passen, men det är svårt tycker jag. Det är ändå ett par decimeter snö i alla fall som han får kuta runt i och jag har för mitt liv inte samvete att försöka "jobba" (sett till modern-dressyr-bajs-ridning) honom i det. Några steg här, och några steg där - det är vad jag ber honom. Mest så funktionen ska finnas. Annars är det bra mycket nyttigare att han kommer upp och får röra sin kropp som hans instinkter säger att han ska röra den. Fyrtio minuter var vi ute, varav tjugo på ängen. Det fick räcka så. Vill ju inte ha ihjäl honom (eller allt annat spännande som finns i en ponnykropp, exkl fett - det vill jag definitivt ha ihjäl, haha). Han fick dock galoppera ett varv i förvänd galopp i vardera varv på den volt som jag red upp med Aleccis dagen innan (större än en 20 meters, kanske 30?). Så fick han iaf gör något lite mer avancerat en kort stund.
     
    Idag går alla före jobbet. A skall gå med dressyrutrustning för jag vill känna på henne i den utstyrseln. Har dock inga direkt höga förväntningar. Det blir nog mest... delade meningar. Men så är det emellanåt. Pärla motioneras som vanligt; alla gångarter, gärna längre sträckor i galopp, i byn och skogen. Standard, japp. Lill gör antingen det förstnämnda eller sistnämnda, det beror på dagsform. Jag hade gärna velat ta med honom in till ett ridhus och känt på honom, men det är inget jag tänker genomföra. Tills vidare tycker jag nog snön är värst för honom. Det gick an när det var mindre, men det är svårt att träna varierat när snön snarare blir plums-träning (mjölksyra, kondition bl a) istället för dressyr (förfining av hjälper, stadighet, övergångar bl a). Så jag får väl mest tänka mig som så att han rullar motionspass för tillfället.
     
     
    Lagom mycket snö för att dressyra med Lillisen.

    Resultat pay & jump Jönköping

    Vi (jag och häst) kom iväg före utsatt tid (det är som att vinna på lotta varje gång det händer!) med en kvart till godo. Tuffade således även in på JFK innan beräknad ankomsttid (de var som sagt långsamma sist, så jag tog i lite och tänkte att vi inte behövde åka så tidigt). Men det var tur! För de var på de absolut sista ekipagen på 90 när jag parkerade. Hoppsan. Det var bara att kolla på banan via "collecting ring", men det var lite halvsvårt att gissa avstånden på distanserna när det var ponnyer och vingliga unghästar. Gissade på 5 ( hinder 3-4), 5 (hinder 5-6) och 6 (hinder 7-8). Dubbelkollade och det stämde; 21 m på de första och 24,5 på den sista. Korta fem och korta sex då, tänkte jag och sprang för att betala och därefter stressade jag vidare för att plocka ut min kära häst. Skönt när det flyter på, men inte lika skönt att vara ute i sista minuten. Det gick bra att ta av och på rätt saker och sedan skrittade vi direkt in på framhoppningen.
     
    Det var en annan tjej som nog skulle in före mig till och med som också var sen, så efter lite snack så (tror jag) de gjorde det lite som "drop in" där på slutet när det ändå bara var 110 och en i 120 som skulle starta. Så när de var redo så var det bara att rida ner och hoppa, och de höjde och sänkte lite.
     
    Så fort andra ger känsla av att inte ha koll på läget så blir jag alltid lugn själv. Så jag rullade igång henne i trav och galopp och lät henne bara flyta på och få igång kroppen lite. Sen hoppade vi fram (PIGG HÄST) och begav oss nedåt när vi kände oss redo (utan att ta för god tid på oss så de skulle behöva vänta mer än nödvändigt liksom).
     
    110 cm:
    Aleccis var pigg och stark. Gapade en del och jag tycker inte att hon lyssnar så bra alls på mitt ytterben, vilket hon brukar göra! Inte heller fungerar innerben, men det brukar det ju inte göra. Dock har det varit ännu värre den senaste tiden när hon börjat dra mot hindren även innan vi börjat anridningen. Det var vad som hände mot första hindret. Jag fick aldrig ut henne, hon drog inåt och till slut "ger jag upp" att ens försöka hålla ut henne och börjar styra mot hindret. Grejen är att det är nog en två meter innan den optimala linjen, så vi är på väg mot hinderstödet. Orimligt, sa hon. Jag med. Jävla pucko jag är som är så slarvig och låter henne "komma undan" med att inte lyssna! Vi sparkade ju till hinderstödet så bommen föll, så de fick bygga upp det igen. (Denna del är inte med på film, så det har ju praktiskt taget inte hänt, eller hur? Hahaha, jag är så jävla trött på den slarviga delen av mig - vilket är typ 90%, men aja). Nytt försök och nu jävlar skulle vi fan sikta på hindret! Det gjorde vi och jag måste säga att denna runda var helt okej. Hon låg på men jag fick utan problem in rätt antal galoppsprång på distanserna och hon hoppade fint. När jag blir kvar i handen blir den hemsk över hindren (typ "lyftande" - usch), men ja, helt okej och felfritt på hinder. Fast egentligen fyra fel då.
     
     
    Direkt efter målgång fick jag ny startsignal och sådant tycker jag det är svårt att förhålla sig till. Man vill ju ta en liten skrittpaus för att andas lite, men samtidigt vill man inte att det ska bli drygt för de andra att vänta. Så inom en minut så var vi på väg igen.
     
    110 cm
    Denna gång hade Aleccis växlat upp lite till och struntade blankt i mina förslag... Första distansen satte vi, men inte nästa och inte den sista. Där gjorde jag faktiskt något man aldrig får göra; jag sågade till i henne. Jag ville desperat ha svar, men icke. Det var som att jag gav henne fria tyglar och så seglade hon iväg. Hon gillar ju framåtlägen, så inte fan klagar hon. Men jag gör det. Jag tycker inte om att gå på färre galoppsprång när det inte är planerat. Vi kan det nu, och har lämnat det bakom oss, vill jag hemskt gärna kunna tro på när jag säger det. Men varför klaga? Det är ett i-landsproblem som han brukar säga, tränar-Lasse. Glädjen i den hästen går det inte att ta miste på och hon är kvick i benen och hinner få höjd i sprången. Det kan iofs kvitta när det är P&J - där ska vi ju träna och bygga en grund att stå på. Öööh, vi fungerar inte riktigt så. Felfritt (på hinder alltså, stilen hade sina brister...) tog vi oss i mål.
     
     
    Jag tänkte stenhårt på mina händer idag! Låga händer, låga händer, låga händer - och det gick faktiskt rätt så bra! Större delen, förutom när vi skulle ta sista linjen på sista rundan, så hade jag rätt bra kontroll på dem, men där smet de tyvärr upp. Det känns ändå lovande! Med tanke på de jäkla hög-hand-problemen jag haft alldeles för länge nu.
     
    Det där med att funktionärerna drar efter andan och sedan håller den är ju, trodde jag, ett passerat kapitel i vår utvecklingsbok. Men så var det visst inte. Vi är tillbaka där igen, haha. En av dem sa: "Det är kul att hoppa!" menande till min kära häst är vi var klara, haha. Mjo, något annat påstående hade varit en stor lögn. ;)
     
    Jo, en sak till! Aleccis gapade en del idag; både på framhoppningen och banan. En gapande häst speglar ju egentligen bara en enda sak och det är hård hand. Oavsett hur hård eller inte hård den är, så är den i vilket fall för hård. Men handen blir hård när gensvaret uteblir. Hon är inte som jag vill ha henne (och som hon brukar vara) på detta Nathe-bett. Det går nog att rida igenom henne med detta när hon har en extra pigg och stark period (som alternativ till spurt på tredelat), men det är inget jag vill fortsätta att hoppa henne med. Hon går bättre på pelhamet, blir stadigare i kontakten, lyssnar (ibland...) bättre och fungerar lättare att svänga. Kanske är det tjockleken (gummit i det är tjockare), men troligtvis är det för att det är det vi är vana vid. Så jag kommer från och med nästa hoppass återgå till pelhamet. Tills dess ska vi såklart försöka hålla samma kurs under våra ridturer på tränsbettet till vardags. Är det någon som är sugen på ett Nathe-bett ("flippan-bett") i typ 12,5 eller något så hojta till. Hos mig gör det ingen nytta. Eller... Det är möjligtvis om man ska ge det en chans till i sommar när hon är igång i hoppandet och kanske inte riktigt lika på. Då kanske det fungerar igen, men just nu vill jag försöka få tillbaka min gamla vanliga häst och dess mun och den lilla kommunikation som vi fått ihop bland hinder.
     
    Bästa Anna med sin Tommy dök upp för min skull (alltså BÄSTA, BÄSTA, BÄSTA!!! <3) och både fotade och filmade. :') Tusen tack! Ni hittar Anna här.

    Känslostorm och ventilation

    Jag ska fan börja med att kräkas lite på min jävla dag. Eller nja, det är fel att tycka att hela dagen varit skit och elände, för det är lögn. Men slutet har tamejfan slagit alla rekord!
     
    Frid och fröjd, lastar hästen och börjar tuffa ifrån JFK (efter några försök, är ju lite uppförslut när man backat ut och ska iväg). Kommer nätt och jämt ut från Jönköping innan det låter skrap. Jag vet mycket väl vad som hänt. Min ljuddämarjävel, som bara sitter i en bussning eftersom den andra gått sönder, har gått sönder och skiten har ramlat ner, och ligger nu och kanar längs asfalten. Jag hade en bättre begagnad i bilen, som vi skulle sätta dit men det har inte blivit gjort ännu. La ut ländtäcket på asfalten och tog på mig vantar, men ingen jacka, termobyxor eller mössa som låg kvar i bilen. Skulle ju "bara" försöka få fast skiten. Grejen är att jag försökt detta förut, och märkt ganska snart att jag inte har fysisk styrka nog att lyfta, vinkla, hålla kvar och böka fast eländet. Men nu fanns det inget val. Skiten ska dit. Punkt.
     
    Jag kravlar mig mer och mer under bilen, med den svinvarma ljuddämparen på magen, nyllet så nära golvet och annan skit att när gruset ramlar ner är det i munnen och/eller ögonen innan man reagerat (mums!). Tog i uppåt och märkte snabbt att de må vara vertikalt under varandra när de hänger som de ska, men lyfter man skiten uppåt förflyttas bussningen och upphängningen ifrån varandra. Låg där LÄNGE och försökte, försökte och försökte få i skiten. Brände mig lite, tog i så jag skrek till slut. Tog i så tårarna började rinna och såklart åkte de ner i öronen, vilket gjort mig mer förbannad. SKITEN SKA PÅ, så är det bara. Jag accepterar fan inte att jag inte kan. Det finns tamejfan inte i min värld. Det SKA gå!!! Det var riktigt pissigt jävligt nära ibland, men då skulle jag ha behövt ta i från en annan vinkel med den fria handen (som inte lyfte systemet), men där var det ju inte plats nog, så jag var för det första omöjligt tillräckligt stark för att lyckas och för det andra gick det inte att komma åt! Åh, jävlar vad förbannad jag var. Skrek och svor och hade mig.
     
    Sen stannade det ett ekipage bakom mig på påfarten... Det visade sig att de tappat däcket på sin transport. De skulle ringa på hjälp om jag gick och hämtade deras däck (HAHA, bra deal såhär i efterhand. Däcket var en bra dit därifrån, ståendes på en vall och det fick jag kånka på bredvid vägen - men det gjorde inget, för jag behövde en ny uppgift).
     
    Det kom någon medelålders man som hade något mindre spännband och surrade fast dämparen så jag sedan var på väg igen - en timme senare. Men gissa vad?! (Jag tackade så mycket och allt det där, men inom mig var jag fortfarnade förtvivlat förbannad att jag inte fick på den satans jävla äckelbussningen). Fem minuter. Fem fucking jävla äckliga minuter!!! Ja, gissa vad? Det skrapar igen, så var ju bara att tuffa på tills nästa p-ficka. Jajamän, skiten ligger på marken igen för bandet är ju någon jävla plastskit så det brände sönder. Alltså... Love life <3 Spännbandet hade tack och lov en krok på ena sidan så den gick att hänga i fästet och bussningen. Skiten hängde, men tog inte i marken.
     
    Ni som läser är garanterat inga volvo-fantaster, men bara så ni vet är volvo-bilarna, och då framför allt 740:isarna (vilket jag har som vinterbil) kände för att ha en sjuhelvetes jävla bastuvärme. Full värme, rakt i ansiktet och mot kroppen, samt ner på fötterna och så på med bajskokaren (sätesvärmaren...) och ändå frös jag fortfarande när vi rullade utanför Vetlanda, typ en timme senare. Och hostade som en annan astmatiker. (En lär väl bli sjuk på kuppen...)
     
    Det var ändå frid och fröjd den där timmen som vi tuffade hemåt. Jag var i någorlunda psykisk balans igen. Tills...!
     
    Så rullar vi av stora vägen, upp på grusvägen. Tar den högra, som inte helt otippat leder hemåt. Den är förhållandevis rak (i lutning) den första biten, men övergår snart till en rejäl uppförsbacke. Därför vill man liksom ta lite jävla sats när man ska lyckas dra upp transporten med häst i halt snöväglag. Gör man det, så går det i regel bra att ta sig upp. Jämn fart och flyta på, hellre lätta på gasen än att trycka hårdare (=risk för spinn = tappa fäste och fart och bli stående). Strax nedanför backarna ser jag en granne från nere i byn (som bor på den fucking vänstra vägen!!!! DE HAR INTE ENS DÄR ATT GÖRAAAAA!!!!) som verkar vara ute och söndagsåka sakta, sakta på andra växeln. Jag kommer snart ifatt och blinkar, tutar, lever jävel och SKRIKER i min bil att de måste GASAAA för jag kommer aldrig i helvete uppför backarna i den... nej, det går tamejfan inte ens att kalla det fart. Föraren kollar bak i spegeln, men skiter i vilket. ALLTSÅ "#%"%¤&¤##¤&"#%%#"¤"## För gissa vad?!?!! Eländet svängde av i korsningen som är precis innan den värsta lutningen (behöver jag säga att det minsann ändå skulle BROMSAS innan de svängde?! HALLÅ?! Du har tamejfan inte ens styrfart!!). Hur långt jag kom? Inte en tredjedel. Sen var vi stående. Fan vad förbannad jag var. Om man är nära bristningsgränsen i vanliga fall så var detta passerat för typ två hundra år sedan, så kändes det som. Jag var sååå arg, trött och vill bara komma hem någon jävla gång! Så det var ju bara att backa ner en halv kilometer (nej, jag överdriver inte, det är 1,4 km till granngården och vi var ungefär mellan oss och den). Sen var det "bara" att försöka starta från noll, få grepp och lyckas försöka ta så mycket sats det gick precis nedanför backen. Rätt så jävla annorlunda mot att man kommer rullandes från början. Alltså. Jag hade velat skriva sådan jävla skit men så tror ju folk man menar allvar så fort det finns i text, så får väl nöja mig såhär istället: HAT. (Logiken förresten när folk inte begriper hur NATURENS LAGAR fungerar! Uppför = last = halt väglag = HEJ JAG BEHÖVER HA LITE RULL PÅ EKIPAGET, Einstein!)
     
    Vi tog oss upp när vi denna gång fått fri väg. När det började plana ut så var det två älgar på avstånd på vår "dressyräng". Så fina, men varken kunde eller ville stanna. Annars hade jag ju kameran i bilen... Älgar är fantastiskt vackra. Anyway, vi tog oss hem. Jag var inte bara heeeelt slut, utan även hes nu också. Förbannade jävla helvete.
     
    Att en bussning går sönder (bilen är tjugoåtta år, inte för att bussningarna suttit där sedan dess, men de är långt ifrån nya), det må fan va hänt. Men att veta att man inte kan på grund av sina jävla förutsättningar (beror på tuttarna va? Hade jag haft snopp så hade det ju tagit två sekunder att hänga på skiten, det vet ju alla). Det värsta är att jag inte klara mig själv. Jag SKA klara mig själv. Jag kan fan själv. Och när det inte går... Åh, det är värre än döden själv. Behöver jag ens tillägga de fördomar jag "uppfyller" när jag (OBS: FLICKA) står med problem med transport och behöver hjälp (av, OBS: MAN) för att kunna köra vidare. Ja, det var jättesnällt och allt det där, men varför kan de inte bara slå mig i ansiktet med en stol från början? Med vänlig hälsning, Kränkt.
     
    Jag kommer troligtvis radera detta inlägg ganska snart, hahah. (Typ så fort jag är människa igen.) Men jag behövde få det ur mig, for now.
     
    En skvätt backe (som inte syns så väl):

    PS. Jag älskar min häst (obs: kvalar in i kategorin: "världens bästa", precis som vanligt) som får stå ut med dels mig men även mitt lilla fogliga humör som jag har sååå bra kontroll på. Plus att hon fick ju tålmodigt stå och vänta medan jag bråkade med... ja, ni har ju precis fått läsa den historien, haha. Ska väl ta och gråta mig till sömns i natt för att jag föddes utan kuk. (<- OBS: inte så mycket sanning som det kan verka. Ganska ofta.)
     
    PS2: Gjorde precis en ny kategori för inlägg som dessa (som kommer kastas ähähäh). Det ballar ur. Fy fan vad passande.

    Gårdagens!

    Började med Pärlhästen. Skogen och byn, hon kämpade på bra och ja, jag satte lite mer förväntningar och fart (under längre tid) än hon kanske förtjänade (haha) men hon gjorde allt i sin makt för att göra mig nöjd och sedan vad jag nöjd med att hon var genomsvett och trött när vi var hemma igen. Bästa pärl. Det fina med en arbetshäst: be och hon ger <3
     
    Aleccis var next. Dressyrinfluerat på en äng. Vi höll oss på en större volt men var inte bara på volten ändå. Hon var piggelin och stark (surprise?) i början, men vi tog oss åt rätt håll och det var bättre och trevligare i slutet. Så fint så, när det går åt det hållet. Jag lär ha att göra på pay and jumpen, men det är liksom det som är charmen med en häst som vill. (Och jag älskar vilja!)
     
    Lillhäst sist ut. Skogen, det där med lång framskrittning är överskattat, sa han, och föreslog att vi skulle springa tidigare än planerat. Sedan bar det av. Alltså vi hade nog den sjukaste ridturen ever! Han sprang så gärna så, och då är inte jag den som är den, höhö. Stigar, skogsvägar, en ny stig. Den senaste stigen är varken plan eller rak, och lägg till rötter, knölar efter gegga och snö. Skiter ju han i, jag la bara på lite ytterben när det svängde för att uppmuntra rätt galopp (dvs byte) så vi skulle hålla balansen och inte ramla där ute bland granarna. Ut på en mindre trafikerad grusväg. Höger går mot byn - vi rider till 90% alltid höger där. Vänster sa Lill, sugen på upptäcktsfärd! Sen vek han in på en skogsgrusväg och så bar det av! Jag stod upp och lät honom springa. Efter en bit kommer man bara till en vändplan, men det sket ju Lillis i. Det gick ett uppkört spår av en skogsmasin rakt in i skogen - den tog han. Fortfarande med spetsade öron och i galopp. Jag lät honom. Funderade på vad han hade i kikaren, men man får ju aldrig veta om man lägger sig i. Så på den ojämna skogsmaskins-"vägen" for vi. Bland sly, ris och rotvältor man inte såg pga snön. Det gick nedför, och jag halvlåg med hjälmens skärm mot hans mankam för att slippa dörna in med skallen i de snötäckta grenarna. Efter en stund kom vi ut på typ ett kalhygge. Det fanns ingen uppenbar "väg"/spår att följa, men Lillhäst tänkte glatt traska vidare. Nu i skritt faktiskt. Jag lät honom en liten bit, men kände att det kunde vara en dum idé då det både började skymma och mobilens batteri var nere på slatten. Så jag vände honom och så tog vi samma väg tillbaka. Han började skritta, men det var visst jobbigt, haha. De där små ponnybenen sjönk ju mer när han skrittade bland allt sly och ris och dolda rotvältor, så han beslöt sig för att sätta av i galopp igen. Denna gång blev det lite som att hoppa studs då han fick ta i både pga underlaget och för att det gick uppför. Det var först här jag började tycka det var en sisådär-bra idé, haha. Han är trots allt min sparbössa - och brutna ben betyder skott i pannan och det är inte så man kan investera i en till storhäst ;) När vi kom ut på vändplanen igen använde han sin stora galopp och drog på för fullt. Med tanke på att det dessutom var 30 cm snö på den vägen så borde det ha gått tyngre än det gjorde, men icke. Jag frågade om vi skulle bromsa lite, men det avfärdade han. Vart är Lillis och vem fan är du?! HAHA, jag känner inte igen min ponny, men ja, jag gillar den nya svarta lurvtussen som både är pigg och otittig(?!) - och sugen på längre turer än planerat - SAY WHAT?!
     
    Jag satt faktitiskt av när vi kom ut på den något större vägen igen. Så att han skulle få skritta i lugn och ro en stund. Sen satt jag upp igen och så galopperade vi ner till byn (förutom nedförsbacken då) och tog därefter kortaste vägen hemåt med ytterligare lite trav och galopp innan vi skrittade av. En annorlunda, och ganska oansvarig (på många plan) tur, men det kan ha varit det roligaste vi gjort ihop! :D
     
    Såhär såg han ut när vi paus-skrittade vid hand lite. Inte flåsig, trött eller berörd över huvud taget - trots att det borde ha varit en tuffare sväng än vanligt både för hjärnan (tänka på vad han ska sätta hovarna) och kroppen. Det börjar väl bli häst av honom, helt enkelt. ;) Men nu får vi nog återgå till lite mer seriös ridning ett tag, tråkigt nog, höhö.
     

    Vi smygstartar!

    Nu rullar vi in på söndagen och faktiskt årets första starter! Jag tar med mig Aleccis till Jönköping för att desperat få två rundor i kroppen inför årets första tävlingar som drar igång om två veckor. Egentligen lovade jag ju mig själv att aldrig mer åka till JFK på pay and jump då det var under all kritik förra gången, men är man desperat så är man. Aleccis går som bekant bäst när hon går mycket, och det finns inte en enda jäkla pay and jump (eller tävling för den delen) innan tävlingarna i Värnamo (och eftersom det är en cup så vill jag ha så vettiga förutsättningar som möjligt = starta något med Aleccis innan dess). Jag är, faktiskt, bara glad att jag hittade en rimlig möjlighet att starta, även om över en och en halv timme i restid egentligen är lite väl häftigt bara för en pay and jump, haha.
     
    Åker tyvärr själv, så blir inget dokumenterat mer än min egen känsla.
     
    Innan vi åker är tanken att Lillis ska hinna gå ett pass. Mer dressyrinriktat står på schemat, eftersom han fått "busa av sig" lite på helgens pass hittills.
     

    Film!

    Det känns väldigt gammalt, men här är faktiskt filmen från förra året, haha. Det var mycket fail den dagen, haha ;D Men här är några snuttar där vi försöker att skärpa till oss lite, hahaha.
     

    Ridplanerna för dagen

    Alla tre ska ridas (eller ja, när detta publiceras är jag i full gång); Pärla och Lillis går rätt lugna turer; alla gångarter och "som vanligt", men utan krav. Syftet är motion bara. För att komma igång igen. En liten miniigångsättning bara. Aleccis går ett mer ordentligt pass på någon äng. Fokus på lydnad, mitt fokus är på att komma ihåg att driva henne fram till min hand och räta upp mig.
     
    Därefter ska jag göra fylld kycklingfilé med ost och skinka, till det äter vi ris och cidersås. Jävlar så ambitiöst. Och jag längtar som ett barn till imorgon!
     
     
    Jag har ju förresten minst en film (kanske fler?) att lägga upp också! Har ju glömt bort vår studs-i-skogen-film med Ida. Den ska jag nog lyckas få upp ikväll någon gång. :)

    Mjölktänder

    Mjo, som ni såg på bilderna igår så blev Lillis av med en tand igår. Det lät konstigt från munnen, så jag kollade in och hittade en tand på trekvart. Eller den hängde bara i lite skinn. Så jag tog tag i den tänkte dra ut den, men den satt för hårt. Gjorde ett nytt försök där jag tog i mycket mer och fick ut den! Det började blöda lite, men var inte mer än så.
     
    Först när jag kikade in så såg allt bra ut. Det var fint bakom tanden, så jag tänkte att det bara var en mjölktand som skulle ut. Men när jag fick ut den så såg den typ halv ut..? Skickade bild till veterinären som bekräftade att det var i sin ordning.
     
    Red därefter en pigg(!) Lillis som gått sporadiskt den senaste tiden plus att han fått lite för mycket vila pga underlaget. Men jag var väldigt mesig mot honom och tog knappt i tyglarna. Man vet ju själv hur det är att slita ut en tand - det ömmar ett tag efteråt. Så han fick mest springa som han ville, både vad gäller gångart, hastighet och helt och hållet öppen.
     
    När vi kom tillbaka så gjorde jag som vanligt och tog av allt plus tog på täcket igen, och släppte in honom i boxen när de andra skulle ridas. Men när jag precis ska iväg med dem så han har, som vanligt, sitt huvud hos alla oss andra. Tro fan det lät i munnen igen! Öppnade och petade på samma tand på andra sidan - lös. Men inte tillräckligt lös för att kunna dra ut den. Jahapp, då får jag dra ut den i dagarna då, om den inte ramlar ut själv.
     

    Red därefter Aleccis och hade med Pärla lös. Även hon har ju vilat ett tag och jag kände att det var bättre för henne att få utan extra belastning. Vi var ute i 45 minuter, och Aleccis - som var astaggad - försökte bara sticka fyra gånger. Hahaha, rolig häst va? #facepalm
    Sist på dagen var på vi på kalas.

    Bilder från dagen





    Lillis mage

    Småhästarna har jag fått stå en del nu inför den senaste skoningen och jag har haft fullt upp med jobb och Aleccis. Men när jag tog av Lillis sitt täck senast så vad det en sak som slog mig. Han såg bättre ut i kroppen! Alltså det såg verkligen ut som att magen ändå har gått åt rätt håll. Han har ju "djup bål" eller vad det heter, med liksom mycket mage, neråt. Tack vare detta så tar han dessutom mycket längd, men den ska ju inte vara större än vad den är enligt hans exteriör. Jag är inte riktigt nöjd än, men om det går åt rätt håll är det givetvis hur bra som helst. Vågar man säga "äntligen"? :)
     
     
     
    Nu har jag dåligt med exteriörbilder, och ridbilder är inte helt rättvisa. Dessutom är ju magen i sig oklippt på första samt att han är mer samlad på andra - but still. Magen smälter ändå in mer i kroppen numera. Det bara måste gå åt rätt håll!

    You build me up

    Jag andas häst hela tiden, all min vakna tid. Men någonstans längs vägen försvann det intensiva hästintresset hos mina närmsta vänner, och hos vissa fanns det aldrig från början. Det är inget fel med det. Jag sköter mitt, de sköter sitt, och tillsammans har vi alltid haft roligt ändå. Delat andra saker.
     
    Att klara mig själv och vara ensam är jag inte bara van vid, utan det är också vad jag väljer om det skulle finnas alternativ. Ensam i stallet hos mina hästar där ingen kan komma med förslag i hästhållningen eller hanteringen - eftersom jag slipper dela detta värdefulla utrymme med andra tvåbeningar och deras hästar (med tillhörande vridna hästhållning). Men det är en sak att välja att vara ensam, och en annan sak att tvingas vara det när man hade valt motsatsen. Det är inte ofta, men det har slagit mig. Tanken och känslan av att ändå vara ensam. Ensam här och nu med mina ambitioner och iskalla timmar i sadeln, mål, tankar, och allt som hör till en vardag som tävlingsryttare på amatör/hobbynivå. Det är DET jag har saknat. Att kunna diskutera, fundera och bollplanka. Jag har provat att använda icke-hästfolk till detta. Icke-hästfolk men som har enorm analyskänsla. Men jag köper inte argumenten, för som icke-hästmänniska är det så mycket känsla och ja, även anatomi och logik som inte finns på ljusårsavstånd i deras tankar. Så det har varken gjort till eller från, snarare uppbjudit till syrlig stämning när det inte fungerar att argumentera då hela grundsynen verkar komma från en annan världsdel - trots aktiva inputs av ren fakta.
     
    Men sen kom dem! De har droppat in. Jag har, tack vare tävlingarna, fått nya (hästintresserade) vänner! Att träna och tävla är inte bara längre ett steg i taget mot min topp - det är även skoj, då det finns en kamratskap och såå mycket mer än vad jag, ärligt talat, kunnat föreställa mig. Jag älskar det! Att tävla är att träffa och catcha up med likasinnade, det är att lära känna, få fler vinklar i en vardag som osar likvärdig min. För att inte snacka om att just kunna bollplanka och funderinga! <3
     
    Det är därför det är så tråkigt att vända detta inlägg.
    För det är nu jag inte kan låta bli... Mitt liv kretsar omkring hästarna (det inputs av andra intressen också), men det är potentiella hästställen jag ser när jag är ute och åker, om det inte till och med är livs levande hästar! Det är ridhus, ridbanor och en och annan reflexprydd kuse. Tankarna i huvudet rullar mellan olika former av planeringar och prioriteringar bland målen men även vägen mot dessa. Det är häst, häst, häst i min skalle. Hur mycket jag än försöker att inte styra in typ alla samtal jag har med folk på just mitt favoritämne, så är det svårt. Jag finner likheter till sporten i praktiskt taget alla andetag, och genast drar hjärnan igång igen. Hästar, hästar och ännu mera hästar.
     
    Jag måste erkänna att jag trodde "alla andra" också var sådana. Men jag hade fel, och hur jag än försöker att låta bli så kan jag inte låta bli att bli så jävla besviken. Inte för att deras hjärnor inte ser hästar överallt och i alla samtalsämnen, utan det faktum att andra saker prioriteras högre. Det är något jag inte kan förstå, och som även gör mig... besviken. Typ en varm soffa istället för ett kallt ridhus, "vanligt" hederligt stadsbo-göra (typ fika kolla på kläder) istället för att snusa hästmule. Det är när detta drabbar mig, som jag inser att jag nog är i en (hästnörds-)klass för mig.
     

    Film från hoppträningen

    Torsdag

    Igår var det en väldigt händelserik dag med mycket "småsaker". Det sista för dagen var två älgar som var precis vid vägen och man vet ju inte åt vilket håll de behagar springa, så var ju bara att försöka bromsa där på blankisen. Det var på en mindre asfaltsväg mitt i skogen, men de höll sig på sin kant och vek sedan in i skogen på "rätt" sida. Idag är det den turen som är lite kortare än igår, så jag räknar givetvis med att rida så många som möjligt i kväll.
     
    Jag tänkte försöka hinna ladda upp filmen från träningen, men varken datorn eller internet är något vidare effektiv, så det verkar inte gå min väg. Jag måste nämligen dra till jobbet nu, så det är väl tyvärr bara att skjuta fram det.
     

    Årets första hoppträning

    Jag var hemma i senaste laget, men det var bara att hämta upp Ebba och stressa ut. Vi rullade dock in i tid och inte nog med det - när vi skulle hem så kom vi till och med upp för backarna, haha. Det trodde jag aldrig, då det var rätt halt och ja, det går ju uppför hemåt. Men det gick!
     
    Väl på träningen så hoppade vi studs, en oxer med bom sex meter före, en serie med tre räcken med nio meter mellan, och ett sockerbitshinder. Detta rullade vi över och Aleccis var pigg och låg på, men det kändes ändå bra! Jag försökte ha låga händer och det var nog bara vid två förhållningar som de smet upp. Annars var väl svängarna det största problemet- hon drar in mot hindren och det är svårt att rida igenom svängen utan hon halkar iväg lite för mig. Men det är bara att träna extra mycket på att svänga för ytterhjälperna (vända helt om på grusvägarna), så lär vi snart ha tillbaka bättre precision. Hon var rätt start också, men det är svårt att veta om hon var starkare på detta bett - då hon hade varit stark som fan även på det andra såhär nu när det börjar dra igång igen med träningar och tävlingar.
     
    Lasse påminde redan över första gången vi kom över studsen att hålla om henne, och precis när han sa det så märkte jag hur jag hade släppt benen om henne. Så det tänkte jag på sedan och det är också en anledning till att vi hade en bra träning sedan. Det gick hyfsat bra att rida henne genom träningen, förutom att det blev halvtaskiga svängar på/från kortsidan då. :)
     
    Film kommer senare!
     

    Ny dag

    Onsdag, 8 minusgrader och en ny arbetsdag!
     
    Det känns helt okej, jag längtar tills jag kan börja rulla så jag kan lyssna på radion och senare under dagen blir det podcast's som gäller. Det är fasen ett finjobb jag har (även om det är trevligare väglag sommartid, haha). Love it!
     
    Ikväll lär jag var hur trött som helst, då det är "långa dagen", så jag är skeptiskt till om jag orkar rida. Snarare är det dags att sova för att orka med morgondagen istället.
     
    Jag slängde ihop ett inlägg om hoppträningen som kommer upp senare. Film har jag också, men den är inte ens inlagd på datorn än, så det dröjer lite.
     

    Veckans fokus

    Vecka 2
     
    Sitsen
     
    Ja, vad ska man säga. Jag lutar mig framåt och styr det inte riktigt själv. Djupare sett tror jag det handlar om muskler. Att ha ojämnt byggda muskler leder till sämre hållning, och genom att ha slarvat så har det eskalerat. Jag fick det "tipset" en gång; "hoppryttare lutar sig framåt", sa hon. Okej, sa jag och köpte det rätt av. Det var där och då jag förstörde min hyfsat upprätta sits. Det handlar om att använda musklerna, för att långsiktigt komma tillbaka till en hållning som kommer automatiskt.
     
     
    Det blir givetvis värre när skorna inte får plats i stigbyglarna och jag krampar fast med tårna. Det liksom drar ner hela mitt överliv.

    Aleccis och Sacke

    Red givetvis även Aleccis igår. Inte vårt bästa pass - hon låg på och hade förslag på vad vi skulle göra och hur vi skulle göra det. Två dagars oplanerad vila är inte riktigt rätt medicin för att få henne att gå som en klocka. Jag hade önskat en så genomriden häst som möjligt och gärna hyfsade förutsättningar inför träningen, men det är tydligen för mycket begärt jao. Men vafasen, vi är ju där för att träna så då får man väl ta det man får. Dessutom är hon bäst bara genom att finnas, så vem är jag att klaga?
     
    Efter att mina var ridna (kan knappt kalla småhästarna för ridna, men iaf) så bar det av för att rida Sacke. Det är mer tryck i honom nu, han är laddad, mycket piggare och taktar en hel del. Det vill säga; han var extra rolig att rida igår!
     
    Efter att jag varit världens bästa flickvän i form av att ha gjort ost- och skinkpaj med sallad, och dessutom efterrätt till det, så åkte jag ut till mina hästar igen. Denna gång för sysslorna som jag inte hann med tidigare.
     

    Utvärdering - veckans fokus; driva till hand

    Vecka 1 - driva till hand
     
    Veckan har inte varit önskavärt på flera plan, men framför allt med tanke på de förbannade fyrverkerierna som tyvärr påverkat vår träning. Eller snarare påverkat så vi inte kunnat träna som vanligt, och som planerat. Det har ändå varit hyfsade ridpass och när tajmingen drivning - lyssna på handen (och inte bara lyssna framåt) så har hon varit trevlig! Jag känner tydligt hur mycket av det vi inte har idag, sitter i framför allt detta grund-göra. Men samtidigt är det svårt att lägga på ben när hon besvarar det genom att bli stark och springig. Nu talar jag mot mig själv då det är just då det behövs ben, men ja, alla som haft en häst av det piggare slaget kan nog relatera.
     

    Studieresa med jobbet

    Idag ska jag åka på studieresa med jobbet. Det ska bli roligt! Väl hemma igen så lär jag vara rejält stressad, men jag kommer få hjälp av min högra hand Ebba så det löser sig! :D För det vankas hoppträning, och vad jag har längtat! Tyvärr lär det bara vara en sådan där "tråkig" träning - typ bygga upp, lydnad och småhinder. Jag föredrar ju att hoppa högt och hoppa bana, det är så roligt! Men man blir inte bäst genom att bara göra det allra roligaste, utan här ska även byggas både hästkropp och lydnad, haha!
     

    Småhästarna

    Men roligt att jag råkade stänga av mitt alarm och "försov" mig till min egen lediga dag idag, haha. Fuck. Tänkte äntra stallet klockan ca 08, men var inte ute förrän 12. Därför blev det inte riktigt som jag tänkte mig med det som skulle göras...
     
    Hovslagaren kommer imorgon och skor småhästarna med samma vintersulor som de redan har samt med broddar (halleluja!). Men de har ju vilat en del den senaste tiden, och det börjar krypa myror i benen på dem. De är understimulerade, och understimulerade småhästar är inget jag vill lägga i hovslagarens händer. Det är min uppgift att hon har dräglig arbetsmiljö och mina småhästar ska inte vara as för henne. Hon ska kunna arbeta och de ska stå stilla som kylskåp. Därför tänkte jag att de ska motioneras i alla fall litegrann. Och gärna få "tänka lite", eller ja, främst Lillis då.
     
    Utöver ridningen idag tänkte jag även göra transporten klar inför imorgon. Så jag körde fram den (efter en jävla massa om och men - KUL väglag liksom, och hejhej överallt lutar det, så det tog sin lilla tid) men innan dess skulle den ströas upp med spån. Perfekt, tänkte jag och släpade med mig Lillehästen. Han och jag traskade runt på gården (det var mer halk och mindre trask för hans del) och hämtade Ikeakasse, tog långa vägen till spånet, hämtade spån, lämnade spånet i transporten och så. Jag parkerade honom utanför, men rätt som det var så hade han kommit in till mig, hahaha. Hann dock inte ta någon mer charmig bild än denna:
     

    När vi var klara med spån-uppgiften, så gick jag och bytte ut grimskaftet till tyglar och satte dem i grimman. Sedan tog vi oss till en äng. Jag var sugen på bus! Det var som att vi båda var tio år gamla. Bock och bus och dumheter. När man ramlar av mer än man sitter kvar och allt det där. DET var jag sugen på! Men så är han ju "dumsnäll" också, så det blev inte riktigt som jag föreställt mig, HAHAHA! Jag åkte av en gång när han gick åt sidan och inte hängde med på det så jag kanade av, hahaha. Men annars så gjorde han allt så snällt utan minsta tecken på bus. (Tråååkiiiiig, hahaha.) Så det var ju bara att klappa om honom och byta häst.
     
    Gjorde ett nytt försök med Pärla, men det var lite av en balansgång. Jag kände hur lite tid jag hade och hon kände nog också det. Mer tryck i henne, men inte alls det bus jag önskade ;) Så båda småhästarna fick gå korta pass med lite trav och galopp i den tunga snön. Äsch, bättre än inget i alla fall. #DESPERAT

    Nu blir jag fan förbannad..!

    Här traskar jag ut. Asredo för att träna med min fantastiska häst. Laddad, målbilden är klar och nu ska det bara sättas igång. Ett dåligt samvete som skaver pga gårdagens oplanerade vila. Nu jävlar ska vi köra! Ut och förena nytta med nöje.
     
    Trodde jag!
     
    Ser den nya balen som är utkörd i hagen. - Men ingen häst i närheten. När de får en ny bal uppvaktar dem den rejält i början, men inte en häst så långt ögat kan nå. Började fundera på vart fan de var någonstans?!
     
    Fann dem i ko-gatan upp till toppen på kullen, där de får gå men inte brukar vara så mycket nu när de får rundbal i själva ordinarie hagen. De var uppjagade, men kom till mig. Tog sin godisbit, en klapp men vände sedan. Snurrade runt, touchade varandra och var stressade. Sedan blev de som förstenade, kollade bort åt Kettilsås-hållet och sen började det om igen. Passade dock på att ta på Aleccis grimman när de stod och kollade, och la änden av grimskaftet runt Lillis hals och började försöka dra ner dem. Ja, dra. Släpa. Men även locka, smacka, lossa sidledes (that's the secret!), osv. Sakta, sakta tog vi oss neråt. En bit. Gav fan i Lillis när vi kommit ner till ordinarie hagen. Han och Pärla hängde med frivilligt. Men när vi kom ner till gången så gick de inte med mer. Och Aleccis var jättestressad. Hon snurrade runt, var två meter hög och råkade knuffa på mig några gånger när hon vände och jag hamnade "i vägen". Var noga med att inte ta på henne för mycket i det läget (att klappa en mentalt obalanserad/laddad häst är inte bra - man berömmer sinnestillståndet, och stressen hon känner är givetvis ingen känsla jag vill uppmuntra till). Jag la handen mot hennes kropp när hon snurrade runt och inte märkte var hon hade mig... En gång höll hon på att ramla(!) när hon inte såg en stor sten (pga mörkret, snötäcket men även tillståndet) som hon råkade kliva på och kanade ner med benet ifrån.
     
    Jag ledde upp henne igen, och släppte henne. Grejen är att jag hade kunnat ta ner henne, jättestressad, och ridit henne, fortsatt jättestressad. Men varför det ens? Vem ger det något? Och vad skulle det ens ge? Ingenting. Möjligtvis frustration eller att jag bara hade blivit himla ledsen. Men jag är lika ledsen av den anledning att jag inte ens kunnat försöka. Åt helvete med de förbannade fyrverkerierna och dess vidriga anhängare! Och tänkt om det är samma visa varje dag nu! Hur fan blir det då med hoppträningen?! Och hur ska någon kunna hjälpa mig och ta ner dem till hovslagaren... Fuck.
     
     
    Ps. Jag lär ju inte behöva oroa mig för deras motion. Det är väl dock inte riktigt så önskvärd motion -.-'

    Morgon

    Det blev en långa arbetsdag igår. Från tidigt morgon till kvällen. Jag var rätt trött när jag var hemma, och åkte direkt till hästarna. Gjorde sysslorna och var uppe hos dem i hagen. De var som vanligt. Men när jag skulle ta ner dem till stallet (egentligen "bara för att", för jag beslöt mig för att inte rida när jag kom hem med lastbilen), så ville de inte följa med ner. Jag leder ju bara ner Aleccis i regel då hon är ledaren och de andra följer med. Men det gjorde de inte igår?! De stod och blickade ut över Kettilsås och var väldigt uppmärksamma. Direkt när Aleccis kommit ner, så gjorde hon bara en volt och ville ut direkt igen. Jag tittade på henne en liten stund men sen fick hon gå ut igen. Galopp, galopp upp till kompisarna.
     
    De har blivit skrämda av något igen, och jag tror inte att jag är helt ute och cyklar när jag denna gång är rätt säker på att det är fyrverkerier (eftersom 1. det är helgkväll 2. det har varit nyår så folk har väl kvar den där äckliga skiten och 3. Ingen jävel verkar ju begripa när och hur det i så fall är okej att skjuta skiten - dvs inte en dryg vecka efter kalaset). Aja, de verkade inte direkt stressade eller så, utan ville bara ha stenkoll på läget. Förutom Aleccis då, hon blev ju lite stressad när jag tyckte det var en bra idé att ta ner henne till stallet, haha.
     
    Jag var i alla fall skittrött och däckade direkt efter att jag ätit, vilket jag gjorde direkt efter att jag kom hem. Slumrade till någon halvtimme, spelade tre omgångar av "klumpeduns" (det där tornet med klossar som man tar en efter en och inte ska välta), jag vann för övrigt två av tre, höhö. Gick därefter och la mig, men fastande såklart i mobilen - så det blev inte direkt så mycket tidigare läggdags, som jag egentligen hade önskat.
     
    Nu är jag dock redo för sista arbetsdagen denna helg och ska alldeles strax bege mig.
     

    PÄRLA!

    ÅÅÅÅH! Bara måste dela med mig av denna bild jag precis fick av Emma (xoffbeat.blogg.se)! Från NTR, en LB bed A:0. Den började såå bra, hon var så fin, vi tog korta vägar och låg bra till... tills vi inte kom över oxrarna i slutet. Men jag minns hur fantastiskt fin hon var. Bästa Pärlisen <3 Lycka, att få en bild från old times och väcka minnen. Och herregud vad jag saknar att tävla med henne. Världens bästa Pärl. Kärlekshästen. 


    Gissar att det var år 2009 - mitt sista ponnyår.

    Is, snö, stripor och hösilage - allt i en enda röra

    Han är rätt charmig ändå, den där svarta gossen med man och lugg som sträcker sig en bra bit längs hals och bläs. Nyfiken blick, socialt uttryck och älskar allt och alla. Svart som synden och kritvita tecken, som en liten fluffig drömponny!
     
     
    Men sen finns det dagar som dessa, HAHA! När det har snöat på tvären hela dagen, från stora vackra singlande snöflingor, till aggressiva småflingor som snarare är som "skott". Blåst och minusgrader tillsammans med detta och lägg till en rundbal innehållande hösilage.
     
    POFF, så är allt tagel stripigt. Det är blandat is och hö och framför allt massa snö från mankam ner till topparna. Luggen står åt alla håll - och har frusit i detta läge. Även den är stripig, frusen med is, snö och hö. I det fluffiga ponnyhuvudet, som för övrigt är en decimeter bredare vintertid pga vinterpälsen (haha) så är det fullt med små korta ministrån från balen.
     
    Det är samma blick, samma sociala uttryck och samma charmiga ponny - men så långt ifrån charmig man bara kan komma! Nej, det är inte i det läget man bara måste plocka fram mobilkameran och föreviga just det ögonblicket. Kanske ser han bättre ut imorgon. Eller inte, haha. Det är nog kört för denna årstid, hahaha! (Tur kärleken till djuren inte sitter i deras utseende ;)) Det är då man drömmer sig bort till detta:
     
    SOMMARPÄLS! <3

    Lilla Svart springer i dillsås

     
     
     
     

    "Huvusaken är att man vinner"

    Jag har sammanställt alla resultat (vilka jag även publicerat tidigare) för år 2015. Vad jag däremot inte skrev ut i de inläggen är det som faktiskt har stämt många gånger, men som är jävligt tröttsamt att läsa: "hade vi inte rivit, så hade vi vunnit"/"blablabla, men vi hade snabbast tid". Samma sak, fast med två olika fraser.
     
    Vi tog tolv placeringar förra året. Och gissa hur många "vi skulle ha vunnit om..." - jo, NIO! Nio, utöver de tolv alltså. Nio gånger red jag bort både vinsttäcken (Svarttorp t ex) och segrar (VMO, JFK, VRF's KM, MRK bara för att nämna några) Hur tänker jag på detta, nu när jag har "facit i hand" och kan se tillbaka på året? Jo, det är dags att skärpa sig. (Fast det är lättare sagt än gjort.) Aleccis ÄR snabb - och det är ju bättre att ta en extra förhållning, typ tappa några placeringar eller något, men hålla nollan. Inte låta adrenalinet pumpa och släppa henne - för det har ju inte, obviously, hållit.
     
    Men det är inte bara att försöka hinna andas och ta kloka beslut i framtida omhoppningar som är planen för 2016. Det är en sak till (också en bov till nedslag). Jag pratar om mina jävla händer! De smiter upp när Aleccis blir stark. Jag måste ta kontroll över mina händer och hålla dem i rätt position. Då kommer hon ha lättare för att hinna upp, även om det går för fort och vi kommer för nära, och chanserna är större att vi går i mål utan slarvfel. Detta med händerna ska jag be Lasse vara extra hård mot mig när träningarna drar igång. Jag måste vara konsekvent, men det är svårt när det är en ovana och därav helt omedvetet.
     
    Och ja, det är klart som fan man tävlar för att vinna! Eller ja, bli placerad iaf. Sen kan vi vinna på heltid ;)
    Ni vet vad det heter; "huvudsaken är inte att det är snyggt, utan att man vinner!".
     
    När man rider genom startsignalen till omhoppningen. Bara på med hornen. Och inte de minsta heller, haha. Damn, jag skulle verkligen behöva jobba med min vinnarskalle. Eller är det nu man skyller på hästen? HAHA!

    Jag får se mig besegrad

    Jag må va en optimist, och jag må fan ha försökt - men nu ger jag upp! Småhästarna vilar tills på tisdag. Punkt. Det går inte. Det är svinhalt utan broddar och då är fasen tjocka magar mer attraktivt än fläkskador.
     
    Red däremot Aleccis ikväll. Bara runt i byn, eller ja, genom skogen ner till byn. Det kändes riktigt bra flertalet gånger men däremellan var det mest "som vanligt" - och just "som vanligt" kan vara väldigt olika och betyda väldigt olika saker, haha. Hon går inte rakt i galoppen, framför allt höger, det är lite sluta-tendenser. Det är t ex en anledning till varför jag inte hade tackat nej till en ridbana, men det är väl bara att fortsätta rulla runt bland farliga snöhögar och svarta stenar och försöka få något vettigt gjort emellan titt-rycken ;) Obs! Jag förväntar mig inga superduperresultat på den punkten.
     
    Jag kanske borde förtydliga att hon/vi har problem med o-rak högergalopp, så det är inget nytt. Det är bara det att vi tidigare haft fullt sjå med annat (typ inte sticka) så jag numera tycker det är dags att utforska mina hjälper tillsammans med hennes skepsis till att lyda dem. Men vafan, det är bara att kämpa på! Jag fick dock till en rak högergalopp "på kommando" en gång, och det är väl där någonstans vi lägger förväntningarna tills vidare.
     
    Hon känns fortsatt nöjd på Nathe-bettet :) (... och jag har fortsatt problem med Muckboot VS Soft'Up Lite = krampar mig fast med tån men åker ut stup i kvarten ändå. Jag längtar till hoppträningen så de hederliga Bocaj-stövlarna kan åka på istället! Just nu är ju valet; varma fötter och inte få plats jämfört med kalla fötter som får plats, inte så svårt om man säger så. Men är det hoppträning är det en heeelt annan sak, såklart, haha.)
     
     

    Lillis min Lillis

     
     
     
     

    Sitsen är färskvara

    Jag har av flera anledningar ridit mycket i dressyrsadeln under både höst och vinter. Dessa är bland annat:
     
    1. Mina Muckboot's får inte plats i andra stigbyglar (pga bredden) plus att deras relativt korta skaft (jämfört med ridstövlar) gör att jag inte kan rida i hoppsadeln om jag inte har termobyxor över som chaps då de fastnar i kåpan. Men jag måste fortfarande balansera längst ut på tårna och åker ur stigbyglarna regelbundet.
    2. Vi har behövt träna dressyr.
    3. Jag har behövt träna på min dressyrsits.
    4. Mina knän gör ont (värre i kyla) och den vinkeln är betydligt bättre.
    5. Det är bekvämt att lulla runt i dressyrsadeln, när man ändå bara ska skritta.
     
     
    Ja, det har blivit mycket dressyrsadel-tid och detta har lett till en annan tyngdpunkt i min kropp, eller ja, framför allt sits. Det går väl upp och ner, men visst har jag väl fått snäppet bättre dressyr-sits - och det är bra. Nu när jag ridit några få pass i hoppsadeln igen (två pass med Lillis och två med Aleccis), känner jag att det är hög tid att få tillbaka balansen.
     
    Med tyngdpunkten högre upp har jag backat till där jag var när balansen inte satt som en smäck, vilket inte är så kul, och nu tänker jag bara rida i hoppsadeln och träna upp min balans i den lätta sitsen så det känns "som vanligt" igen.
     
    Det är givetvis ett mål att bli bättre i dressyren och detta framför allt för att jag vill klättra i fälttävlansklasserna. Men det som jag ändå brinner för och gör mest och vill vara bra i, det är hoppningen. Därför känner jag att jag inte vill riskera att tappa för mycket av min amatör-bra hoppsits på grund av att jag tränar mig blå i dressyrsadeln. Just nu känns det nästan som att rida med jockey-läder. Inte just med benpositionen utan det känns som att tyngdpunkten är förflyttad så högt, fast den inte är det.
     
    Nathe-bettet och hoppsadeln är det som gäller nu de kommande passen för att hitta tillbaka till ett så bra utgångsläge som möjligt när träningarna men framför allt tävlingarna drar igång igen. Sedan återgår vi till att blanda rena dressyrpass i dressyrsadeln med rena hoppass i hoppsadeln, och allt däremellan.
     

    Broddar

    Aleccis är riden, som jag skrev om tidigare, men innan dess kom jag faktiskt ihåg att köpa broddar. Jag tänkte på det, att man alltid lär sig något. Därför funderade jag på vad jag lärt mig idag, hahah, och ja man kan väl säga som såhär; har man inga broddar och ska rida i vinterväglag är gräsbroddar inget att hurra för. Men de är bättre än inget och duger att försiktigt ta sig till närmsta äng, men med riktiga vinterbrodd så märks det sjuk skillnad.
     
     
    Riktiga och riktiga. Jag tillhör dem som favoriserar elitbroddarna och uteslutande bara använder dem vintertid. De är guld! Men det var riktigt, riktigt urplockat i granngården så det enda som fanns var denna variant. Likheter finns, men de är inte elitbroddar, haha. Det fick dock bli en påse sådana och de fungerar givetvis också. Och ja, de var betydligt bättre än gräsbrodd ;)
     
     
    Därefter tog jag mig i kragen och bytte till vinterdäcken på hästakärran med. Nu längtar jag till tisdag! :D

    Utvärdering: Nathe-bett

    Jag köpte ett Nathe-bett, aka "Flippan-bett" tidigare i vår, men eftersom hon fungerar bra på gummipelham så har jag inte brytt mig om att testa detta nya. Varför ändra något som fungerar?
     
    Men nu blev jag nyfiken och tänkte att det var dags att prova. Idag skulle jag och Aleccis nämligen hoppa (rulla lite låga studs i skogen) för första gången efter hennes vintervila. Hoppsadel på ryggen, benskydd på benen och nathe-bett i munnen. Jag satte tygeln i det mildaste läget.
     
     
    När jag satt upp och skrittade iväg och så småningom började rulla i lite trav så upplevde jag det som väldigt mjukt och inbjudande. Så småningom höll Aleccis med mig om att det var väldigt inbjudande och blev stark som fan! Det var som att rida henne på vanligt tränsbett och det kändes seriöst som att vi gått bakåt rejält i utvecklingen. Jag fick jobba allt jag orkade med sitsen (som jag är rejält missnöjd över - mer om den senare!), men det gav svagt resultat. Till slut gjorde jag faktiskt en halt och sa åt henne att lyda ("LYD!") och givetvis beror det inte på det, haha, men därefter gick det betydligt bättre. Då red vi ihop oss mer och hon började slappna av, detta tillsammans med att min sits rimmade med henne och ja, något släppte och det kändes BRA. Galopp uppför en backe (fullt ös, såklart. Finns inga alternativ i det läget, tydligen, haha.) men sen kom hon tillbaka jättetrevligt. Hon låg kvar, var lugn, balanserad, bärig - trevlig! Gjorde lite tempoväxlingar i trav som hon gjorde super PLUS att hon låg kvar. Skrittpaus. Dags för att hoppa. Då ändrade jag faktiskt till mellanläget på bettet, för jag hade som sagt upplevt henne stark tidigare och tänkte att köttfärssås med plockepinn inte var vad jag önskade. Hon kändes bra. Jag ville ha ner energinivån men plockade nästan ner den för mycket någon gång, försökte sätta mer tryck i henne men sitta upp och ha kvar henne. Lite bråttom hade hon igenom ibland, men hon gjorde det bra. Bättre än jag trodde, nu när hon inte hoppat på ett tag. Även om det knappt gills. Hoppade serien säkert ett tiotal gånger (dvs 70-tal språng), travade därefter av. Hon sträckte ut halsen, jag bad om skänkelvikningar som hon flöt igenom, travade lite till, skrittade av.
     
    Med det stycket vill jag få in hur hon kändes relativt olika, men att bettet var mjukt. Jag förstår att det är optimalt till känsliga hästar, som inte alltid vill/vågar ta stöd, men som ändå kan bli starka när adrenalinet ökar. Aleccis är inte jättekänslig i munnen, så det var väl därför hon tog bettet för mig lite ett tag, men sedan började vi hitta varandra. Jag gillade det på så vis att jag känner att jag vill RIDA med det. Dvs gummipelhammet känns orimligt att rida igenom henne med, så jag är väldigt försiktigt med att göra just det och rider henne öppen för att det känns mycket snällare. Med detta red jag mer, det kändes som att rida med det tredelade tränsbettet men att vetskapen om att det är ett hävstångsbett (om det skulle bli kris i olydnaden - lätt hänt, menar jag, haha), gör att det än så länge känns som "the best of both worlds".
     
    Med reservation för att jag ångrar mig och tycker något annat senare, då jag som sagt bara ridit med det en gång än så länge. Men det tar vi då. Nu känner jag att jag vill rida med det varje dag till hoppträningen (fyra pass) för att dels rida in oss på det, men även för att hoppa mer på riktigt med det (och att det ska få en rimlig chans) för att på så vis kunna jämföra betten.

    Mer av Lillhäst

     
     

     
     

    Fri onsdag

    Alltså, nej, nej, nej.... Det blev aldrig några vinterdäck på kärran, och inte heller några broddar. Jag gick upp klockan 08 för att se att termometern stod på -15 och gick och la mig igen. Tänkte att det får bli ridning senare istället, när det förhoppningsvis är någon grad varmare, eller jag menar mindre kallt.
     
    Massören ringde snart och väckte mig. En avbokning gjorde att hon kunde ta mig tidigare, om jag kunde. Javisst, sa jag, och slängde på mig kläder och körde ut till stallet. Hon masserade Aleccis, sa väldigt mycket intressant, kollade även sadeln när hon ändå var där (behöver byta koppjärn på den, till ett bredare, för om jag inte missminner mig helt och hållet så ska det vara just utbytbara på den modellen). Därefter red jag Lillis - som var aspigg! Inte så konstigt när han både fått vila några fler dagar än jag tänkt och dessutom var det -13 (dvs några små grader åt önskvärt håll för ändamålet). Han pep och började busa direkt när vi kom in på ängen. Sen fick jag typ inte stopp på honom. Springa, springa, springa. Sedan gjorde jag samma sak med Pärla; galopperade på ängen. Inte riktigt samma tryck i henne, men fortfarande glad och sprang gärna <3
     
    Då det blev lite i fel ordning så dubbelkollade jag vad som gällde med Aleccis efter massagen och hon sa att hon kunde gå lugnt. Passade därför på att longera henne, och tänkte löslongera henne lite. Men redan när jag longerade henne visade hon att hon var på bushumör och kastade med huvudet. Så det var inte direkt rätt dag att träna vidare på NH-trams ;) Hahahahha, ett varv sen sa hon tack och hej. När jag hämtade henne så drog hon iväg och busade lite till. Jag kan inte påstå att jag älskar att hon kutar genom grannarnas trädgård (eheheheeee), men jag älskar när hon är sådär busig. Jag har sagt det förut, men säger det igen - hon visar inte jättemycket känslor i form av bus, så när hon väl gör det så tackar jag och tar emot. Och försöker hämta henne, såklart. Eller alltså, hon kom till mig faktiskt när hon var färdig <3 (Att jaga henne är jag inte intresserad av.)
     
    Var därefter heeelt slut då jag, återigen, fuskat med att äta. Så orkade inte ett skit till utan åkte in och stekte mig pannkakor (jorå, gubben fick också, höhö) och sedan kollade vi på bio (Moby Dick) med syster och hennes kille. Avslutade med att göra sirapsbröd och well, here we are. Dags att sova nu känner jag. Imorgon tar jag tag i det jag inte gjorde idag. Plus att djuren ska ut och motionera igen, såklart. Därefter blir det bio en gång till, haha.
     

    Bevis på att jag är i köket ibland.

    Lillhäst

     
     
     
     

    Massage

    Idag väntar massage för två av tre hästar. Aleccis och Lillis masserades sist, men idag är det en annan som ska komma och känna och klämma. Aleccis är ju lite av min "förste-springare" så hon är given, men för att göra det lite mer rättvist tänkte jag välja Pärla som nummer två.
     
    Innan detta ska alla ridas; A ska antingen gå ytterligare ett pass med dressyrsadeln (lättare pass än de senaste) eller så får hon hoppa studsen i skogen. Jag har inte bestämt mig än, men just nu lutar det åt dressyren. Oavsett vad så blir det det ena idag och det andra imorgon. P och L går båda joggturer på ängen. Lite mer kondis-fokus dock för att försöka få lite meter i kropparna också och inte bara lulla och inte göra av med några kalorier (det borde väl heta kalorier även på djuren...?).
     
    Men för att det ska gå att rida A bättre idag så innebär det ett besök i någon form av ridsportaffär så jag kan inhandla broddar. Det här är ju ohållbart. Men med elitbroddar blir saken biff och vi siktar vidare på alla, just nu, välsmakande mål, som vi siktar mot.
     
     

    Lill

     
     
     
     

    Dressyr på rakt spår - nyttigt som fan

    Var rejält trött efter jobbet, men det var bara att äta och sticka ut för att rida. Hästarna stod kvar inne efter hovslagarbesöket så jag hade lite dåligt samvete, men vad ska man göra. Går ju inte direkt att trolla, och den informationen måste jag ha missat att framföra. Broddar hade hon inte fått i några (monterade ju dem i samband med förra skoningen så råkade väl ta lite för givet att det var standard såhär mitt i vintern, haha), och jag hade inga plus att det var sent = stängt överallt. Så först svor jag en sväng, sedan slog tanken mig att "vafan, får väl brodda med gräsbrodd då". Jag ville ju kunna rida och dessutom ville jag inte förstöra broddhålen. Resultat? Det gick fan inte att rida med gräsbrodd. Eller alltså, bättre än inget, men inget superdupergrepp. Det fick bli ridning på ängen; dressyr på raka spår körde vi idag. Svårt. Hon gick bra ibland, sämre ibland och så höll vi väl på under hela tiden.
     
    Ida red Pärla under de ljusa timmarna. :)
     

    Vad väljer man? Spöregn och fem-tio plusgrader eller vinter och fem-tio minusgrader?
    Just nu är inte valet svårt i alla fall :)

    Aleccis i snön del 5

     
     
     

    Snöiga granar så långt man kan se. Så vintrigt och fint!
     

    Hovslagarfix förhoppningsvis

    Om jag lyckas lösa det, så kan hovslagaren sko om Aleccis redan idag. Jag jobbar fortfarande när hon kommer men jag hoppas det går att lösa att någon kan ta ner henne till stallet alternativt om hon hämtar henne själv. Det vore i vilket fall huuur bra som helst, för jag har ingen lust att ha tre hästar att desperat försöka motionera på närmsta äng pga bristande snödojor, utan det räcker gott och väl med två! De andra två tar hon om en vecka. Så de får fortsätta att springa runt och sparka snö på de ängar som finns tillgodo en stund till.
     
    Nästa vecka börjar sedan hoppträningarna igen! (TJOHOWIHOWIEYEAHYESYESYES!) Jag vill gärna småhoppa lite med Aleccis innan dess, men det får bli över skogshindren - av praktiska skäl. Ett ännu mer, och betydligt viktigare, praktiskt skäl är att ta sig i kragen och byta till vinterdäck på transporten. Det måste göras i god tid för nästa vecka finns det inte mycket tid över innan vi ska åka.
     
    Sedan börjar året på riktigt. Hemmaträningar, hoppträningar, tävlingar - hjärtanögon!
     

    Veckans fokus

    Vecka 1
     
    Driva till hand.
     
    Även om det för många är uppenbart så vill jag gå djupare in i vad det är jag faktiskt ska göra. Form och arbete börjar alltid bakifrån och även en pigg häst måste drivas. Men ju piggare Aleccis är, desto mindre ben rider jag med. Det är en dålig ekvation som leder till urusel kommunikation och allt som oftast hamnar vi i en ond cirkel där hon blir starkare och starkare för att jag möter upp med hand utan ben. Det fungerar inte så, men det är helt och hållet omedvetet från min sida - jag kommer på mig då och då, men tänker jag inte aktivt på detta så "glömmer" jag bort benen. Denna omedvetenhet ska bli en medvetenhet om att underhålla henne bakifrån och fram.
     
    Själva hjälpen i sig är inte fysiskt drivande, utan snarare en underhållande, vaken, "aktiv" skänkel som snarare påminner om engagemang och försöker bygga "en ram" om man så vill, än att be henne springa fortare. Aleccis däremot är väldigt vaken på drivande hjälper - problemet är bara att hon gärna tolkar alla hjälper som just drivande = öka farten, haha. Det är alltså inte vad jag strävar efter. (Jag ska "bara" få Aleccis att förstå det.)
     
     

    Aleccis i snön del 4

     
     
     
     

    Veckans fokus!

    Mjorå, två år(?!) var det nog sedan sist, men det var ett bra upplägg och nu är det nytt år så jag ger det en ny chans! Troligtvis (eller rättare sagt; GARANTERAT) kommer jag älta precis samma grejer som sist. Och som varje pass. Men ändå. Repetition är det enda som gäller om man ska lära sig något här i världen, så det är bara att kötta på. Jag tänker alltså damma av kategorin "Veckans fokus". 
     
    Jag kommer varje vecka fokusera lite extra på en detalj i ridningen. Veckan därefter är det en ny detalj, men hela grejen går ut på att jag tar med mig förra veckans, och så småningom varje veckas, fokus till nästa vecka. På så vis är jag pro inom ett år - eller? HAHAH, hoppet lever ;) Men så länge jag inte blir sämre så är jag nöjd. Och upplägget låter awesome (förutom den lilla detaljen att jag har världens sämsta minne, men skit samma).
     
    I början av veckan presenterar jag vilket fokus jag tänkt prioritera för just den kommande veckan, och i slutet är tanken att slänga upp en liten utvärdering. Bara för att försöka hålla igång det rullande så jag inte kommer av mig.
     
    Nu kör vi!
     

    Aleccis i snön del 3

     
     

     
     

    Klara, färdiga, gå!

    Nu har vi ridit första riktiga passet efter den aktiva vilan (plus smygstarts-småpassen, haha). I öronen hade jag min favorit-mentala-coach Kjell Enhager och sedan tuffade vi iväg. Byavägar och dressyrtrim i snön på en äng, var min plan och det var också vad vi gjorde. Galoppjobbet gick bäst; rätt galopp, halt, ny fattning och ibland varvbyta ibland inte, därefter förvänd i samma spår och blandade allt möjligt (hon lärde sig ju vad jag tänkte göra, sötnöt) men efter vi tragglat lite förvänd så var hon som smör i rätt galopp. Jag har bättre sist och är mer följsam samt har lättare att rida henne fram till min hand, fånga upp henne och även samla henne med min sist i galoppen än i traven och det märktes extra tydligt idag. Travjobbet gick sämre, men vi kämpade på. Fokus på att driva henne till min hand, tänker jag ha denna vecka. Mer om det i ett eget inlägg!
     
    Efter att vi båda svettats järnet på ängen (och vi båda var lika glada och nöjda efteråt - bästa känslan <3) skrittade vi lite och tog sedan svängen runt byn. Där var jag konsekvent och fick till och med nästan till bättre trav, trots att hon var tittig (hela världen ser annorlunda ut i snö och allt mörkt är farligt. Låter vettigt..?), även trevlig galopp. Innan backen där hon alltid blir knäpp (eeh, haha, inte hennes fel) så gav jag istället långa tyglar och skrittade av extra länge för att helt ta bort möjligheten till att avsluta passet dåligt.
     
    Jag var nöjd med henne, och med oss. Det var definitivt inte vårt bästa pass - men vad kan man förvänta sig. Hon är den sista hästen i världen som vilar sig i form. Stark som en oxe och taggad på att springa är mer hennes melodi. Sen kompromissar vi lite däremellan, haha. Men just det goa motivernade såhär i början av året tillsammans med att hon verkligen försöker och ja, det blir liksom en seeeg, men trevlig, resa tillsammans mot nya mål. I like!
     
    Eyes on the prize

    Aleccis i snön del 2

     
     
     
     

    Där snörar vi ihop dagarna

    Det gick! Jag lyckades rida en sväng var på de små igår. Alltså jävlar i havet! Pärla var vrååålpigg! Jag lyckades inte ens skritta fram henne!! Jag skojar inte - det gick inte! Jag satt där och ba; "Pärla luuugn, luugn, lugn. Lugn. Lugn! LUGN!" Hahaha, tok <3 Hon drog iväg med mig, repa efter repa och hade skitkul. 26 år är ingen ålder, tyckte jag mig höra mellan galoppsprången.
     
    Även Lillis var PIGG! Jag kände att det när som börjar komma bockar, men det var väldigt försiktig och genom att be honom ta upp huvudet och säga ett "nej" så var det ur världen. Snäll ponnykille, och sprang för livet uppför backen på ängen gjorde han.
     
    Så man kan säga att det blev kortare men exklusiva små pass igår. Aleccis skulle vända två gånger och sen gjorde hon ett ryck (tittig...), och lyckades vrida till hoven i skon och där kloppetiklopppade det igen. Åååh. En söm satt kvar. Bara att gå hem igen, slå på skiten och börja om. Red därefter ett kortare joggpass på en äng (lite längre bort dock, but still). Med tanke på hur spänd det var så gick det ändå okej, men hon har varit betydligt bättre. Hon skötte sig liksom där, men sen var det som att hon letade spöken omkring sig och ryckte till för minsta lilla.
     
    Idag red jag och Annika de små (jag tog Lill och hon Pärla), så lät vi dem tuffa på runt den plattaste bästaste ängen (min favo, jao, men den är inte ridbar när det är mjukt - med snötäcke däremot gör vi varken sönder den eller så märks småstenarna av så då fungerar det!). Vi hade ett SÅ perfekt joggpass! I bredd för det mesta så vi kunde babbla, i någorlunda (smålands-)djup snö och bara tuffa på i skritt, trav och galopp. Det var så vintrigt och så mysigt. Red därefter Aleccis (under tidspress) ett kort återigen typ joggpass med kameran i Annikas händer och sedan bar det iväg för intag av raggmunk i määängder! (8-9 liter(!) smet till tio pers. Det är så man äter ragger, höhö).
     
    Den här bilden alltså, hahaha.

    Aleccis i snön del 1

    Eller ja, det är mer av "bilder inför ridning". Gillar första bilden; så jävla jag - safety first, as usual, hahaha.
     
     
     
     
     
     
    Det syns (på mig) att det är Annika som tagit bilderna, haha. Jag kan aldrig vara seriös när jag leker med Annika. Barndomskamrat jao. :)

    Flying high

    Jag måste gnugga mina grå för att lista ut hur fan jag ska kunna rida småhästarna just nu. Eller mjo, det får bli på någon spännande äng i snön. Problemet är bara hur vi ska ta oss till någon av dessa... De skulle nämligen inte kunna ta ett enda steg utanför stalldörren just nu då det är packat snö som blivit halt. Jag tänkte givetvis rida, men det hann bli mörkt och då jag inte vill riskera att de halkar och dessutom ser man ju av naturliga anledningar inte ett piss efter klockan typ sexton, så... Hej bortförklaringar, men jag sköt fram det problemet till morgondagen.
     
    Aleccis gav mig ett annat litet problem idag istället. Hon har en hålvägg i ena bakhoven, och där är det alltså svårt att sätta söm. Hovslagaren kunde i alla fall sätta två stycken på den sidan sist; nummer ett och fyra. Och samtliga på andra sidan. Detta har fungerat i en månad nu, men med knappt två veckor kvar till skoning så kom hon in med klippetiklopp idag. Sömmarna var kvar, men inte huvudena. Så skon satt bara på ena sidan. Jag försökte få ur sömmarna, men fick inte grepp om den ena så det fick räcka med en. Bytta alltså ut fyran och sen kunde vi rida (mest åka) en sväng.
     
    Vi red mot skogen, skrittade fram, travade på stigen och skrittade sedan igen. Red ner på ängen för minimal dressyr. Hon föll in i galopp och började ladda upp, men jag satte mig tillrätta och fokuserade på att rida henne fram till min hand istället och ett halvt varv på femtonmetersvolten så gick hon som jag ville. Nice! Tog några varv, bad om trav, tog några varv, red en större volt, la in en tiometersvolt, bytte sedan varv, galopp, sen trav, samma där med tiometersvolt, travade lite till, gjorde en halt. Berömde som att hon vunnit OS (precis som varje dag) och sen skrittade vi en halvtimme. Var ute i 50 minuter, varav 40 var skritt. Kändes bra och vi båda är supersugna på en "nystart" - vilket det ju alltid blir, mer eller mindre, varje gång det blir nytt år. Jag smygstartade lite, och tänker mig ungefär samma upplägg helgen igenom och sedan börjar hon ridas på riktigt igen. Tagg, tagg!
     
     

    Löslongerar Aleccis för första gången

     
    När jag sålde Mellonie var det inte bara försäljningen av min ponny, kompis, körponny, tränings- och tävlingskamrat, som gjorde mig så himla ledsen - utan det var helheten. Allt det jag gjorde med Mellonie som jag inte kunde göra med Pärla, eller någon annan häst som jag haft som min egen. Vi hade ett annat band. Vi gjorde massa andra saker. Jag tricktränade henne, jag hade henne helt lös när jag gjorde i ordning henne, jag backade henne genom att be henne, när jag var tre meter i från henne och bad henne även gå framåt. Hon löd mitt minsta vink, men inte för att jag krävde utan för att vi var kompisar och kompromissade. Jag skrittade av henne lös, red henne med halsring. Alltså, jag grät mig till sömns länge när annonsen var ute, intressenter hörde av sig och när transporten åkte nedför gårdsplanen.
     
    I hagen gick i stället en "vanlig brun häst". Jag visste att denna häst kunde ge mig mycket och framför allt kunde ge mig tävlingarna (som jag saknat!) tillbaka, men jag var också övertygad om att det jag hade med Mellonie var borta. För alltid. Jag bytte, oavsett om jag ville eller inte, ut den fantastiska hästhållning och relation jag hade byggt upp med Mellonie. Från och med då, var vi bara vanliga. Jag var bara vanlig. En sådan där vanlig ryttare; en sådan som leder hästen i snöre, binder fast hästen i samma snöre när man vill att den ska stanna, och allt det där. Vanlig, usch, jag gillar inte vanlig. Jag vill inte vara vanlig. Jag vill inte vara som alla andra.
     
    Men se! Aleccis må vara en "vanlig brun häst" - men visade sig också vara en fantastisk individ och idag gjorde vi det - jag kunde löslongera henne.
     
    Att hon lastar sig själv, står lös (dock inne, så det räknas inte riktigt) även när hon klipps och när hovslagaren är på besök mm - det är absolut en bit på vägen, men det är inte vad jag och Mellonie hade.
     
    HAHAHA, googlade för att hitta en bild lite snabbt på Mellonie och såg denna film. Perfekt ju! Mellonie var mycket; men trög var inte en av hennes egenskaper. ;) Klockren i detta sammanhang. Allt blir inte alltid som man tänkt sig, haha!
     

    Understimulans, pussel i flocken och nyårsgalopp

    Aleccis börjar bli understimulerad nu. Eller ja, hon börjar visa det nu. T ex när de äter i stallet så är hon inte riktigt rofylld, utan går till och med iväg innan hon är klar och föser undan de andra från sina matskålar (vilket hon aldrig gör annars). Hon är mer "vaken" också, och ja, det märks att hon behöver göra av med mer energi.
     
    Trots allt så har jag ju skrittat henne mycket mer än jag planerade som minimum. Hon har skrittats sex dagar i veckan, varav typ två gånger uppsuttet och två gånger mer joggingpass (iofs var det ena av dessa mer "spring så fort det går!"). Jag är glad att jag faktiskt har varit mån om att ge henne sin "tid" och inte bara ställt henne i hagen och låtit henne stå där, utan uppmärksamhet och kvalitetstid.
     
    Därför tog jag ut henne på en lite längre skrittsväng än standardrundan senast. Inte för att det är vad jag skulle kalla en längre tur direkt, men lite längre än vanligt. 45 minuter blev det. Igår däremot så longerade jag henne i stället - och det kommer upp en film på ett och ett halvt varv. Grejen var att jag faktiskt löslongerade henne också. Så jävla bäst hon är! :D
     
    Inför nyår brukar jag vilja ha ridit alla hästarna så de är så stimulerade som möjligt för att försöka förebygga och få ner eneginivån så mycket det går inför smällarna vid tolvslaget. Men i år har det inte blivit så pga att de små inte har broddar (och hovis kommer relativt snart så det känns riktigt onödigt och ovärt att bråka med den skiten), och Aleccis har sin vila. Däremot tänkte jag att det kunde vara perfekt att longera henne och sedan leka/träna med henne lös så hon får tänka lite också.
     
    Efter mitt jobbpass (ca kl 03) åkte jag ut för att kolla läget. De var som vilken dag som helst - lugna. Pärla brukar ändå vara väldigt påverkad av nyårsfirande, men hon gav intrycket att vara sig själv. Så skönt (för henne)! Jag har verkligen en helt fantastisk flock. Då syftar jag inte på "de är kompisar och yadayada", utan balansen, hur de kompletterar varandra, ålder och personligheter är verkligen som ett perfekt avvägd pussel.
     
    Pärla är skott och blixträdd = nyår är ett helvete för henne :( Men nu är hon så gammal att hon inte springer runt "själv", eller så. Det gjorde hon förr - svarade inte den andra hästen (det var Mellonie jag hade då) på bus, så busade hon själv (även som 20+!). Men hon har väl mognat på äldre dar, haha.
    Lillis älskar alla och älskar allt spännande, så jag tänker mig att han inte jagar upp sig av energin (dvs han blir inte rädd/tolkar det inte som något farligt, men kanske kul när det händer något!). Han svarar gärna på bus om det skulle vara den panik-känslan i flocken.
    Aleccis är trygg i sig själv och som ledare är hon väldigt snäll men bestämd och tydlig. Det är ordning och reda, bus när det är bus och lugn och ro när det ska vara lugn och ro.
     
    Lillis övertygelse om att alla alltid vill honom det bästa tillsammans med Aleccis trygghet som flockledare tror jag är det som "tar ut" Pärlas panik. (Tillsammans med att hon blivit äldre då förstås).
    Jag kan inte garantera vad de gjorde exakt vid tolvslaget (antagligen sprang de lite grann = det är ju en laddning av energi som de har svårt att inte "ta upp" och denna vill ut på något vis), men de var ovanligt lugna tre timmar senare så allt tyder på ett lugnt "firande" för deras del ;)
     
     
     
     
     

    Superlugna, ju! ;)

    RSS 2.0