• START
  • OM MIG
  • ALECCIS
  • PÄRLA
  • LILLIS
  • Tre

    Ahmenhallåellerrrr.
     
    Det har hänt en del sedan sist: jag har tagit av Pärla sina bakskor och ska när som helst även plocka av framskorna. Det finns idag inga planer på att ta bort henne för hon är oförändrad, pigg, levnadsglad, gör dumheter, tigger om att bli kliad på och allt sådant där. Men jag vill ändå göra klart vissa saker (läs; beslut) för att inte behöva grunna på det när det väl är dags. Såå... jag följer slaviskt de trådar som dyker upp i olika grupper på fb angående avlivning. Bara, bara, bara för att inte behöva sitta och grubbla sen. Fy fan för att dels vara helt förkrossad och samtidigt försöka ta beslut. Nej, jag tror detta är betydligt bättre. Jag har i alla fall bestämt mig för att bultpistol är bättre än spruta. Pang - hjärndöd/omedveten - marken. Jämfört med medveten - lugnande och lite längre händelseförlopp. Tills jag kom på... hur fan ska jag kunna leva med mig själv efter att ha dödat en skotträdd häst med ett skott?! Fyfan alltså. Även om hon är borta innan hon hunnit reagera, så är det en brutal gest mot någon som är obrydd av allt - utom just skott. Alltså #killme. Det är det senaste i Pärla-tankarna. (Jag vet inte, men det kanske bara är sjukt att tänka så mycket på hennes död? Just trying to "self therapying" over here.) Men än är hon still going storng, så jag kan fundera vidare i lugn och ro och egentligen utan "känslor" då det inte ens känns nära än. (TUR.)
     
     
    Latoyahästen har som sagt varit på hoppträning, och häromdagen åkte vi och hoppade litegrann själva. Jag ville ta några språng inför P&Jn som hon ska på i morgon (:D). Det kändes bra och GISSA VAD VAD VAD?! Jag skickade inte iväg henne en enda gång utan satt bara och väntade och lät henne göra jobbet. Skitnöjd med det! En gång höll vi på att komma stort som fan på oxern och då la jag på mer ben när det var 1,5 galoppsprång kvar. Hon lyssnade super och jävlar vad hon klämde i och tog sig över. Phu. Satte henne inte bra där och så blir det kortslutning när jag vet att jag inte får påverka (alltså inte skicka iaf...) och vet inte riktigt vad jag ska göra. Men det hade skitit sig om jag inte la på ben och det räddade tack och lov situationen. Resten av sprången var som planerat. Men just detta språng var så... jag vet inte, men jag har inte riktigt känt hennes kvaltéer än för hon kliver okomplicerat över det som ställs framför henne. Nu när hon fick ta i så kände jag att det minsann finns kvalité i den där lilla hästkroppen. Kul!
     
    Annars har vi blandat ridning på ängen med skogsturer; fyra pass i veckan precis som vanligt. Jag tror jag börjar förstå hur hon fungerar. Hon är nästan vad jag skulle kalla för seg i början, men sen kommer hon igång ju längre vi rider så jag måste ha med detta i bakhuvudet inför framtida planer tror jag. Typ lära mig när hon växlar och på så vis lära mig hur länge hon ska ridas fram inför tävling osv. (Aleccis är ju för det mesta fullt ös från början, och Lillis hade inte direkt så mycket till ös, hehe.) Idag gick hon en snabbis i skogen då jag inte ville trött ut huvudet inför i morgon men ändå motionera henne. Och hon kändes kanontrevlig idag! Väldigt balanserad och det gläder mig. Sedan kan det ju vara rena motsatsen i morgon, såklart. ;) Anyway, jag har anmält henne till sin lokala debut, men räknar inte hundra procent med att åka än. Måste ha tag i en transport med mjuk mellanvägg så att jag kan ta med båda. Annars blir det Latoya som drar det kortaste strået och får stanna hemma.
     
     
    Aleccis är väl den som gjort mest sedan sist antar jag. Vi har börjat träna för en ny tränare. Denna gång är det ridning från fucking jävla grunden som är grejen och jag är skitnöjd! Vi svettas typ inte av våra pass än så länge, men däremot går min hjärna på högvarv av alla termer och för att hitta alla mina kroppsdelar. Dessutom i rätt ordning och att inte glömma det ena när det ska fokuseras på det andra. Det första jag fick höra var att min höft är sned. Nu snackar vi! Det är ju det här jag menar! Från gruuuuden. Inget jävla dra i munnen. Thumbs up. Vi har hunnit med två träningar varv den ena var idag. Sedan sist hade det redan blivit bättre, men jag vet inte om jag egentligen kan ta åt mig äran, hehe. För som jag skrev för ett tag sedan (fast då var jag visst en vecka för tidigt i skallen) så skulle jag ha ute equiterapeuten. Hon kom i måndags och "gjorde sitt" och trollade (hehe) med akupunktur, biolight, massage och låste upp låsningar. För låsningar ja, det fanns det. Nu låter det som att hela hästen var en hel jävla råbandsknop. Så var det inte riktigt. Hon hade några låsningar, men inget stort. Om jag inte missminner mig så var det tre på ena sidan och två på den andra. Alla i länden i höjd med de där jäkla revorna. Däremot var hon inte sned (=tackarrrr, glad att höra det). Jao, det är så lätt att skylla på något jämt, men hur vi än vrider och vänder på det så pekar det på revorna. Jag får inte samma tryck i henne efter att hon drog på sig revorna och nu så hade hon även dragit på sig lite låsningar. Tillbaka till träningen då så rörde hon sig mycket bättre bak i framdelsvändningarna. Det är nog en kombination av att vi faktiskt har tränat på vår läxa (så att vi båda förstår vad vi menar med de hjälperna) men framför allt på att låsningarna är borta. Jag tror mest på det sista alternativet. Alltså jag är verkligen svårflirtad vad gäller tillskott, trolleri och hokuspokus men ärligt talat så känner jag faktiskt skillnad på Aleccis. Kul i så fall. Bättre investerade pengar (och bra för hästkroppen, givetvis!).
     
    Aleccis har ju också gått en hoppträning och tävlade som sagt i helgen. Någon av dagarna vi har framför oss så ska vi hoppa själva tänkte jag. Planen är - there is no fucking plan. INTE TÄNKA och bara rida och busa typ. Jag har vävt in mig i för mycket tanke och måste ta mig ur det. Så bara hoppa lite för reeent nöjes skull. Inga krusiduller, inga bakomliggande orsaker. Bara hitta tillbaka till ren glädje för att bygga upp oss igen. Gud vad jag saknar oss. Vi var verkligen starka i våras...
     

    I'm still standing

    ... det var vad stolpen sa när vi dansade in i den en vinter för några år sedan, jag och min älskade helt sjukt bensinsnåla gamla ONZ. Kul skämt, tycker jag. Men stod kvar, det jävlar gjorde den. Annat var det med kärleksbilen. Bula i baken och halva kofångare på släp. Kommer innanför dörren och ba: "hahaha, älskiiiing, vi måste laga min bil", "... vad har du nu gjort?", "det stod en stolpe lite dumt hehe". Tejp och snöre, sen var han good to go igen. *hjärtanögon* (Det var min enda stolpe vill jag lova.)
     
     
    Jag längtar till vintern. Eller nej, det gör jag inte. Jag längtar inte till mörkret, slasket, geggan och allt annat som hör vintern till. Men nyfallen snö, jämnt fördelat på vägarna, vallar som mjuka kuddar och den bästa av allt; tjock is på sjöarna så man kan kana fram på bredden på nästan alla växlar. Det är som dressyr på sätt och vis. Det är tajming och en förjävla go känsla. Fast egentligen är det mer som hoppning. En bra runda när allt bara klaffar och man är en. Ett ekipage, inte en häst och en ryttare. Det är många likheter med att använda "hjälperna" i bilen annorlunda. Gaspedalen är det som styr. Röven leder, ratten motar och "balanserar". För att öka effekten så pumpas det taktfast på gasen i rytm till ett lätt kast med ratten i perfekt vinkel så bilen "tappar balansen" och sedan är det bara att parera, mer vinkel, mindre vinkel, högre fart, lägre fart. Det handlar om finess. Och det är fan en konst. Det syns tydligt vilka som "kastar" och typ hoppas på det bästa (generaliserar men jao, oftast är det dem av lägre ålder) jämfört med de som ändå har känsla.
     
    Mögel-Glenn aka "Fula Gulen" i egen hög person. Gubben min köpte billigt xenon från kina men fick fel sort/styrka (rätt lampor men fel "färg"). Knallgult. Fult som fan och inget vi ville använda. Men satt som en jävla smäck i min lilla Mögel-Glenn (because; han kunde ändå inte bli fulare :*) Aldrig mer en bil med overdrive-låda - M46 i volvospråk. Femman är en halvautomatisk elektronisk överväxel som glappade (lätt hänt efter 28 år) och la till slut av. Gött att ligga och dra hästarna på fyran. Billigt osv. :)) Aja, vinter i all ära men det är bara kul när det är stadiga minusgrader och snö.
     

    Resultat från Braås med Aleccis och Sacke

    Idag åkte vi till Braås med både Sacke och Aleccis. Om jag ska vara ärlig så undrade jag litegrann hur fasen det skulle gå till, för vi var egentligen kort på folk och detta i kombination med få starter = inte mycket tid någonstans. Men det flöt på riktigt bra och fungerade kanon!
     
    Först ut var Sacke. Han var likadan som i Aneby före start. Taktade runt och är svinstark så jag kunde inte göra något. Inte styra eller bromsa, och alltså inte flytta på oss t ex. Det är såklart lite tråkigt när man inte riktigt får kontakt med honom, men det blev bättre på framhoppningen sedan, även om den var lite mer "hejsan hoppsan" än vad jag tyckt det varit på framhoppningar ett tag. Jag blev också påverkad av detta och det blev lite planlöst ridning vilket också ger mer "hejsan hoppsan"-känsla, så jag var väl också bidragande till den allmänna känslan. Sacke var fin på hindren! Så det var inga konstigheter så långt.
     
    100 cm A:0/A:0 avd. B
    Ett och två flöt bara på, men till trean var jag verkligen tvungen att få tillbaka honom lite och lyckades faktiskt med det (tecken på att han börjar bli starkare!) sedan kom vi löpande lite närmare på alla hinder efteråt men inte för nära. Mer typ normalt. Han är ju annars specialiterad på att gå skitstort, hehe. Så det kändes bra. Tittade inte på något (det var iofs inte några egentligen läskiga hinder, utan bara bommar, grindar och plank). In i mål med en felfri runda och vårt första kval till avd. A! :D
     
    Det var inte lönt att ta in emellan, men däremot plockade jag ut Aleccis efter Sackes första start. Vi fick starta med honom först i andra klassen (alltså före avd A) då det skulle underlätta då vi som sagt var minst två nävar kort. Väldigt snällt av dem för det hjälpte oss verkligen att lösa hela dagen!
     
    Sedan hoppade jag lilla-räcke-oxer-oxer (vi kom sådär inihelvetsjätteskitstort på oxern så tog den en gång till. Den gången helt perfekt!) i ett svep precis när banan öppnades och gick sedan banan. Därefter red jag direkt från framridningshagen, i kanten på framhoppningen och in på banan. Trots lite svajig uppladdning kanske så blev han inte det minsta påverkad av det utan verkade veta vad han skulle göra och vad nöjd med läget liksom.
     
    100 cm A:0/A:0 avd. B
    Sacke var piggare här och låg på. Jag fick hålla lite i honom på första hindret och mot andra bjöd han friskt. Jag kände att jag var tvungen att försöka hålla i honom men fick inte igenom det helt utan vi kom nära och petade tyvärr den bommen. Sedan kändes det bättre och jag försökte verkligen servera kombinationen bra då den är svagheten för tillfället. Han sänkte huvudet och liksom spanade in den men hoppade snällt över både a och b vilket gjorde mig väldigt glad. Han försöker verkligen lösa uppgifterna han ställs inför och detta var en rejäl upphämtning från sist när han blev lite ställd när kombinationen dök upp. De tre sista hindren hoppade han också trevligt och vi landade på våra 4 fel.
     
    Jag är nöjd med båda rundorna även om det såklart hade det varit ännu bättre med två felfria rundor. I och för sig så är han ändå väldigt stadig sett till sin ytterst lilla rutin. Med bara två månader som "hopphäst" och det var hans andra lokala tävling idag - så ja, han är egentligen väldigt stadig och har gjort fantastiska framsteg! Känslan jag har är att det är väldigt nära till hans andra felfria 100 cm så vi fortsätter åka ut och "jaga" den inför höstens önskemål. Det är nämligen så att vi önkas vara med i div II pga att de är kort med ekipage efter olika omständigheter.
     
    Eftersom jag glömde ta egen bild mitt i allt så lånar jag helt enkelt bilden som hans ägare tog. Den här rosetten har han verkligen förtjänat :)
     
     
    Aleccis tur! Hon hade blivit skrittad och jag hade några minuter på mig att rulla igång i trav och galopp i framridningshagen så det kändes faktiskt inte så stressat ändå, trots att vi till och med bestämde oss för att ta av Sackes saker och lasta honom innan jag satt upp och red ifrån Aleccis. Även om Sacke inte strulade det minsta, så tar det ju ändå lite tid menar jag.
     
    Aleccis var taggad och kändes bra på framhoppningen. Dessutom har jag ju ännu bättre koll på hennes "hörn" så därför blev känslan inne på framhoppningen mindre "hejsan hoppsan" (i kombination med att det ju var vuxna hästar iofs. Väl värt att påpeka i sammanhanget ändå.) Annars har jag inte så mycket att påpeka. Vi kom lite nära när hon bjöd på och sprang in i hindren lite, men det blev bättre när vi tagit några språng.
     
    100 cm A:0/A:0
    Rundan kändes över lag bra, men för mycket av och på. Hon rusade in i kombinationen men jag kan inte gå så mycket när jag tyvärr redan "låtit" henne gå så det är ju bara att inte störa. Hon är rapp som fasen i tassarna så det klarade hon sig ur ändå. Jag försökte hålla henne (och mig) lugn även i omhoppningen och det gick bra i början men sen blev det lite väl framåt över första hindret. Därefter fick jag ändå tillbaka henne och hon kändes tillräckligt mycket hos mig för att jag skulle våga mig på sista svängen - som hon satte. Där kände jag att vi är allt lite rostiga på att svänga, haha, men det var mer "anridningsplats" till sista hindret än det var "landningsplats" efter nästsista så vi hann balansera upp oss och kunde segla i mål med vad som skulle bli en vinnartid. 0+0 fel och vinst!
     
     
     
    Min känsla var att det var mer av och på i vår 100 cm än det faktiskt ser ut så jag hade snabbt en plan klar för hur jag ville ta mig av 110:n. Lugn och jämnare. Red fram igen och hoppade fram Aleccis. Pigg och glad och precis som vanligt.
     
    110 cm A:0/A:0
    Vi hoppade första hindret och det kändes bra men sedan verkar det ha hänt något. Jag var såå inne i att jag skulle hålla oss lugna att jag tappade galoppen/trycket och vet i fasen vad jag sysslade med på linjen vi hade framför oss; räcke-oxer 26 m, 6 galoppsprång. Red mot hindret helt utan tryck och hon försökte ta av och liksom "häva" sig över men det gick inte riktigt så det var lite 50/50 vad det blev men hon försökte ju iaf hoppa så jag red på framåt (domaren dömde inte som ett stopp för hon sa inget), men så gjorde jag en ny jävla tabbe och tog liksom inte ansvar?! Så vi gjorde samma sak en gång till! Men denna gång var det fler bommar eftersom det var en oxer så den kunde hon inte ens häva sig "igenom" och det blev ett stopp där. Så otroligt dåligt gjort av mig och jag sa förlåt till Aleccis (som om det hjälper, men jag kan inte låta bli). Kom igen när de byggt upp hindret på nytt och bar med mig en känsla av "hur kommer hon göra" (vilket INTE är bra då jag lätt blir passiv och det ofta blir stopp när jag inte RIDER), men jag kände ändå att hon bjöd på och hoppade utan tvekan och sedan skärpte jag faktiskt till mig och fick ändå till en rätt jämn och trevlig runda som jag ändå är nöjd med (obs, obs, obs, verkligen bara efter 3:an och framåt!) och vi gick ut med en bra känsla. 10 fel samlade vi på oss totalt.
     
    Jag vet SÅÅÅ väl att jag MÅSTE rida henne framåt och det allra bästa är när hon (vi) är lugn i huvudet men ändå "på" (lagom "på") i kroppen. Det är svårt att få till den balansen men jag vet så väl att jag inte kan rida henne "för lugn" för då glömmer jag på något vis att rida henne framåt och så blir det såhär. Jag vet det så himla väl, men ändå så gjorde jag det. Aja, det är bara att kämpa vidare. :)
     

    Film från träningen

    Hoppträningen i tisdags

    Latoya skötte sig så himla bra! Det märktes inte att det bara var andra gången hon hoppade efter sitt sommarlov. Hon är så okomplicerad och skuttar glatt runt. Jag måste dock sitta upp och "bara" vänta mot hindren. Nu vill jag aktivit lägga mig i om jag ser att vi kommer lite fel. Det första jag gjorde var att rida på a la Sacke-ridning som jag även råkade göra när vi hoppade själva. Men sen skärpte jag till mig på den punkten. Det är verkligen svårt att "byta ridning" tycker jag. När en ridning sätter sig och man hänger med omedvetet så blir jag inte nollställd till en ny häst utan tar tyvärr med mig ridning både här och där och adderrar den på nästa häst. Det måste jag helt klart bli bättre på. Aleccisridning är ganska framåttänkande och framför allt ur sväng och Sacke kan jag bara reglera framåt så det är inte så konstigt att jag råkade jaga på Latoya lite vid ett språng. Annars känns hon kanon faktiskt. Och jag har faktiskt anmält henne till hennes första lokala starter!
     
    I brist på film. (Den är under uppladdning.)
     
    Aleccis var bästbästbäst. Det säger verkligen bara klick när jag får sitta upp på den hästen. Hon är så rolig att rida. Det syns nog inte, men det är hon. Helt klart den roligaste hästen jag någonsin suttit på. För hon har "det". Det jag söker. Exakt det jag vill ha. Men igen är perfekt, och visst hade hon kunnat vara modigare.
     
    Det kändes bättre att hoppa inomhus än utomhus, precis som jag väntat mig. Ögat kändes bättre men jag tabbade mig lite och det kommer när jag blir osäker på mig själv och är rädd att inte hitta distansen. Två gånger hann jag inte bli klar innan hindret så det tar jag ockås på mig givetvis. Men annars kändes det faktiskt bra och jag ser definitivt fram emot innetävlingarna som väntar runt hörnet. Annars är jag ju en 100% utomhustävlingar-människa, men inte den här gången. Jag behöver korta anridningar för att inte "ångra mig" och kunna rida på hindren för att bli trygg i mig själv igen. Nu är det katastrof, och har varit det hela utesäsongen tyvärr. Men japp, jag är hoppfull.

    Klimaraton

    Efter en lååång arbetsdag innehållandes lite jour osv så avslutade jag i hästhagen med den mest kärleksfulla, hemtrevliga luft man kan tänka sig (iaf som 100% hästnörd) och ett klimaraton som aldrig verkade ta slut, hehe. Alla tre (ja, till och med Aleccis(!!!)) "bråkade" om mina händer med naglar och tillhörande uppmärksamhet ändå. Då är det lite orättvist att jag bara har två händer till mina tre insektsbitna fluffiga kamrater. Sedan matade jag ihjäl dem med godis för att jag älskar dem (logiken
    Simma lugnt!

    Tisdagsplaner

    Jag har fått in typ allt man kan önska i denna tisdag! Allt från att göra av med pengar (...) till kompishäng och hoppträning! Först ska jag fylla både bilen och stallet med foder; bensin till den ena och kraftfoder/havre till de andra. (Svårt att gissa vem som ska ha vad.) Därefter puttrar jag upp till Jönköping för efterlängtat kompishäng!
     
    Bara det känns ju helt jävla asbra, men sedan fyller jag upp dagen med hoppträning med båda hästarna. Det har jag verkligen sett fram emot. Men innan dess ska jag på något vis få in Sacke också. Han ska också hinna ridas nämligen. Så det är fullt ös från nu till rätt sen kväll. Därefter väntar två arbetsdagar innan helgen står för dörren.
     

    Resultat från Aneby med Sacke (lokal debut) 20/8

    Sacke var taggad till tänderna! Jag kunde nätt och jämt hålla honom medan han taktade omkring. Rätt som det var så blev han rädd för något och drog iväg i galopp. Inte skitlångt, och tack och lov bort från de andra hästarna men ändå kände jag att jag kanske inte ens skulle klara av honom..?
     
    Men det blev betydligt bättre när vi kom igång på riktigt och red fram och även hoppade fram. Jag hade svårt att lägga honom bra på oxern där vi kom lite stort gång på gång. Men han hoppade glatt och sådär skitjättemegaenormt var det inte (som i Bashult, haha, där han nästan fick hoppa två oxrar efter varandra i längd när jag råkade lägga honom helt sinnessjukt stort. #snällhäst). Det kändes ändå bra.
     
    90 cm bed A
    Sacke hoppade snällt runt banan i en okej galopp. Han var snabb som tusan i tassarna och försökte verkligen vara felfri. Han brukar vara rädd om sig, men ibland kniper han med bak (han har inte kommit på riktigt hur han ska göra än) och då finns risk att vi river med bakhovarna. Men här riktigt kände jag hur väl han hoppade. Tyvärr så fick vi ett oförklarligt stopp på en oxer ur högersväng. Den var byggd av bommar och en planka i mitten men var inte direkt tittig. Jag red framåt ur svängen, stöttade och la honom bra på det men aja, något ställde till det det blev lite soppatorsk. Kom igen och då hoppade han utan tvekan och resten hoppade han också bra. Nöjd med honom! 4 fel.
     
    Det var första gången han nu fick gå på transporten mellan starterna och sedan ladda om för att hoppa en klass till. Han gjorde det så himla bra! När vi tog ut honom igen kändes det verkligen som att han förstått och laddat om. Annars har han kunnat vara lite trött i huvudet till andra klassen - och då har ändå starterna varit mycket tightare. Ny framridning och framhoppning. Den gick i samma spår som förra. Fick inte till avsprångspunkten (varken om vi kom längre ifrån eller lite närmare. Omöjligt!) men inte katastrof utan han hoppade glatt lite stort och så var det inte mer med det. Vi är ju inte där för att träna, så det var inget jag satt och nötte. Han kändes fin och fortfarande "vaken".
     
    100 cm bed A:0/A:0 avd B
    Han började med att skygga för en blomma och var allmänt väldigt uppmärksam på omgivningen. Men han var skitpigg! Satte av och nästan drog mot hindren. I handen hade jag den där goa bjudningen samtidigt som han gick att rida fram till hindren så ja, jag föredrar verkligen denna galopp och energi jämfört med tidigare rundan. Han var skitduktig! Fortsatt rädd om sig och hoppade väl, även när vi kom lite nära. Svängen till fyran fasntade jag i innertygeln då han är lite svårsvängd och även om allt, allt, allt säger att ridning och framför allt styrningen görs med ytterhjälper så måste jag ändå ge en tydlig innertygel för att inte missa hindret. Så där var vi i fyran, men den låg kvar. Alla andra bommar låg också kvar och vi var sååå nära att sätta nollan. Tills vi vänder upp till kombinationen. Vi har tränat på kombinationer och han har gått bra på dem, men nu ställde den ändå till det. Det kändes som att han blev lite förvånad och så blev det ett stopp. Vi hade med oss bra galopp genom svängen, bra stöd och bra avstånd så det var lite synd. Men visst är det vanligt att unghästar tittar på b-hindret och kan bli lite "ställda". Aja, nytt försök och då hoppade han snällt med petade ner både a- och b-hindret. Så 12 fel red vi ihop. Men jättebra känsla och jag är så nöjd med honom!
     
    Jag brukar ju dessutom känna mig lite liten på honom. Inte fysiskt liten till storleken, men hans stora rörelser gör att jag inte alltid kände att vi varit "en" på det viset som jag ändå känner att jag är med mina småttingar till hästar som snarare är mer som ponnyer med sina små rörelser, hehe. Men denna dag var rent känslomässigt vår bästa hoppdag hittills. Vi lär känna varandra mer och mer hela tiden. Nu siktar vi vidare mot fler lokala starter! :D
     

    Jag skaaa

    Jag ska berätta om tävlingen med Sacke, men har inte hunnit än. Eat, sleep, ride, drive - repeat. A gick på ängen idag, kändes både upp och ner. Jag kan inte låta bli att vara besviken på mig. Var är den där fabulösa känslan på ängen? Hmm... Träna vidare, bara. Det är det enda som hjälper. Det blir raka spår imorgon inför tisdagens hoppning. Längtar som fan till (den enda...) träningen på ett tag.

    Glapp i klicket

    Jag kände igår hur svårt det var att hålla om Aleccis. Det kändes "konstigt" i skänklarna. Stelt och som att jag inte kom om henne, och nej, jag ville typ inte ens hålla om henne. För det kändes i mig som att det skulle bli en sådan där brutal hjälp som kommer lite när det inte passar istället för det där när hjälperna bara finns där och samverkar. Väldigt svårt att sätta ord på, men jag fick inte till det. Och jag har inte fått till det på ett tag.
     
    Aleccis har varit springig, och vi har haft... inte dragkamp, men det har inte varit helt samspelt utan hon har varit stark och jag har inte kunnat möta upp det med den så mjuka handen som jag ändå kunde rida henne med för några veckor sedan.
     
    Jag tror det kan ha kommit i samband med att jag bytte dressyrsadel. Jag kom ju inte åt henne?! Gick inte att lägga om benen för den var så bred att det kändes som att mina ben pekade rakt ut och det var fysiskt omöjligt att böja låren bananformade om hästen. Fick ju rätt mycket problem med typ allt där ett tag. Detta i kombination att det ett tag gick så bra och just ett specifikt pass ville jag för mycket och red upp henne i tävlingsform men utan att veta bättre så förväntade jag mig också ett fläckfritt program - vilket A inte kunde leva upp till (pga mig, såklart. Är ju inte hennes fel på något sätt). Och jag visste inte riktigt när jag skulle be om mer eller när jag skulle backa tillbaka, så det blev ju inte bra och jag kände hur jag backade oss rejält i vår egen lilla dressyrutveckling. Kanske var det också här det blev mer handridning och att jag mer och mer glömde mina ben..? Det är min teori i alla fall.
     
    Nej, det är inte bara att trycka in hälarna i sidorna och kalla det "hålla om". Och eftersom jag är väldigt rädd om och mån om Aleccis så är det ingenting jag ens provar. Något är fel i känslan, och det går inte att rädda med en brutal skänkel. I vissa tillfällen kan en kraftig skänkel vara befogad, typ mitt i en uppgift; exempelvis på banan där hästen måste fram NU. Men inte under ett vardagspass där man känner att problemet är någon annanstans, men symptomet upplevs vara att jag inte lyckas hålla om hästen.
     
    Det är som att det varit glapp i vårt klick. Men idag. Idag, idag, idag..! Jag satt upp, kände helt plötsligt preciiiis var grundproblemet var och så ba; KLICK. Jätteklick. Jag har alltså blivit "slapp" i mina överskänklar och då har A runnit ifrån mig och blivit obalanserad och stark, och då har jag mött upp med hand - och det har inte kännts sådär pangbra som det gjorde för några veckor sedan.
     
    Idag satt jag upp, höll stadigt om henne med hela skänkeln (utan att klämma!) och WOW. She's back. Rund i kroppen och galoppen, mjuk i munnen och lättare att följa i rörelserna och så jävla fint att åter kunna känna att det är sits och mage snarare än händer som är den primära hjälpen när vi t ex byter gångart. In love! Nu ska jag bara (hur svårt kan det vara?) fokusera på att hålla om henne med stadiga (hela!) skänklar och så får vi se hur det känns att hoppträna henne på tisdag. Jag är säker på att vi kommer ha ett bättre utgångsläge.
     
    Det är fan inte lätt att ensamt rida runt i skogen varje dag. Då kommer ovanor och så ramlar vissa viktiga delar bort när något annat råkar ta ens fokus. Nu är jag i vilket fall glad igen. Hon ger fantastisk känsla när hon är så välbalanserad. Annars går det bara fort, som sagt, hehe.
     
    Bästis.

    Ett steg fram, två tillbaka

    Jag tog faktiskt tjuren vid hornen och gav mig fan på att lyckas åka själv med Latoya idag. Hon gick på direkt hemma, tog en tugga mat/godis men backade ut. Gick rakt på igen, stannade och det var bara att stänga och åka. På plats var hon ett jävla as och buffade mig illa rakt in i metallramen på det känsliga stället i armbågen så jag fick riktigt ont. Svartnar för ögonen-ont. Vet inte om armen är hel-ont. Hon är ju buffig och lite unghästjobbig i kombination av ouppfostrad/ohanterad (fortfarande för lite fostrad/hanterad så det tar ju sin lilla tid att bli en normal häst...) från marken. Men försökte hålla god min jäntemot henne och tränsade henne, lastade ur henne och fick sadla lite i farten när hon hade svårt att stå still.
     
    Hon tittade lite på omgivningen men gick som en klocka på hindren! De första sprången var hon glad men väntade och låg inte direkt på. Men sen vaknade hon och så blev det ett helt annat driv i henne! Jag tabbade mig en par gånger när jag missbedömde avståndet jämfört med hennes galopp. Det sitter lite Sacke-ridning i mig där det enda alternativet är att rätta framåt (pga hans stora rörelser som han inte är så stark i än), så jag tänkte framåt men skulle ha suttit upp för Latoya gjorde nämligen omtramp och det i sig är väl inte hela världen, men det är inte alls så trevligt av mig då att tänka framåt och vara i det läget i tanken. Men det var inga problem eller så, utan bara något jag måste påminna mig om till nästa gång. Annars var hon jättefin på hinder! Snacka om att vara motsatsen till Aleccis btw. Latoya är så himla, himla enkel att rida på hinder. Okej att det är litet, men ändå. Får se vad nästa P&J blir eller om det finns någon snäll lokal tävling framöver som passar oss.
     
    Hem var hon inte lika snäll att lasta. Hon var mer intresserad av det som hände runt omkring (obs, det var helt dött omkring oss...), men efter en tjugominuter någonting så kunde vi rulla hemåt också. Surt att hon är lite tjurig, men å andra sidan så klarade jag i alla fall av att göra denna lilla resa idag och det är ett stort steg på vägen. Det enda som hjälper är att lasta och åka, lasta och åka. Träna, träna, träna. Även om det är surt såhär innan jag vet om jag ens får med henne hem. Det svåra i lastningen är att det är väldigt svårt för mig att vara på två ställen samtidigt. Men jag ska fan i mig lyckas!
     

    Stel hoppning och ostelt kompishäng

    Det finns inget dåligt väder, eller hur var det nu? Jag hade tänkt att hoppa idag och eftersom det regnade så var det bara att slänga på sig regnstället. Vad gäller själva hoppningen så känner jag mig inte alls så bra egentligen. Jag har tappat väldigt mycket "känsla" och ... tro. Men kämpar ändå tappert och hela tiden känns det som att det snart, snaaaart släpper. Som att vi tar myrsteg tillbaka till där vi var i våras. Jag känner mig väldigt stel i ridningen och dåligt följsam. Fortsätter även bråka lite med mitt öga. MEN! De sista två sprången i näst sista rundan så sa det bara *plopp* och så gick någon propp ur. Körde en sista runda (börjar typ 04:25 på filmen) och då kändes det mycket, mycket bättre! Det är lättare att rida på hinder när jag låter henne ta för sig framåt. Jag förstår bara inte hur svårt det ska vara att hitta rätt tempo med allt vad det innebär med rytm och stöttning och allt det där.
     
     
    Därefter reds båda de andra hästarna också. Jag tog faktiskt hand om guldhästen Pärla och lät min vän (som inte så rutinerad men gärna rider) ta Latoya. Nu är fan hastnet nära, hahahaha. Det gick i Pärltempo heeela tiden. Latoya höll samma långsamma tempo och höll sig bakom/snett bakom hela tiden. Hur tråkig? ;) Nej då, haha, i detta fall var det absolut önskvärt. Det innebar ingen som helst stress för Pärla utan hon knatade på i ett för henne bekvämt tempo - och hon var så nöjd! Spetsade öron och verkade verkligen njuta av att få komma ut på en liten tur igen. <3 Det var lika fantastiskt för mig att få sitta på hennes rygg igen. Det händer ju inte alltför ofta nu för tiden om man säger så. Jag blev även positivt överraskad av hur fräsch hon ändå känns i sin kropp. Hon är ju inte så jättemycket igång nu för tiden och har lagt på sig en hel del vikt, tyvärr. Men fortfarande still going strong. Något annat väldigt positivt var att Pärla låg ner när vi hämtade hästarna i förmiddags och när hon reste sig så var hon inte det minsta hämmad av sitt lilla "handikapp". SKÖNT! Jag har inte sett henne liggande på länge och har haft det i bakhuvudet att det kanske är pga att hon har problem att ta sig upp, men icke. Hon kom upp direkt när hon tänkte resa sig och behövde inte göra någon större kraftansträngning än vanligt. Anledningen att jag inte sett henne liggandes är nog snarare pga tillfälligheten. I och för sig hade jag varit orolig om jag ständigt såg henne liggandes också. Men just den där tanken har jag med mig hela tiden; är hon ohalt och inte har problem att resa sig från liggande position så finns det inga planer på att ta bort henne. (Skönt det också. Alla nöjda och glada <3)
     
    Det gick i alla fall bra att rida för oss båda. Latoya var jättesnäll (vilket såklart var väntat) och ja, det var en mysig liten tur vi tog oss i skogen och grusvägen hemåt sedan. För vår del blev det pizza, OS terräng en stund (i efterhand givetvis), ärenden i affärer, glass med nyposoppa (RIP min tro på nyponsoppa. Jag vet ju att det är socker i, men jag trodde det var nyttigt OCKSÅ. Tveksamt alltså. Socker räknas tydligen inte som "nyttigt" (vafan?)) och skvaller typ. En helt okej ledig dag inför jobbhelgen som väntar.

    Lite slö och den andra springer för livet

    Latoya känns lite "testande" just nu. Det är en liten fördröjning på hjälperna och hon är inte superintresserad av mig emellanåt. I vissa lägen är det absolut inga problem, men då och då så är hon obrydd, slö eller glor en hel del på det som händer omkring oss.
     
    Jag tänkte trimma båda bruna på ängen igår, och började med Aleccis. Hann precis sitta upp och skritta några hundra meter innan regnet kom. Jippie. Red ändå in lite på ängen för att känna hur halt det var, men det gick bra och jag lät A gå tio minuter efter framskrittingen där inne bara för att känna på henne lite. Sedan fick vi hålla oss på grusvägarna i byn i stället. Surt när planen ändras. Hon hade spring i benen precis som vanligt men vi kom ändå överens ganska bra må jag säga. Och ganska bra är bra för oss ;) Vi kompromissar lite och så är båda nöjda.
     
    Latoya gick såklart i skogen. Fanns inte så många alternativ där heller med regn i luften. Eller regn och regn... Det kom precis så mycket att det förstörde dagens planer men sedan slutade det. Wo-jävla-ho. Det är verkligen lätt att lägga upp bra ridpass när man inte har någon ridbana och är beroende av naturen och dess väder och vindar. Inteee... Skogen som sagt, och så byn på det. Idag fick hon även träffa Robotus Gräsklippus som inte var särskilt populär, haha.
     
    Latoya har blivit mer tittig på omgivningen nu faktiskt. Lite tråkigt kan jag väl tycka att det är (för jag tänker minsann prova henne som fälttävlanshäst någon gång i framtiden och önskar mindre av den varan), men jag misstänker att det har med hennes stam att göra. Inte stammen i sig, men att hon är avlad för sport. Och nu när det kommer mer och mer kondition och styrka så kommer det nog även komma fram mer nerv (även om hon inte är särskilt nervig ändå), tror jag. Mer uppmärksam på allt innefattar ju även det runt omkring oss. Det enda jag egentligen gör är att rida som vanligt. Berömmer mycket (väl avvägt i samband med otäcka pryler längs vägen) och är väldigt positivt och sedan får vi se vad det kan tänkas bli av henne. Jag lägger inte så mycket energi på det, utan det är mest ett konstaterande att hon är mer tittig nu än när hon kom.
     
    Det är förresten fantastiskt kul att hon är så mycket trevligare att rida. Eller vafasen, trevlig är väl fel ordval. Hon var väldigt grön när hon kom och det är hon förvisso fortfarande, men hon är betydligt bättre nu. Även om det går trögt att utveckla ridbarheten och hennes utbildning som bonnahäst ute i skogen och på ängarna, but still! Ibland glömmer man bort att påminna sig om att det hela, hela tiden går framåt. Kul!
     
    Än har vi inte kommit igång och börjat hoppa ordentligt än efter hennes sommarlov. Det är faktiskt pga att jag inte riktigt fått ihop det med tid och hjälp. Tänker inte åka själv med henne, som jag nämnt tidigare. Det är hon för orutinerad för än. Men tanken är att försöka få till lite hopping nu i veckan.
     
     

    Tävling till helgen

    Sent på lördagskvällen fick jag veta att Forserums tävlingar som skulle varit i söndags tyvärr blev inställda efter de sjuka regnmängderna som kommit under kvällen. Så himla tråkigt. Jag var anmäld med Sacke och skulle göra hans lokala debut. Nu blev det tyvärr aldrig av.
     
    Därför efteranmälde vi och skjöt fram allt ihop till denna helgen i stället. Så nu på lördag ska vi prova vingarna ute i Aneby. Jag ser fram emot det! Han tycker om att hoppa och jag börjar hitta lite knappar - även om det såklart är mycket som inte sitter också. Han fungerar bättre och bättre även på tittiga hinder så det ska bli spännande. Hoppas han inte tar ut för mycket energi på omgivningen och de andra hästarna bara. Han är ju fortfarande orutinerad i sammahangen så det är klart att han inte riktigt vet hur det fungerar än. Men så ser det i alla fall ut nu till helgen. Jag kombinerar tävlingen med nattjobb och det ska gå bra, för det brukar det göra.
     

    Aleccis kropp

    Aleccis har bråkat med ett tungt, hängande körsbärsträd vilket rev upp en över två dm lång, blodig reva på rumpan och länden som slutade strax i höjd med schabraket (dvs sadeln låg inte på revan). Hon var aldrig halt och inte nämnvärt påverkad av revan tack och lov. Men den började till och med vara lite i början och när jag rengjorde kunde hon ömma - med all rätt. Jag har kunnat rida henne som vanligt och hon har varit "som vanligt" i allmäntillstånd och känts som vanlig att rida.

    Förutom en sak; jag har blivit "överskjuten" åt höger. Och revan är på höger sida, vilket iofs får mig att logiskt sett bli överskjuten på vänster sida. Men hästar är inte särskilt logiska. Snedheten har varit väldigt störande och inget jag tidigare märkt av (en sådan snedhet alltså). Jag började med att rannsaka mig själv. Men i samma sadel på andra hästens rygg så fanns ingen snedhet. Dvs sadeln verkar det inte vara fel på. Samma sadel som dessutom är utprovad för 1,5 år sedan och som hon burit sedan dess. Dessutom gjordes en uppföljningskoll av sadeln alldeles nyligen. Då är det alltså jag eller A kvar...

    Vi åkte till Eksjö för att tävla och på lördagen följde mor och E med. E älskar djur och är dessutom utbildad (människo-)massör. Han masserar jämt A när han får lov/tid och sa till mig att hon kändes hårdare i vänstra delen av ryggen (filén antar jag att man borde kunna kalla det). Bra att veta och antagligen har hon flyttat över mig pga det då. Olika styrkor i ryggsidorna. (Påhittat ord?) På söndagen kom domaren fram och ville tipsa om att känna igenom henne, gärna med något djupare, typ biolight. (Detta pga att han tyckte hon såg ut att krypa ihop ibland innan hindren vilket han inte sett henne göra på lördagen. Jag respekterar detta även om jag också vet att hon kryper ihop och springer bredvid när hon inte vågar hoppa, t ex för jag red för sakta och passivt i den klassen. Men inget utesluter egentligen det andra och dit kommer jag i sista stycket).

    I lördags var jag och Aleccis i Boxholm. Med oss hade vi min mor och E igen. Denna gång sa E att A var mycket finare i ryggen, och inte alls lika hård i vänstersidan. Min teori; hon har snedbelastat pga såret och det har nu blivit konsekvenser.

    Med denna historik kommer därför min equiterapeut ut till Aleccis på måndag, och hon jobbar med bland annat akupunktur, massage och biolight. Sedan ska Aleccis veckan därpå (hoppas det går bra att göra så, så det inte blir "för tidigt") ska hon checkas/behandlas av en equifys. Detta har jag inte provat tidigare men det är mer kiropraktiskt och biomekaniskt. Det ska bli intressant att se vad de säger om henne, och om de hittar något "icke-veterinärt" i hennes kropp. Hon regerade ju muskulärt vid tryck när hon vet.checkades i somras och fick antiinflammatorisk behandling mot det.

    Allt för A <3

    Definitionen av "korrekt"

    Jag fick en kommentar på förra inlägget om hur jag tycker en dressyrhäst ska se ut på dressyrbanan. Det närmsta jag kan komma är denna fenomenala ryttaren Pedro Torres med sin fantastiska hingst Oxidado. Han tävlar WE så inte är det riktigt samma grej - men detta är en häst som är korrekt utbildad. Han bär sin ryttare.
     
    Nej, det är inte en dressyravlad sporthäst av varmblodsmodell utan Oxidado är en lusitano och har därför lättare för sig att komma till denna typ av arbete, vilket är värt att påpeka.
     
    Jag har hört folk uttala sig om att hästar skolade enligt denna skola skulle vara FETA. Man baserar det på den "djupa" magen och den maffiga kroppen. Kolla istället på hur musklerna används och att buken är ordentligt aktiverad. Kolla även på svansföringen som tydligt visar hur ryggraden med sina muskler är sträkta = lyfter upp (och bär) ryttaren genom ett vinkat bäcken. Låt också blicken fasta vid hästens bakben och då framför allt haserna. Hästen vinklar bakbenen, och haserna, och har därmed förskjutit vikten från fram till bak och bär med bakbenen. Lägg även märke till hästens resning. Det finns inget lansmärke. (Lansmärke = grop framför manken innan halsen "stiger" = tyder på "fusk").
     
    Det finns ingen identisk motsvarighet i dressyrsporten (än..?), men de som kommer närmast är Carl Hester och även Charlotte Dujardin (elev till CH om jag inte missminner mig) är i samma trakter. En annan input är att t ex piaff ska inte vara triangulerande (med djupt instuckna bakben in under hästkroppen) utan bärande med benen rakt ner där hästen blir en "rektangel" med sina ben och kropp.
     
    Tillbaka till Pedro. Nu tävlar han som sagt i WE, men detta (ffa början av första filmen) är väl så nära ren tävlingsdressyr vi kommer av de filmer jag hittat på honom. Kolla även vilken precision och power han är tillsammans med sin häst. Ridkonst.
     
     
     
     
    Nu är jag ju främst hoppryttare. Så att trolla med konster och allt vad det innebär är inte min grej ens från soffan. Däremot vet jag vad som är rätt och inte; vad man ska sträva efter och vad som är rent felaktigt, enligt hästens biomekanik - men om det ger en rörelse en 10:a eller en 1:a rör mig ärligt talat inte ett dugg. Vi vill alla hästarnas bästa, och det första steget i det läget är att försöka förstå hästkroppen och utgå från den när vi vill vidare i sporten (eller bara i hobbyaktiviterna).

    Till varje pris

    Just nu är jag taggad på att börja träna dressyr, igen. Frågan är bara vart jag ska vända mig. Jag är väldigt, väldigt kräsen i kombination att jag är helt lost i dressyrvärlden så jag vet inte ens vilka tränare det finns här omkring. Bra kombo liksom. Men oavsett vad så finns det ingen här som tränar som jag önskar; aktiverade bukmuskler, vinklat bäcken, sträckt överlinje och nacken som högsta punkt. Att liksom få lära sig det på riktigt. Det är svårt att träna på egen hand.
     
    Alternativet är att ta fuskvägen; dra där fram och sparka där bak. Snälla säg typ en tränare som inte praktiserar detta tillvägagångssätt. "Neeej", hör jag folk säga, tills man ba; jo. Även om det inte bokstavligt talat är "dra där fram och sparka där bak" så är det precis därifrån all, all dressyrridning utgår ifrån idag. Huvudet ska fixeras till varje pris. Men å andra sidan är det inte bara träningen som är fel, utan framför allt tävlingsdressyren som sport. Hade inte huvudfixering premierats (tillsammans med noggranna vägar då) så hade vi inte varit här idag. Så visst, genom att träna för vilken dressyrtränare som helst så kommer det ju ge tävlingsresultat. Så är det ju, "tyvärr". Men hur gärna önskas dessa resultat? Hur bra känns det att rida på 62% istället för 52%. Jag kan ju erkänna att det kändes rätt bra eftersom det ledde till ett helt annat utgångsläge i fälttävlanssporten och att vi därmed tog vår första placering. Men samtidigt nej, jag kan verkligen inte rida så. Det tar emot i hela mig. Jag "släpper" handen och motståndet i tygeln om hästen säger att den inte vill göra så; vilket den gör när den försöker tala om att det är skadligt att dra in nosen. Sedan får man en häst som inte ens vet vad man vill eftersom hjälperna blir så otydliga - eftersom jag inte kan rättfärdiga att fixera huvudet och även bryta ner hästen psykiskt. Det är INTE snällt, eller ens det minsta bra, att dra in nosen på hästen. Aldrig.
     
    Men samtidigt vill jag ju att hästen ska veta vad jag vill genom att förstå mina hjälper (vilka blir tydliga om jag blir konsekvent och "tar och ger" i rätt ögonblick i olika sammanhang) och ändå avslappnat kan ridas runt på en dressyrbana. För att ta oss vidare i fälttävlanssporten. Att rida uppbyggande och stärkande är målet och att kunna visa hästen i tävlingsform (dvs svank) i några minuter - det är väl någonstans det som får bli kompromissen.
     

    Resultat fälttävlan, debut H100, i Boxholm med Aleccis

    Mulet, regn i luften och regn under natten konstaterade jag strax efter att klockan ringde klockan 04. Jag packade så gott som allt dagen innan och broddade även hästen, så det var bara att dubbelkolla så alla grejer var med, borsta och knoppa A. Strax innan 06 rullade vi hemifrån.
     
    I Boxholm väntade samma väder; ett lätt duggande reng och blött i markerna. Hoppbanan och dressyrbanan var denna gång på samma äng som man parkerade på och därmed betydligt närmare än det var förra året när banorna var utspridda på hela säteriet. Detta var ett smidigare upplägg ur det perspektivet. Delen där hoppningen var, var det inte helt rakt utan ganska mycket på framför allt ena kortsidan. Underlaget var fuktigt och tillsammans upplevdes det ganska halt när jag gick banan. Banan i sig kändes okej; linje räcke-oxer 23 meter, högersväng diagonalt tillbaka över en oxer, kombination räcke-räcke på långsidan, trippelbarr på kortsidan, linje plank-oxer 22 meter på diagonalen, oxer på andra långsidan ner mot bruten linje på avslutande räcket. Jag kände att detta skulle bli svårare än väntat för min och Aleccis del; well inte bara för vår del. Det var en hel del fel över lag. Svårridet, gav det känslan av att vara. Efter bangång var det dags att ta ut hästen och rida fram för dressyrmomentet!
     
    Gårdagen bestod av ett tänkt genrep i ridhus med måtten 20x60 för att känna på programdelar och se var bokstäverna är, typ. Det är inte så mycket av varken mått eller bokstäver på ängen där hemma, så att säga. Jag red igång A men kände att hon inte alls var särskilt "med på noterna" utan väldigt framåt men inte på ett sånt där 100% bra sätt. Det kändes stressat, laddat och nej, inte särskilt bra. Jag själv tänkte inte på anledningen förrän jag märkte att det var för att hon svarade framåt på de andra ryttarnas smackningar till sina hästar. Det blev alltså många olika signaler på samma gång, vilket gav en väldigt stressad och spänd A. (Det är såklart inte deras fel, utan bara ett konstaterande från min sida. Hoppsan, typ. Rider ju aldrig med andra mer än på framridningar på tävlingar och träningar; vilket brukar vara i hoppning, och då är det aldrig något problem.) Passet ("genrepet") blev skit trots att jag desperat försökte rida henne lugn, lugn och ännu mera lugn i 1,5 timme. Japp, helt sant. Det blev typ en millimeter bättre men inte mer än så. Spänd, stressad och .... hemsk. Det är ju synd om henne när hon blir sådan, och nej, jag kan inte re ut det. Kände bara att jag ville skita i va som då var morgondagens tävling utan hellre ha haft en liten lokal tävling framför mig istället. Men inte kan jag trollla...
     
    Därför såg dagens framridning ut såhär; BARA vara kompisar och helt lugn. Det blev snarare passivt och väldig, väldig försiktig ridning där jag inte vågade göra någonting; inte ta och inte lägga om ben. Bara "vänta på vår tur" och åka runt lite. Inte så himla roligt, men vad skulle jag göra? Ändå så fattade hon vänster galopp varje gång vi svängde vänster i trav och bytte galopp i ena förvända när vi värmde upp. Hon är uppskruvad totalt och jag gjorde verkligen allt i min makt (med försiktiga medel) att hålla henne/oss lugn/-a.
     
    Dressyrmomentet
    Red in på banan och VAR LUGN. Det var på så vis den bästa känslan jag har haft i min kropp när vi ridit in på en dressyrbana. Helt genomlugn, men fortfarande väldigt "lite" ridning. Mest åkande och styrande, och se till att vara kompisar. Jag startade men fick en halv blackout och kom hastigt på vad programmet börjar med och började då svänga direkt och när jag svängde kom jag på att jag inte alls var "sen" i delen så fick försöka rätta mitt misstag med lite sned väg och låtsades som att det var med flit. Annars gjorde vi så gott som rätt vid så gott som rätt plats. Med tanke på gårdagens kaos och de senaste veckornas dressyrdipp så gjorde vi bästa möjliga resultat. Vi gick ut och var fortfarande lugna, glada och framför allt kompisar. Sen är det inte mycket till dressyrridning -> tävling när jag (här och nu) "bara" kan välja att inte påverka. Det blir inte bra och jag fick mycket kommentarer på A's form. För hög i inridningen, framför hand i skritten och i något mer, dålig tvärning i skänkelvikningarna (de kändes ändå helt okej!), bra vägar men också något gnäll på formen i galoppen; minns inte vad och bryr mig inte heller - jag försökte, och vi tog oss igenom skiten. Det är det enda som betyder något här och nu. Hade det varit två-tre veckor sedan så hade det sett heeelt annat ut. Men nu har vi backat igen och suger lika mycket som innan. För lite skillnad när det skulle längas, dubbla spår på uppridningen, sned halt och blablabla. 52 komma något procent och en miljon straff. ":)" Kollade dock inte resultatet - medvetet val! - innan hoppningen utan valde att bara fokusera på det i stället. Framför allt eftersom vi hade en lite mer utmanande hoppning framför oss.
     
    Sadelbyte, bettbyte, kasta nosgrimman åt heeeelvete, och så på med benskydd och boots. Sen redo! Hon var taggad och bjöd kanonbra på hindren på framhoppningen (samma underlag och lite uppförsut just där). Kände ändå att hon var i bästa möjliga "skick" för att ta oss an just det vi hade framför oss. I H100 får hindren ligga på 105 cm. Nej, det är inte högt rent höjdmässigt, men det uppfattades ändå svårt med tanke på (för hundrade gången) underlaget (fortfarande fuktigt) och lutningen, samt att några av dem dök upp relativt fort.
     
    Hoppmomentet
    Satte galopp och styrde mot första hindret. Planen var att rida framåt för att räcka på fem till tvåan och jag vet inte riktigt vad jag sysslade med tyvärr. A hoppade ettan glatt (så underbart att känna att hon ändå var "som vanligt" och positivt - hon har ju trots allt svårt för gräs som underlag), sedan red jag framåt, satt upp och jahapp, där var hindret. Mitt i ett mellanläge fick hon det. Dessutom var denna linje även med i H90:n så räcket var definitivt inte stort på något sätt. Jävla klantarsle till ryttare! Ny anridning och nemas problemas. Hon gick som tåget och hoppade trean bra, kombinationen gick också bra och trots att jag svängde lite sent till trippelbarren så kom vi bra på den också. Planken kom vi inte optimalt på men det var inga problem, fem till oxern som hon hoppade bra och sista hindren hoppade hon också bra. Observera att detta nu är Aleccis. HON hoppade bra. Ridningen var sisådär från min sida, och kändes inte klockren. Men jag var jättenöjd med henne när vi gick i mål. Klantigt av mig bara att inte kunna sköta min del ordentligt. Vi klarade oss från tidsfel så la ändå "bara" på fyra straff på dressyrens resultat.
     
    Såhär långt var jag ändå helt-okej-nöjd. Vi gjorde vårt bästa i dressyren, och A var oberörd av det hala gräset (<3 så glad för det!). Sedan kollade jag resultatet och blev... skitmissnöjd. Och arg. Ja, dressyren var dålig men inte SÅ dålig. Då är det svårt att smälta informationen med känslan och därför blev jag sur. På dressyrsporten alltså (och lite på domaren hehe), inte på A och inte på mig heller. Jag försökte verkligen bara re ut den skit som jag tyvärr satt oss i och är glad att vi ändå kunde genomföra programmet. Målet för två-tre veckor sedan var att passera 60%, men då var hon jävligt fin att rida också. Mjuk, lydig och stadig. Sedan försvann det och allt har bara blivit skit, därför kände jag att jag får väl sänka förhoppningarna och lägga oss på någonstans 50%-sträcket. Detta för att jag antar (kan ha missuppfattat) att man måste ha det för att få starta terrängen. Någonstans går i alla fall gränsen, och den är jag rädd att hamna under. Då är ändå 52% okej ur den vinkeln att vi kan fortsätta vår tävlingsdag.
     
    Detsamma gällde även hoppningen; risken fanns att A inte skulle våga ta av och att vi inte skulle ta oss runt, faktiskt. Exakt precis såå "illa"/svårt kändes det när jag gick banan, som sagt. Aja, lite vila på det och en smörgås i magen! Jag kollade på lite ekipage och när marken torkade upp (det klarnade faktiskt upp och bjöd stundvis på sol! Tur med vädret jao) och då såg underlaget betydligt trevligare ut. Och ja, jag är lite nojig eftersom jag har världens mest försiktiga (och lite fega) häst. Då blir man sådan. Allt kan påverka. Det såg snarare rätt trevligt ut att hoppa på för de resternade ekipagen och klasserna som kom efter. Tur ändå, för som arrangör och låna(?) en äng så kan man inte göra annat än att hoppas vad gäller just underlaget. (Hur många gånger har jag skrivit "underlag" i varierad form nu?)
     
    Jag gick terrängbanan och ja, haha, det skulle bli en utmaning! Kul men helt klart mer krävande en än H90. Jag fotade alla hinder och lägger upp dem nedan tillsammans med hur tankarna gick; (obs. Några av hindren hoppade vi när jag, A och Ida åkte upp och tränade för ett par veckor sedan, men inte alla.) (obs 2. Det är bara halva bilderna pga BLOGG.SE ÄR ETT JÄVLA SKÄMT.)
     
    1. Palissad:
     
    Inget speciellt som just vi behöver tänka på vid detta hinder mer än att man lämnar alla hästar bakom sig när man lämnar startfållan och ger sig iväg. Inget svårt hinder.
     
    2. Låda:
     
    Ser rätt maffig ut (dock inte på bild), men är för vår del inte heller något särskilt svårt hinder.
     
    3. Stock:
     
    Stock av rätt smal variant. Jag och A hoppade denna när vi tränade (fast utan pynt) och då brydde hon sig inte om att den var smal. Därför räknade jag iskallt med att även denna skulle passeras utan problem.
     
    4. Vatten & steeplehäck A+B:
     
     
    Detta (fast inte samma b-hinder) hoppade vi också när vi tränade, men A uppfattade den gången vattnet som ett språng så jag räknade faktiskt med att hon kommer hoppa detta mer som en "riktig" kombinatin idag också; dvs språng-språng, snarare än plask-språng som egentligen är tanken.
     
    5. Upphopp:
     
    Ingen direkt svårighet för oss, mer än att svänga vänster på rätt ställe (lättare sagt än gjort i full fart!).
     
    6. Halv coffin A+B:
     
     
     
    Denna har vi inte hoppat, iaf inte såhär (men från andra hållet eftersom jag visst missbedömde och hoppade fel, hoppsan). Som synes ser man inte landningen förrän man är nära. Det går även hyfsat brant, och två galoppsprång senare är det en ca en meter lång grav. Känslan var att det inte borde ge stopp, men jag kan tänka mig att A blir skeptisk och kanske backar av när hon inte ser landningen.
     
    7. Grav med häck:
     
     
    Ooookej. Den här är stor! Stor grav och dessutom rätt hög med ännu högre grenar. Stocken är ca metern, men buskarna är lätt 120 från marken. Som om inte det vore nog så dök den upp snabbt efter sväng. Första riktiga utmaningen för oss!
     
    8. Trakhenergrav & stock A+B:
     
     
    Trakhenergraven har vi hoppat, men "missade" stocken så tog den med egen anridning när vi tränade. Tyckte vi borde kunna fixa den, men vem vet vad A tycker. Den är rätt smal, men inte supersmal. Därefter blir det smalare pga hinder-landning med ev vingel-smalhinder.
     
    9. Stock med häck ut i hage & smalhinder A+B:
     
     
    Inga problem med A-hindret. STORA jävla problem med B-hindret. Alltså seriöst. Hur i hela friden ska jag få Aleccis att fatta att hon ska över den?! Hon förstår verkligen inte smalhinder. Okej, dagens allra största utmaning, tveklöst.
     
    10. Öppen oxer:
     
    Så enkelt men ändå så välgjort (surrningen) och fint. Gav ett maffigt intryck då den är ganska bred, men inte egentligen särskilt svår. Dessutom har vi hoppat den när vi tränade på egen hand.
     
    11. Stock:
     
    Inga konstigeter. Ligger i lite luting från vänster till höger, men inte heller svårt.
     
    12. Kulvert:
     
    Inget speciellt att tänka på för vår del. Även denna har vi hoppat på när vi tränade själva.
     
    13. Lilla muren:
     
    Snygg mur måste jag säga! Men inte något speciellt jag behöver tänka på när jag rider an den med Aleccis. Denna har vi hoppat tidigare vid flera tillfällen (bl a H90-debuten för ett år sedan).
     
    14. Palissad:
     
    Vid första anblick är den inget speciellt. Inte särskilt stor eller läskig - men... Det är bara få meter innan det går brant nedför. Då är det allt spännande när man har en häst med betydligt bättre gaspedal än broms, så att säga ;)
     
     
     
    15. Nedhopp i vatten & upphopp ur vatten A+B:
     
     
     
    Detta har vi hoppat innan och då gick det som tåget så det bör inte heller ställa till det för oss.
     
    16. Bron:
     
    Denna har hon hoppat tidigare (i H90-debuten den också) så den ska inte heller ställa till det. Jag tycker att denna också är sådär extra välgjord och fin att titta på. Dessutom så är den ganska fet (mer än vad som syns på bild), men ska som sagt inte vara några problem.
     
    Sådär, det var banan det. 2280 meter, 500m/min (för skojs skull räknade jag om det och det är i andra siffror samma sak som att rida drygt 8,3 meter/sek eller också hålla 30km/h. Med reservation för faktafel pga är inte Einstein varje dag.) Optimaltid 4 min och 34 sek.
     
    Anyway! Matintag och därefter promenerades samma runda ett varv till. Sedan tog vi ut hästen (okej, hon var ute för besiktigt mellan hoppningen och terrängen också, och den detaljen glömde jag visst) och därefter började framridningen.
     
    Skritt, trav, galopp - rulla, rulla. Skrittpaus, framhoppning och skrittpaus. Lite race en långsida typ därefter skrittpaus och sedan vår tur att starta!
     
    Terrängmomentet
    Det är väldigt svårt att hålla optimaltiden i Boxholm just pga att terrängen är så kuperad. Eftersom jag vet detta så ville jag såklart inte slösa på några dyra sekunder. När funktionären räknar ner från 5 till 4 och vidare till 3 med en sekundsintervall så är jag och Aleccis lite "fel" i förhållande till startfållan (utanför höger sidan och vet inte vad som gäller så ville komma "bakifrån" för att inte göra fel) så blev lite stressad och tryckte på Aleccis rejält runt startfållepinnen, genom fållan och iväg. Ganska snart inser jag mitt misstag. Den häst hästen kan springa fort. Hon gillar också att hoppa fort, men det går inte att hoppa i vilken hastighet som helst. Vi "sprang ifrån" balansen och A hoppar inte första hindret. ALLTSÅ?! Hur jävla klantig får man vara!? ÅÅÅH. Snacka om att slösa på stopp som vi ka behöva vid betydligt "viktigare" (=svårare) hinder. KLANTARSLE. Volt och över på andra försöket. Tvåan och gick bra. La henne för nära trean; smala stocken som hon ändå kravlade sig över. Höll på att inte hinna svänga ner till vattnet och tappade balansen där men återfann den lagom till att A mycket riktigt hoppade vattnet som ett språng lyckads klämma in ett extrasprång (om man nu räknar det som en kombination språng-språng) till B men är överjävlig på att hinna upp med alla benen. Framåt marsch! Lite svårsvängt igen men hoppar femman problemfritt. Närmar oss sexan och försöker få ner tempot litegrann. Hon uppfattar, hoppar, landar och seglar vidare på två språng och hoppar glatt graven. Inser att mitt skrämselhinder är på ingång och ärligt talat var det först här jag insåg att det kommer att komma snabbt ur sväng och lite dolt (när man gick banan var det ju betydligt mer plats och tid). Höll ihop henne, svängde och backade tyvärr av mot sjuan. Men annars hade vi inte alls kommit bra på det. Vi skulle haft jämnare galopp helt enkelt, men jag slogs ju av att det skulle dyka upp fort och ville inte riskera att rida in henne i en olycka. Hon fick fanimej anstränga sig för att hoppa den! Herregud vad hon tog i. Lättade fram och jag följde, när bakbenen nådde högsta punkt fick jag wow-känsla. Hon måste ha hoppat något in i helvete med bak för att inte "riva"/vara i. Hon vet ju som sagt inte att man vill att de hoppar "genom" buskaget. Men all cred i hela världen till min bästis till häst som verkligen ansträngde sig och tog oss över det hindret. Tog ut vägen för att komma rakt mot åtta A som fick bra och så siktade jag jävlar (haha) och blev rätt så jävla glad när A flög över b-hindret egentligen utan större svårigheter. Men sen. Vår största svårighet kvar. Nio A var som väntat inga problem och jag gjorde som tidigare och höll om, höll i, balanserade upp, siktade... Hon gav intrycket av att förstå, men nej, i sista sekund vek hon av och hamnade i björken till vänster. Inte det minsta otippat faktiskt. #typicalaleccis Tänkte att det, såklart, var viktigare att i lugn och ro komma över än att jaga sekundrar eftersom det skeppet redan hade seglat. Gjorde en volt, ansåg mig komma i bra galopp och väg, samt balans och stöd. Hon förstod och hoppade! GLAD. Sedan gjorde vi bästa, bästa språnget på hela banan. Tian. Vi hade stor galopp, högt tempo, såg läget utifrån, jag plockade inget alls utan två språng innan accelererar hon något och ja, lycka typ. Här någonstans slås jag av tanken att jag måste hinna med att njuta av detta! Det går fort och sedan är det liskom över på några minuter, så jag passade på att verkligen känna den fantastiska känsla som det är mitt ute i en terrängbana (<3). Under mig matar Aleccis marken med klapprande hovar och friska, rappa steg, spetsade öron och taktfasta andetag. Livet. Stocken kom vi något nära men hon är både snabb och rejält skyddad om det skulla vara så. Tolvan har jag för mig att vi också kom lite nära (detta jävla plockande jag börjat med har tydligen också följt med ut i terrängen, morrrrrr.) Muren gjorde vi bättre och palissaden mot sluttningen hoppade hon också bra. Lite roligt är att här när vi närmade oss slutet så började A nästan bli rätt ridbar märkte jag, haha. Nedför i slängtrav (nyttigt osv) och sedan vattnet som jag bara red an utan att egentligen vore världens självklarthet, för det är det. WTF sa Aleccis och stannade och kikade ner. Jag bad henne kliva ner och det gjorde hon (dvs inget backande = inget stopp i resultatet) plaskade genom vattnet, hoppade upp och så avslutade vi över bron utan konstigheter.
     
    Två stopp alltså. Tråkigt som FAN med första tabben såå, sååå dåligt och något som jag tyvärr fortfarande gör regelbundet - även på vanliga hinder, men vad gäller det andra så är jag faktiskt nöjd. Vi har jätteproblem med smalhinder och det hade kunnat vara så illa att vi inte ens skulla ha tagit oss runt. Men så försökte hon verkligen och fixade det faktiskt. Jag ska försöka träna på smalhinder på något vis så att Aleccis så småningom förstår att det också är hinder, och givetvis traggla vidare med dressyren. Men ärligt talat; det är här vi ska vara. Här har vi utmaning i terrängen, men inte på varje hinder, och hoppningen ska vi fixa. I dressyren är det grundridningen som inte finns. Förvänd galopp och skänkelvikningar är inte problemet. Så med mer målinriktad träning ska vi nog minsann kunna klättra lite i resultatlistorna.
     
    Resultatet då. Tresiffriga straffpoäng (men vi genomförde det!) och en 23:e plats av 33 startande. Nu i efterhand, när hela dagen är smält, så är jag nöjd.
     
    Tyvärr är filmen urkass. Men bättre än inget? Jag filmar med en lågbudgetvariant av actionkamera men måste verkligen köpa en GoPro om jag vill fortsätta filma våra starter. Detta håller inte. Men det är fasen ohumana pengar (några tusen) att lägga på en kamera att bara ha i dessa sammanhang. (Denna är för "inzoomad" så därför måste jag sätta den långt bak och ha med lite av hjälmen för att den ens ska filma i någorlunda rätt riktning.)

    Turist i Karlskrona

    1. Lagom stora glassar. (Ja, jag är seriös. Hatar små glassar!) 2. Vadå turist? 😂 För övrigt supernöjd med 25 minuters guidad stadstur för endast 20 riksdaler. 3. Seriös som vanligt. (Nej, inte den här gången.) Vi lekte på ett gratis(!) asbra, skitsstort och intressant(!) marinmuseum. 4. och 5. Mycket seriös fika. (Gissa.)

    Tidig tisdagsmorgon

    Igår hann jag av ren envishet rida både Latoya och Aleccis trots att jag egentligen skulle sova tidigt. Latoya var lite spänd pga blåsten men tog sig fram snällt i skogen men vi tog tid på oss i byn. Att hon inte vänjer sig snart! Sedan tillbaka i skogen igen så var det fullt ös medvetslös i galoppen. Först därefter kändes hon mer avslappnad igen när vi traskade fram på stigen. Aleccis skrittades uppsuttet men kravlöst på långa tyglar i 40 minuter. Hon är bäst på alla sätt och vis. Full gas i skritten ba, men hon håller sig minsann till skritt.
     
    Idag väntar jobb och därefter hoppar jag Sacke och sedan rider jag Aleccis. Det kan vara så att det är för blött i marken för att jag ska kunna rida dressyr på ängen denna vecka (vilket blir lite jobbigt då det ju är tävling till helgen), så i så fall får det bli lite som det blir.
     
    Nu börjar snart de ordinarie radioprogrammen/-ledarna komma tillbaka efter semester och det ser jag fram emot. Jag har ju mina favoriter, hehe. Det blir podcast på jobbet! Förresten så beställde jag en sådan där svindyr viasat-månad (eller jao, det ska bli en månad eftersom jag tänker säga upp det efter OS) men så missar jag all ridsport. Så det blir till att kolla i efterhand.
     
    Onsdag blir också tidigt (men inte 03-tidigt) och så rider jag båda hästarna innan jag far iväg. Ska ner till en av mina närmsta vänner och har verkligen längtat tills vi har kunnat ses nästa gång - alltså nu snart! Det ska bli så kul! Jag stannar tills fredag och kunde tack och lov lösa hovslagartiden som jag har fått på torsdag (och råkat missa när jag bokade kompis-tid).
     
    Pärl <3

    Latoyahästen och veckans plan med A

    Jag red äntligen min lilla Latoyahäst igårkväll efter en helg med tävling. Ängen fick det bli - det roligaste (näst efter hoppningen då) som vi sysslar med. Det var egentligen inget konstigt; böjda spår, raka spår, tempoväxlingar stod på schemat. Även galoppombyten bara för att det är kul, hon har lätt för det och för att det underlättar som fasen när vi hoppar (de börjar för övrigt sitta riktigit bra på hjälpen!).
     
    Hon går tyvärr djupt i galoppen, inte så att hon kruller ihop sig, men hon vill ha näsan låg och jag har svårt att få upp den men jobbar på det hela tiden. Annars kändes hon bra även i galoppen; bra bjudning och svarar bra på gasen. Hon svarar även bra tillbaka genom sitsen och jag tar inte så mycket i henne faktiskt för det är inte lönt och är mer effektivt att jobba med sitsen. Jag fick henne att "sätta sig" bättre i galoppen efter en stund och det kändes himla bra faktiskt. Det är också en grej jag vill väva in. Att sitta på henne i galoppen är nämligen som att hennes framben är i höjd med naveln, näsan i marken och bakbenen där borta någonstans. Hon använder ju kroppen så sätt, men jag jobbar som sagt aktivt för att få upp/fram näsan på henne för att hon ska ha en chans att börja i rätt ände.
     
    I traven mötte jag upp med mer stöd i tyglarna idag och det kändes faktiskt bättre än "vanligt". Nöjd och glad över min fina lilla häst. Hon kämpade på bra och försöker göra rätt hela tiden. :)
     
    Några galoppbilder från första (och den hittills enda) fotograferingen på ängen. Hon blir svår att rida på större hinder innan hon fått upp näsan. Men det kommer, det är jag övertygad om.
     
     
     
     
     
    Aleccis vecka ser ut såhär;
    Mån: barbackaskritt
    Tis: jogg på raka spår
    Ons: lättare dressyrpass (typ känna på programdelar)
    Tors: vila
    Fre: lätt dressyrpass (a la genrep) och jogg på raka spår
    Lör: fälttävlan i Boxholm
    Sön: skritt vid hand eller vila
     
    Det är på grund av tävling tre veckor på raken (efter denna) som hon får en lugn vecka med mest "underhåll" men även mer vila än vanligt. Sedan ska jag hålla ögonen öppna och se om jag kan boka in ett ET-besök så snart som möjligt nästa vecka. Hon kommer efter Boxholm inte gå på ett tag. Eventuellt inget innan v 36 till och med som det ser ut nu. Träning, träning, träning! (Och mer tävlingsfokus på Latoya och Sacke.)
     

    "Restultat" från idag...

    Jag blev rejält tilltryckt mentalt före start idag, och kunde inte hantera det. Jag har pratat med både kompisar och min far i efterhand (plus domaren som inte haft några invändningar i frågan! <- viktig poäng) och tänker inte skriva ett ord, för jag är så urladdad nu att jag inte orkar. Kanske kommer jag älta det en annan gång. Men nej, det är inget allvarligt; det handlade inte om ridningen utan ett omedvetet val jag gjort = något jag inte tänkt på och därför blev träffad och det satte igång hjärnkontoret. Oavsett vad så fick jag beröm för att jag är snäll mot min häst, och det väger tyngre, men det spelar ingen roll för det fick jag höra efteråt.
     
    Här är rundan i alla fall. Uteslutna blev vi vilket var väldigt, väldigt väntat eftersom jag blev påverkad och det gick inte bara ut över psyket utan även över ridningen, såklart.
     

    Resultat Eksjö dag 2 med Aleccis

    Jag var sugen på revansch efter gårdagens skitdåliga målgång, och red fram, hoppade fram och sådär för att sedan gå in och starta. Aleccis var inte lika pigg idag, antagligen pga matkoma då de börjat bli stödfodrade nu och fått en hel bal att kalasa på. Men hon var inte slö på något sätt, bara inte lika skitpigg som gårdagen.
     
    110 cm A:0/:A:0
    ... Jag vet inte var jag ska börja. Ingenting fungerade. Eller jo, hyfsat över ettan och tvåan och även mot trean - tills hon säger nej tack. Jag försökte desperat hitta rytmen och hålla den, rulla med i sprången och rida väl, stötta och allt det där. Men jag hittade ingen rytm? Det kändes "hattigt" och stappligt och jag kunde inte följa med alls?! Fick inte till känslan trots att jag letade och letade. Vi kom över på andra försöket och tog oss, men det var fan nätt och jämnt, över resten av banans hinder. Alltså det var så, såå skitdåligt. Jag var knäckt när jag gick ut. Kunde inte hålla minen utan bröt ihop totalt. Vad är det som händer?! Ingenting fungerar. Det skiter sig totalt, gång på gång och ja, hon bryter ner mitt självförtroende och det har hon, med hanten på hjärtat, fan gjort steg för steg från första dagen. Men ändå kämpar jag. Nej, jag visste inte vad jag skulle göra. Det kändes verkligen värdelöst och helt jävla hopplöst.
    7 fel.
     
     
    Funderingarna seglade på tankarnas storm och alternativen var följande; 1. stryka oss från resten av helgens starter och åka hem och ge fan i allt. (<- lockade mest.) 2. Ge det ett till försök i 120:n och stryka morgondagens start. 3. Starta men sedan göra klassbyte för morgondagen. Eller 4. starta och behålla den planerade starten imorgon. Jag ville bara kasta in hästen i transporten och åka hem. Ge henne en veckas vila och sedan samla nytt mod, hopp och jävlaranamma och ge mig på att träna som fan och inte anmäla en jävla tävling förrän hon ställer upp. Men nej, sedan bytte jag tankebana och ba; jag MÅSTE rida henne FRAMÅT. Planerade att tidigarelägga nästa start och gick därför inte på framhoppningen igen (det hade blivit en paus nu medan vi funderade, diskuterade och torkade tårar) och red henne framååååt (utan att skena/tappa kontrollen - men ändå tänka framåt, inte hållahållahålla) och så går hon som en jävla klocka. Ja, men det är för att det på framhoppningen inte är prestation, vilja, förväntningar och allt som omedvetet infinner sig på tävlingsbanan. Satt av och sprang till sekretariatet för att föra fram mitt önskemål. Nemas problemas; startnr 10 istället för typ 42.
     
    Massagepaus för hästen och ombyggnation/bangång för mig. Sedan några varv i trav och galopp sedan in på framhopp. Framåt. Rid henne framför för helvete. Inga problem och det kändes rätt bra, till och med lite mer än så, men inte så att jag egentligen var helt säker på min sak (= min ridning).
     
    120 cm A:0 Ackumulator
    För en gångs skull fick vi rida till en go låt så jag försökte ge fan i alla tankar och känslor och nynnade med för att sänka "laddningen" som sakta smyger på när vi rör oss runt på banan och håller oss redo. Red sedan framåt och mot första hindret. I första klassen kändes det ockås som att jag hade problem med vänsterbogen och samma sak här. Mot hindret känns hon sådär jobbigt vinglig/ålande som brukar tyda på att hon kan stanna, och vi hade gått igenom starten så det var bara att krama om och styra. Det gick. Tänkte framåt och siktade på tvåan, svängde runt och hoppade trean, iväg mot fyran och fick sedan preciiiis in sex galoppsprång till femman. I svänegn mot sexan började det kännas som att vi fan kunde fixa detta och jag tänkte den tanken; "nu jävlar fixar vi den här skiten!" och bet ihop käkarna, blängde på hindren och red fanimej framåt. Men just det språnget blev inte sådär skitbra och jag hann slås av tanken att hon kanske inte skulle räcka fram på fyra steg till sjuan - men det gjorde hon. Jag hamnade lite efter i språnget och i rejäl obalans i landningen. I samma millisekund fick jag en kort blackout och glömde bort vägen så vi fortsatte naturligt framåt när vi egentligen skulle höger. När jag kom på detta och svängde häftigt så svarade Aleccis dåligt (= jag tappade utsidan/bogen igen) och tappade även stigbygeln. Men om vi skulle vända tillbaka fanns risken att rida över vår egen väg (och här ska fan inte "slösas" olydnader! De behövs ju om vi ska hålla på att vägra...). Jag fick tag i stigbygeln och nu hade vi rundat/gått utanför det hinder som vi hade behövt sväng innan för att gå rakt på hindret. Jag samlade upp, siktade, höll om och hon gick! Trots att det var snett och dant. Bommen fick vi dock med oss men det var det minsta problemet. Nian var trippelbarr och även om det är det lättaste hindret att hoppa så vill i alla fall inte jag komma stort på det när det är så pass långt. Rider mot det och märker att det kommer inte bli hundra. Trycker på men känner att det var en riktigt dålig avsprångspunkt. Vad gör hästen? Klipper och lyckas fan hoppa både långt och högt (vinkeln hinder vs kamera gör att det inte syns så väl) men att den hästen kan hoppa långt..! Hon fixade biffen och med ett hinder kvar visste jag att vi äntligen skulle få ta oss över mållinjen igen i en 120. Hon hoppade (valde såklart inte jokern) och jag var lyckligast i världen och precis lika tacksam. Ville typ gråta igen fast av en helt annan anledning.
     
    Då resultatet räknas i poäng; 1p för hinder nr 1, 2 p för hinder nr 2 osv men 20p för "jokern"; ett extra svårt hinder, så "förlorade" vi rätt mycket poäng genom att riva åttan. Det är såklart skit samma, men jag ville bara förtydliga hur bedömningen lite. Vi red ihop 47 poäng. Eller också 4 fel då, beroende på hur man ser det.
     
     
    Jag har haft problem med vänsterbogen hela dagen så något behöver göras framöver. Sedan om det är kiropraktor/massör eller träning som gäller är nästa fråga. Till att börja med ska jag göra som sist bogarna flöt iväg för mig; vända, vända och vända på grusvägarna. Sedan forma henne på volter och svänga extra mycket och ännu tydligare för ytterhjälperna.

    Resultat Eksjö dag 1 med Aleccis

    Jag lastade in min älskade häst och så åkte vi till ett mulet Eksjö. En medtävlande hade lite flyt för vi hamnade bakom dem i kön till sekretariatet och jag såg att han viftade med en sko. När en person kom fram till dem och pekade att mannen där borta är hovslagare (ej "i tjänst") så la jag mig i och frågade om de behövde söm och verktyg. Den tacksamheten, hehe. Kul att kunna hjälpa till! A går nämligen på sluttampen av sina skor och jag bytte ett par söm senast i tisdags, så därav att jag hade med mig grejer (för en gångs skull). Vi hann sedan kolla på en avd b-klass och lastade därefter ur och veterinärbesiktigade. En sadel och ett par benskydd senare så skrittade Ebba fram Aleccis vid hand medan jag gick banan.
     
    Red fram och hoppade sedan fram en övertaggad häst! Hon var rejält laddad och låg på som tusan, men kändes bra på hindren. Lite snabba språng, men inte i en bom. Skrittade och väntade på vår tur.
     
    110 cm A:0/A:0
    Jag är nöjd med större delen av rundan. Hon var piggelin men jag höll ihop det. Ju längre vi kom ju starkare blev hon och vissa språng blev inte riktigt "ren" utan hon kastade sig över på diverse olika sätt. Blir lätt så när kommunikation inte fungerar tillsammans med ett självförtroende-skadat öga. Inga problem ändå och alla bommar låg kvar så långt... Svängde den enda svängen innanför som fanns och red upp mot sista i omhoppningen. Ser att vi kommer stort men hon har inga problem att gå stort så jag räknar med att hon klipper. Det gör hon inte utan lägger in ett omtramp som jag inte är med på, så jag flyger fram och ligger på hennes huvud/hals så hon kommer inte upp utan snubblar mer eller mindre över hindret och alla bommar och jag är övertygad om att hon kommer gå omkull. Jag tar mark men det känns inte så farligt. Behövde bara andas lite, men var på fötterna sedan igen. När adrenalin-nivån håller på att falla tillsammans med den chock som brukar göra sig påmind vid överraskande fall så blev jag lite skakig, men annars kändes det bra. Blev pratad med och det var knappt jag blev "släppt" hehe, men jag ville ju upp igen och ta några språng för att kolla av Aleccis. Först och främst kolla så att hon klarat sig och var ren, men sedan även undersöka om hon blev rädd för hindren.
     
    Aleccis var sig själv och vi tog tre språng i en alternativ framhoppning som var helt ledig. A gick som en klocka. Bästa, bästa hästen. Jag kände mig okej jag också, fast ja, jag hade ont. Eller har. Har fortfarande. Höften på höger sida fick helt klart den största smällen så där är jag rejält öm och svullen, men även huvudet fick sig en törn och någon timme senare kom en bultande huvudvärk som envist hänger kvar.
     
    Jag var i vilket fall nöjd med att jag flög av efter mållinjen (0+4 fel och en skaplig tid som resultat) - tills Ebba upptäcker att jag fått det snopna resultatet "0+ute". Wtf? Gick till domaren med filmbevis och alla i båset utom den med sista ordet höll med i att jag flög av efter mållinjen. Men nej, 0+ute. blev vårt resultat med motivering att jag inte hade hästen med mig över mållinjen. (Okej, då har jag två invändingar; 1. om vi ska "vara såna" så var det faktiskt hästen som inte hade med sig mig över mållinjen, inte ordentligt i alla fall. Och 2. Jag låg på henne när vi passerade mållinjen. Just sayin' Och ja, det var viktigt för mig att få ett 0+4-felsresultat istället för 0+ute. Men aja, så löd domen.) Jag har från publikplats bevittnat liknande fall med andra domare där ryttaren gjort samma som mig, men då fick, vad jag anser, rätt resultat. Vi hade blivit oplacerade i vilket fall så det har inte med det att göra. Det är bara det att vi uppenbarligen tolkar både regler och händelsen olika.
    0+ute.
     
     
    Vad som också är intressant är hur man uppfattar saker jämfört mot vad som egentligen hände. Jag upplevde situationen som så att jag inte hade Aleccis på bakbenen och då fick vi inte till det tryck med höjd och längd över hindret som hon/vi annars hade fått. Vi kom stort, men inte sååå stort. Det var min uppfattning, som sagt. Det som egentligen hände var ju att hon försökte lägga in ett omtramp och fick gå av skitnära istället och sen blev det som det blev. (Bättre ridning i svängen hade med andra ord underlättat, alternativt att jag inte hållit exakt det spåret utan antingen gått lite längre ifrån eller lite närmare / mvh Einstein.)
     
    Jag tänkte som så att jag tar det som det kommer men räknar med att starta 120:n också. Red fram igen och hoppade fram Aleccis. Hon kändes kanonfin. Gick som fan på hindren och typ halvstack för mig. Men det kändes ändå bra. Jag höll ihop henne och vi fick bra språng.
     
    120 cm A:0/A:0
    Jag var sååå rädd för att lägga henne stort igen! Stödet fanns förvisso hela tiden; jag höll om och i henne hela tiden och hela vägen fram till hindren. Men. Så var jag rädd för att lägga henne stort som sagt så höll in och höll in och kom närmare och närmare. Vi kom över ettan. Tvåan stod längs långsidan där det var färgglatt hindermaterial och funktionärer som hon kollade på och gick på tvären mot vänstra hinderstödet men jag höll om och siktade och så hoppade hon vilket jag ändå blev glatt överrakad över. Hon är ju som hon är på hinder.. Däremot trean kanade vi in i. Jag blev helt enkelt inte klar och skulle ha ridit henne fram till mina hjälper istället för att försöka få "tillbaka henne" till mig. Kom över på andra och fortsatte. Kände att hon sprang ifrån mig lite innan fyran men var nog hos mig problemet satt. Typ som att jag tjafsade med henne i onödan. Hon hoppade fyran utan problem men jag la henne något nära... Samma visa på femman. Blev inte riktigt klar, lägger henne nära, men hon hoppade ändå. Sedan hade jag faktiskt redan reagerat på kombinationen 6a-b när jag gick banan. Den kom fort, och a-hindret var ganska glest med stora glesa grindar så det var lite svårt att uppfatta hindret ohc stod ju dessutom vid publiken vilket också blir en form av ett störningsmoment. Jag var noga med att rida ut vägen, hålla tryck i henne, få henne rak - men sedan bara gick luften ur och så var vi uteslutna. Jag tror hon upplevde det likadant som mig och då fegade hon ur. Säkert som en konsekvens av att jag konstant ridit in henne för nära på varje hinder tills dess.
    Ute.
     
    Det var förjävla surt faktiskt, för det kändes faktiskt förvånansvärt bra. Jag fegred och la henne därav nära vilket såklart grämer mig men på hinder kändes det bättre än väntat. Men mellan detta så kändes det bra för jag RED varje steg och stöttade hela vägen, hela tiden. Och precis som vanligt måste man leta efter bra saker trots att det känns dåligt. Upp med hoppet och humöret. Imorgon får vi en ny chans. Och jag får verkligen inte rida in henne såpass i hindren som jag gjort idag. Skärpning!
     

    Full gas spar tid

    Onsdagens pass gick A lite lätt på ängen och sedan ett varv i regn i byn. Kallt var det i bara linne, men det gick ju. Hon var fin, men är nästan oroväckande pigg, stark och lite väl olydig just nu. Det gick dock trevligt till på ängen och betydligt lugnare än vad det gjorde på byavägarna, så visst finns det lite av båda delarna.
     
    Igår gick hon med Annika som red Latoya och så hade vi Pärla med oss lös. Gick bra MEN fortfarande samma sak. Hon är i svåraste laget nu. Det är svårt att rida henne på hinder när hon är så här springig och inte lyssnar = svårt att få henne på bakbenen och även svårt att hitta lägen plus att det är svårt att stötta ordentligt för att hon, well, inte lyssnar. Risk för dragkamp. Men det blir bättre med tiden. Hon är bara väldigt taggad och jag blir tyvärr uppslukad av alla glädje och den enorma energi hon har. Då blir det lätt att kraven (hm, snarare önskemålen) på lydnaden sänks lite, eller vad ska man säga, plus att jag tappar känsla (både rytm och tajming) och då blir det springigt av den anledningen också.
     
    Jag känner "som vanligt"; tur att hon inte är till salu så det kvittar vad det står på resultat-pappret. Men det viktigaste är att vi har kul och vi har sjukt jävla skitroligt. Faktiskt. Jag älskar henne av hela mitt hjärta och ler/skrattar varje pass på hennes rygg. Klart att lydnad är viktigt (... framför allt när det kan bli farligt), men samtidigt är jag väldigt mån om den glädje hon har. Sååå fuck you, alla präktiga jävlar som inte håller med :D
     

    Träning på terränghinder i Boxholm

    Tisdagen började med broddning av Aleccis. Det var helt klart rekord i smidigaste broddning! Gick fort och strulade inget. (Kanske börjar jag bli bra på detta? Hahaha, tror tyvärr bara det var lite flyt...) Packade, borstade, skyddade och åkte.
     
    Kommer dit, lastar ur, sadlar och tränsar, och ska sedan ta på mina egna grejer. Hittar inte hjälmen. Alltså HITTAR. INTE. HJÄLMEN! Så har jag åkte tio mil och glömt hjälmaset hemma! Ååååh. Ida fick ta långskritt med A medan jag vände på klacken och åkte till själva ridklubben. Bästa, bästa underbara fantastiska Boxholms ridklubb fixade och donade med telefonsamtal och grejer så jag kunde låna en hjälm från lektionsstallet. HUR SNÄLLA?! *hjärtanögon* Räddade kind of hela min dag. <3
     
    Tillbaka igen efter typ en halvtimme. Ordentligt framskrittad häst, som sagt. Gött mos. Hoppade och ja, hon var pigg och stark, men hoppade glatt och jao, rätt bra också för den delen. Jag måste träna på nerhopp för när hon tar i och ordagrant hoppar neråt så får jag inte till "knycken" med händerna, utan halkar med genom ett otrevligt drag i munnen. Jag räknade obviously gång på gång med att hon bara skulle "droppa" ner (vilket är önskvärt) och hade lyckats glömma hur hon helt enkelt tar i och hoppar neråt. Bättring! Smalhinder har vi feta problem med, men resten går hon så det är ju ändå rätt bra.
     
    Sen är hon ju rätt rolig. Vi gjorde ordning hästen för hemresa och packade sedan in henne i transporten. Hör hur hon, väldigt velande och "obekvämt" försöker börja kissa och ber Ida knäppa loss henne fort som attan, öppnar lämmen, hon backar ut, parkerar henne i gräset för att "rasta" henne (iaf blåsan) och sedan lika fort in igen och denna gång kunde vi åka hem på riktigt. Mitt fel att jag glömde kissa henne innan hemresan, hehe. *hund*
     

    Livet kom emellan

    Nej, inte en sekund har jag ägnat datorn (lite mot min vilja faktiskt). Och inte hinner jag egentligen det nu heller. Men! Jag tänkte bara kika in för att meddela att material i alla fall finns, och jag tänker dela med mig tisdagens händelse i kväll. Film från terränghindren kommer då! Nu ska jag lura upp min icke rutinerade kompis på min icke rutinerade häst, hehe. Skoja, hon fick välja och hon ville inte ha "den som börjar på a och slutar på leccis", såatteh, då blir det unghästen då, haha. Kommer gå bra. Hoppas jag. (;
     
    Bjuder på ett språng så länge. Adios!
     
     
     

    🐴❤ Vi åkte till Boxholm och tränade på terränghinder igår. Bäst är hon! 💫 #boxholm #boxholmssäteri #terräng #fälttävlan #eventing #love

    Ett filmklipp publicerat av @jagheterjessica Aug 2, 2016 kl. 8:34 PDT

    Tisdagsplaner och tankar

    Min tisdag ser ut såhär; Aleccis ska få känna på terränghinder och Latoya ska gå i skogen. Det låter ju enkelt och smidigt, men det kommer bli en rejäl tur med Aleccis. Så rent tidsmässigt lär det säkert dra iväg. Det gör förvisso inget, för hästarna är det enda som är planerat idag. Hon är faktiskt inte ens broddad ännu, utan det får jag börja med att göra nu innan vi åker.
     
    Imorgon väntar jobb igen, och detsamma gäller på torsdag, sedan är det Eksjö i dagarna tre. Jag är taggad, och hoppas det håller i sig. Sedan får vi se vad Aleccis säger. Hon är ju inget jättefan av Eksjö även om jag tycker det är bra där.
     
    Lenhovda

    Tre hästar, tre försök

    Jag är besviken på mig själv idag. Nu börjar Aleccis ändå gå lite bättre, och genast så vill jag såklart mer direkt... Sådana dagar som idag skulle jag verkligen behöva någon från marken. Någon som kan pucha när och där det behövs, och kan hjälpa till att "hålla igen" när och där det behövs. Genom att försöka klara sig själv löser man definitivt inte saker på egen hand. Japp, besviken på mig. Jag var orättvis mot Aleccis idag. Ville för mycket och kunde inte ta mig/oss dit.
     
    Kopplade släpet, slängde ut inredningen, kastade in tunnorna och bommarna, körde ner och spred ut allt på ängen. TOG HUNDRA ÅR. Gjorde ordning Latoyahästen. Skrittade ner, värmde upp i trav och galopp. Såg att himlen hotade med långfingret. Såg till att börja skutta lite. (Och ja, jag orkar inte skriva längre meningar än med typ fem ord. Obs, denna var typ rekord hittils.) Tog alla en gång och startade sedan kameran för att rulla lite hinder. Såg till att flyta på lite för mycket riktigt. Sedan började väderguden längsta finger vaja i den sjuuuka vinden och den störtskur som kom. Resultat; jag nöjde mig ganska fort men höll ändå på att dra omkull precis innan vi bröt av. Red bort och stängde av kameran och släppte hästen i en sekund för att öppna bildörren (bilen fick agera stativ) och precis då kom det en till överjävlig vind och i samma sekund blev Latoya rädd för något och... japp, drog. Som tur var stack hon bara 150 meter för när jag ropade på henne så saktade hon ner, och sen stannade. Öronen spelade mot mig, men hon stod kvar. Vände sig sedan om, men valde gräset istället för mig. Aja, så länge tyglarna höll (puh, det gjorde dem) och jag slapp springa hela vägen hem till stallet så är jag nöjd ändå. Satt upp bara för att rida tillbaka till bilen och vände sedan på klacken och red hem igen. SÅ JÄVLA OVÄRT att dra ner mina "hinder". Fan ta livet utan ridbana. Och fan ta vädret; fem minuter sol, fem minuter regn om vartannat typ. För JA, det kom givetvis inte mer regn än att det förstörde för oss. MAH. Satt väl på hästen i max 25 minuter. Lönt osv... Och så ner för att hämta tunnorna och bommarna igen och göra samma procedur fast tvärtom. Så jävla bitter.
     
    Det får gärna regna. Alltå jag VILL ha regn, men då kan det väl för fan se till att regna en jävla dag då och sen vara sol igen, och inte vräka ner i fem minuter för att sedan vara något halvkonstigt väder till och från varje dag. Det kommer ju inte tillräckligt med regn för att fukta jorden ens, så det duger ju liksom inte.
     
    Sacke fick dagens guldstjärna! Jag vet exakt hur jag ska lasta honom nu och mycket riktigt så gick han rakt på på andra försöket när vi skulle hem, och på ditvägen ska han bara säga att han misstycker, sedan är han på. Han hoppade super och kändes kanon. Lite tråkig innan vi kom igång men det var mest för att han blev distraherad av "hästkompisen" som reds samtidigt. Regnet kom såklart innan vi hann avsluta och i samband med det så blev det en och annan tabbe, men han är så rolig att hoppa! Positiv och tycker det är superkul! Jag har nog inte sagt det, men Sacke debuterar faktiskt lokalt om knappt två veckor. (Längtar!)
     

    Dagsplaner

    Två hästar ska hoppas, en ska dressyras. Latoyahästen får väl hoppa lite tunnor på ängen antar jag. Det har kommit en liten regnskur så det booorde rent teoretiskt vara bättre underlag än sist. Kollar givetvis detta innan! Har igen hjälp så tänker inte försöka åka själv. Lasta hade jag säkert fixat själv, räknar jag med, men jag tycker fortfarande att det är för tidigt att "utmana ödet" och prova. Det ska ju inte kunna bli otydligt, och den risken finns när jag ska göra flera saker på flera håll samtidigt; inne och ute, framför och bakom osv. Men det stora problemet är snarare att lösa själva utrustningsgrejen på plats. Hon dansar runt och det är svårt att slänga på utrustning på en dansande unghäst redan som det är, även med fyra händer att tillgå. Än svårare med endast två. Och nej, jag tänker inte köra henne med sadeln på. Hon är opålitlig och så råkar jag tycka att det är lite... otrevligt, haha. (Som att hästen egentligen bryr sig? Med största sannolikhet inte, hehe. Framför allt inte i 10 minuter, but still!)
     
    Sedan ska Aleccis dressyras igen. Usch, jag har fasen stora problem med sadeln. Den är viiiidrig. Den förstör allt det lilla självförtroende jag hade byggt upp vad gäller dressyren. Vi kommer säkert inte ens kunna genomföra programmet... Så illa känns det! Hur ska jag kunna RIDA henne när jag inte kan hålla om/driva henne fram till min hand? Enda sättet nu som jag lyckas försöka göra är att släppa benen helt, men passivitet har ingen vunnit dressyr på. Dessutom blir det på så vis rejält otydligt för stackars hästen. Alltså, hjälp! Någon som har något tips? Som det ser ut nu så lär jag väl ta med den gamla dressyrsadeln på tävlingen... :/
     
    Sist ut för dagen är prickiga Sacke som ska hoppas igenom igen. Jag har en ny liten plan som jag ska prova. Det är bara en grej för min egen del, ingen dirket "fysisk" plan, utan helt och hållet en annan tanke jag ska ha med i bakhuvudet. Vi provar så får vi se!
     
     
    Lite för smal så den åker fram lite, men jag kan i alla fall hålla om henne. Hur schysst är det då att ta med den på tävling? En helt ärligt ställd fråga alltså. (Och ja, jag märker att jag försöker övertala mig själv genom att få det att låta som att det inteee äääär sååå faaaarliiigt.)

    RSS 2.0