• START
  • OM MIG
  • ALECCIS
  • PÄRLA
  • LILLIS
  • Dressyr idag

    När man har noll förväntningar på dagens dressyrpass efter gårdagens galopp-galopp-galopp. Och så visar det sig att hästen minsanna visst kommer ihåg hur man leker dressyrhäst(-ish) och går över föräntan! Lycka!
     
    Är svinigt trött och det var en blandning av börda och lockande att ta sig ut och rida. Men så var hon riktigt fin med tanke på ja, det var ju inte igår vi dressyrade sist om man säger så (skämt-passet i dressyrsadeln i byn gills verkligen inte, haha). Nej, det kändes himla bra måste jag säga. Jag tänkte mycket på att använda yttertygeln till det den ska användas till och försökte komma ihåg att hålla om henne. Ser fram emot att fortsätta med ytterligare ett liknande pass imorgon.
     
    Det är en fröjd att se henne i hagen med. Hon är ruskigt fin i kroppen nu alltså. *hjärtanögon*
     

    Aleccis goes konditionspass

    Galopperade en hel del igår; även i lutning neråt, och litegrann trav på asfalt för att få med allt möjligt. I början kändes det ändå bra, med tanke på att hon hade tredelat bett i munnen. Men ärligt talat plockade vi snarare fram ett hederligt radergummi ju längre vi kom på vår runda. Sudda, sudda, sudda... Jo, vi suddade bort allt vad lydnad heter, haha. Vad betyder en förhållning t ex?
     
    Men samtidigt hade jag faktiskt möjlighet att verkligen galoppera långt och länge, för det är en vecka till tävling. Om väder-widgeten har rätt så ska det dessutom vara uppehåll i helgen så jag håller mina tummar tills de vitnar och hoppas att det håller sig torrt så jag kan försöka utbilda min springnörd till häst igen.
     
    Så det är alltså min plan; dressyr både lördag och söndag för hennes del, och det känns som en bra idé. Vi älskar ju att galoppera, så det är klart man får offra allt vad ridbarhet heter för att leka fälttävlansekipage och rulla fram över stock, sten, rötter, på skogsvägar, stigar, i uppförsbackar, nedförsbackar, genom bäcken, hagar, ängar och skog. Jag låtsades att det var i träningssyfte; A för kondisens skull, och min styrka i ben/sits. Jag har faktiskt fått riktigt mycket starkare ben/sits (= kunna stå länge i lätt sits länge) sedan jag köpte Aleccis och har rullat i galopp med henne. Så lite nytta gör det väl allt, mitt i alla dumheter, haha.
     
    Eftersom alla mina chaps är sönder och jag inte har någon lust att köpa nya, så envisas jag med att rida utan. Det blir ingen som helst stabilitet i skänklarna, så igår lyckades jag, inte helt otippat, bränna mig rejält på insidan av vaderna. Baksidan med att vara lat och dumsnål...
     
    När man måste göra halt bara för att kunna ta bild.

    Tävlingsfunderingar

    Då var vi i träsket igen. Det är så mycket lättare när man är på en viss nivå och typ behöver nöta, mängdträna eller helt enkelt är där man hör hemma och vill vara och tävla. Det är inte vi. Jag vet inte riktigt vad jag ska välja för klasser eller hur jag ska lägga upp det nästa helg.
     
    Från att ha anmält oss till 120 cm och, trott eller ej, 125 cm på söndagens regionala tävling i Bankeryd. Det var när det gått så himla bra, så tänkte att det eventuellt kunde vara rimligt att debutera 125. Man kan ju säga att de planerna är djupt nedgrävda och vi kan inte ens skymta dem inom den närmsta tidsplanen. När det började kännas lite sisådär (efter tävlingarna i Laholm) sig så gjorde jag därför ett klassbyte till 115 cm och 120 cm. Tänkte att det skulle bli bra.
     
    Åkte till Eksjö och vägrade ut oss i majoriteten av starterna, blev dock klokare men nu krävs det träning och rundor för att hitta tillbaka till självförtroendet igen. Pratade med Lasse som höll med om att det är bättre att ta 110 cm och 115 cm. So far, so good.
     
    Kom inte runt felfritt sista klassen heller i Eksjö, så fick då kalla fötter och såg samtidigt att det började närma sig anmälningsstopp till tävlingen. På lördagen har de nämligen lokala klasser, och vi har ju bott där förut. Aleccis i box, jag hos kompis och vi hade en kanonhelg - vi har självförtroende i Bankeryd.
     
    Vi är nu alltså anmälda till 100 cm och 110 cm på lördagen, och 110 cm och 115 cm på söndagen. Exakt samma klasser som vi hoppade där i höstas. Då bestämde jag mig ändå för att sänka ner till 100 cm, och stanna över natten. Många starter, många språng, mängdträna jäääävlar. Det är vad vi behöver nu. Och framför allt på ett ställe där vi har bra självförtroende. Låter som ett passande upplägg, med tanke på var vi är här och nu.
     
    Sedan såg jag att det bara var jag som hade bokat box över natten. Åh, beslutsångest. Jag tänker inte låta henne stå ensam över natten, på box när hon är van vid både sällskap och att vara ute. No way. Vad ger det oss? Inga fördelar, i alla fall. Jaha, ska vi bara åka en dag? Åka båda, men åka fram och tillbaka varje dag? Åh, jag som precis hade bestämt mig!
     
    Jag ringde därför kontaktpersonen för tävlingarna och fick bästa tänkbara bemötande: "Det är inga problem, då ställer vi bara dit en ridskolehäst!" Alltså, så himla snällt! Hon kom med en lösning direkt, och det var som att de inte gjort annat än att portionera ut sina ridskolehästar, haha. Skojar såklart, men så underbart snällt och fantastisk inställning gentemot ett "problem" som inte är deras, egentligen. Jag är i alla fall skitglad och tacksam för att det kommer lösa sig, och då håller jag än så länge fast i min plan.
     

    Dagens Latoya

    Borstade Latoya i hundra år och ändå var hon mer grå än brun. Roligt med väl ingrodd skit i inte helt släppt vinterpäls. Det är typ en dröm hos någon som inte borstar en millimeter mer än en måste. Slängde i vilket fall på sadeln och njöt av att inte behöva beblandas med prestige, renlighet eller skitsnack bakom ryggen. Länge leve ensamheten. Bara jag och mina smutsiga hästar <3 (Jag är inte så ren jag heller.)
     
    Det började blåsa rejäla vindar när vi skulle iväg, vilket kan få vilken unghäst som helst att bli på tårna. Jag tänkte glatt att om jag har riktigt tur så blir hon lite extra ren när det blåser i pälsen på henne. Yey. I övrigt kändes hon bra när vi skrittade fram, men hon blev mer uppmärksam och vaken på omgivningen ju mer vi gick. Sedan var hon tyvärr rätt spänd idag. Men gissa vad! Hon tvekade inte eller något på järnvägsövergången idag. Från att ha tagit 5-10 minuter första dagen, lite tvek, darr på benet och någon minut andra och tredje gången; så gick hon över helt utan vidare idag. Dock med lite kortare steg och snäppet långsammare. Även att det är logiskt som fan att det blir snabba framsteg, så är det ändå kul att sitta på ryggen och känna hur hon, med myrsteg, blir mer och mer världsvan.
     
    Tyvärr så kommer det dock ta många varv till innan hon lär vara avslappnad runt byn (iaf tillräckligt för att lägga in mer ridträningstänk). Men jag får igen det senare. Det är riktigt fint att skritta av henne. För då är hon lagom stolt och nöjd, skrittar rakt och känns nästan som en "vanlig", vuxen häst.
     
    Vi mötte bror på cykel och två bilar idag, och finns alternativet så är det trevligare att ge hästen plats och ställa den så den ser hela mötet (bilar och större fordon) så jag brukar försöka ställa mig i någon ängsöppning, korsning eller liknande eftersom är så ung och nästan allt är nytt för henne. Men den sista bilen fick vi möta på vanlig "trång" grusväg - det var inga som helst problem. Trodde inget annat heller, men skönt ändå att få det bekräftat.
     

    You can't tell me what to do

     
    Drömmer mig bort lite... Älskade Pärla, så mycket hon lärt mig - men jag har samtidigt inte alls lärt mig mycket. Jag kan kallblodshemligheten, men jag kunde däremot ingenting om yttertygel, balans eller avstånd; det skötte ju hon själv! På gott och ont. Mest ont såhär i efterhand, men då var det bara att sparka på och åka med.
     
    Britney Spears-låten i videon var inte helt slumpmässigt vald direkt. Tycker den passade bra; fuck folk. (Inte ordagrant.) PS; "People will Always talk, let's give them something to talk about"

    Jobb och stall

    Hela helgen kommer se likadan ut; det är jobb från morgon till eftermiddag och därefter häst från eftermiddag till kväll, sedan ett tappert försök att sova i tid. Att det ska vara så svårt ändå? Svårare på helgen, dessutom. Men jag har faktiskt blivit bättre på det med tiden, även om återfall dyker upp emellanåt.
     
    Aleccis går såklart hela helgen. Vädret ser ut att bli bättre än de senaste dagarna, men jag vågar inte hoppas på något annat än att rulla runt i byn, tråkigt nog. Trevligt för hästkroppen med raka spår dock, så visst finns det fördelar. Jag har inga större planer för ridningen, utan tar det dag för dag som vi känner för. En rätt tråkig helg sett till träning, men de ingår ju de också.
     
    Latoya går två av tre dagar tänker jag, och jag sprang på en bild på när jag satte upp studs och serier med mina vattendunkar och pinnar. Blev lite sugen på någon sådan variant för att desperat lyckas få några språng denna vecka, när jag inte hinner åka iväg med henne. Men vi får se. Jag har blivit väldigt bekväm av mig på senare dar. Skogshindren däremot behöver nog rastas annars. Så vi kan ju lika gärna introducera dem. Jao, hoppning av någon form är väl min lilla, smått drömmande, plan. I verkligheten är den inte helt spikad än. Den andra dagen går hon garanterat i byn - vänja, vänja, vänja.
     
    Pärlhästen gör det hon är bäst på; äta mat. Önskar så att jag hade mer tid (och energi) till pyssel och uppmärksamhet, men jag är verkligen den sista i världen som gillar att pyssla; oavsett vad det gäller. Det är tråkigt och händer inget - jag vill ha action! Dessutom är jag helt slut i vanliga fall av att köra dag-helg, så jag lär väl inte vara piggare efter denna helg. Är dock väldigt, väldigt sugen på att slänga på westernsadeln och ge oss ut och bara åka häst a la låtsas-western någon dag, för det är mysigt det! Det skulle vi båda må bra av. Kvalitetstid <3
     
     

    Storbyn

    Älskar uttrycket storbyn, så det har jag stulit rakt av bara. Kändes ändå rättvist, när "storbyn's ägaren" stulit min lastteknik, haha. Ge och ta, eller stjäla och stjäla tillbaka, höhö.
     
    Var i vilket fall som helst i storbyn idag; kompistid där vi checkade av ärende, efter ärende - och åt skitmycket. Jag kan visst inte leka med någon utan att äta jättemycket. Frågan är då om det är alla andra... eller om det är jag och mitt matmissbruk, haha. Fan, mat som är så bra. Och fika, såklart. Man får alltid ner fika, oavsett hur mätt man är.
     
    Avslutade min dagstur med hoppträning för en kompis/elev (känns skumt att skriva så, men om jag är tränare så är ju hon elev, logiskt sett, haha). Och jag blev så glad. Det märktes stor skillnad från sist och jag älskar verkligen ambitiösa människor som kämpar och sliter i vått och torrt. Så stolt <3 Det gick super!
     
    Pärlhästen.

    Hoppning med Aleccis

    När man har hundra saker att göra, eller nja, inte riktigt men man har planer för dagen och ändå vill man få med allt inkl de superviktiga, obligatoriska stalltimmarna. Det är bara att ställa klockan, precis som 99% av alla andra som har hästar/djur.
     
    Det var uppehåll, skönt tänkte jag, satte mig i bilen, plockade upp Ebba - och sen börjar det vräka ner. Kopplade släpet, hämtade hästarna; vrääääker ner. Typ så man undrar om det verkligen är en bra idé att åka och hoppa, haha. Men sedan hade vi sådan fantastisk tur att det inte regnade mer. Visst, regn och fukt i luften, lite dugg på sin höjd men vi blev inte direkt blöta. Alltså, lycka!
     
    Lyckan blev dock bara större när mina underbara häst gick som en jävla klocka idag! Helt "ren på hinder", pigg och superglad, taggad, och fullt ös framåt. Råkade lägga henne nära ett par gånger (litar ju inte alls på mitt öga pga omständigheterna), men hon kändes HELT FANTASTISK. Bad Ebba lägga hindren på runt metern efter att vi hoppat fram ännu lägre, förutom det gröna för det ville jag ha på typ 110 för att provocera min skalle lite. Det var ju det hon stannade på på träningen sist. Men det var inga som helst tveksamheter eller andra konstigheter. Bara bjudning och glädje.
     
    Lite cred tänker jag dock ge mig själv också, för jag höll min plan; från galopp till sits och framför allt stöd - och då satt det. Fy fan så glad och nöjd jag är idag. Bästa, bästa hästen <3 Idag var vi ett team igen!

     

    Tips; STALLPLATS

    Jag hjälper en vän genom att göra ett försök och annonsera angående ledig stallplats.
     
    Det är en mindre gård (hästar, kaniner, hönor, katter och hund, dvs inte mjölk- eller köttgård, om det nu skulle ha betydelse) ca en mil utanför Korsberga. Det är ett fräscht stall (med öppningsbara fönster) i lugn miljö, med både varm(!)- och kallvatten, värmeskåp(! Erkänner att jag är lite avundsjuk på det, haha), belyst ridbana (strl lite mindre) med trästaket, hindermaterial och mycket skog att rida i, ca en mil till närmsta ridhus. Det finns allt man kan önska om man så rider för att träna eller bara vill ut i skogen och bort från den prestige som ofta flödar i större inackorderingsstall.
     
    Jag kanske råkar vara partisk, men jag rekommenderar detta stall - framför allt då även familjen är guld! Läs mer om utbud och vad som ingår här.
     
    Pärl i detta stall.

    Överge henne inte

    Jag misshandlar kroppen med sjukt mycket sött och fett dagarna igenom. Det enda detta gör är att öka på mitt sockerbehov ytterligare. Därför kände jag mig ganska nöjd över att igår istället ta en skål med yoghurt med müsli, en stor kopp te och även lite cashewnötter efteråt igårkväll. Kändes oväntat bra, måste jag erkänna. Kanske ska jag bara byta ut godiset mot mat istället? Det är ju lite det som är problemet i och för sig. Mat är tråkigt, och godis/kakor i alla möjliga former går fort att få tag i och stoppa i sig, och är dessutom tusen gånger godare. I-landsproblem. (Hejhej beach 2016, eller jag menar Biggest Looser.)
     
    Till min kvällsmat igår så inspekterade jag hoppryttarelitens händer. Runda, efter runda. Händer, händer och ännu fler händer. Man kan kommentera och påpeka vad fan man vill i denna sport, men de är bra på det de gör. De tar fram djur efter djur på en nivå där det krävs så ofantligt mycket av ALLT. Förberedande arbete, uppbyggnad i form av individuell träning som boostar hästens både kropp och knopp, även mentalt fokus och styrka hos ryttaren, konsekvent arbete i allt från rutiner på marken till ryggen, ett team med kompetent stallfolk; veterinär, hovslagare, hästägare, tränare - rubbet, för att inte tala om utrustning, detaljer i allt och den ekonomiska biten. De är på den nivån av en anledning, liksom. Sedan tycker jag både det ena och det andra om själva sporten som sådan, men det är varken ryttarnas eller hästarnas fel ;)
     
    Vad jag egentligen ville ha sagt var att i omhoppningen så var det en häst som gapade lite mot ett hinder (blablabla, då kan man tycka och tänka igen, dödsstraff kanske?) - vilket betyder att det är något i andra änden av snöret. Det vill säga; trots stor galopp i tempo, bibehållen rytm och mål att rida fort så är det fortfarande full stöttning som gäller. Jo, jag vet ju detta, väl. Mycket väl. Men ändå känns det bra att stoppa in det; från öga till hjärna, så kanske det kan ramla in på något "finns-där-automatiskt-och-kommer-fram-utan-att-jag-behöver-tänka-konto". Så tänker jag; se och lär, se och kopiera, för helvete. Hur svårt ska det vara? Haha.
     
    Jag ska faktiskt ta några språng med A idag igen. Det blir mycket hoppning nu, men det är också den enda väg tillbaka för att nöta bra språng och jaga självförtroende. (Blir såklart bara mindre hinder.) Tanken idag är förhållandevis enkel; jag ska fokusera lite extra på rytmen (för det är alltid viktigt, och jag har börjat backa av igen pga misstror mitt öga), vara glad och framför allt stötta min häst all the way. Jag är förvånansvärt optimistisk faktiskt. Jag känner henne så väl att jag vet egentligen exakt vad problemet är, det svåra är bara att komma ihåg allt jag måste komma ihåg och inte ramla in i massa vanor. Samtidigt som det inte går att tänka för mycket, för då glömmer man bort så simpla saker som att sätta tryck i galoppen och hålla rytmen, typ. Det är här det märks hur orutinerad jag är i sammanhangen, trots allt. Det hade underlättat om jag hade "tävlingsridit" sedan jag såg en häst första gången, och inte ha fått jaga ridtimmar på ridskola/hästgård och i skogen, och tagit den ännu längre vägen sett till sporten och utveckling i denna. Aja, så är det med det, alla föds inte in i satsande familjer i hästsporten. Det är bara att acceptera.
     
    Jag älskar Aleccis något inihelvete alltså. Jag är verkligen inne i en fas där jag är kär i henne (mer än vanligt alltså) och hon hade kunnat ha ihjäl mig och jag hade bara: "ååh *hjärtanögon*" typ, haha. Världens bästa häst. Drömhästen på alla plan. Vi kommer aldrig till OS, men hon är en sjuhelvetes bra lärare :)
     
    Jahapp, nu spårade det igen. Jag skulle bara skriva att jag såg att elitryttarna inte överger sina hästar (rätt obvious, men ändå), så nu ska jag bara kopiera det. Nej, nej, nej, jag släpper ju inte stödet, det är bara det att uppenbarligen släpper jag stöder LITE och det är tillräckligt. Jao, säga vad man vill men hon är fan inte lätt på hinder alltså.
     
    Be a hero.

    Det sket sig

    Njaaa, det blev inte alls som tänkt, utan det blev stalltimmar på kvällskvisten istället. Aleccis gick i byn med dressyrsadel. Hoppet levde och tyckte att vi kunde balansera oss fram och njuta av varandras sällskap mellan skänkelvikningarna, typ så. Men när hästen sprang sitt näst fortaste och jag halkade runt utan balans med regnstället i sadeln och var en hårsmån från att halka igenom med fötterna genom stigbyglarna (don't ask, hahaha) så slog tanken mig att visstfan, hon hade ju vilodag igår. HAHA. Herregud vilken skämt vi var idag. Inte bra, inte bra. Trotsade tills slut det hala regnet på en äng med lite längre gräs och snurrade runt där lite, eftersom vi var kaos på grusvägarna. Hon skiter i mig oavsett vad jag gör. Man undrar ju dock vad hennes känsla är när hon kutar runt sådär, hahaha. Inte direkt "jag ska tjäna min härskare" HAHAHA. Konsekvent ridning... Vad fan är det? :D Eller jo, jag är askonsekvent; full gas ba, och skit i mig för all del.
     
    Jao, ängen som sagt. Först travade jag ner henne i varv och sedan åkte vi runt under lite mer kontrollerade former. Kändes förvånansvärt bra, men vi halkade lite i gräset faktiskt. Jag har pissvårt med traven för tillfället, men det är för att det gör vidrigt ont i axlarna så då spänner jag dem vilket såklart blir värre då sitsen blir värre och det blir värre i axlarna och blablabla. Vi skrittade hela vägen hem efter det, för hade hon fått springa hade vi varit där vi började igen.
     
    Red därefter Latoya i byn, ett varv runt dahlsedarundan. Hon var väldigt uppmärksam i skritten redan, och ville stanna och kolla bortåt några gånger så det tog snäppet längre tid att skritta fram. Men strax innan först travsträckan så började hon självmant trava. De lär sig fort, haha. Hela byn är ju praktiskt taget inprogrammerad vad gäller vilken gångart här och när man ska bryta av där. När jag bad henne att bryta av så gjorde hon dagens första och enda halvhjärtade försök att göra ett litet ryck, eller ja, snarare efter avbrottet och hon ville gärna trava så det blev någon grisepass i nedförsbacken. Inga andra tendenser till ryck idag - så jääävla skönt! (Och så behöver jag inte uppfinna någon grästygel-look-a-like heller.)
     
    Gick super vidare faktiskt. Hon tittade till på järnvägsövergången men gick sedan över med betydligt mindre darr i benen idag. Sedan galopp uppför dahlsedabacken. Det har hon också lärt sig, haha. Trav över krönet och ner till huset. Här vinglade vi jävlar. Mycket att hinna uppfatta och inspektera, samtidigt som hon gärna travar. Hon blir som en banan, jättevänsterställd och böjd. Travade på den längre biten och sedan var hon lite avvaktande, eller mer att hon förväntade sig action från travhästarna, som uteblev idag. De betade lugnt bara. Fortsatte lite småspänd ändå, men hon var mycket bättre än igår. Travade vidare och sedan är det en del att kolla på i en sväng; där mötte vi såklart dessutom en bil. Hon ställde sig på bredden, och brydde sig inte om bilen (men jag kände mig sjukt mycket i vägen, eftersom vi var det) men höll koll på stenhögar och soptunnan som var på vardera sida av vägen. Hon tog det lite försiktigt utanför Ahlsborg men satte sedan glad trav förbi den fladdrande plasten som hon kollade på idag, men inte ens gav en tanke idag. Sedan supertrevlig galopp uppför nästa backe. Åh, vad jag tycker om hennes galopp! Hon ville ta vänster igen, så när vi hade galopperat uppför backen och hade brutit av så gav jag även tydlig högergaloppskänkel som hon tog, bara så vi kunde galoppera lite i höger med. Hon väljer självmant vänster så tyvärr blir det mer vänstergalopp än höger då jag absolut inte tänker göra en grej av att rida i byn, utan det blir viktigare senare. Jag hade dock hemskt gärna haft den där jäkla paddocken nu. Det hade underlättat sååå mycket i utvecklingen. Bara det att kunna rida henne i båda varv så hon inte blir sned av sin banan-kräftgång hon sysslar med, haha. Att liksom kunna rida hästen i båda varven, lika mycket och inte behöva respektera halt/icke hållbart underlag och lutning bland annat. Jao, snöar man in på allt man inte har, så är det lätt att klaga.
     
    Vi skrittade iaf därefter av och ja, jag trivs med denna häst. Hon känns som min typ. Lite roligt sedan att hon ökar skritten och är väldigt uppmärksam på om det skulle komma några monster-kvigor och hota henne med lite bus - innanför staketet, men att gå ett par meter bakom traktorn som står och brummar är inga som helst problem. Ja, alltså jag vet ju inget om hennes bakgrund så hon kan ju helt klart ha mer traktor-rutin än kvig-rutin.
     

    Jag kan inte låta bli att gilla denna ocharmiga bild. Hon hade aldrig gjort så innan, men nu är det fan standard. Hon har bråttom iväg på tur och hinner inte vänta på den slöa ryttaren som behöver en par sekunder på sig för att gå ombord. Haha, otåliga unghäst!

    Träningstillfällen som slukas av att nöta omgivning

    Det är svårt att inte känna lite, lite grann att träningstillfällen försvinner mellan mina fingrar. Viktiga träningstillfällen. Jag måste lägga så otroligt mycket tid på att vänja henne vid omgivningarna så att vi därefter kan börja träna på saker. Det försvinner timmar, dagar, veckor och månader - känns det som. Hon är fyra och borde i alla fall smaka på lite träningspass för fullt just nu. Istället åker vi ett varv i byn på några kilometer i en halvtimme för att nöta, nöta och nöta omgivningarna. En sak i taget. Vänja huvudet vid intryck och att sedan kunna stoppa in dessa i facket "normalt" i huvudet så vi kan addera fokus på någon form av arbete.
     
    Ett varv som igår till exempel ger mig en häst som såklart borde bli rätt geggig i skallen av att det händer så mycket runt omkring. När vi kommer hem är hon snustorr, även under sadeln, men snäppet varmare på halsen än när vi red iväg (observera att all vinterpäls inte har släppt heller). Hon blir alltså inte svettig och vi tränar inte på någon aktiv kondition. Å andra sidan ska hela hennes unga kropp hinna med att utvecklas, växa, stärka sig och hela den biten att det på ett sätt blir ett väldigt naturligt och logiskt sett att bygga upp henne. Skritt och trav men lite korta galoppinslag. Ingen stress, ingen press. Lugnt och fint, men ändå med mål att vi ska framåt. Jag tror att detta egentligen är bättre än vad jag tror. Visst, jag förlorar pass där vi kan träna på lydnad och börja befästa lite vanliga ridhästsaker, men den där superviktiga uppbyggnadstiden som är så lätt att "glömma" för att man just vill börja med det arbete som "syns". Att arbeta mot, och se när, mätbara mål uppfylls. Det är i regel det som driver unghästutbildarna, säger de. Det ger så fort resultat med en unghäst, och det är absolut sant.
     
    För samtidigt som vi vinglar fram i seriously FULL fart i trav, så har hon redan gjort framsteg; från att ta 5-10 minuter på sig att ta sig över en järnvägsövergång, till att ta 1 minut. Från att rida i skogen, rider vi nu i byn. Från att just hålla oss i skogen för att ha fullt sjå med (att lära känna) varandra till att nu mött vår första bil. Visst är det mätbara mål det också! Och det ska ju ske oavsett, så det är lika bra att ta tag i direkt. Så jag får väl trösta mig med att jag ändå någonstans där inne har börjat bygga på hennes unga kropp och släppa tankarna på prestation och rena tävlingsmål (tills vidare).
     
     

    Planer för dagen

    Vädret och radion har sagt att det ska snöa, rätt mycket. Eftersom det är ett tidsinställt inlägg så vet jag inte just nu vilka mängder vi pratar om. Självklart kommer det försvinna lika fort som det kommer, men dagens planer är lite beroende av väder och vind. Kommer det för mycket snö så skjuter vi det på framtiden... Längre fram på dagen, alltså.
     
    Tanken är att filma en skvätt då jag faktiskt fått önskemål på att göra fler - kul! Så nu har jag lite förväntningar på att slå ihop lite av varje för att få ihop en film igen. Det är ju av flera anledningar, men jag skulle vilja påstå att den viktigaste är för att ha under resans gång då det är så roligt att kunna kolla tillbaka och jämföra.
     
    Aleccis går ett pass efteråt. Jag hade gärna dressyrat, men kan inte tänka mig att något underlag skulle hålla nu efter så mycket både snö och regn i omgångar. Kanske rider ut henne i dressyrsadeln istället i ren desperation.
     
    Gillar bilden. Klickad i precis rätt tid. (Y)

    Latoys i byn

    Latoya kändes väldigt pigg och alert redan när hon kom travandes och lätt gnäggandes till mig i hagen. Sen gick hon över mig (haha, nja, hon skulle gå "där" tyckte hon och då råkade jag också tycka att jag skulle gå där, så ja, det är ju standard just nu. Klumpiga unghästen är ständigt i vägen när man är i hagen, haha!) och så var det fullt fokus på maten nere i stallet med raska steg i den riktningen.
     
    Jag jobbar aktivt på att vänja henne vid att vara ensam. Hon fungerar ensam, men känner sig såklart ensam och skriker lite när hon blir lämnad i hagen, och blir lite stressad när hon tas ner själv, eller om vi ska ut och jag släpper ut de andra. Men det släpper med tiden. Bara att nöta på!
     
    Sedan har hon ju börjat få svårt att stå still när jag ska upp. Alltså, så klassiskt. Vem har inte envisats med unghästar just vid den punkten? Samma där, nöta och nöta. Envisa häst! Hon vill ju bara iväg, haha. Ja, men kanske med mig på först, känner jag.
     
    Påbörjade därefter vår andra runda runt byn. Det gick bra att skritta fram och ta första traven. en jävlar så ostadig jag var idag! Denna gång gick hon fram till järnvägsövergången, tittade skeptiskt, backade ett steg och gick sedan över med "darrande" ben, tada, över på en minut istället för fem eller vad det var sist, inte mer än tio i alla fall. Den obligatoriska galoppen uppför dahlsedabacken. Sedan var det vingligt som fan ett tag. Mycket att hålla koll på och en kombination av "galopp blir till trav, eller ska vi trava, ja vi travar, fort vill vi trava"-hästens förslag. Red förbi ett hus som hon kollade lite på. Travade sedan på raksträckan och här fick hon jävlar upp farten! Hej vad det gick i travar-traven, haha. Alltså, hon tycker om att trava har jag märkt, gärna i släng-varianten ;D Jag försökte för mitt liv rida lätt sakta för att sänka energin och tempot, det gick väl... sådär, ärligt talat. Där hade vi lite oflyt sedan, för när hon kände sig supercool och travade på så kom sedan travarna i byn i sin hage i full fart med slidestop och bus, och hon vet ju knappt att det bor hästar där, så hon fick sig en chock och blev rätt spänd. Därefter var hon tyvärr fortsatt spänd, men när hon har gått runt denna by i 300 varv så är hon van. Det släpper med tiden, höhö. Spänt uppför backen till de husen, och en gnägg vid nästa järnvägsövergång, men samma sak där; över så gott som direkt. Duktig! Lite mer trav med vingel och sedan var det fladdrande plast längre fram. Hon stannade, tittade och gick sedan. Uppmärksam, men fokus framåt. Bra huvud på den hästen! Jag nynnade Harry Potter-theme'n (eller vad det heter) rundan igenom. Hade den i huvudet och vad är bättre än att "låtsas som att det regnar" när hästen upptäcker världen? Självklart blicken åt ett helt annat håll än dit hon kollar, och helst rakt fram om det inte är där hon tittar, alternativt "bakom" det hon ser. Och aldrig what so ever besvara hennes energi.
     
    Provade galopp uppför nästa obligatoriska galoppbacke och här var hon förvånansvärt balanserad! Hon gör ju några "duttanden" med baken, typ hotar att sparka men sparkar aldrig, men annars rullar hon på. Hon har trevlig galopp faktiskt. Lite skillnad mot att hålla på att vingla ner i dikena som vi gör i traven, haha. Travade en sista bit och därefter avskrittning på långa tyglar. När vi hade skrittat typ hundra meter så var vi med om vårt första möte med bil. Jag tog god tid på mig att skritta bort till en öppning till en åker för att kunna ge henne lite plats om hon skulle reagera oförutsett. Men det gick super. Alltså travhästarna, järnvägsövergångarna, plasten och allt annat hon visat uppmärksamhet idag var helt klart dödsfarligt jämfört med bilen som hon knappt ens gav en blick. Skönt ändå, även om jag inte förväntade mig något annat. Alltid trevligt med bekräftelse på ens känsla, eller vad man ska säga. Man läser ju ändå av djuret och baserar framtida händelser efter det - sedan behöver det absolut inte stämma iofs. Skrittade resten som om vi aldrig gjort annat men sedan blåste hon upp sig och spanade efter kvigorna. De stod och åt så vi kunde gå förbi i någon rekord-skritt (haha) utan att träna på dem idag; på gott och ont. Just idag har hon faktiskt fått intryck så det räcker, tycker jag, så det var lika bra.
     

    Latoya i godislådan!

    Jag längtar tills imorgon. Då ska nämligen Latoya åka i godislådan igen och träna på att bli vuxna. Jag kom på att jag faktiskt fick ett önskemål om en grej, så ska se om vi inte kan lösa det imorgon. Hade varit kul!
     
    Men först ska jag rida henne idag. De där grästyglana finns bara i strl ponny enligt hööks hemsida - alltså vafan? Men när man kikar på dem live (gör det på torsdag), så kanske det går att förlänga på något vis? (MVH desperat som fan, haha.) Tills dess har jag ett förslag som ska provas. Hm, men lär få suga på ryck-karamellen lite. Oavsett vad så måste man börja någonstans. Jag ska se vad som finns i gömmorna och se vad man kan snickra ihop. Huvudsaken är att skiten tar stopp, för jag kan tyvärr inte ta den smällen i mina axlar mer.
     
    Bäbis-fasoner!

    Vad hände där?

    Jag är ju en ganska självständig jävel som gärna är ensam och gör saker och ting på mitt sätt. Men... jag gillar även mina vänner, mycket, och vill gärna umgås med dem. (Faktiskt! Det verkar inte så ibland, höhö.) Men det blir inte av så ofta då de inte bor i vetis längre (alternativt aldrig har gjort, haha). Men sedan allt gött häng i Eksjö så har jag fått sånt jävla sug att umgås med (mina favorit-)människor! Obs, inte istället för hästarna <- viktig input ;)
     
    Egentligen är jag inte så mycket för folk. Fast det är folk som är den där grå massan som bara är i vägen/låter/inte har koll på sina grejer/ungar/djur/inte kan köra bil (<- ÄR I VÄGEN) osv. Jag hatar fan folk alltså, haha. Men nu vet jag som sagt inte riktigt vad som hänt, för jag har brutal abstinens och vill krama om alla jag känner nu, nu, NU! Försöker boka och smygboka och planera för att få in så mycket kompistid jag kan.
     
    Ponnybild! Mellonie, en vårdag i Braås.

    Latoya fyra år

    Ni som följer mig på instagram vet att Latoya fyllde fyra år i lördags. Hon föddes alltså 23 april 2012. Det som är himla bra med detta jäkla skrivande, och dokumenterande hit och dit - det är att man kan bläddra bak och se vad man gjorde exakt när, var och hur. Jag tänkte att jag bläddrar tillbaka till den dag då Latoya föddes, för att se vad jag gjorde då.
     
     
    Tyvärr gjorde jag mig själv besviken. För det enda jag vet är att jag red Pärla och vi red i skogen, haha. Det var allt. Synd, då jag hade hoppats på ett detaljrikt inlägg från något spännande äventyr.
     
    Vad jag däremot vet är att jag just där och då, i april 2012, inte hade en aning om att jag skulle köpa storhäst några månader senare och sälja min allra första egna ponny Mellonie på min lillasyster födelsedag i augusti. Och vad jag definitivt inte hade kunnat föreställa mig, var att det föddes en häst i Estland, som jag senare skulle importera och planera att bygga framtiden med. Vad sjukt ändå!
     
    "Biggie" kallas hon tydligen av grann-sonen. Helt okej smeknamn ändå :D

    Bästa, bästa A <3

    "Men vad säger magkänslan då? Mer än mat, haha, eller känner du mer än mat?" HAHAHAHAH, (fritt citerat) det är någon här som lärt känna mig rätt bra, hahahaha. Älskar! <3
     
    Vad min magkänsla säger mig, angående Aleccis - är faktiskt inget fel. Det är ingen garanti på att det är varken rätt eller fel, men hon är fantastisk att rida just nu. Finast både från ryggen och för ögat än vad hon någonsin varit hos mig (vet ju inget om det tidigare livet). Hon är musklad, pigg, framåt, och balansen blir bättre och bättre, även styrkan i form av att hon bär sin kropp på ett annat sätt. Hon är verkligen helt fantastisk att rida. Jag har nu spikat ordning på hur jag tänker gå till väga med henne, men det tar vi längs vägen.
     
    Idag red vi ett mysigt, slappt pass a la jogg i byn, barbacka. Hon var tamejfan GUD själv. Så underbar. Perfektion. Det där är verkligen hästen från mina drömmar, tankar och öh, alla lektioner i skolan ;) Jag har aldrig suttit på henne när hon varit så fin tidigare. Alltså barbackaturerna brukar alltid sluta på samma vis, hahahaha, men inte idag. Hon var 10 av 10. Och jag älskar varje hårstrå på hennes kropp. Wow, min underbara, fantastiska häst.
     
     
    Ida med Pärla och de hängde också med. Jag älskar alla mina hästar, och Pärla är så fin att titta på. Sug i blicken och är fräsch i både kropp och knopp. Jag blir så glad av att se henne (dem). Pärla älskar sina rundor. De är ju inte lika vanliga nu när jag inte orkar/hinner rida henne längre.
     
    Latoya skulle ridas, men pga fysiska problem i min kropp efter hennes ryck, så rider jag henne imorgon istället. JAg måste vila min kropp... Har seriöst ridit henne åtta gånger eller något och mina axlar har ballat ur helt och hållet :( Har svinont och kan knappt lyfta något alls. Fick nätt och jämt in jobbväskan i hytten i morse. Så jag vågar inte fresta dem, och måste köpa någon form av "grästygel" eller liknande, för att avlasta mina axlar. Jag kan inte offra min fysiska hälsa, men samtidigt vilar hon sig inte framåt i livet. Troligtvis behöver det bara "ta emot" några gånger (jag blir ju medryckt när hon rycker...) så lär hon sig snart att inte rycka. Nu måste jag bara ta tag i detta direkt, för det kan bli allvarliga konsekvenser annars. Men visst känns det surt! Snacka om känsliga axlar. (Som yrkeschaufför belastas redan axlarna hårt, så uppenbarligen behövdes det inte mer än såhär för att göra dem illa.)

    Resultat och lite tankar från skit-meetinget i Eksjö 22-24/4

    Jag klumpar ihop hela helgen i en enda röra, för det finns typ inget minnesvärt ändå, haha.
     
    Aleccis har varit trevlig att rida fram och hon har varit kanon på framhoppningen hela helgen igenom. Inga stopp och rena språng med bjudning och självförtroende. (Alltid något.)
     
    På banan har det sedan skitit sig, gång på gång. Först ut var fredagens 110 cm. Aleccis var överjävligt skitstark och jag redde inte ut henne! Hon sprang på och sprang in i hindren och trots att jag försökte så fick jag ingen som helst uppmärksamhet och kunde inte alls hjälpa henne med avsprången. Det är ju så lågt med att hon inte backar av själv. Vi rev b-hindret i kombinationen och efter ett katastrofläge så ville hon inte mer. Det pissiga var att jag verkligen inte kunde göra något. Jag kan ju inte dra henne i käften liksom, och även om jag hade gjort det så hade det inte hjälpt. Drag i käften = stopp pga det. Hon är inte så lätt, den där hästen. Uteslutna, men kom över innan vi lämnade banan. Jag höll om, stöttade, och smackade jävlar och då kastade hon sig över i ren skräck... Inte mycket till själförtroende där.
     
    När jag skrittade ut var jag helt uppgiven. HUR ska jag kunna RIDA när jag inte får komma fram med mina hjälper?! Jag kan ju inte direkt betsla upp, för hon är redan uppbetslad. Det var som att hon liksom verkligen ville, men minsta skitläge så vågar hon inte försöka längre, trots att hon vill. Konstig känsla och svårt att sätta ord på, men det är verkligen så mycket känslor och svårt att solla ut rätt och mota bort fel. Det går inte heller att övertala henne...
     
    Fortsatte med en 120 cm. Jag var noga med att rida henne lydigare till andra klassen, och det gav resultat. Inne på banan red jag i större galopp, stöttade och red BRA. Stopp på första, stopp på andra. Uteslutna. Det kändes bara tråkigt. För där gjorde jag allt jag kunde. Även avsprångspunkterna jag gav henne var bra.
     
    Ny dag, nya tag! Försökte komma ihåg, till lördagens första klass som var en 110 cm, att stötta henne. Det kändes ändå bra. Mycket bättre än dagen innan! Stopp på kombinationen?! Upplevde inte att jag tappade stödet, men det finns inget annat alternativ. Utan stöd, inget språng. Kom igen och rev b-hindret igen. Kom runt resten och det kändes bra! Har för mig att vi fick 9 fel här. Känslan i kroppen var sådär härligt glad och bra denna dag, och jag var mån om att prata glatt med henne rundan igenom. Det lättade på stämningen.
     
    Vi var vid gott mod inför kommande klass, en 120 cm. Hon kändes super! Jag satte uppe galoppen, fick till en bra känsla från sits till ridning; bra stöd och det flöt på jättebra. Eller ja, tills jag upplevde att hon faktiskt tittade på muren! Alltså hon är ju inte alls tittig på hinder, så jag visade inte muren. Det skulle jag ha gjort... Så klantigt att "slösa" ett stopp så, haha. Red vidare och framför allt 6-7-8 kändes jättebra! Grejen är att hela min plan var baserad på att inte rida för långa vägar. Långa vägar ger lång tid att ångra sig på distansen, och korta vägar ger oss jävlar-anamma-känsla. Så jag valde att gå innanför till nian, som dessutom var rätt hög. Utanför hade blivit för lång väg och risk för osäkerhet. Men när jag väl red så gjorde jag en miss på hinderplaceringen eller något, för jag höll inte ut spåret som tänkt. Riktigt så illa som det är på filmen var det inte (vinkeln ljuger lite), men visst sög vägen... Ser ut som jag rider henne mot hinderstödet och well, det VAR en riktigt klantig väg och såhär i efterhand så skulle jag ha tagit den långa vägen. Men hur ska man veta det? Tur man lär sig. Kom över på andra försöket, då jag red bättre väg. Så surt, för vi hade bara ett hinder kvar. Så uteslutna igen. Men jag var så glad där inne på banan! Kände verkligen hur roligt vi hade <3 Och jag var skitnöjd när jag red ut. Jättenöjd med henne, med min ridning och med det vi fick till. Det var mer klantigt att vi inte tog oss runt där, så det var lite surt såklart, men just den känslan där inne var kanon. Åh, vad fin hon var!
     
    Jag gjorde ett klassbyte och valde att hoppa 110 avd B sista dagen. Söndagens 110 cm hade jag störst förhoppningar på hela helgen. Från det att jag åkte hem på lördagen, var hemma, sov, vaknade, gjorde i ordning henne, åkte, gick banan - rubbet, så bara visste jag; idag kommer vi nolla. Jag visste det. Den känslan hade jag och jag var övertygad. Så rider vi fram, hoppar fram (fortsatt fin!) och rider in på banan. Tänker på stödet och rider mot ettan, därefter linje mot tvåan och jag tänker att jag ska göra som Lasse sagt hundra gånger; rulla på och spänn bågen mot slutet. Uppen-facking-barligen så släpper jag stödet. Det är inget jag märker själv, men när hon stannar är det liksom facit. Kom igen, med stöd, och så hoppade hon. Stöttade på yttertygeln på alla hinder. Det kommer ju liksom naturligt att stötta på yttertygeln när hindren är ur sväng, men på linjen så måste jag ha tabbat mig något oerhört. Så besviken på mig själv där... Men det som ändå gladde mig var att vi (äntligen) hoppade kombinationen utan att rida b-hindret. Det har vi ju annars gjort helgen igenom, när vi hoppat kombination. Dessa jäkla två-stegs-kombinationer, morr! Men nu satt den. Så det var ju i alla fall trevligt. Red i mål med 5 fel och resultatmässigt den bästa rundan.
     
    Här är skräphelgen på film ;) Ska ta med mig lördagens 120, men resten hamnar i papperskorgen.
     
     
    Jo, just det! Jag är övertygad om två saker; det första är att jag vet vad felet är och eftersom jag vet det, så vet jag också att vi nu varit allra längst ner och är nu sakteligen på väg uppåt igen. Nu ska jag "bara" (lättare sagt än gjort, men nu jävlar!) komma tillbaka till den ridning som jag hade sist det tog emot och som faktiskt tagit oss framåt till dit vi var nyligen. Hoppet lever!

    Det draaar

    Jag drar mig för att uppdatera här. Inte på grund av att vi sett till att vara sämst helgen igenom, haha, nej, nej, jag vet vad jag känner och har koll på läget. Det är bara det att jag snittat 4-5 timmars sömn hela helgen med långa tävlingsdagar i Eksjö, så jag är knappt vid liv. Gör ett tappert försök att hålla ögonen öppna genom att äta godis tills jag kräks. Låter lockande ändå. 

    Jag har haft en fantastisk helg i Eksjö! Resultaten är som ni vet ingen höjdare, men jag har haft det så trevligt och humöret har varit på topp. Vädret var bra fre och lör (fast kalla vindar!) och nu var det snö idag, som dock smälte, så vädret har varit okej trots allt. Men även om jag är glad och positiv, så kan jag inte låta bli att känna mig bedrövad. Bedrövad över den jargong som råder "i gamet". Hur vuxna människor kan vara så missunnsamma och rent av vidrigt otrevliga och nästan hatiska?! Alltså, vi delar samma intresse och jobbar mot mer eller mindre samma mål - vem mår bättre av andras olycka? Wow, vad besviken jag är på folk. Nu låter det som om det handlar om mig, men så är inte fallet. Det är på läktarplats hatet gror. Tvi! Jag är glad att jag är större än så. Jag MENAR DET när jag hejar, blir nervös när andra rider (för att jag vill att det går bra), grattar eller så om det är tröst och pepp. Jag i min tur skiter dock i vad andra tycker om mig. Vi är skitiga, bonniga, fluffiga av päls och jag sågar inte ner min häst så hon tuggar sig i bogen - hon får gå hur jävla öppen hon vill, för vi är inte där för att tävla i ohälsosam ridning. Eller jo, på sätt och vis... Äsch, jag vet att min framridning uppfattas planlös och annorlunda - och? Jag vet att jag har problem med allt från sits till självförtroende på hindren, men jag vet också att jag kämpar röven av mig för att ta mig förbi det, och utvecklas. Jag behöver varken ryggdunk eller fälleben, och allvarligt talat så skiter jag i vilket. Det är fritt att tycka, tänka och önska olycka/lycka. Jag står stadigt nog att klara mig själv ändå. För jag har stått själv från början, och det gör en fan stark.

    Problemet är att uttrycka sitt missnöje, önska olycka och gotta sig åt andras motgång. Hur fan växer man av det? Hur får det mig att räta upp mig bättre i landningen och ger det mig bättre självförtroende/öga på avstånd? Svar; NEJ. Tragiska människor utan eget driv i livet. Jag hoppas NI en vacker dag hittar något ni brinner för och kan glädjas med andra. Jag önskar verkligen att ni, liksom jag, en vacker dag upptäcker hur mycket bättre livet blir med lite glädje, unna folk lycka och le lite.


    Såhär såg tävlingsplatsen ut när vi anlände klockan sju i morse. Stabilt va, haha!




    Tur att värdet inte räknas i antal språng

    Jag vet inte om man får lov att vara såhär glad som jag är just nu efter att ha vägrat ut sig i 3 av 4 klasser och ridit runt på 9 fel i den fjärde, haha. Men det är jag. Nu har vi varit allra, allra längst ner och nu är vi sakta på väg upp igen, det är jag övertygad om! Sedan om det blir spikrakt eller krokigt, är en annan femma. Men nu börjar vi hitta tillbaka till varandra igen <3 Jag har gjort klassbyte till imorgon.
     

    Hon var kanon i dagens 120, men jag klantade till det så vi kom likt förbannat inte runt, haha. Lätt hänt ;)

    Fake it 'til you make it - tävlingsdag ett av tre

    Hua, jag skulle ljuga om jag inte är lite orolig. När Aleccis inte tror på sig själv, så tror inte jag på mig heller... Fan vad vi suger när vi suger och fan va bäst vi är när vi är bra. Inte så jämnt direkt. Hellre arton fyrafelsrundor i så fall än att vinna åtta starter och vägra ut sig i de kommande tio. Yeey.
     
    Nej, nu släpper jag det där. Jag har försökt förberda mig på bästa möjliga sätt genom att leta efter mental-styrka-podcasts att lyssna på. Utöver det ska jag försöka "fake it 'til you make it" och låtsas att vi är kungar. Hästen är kung och jag ska verkligen första få henne att känna sig som det också <3
     
    Jag vet inte vad jag kan göra mer faktiskt. I hjärnan ska jag se till att ett av mina favo-citat ur en random tyngdlyftningspod rullar; "Jag ska inte in och uppfinna hjulet - jag kan ju det här!", känslan jag ska bära ska vara stolthet och självsäkerhet. Jag måste ge Aleccis det. Jag vill fan inte svika henne nu.
     
    Usch, vilken ond cirkel jag hamnat i.
     
    Jag fick en kommentar för kanske 1,5 år sedan eller något, då när vi i alla fall var djupt nere i stopp-träsket. Den löd något i stil med att tjejen i fråga inte hade velat/kunnat ha en sådan häst, för den hade förstört hennes självförtroende. Well, vi kan väl säga att jag är där nu. Men då är vi tillbaka på första stycket; vi är ju väldigt bra när vi väl är bra. Frågan är bara om det hjälper? Aja, jag har min plan och den är det enda jag kan planera för dagen. Resten innebär känslor, och känslor styrs av tankar. Känner jag fel känslor, måste jag byta tankar. Även om det inte är så lätt. Känslor som Aleccis läser, tolkar och "lever upp till". Känslor som jag inte kan ljuga om.
     
    Huvudsaken är ändå att det är samma häst som åker med hem, som dit. Det är en tröstande tanke, för jag kommer inte lägga någon skuld i hennes hovar om det är så att det skiter sig. Det är vi båda som måste jobba vidare i så fall. Och jag älskar henne precis lika mycket om vi vägrar ut oss på första hindret, som om vi vinner. Det känns ändå bra. Alltså, knäpp tanke, men ändå. Det är så viktigt att komma ihåg att känna. Allt hon gör, gör hon för mig. Allt jag kan göra är att älska henne som den hon är; både med sviktande självförtroende eller som odödlig. Men tillsammans ska vi se till att bli odödliga.
     
     
     
     
     
     
     
     
     
     
     
    Yes, we can! Yes, we can!

    Planerat in debuten

    Jag satt igår och klickade runt bland arrangemang, facebook och lite hemsidor. Kom således fram till att jag minsann bokar in vad som kommer bli Latoyas första pay & jump! Om 5 veckor, tänker jag mig att det blir rimligt. Vi har förvisso inte skitbråttom, men tror hon kommer tycka om att få komma ut och hitta på saker. Hon är ju så nyfiken och framåt av sig.
     
    Tills dess är tanken att försöka hoppa henne en gång i veckan, bara för att jaga rutin. Sedan åker vi hela vägen till Sävsjö den 26 maj, vilket tar ca en halvtimme haha, så det blir kalas. NTRK har p&j dagen innan, men Sävsjö är ju bara ett stenkast bort, så det lockar faktiskt mer när de ställs emot varandra.
     
    Nu får vi se om jag lyckas hålla planen att hoppa med henne varje vecka tills dess, och om det fortsatt känns som en bra idé. Lyckas jag inte få med mig medhjälpare, så får vi väl helt enkelt skutta över skogshindren, även om det är alternativ två i frågan. De är bättre än inget, men det är knappt ;)
     

    Kärleken är evig när vi är tillsammans

    Red Aleccis på en äng idag. Fokus att forma runt och flytta för innerskänkeln, ställa igenom och känna på henne. Det var mest ett rida-igenom-pass inför förhoppningsvis tävling imorgon. Så gick tankarna i alla fall. Och var femte minut uppdatera TDB för att se om vi kommit med, eller ja, vid fram- och avskrittning i alla fall och utöver det var femte minut. Jävlar så trögt det gick - och då var vi ändå på första reservplats!
     
    Hon var fin! Jag är nöjd med henne. Trevlig häst, och trevlig ridning. Lätt buren hand ger mer följsam hand och det ger trevligare häst på flera plan. Hennes ena sida är mjukare än den andra, men det är ju inget konstigt det heller, en sak i taget bara. Hon svarade bra och var lika positiv som vanligt.
     
    Tvättade benskydden inför tävlingshelgen, och hoppas de hinner torka. Fodret har ju en tendens att vara svårtorkat... Gjorde inte i ordning så mycket mer tävlingsfix, mer än att jag borstade igenom Aleccis svans igår och underhöll den med ny spray idag, då oddsen att få tävla imorgon inte är särskilt höga.
     
    Åkte in och lagade mat (kors i taket - mjölkkokta makaroner, så himla gott! Och bränd falukorv, haha, frågan är om det var falukorv eller snarare en variant av blodpudding när jag var klar, kras, kras), uppdaterade TDB igen och WOHO! De har tagit in samtliga reserver så vi kom med! Hallelujah, typ. Nu är jag såklart extra glad att jag red henne som om vi skulle tävla imorgon, fast att oddsen var emot oss.
     
    Tre dagars tävling innebär att jag behöver ragga tag i tre pers som kan följa med. Förresten, kul att jag startar allra, allra först på lördag klockan 08. Haha, aja, det blir lite mer sömn både imorgon (vet dock inte hur mycket då jag kör natten) och på söndag. Vi kommer alltså starta 110+120+110+120+120 cm. Bra, eller dumt, det är frågan. Vi kör i alla fall ett stenhårt race och därefter funderar jag hur vi går vidare med val av klasser resten av våren, tillsammans med Lasses förslag givetvis, om han har invändningar.
     

    Hov-tankar

    Efter nattens arbete så väntade hovslagartid med Latoya; denna gång framhovarna. Det gick bra och det är så skönt att hon nu är perfekt i fötterna. Hon var inte nyskodd (fram, oskodd bak) när hon kom utan hade gått ett tag med sina skor, så det var dags. Förra veckan togs Aleccis och Latoyas bakhovar, och om två veckor är det Pärlas tur. Gött att ha tre hästar och alla är i otakt för hovslagaren, haha. Nope. Nästa gång tas i alla fall Aleccis och Latoya i samma intervaller och gissningsvis blir detta Pärlas sista skoning, tror jag. Därefter går Pärla barfota och hur tragiskt och ledsamt det än är så kommer vi tyvärr ta våra första steg på början av slutet. Några avlivningstankar finns verkligen inte med i världsbilden, men det är fysik att man åldras när man ställs av. Så, så är det med det. Jag tänker inte hålla igång henne längre, och kommer så småningom se henne förfalla. När livsvillkoren av någon anledning försämras, så tas beslutet - inte innan dess. Det kan alltså vara om ett, tre, fem, eller tio år.
    Jag saknar oss.

    Öppet hus i Norrahammar-Taberg

    NTRK gör en så himla bra grej tycker jag! Nämligen ett "öppet hus" varje onsdag som innebär pay & jump/ride. Detta är rullande varje onsdag, och gällande hoppningen så är det bara att dyka upp (anmäla på plats). Så värdefullt!
     
    Jag har kollat över jobbandet framöver och sett att några datum är helt klart aktuella för min del. Jag syftar såklart på Latoya (i alla fall där vi pratar hoppning), och tänker ha med dessa datum i bakhuvudet för att försöka kunna åka på ett par. Perfekt för en unghäst! Vi har ungefär en timme enkel resa till Norrahammar, så det blir ju lite "riktigt" träning i att resa också.
     
    Tänkte bara tipsa, haha, även om det ser ut som ett riktigt reklaminlägg. Det är det inte, det är dels för att sprida infon men framför allt för att jag ska ha det sparat och lättåtkomligt. ;)
     
     

    Hoppträning med Aleccis

    Vi red fram, hoppade fram över ett räcke. Första i knähöjd och därefter successivt högre. Jag red som vanligt bara. När det låg på ca 110 cm så stannade hon. Två gånger... Lasse sa direkt att hon har fått en knäpp på självförtroendet (skönt med den bekräftelsen direkt). Jag stöttade bättre och då hoppade hon.
     
    Hoppade några andra hinder och det gjorde hon bra. Hoppade lite fler hinder - det gjorde hon också bra. Jag red även vettigt <- SKÖNT. Satte sedan ihop till en bana, och hoppade den. Hon var jättefin faktiskt! Kändes helt suveränt, precis "som vanligt". Alltså sådär bra som det gjorde innan. Och jag är nöjd med min ridning. Även om banan var förhållandevis låg (jämfört med vad vi tränat tidigare) så gjorde det liksom ingenting, utan det kändes riktigt bra och jag var så nöjd med henne. Vi hoppade inte mer än så just för att börja om och bygga självförtroende i henne (oss) igen.
     
    En väldigt kort summering, men det var inte mer än så. Jag är verkligen så nöjd med det vi fick fram och det kändes alldeles lagom. Lagom då hon gått både i söndags (P&Jn) och ska gå i Eksjö i helgen, och lagom för att vi nu bara ska ha bra känsla med oss. Hon var så fiin! Åh, jag hade börjat gråta, haha. Älskade häst <3 Jag ska göra mitt allra bästa i helgen för att inte sumpa något, jag lovar.
     
    Finns inget dokumenterat här, tyvärr.
     

    Aleccis idag

    Red Aleccis mestadels i skogen idag, och genom byn hemåt. Fokus att jogga och tänka mer lydnad - det gick helt okej! Till och från var hon riktigt trevlig, men det är svårt att kalla henne lydig när hon ligger i handen och älgar på. Hon är inte "tung" så man får bära runt henne, utan hon svarar framåt och bara framåt. Just sådana här dagar är jag inte överlycklig över det, men hon är ju sådan. Det var ändå kul att jag kunde få trevlig känsla till och från, flera gånger och att jag har börjat hitta ytterligare en knapp i vardagsridningen, haha. Det är väl på tiden, såhär 3,5 år senare i vår tid.
     
    Oavsett vad så är jag verkligen så, så glad och tacksam över henne. Hon är så glad och lycklig, och det smittar av sig. Vi tycker om varandra och det har jag fått lära mig att alla faktiskt inte tycker om sina hästar. Det är tydligen relativt vanligt att ryttare har en häst med bra kvalitéer men som de egentligen inte klickar med (står i Pether Marknes bok). Alltså att tycka om hästen gör väl alla (hoppas jag) som har häst, men just att man älskar sin häst, och älskar att rida den, umgås med den, träna med den och allt det där. Vad viktigt det är! I boken stod det att det är mer utvecklande att rida en häst man verkligen tycker om och då tycker om att rida och träna med varje dag, än det att den har potential för svår klass. En väldigt bra grej att få med, tycker jag. Man lägger ju ner så mycket tid på dem, tankar, reflektioner, analyser, träningstimmar och mycket mer. Det tar ändå åratal att blir riktigt bra, och då ska man såklart ha så roligt man bara kan längs vägen.
     

    I systemet

    Fördelen med att komma på att det är lika bra att lägga in hästen i TDB-systemet när det är vardag är att det är lite andra tempon. Det tog nämligen inte alls lång tid, närmare bestämt 20 minuter(!), från det att jag fick bekräftelsemail på att Latoyas licens var skapad till att den var betald och godkänd. Så från och med nu kan vi bege oss ut på tävlingar. I teorin i alla fall, haha.
     
    Nej men heja TDB på snabba ryck! Sådant gillar jag. (ASVH borde ta efter deras rutiner, höhö. #pik)
     
     

    Latoyas första hoppträning!

    En unghäst med psyke som Latoya är man rätt tacksam för. Hon stegade rakt in i transporten, slickade på Horselyx:en och så stängde vi och åkte. Stod snällt men gjorde något omtramp, såklart. Hon var lite svettig när vi kom fram, men vid gott mod annars. Lastade ut och hon var supernyfiken så hon kunde inte stå still, haha.
     
    Jag vet ju inte så mycket om henne, men tänkte att det skulle vara roligt att ta med henne på träning för att få en bild av hur hon är både på en ny plats, dessutom bland massa folk och hästar men framför allt för att känna hur hon är på hinder. (Hon ska vara inhoppad, men jag vet inte hur mycket hon hoppat.) Jag vet ju dessutom inte om hon t ex är mötesskygg eller liknande heller.
     
    Sitter upp inne på banan, bland folk, hinder, ponnysar (och några storhästar) och hon är pigg, glad och nyfiken och traskar runt med spetsade öron. Vinglade fram i lite trav och galopp innan samlingen, efter att vi skrittat fram. Hon är inte alls tittig på saker runt omkring, eller hinder för den delen. Nu bestod ju hindren bara av bommar, men ändå. Hon hoppade glatt utan att bry sig om att vi styr på ett "nytt" hinder.
     
    Hon hade stora problem med att stå still! Hon stod bara still när hon bajsade, haha. Annars var det skritt runt, runt, runt förutom när vi hoppade. Det var så kul att rida henne för hon är verkligen orädd, modig, pigg och glad. Trots att hon rycker hejdlöst i tyglarna (framför allt i skritten).
     
    Vi hoppade nästan uteslutande i trav såhär första gången. Det gäller ju att försöka hinna styra också. Nej men jag vet inte vad jag ska säga mer. Jag fick en bra känsla! Och Lasse sa: "hon kommer nog bli en rätt pigg häst när hon blivit lite starkare". Hoppas han har rätt ;) Men såhär vid första intrycket ger hon även mig den känslan. Det kul att hoppa! :D
     
    Om vi leker med tanken att jag faktiskt hade åkt och kollat på henne och provridit henne så kan jag lova att jag absolut hade slått till, och det är ju en himla go känsla i och med att jag faktiskt köpte henne osedd och utan att ens ha sett film på henne. Filmsnuttar fick jag se dagen innan hon kom, typ som en bekräftelse på att hon i alla fall var inriden. De travade bara ett varv i ett ridhus. Så jag är supernöjd med henne och med mitt köp, haha.
     
    Nackdelen (eller ja, fördelen på sätt och vis) är att jag verkligen känner hur ostabil och "klen" sits jag har! Jag flyger ju med fram varje gång hon rycker med huvudet och jag underlättar inte direkt vinglandet. Men det ger mig motivation att försöka jobba fram en stadigare, och starkare sits.
     
    Anyway, kolla in henne här nedan! (Hon är grönare än vad hon "ser ut". Hon ger ett moget, modigt och jättetrevligt intryck faktiskt, och visst är hon allt det, men hon är även rätt grön.)
     
     
    Klart det är långt kvar till årets mål, men de känns inte riktigt så avlägsna efter idag som de gjorde här om dagen - det är ju rätt trevligt ;) Lasse gav mig "läxa" (nåja) att göra mycket skritt-trav övergångar i vardagsarbetet, så nu är det slut på "race" i skogen (trav-race om inte annat, haha) och mer lydnadsridning även under våra skogsturer, då ängen inte håller att rida på när det regnar mycket.
     
    Det gick även helt okej att lasta hem förresten! Hon gick på, men backade ut igen. Det var ju så mycket roligt som hände där ute, som inte gick att missa, haha. Så hon gick in, slickade ett halvt slick och gick ut. Så höll vi på så en stund, bytte sedan ut slickgodiset mot kraftfoder och det gick bättre. Då stod hon still en 10-20 sekunder i intervaller i alla fall. Så vi kunde stänga lite i taget med mellanväggen, men så gick hon ut. Kul ändå att hon klev på lika glatt igen trots att det var trångt = skönt med en så trygg (ung)häst, och som inte är klaustrofobisk. Nästa gång när hon gick på och började äta så hann vi stänga bommen och sen var det bara att åka. Gick bra att åka hem och lasta ut hemma. Så snäll! Lite mer rutin på att åka så kommer det bli super.

    TBT Lillis plockar huvor

    HAHA, alltså jag kom över ett gammalt inlägg när jag sprang på denna bild:
     
     
    Genast kunde jag inte låta bli att skratta igenkännande men även känna saknad av min lilla svarta ponny. Det är bara när det är varmt och mycket insekter som hästarna använder lösdriften, och så var det även sommaren 2014, när jag köpte Lillis. Av någon konstig anledning (som är svart och vit) så fann jag, gång på gång, två flughuvor ligga i mitten i lösdriften, och i vanliga fall är de nämligen oftast på. Men nejdå, när Lillhäst blev uttråkad tog han av Pärlas och Aleccis flughuva. Snällt ;)

    Sysslor och äventyr

    Jag är ju inte bäst i världen på att ta tag i hushållssysslor. Men idag är en sådan dag när jag faktiskt fått saker gjorda. Det är skönt efteråt, även om det är tråkigt under tiden. Disk, tvätt, mer tvätt, plocka undan efter tävlingar (alltså goodiebags har en tendens att bli ståendes i hallen...), hänga upp rosetter och så har jag lagt in Latoya på tdb, skickat in kopia på mail för att lösa licens och även lagt in vaccinationerna på alla mina hästar (inkl Pärla såklart, även om hon inte kommer tävlas lokalt mer - hon är inkluderad ändå) på tdb för att ha bättre överblick på dem. Borde även dammsuga och laga mat, men där går fan gränsen, haha.
     
    Nu väntar som sagt någon form av mat och därefter bär det av mot hästarna för att ikväll åka på hoppträning. Jag hoppas verkligen att det är uppehåll för det underlättar definitivt. Ärligt talat så ska även Latoya med, så jag lär ha fullt upp med att hålla i mig och inte vingla av, haha! Vill inte ha blöta, hala tyglar och läder tillsammans med vingel och ryck med huvudet. Ser faktiskt fram emot att ta med henne - det blir kul! Eller ja, kul går ju att definiera men det blir spännande. Och det är ett stort steg i rätt riktning; utvecklings-riktningen! Jag kommer få lasthjälp, men troligtvis inte film pga andra ärenden från lasthjälparen. Jag tar för givet att hon går rätt på, sedan ska jag parkera lasthjälparen med slickgodis (och vinylhandskar, slafs, slafs) där inne medan jag stänger. Hon bör även gå direkt på på hemvägen då jag bara ska hem och byta häst för att träna Aleccis i tredje gruppen. Hoppas min plan håller!
     

    Högergalopp

    Latoyis och jag red ju hennes skogsrunda idag igen. Regnet gjorde att vi inte hade några alternativ. Hade det varit torrt hade jag hellre velat rida på någon äng för att kämpa vidare. Det där unghäst-100-cm-klasser-målet känns rätt långt bort just nu, höhö. Bebishäst.
     
    Men gissa vad?! Som vanligt älgade hon på i frisk trav, och detta större delen av rundan, och sen när vi närmade oss galopp-sträckan så kunde hon knappt hålla traven utan försökte smygfatta galopp gång på gång. La ner tempot lite och fokuserade på balansen för att sedan be om lite högergalopp. Hon fattade så fint, jag lättade i sitsen och lät henne rulla litegrann men provade sedan att sitta ner för att känna in lite takt och gung. Galoppen är så annorlunda mot Aleccis. Hon går verkligen "ner" igenom med framänden efter att hon har galopperat språnget uppåt, eller vad man ska säga. Aleccis är mer jämnplatt (framtung, framtung, framtung, jag vet). Men det var inte bara det, hon galopperade riktigt balanserat (jämfört med vinglet på ängen alltså) och det var jätteroligt! Bästa passet hittills sett till balans. Kul!
     
    Innan Latoyas lilla tur (vi slog btw nytt personligt rekord; 35 minuter. Full gas ba! Skoja, men vi behöver snart utöka den där rundan, haha) så red jag Aleccis tillsammans med Pärla och Ida. Appelhester-Kettilsås med galopp genom bäcken. Att det kan vara så roligt att rida, cykla och köra genom vattenpölar?! Love. Aleccis är ju min fälttävlansstjärna så hon galopperade glatt, utan att blinka, medan Ida och Pärla bröt av till trav och plaskade igenom. Iih-jaha! Full fart! Det är inte bara för att jag beter mig som en 12-åring som jag galopperar genom den där bäcken. Där det förvisso inte riktigt är så bra underlag att ge full gas igenom, men ingen har väl dött av lite vatten?! Nej, inte bara för min skull, utan även som test med Aleccis. Vattenhinder kan man inte hålla på att respektera hur som helst, haha. På'at bara! Nu är ju i och för sig den där bäcken rätt bekant, but still! Vatten som vatten, tänker jag B) (<- det är en smileygubbe med brillor btw. Utan näsa. Smileygubbar har ingen näsa, just sayin'.)
     
    Vi hade kul. Försökte hålla rätt mycket tempo och tog rundan på 1 h 15 minuter - helt okej. Imorgon hoppar vi - IGEN. (Sa ju att det blir sjuhelvetes mycket hoppning nu.)
     

    Teorin plus Eksjö-status

    Jag är helt och hållet på teorin om självförtroendet just nu. Det låter rimligt. Vi har bättre självförtroende på Sävsjös utebana än vad vi har på VRFs utebana, då vi har gjort många bra rundor där (i SäRK alltså) och ytterst lite dåliga, faktiskt. Medan vi i VRF tränat, utmanat oss, gjort bra ifrån oss men också misslyckats. Det ingår ju, när man tränar. Framför allt innan vi började träna för Lasse, då var det lätt att man ville mycket och inte alltid förstod hela "vägen". Det har jag fortfarande svårt för ibland; eller alltså jag förstår, men ibland vill jag för mycket ändå.
     
    Nackdelen på så vis är att vi inte har en enda bra runda i bagaget i Eksjö - där vi ska tävla till helgen. Men samtidigt är det nära, och jag hoppas verkligen att vi kommer med så vi får chans till många språng. Därefter vet jag helt hundra om det har blivit bättre, eller sämre. Och det är vad jag letar efter just nu, utöver att ha kul på tävlingen då, såklart! Jag älskar ju tävlingsmomentet med den utmaning det blir, men nu har vi större utmaning än vanligt. Det är på gott och ont. Men är ju inte "sådan", utan delar med mig av vad, hur och varför (jag tror) det kommer gå som det går.
     
    Just nu är jag jävligt orolig att vi inte ens kommer med! Det är bara några dagar kvar, startlistorna är ute och well, vi är ju inte med. (Jo, på söndagen är vi med.) Det är ett sådant jävla stressmoment det här, hahaha. Just nu har vi reservplats: 2-4-1-1 men å andra sidan är det ju som sagt bara några få jävla dagar kvar. Jag vet inte riktigt om jag ska ragga tag i någon som kan följa med, eller inte, då jag inte vet om vi kommer med. Det går trögt på reservlistan...
     

    En av få "motgångar" i Sävsjö.

    Resultat pay & jump i Sävsjö med Aleccis (17/4)

    Kallt och mulet, blåsigt och regnigt - det var rätt skönt att det inte var jättemycket starter. Aleccis däremot är ju härdad, så det är bara jag som klagar, haha. Jag åkte själv och det är verkligen inga som helst problem när man kommer ihåg att ta med ett grimskaft! Eftersom jag inte lastar henne med grimskaft så råkade jag glömma denna lilla, men ack så viktiga, utrustning hemma. Skit.
     
    Jag bar in sadeln och hängde den över mellanväggen för att kunna nå den utifrån. Hängde tränset över axeln och lastade ut henne i grimma. Älskar att P&J bara är träning, så man inte behöver ha träns under de strikta regler som på en tävling. Jag vill nämligen inte lasta ur med tyglarna, men är för lat för att plocka bort dem. Även om man sätter fast dem, kan de fasta över pinnen till mellanväggen. Gick super att tränsa ute, men hon ville inte riktigt stå still sedan utan kändes lite lagom laddad. Hade lite bök med att sadla (eftersom hon inte stod still, haha), men såg till att lasta ur i god tid så det var inget som påverkade oss. Skönt, för det är så lätt att bli stressad känner jag när man åker själv och måste böka extra samtidigt som man inte kan kika över axeln och ha koll på hur P&Jn går. Men det gick super, och jag hann både skritta henne vid hand en sväng och därefter uppsuttet.
     
    Det var verkligen kvalitetstid att åka iväg med Aleccis. Hon är ju min favorit på alla sätt och vis <3 Rullade runt lite i hagen i trav och galopp medan jag väntade på att få gå in i ridhuset för att hoppa fram. Hon kändes bra. Sparkade lite när vi bytte galopp vilket självklart får mig att fundera, men jag känner exakt när det kommer ske, och när det inte kommer ske. Det är nästan så att jag kan be om det (om jag hade velat det), eftersom det bara är när hon är i god balans; typ som att antingen kastar hon sig framåt i ett byte (tappar balansen, och springer in i den igen) eller så sparkar hon. Men hon gav bra känsla, som sagt. Jag gjorde en del tempoväxlingar i ridhuset innan vi började hoppa och i vanliga fall sitter jag för det mesta upp och låter henne sedan öka med hjälp av sin bjudning, men här så la jag om benen och bad om rejäl aktivitet framåt när hon skulle fram, och satt sedan upp för att samla upp. Inget att anmärka på, hon ansträngde sig och köttade på.
     
    Hoppade fram på ett lägre räcke och en lägre oxer två två språng vardera, la därefter upp hindren på runt 115, av bekväma skäl. Hon var klockren på räcket, bjöd men stannade på oxern. Jag fuskar med benen när hon liksom bjuder och går! Hon lurar mig och då håller jag bara om henne. Med passivt aktiva ben. Efter ett stopp så är benen aktivt aktiva, hmm. Svårt att förklara men den skillnaden GÖR skillnad. Hoppade väl två språng eller något och var sedan vår tur.
     
    110 cm
    Det kändes inte lika bekvämt-bra som 110 annars är. Alltså 110 på tävling är uppriktigt LÅGT. Sjukt hur snabbt man blir tveksam på sin egen förmåga när det inte går klockrent... Aleccis var dock trevlig och gick på. Fick framåtlägen och det kändes bra. Knackade lite bom då jag råkade lägga henne lite för nära, men är ändå nöjd med rundan pga den känslan av lätt skepsis vi hade när jag red mot första hindret. När vi hoppat kändes det mycket bättre. 0 fel.
     
     
    120 cm
    Valde att i alla fall påbörja en 120-runda också - och vad glad jag är att jag gjorde det! Här kändes det MYCKET bättre; från start till mål. Red halvkasst till 3an då hon ville gå framåt, men då skulle hon bergis dra bredvid pga brist på stöd när jag låter henne gå, så jag stoppade in ett extra. Annars kändes det faktiskt riktigt bra. Bättre än i 110 till och med! Vi gick i mål med en betydligt större tro på oss själva igen, och då pratar jag inte bara om mig själv! 0 fel.
     
     
    Skrittade av, packade in hästen och körde hem. Bästa Aleccis. Och bästa Sävsjö! Det var så nyttigt att få åka och hoppa lite och känna sig betydligt bättre än vad vi gjort de senaste gången vi hoppat. Jag har en teori, och nu är det lite av en tidsfråga för att se om den stämmer eller inte...
     
    Fick, som ni ser, rundorna filmade med mobilen ändå. Snälla Henny kunde ställa upp när hon ändå var inne på banan. Så tacksam för det! :)

    Latoya

    Latoya hade så bråttom idag att hon knappt hann vänta på att jag skulle komma ombord, haha. Sedan tog Ida lite bilder innan jag och Latoya red iväg på vår skogstur. Pigg och glad, precis som vanligt, men inga tendenser till dumheter trots starka vindar och dessutom regn i luften. Hon är allt ganska mogen ändå, och väldigt trevlig faktiskt (trots att det inte är så kul att stå still - men vem tycker det?). Så nöjd att jag köpt henne. Hittills har hon visat prov på stor tillit, gott mod och egen bjudning! Vad mer kan man önska? Imorgon har jag råkat boka in nytt äventyr med henne. Här händer det grejer, minsann. 










    Kung idag




    Nöjda och glada satte vi två noll-rundor på pay & jumpen i Sävsjö idag. Och ja, jag är klokare! Det känns så i alla fall. 

    Mer kommer, men nu sova ikapp, sen äta, sen jobb. Det gäller att prioritera 😉

    Nya tankar om A

    Eftersom Aleccis har känts riktigt bra på marken så har jag börjat tappa tron på mina inbillningar. Istället har tankarna tagit en ny vändning; inne går hon som tåget - ute sviker självförtroendet. Det kanske är så "enkelt"... Inne har vi gått ifrån att vara vi vanliga i vinter, till att ha fått ett jättesjälvförtroende. Men ute, förra året, var vi inte riktigt så självsäkra som vi varit inne nu. Kommer då ute-känslan fram, och de känslor och det sviktande självförtroendet fram? Det är ett alternativ.
     
    I morgon ska jag och Aleccis hoppa pay & jump. Första anmälde vi oss till hemmaklubben, VRF, men pga få antal starter så ställdes den in. Istället skyndade jag att anmäla oss till Sävsjö istället som har pay& jump samma dag - flyt! Jag tänker mig att vi hoppar en 110, och så har jag även anmält oss till 120 men jag har inte bestämt mig för om vi kommer hoppa. Just nu lutar jag åt att vi hoppar typ halva rundan eller något liknande, men vi får se. Jag tar det som det kommer. Det hänger helt och hållet på hur Aleccis känns, och det kan jag inte veta nu. Det är däremot ett betydligt mer vinnande koncept (om det är en självförtroende-dipp som spökar) att bara hoppa 110:n.
     
    Jag kommer åka själv, så det blir ingen film.
     
    En Sävsjö-P&J för två somrar sedan. Vi har haft stor nytta av dessa P&Jer i vår utveckling!

    De bruna

    Red Aleccis först idag och hon känns fortsatt fin. Lite mer på än igår så hon var inte riktigt sådär superduper, men ändå trevlig. Det är verkligen min favorithäst det här. Trots att hon skiter i mig emellanåt, haha.
     
    Sedan tog jag ut Latoya men vi red inte "hennes" runda - den vanliga, i skogen. Nej, vi red istället neråt mot byn, men svängde av grusvägen och red istället på en gödseltäckt äng för att prova att rida på öppen yta. Trots att jag har ridit henne en handfull gånger nu (rakt fram ute i skogen) så har jag ändå inte fått någon direkt uppfattning av vad hon kan. Därför tänkte att jag att det nu var dags att prova vingarna på en äng. Pigg och glad, kan man ju säga i alla fall, haha. Hon föll gärna in i vänster galopp och bromsen tog dåligt. Hon kör fram/ner näsan och vill inte alls bryta av. I övrigt slängde och kastade hon hejdlöst med huvudet så det är väldigt mycket unghäst över henne. Jag gjorde lite övergångar mellan skritt och trav, bad även om höger galopp men hon gav mig vänster. Förvänd galopp, vänster i höger varv, var nemas problemas - bara hon inte behövde galoppera i höger galopp, typ ;) La det på hyllan lite och red runt lite i trav och skritt som sagt. Hade sedan ett guldläge där hon var i så mycket balans hon kan, hon slängde inte med huvudet och balansen låg rätt för en högerfattning, så jag bad om höger galopp och då tog hon rätt. Galopperade lite, men känner mig inte jättesäker på henne. Hon är nämligen väldigt stolt över sig själv och nöjd så det känns som det bara är en tidsfråga innan jag får en tur till månen, haha. Bröt av när det började bli väldigt samlad galopp när hon kändes som hon började ladda. Uppfödaren har sagt att Latoya inte alls är en bockig häst och jag tror henne absolut - men vem kan inte bli lite glad ibland? Så jag tyckte det räckte så, när vi hade fortsatt att skritta och trava lite till. Jag lärde henne även att rygga, för det förstod hon (såklart) inte. Lite motvilligt först, men väldigt snart förstod hon. Hon har däremot "slitit" en del i mina axlar när hon hållit på så mycket med huvud och hals, så jag kan inte låta bli att längta tills hon blir mer ridbar och lite mer balanserad. Jag har mycket jobb framför mig! Däremot så känns hon ändå bra då hon har eget driv och det gillar jag!
     

    Vi red längs med kvig-hagen på nervägen men då var de inte vis staketet så det var inga som helst konstigheter, bara spetsade öron och glad häst som fick prova en ny väg! Men på hemvägen stod de vid staketet och de första gick bra för de stod bara still och kollade. Latoya var skeptisk, gick ner i diket men upp på vägen igen och sedan förbi dem. Tjugo meter senare kommer en asglad kviga och busar fram till staketet, haha. Det var otäckt sa Latoya och backade in i en äng-öppning som var bakom oss. Hon stod och tittade lite (med puls) men fortsatt sedan hemåt. Så duktig hon är! Lite mer av detta så kommer hon vara härdad snart.

    Ligg ner

     
    Jag rycker ju inte manen, eftersom jag inte kan det. Därför görs det väldigt sällan, men rejält! Jag tar hjälp av en kompis ;) För en månad sedan blev Aleccis friserad, och hennes man är minst sagt lite klen, så den ska ju alltid hålla på att ställa sig upp när den blir kort! Den står inte superstadigt, men den ligger definitivt inte ner. Jag vill bara hålla ner den och skrika: LIGG NER! (Det verkar inte fungera så, höhö.) Stiligt va, med stubbman? (Äsch, en skönhet klär i allt, men nej tack till permanent svaj.)

    Awesomeness

    Aleccis var helt super idag! 10 av 10, eller så jävla nära man kan komma. Red med fokus att stoppa in henne i min lilla låda (aka typ en ram, lite åt det hållet i alla fall). Hon gick super! Känslan idag var topptopptopp! Så glad och nöjd med henne. Vi red ändå ute på grusvägar och skogsvägar, med Pärla bakom (Pärla var en kombination av h-u-n-g-r-i-g-t-h-e-l-v-e-t-e och en helt vanlig jävla hästjävel idag).
     
    Egentligen hade jag velat stanna här. BRA känsla, lycka över fantastiska hästar och yamyam. Men HUR FAN FUNGERAR EN HÄSTJÄVEL EGENTLIGEN?!
     
    Jo, de går på instinkter. Jag flyttar inte på hästen med min hjärna eller tankekraft, jag nyttjar det inbakade instinktssystem som bygger en häst och får hästen att fungera och leva ett bra, nöjt (ganska enformigt) hästliv. För att vi sedan ska kunna nyttja dem uppfostrar vi dem att inte veta hur starka de är. Vi lär dem att de är svaga och att vi är starka. Det finns ingen logik i en hästhjärna (det vet alla som någon gång haft en halt häst utan ett blodigt sår - well, dags att leta i ben och kropp. Logik? Noll. Eller när man ska lära dem något, t ex när vi lär ett mottrycksdjur att flytta för tryck - NOLL logik!). Man kan alltså inte GE en häst plats och alternativ. Man TAR plats - på ett snällt, hänsynsfullt och respektfullt vis. När det kommer en bil kan hästen inte vänta på ett kommando som lyder "hoppa ner i diket, stå still och håll käften", utan KÖR FRAMÅT så flyttar hästen på sig (förutsatt att instinkten inte hängt med att hänga på ledarhästen).
     
    Japp, jag red med headset idag (brukar inte ha det när Pärla är med pga jag måste höra vad som händer runt oss). Råkade ta med Pärla, och hon var sugen på gräs idag, men även på att följa med Aleccis, givetvis. Hon hamnade lite längre bak när vi skrittade av och gick för mycket i vägen för att bilen skulle våga köra. (Bilen jah inte hörde pga mitt headset - ajabaja.) Grejen är att det hade varit rätt i den situationen; ta plats så flyttar den (inlärt svaga) hästen på sig. Hur lär man någon det, som bara träffar människor och "vill vara snäll" - det är inte att "vara snäll" att ge plats och utrymme. Att jag vinkar fram betyder KÖR.
     
    Jag hatar verkligen dessa idioter som alltid vinkar åt bilister att sakta ner. De förstör allt vad träningsfilosofi och teckenspråk i trafiken heter. Fan ta er.
     
    Så, nu var det känslor här igen. Och vi gick från det blåa molnen till den geggiga marken. No hard feelings mot trafikanter alls, utan det jag kritiserar är det djurvett som inte existerar utanför bondgårdar.
     
    Frågan är om jag nu måste ta tillbaka allting och övertala samtliga att jag älskar hästen ändå, trots att det är en hästjävel? Tycker det är underförstått och att jag kallar den för HJ är med kärlek, ÄVEN när andra saker irriterar mig. PÖSS.
     

    Lillis första dressyrtävling!

    Jag har ju glömt att berätta om Lillis första dressyrtävling! Han fick ju hoppa in som reserv i div III-laget då den ordinarie ponnyn inte kunde starta. Gissa vad lillhästen går och gör?! Han vinner första klassen, och kommer två individuellt i lagklassen! Hur stolt är jag inte över "min" (svårt att inte kalla honom för min) lilla ponny! Lite missar hade det varit, men det är inte så konstigt. Han är ju 5 år och är inte direkt jättebekant med dressyrstaket t ex. Det är ju lite Lillis grej att ta sig fram överallt och så, så han förstod inte riktigt att man ska svänga vid staketet utan hade tänkt att kliva över, haha, så söt. Men Kelly är så rutinerad att hon var med på noterna och kunde lotsa runt honom och leverera så bra, trots hans egen orutin. Åh, jag är så stolt över dem och så glad att han fått börja komma ut och "hävda sig" bland de stora, vuxna ponnyerna. Duktiga Lillisen!
     
    Storasyster vann med Lillis och lillasyster kom tvåa med Chakira. Vilka tjejer!
    Bilderna har jag stulit helt utan vidare.
     
     
     
     

    Asfaltspromenad

    Jag tog en promenad igår. I sakta mak, helt planlöst. Men på asfalt. Fy fan vad mina knän inte tycker om det, och inte heller ryggen som jag fick ont i när jag kom tillbaka. Jag haltade fram redan efter en kort stund, men tänkte att det var skitsamma för jag tog en väldigt lugn promenad. Fokus på att bara mysa, inte för att krysta ut ren motion. I öronen hade jag podcast. Jag blev så glad när jag sökte på min favorit-coach i appen och det dök upp avsnitt! Kjell Enhager, mätbara drömmar, fantasi och resan dit. Jag älskar det! Mental träning eller bara rena tankar om både sitt liv och satsningar/mål i livet, karriären eller inom någon sport. Så enkelt, men samtidigt så svårt.
     
    I 50 minuter lunkade jag fram. Så fantastisk skönt ändå, trots lätta protester från framför allt vänster knä. Usch vad trött jag är på min kropp rent fysiskt just nu förresten. Mitt magknip (sedan tisdags fm när jag vaknade) är fortfarande ihållande. Jag hade ett hemskt arbetspass på 12 timmar den natten till onsdagen med kraftiga magsmärtor. De lediga dagarna har gått lite lättare även om det varit fortsatt jobbigt. Nu väntar tre pass igen och jag är lite bedrövad över min fysik. Det är inte muskulärt (sträckning/träningsvärk), det är inte mensvärk, skitnödig eller hunger - vad kan det finnas mer? Blir värre efter att jag har ätit, men blir inte bättre av att gå hungrig. Fuck you, magen. Och knäna. Inte så mycket till mentalt fokus mot OS-mål där inte, haha.
     

    Raka spår

    Gödsel på "mina" dressyrmöjligheter innebär att det inte blir någon (ren) dressyr på ett bra tag. Raka spår gör susen för en eventuellt halvdan hästkropp, så jag klagar inte. Raka spår gör däremot inte susen för lydnaden. Men vad är viktigt här i livet? Inte dressyr i alla fall, HAHA. Okej, skoja, men jag tror det passar perfekt i tiden med 100% raka spår ett tag framöver. Because allt skrivs inte i bloggen.
     
    Anyway, Aleccis rids idag, och jag tänker ta med mig Pärla på tur. Latoya går inte alls, utan tanken är att hon endast går på lördagen denna helgen för att sedan gå måndag och tisdag när jag är ledig. Aleccis går inte stenhårt, och Latoya går sin skogstur. Nästa vecka kanske vi provar någon annan runda.
     

    Hovslagare och ridning

    Hade hovslagare ute idag som tog hand om Aleccis hovar. Ja, jag förstår ju varför mina hästar ligger bra till hos henne, för de är verkligen helt fantastiska. Som vanligt står hon helt lös, och som vanligt rör hon inte en muskel mer än det ben hovslagaren ber om. De varmskos dessutom, så det ryker och fräser när hovarna blir brända av skona. Jag hade kunnat tända ett ljus och lägga det på ryggen - hon står blick still och låter hovslagaren göra ett ypperligt jobb. Teamwork!
     
    Någon som däremot har att lära är Latoya. Hon fick på sig bakskor idag, och ja det gick bra men visst behöver hon rutin (det var ju första gången). Hon undrade vad fan hon sysslade med där bak, men med slickgodis och havre var snart uppmärksamheten förflyttad. Om några gånger kommer det gå super.
     
    Red därefter Latoya och wow! Vilken skillnad redan! Ibland rultade hon litegrann, men för det mesta sprang hon som en normal häst mest hela tiden. Gick super att rida, förutom när hon såg rådjur borta på en äng. Då stod hon och glodde på dem ett tag, sen fick jag henne att gå ett-två steg, och så stod hon och glodde igen. Jag som hatar saker som tar lång tid smackade och drev ett tag, men efter en 5-10 minuter (hon är ju rätt obrydd, har vi ju kommit fram till, haha) så kunde vi fortsätta och det på samma fantastiska vis som innan hon såg rådjuren.
     
    Jag har ändrat min plan. Grejen var ju att jag gärna hade ridit henne på en äng för att kunna börja rida henne lite mer, och det vill jag absolut. Vi har bara den lilla detaljen GÖDSEL att lägga till. För nu är det flytgödsel på varenda plätt i byn, så där kraschades min plan. Jag glömde visst bort den lilla bagatellen längs vägen till min målbild. Aja, skogen får duga!
     
    Red sedan Aleccis tillsammans med Ida som red Pärla. Måste bara säga att Pärla ser helt underbar ut! Så glad och full av livsglädje och trummar glatt på med sina fjordben på grusvägen. Älskar henne så jävla mycket. Och det är fantastiskt att se henne från sidan. Hon tycker verkligen om att få komma ut (för det har ju blivit lite sämre med det på sista tiden).
    Aleccis däremot är en tankenöt. Känslan hon ger är bara positivitet. Spetsade öron, nöffar och grymtar, tar tag i bettet och vill bara springa. Och så är hon supernöjd när hon får springa. Hon älskar verkligen fart (vilket gör oss till två fartnördar). Nej men alltså jag blir inte klok på henne. OM de faktiskt är så att hon inte är fräsch (vilket är så... sjukt i så fall, men visst är jag orolig - för jag märker INGET FEL) så döljer hon det väldigt väl. Hon ger en så nöjd känsla. Och glädje och lycka är verkligen det enda jag känner. Rundan i sig var väl sisådär men helt okej. Hon bestämmer ju en hel del, som vanligt, haha. Men vi fick till en galopp som var ganska balanserad, utan att hon ökade, utan att hon tog bettet, hon till och med bar sig litegrann (lol, säger ju det att ni bara skulle veta hur våra vanliga pass är, hahaha, det är inte så noga) och så höll vi den i typ 150-200 meter, efter att ha försökt hitta den i typ 500 m. Men så glad jag blir direkt när "det händer". Plötsligt händer det att hästens mål inte är att springa det fortaste den kan ;)
     
    Äsch, sammanfattningsvis kan man säga att jag älskar alla mina hästar. De är fantastiska, på sina vis. Men jag blir inte klok på Aleccis. Är det fel på henne, som hon döljer så jävla väl, så blir jag förtvivlad. Förhoppningsvis är det bara en idiotisk inbillning som bråkar med mig och som bara grundar sig i att jag är obalanserad som ryttare och har grävt ner mig i något jag inte märkt och som nu fått konsekvenser. Maah, jävla svårt det här.
     
    Foto: Anna Borefur

    Känslor och tankar bygger en bra blogg, tycker jag

    En rolig blogg är en blogg med tankar, känslor, fysiska händelser (typ träning och siktar mot mål - åka på tävlingar), analysera, dela med sig och även blanda in vardagen lite. Så tänker jag mig. Det är i alla fall vad de bästa bloggarna, enligt mig, innehåller.
     
    Jag tycker det är lika "viktigt" med skräp-inlägg som tänkvärda inlägg. Ibland är det ju bara tidsfördriv att läsa bloggar, och det är inte exakt varje gång man öppnar en blogg som man orkar med årets djupaste och längsta inlägg. Det har i alla fall jag känt, även om jag mycket hellre bara läser djupa, analyserande tränings-/tävling-/målinriktade inlägg än dagens outfit-tjafs och "idag ska jag fika/shoppa".
     
    Så varför innehåller min blogg bara "idag red vi i skogen/byn, det gick i full gas"? Well, det finns ett enkelt svar på denna fråga. Hästarna bor i mitt huvud 100% av min vakna tid. Jag tänker mycket på dem, och delar med mig av det mesta som rör dem. Sedan jobbar jag självständigt och jag älskar mitt jobb. Det innebär att jag inte beblandas med människor jag har svårt för, sett till kemin. Jag blir inte instoppad i random grupper där jag träffar löst folk att ha uppgifter med, lösa världsproblem med, planera saker med eller något sådant. Det är bara jag , mina hästar och min ("min") lastbil, utöver syskon, familj och min sambo. Det innebär att min vardag/mitt liv är ganska "valt". Jag väljer att lyssna på podcast/radioprogram som jag tycker om. Jag umgås med hästarna (själv, själv, själv - och får jag välja så väljer jag att rida själv) och jag väljer om jag ska umgås med människor - som finns i mitt liv och som alltid funnits i mitt liv vilket gör att vi vuxit upp tillsammans, utvecklats tillsammans, bråkat tillsammans, firat varje tradition och födelsedag tillsamman och vi är inte bara släkt utan vi är också kompisar.
     
    Jag hamnar på så vis sällan i situationer som bygger fram känslor som i sin tur bygger funderingar som egentligen är roliga att skriva om men framför allt faktiskt är roliga att läsa om. Det är nog därför som det inte är så mycket "mänskliga tankar" (tankar om människor och situationer man hamnar i som man inte valt själv) i min blogg. Det finns inte i min vardag, här jag är just nu. Samtidigt har jag aldrig mått bättre än jag gjort de senaste två åren (TACK TACK TACK mitt joooobb.)
     
    Jag hade gärna delat med mig av sådana där tankar som man hade typ i högstadiet. Det är ju skitkul att tänka tillbaka på alla dumheter man sysslade med. (Det kan inte bara ha varit jag och mina kompisar som mer eller mindre hade som mål att få skäll varje dag, hahaha. Typ åka hiss var ju strängt förbjudet!) Jag ska försöka ha med det i bakhuvudet. Dela med mig av fler tankar och känslor, om det är så att det hoppar fram längs livets stig.
     
    En favoritbild.

    Hoppning - mycket tankar

    Idag har jag och Aleccis hoppat lite, utomhus. Jag känner själv hur bortförklaringarna börjar komma och hur de vill forma sig bland tangenterna och komma ut ur fingrarna. Och vem är jag att hindra dem?
     
    Skrittade fram och red igång henne. Hon var positiv. Jag var mån om att även rida FRAM henne, och göra volter där både inner- och ytterskänkeln hade uppgift; antingen svänga henne för yttern, eller forma/flytta ut henne för innern, så att hon skulle vara framför skänkeln och med mig. Hon upplevdes ändå lite stark, men jag besvarade det inte, utan la bara märke till att vi fortfarande har samma känsla med oss i ridningen (framför allt hoppningen).
     
    Började hoppa henne och hon var på strålande humör. Drog mot hindren, svårreglerad, pigg och det kändes hur roligt hon hade. Hur roligt vi hade. För det hade vi. Ibland glömmer man bort att det inte bara är "nytta" vid träning, utan också "nöje". Men idag var det verkligen vad jag kände; nytta med nöje.
     
    La upp hindren och tänkte rulla över dem. Gick super... Tills vi kom till ett specifikt hinder. Hon satsade fullt, men i sista stund kastade hon sig åt sidan. Likt slowmotion förflyttades min tyngdpunkt åt höger och jag lyckades inte balansera upp mig utan "satt av" i farten och landade på fötterna och lyckades stå kvar på fötterna tack vare (eller på grund av, om man ser det ur hästens synvikel) att jag höll kvar i tygeln. Happ, upp igen. Stopp igen, men denna gång hängde jag med i svängarna.
     
    Bröt mönstret och kom från andra hållet - hopp. Kom igen - hopp. Fortsatte att ta några andra hinder och pratade därefter lite allmänt hästsnack med en som gick förbi (nåja, inte helt random haha). Vilopaus. Tänkte att jag skulle hoppa hindren som en bana och därefter vara nöjd för dagen.
     
    Ett-två-tre, bjudning och fullt ös. Stopp på fyran, samma som nyss. Wtf? Satte mycket tryck i henne, underhöll med skänkeln, kortade tygeln och red med stort ego mot hindret - hopp. Tog det igen - hopp. Avslutade med de sista sprången utan konstigheter.
     
    Well... Sedan gick hjärnkontoret på högvarv, och jag anmälde oss till en P&J i helgen i samma vända. Vi har tappat bort oss, och jag är desperat till Eksjö-meetinget och gör allt jag kan för att hitta tillbaka till oss. (Och jag saknar oss!)
     
    Jag har kommit fram till detta:
    Med den självförtroendeboosten vi haft hela året så har jag trappat ner på den ridning jag tidigare verkligen behövt praktisera på hästryggen. Ni som varit med minns vad jag pratar om; stöd, stöd och ännu mera stöd, både med skänklarna men framför allt STÖD I YTTERTYGELN och en mer beslutsam ridning om det känts "osäkert"/svårt med självförtroendet. Men som ni också vet så är framgångsreceptet att ge fan i att röra munnen på Aleccis. "Fria tyglar" = hon lyckas kravla sig över felfritt nästan hur illa jag än rider och vilket läge hon än erbjuds (att det inte är optimalt ur utvecklingssynpunkt och djurvälfärd är en annan femma) men är jag kvar i handen så river vi ofta. Jag har gjort några sådana riv-misstag även hittills i denna säsong (t ex Gina Tricot GP 110 cm dag 2, näst sista hindret och Värnamo den regionala tävlingen där vi red nolla i 120n, men däremot var jag kvar i handen/inte klar till/över sista i omhoppningen i 110n och det rev vi). Alltså jag börjar verkligen lära mig hur jag ska göra för att vi ska vara vassa, men ibland lyckas det inte ändå, såklart. Därför tänker jag att när jag nu varit mån om att inte röra munnen på henne (dvs i upphoppet, inte i anridningens sista språng), att jag "glömt bort" att stötta. Det har fungerat ändå, för hon (vi) har haft ett fantastiskt självförtroende.
     
    Först byggde vi upp framåttänk med beslutsamhet, tillsammans med balansfokus i vardagsgaloppen, stöd i yttertygeln, benen om, rak väg, tydlig ridning osv. Sedan har vi lämnat en sak i taget; rak väg och tydlig ridning - men det har gått ändå. (Dvs "värre" omhoppningsvägar ju större självförtroende vi fått.) Balansen (därav att hon upplevts stark, antar jag, så har det ju varit förr) - men det har gått ändå. Vi tappade benen (nu den sista tiden) - men det har gått ändå. Men när jag även tappat stödet tillsammans med beslutsamheten så går det helt enkelt inte. Det är min teori. Vi har blivit så ihopridna att vi vet exakt var vi har varandra och Aleccis gör nästan allt jobb, till skillnad mot hur det faktiskt var förr. Det är inte dåligt - för vi har aldrig haft så bra resultat som vi haft hittills denna säsong.
     
    Så, hur gör jag nu?
    Min tanke var att hoppa henne idag, därefter hoppträna på tisdag och sedan vankas det tävling till den helgen. Men nu vet jag inte alls var vi står eller har varandra. Jag letar desperat tillbaka, men har också vant mig vid vårt nya "oss", så mycket av det som var en permanent självklarhet förr är något jag måste leta efter, hitta och aktivt tänka på i all hoppning framöver. Därför anmälde jag oss som sagt till en P&J nu i helgen. (Jag anmälde, men det beror på antal starter om vi kan starta pga jobb.) Det blir (oplanerat) mycket hoppning nu dessa båda veckor, men då får det helt enkelt bli det.
     
    Jag har jättesvårt för att lägga över problemen på hästen.
    Det är ju annars standard; hästen levererar inte - låt oss leta och leta tills vi hittar något i dennes kropp, behandla det, träna på som vanligt och invänta nya tiptopresultat. NEJ, jag köper det inte. Det är oansvarigt att lägga över problemen på hästen. Aleccis är inte så känslig rent fysisk men VÄLDIGT känslig psykiskt. Hon läser av energi och känslor väldigt noga och formas därefter. Det gör alla hästar, absolut men av de hästar jag ridit så är Aleccis i en helt annan liga. Hon blir förtvivlad om man blir arg på henne (det har jag lärt mig den hårda vägen). Hon blir stressad jättelätt om man känner att man inte har koll på läget. Hon fattar galopp självmant helt random ur lugn trav om jag råkar tänka ordet. Jag har inga fler exempel på lager just nu, men hon är väldigt känslig och blir alltså ledsen på ett sätt som jag aldrig upplevt en häst bli förut. Och jag vet, att skiter det sig så är det mitt fel. För det är jag som är den av oss som suger. Och det är jag som är den av oss som inte kan göra en sak exakt identisk gång på gång. Det är jag som påverkar henne, oavsett om jag vill det eller inte. Det är hos mig felet sitter. (Kolla bara på våra hittills 3,5 år tillsammans.) Men det är lika oansvarigt att inte kolla upp hästen om det är fysiska fel hos den. (Det var dit jag ville komma hela tiden.) Jag vill inte lägga över ansvaret hos henne, men jag tänker inte ignorera om det är så att det är något jag inte märkt.
     
    Därför är alltså planen att hoppa en hel del i två veckor, där jag har min chans att hitta tillbaka till oss. Är det så att det blir värre eller helt enkelt bara inte känns bättre så ska jag kolla upp henne därefter. Jag tänker mig även en tandläkarkoll utöver veterinärcheck men kanske även besök av ET (tanken slog mig nu att det var rätt länge sedan hon var ute). Jag kan faktiskt ha ridit sönder henne, och det är fakta. (Och jag är inte dummare än att jag kan erkänna det. Hon är ju inte gjord att sitta på, och hoppa hinder. Självinsikt 2.0)
     

    Självdiagnostiserad ADHD

    Jag har ju liiite svårt att behärska mig, koncentrera mig och jag har (milda?) aggressionsproblem. Jag är en känslomänniska som inte blir glad; jag blir överlycklig. Jag blir inte ledsen; jag blir förtvivlad. Jag blir inte arg; jag blir förbannad, osv. Det är sådan jag är. Mycket känslor. Starka känslor. Så visstfan har tanken slagit mig att jag kan ha en släng av någon bokstavskombination.
     
    Men så ville jag åt en bild så jag googlade och hamnade på min gamla ADHD-blogg, haha. Man ska inte skämta om sådant allvarligt och blablabla, men ärligt. När jag bläddrade bland några inlägg så undrar jag... Dessutom har den bloggen åkt på 200.000 visningar - saywhaat?! Och sist jag skrev något var för hundra år sedan. Sjukt egentligen, det där med internet. Bra, dåligt och precis allt däremellan. Står jag, idag,  för varje ord jag skrivit där? Absolut inte. Men då var det min version av min verklighet, och tja, vad ska man säga om det..? Jag vet inte.
     
    Aja, den finns att googla fram för den som önskar. Men egentligen borde jag VERKLIGEN sätta mig och radera hela skiten. Den som känner mig vet dock att jag är en samlare, och jag kan inte göra mig av med saker. Jag vill spara på allt. Så den lär väl finnas kvar tills döden skiljer oss åt. (Men jag borde rensa den värsta skiten.)
     
    Det jag ville ha fram var just denna bild;
     
    Och under hade jag skrivit; "Some day, we'll be fucking awesome!" (Daterat 7 oktober 2012)
     
    Man skulle kunna säga att vi är där nu (med tillfällig dipp). Wow ändå.

    Latoya och godislådan

     
    Hon är en sådan gottegris! Följde gladeligen (även om just skärmdumpen jag tog inte säger samma sak, haha) med in i godislådan för att lastträna. Inte rädd eller något alls. Bara stencool... och lite hungrig ;) Hon gick i och ur typ tjugo gånger, och ganska snart så stod jag kvar där inne och halade bara ur grimskaftet så hon kunde backa, sen bad jag henne gå in igen och så höll vi på så. Tyvärr så fick jag henne inte till att stanna där inne (jag var själv), för hon var inte dummare än att hon fattade vad godiset kom ifrån och gick ut på eget initiativ när jag gick ut, haha. Aja, nästa gång ska jag be någon hjälpa mig och mata henne medan jag stänger om henne. Men så skönt att hon även i denna situation bara följer med helt utan vidare. Psyke som en liten skogsponny. (TRÅÅÅKIIG, hhahaha, inte än, men det lär väl komma, höhö)
     
    Efter lastträningen så red vi och hon var skitpigg idag! Föll in i galopp gång på gång när vi bara skulle trava. Sen galopperade hon fram i skogen på stigen med rötter och skit och "hoppade" (lyfte lite extra och sträckte ut sig lite extra) för att ta sig över ett lite stenigare parti där hon annars hade landat med sina fossingar. Go inställning. Men några hundra meter längre fram så höll vi på att ramla framstupa då hon snubblade rejält över rötterna. Ja, jag hade försökt bromsa regelbundet, men hon är inte så lyhörd på just den hjälpen, haha. Men efter snubblingen så fick jag minsann bryta av på riktigt men tydligare hjälp. Rundan gick finfint annars också. Hon sprang glatt på och vi måste ha slagit personligt rekord runt den skogsturen idag ;) Vroom, sa're!
     
    Ps, följ oss på instagram för bättre uppdatering när bloggen ligger lågt.

    Eksjö-status och lastträning

    I skrivande stund är Eksjö-statusen reservplats 2-6-1-3. Detta innebär att jag är säker på att jag kommer komma med i fredagens 110 och lördagens både 110 och 120, men jag är lite osäker på 120in på fredagen då den går himla trögt. Men skönt ändå att det blir tävling alla dagar som jag har planerat, sedan om det inte blir exakt alla klasser... Äsch, det är inte hela världen.
     
    Imorgon tänkte jag hoppa lite med Aleccis (planen är att rida bra så jag slutar misstro oss och inbillar mig att vi suger och att vi har cancer, hiv, aids, endometrios och massa andra kroniska sjukdomar). Därefter ska jag lastträna Latoya för första gången (hos mig. Vet ju ingenting om tidigare resevanor, mer än att hon åkte b-kortsbil till mig) och se hur hon reagerar. Hon kommer inte åka, men jag planerar att stänga in henne, om hon känns okej med det.
     
    Därefter ska jag, om jag orkar (ehehe, latmask) så borde jag byta däck på både bilen och transporten.

    Tårtfrukost

    En god vän till mig tog sitt körkort idag (WOHOO!!) så jag fick äta tårta till frukost. Sedan dess har jag haft magknip från helvetet, men inget hjälper?! Vad fan gör man mot så ihållande knip? Aja, skönt att dagens jobbpass innehåller mer körning och mindre ut och springande idag då. (Lite tur måste man allt ha!)
     
    Men efter nattens pass så ställde jag klockan tidigt och åkte ut och tog av hästarna sina täcken. Så skönt för dem att få verkligen hela dagens varma, goa soltrålar på kroppen. Underbart. Sedan kunde jag åkte in och sova vidare några timmar. Nu skulle egentligen täckena ha behövt åka på igen pga att jag snart börjar jobba igen, men Ida kunde ta på dem senare så jag är såå tacksam för det. Ju fler timmar nakna desto bättre!
     
    På grund av fikat och att jag därefter behövde steka till lite pannkakor att ha med till jobbet så fanns det ingen tid över till att rida. Klockan har varit mycket hela tiden, men så blir det ibland när arbetspassen skjuts framåt pga att mjölken ska åka längre. Samtidigt som jag inte har något emot det, utan då blir det lite variation på passen. Alltså jag trivs verkligen så himla bra med mitt jobb! I natt tänkte jag verkligen på det när jag körde där på grusvägarna. Det är så mysigt! Jag är ju inte mörkrädd eller så heller, så jag har absolut inga problem med mörka gårdar ute i skogen mitt i natten. Det är 100% bara mysigt och skönt att få jobba alldeles själv.
     
    Nu är det som sagt snart dags för andra passet av fem denna vecka, och jag är lite orolig för mina magsmärtor, men räknar med att de går över med tiden. (Eller? Vad har jag för alternativ alltså. Men jag känner inte igen det alls, och de är intensiva trots att det har gått några timmar nu. Jävla mage! Klart den ska tåla att äta tårta till frukost!)
     
    Kolla in min väldigt kärleksfulla unghäst! Haha, hon ställde sig och mös med Jennie bara rätt som det var igår. Mys!

    Planer är kul

    Vila måndag och tisdag, rida onsdag och torsdag, skor på torsdag, rida i helgen. Sedan börja rulla i ett lite mer schema-aktigt upplägg där hon även ska börja åka regelbundet. That's the plan. Jag tänkte annars börja med det redan nu i veckan, men sen kom jag på att det är bättre att ta det lite lugnt tills hon har fått på bakskor. Därför blir det samma runda och samma sak även onsdag och torsdag, och så borde hon nog få nya skor på torsdag (shit, kom på nu att jag tagit det för givet! Hoppas hovis hinner. Har ju glömt meddela det önskemålet. Ajaj!) Jag ser verkligen fram emot första lilla hoppasset för att få känna hur hon tar sig an uppgiften. Hoppas någon kan följa med och fota/filma med. Det hade varit skoj att se hur det ser ut från marken. :D
     

    Dressyr och BFF

    Jag försökte dressyra med Aleccis idag, och Pärla kände för att hänga med så Latoya fick prova att vara ensam för första gången (hos mig iaf). Hon ropade lite, sprang lite men sedan hörde jag inte av henne mer. (Olycka? Rymt? Betar? Vem vet.) Vi red iaf iväg och red ett helt okej pass. Gud vad skönt det kändes! Det behövde vi.
     
    När vi kom tillbaka så fanns det ingen Latoya där, haha. Hon gnäggade inte, kom inte och tja, jag följde med Aleccis upp när hon gick upp till hagen, för att jag undrade var Latoya var och hur hon skulle reagera. När de såg varandra så gnäggade de och satte av i galopp tills de sågs, luktade på varandra, kliade lite och gick och käkade ur balen. Japp, det luktar BFF's här. Bruna friends forever? Haha, aja, bra förvisso, men Pärla är lite utanför. Men det skärper väl till sig med tiden.
     

    Latoya och Aleccis igår

    Red Latoya igår, samma sväng som sist. Nu verkar det som att hon tröttnar på att gå själv på promenad, för hon stannade och ropade lite i ren unghästanda. Hon är inte direkt känslig, så hon lyssnar inte så bra på varken gas eller broms. Annars gick det dock bra. Hon travar ju t ex när man ber om det, och hon slutar inte trava förrän man ber henne och det är ju en helt okej grund. Men jag tänker dock nästa gång ta med en pisk så jag kan förstärka drivande hjälpen för att minska risken för ev skänkeldövhet. Hon ligger i riskzonen, haha. Eller inte nu kanske, men hon har absolut de tendenserna i och med att hon inte bryr sig om vad man gör där uppe.
     
    Red Aleccis efteråt; skogen, byn och några få varv på voltspår på en äng. Alltså ahahahaha, om folk bara visste hur våra pass ser ut. Det är inte mycket kontroll och Aleccis beställer 70% av turen. Och då bestämmer hon att det är galopp, att det går fortare och fortare och att vi inte ska bromsa när jag vill det. Det är seriöst mycket mindre lydnad än vad man kan tro. Vi tävlar ju ändå aktivt, och då kan det krävas lite lydnad. Men äsch, det är inte så noga. Bara alla är glada och nöjda så är resten oviktiga bagateller.
     

    Lokalt/pay & ride

    I lördags var ju min plan att dressyra med Aleccis. Helst hade jag velat starta lokalt i Sävsjö, men då jag missat att de ens hade lokal hästdressyr där så hamnade jag på reservplats och kom aldrig med. Tänkte som plan B dra till Bråtåkra (SBHS) och rida samma klasser på P&R istället.
     
    Men så blev jag sjuk och tappade allt var dressyrridning heter, plus orkade inte lära mig programmen för jag var så borta i skallen så de gick inte in. Detta tillsammans med en 6-timmars tävlingsresa på fredagen, vilket innebar att jag inte hade hjärta att stoppa in hästen i lådan igen (om ens för en 10-minutersresa) och tävla igen, eller ja "tävla" - men det krävs ju samma förberedelser och så.
     
    Så jag sket i det. Blandade känslor... Jag hade gärna passat på att starta, men inte med de förutsättningarna som vi fick. Hon har ju varit heeelt fantastisk att dressyra - tills jag blev sjuk. Därefter har det inte fungerat alls. När jag inte orkade rida ihop henne så tappade jag all känsla och tajming, så det blev skit och då har jag istället hållit oss på rakare spår inför fredagens hopptävling istället.
     
    Därav att det aldrig blev något bokstavsjagande. Men det kommer fler chanser, och då är jag inte sen att nappa!
     

    Heja Lillis!

    Idag gör Lillis sin lokala dressyrdebut med nya ryttaren! Egentligen skulle deras riktiga debut vara nästa vecka, men han fick rycka in i div III-laget. Så roligt! Jag håller mina tummar och tår för att han ska göra sitt absolut bästa (men så är han ju väldigt jämn och trevlig - samtidigt som han dock är en tittig ungponny, så vad som helst kan ju hända). Hoppas nu det går super!
     
    En rolig detalj är att jag kollade igenom mitt Instagram-flöde igår och började sakna min lille svarta ponny <3 Såg då att vi den 11/4 förra året, dvs imorgon fast för ett år sedan, gjorde vår lokala debut i hoppning över LD/70-cm's hinder. Felfri runda satte han dessutom. Så nu nästan exakt ett år senare gör han sin debut i dressyr. Så roligt! Snart är han minsann fullfjädrad dressyrponny med hela framtiden för sig. Jag är så glad för hans skull! Han är ju dressyrponny ut i vartenda hårstrå, och därför är det så himla roligt att han äntligen får visa sin talang. Bästa Lillisen <3
     

    Varför är det bara sopor som vill bli ridlärare?

    Jag som jävligt (höhö) ambitiös bonnunge som envist försöker höja hinder och matcha prestigenötterna på tävlingar där ute blir lätt provocerad av de som väljer att studera till ridlärare. Det är något som väcker mitt intresse - folk som vill bli ridlärare. Har de en blogg så klickar jag in. För att ALLTID bli så besviken. De studsar runt på sina arma djur och funderar på om de borde prova något nytt - t ex prova att styra hästen med benen. WHOAA! Va? Coolt, att prova något NYTT.
     
    Hahahaha, åh, jag blir knäpp. Det är skogsmullar med travare som får någon jävla idé om att de ska lära hela världen att åka häst. Och sen är vi ju där; ridskoleungarna har ingen aning om vad lodrät sits är, de vet inte vad en korrekt jävla form (dvs MAGMUSKLERNA på hästen ska aktiveras, och det gör man inte genom att dra stackarn i käften) - till slut tappar de intresset för att de inte utvecklas. De som vill utvecklas iaf. Alla vill ju inte det. Och det är också provocerande, haha. Man orkar inte med de ungar som inte har något driv, oavsett intresse. Se till att dröm lite och kämpa på framåt, för fan.
     
    Om ambitiösa ryttare som börjat sin karriär bland drömmar, mål, arbete och framgång sadlar om och lägger denna energi, dessa mål och ambitioner på tuffa småryttare så har vi ett annat utgångsläge. Men visst, vem fan vill gå från tävlingsambitioner till snorungar? Förstår att det inte är så vanligt IRL ;) Fega små ungar som bara ska klaga. Kliv av hästen och mocka arton boxar då, om det är så jävla jobbigt att anstränga sig lite.
     
    Äsch, vi hade löst så jävla många ridskole(ungar)problem om det varit vettigt folk som utbildat nästa generation. Det är jag övertygad om. Vi hade sluppit ridlärare som hänger i ett hörn och är där för att de måste. Dvs de går till jobbet för att ingen annan lär sköta deras jobb om de inte är där. Det finns inget driv, inga ambitioner och inga drömmar och mål. Usch. En skam för ridskolan och hela jävla häst-framtiden, tänker jag att det är.
     
    Men visst, är det ingen som vill bli ridlärare så är problemen ännu större... Så då får de väl utbilda den skit som ändå vill. Jag kan ändå inte låta bli att tycka att det borde sållas bättre! Rena tävlingsresultat behöver inte säga mycket, men du märker på så vis om det är någon som börjat på ett ställe och arbetat framåt till ett annat - ambitioner. Jag vill se mer och större jävla ambitioner.
     
    (Men alla är inte inkompetenta, ointresserade nötter - vi har "K" också. Jag har inte ridit för K, men jag vet att vi nu snackar en helt annan nivå. Vi snackar ambitioner, vi snackar mål, vi snackar fucking pedagogik och vi snackar att lägga en jävla grund att stå på. Länge leve K!)
     
    Haha, krämade på lite för att det blev roligare så. Puss.
     
    Lillis hade kunnat vara ridskolehäst. RIP alla hans kvalitéer, men hurra för vad många ungar som hade älskar honom för den han är. Tjock, glad och väldigt social :D

    De bruna

    Red båda brunisarna igår. Latoya är verkligen så cool! Hon går på framåt, själv, i skogen, genom gegga, bara går. Vi både travade och galopperade också, på helt nya vägar. Imponerande! Det är nästan så jag tröttnar på hur snäll hon är, haha ;) Idag rids hon igen, samma runda. Den tar 50 minuter och är bara i skogen, så vi riskerar inte att möta någon direkt trafik eller ens något folk knappt. Jag vill börja med att ge henne bästa förutsättningarna för att hon ska känna sig trygg, och därför tar vi en sak i taget; först lär vi känna varandra i skogen, och steg två är att beblanda oss med den aktiva byn där man möter både det ena och det andra. Hon är ju faktiskt knappt ens fyra år ännu, och jag vet att det är provocerande när jag skriver så för hon är ju en -12:a så hon ÄR ju faktiskt fyra, men så har inte hennes födelsedatum varit än, så jag kan inte låta bli att påpeka att hon bara är tre ännu, för då kan jag vara lite extra imponerad av henne, hahaha ;D
     
    Skrittade ut Aleccis barbacka i 40 minuter efteråt. Åh, min bästa häst <3 Hon skrittade i hög fart och var supernöjd. Skönt, kände jag också, att låta henne få skrittade lite efter tidigare dags lite längre tävlingsresa. Men fucking jävla skit vad det kliade! Jag blev helt skogstokig och gjorde inget annat än dra naglarna mot insida lår. Hua, höll på att sitta av ett tag för jag inte orkade med allt kliande, men beslöt mig ändå för att sitta kvar.
     
    Idag ska Aleccis joggas runt en sväng i byn och vi lär hålla oss några varv på någon äng också, och Latoya gör exakt samma sak som igår.
     
    Hon rör sig väldigt "rultigt" just nu. Travar gungande, lite som en överviktig ardenner, haha. Men så har jag så pass mycket rutin i alla fall att jag vet hur en häst utan bakskor rör sig, höhö. Hon ömmar inte kraftigt, men man känner att hon inte använder sina bakben/bakhovar optimalt utan ändå påverkas av att de är barfota. Så bakskor hoppas jag hovslagaren har tid att slå på i mitten av nästa vecka när hon ändå skor Aleccis. Tills dess kommer Latoya gå som hon gör nu; några dagar i skogen. Därefter ökar vi vuxenpoängen med byn, sedan vill jag känna på henne på någon äng och därefter planerar jag att börja åka iväg med henne för att kliva över bommar. Hon ska ha hoppat litegrann med ryttare, men det är svårt att veta hur mycket. Därför börjar jag såklart med att bara låta henne galoppera över bommar. Detta sker inte förrän hon har skor runtom.
     
    Från igår

    Resultat Laholm med Aleccis (8/4)

    Jag var lite i valet och kvalet om jag verkligen skulle åka till Laholm eller inte. 2,5-3 timmar enkel väg är lite mer än vad latmasken i mig tycker är rimligt. Eftersom det egentligen vankades meeting, så började tävlingarna klockan 13. Detta gjorde att det mer eller mindre blev som en normal tävling, fast många timmar i bilen och inte riktigt lika många timmar på tävlingen - vilket var skönt! Hade det dessutom varit mycket starter så hade det blivit en väldigt lång dag.
     
    Vi kom dit i väldigt god tid; nästan 1,5 timme innan första start. Skönt med lugn och ro, äta och lära sig anläggningen. Jag visste ju inte exakt hur lång tid det skulle ta att köra, så ville verkligen ha marginalerna på vår sida på alla sätt och vis. Därav att vi såg till att åka tidigt.
     
    Red fram Aleccis och hoppade henne. Hon kändes inte super... På förra tävlingen och även hoppträningen har hon varit väldigt stark och inte riktigt känts som vanligt. På tävlingen nu var det samma tendenser. Jag kan inte förklara men hon kändes konstig, inte prompt att det måste vara fel på henne, men visst slog tanken mig. Mot ett hinder bröt hon dessutom ut, men misstänkte att det var pga dålig ridning. Hon hoppade bättre några språng efter det, men in på banan hade vi inte samma självförtroende som vi annars haft nu hela året. Jag visste inte riktigt var jag hade henne. Vägarna jag tänkt att rida var inte heller lika självklara. Usch, det var lite småjobbigt att rida in när hon inte kändes så klockren som hon brukar....
     
    110 cm A:0/A:0
    Det tog en stund innan vi fick startsignal, men sen red vi iväg. Första kändes bra, mot andra låg hon på så jag gjorde en stor förhållning vilket var skitnära att hon bröt av (vilket inte var med flit och var en stor miss från min sida - trodde inte att hon skulle lyssna), fick inte alls till distansen där vi red på 7 när det skulle vara 6 galoppsprång. Sedan flöt det på bättre. Hon var stark men vi red på rätt antal galoppsprång på resten av distanserna; 4-5a-b, 6-7 och 8-9. Det var 9 hinder i grundomgången. Gick innanför till hinder nummer 10, gick på 5 galoppsprång på distandsen 10-11, hade tänkt att rida innanför start-/målgrejen men märkte att jag inte behövde det då en ryttare tidigare red in på en andraplats när hon red rätt långa vägar. Gick innanför till sista hindret, kombinationen 13a-b. Aleccis kändes bättre där inne, men jag kunde inte vara riktigt så glad och nöjd med henne "som vanligt". Vi red in på förstaplats och vann klassen!
     
     
    När vi skrittade runt och väntade så var jag inte alls glad. Jag var bara orolig. Var det fel på henne, trots allt? Jag bestämde mig för att rida mycket bättre till nästa klass. För tanken slog mig nämligen att hon ju går som bäst när hon verkligen är mellan mina hjälper. Är hon verkligen framför skänkeln, tänkte jag... Bättre ridning, tydligare ridning och bättre balans/stadigare sits. Det var planen.
     
    Dessutom var det en annan stämning och energi på prisutdelningen så då kändes allting mycket bättre. Jag fick mycket beröm för Aleccis då hon är så himla snäll och det blir man alltid glad av <3 Sedan fick hon äta, dricka och vila lite i transporten inför andra klassen. Med ny motivation.
     
     
    Jag red fram henne bättre till andra klassen. Var mån om att hon skulle vara med mer på noterna, men på ett snällt sätt. Ingen tuff ridning alls, men jag red henne även framåt mellan resten av det jag bad henne om. Så hon skulle vara mellan mina hjälper och då framför allt även framför skänkeln.
     
    På framhoppningen kändes hon också bättre. Men hon bara drog! Jag hade inget att säga till om. Så när hon hade stuckit mot hindren en gång så satt jag och höll ihop henne till nästa anridning. Det var ingen bra idé... För jag blev aldrig klar, hon gick emot handen och accepterade inte vad jag ville, så vi kom alldeles för nära, hon försökte hoppa rakt upp men vi rev bakbommen rejält samt stödet. Nästa gång ville hon inte hoppa... Skit. Kom fram andra hållet med mycket tryck och stöd (= bryta mönstret), och hon hoppade. Var mån om att rida henne framåt men även stötta upp och hålla om med benen. Det kändes bättre och de språng vi tog innan vi var klara kändes bra. Men varje jävla stopp tar jag illa vid mig av... Det sitter djupt de där problemen vi hade för något år sedan. Så det kändes inte tiptop men ändå MYCKET bättre än första klassen. Hon var mellan hjälperna och jag visste var jag hade henne. Eller ja, inte helt men bättre än tidigare.
     
    120 cm A:0/A:0
    Båda ryttarna före mig vägrade första gången på fyran och blev uteslutna på femman. Jag tänkte inte mer på det, utan började rida. Ettan kändes bra, hon bjöd friskt mot tvåan och jag hann knappt få in fyra till trean, men hon hann upp. Red bara som vanligt mot fyra och hon stannade?! Förstod inte alls varför. Jag uppfattade inte problemet. Det hände inget bakom, inget ljud som störde, vi kom i bra tempo, tryck och bra väg, hindret var inte tittigt. Jag förstod inte alls varför? Ställde henne framför och kollade noga bakom för att försöka komma på vad som stört oss. Blev inte klokare... Kom igen och hon hoppade, men då hade jag med mig bilden av hur de andra vägrade ut sig på femman så höll om rejält mot det hindret och hon fick gå lite väl stort. Hade med mig känslan av skitanridningen på framridningen där jag höll in, inte blev klar och hon rev kraftigt och inte ville hoppa efter det, så när hon drog mot sexan... så lät jag henne. Tänkte hon kunde taxera själv. Men det gick inte alls, utan vi höll på att gå enormt men hon fick lägga in ett minisprång innan och lyckades inte räcka över. Så vi rev kraftigt igen. Tänkte att hon kunde bli rädd efter det så red på framåt och höll om till nästa. Rev det också. Men därefter hittade jag tillbaka till OSS och vi avslutade med riktigt bra känsla 8a-b och 9. Så jag gick ut från banan med en bra känsla. Trots ett kasst resultat och en kass runda så kändes hon mycket mer som sig själv och just de sista sprången var såå viktiga. Nu vet jag att jag bara red dåligt (för passivt, antar jag) i första klassen och att det blev bättre med bättre ridning men att jag faktiskt måste ta initiativet mot hindren för att vi ska göra bra ifrån oss. 13 fel red vi ihop, och jag hade såklart större förhoppningar än så, men huvudsaken är känslan och den kom tillbaka. Vem kan klaga då?
     
     
    Stoppet stör mig inte nämnvärt. Det är klart att jag gärna hade vetat varför, men det var bara tillfälligheten som spökade. Och det störde även fokuset, plus att jag var rädd att göra om tabben från framhoppningen vilket gjorde att jag istället lät henne gå. I vanliga fall vet man precis varför något blir som det blir; rev pga kom nära, eller hoppa flackt, stopp pga tappad rytm, kommer fel, ofokuserad m.m, m.m, det finns hundra anledningar. Underlaget var väldigt mörkt, och hindren var svart-vita med grind. Jag skulle ha ridit tydligare mot det hindret, men hur skulle jag ha vetat det? Jag red bara som vanligt, och det räckte inte. Det var en runda som gav oss rutin, men jag är sååå glad att det ändå kände så mycket bättre. Nu är jag övertygad om att det inte alls är fel på henne, utan känns det skit så är det SIS (= skit i sadeln) som är problemet.

    Debutturen med Latoya är gjord!

    Jag tänkte ju att Latoya skulle få landa lite först innan det var dags att prova hennes vingar. Lördag, lät bra. För jag är ledig i helgen och ja, idag är det ju tävling så då försvinner hela dagen. Men resan gick bra och hon har upplevts positiv och, ja ärligt talat verkar inte resan ha påverkat henne nämnvärt.
     
    Så efter jobbet igår så kände jag bara att nej, nu kör vi! Jag kunde inte hålla mig. Kunde inte låta bli att få ta den första lilla minituren på hennes rygg. I Kalmar, i onsdags, hann jag nämligen hoppa in på Hööks och köpa mig ett tredelat bett och tyglar, så jag skulle ha en komplett uppsättning utrustning. Så jag klädde på henne Aleccis sadel och gjord, det nya tränset och slängde på en gammal stel förbygel med handtag över manken; safety first tänkte jag, och gav mig ut på min nyimporterade unghäst som jag inte vet något om, haha.
     
    Men vilken fantastisk inställning hon har! Wow, vad imponerad jag blev av henne. Jag tog med henne ner till "banken" (där jag sitter upp på Aleccis), parkerade henne, satt upp, och så påbörjade vi vår lilla tur mot skogen. Hon kollade sig omkring men upplevdes inte alls tittig, utan bara vaken och nyfiken. Det är ju rätt mycket nytt för henne, om man säger så. Hon traskade på med bra bjudning och föll till och med in i trav. Vi skrittade bort till oljetorpet och vände, men sista biten travade jag faktiskt med henne. Så himla snäll häst!
     
    Men visst är hon grön, men det visste jag ju också. Nu har jag ju inte känt på henne så mycket, men jag är övertygad om att hon upplevs grönare "ute" än vad hon hade varit på en inhägnad ridbana/ridhus. Det är ju annorlunda förutsättningar att vara tävlingshäst hos mig. Jag vet ju inte om hon blivit riden ute alls egentligen. (Troligtvis inte något direkt.)
     
    När vi hade vänt så skrittade hon glatt på hemåt igen. Men när vi började närma oss gården så stelnade hon till, lyfte huvudet och jag kände hur hjärtat började slå hejdlöst i hennes unga, vingliga kropp. Hon rörde inte en fena. Det var kvigorna hon såg en bra bit där borta. De stod inte ens vid staketet, utan var borta vid andra änden av sin hage. Jag tittade på annat och besvarade inte hennes energi. Bad om rörelse efter en stund, hon tog ett par kliv men stannde igen. Väntade ut henne och tänkte att jag provar igen men blir hon orolig så sitter jag av. Jag behövde aldrig sitta av, men hon blev lite orolig och började gnägga efter de andra hästarna. Så lite skyndade hon sig sedan bort till stallet, jag satt av och sen gick vi in och tog av alla sakerna igen.
     
    Hon kommer ganska snart ha vant sig vid kor, kvigor och kalvar. För det finns inte så mycket till val, haha. Det är inte så lätt att vara bonnhäst. ;) Nej men ärligt. Hon har skött sig heeelt fantastiskt. Alltså så noll koll och ny, och vi har inte ens gått utanför hagen/stallet, och så bara sitter jag upp och så rider vi. Helt okomplicerat. Den tilliten hon har till människor är fantastisk. Hon, precis som Lillis, är övertygad om att man vill henne väl och det är nog den absolut bästa egenskapen ett ungt, obrukat, djur kan ha. Det är ingen som har varit elak mot henne, och det underlättar verkligen i alla framtida situationer och steg utbildningstrappan.
     
    Hon är ju fyra i år, men hon har fysiskt sett inte fyllt än. Så hon är ju faktiskt bara tre år. Tre år, nytt land, ny kultur, nya dofter, nya energier - nytt allt. Och hon erbjuder mig en liten tur på sin rygg rätt ut i ny mark. Wow, vilken häftig liten häst!
     
    Hon är betydligt sportigare i modellen än Aleccis, och dels är hon ju ung och vinglig. Men det var helt klart annorlunda och sitta på henne, jämfört med Aleccis. Hon var tunnare över ryggen och hade längre hals, med mer resning. Men det allra bästa är att hon upplevs som en häst som ändå har framåtdriv och bjudning, samtidigt som hon inte alls verkar tittig. (Framtida fälttävlanshäst?! Kan jag ha sådan tur?!) Hon kommer ridas lite smått även på lördag och söndag denna vecka, och sedan börjar jag rulla igång med några ridturer varje vecka. I dagsläget är hon barfota bak, men där kommer hon skos nästa gång.
     
     
     

     
    Kolla! När jag kom ut så stod de båda bruna och åt ur det som är kvar av balen. De börjar bli kompisar minsann. Pärla är utanför, men hon har sig själv att skylla. Hon vet inte hur hon ska bete sig (hon är ju en fd väldigt, väldigt ranglåg häst som uppenbarligen tröttnat på det), så hon är typ rädd för Latoya (iaf inne) och hotar henne regelbundet - helt obefogat! Så ja, det lägger sig antagligen när de vet var de har varandra. Aleccis är ju en kanonledarhäst. Trygg i sig själv, rak och tydlig, men inte elak. Snäll men rättvis.

    Eksjö-status

    Jag (och min älskade, fantastiska häst) har kommit med söndagens nationella 120-klass på Eksjös tävlingar. Hua, jag känner mig lite höjdrädd men ser med skräckblandad förtjusning fram emot trekombination. För ja, jag vill fan att det ska vara med en trekombination. På söndagen var/är det bara tänkt att vi ska starta en klass, oavsett om vi skulle lyckas komma med i resten av de klasserna som jag önskar.
     
    110 och 120 både på fredagen och lördagen är ju planen. TDB säger att vi har reservplatsnummer 4-10, lite olika. Jag är försiktigt optimistisk men håller tummarna stenhårt att vi kommer med. Gör vi inte det, så starter vi helt enkelt en nationell 120 på söndagen och nöjer oss med det. Fälttävlansstarten, som var plan b, skjuter vi fram.
     

    Hej hej hej hej hej, hemskt mycket hej

    Tisdag sist jag öppnade min topphemliga dagbok. Och så var det torsdag. Nej, den är inte så jävla topphemlig, även om vissa verkligen tror (eller typ försöker) att den är det. Min lilla träningskompis. Den där ponnymamman som jag aldrig fick. De där ponnysyskonen med varsin tjock b-ponny med varsitt mål att ta sig till OS. Jag fick aldrig några sådana heller. Någon måste man ju älta sin skit med, och någon måste ju lyssna på allt skryt. Det är här han kommer in, min lilla bloggkompis.
     
    Jag mår bättre. Tjock i näsan. Förstår inte riktigt logiken för täppt är det, men jag är inte supersnorig som man ju då kan tänka sig att det borde vara. Helt plötsligt ser jag nässprayreklamen framför mig och hur sprayen öppnar upp de heliga gångarna i näsan som då uppenbarligen även är svullna. Well, så kan det kanske vara.
     
    Sedan sist har det faktiskt hänt lite grejer, så jag har information att uppdatera om. Men eftersom jag ska iväg hela morgondagen är det bättre att potionera ut skiten istället för att dra allt nu. Första delen är dock lika bra att börja med.
     
    Direkt efter jobbet igår så drog jag till Kalmar för att se föreställingen med Nour El Refai. En komisk depression. Wow, så bra den kvinnan är! Över förväntan! Hon är inte bara ett proffs på det hon gör, utan det var även väldigt djupt och gripande mellan skratten. Så nyttigt. Och så viktigt. Mycket viktiga saker som jag är övertygad om att vi alla i publiken kunde relatera till eller kan stoppa in för framtida inputs i våra liv. Heja Nour!
     
    Direkt när det var slut åkte jag raka vägen till stallet, fyllde på vatten och åkte sedan in till sängen. Jag hade ju en ny arbetsdag framför mig. Inte optimalt på något vis, men vill man gå på föreställningar och leka kulturtant (eller nåt haha) så får man fan pussla så gott det går.
     

    Hoppträningstisdag

    Idag är det hoppträning igen! Jag är fortfarande sjuk men betydligt bättre och tänker självklart vara med och träna. Eftersom jag försökt rädda situationen med en stark häst genom att backa av, så tänker jag verkligen försöka tänka på mina anridningar och absolut inte backa av. Jag vill ju inte att det ska komma omedvetet, utan det är ju bättre att rida på framåt.
     
    Innan hoppträningen är det vila som gäller. Det är fan dags att bli frisk nu. Jag är så trött på denna jävla skit!
     
    Lillis

    Träningstankar om Latoya

    Jag vet ju ingenting om Latoya egentligen, mer än att hon är inriden, och har hoppat lite grann under ryttare. Men jag utgår från att hon typ inte kan någonting alls, och vi börjar helt från början. Även om vi börjar från början så vill jag såklart börja "hoppa" (kliva över bommar) henne så snart som möjligt.
     
    En fyraåring som är i fas för sin ålder går 100 cm, så tanken är att matcha henne mot 100 cm's-hinder "så fort som möjligt". Skynda långsamt, men målinriktat. Det hade varit roligt att få henne att gå med andra fyraåringar i deras klasser (om jag läst rätt så får hon gå championat men inte breeders) till hösten. Men allt hänger såklart på henne.
     
    Då sitter jag här med en fyraåring igen. En fyraåring som bara får göra en start/dag enligt TR. Men folk verkar fan inte ta den regeln på allvar! Jag har sett flera (både ponnyer och storhästar) som startat två klasser/dag hela året som fyraåringar. Det är ju för deras skulle de bara får göra en start. Lokalt iaf. P&J är ju skitsamma, det är ju inte samma dryga väntan mellan klasserna där utan mer in och hoppa, ut en liten stund och in och hoppa igen. Jag tänker se mig om efter potentiella P&Jer så snart som möjligt. Ju tidigare hon får komma ut och få rutin, desto bättre. Dessutom finns ju alla höjder att välja på, så det finns alltid något som passar. Lokalt passar jag nog på att ta med henne på när det arrangeras lokala små hopptävlingar i närheten. Men det gäller ju att det klaffar med jobbhelger och Aleccis tävlingshelger.
     
    Det blir kul med en unghäst att matcha mot framtida tävlingar.
     
     
     

    Latoya

    Säg hej till Latoya! Latoya är en estnisk sporthäst på ca 160 cm som bara är fyra år gammal. Hon verkar jättesnäll och lugn men i gott skick trots en lång resa. Mina hästar var väldigt snälla mot henne och de sprang nästan inget. Latoya pep till när de nosade, men annars hände absolut ingenting. Det var ett väldigt lugnt ihopsläpp med andra ord.
     
    Jag köpte Latoya av uppfödaren, och vi hade kontakt när hon påbörjade sin resa och vi har även haft kontakt nu ikväll när Latoya har kommit fram och fått träffa sina nya kompisar. Min plan är att låta henne bo in sig och inte direkt göra något speciellt med henne (mer än att lära känna henne) förrän till helgen. Först då funderar jag på att ta premiärturen på hennes rygg, om allt känns bra.
     
     
     
     
     
     

     
     

    Resultat Värnamo cup, deltävling tre, finalen (2/4)

    Jag kan inte skriva om dagen utan att påpeka hur riktigt, riktigt skitdåligt jag mådde. Jag vaknade dock innan klockan men det tog en liten stund att komma ut från lägenheten med några vändor till toaletten. Hostade tills jag kräktes. Underbart. Tog en slurk slemlösande hostmedicin, bunkrade upp med alvedon, starka halstabletter, nässpray och snytpapper. En halvliter nyponsoppa fick jag också med mig, men fick inte ner något förrän i bilen. Bra start på dagen... Eller inte. Hämtade upp Ebba och sedan åkte vi till stallet. Kopplade släpet och fick sitta och vila lite sen. Packade och fick vila igen medan Ebba tog hand om borstningen. Lastade och åkte sedan mot Värnamo för tävling.
     
    Banan kändes okej. Vi tog ut Aleccis och planen var följande: Eftersom jag inte kommer orka rida fram enligt konstens alla regler så skrittade jag fram henne väldigt länge och galopperade ett par varv i båda varven innan vi hoppade fram. Ingen lydnadsridning, men så att hon ändå få chans att komma igång i kroppen. Skritt är ju enastående på många sätt. Hoppade fram ett hinder i taget med vilopaus mellan. Hon kändes fin! Var med mig, låg kvar och kändes super. Tills vi tog näst sista språnget - då tog hon bettet och stack! Tog ett språng till och fick hålla i rätt duktigt för att hon inte skulle krypa nära och hoppa helikopterhopp som det lätt blir när hästen drar mot hindret. Det där fina övergick till stark och laddad när hon kommit igång och blivit varm i kläderna.
     
    105 cm A:0/A:0
    Hon låg på och var stark. Trodde inte att min plan skulle hålla då hon var så himla stark (plus att jag är sjuk), men jag hann få med henne runt till kombinationen, hann få henne rak, men trodde jag satte för dåligt med tryck i henne till sista hindret, men vi fick med oss alla benen över och i mål efter en felfri runda som även ledde till vinst!
     
     
    Var sjukt slut efter detta och försökte vila på läktaren medan de byggde om banan. Men jag lyckades faktiskt få i mig en korv med bröd och blev skitglad, haha. Näring behövs. Efter halva korv nummer två så vände det sig dock i magen igen, men jag fick behålla dem, phu.
     
    Gjorde sedan ett nytt försök med att ta ut hästen och red fram på samma sätt som tidigare. Började dock verkligen tvivla nu. Skulle jag orka? Var det en bra idé? På framhoppningen satt jag sedan och funderade: "hur dåligt ska jag må innan jag ger upp? Var går gränsen?" Men sen sköt jag bort tankarna. Det var ju så nära innan vi var klara för idag. Fullt fokus i 2 minuter, och sedan klara. Hoppade fram. Hon var lite... konstig. Gick rakt på hindret, men hoppade rejält åt höger, nästan så knät drog i stödet. Gång på gång. Provade att hålla om med mer högerskänkel för att få henne att hoppa rakt. Men då slängde hon sig istället och tog allt som gas. Lyckades dock få henne att hoppa lite rakare till slut.
     
    Banan var väl okej. Inte så svår byggd med fristående etta, tvåa, linje tre-fyr, kombination fem a-b, båge sex till sju, diagonal åtta och därefter typ exakt samma omhoppning som i Växjös 115. Den där sjuan var det som skulle bli vår största svårighet i grundomgången. Den stod diagonalt, ganska nära väggen vilket gör att Aleccis vill vända i luften innan hon fullföljt språnget och då river vi. Så planen var att vara noga med att verkligen få henne att hoppa rakt över framför allt det hindret. I omhoppningen sedan tänkte jag inte gå helt innanför till kombinationen, utan jag gick ett snäpp in bland hindren som stod längre ifrån. När vi kollade på en handfull ekipage innan det var dags att hämta och rida Aleccis så red ett ekipage helt innanför till kombinationen. "Fan, då måste jag också rida där", sa jag. Och menade det. För jag hade inte tänkt att rida innanför, men vinst är det enda som räknas... Alltså vi rev ju bort oss i andra omgången, så jag sa till mig själv att vi måste vinna. Vi låg på andra plats i cupen ändå, men bakom oss var det rätt tight i tabellen. Så ja, vinst var det som gällde. Och skulle vi vinna så var det till att ta samma väg.
     
    115 cm A:0/A:0 (Värnamo cup, deltävling 3 - finalen)
    Aleccis var så himla stark! Hon nöffade och låg på järnet. La in extrasprång lite här och där. Det är generellt inte önskvärt men det var inte slumpen att jag gjorde så. När hon blir så himla stark och ligger i handen blir hon också framtung och det är svårt att få höjd i sprången. Så genom att hålla i henne försökte jag "vinna tid" så hon skulle hinna uppfatta och läsa av hindren och få henne tillräckligt på baken för att kunna hoppa. Från åttan, som var sista i grunden till nian som var första i omhoppningen så var det fem galoppsprång. Valet var att gå på fyra och inte hinna svänga effektivt direkt efter, eller gå på fem och hinna svänga. Det blev inget av alternativen då hon flög iväg och jag hade inte hunnit svänga om jag inte hann få tillbaka henne så vi råkade gå på sex. Men då han vi mycket riktigt svänga också. Gick lite väl diagonalt och flackt på tian med klonk - den låg tack och lov kvar. Försökte sedan sätta den tighta vägen till kombinationen. Klonk igen men återigen låg bommarna kvar, phu! Lite tur ska man också ha! Oxer som var hinder tolv, mot räcke, hinder tretton och där fick jag ta rätt mycket i henne för att få henne att vänta. Det var ingen bra eller snygg runda, men vi lyckades sätta nollan och vi lyckades rida ihop till vinst!
     
     
    Hon har fantastiskt självförtroende nu och framför allt i Värnamo där vi i stort sett bara har bra rundor och bra resultat med oss i år. Så man kan säga att jag bara ridit på hennes självförtroende denna dag. Och på envisheten. Fy fan vad dålig jag var när vi var klara. Usch. Lyckades köra hem och började packa ur, men när jag packat ur halvvägs fick jag sitta och vila länge innan jag orkade ta tag i det sista. När jag äntligen kunde ta mig hem efter avslutad tävlingsdag var jag fan inte katig. Herregud. Egentligen var jag för dålig för att tävla, men det gick ju att ta sig igenom den tävlingsdagen också.
     
    Vad gäller cupen så knep vi samma poäng som ledaren, men (vi gissar) att hon vann då de tagit poäng i alla deltävlingar. Så en andraplats och 2000 kr lyckades vi rida ihop.
     
     

    Nu är hon på väg!

    Än så länge har allt gått bra; det gick bra att lasta och min nya häst har påbörjat sin livs resa! Imorgon landar hon hos mig. Wow, nu är det nära!
     
     

    När vindarna viskar hennes namn

    Orkar inte ens uppdatera. Men hästen är i en klass för sig. ❤ Dert är den korta versionen. 

    Första filmerna!

    Åh, jag fick de första filmerna skickade till mig igår! Ja, alltså på nya hästen. Jag har ju bara sett en annonsbild och två bilder i ett mail. Men nu fick jag se film från longering över hinder och även när hon blir riden. Och jag blev inte besviken. Jag är försiktigt med att förvänta mig saker och ting, men jag är samtidigt övertygad om att det inte är så noga hur det känns vid "första ögonkastet" då man växer ihop och både häst och ryttare vänjer sig och anpassar sig efter varandra, även om det är min uppgift att göra det, så är ju båda individer.
     
    Men ändå är det skönt att jag inte kände "oj" typ som med den förra jag såg. Fast... "oj" kan jag ju fortfarande känna, när hon lastas ur hemma sen. Hon såg så liten ut, haha. Lilla plutten :D
     
     

    Tävlingstankar

    Jag har slopat alla förväntningar (så heter det i alla fall. I verkligenheten lär jag bli sjukt besiken...) inför dagens tävling. Jag kommer inte kunna rida ihop henne, jag kommer inte orka hålla om henne en hel bana - och än mindre två! Jag kommer säkert inte ens orka rida fram henne egentligen... Så vi kommer inte göra några tiptop-resultat idag. Det är helt omöjligt, och så jävla surt.
     
    Det är finalen av cupen och eftersom jag rev bort oss så klumpigt i andra omgången så måste vi leverera för att ta pallplats. Egentligen är jag för sjuk för att åka, men som den tävlingsjävel jag är så tänker jag fan inte ge bort något!
     
    Planen idag är att verkligen försöka, men jag måste respektera min (urkassa) dagsform. :(
     

    Jag vill bara checka ut

    Nu kommer ett till gnäll-inlägg.
     
    Jag har så äckligt jävla ont i hela kroppen. Varenda muskel i och omkring magen och ryggen är otäckt skumma. Så förskräckligt ont. Att hosta får mig att vilja falla död ner. På tal om hosta så höll jag på att hosta ur mina inälvor tidigt i morse. Strax innan jag skulle till jobbet. Jag kände verkligen att spyr jag så kan jag inte jobba och jag MÅSTE kunna jobba. Har haft en tung och tuff dag på jobbet, dels då jag är sjukare än vad jag borde vara för att jobba. Men tror ni inte jag mötte en idiot som håller innerkurva på grusväg, dessutom helt utan reaktionsförmåga och är på väg rakt mot mig så jag håller min kant så mycket jag bara kan - och kanten bär inte! (vår</3) Skar ner och satte mig i diket. Idioten stannade inte ens! Fick vänta en timme drygt på tungbärgare och sedan tog det en kvart att dra upp mig = 1,5 timme sen.
     
    Lyckades mitt i min fantastiska jobbdag upptäcka att det håller på att skita sig rejält dessutom... Behöver ta ut rätt mycket Euro för att betala transportören när hästen anländer. Har fått info om att det går att göra det i automaten. Ger det ett försök igår - gick inte. "Det går att göra det på Forex i Nässjö". Del 2; det finns inget jävla Forex i Nässjö. Ringer Forex som meddelar att närmsta Forex finns i Jönköping eller Växjö. Del 2: öppet till kl 18. Det tar en timme till Jönköping. SA JAG ATT JAG BLEV STÅENDE I ETT JÄVLA DIKE I 1,5 TIMME?! Räknar på klockan och känner att 1. det blir inte roligt att försöka hinna 2. jag ORKAR fysiskt inte att köra tur och retur till Jönköping precis efter jobbet för ett enda ärende - men har jag något val 3. Kommer jag ens hinna... Glömde bort vilka länder som finns med i EU (typ) men kom på det precis när mor svarade i sin telefon. Så min uppgivna sista utväg gick åt helvete redan innan jag öppnat käften. (Note to self; Norge har inte Euro. Alltså jävla hjärna till att inte fungera i detta skick...) Men! Så uppenbarade sig världens tajming när 1. Mor har ärende till Jönköping imorgon och hade planerat att åka dit just imorgon. Och 2. Forex har öppet imorgon. Alltså, YES jag tror fan jag ska köpa en lott. Och så ska jag (försöka) bli bättre på att ta tag i saker i god tid framöver.
     
    Lyckades nätt och jämt ta mig hem efter avslutat pass och stöp direkt i säng. Sov som en grisjävel i 45 minuter och hela kroppen skrek NEJ FÖR HELVETE när klockan ringde klockan 18. Ont, ont, ont så jävla förbannat ont. Men Aleccis MÅSTE rida. Om jag så dör på kuppen. Jag vill rida henne, men jag orkade inte, kunde inte och det kändes som ett projekt svårare än att rädda världen. Men jag tog mig upp. Med någon variant av helikopterfylla tillsammans med en påkörd kropp. Åkte ut. Ville egentligen bara gråta och dö lite.
     
    Lyckades rida en sväng, typ en halvtimme. Gjorde det allra viktigaste inför imorgon och åkte sedan in igen. Jag har mått så illa att jag inte haft någon matlust, så tog bara en kopp te innan jobbet. Tog med mig smörgåsar och en halv portion kyckling med ris. Har inte velat äta vid de tider jag brukat äta, men försökte verkligen stopp i mig lite på mejeriet innan jag åkte hem. Halva den portionen. Så en kopp te och en kvarts portion mat. Slängde ihop (fast det räknar knappt) nyposoppa när jag kom hem. 2l. Planen är att hälla i mig så mycket som möjligt nu ikväll (men det går trögt) och att ha klar tills imorgon för att hälla i mig lite innan tävlingen.
     
    Men egentligen vill jag fan bara checka ut. Ut från livet. (Hejhej klenis.)
     
    Fuck you livet, jag hatar dig.
     
     

    RSS 2.0