• START
  • OM MIG
  • ALECCIS
  • PÄRLA
  • LILLIS
  • På dåligt humör

    Jag har hur länge som helst nu tänkt att göra en sådan där "fusk-lasagne", för vi har inte rört spisen på några veckor - igen. Bara skräpmat varje dag. Så efter dagens ridpass tog jag tag i detta och började på. Men några minuter senare var det grädde över HELA jävla spisen och halva golvet. Jättekul. Klockan går och snart ska jag jobba med, så stress, förbannad och MAAAH - varför kunde jag inte bara åkt till McDonalds, favoritpizzerian eller Sibylla idag också? Fan ta matlagning.
     
    Igår gick Aleccis och Lill en jogg i skogen och byn där Lillis uppfödare (uppfödares dotter mer exakt) red Lill. Men nästa gång ska hon ta Pärla.
     
    Red i alla fall dressyr med Aleccis idag. Bara henne. Det gick okej, eller med tanke på att kraven är sänkta så gick det bra. Hon är pigg och ligger på som fan, så hon är stark och exploderar iväg så fort hon får eftergift. Jag red i alla fall igenom programmen (med noll, noll, noll krav - bara för att jag skulle lära mig det). Sen tränade vi på eftergifter och sådär på en volt i slutet. Då blev hon faktiskt fin! Sen red vi hem.
     
     

    Kärlek till min häst

    I söndags, och måndags, rann tårarna okontrollerat. Igår hade jag lust att gråta igen - men av en helt annan anledning. Min häst är så jävla BRA. Och vi verkar, som jag nämnt, helt tillbaka till där vi var innan söndagens krasch. <3 Så en lättnadens tår blinkade jag bort medan jag klädde av henne och gjorde oss redo för att åka hem.
     
    Men, när vi ändå är inne på dessa känslor - det finns en betydligt större lip-varning på det jag ska komma till nu.
     
    Min mor och hennes sambo "E" har följt med mig på några tävlingar; Värnamo i våras, fälttävlanstävlingarna i Boxholm och Udden, samt var de även med i Kalmar i söndags. E har studerat till massör (dock för människor, men kropp som kropp!) och han står och masserar Aleccis så fort han får tillfälle - haha, lyx! Aleccis är såå bortskämd och står och sover. Men E är även grymt imponerad av Aleccis - han säger gång på gång att hon är en soldat. "Hon vet när hon ska vila, och vet när hon ska arbeta". Hon halvsover ju även utan massage, och är helt genomtrygg och stressar inte upp sig det minsta mellan klassera - eller direkt när man står still så är hon helt avkopplad. Men när man ska rida så ger hon fullt. Som en soldat.
     
    Och inte nog med att hon har en soldats arbetsmoral; hon har nu även visat mig vilken krigare hon verklige är! Hon är rädd om sig och vill ogärna riva, älskar att hoppa men vill för sitt liv inte göra sig illa. Ändå utsatte jag henne för den skit jag råkade göra - men det verkade inte ha spelat så stor roll, konstigt nog. Hon är väldigt "lättkränkt" och känslig, men misstaget verkar inte ha gjort henne illa, vilket verkligen är så skumt. Hon bara ställer upp som det aldrig har hänt, litar på mig och kör - hon är verkligen min soldat.
     
    Nu har jag haft Aleccis i 3,5 år snart men det var ändå relativt nyligen tanken slog mig att hon är min drömhäst. Hon har precis alla de sidor jag önskar hos min drömhäst; pigg att rida (kanske lite för svår för mig ibland dock, haha, med det är en bagatell), älskar att hoppa, världens smidigaste (väluppfostrad från början) i precis alla, alla situationer. Går som tåget och passar även till fälttävlan - som varit lite av en dröm för mig. Det kanske inte är så stora krav direkt, men helheten, det jag inte kan sätta ord på, är p-e-r-f-e-k-t-i-o-n. Hon är verkligen en stjärna. Och jag älskar henne så mycket.
     
     

    Tillbaka på banan?

    Efter jag hoppade med Aleccis sist så var jag och Ida ute med Lillis och Pärla i två timmar. Mycket galopp! Sen såg Lillis en sten och tappade en sko, haha! Slog på den innan han fick traska ut i hagen igen när vi kom tillbaka.
     
    Dagen därefter hann jag bara rida Aleccis - vi tog en jogg runt byn och red igenom ett av dressyrprogrammen. Men jag struntade i att hon var ostadig och slog sig fri och sådär. Så oviktigt. Jag har fått perspektiv genom kraschen - tack vare den, vet jag vad som är viktigt för mig och vad vi ska backa av lite på. Dressyren tar vi oss bara igenom där vi är - med noll krav och förväntningar. Sedan tränar vi hela vintern istället för att sikta mot H100-programmen nästa år. Med gott om tid på oss, och inga jävla prestationsförväntningar så långt ögat kan se.
     
    Igår hoppade jag med Aleccis igen. Som synes på filmen från i måndags så var hon lugn, och för det mesta lyckades jag hålla oss ganska balanserade och jämna. Igår var det värre, haha! Aleccis var mycket piggare, var studsig, och svår att "hålla från hindren". Hon liksom drog till dem i sidled så vi fick inte så bra anridningar emellanåt. Kollade jag på ett hinder, så gick det dit. Jag tänkte att om det kändes bra kunde vi ta några språng på 115, möjligtvis 120. Så jag tog tre hål upp, och hoppade en bana av hindren. Då var ju hindren ändå relativt höga, så jag satte en del tryck i henne, men stöttade upp och hon hoppade kanon! Så jävla fin! Oxern kändes ganska stor, och jao, när vi var klara och hade skrittat av mätte jag hindren. Inte konstigt den kändes stor för bakbommen var visst 125. Även ett annat räcke var 125. Resten av de tre hindren var 120. Så jao, nu verkar vi vara på banan igen! Och hon (och jag) kändes precis som vanligt (vilket rätt uppenbart - för annars hade jag inte höjt upp så). Jag söker med ljus och lykta en P&J i helgen, men det ser väldigt dåligt ut med det, tyvärr. Jag kan nämligen inte åka så långt då jag även jobbar och måste hinna hem till vettig tid.
     
    Efter A red jag Pärla barbacka och sedan Lillis en sväng också. Pärla var mystanten herself (och jag blir fortfarande impad över hur "ihopridna" vi är. Wow, jag styr henne och varje övergång med mina tankar <3) Lillis var piggelin!
     
    Idag ska vi dressyra, tänkte jag. Jag kan bara det ena av de båda programmen vi ska rida nästa helg, så det kanske är dags att försöka lära sig även det andra - och INTE blanda ihop dem. Det är jag nämligen rädd för att göra... De båda små ska också gå.
     

    At least we stole the show

    Jag vaknade av mig själv (inte så bra med tanke på att jag ska jobba natt sen, men jag hinner vila innan dess - problem solved), och det tog inte lång tid förrän jag var tillbaka i gårdagens känslor med tårarna rinnandes igen.
     
    Min plan bestämde jag redan igår på hemvägen; hoppa mycket denna vecka. Inte mycket som i hundra miljoner språng - eller jo, men utdraget på lite hoppning, många dagar. Typ hoppning varannan dag, med start på tisdag. Jogg idag.
     
    Men när jag rörde mig runt i lägenheten och ältade all skit från igår plus att det ändå var gott väder - så bestämde jag mig för att NEJ, vi ska hoppa IDAG. JAG måste hoppa IDAG. Jag kommer bara göra en ännu större grej av det annars, om jag ska vänta en hel dag till och det kommer dra ner hela mig ännu djupare än vi redan är.
     
    Jag fick världens bästa kommentar av världens bästa Evelina, som innehöll bland annat detta stycke; "Pether sa att ja, nu har ni verkligen ruckat på självförtroendet ni byggt upp, men fortfarande kvarstår det faktum att hästen har fler bra språng i kroppen än dåliga, och mängdträning är en av de saker som hästar faktiskt minns. Hon kommer att minnas den här olyckan, men DU får inte göra det. Hon har fortfarande fler bra än dåliga språng i kroppen, och det kan en häst relatera till, även om det blev fel nu."
     
    Åh, vad det satt bra! Jag vet exakt vad jag hade sagt om det hände någon av min elever; gör ingen grej av det, låtsas som det aldrig hänt osv. Inställning är A och O. Men nu har jag precis gjort tvärtom! Dags att ta tag i detta innan det blir ett problem på riktigt!
     
    Jag kom dessutom på att det var höstlov (jävla tur jag har!), så Ida kunde följa med! Vi lastade Aleccis och åkte för att hoppa med henne.
     
    Plan: hoppa lågt, hoppa fler hinder i följd lågt, höja successivt och rulla på samma hinder/lilla "bana".
    Verkligheten: genomförde detta till punkt och pricka.
     
    Började med att hoppa ett knähögt räcke några gånger. Kom därefter på hindren som var, i följd. La på några till och hoppade samtliga hinder snäppet högre. Det var då, när vi styrde mot planket första gången som JAG kände att det är JAG som fått större smäll mentalt än jag trott. Jag som inte är varken rädd för att slå mig eller rädd för att göra bort mig - men jag är rädd för att bli rädd. Två galoppsprång innan hann jag känna den där tveksamma känslan "hur kommer det gå, är det dags att hålla i sig?" typ. Men Aleccis tuffade på, och ju fler hinder vi hoppade desto bättre och bättre kändes det. Någon gång red jag slarvigt mot hindret så vi inte kom riktigt rakt (dåligt!), och det var faktiskt enda gången som Aleccis blev lite frågande men annars klippte hon allt utan minsta tvekan. Det kändes riktigt bra till 100 ungefär, så jag bad Ida lägga upp hindren på 110 (min plan var att inte hoppa högre än 110, men hoppa 110 om det kändes bra - för där har vi fortfarande själförtroende). Vi tog hindren på samma "bana", och Aleccis tyckte det var så himla roligt - jag också! Tog plank - oxer två extra gånger efter avslutad bana. Det kändes inte riktigt "som vanligt"/som om kraschen aldrig hänt - men det kändes BRA. Bättre än jag trodde det skulle göra!
     
    Jag tänkte även tillbaka på hur vi tog oss igenom alla vägringar och skit tidigare - och det som verkligen gjorde skillnad var stöd i yttertygeln och underhållande skänklar (vilket med tiden båda dessa delar inte alls är lika aktiva längre, då vi ridit ihop oss mer och ja, fått det där självförtroendet). Så därför har jag varit extra noga med denna ridning idag, för säkerhets skull. Dessutom brukar jag inte försöka rida Aleccis "på tygeln" med pelhambettet då jag tycker att det bettet är lite "orättvist", så jag har med flit ridit henne mycket mer öppen när vi ridit fram inför hoppträning/-tävling. Däremot skulle ju min ridning idag bygga på mer stöd, och för att göra för stor skillnad med eller utan hinder, så red jag även fram henne med mer stöd idag.
     

     
     
     
    Totalen antal språng blev väl fler än jag tänkt, men det kändes precis lagom. Samtliga är med på filmen nedan. Jag kommer efter i vissa språng och det är jag ganska säker på att det har att göra med det stöd jag vill ge henne. Jag blir för långsam helt enkelt, plus att jag vill sitta väldigt upprätt ifall hon skulle vägra.
     
    Jag tar gärna emot konstruktiv kritik och tankar - det finns alltid andra sidor att se saker ifrån och man kan alltid göra saker bättre.
     

    Kalmar med Aleccis // självförtroendemord

    Jag kan inte sluta gråta. Jag har gjort min häst så illa idag... Vi är djupt skadade just nu, och det gör mig helt förtvivlad.
     
     
    Det vände så fort. Började himla bra med kanonuppladdning (jag hade både sovit länge och ätit ordentligt), trevligt höstväder, häpnadsväckande anläggning (med möjligtvis någon invändning mot underlaget, men i dessa klasser dög det - så katastrof skulle jag inte kalla det) och min lika fantastisk häst som vanligt. Jag gick banan och hade stenkoll på den med alla distanser och hinder. Efter ordentlig framskrittning var jag noga med att rida lugnt, med låga händer. Det kändes verkligen riktigt, riktigt lovande! Hon var lugn (tills vi hade hinder framför oss) och reglerbar.
     
    115 cm A:0/A:0
    Aleccis var taggad, men fortfarande reglerbar, och känslan vi hade var riktigt bra. Ettan var en oxer på kvartslinjen, tvåan ett räcke snett igenom mot bruten linje, sex språng, mot räcke ställd mot utgången. Många rev det räcket, så jag var noga med att räta upp mig ordentligt innan det. Bestämde mig för att inte plocka ner henne dock, men det råkade jag göra ändå. Tack vare sitsen fick hon plats ändå. Inga problem alls, utan vi flöt på bra på den distansen. Jag behövde inte göra någon förhållning ens. Tillbakasväng diagonalt över fyrans oxer, bruten linje åtta galoppsprång med lite tillbaka de sista galoppsprången mot femman som var ett räcke. Runt halva ridhuset och över sjätte hindret, en trippelbarr ställd på medellinjen diagonalt ner mot utgången. Kombination räcke-oxer ställd på kvartslinjen, kom ganska snabbt då det stod relativt nära kortsidan. Sju galopsprång där jag fick hålla lite, på bruten linje till räcke med vattenmatta. - Så långt var det, återigen, riktigt bra. Bra flyt och tempo, bra språng och superkänsla! Sedan gjorde jag en sådan där tabbe som är helt ... ÅÅH, alla ord jag väljer är för "grova" med tanke på vad jag gjorde för misstag senare! Men ja, jag glömde helt enkelt bort banan. Jag var för "snabb" i huvudet och tänkte att omhoppningens nästa hinder skulle komma nu. Men det var en linje först; räcke till oxer på sex galoppsprång längs långsidan. Kom på det när jag var i höjd med räcket, och ba; "nej, fan" osv. Gjorde en volt och red sedan omhoppningen. Linjen var bra, men jag hade tappat fokus och red väldigt slarvigt över de kommande räckena där jag tog de tightaste vägarna man kunde välja - båda rev vi med bak. Vände runt och avslutade med ett bra språng över oxern. 0+12 fel, och sjukt förvånande att vi lyckades komma 6a med det resultatet, men det gjorde vi.
     
    Vi skrattade gott åt att det var minsann Aleccis placering och inte min, för jag hade definitivt inte gjort mig förtjänt av den. Aleccis är helt fantastisk! <3
     
    Gick sedan banan till 120 och jag tyckte att den gav ett bra intryck. Ganska inbjudande byggt med plats mellan hindren (vilket jag föredrar). Två kombinationer med ett galoppsprång i, några distanser men även fristående hinder. Inte supermaxat, men inte heller mesigt byggt. Det kunde verkligen vara en bana där vi hade kunnat göra bra ifrån oss på!
     
    Red fram, hoppade fram. Tyckte att det höll på att bli stresskänsla på framhoppningen då folk först höjde till 125-130, sen ner på 1m och sen stannade hindren på 110. Då kände jag att jag får väl helt enkelt ta alla språng jag önskar där istället. Skitsamma, liksom. Men sen blev det bättre struktur och vi kunde rulla över ett par 120-språng. Aleccis var pigg, glad och det skulle inte finnas något i världen som kunde stoppa oss. Typ så. Vi gick från framhoppningen med gott självförtroende.
     
    120 cm A:0
    Det började bra. Hon var fortsatt pigg och låg på. Hoppade ettan, men jag tyckte hon sprang ifrån mig lite så jag tog en förhållning för att ha kontroll på henne, mig, oss. Ettan var ett räcke som stod på kvartslinjen relativt nära kortsidan, dit man även hoppade, mot utgången. Därefter vände man vänster och hoppade en oxer med korta bommar, också på kvartslinjen, så man red som ett U, även det i nederdelen av ridhuset. Men vi kom inte riktigt så långt. För efter förhållningen har jag ridit Aleccis genom svängen, tänker på att galoppera genom densamma och har sedan tidigare tittat en stund på oxern. Märker att jag måste göra en förhållning till, men mer eller mindre samtidigt förstår jag att det var fel för i nästa sekund står vi i hindret. Jag red alltså in henne i ett läge som inte fanns. Alldeles, alldeles för nära. Hon försöker ta av med frambenen och all vår energi fortsätter på väg framåt, så vi kraschar rakt in i hindret. Aleccis är nere på knä med halsen och huvudet i sanden med mig raklång på. Till slut kan hon kana ut huvudet bakåt och jag glider av framtill. Tappade andan litegrann då jag störtdök med bröstkorgen ner mot hennes hals som i sin tur dök mot underlaget.
     
    Sopade av mig, klappade om hästen, tackade funktionären och gick ut från banan med väldigt dystra steg och en förtvivlan inombords. Denna har under kvällen sedan bara vuxit mer och mer. Vi tog några språng på ett räcke på framridningen (ger fan i att man inte får). Hoppade ett språng på 100, därefter 110, därefter 120. Stopp. Sänkte lite, stopp igen. Kom igen och hoppade två språng. Kändes inte jättebra. Det är kört. Hon vågar inte...
     
    Skrittade sedan av länge och grät. Satt tyst i bilen i 1,5 timme och pratade lite den sista biten. Packade ur hästen och packade upp bilen med hårt tryck bakom ögonlocken. Tog driven på invägen och kunde knappt hålla tillbaka tårarna där heller. Har gråtit i omgångar sedan jag kom hem. Då spelar inte alla placeringar eller "glömde-banan" i hela världen någon roll längre.
     
    Grejen är ju att Aleccis är väldigt, väldigt rädd om sig. Hon vill inte bara "inte riva" - hon vill inte ens försöka om hon misstänker minsta lilla risk för att inte klara hindret. Detta har vi kämpat länge, länge med. Alla jävla vägringar och uteslutningar och alla miljoner starter vi nött på upp till 110-nivå med väldigt blandat resultat. Sen släppte det. Med tiden och med många bra språng har hon fått ett självförtroende som de senaste starterna gjort henne till en av de främsta i de klasserna vi startat - och vi har kunnat ta nästa steg, och tagit oss igenom det på ett bra sätt. Bra, på så vis att vi kan bygga därifrån. Bli bättre.
     
    Så visst, verkligen jättejättetack för alla snälla, underbara människor som ikväll tröstat och peppat mig - MEN, orden och liknelserna "alla har motgångar, snart har ni tagit er över det" blablabla. DET ÄR REN BULLSHIT. Det är inte en liten jävla motgång. Jag har fan gjort henne illa! Jag har rivit hela självförtroendemuren hon/vi byggt upp. Det är en liten jävla rykande ruin just nu. Jag har för fan skjutit allt det vi hade byggt upp. Ja, jag är helt förtvivlad just nu.
     
    Eftersom den äldre generationen inte har någon känsla för modern teknik så blev filmen från 115 som nedan (OBS! printat från den bättre sekunden), och det blev inget alls från 120. (Inte ens det "roliga" kunde jag alltså få...)
     
     

    Jag älskar min häst så jäävla mycket. Ville verkligen inte utsätta henne för detta...

    Hjärtanögon

    Jag kan inte med ord beskriva dessa bilder. Hjärtat sväller av kärlek - och jag saknar henne redan.
    Bustanten <3
     
     

     
     
     
     
     
     

    Lillis i VRF på lokal hopptävling

    Lill gjorde sin andra lokala start idag, en LC. Debut i lokal LC, men han har startat 80 cm tidigare på P&J.
     
    Vi tog ut Lillhästen, och jag red bort. Tittade på equipe för att hålla koll på när det var dags att röra sig bort till framhoppningen. Men ja, man ska inte lita helt på tekniken. När jag kom dit skulle jag visst egentligen in på banan direkt. Jävla skit och lite till. Fick trycka över honom över hindren på framhoppningen och sedan ställa oss i ordning. Jag hade gärna velat försöka få lite fart och tryck i honom, men hann inte det. Han gick snäppet bättre än senaste P&Jn (den var HEMSK, för då stannade han efter tre galoppsprång när man slutade driva. ÅH, SLÖFOCK!), men nu rörde han i alla fall på sig framåt. Däremot ville jag ha mer galopp i honom för att han ska kunna hoppa "rent" och lätt - och inte behöva häva sig över hindren, vilket han skulle ha blivit tvungen till annars. Och hoppa ska ju kännas lätt och kul, så jag var på honom en del.
     
    Nej, ärligt talat. Jag är rätt trött på mig själv pga denna framridning. Möjligtvis hade det inte blivit bättre resultatmässigt om jag hade planerat bättre - för han stressar inte upp sig, men han hoppar väldigt trevligt. Jag hade med största sannolikhet behövt driva rejält runt banan ändå. Men jag är ändå inte nöjd med ridningen. Det kändes väldigt flaxigt och fladdrigt, och flängigt, för att fortsätta med ord på f.
     
    LC bed A (avd b)
    Han var skeptisk till grinden under hinder nummer fem när vi rörde oss runt banan före start. Men varken den eller något annat hinder ställde till det när vi väl red mot det sedan. Han må vara långsam, men han är smidig ändå. Det är bara att driva och styra. Och som sagt hoppar han riktigt trevligt. Mycket rygg! Dessutom går han alltid på rätt antal galoppsprång, eller ja; "är lätt att rida på rätt antal galoppsprång", heter det väl. 0 fel. Duktig kille!
     
     

    Haglunds hästtäcken

    Googlar man Haglunds hästtäcken så får man läsa en hel del skit. Lite samma åsikter som folk delar med sig om Gekås täcken (OneHorse, t ex). "De är värdelösa för att de är billiga; kass passform, läcker, går sönder" osv.
     
    Grejen är att jag inte alls kan relatera?! Jag har haft hästar hemma/som mina egna i nio år nu. Det innebär nio vintrar. Nio vintrar, varav åtta på lösdrift med klippta hästar - med täcken. Täcken från Gekås. Täcken som kostar i snitt 400 kr/regntäcke och 500 kr/vintertäcke. Och jag kan verkligen inte relatera alls. Mina täcken har hållit länge (herregud, de har täckena på sig 23 h/dygn och de kommer i stort sett aldrig in för att torka i de mest våta perioderna), de håller tätt och de sitter allt som oftast där de ska. Skav, på lång sikt, är svårt att slippa helt, och kanske är jag bara dum som tror att det knappt ens finns "skavfria" täcken? Horseware, bucas och allt vad de heter - kanske har utvecklingen kommit så långt att man numera borde ställa de kraven? Men när man i övrigt är nöjd, så har jag ingen anledning att leta vidare.
     
    Tills jag köpte ett täcke från Haglunds, även det från Gekås. 500 kr, ett 300 grams vintertäcke, svart och reflexgult, med en reflexstripe. Förvåningen när jag hämtade Aleccis efter att hon haft det på sig sedan dagen innan, och jag ser hur jävla bra det sitter?! Jag har aldrig tidigare fått uppleva ett täcke som sitter på plats, efter att hästen både rullat, sprungit och rört sig betydligt långsammare. Det liksom "hängde" över ryggen och var helt löst framtill över bogen. Jag blev så imponerad!
     
    Aleccis är grov framtill med kraftig bog. Jag vet inte om det var det som gjorde det? Att Haglunds täcken är tillverkade efter hennes "mall", eller om jag bara hade flyt med den modellen? För två veckor sedan ringde jag en återförsäljare av just dessa täcken (eftersom jag letat och letar i affärer men inte hittat vad jag sökt). Jag vill ha ett Haglundstäcke i 100g/fleecefodrat då mina hästar går med dessa ungefär en sisådär 98% av varje vinter pga våra milda vintrar (till ca -10, ibland ännu kallare om det är torr kyla). Så om ett 300g täcke sitter som en smäck spelar ju ingen roll om det bara är hängande och inte används!
     
    Återförsäljaren tipsade om ett ännu starkare täcke (starkare yttertyg), från just Haglunds, med 100g foder som skulle komma in två veckor senare. Så i dagarna, nu när dessa veckor har passerat, beställde jag detta och det kom i tisdags. Nu ska det bli spännande att testa. Eller ja, eftersom jag skriver detta inlägg när jag är ledig och tidsinställer det, så har hon gått med det i ett par dagar redan. Jag hoppas det har samma fantastiska passform som mitt älskade favvo-vintertäcke! Utvärdering kommer.
     
    Poängen (kanske dags att komma till den nu, hahaha) är den att man inte alls behöver slopa billiga varor! De behöver inte alls vara dåliga pga sitt pris, utan det är ju inte mer avancerat än att hästarna ser annorlunda ut och att olika märken passar olika hästar - vilket inte är varken någon nyhet eller hjärnkirurgi. Länge leve lågpris! ;)
     
    Sjukt fab bild ;)
     
    Produktbild. Inte så särskilt fab den heller, varken bilden eller täcket, haha!
    Övergångstäcke Petrol 100 g Haglunds

    Kombinationsklass

    Min hemmaklubb, VRF, har för andra året i rad en kombinationstävling som fristående tävlingsklass i det klassiska klubbmästerskapet. Det innebär att man inte bara kan tävla klubbmästerskap i dressyr och hoppning, utan även kan kombinera sin prestation och se hur långt man tar sig i båda grenarna sammanslaget.
     
    Detta trodde jag verkligen inte att jag skulle få för mig att anmäla mig till förra året (eftersom vi suger i dressyr) - men det gjorde jag och det var så roligt! Därför var det ingen tvekan när jag anmälde mig till samma sak även i år. Beroende på vilka resultat man har i samma klasser tidigare så utgår man därifrån när man väljer vilken klass som är ens kombinationsklass.
     
    Jag startar Aleccis i LB:2 och LB:3, och då vi inte har några resultat i dressyr (fälttävlansdressyren i debutantklass är på LC-nivå ungefär, och hade LC funnits med som alternativ hade vi startat det), så blir det LB:2ans resultat som kombineras med hoppresultatet.
     
    I hoppningen startar vi 100 cm och 110 cm, där 110 är KM-klassen och då vi även har placeringar i 110 så är det den klassen som är vår kombinationsklass. 100 cm hoppar vi som förklass.
     

    Vinterplaner

    Mina tankar inför denna vintern är följande;
     
    Pärla går oförändrat; ständigt "så mycket som möjligt/jag hinner". Ibland är det mer, ibland är det mindre. Finns inga som helst planer på någon sammanhängande vila. Gärna att hon trappas upp lite; mycket galopp när vi väl är ute. Hon mååååste ut och galoppera!
     
    Lillis följer lite samma spår; han kommer gå på så kallad "halvfart". Konstant halvfart, eller fullt. Ingen direkt sammansatt vila mer än några dagar i följd. När han går "fullt" så är det en 4, ibland möjligtvis max 5 gånger i veckan. Halvfart är väl en sisådär 2 dagar - men aldrig mindre än 2 dagar i veckan. Samma som med Pärla är att det är framförallt galopp som gäller (pga hans övervikt, kondition och även bjudning). Jag ska verkligen försöka få in studs-arbete (i skogen) i hans vinterjobb, så länge underlaget är rimligt.
     
    Aleccis däremot kommer få den klassiska vintervilan; några veckor helt avställt. Jag har inte beslutat hur länge än (hör med Lasse först, tänkte jag), men kanske 3 veckor. Dessa vilor påstår ju människor är för hästens skull, men så hårt går sällan våra amatörnivå-hästar. Däremot vill jag ändå tro att några veckor kan laga ev mindre slitningar och annan skit i hennes kropp, så jag tänker låta henne vila - om inte annat får hon en paus mentalt. Hon går ju relativt slitsamt nu i höst, med både regelbundna tävlingar/träningar på vår "högsta-nivå" (kan man ens säga så, haha?) samt mycket böjda spår när vi nöter dressyr.
     
     

    Vi sitter i samma båt

    Jag har grävt ner mig rejält med Aleccis för tillfället... Därför är det väldigt lägligt med hoppträning idag - och alltså göra något helt annat.
     
    Igår klippte jag Aleccis igen, men även Lillis. Jag visste att skären var slitna, men trodde det fanns slipade hemma. Det gjorde det inte. Jag tänkte ändå försöka ta mig igenom Aleccis - hundra tag på varje decimeter längs hela hennes kropp, och hon ser ut som ett schackbräde. Därefter slog det mig att bara för att jag har helg så är det ju inte helg! Aaaah, pucko! Det var ju måndag! Dvs butikerna är öppna. Så jag åkte och köpte en uppsättning nya skär och sedan flög maskinen över Lillis lilla, runda kropp. Hade honom också lös och han stod som ett ljus - tills han började tröttna när jag hade en halv hals kvar, haha. Då började han röra sig, så satte fast honom för att kunna ta de sista tagen bara.
     
    Därefter åkte vi och hoppade lite. Lillis tyckte det var roligt! Han hade mer bjudning, och bjöd till och med på ett bocksprång i en sväng mellan två hinder, haha. På lördag ska han göra sin andra lokala start; en LC på hemmaplan. Det blir inomhus, vilket han ju inte alls är rutinerad på men jag hoppas han minns hur det fungerar, och jag är inte direkt orolig. Det enda jag kan tänka mig är att han vill se sig om lite och kommer nog ha mindre bjudning. Så det utgår jag ifrån. Men vi ska bara dit för att få rutin och ha roligt. Han är ju bäbis med sina 4 år, så det blir bara en start. Ser fram emot nästa år då han får gå två starter/dag! Då känns det mer motiverande att åka iväg och starta med honom. Just nu är jag för snål och omotiverad till att åka och bara göra en start. Då är P&Jer bättre, där det är inte är "start-begränsning".
     
    Aleccis startar däremot två starter, precis som vanligt, på söndagen. Kalmar är det som gäller. Jag har aldrig varit där innan, så det blir roligt att besöka en ny anläggning.
     

    Tävlingsplanering resten av året

    v 43 Vetlanda, lördag 24/11 - Lillis LC (avd B)
    v 43 Kalmar, söndag 25/11 - Aleccis 115 cm & 120 cm
     
    v 45 Vetlanda, lördag 7/11 - Aleccis KM-dressyr LB:2+LB:3
    v. 45 Jönköping, söndag 8/11 - Aleccis 110 cm & 120 cm
     
    v 46 Vetlanda, lördag 14/11 - Aleccis KM-hoppning, 100 cm & 110 cm, (ev. Lillis).
     
    Därefter ser det ut att bli uppehåll från tävlingar tills, tidigast, i slutet av januari. Eventuellt börjar året med att starta 100 cm & 110 cm i Värnamo. Oavsett vad, så börjar vi året med att gå ner lite och börjar med de klasserna. Dyker det upp någon P&J längs vägen som passar, så startar jag nog där - gäller båda med bläs.
     

    Bilden är från Lillis senaste P&J. Charmig bild på charmig ponny <3
    Det är grymma Theresia Sandahl som fotat. :D

    Veckan

    Med frukosten på bordet, och datorn framför mig kan jag dega en stund då tvättmaskinen är laddad. Den är ganska långsam, men jag har ändå en hel del att tvätta så jag funderar på att åka ut och rida, men efter varje häst åka in och ladda en ny omgång. På så vis kommer förvisso både stallet och tvätten ta extra lång tid, men samtidigt blir tvätten gjord.
     
    Jag har jobbat måndag och tisdag, så är nu ledig två dagar innan jag jobbar helgen igen. Det har blivit en stor omläggning så passen är annorlunda nu. Detta innebär att varannan dagtur innebär jobb 07-18/19. När man sedan dagen efter går upp kl 02.30 innebär det att det bara är att åka hem och sova (åka ut och kolla allmäntillstånd och pussa lite på hästarna först). För rida är helt uteslutet de dagarna. Desto viktigare är det givetvis att rida alla dagar som jag kan rida. Denna vecka är det tre sådana 07-18/19-dagar, nästa vecka är det en sådan och sedan följer två nattveckor igen när jag hinner rida i alla fall en häst. Så det får bli en mildare vecka för Aleccis (och de andra). Hade det varit oftare hade jag eventuellt fått överväga en lösning, men än så länge fungerar det - som tur är. Allt måste fungera; jobbet, hästarna och vardagen. (Vad som ingår i "vardagen" är dock svårdefinierat, haha).
     
    Aleccis gick ett pass igår på kvällen, i mörkret. Det var ett helt okej pass - baserat på mer känsla och mindre "titta". För jag såg ju ändå inget, haha. Asbra! Hann inte rida någon mer. Ida har ridit Pärla två av de senaste dagarna. Lillis säger att han tycker det är roligare att springa runt och dressyra än att vingla runt i byn, hahaha. Så rolig ponny, det där. Så det är väl bara att lägga in mer sådant i hans träning. För övrigt ska han snart starta igen, men resten av planeringen tar jag i ett eget inlägg.
     
     

    Resultat klubbtävling i dressyr, i Vissmålen med Aleccis

    Vi kan ju börja med den där uppladdningen. Full gas bland hinder (nåja, i alla fall i första klassen, haha) i fredags och en vilodag igår då vi var bortbjudna och sov över utsocknes. Min kära hästapålle har aldrig några invändningar mot att få springa, och särskilt inte efter en uppladdning som denna. Även när det inte ska springas, så vill hon gärna springa, hahaha.
     
    Roligt nog var hon faktiskt riktigt trevlig på framridningen! Det mesta fungerade bra, lite vingligt ibland när jag vänder in från spåret, men jag hittade själv en ridning som gjorde detta bättre och bättre. Galoppen var lugn och trevlig, men efter galoppen ville hon gärna smyga in i galopp så fort jag snuddade med ytterbenet även när det betydde något annat. Suck, typiskt gasglad häst, haha! ;) Med tanke på just hur vi förberett oss för denna start, så var hon helt klart över förväntan!
     
    Inne i ridhuset var det väldigt hög volym på musiken. Så högt har jag aldrig varit med om att det varit på hopptävlingar, så det tog lite av mitt fokus där från början. Sen var stämningen såklart annorlunda där inne än ute, och Aleccis kollade sig omkring medan vi travade runt före vår start. Lite spänd blev hon, och jag slutade ta för mig utan åkte med istället. Den medvetna delen i detta är att jag bara ville trava runt, lugnt men det omedvetna är att jag då blir passiv och otydlig. Jaja, dags för startsignal!
     
    Jag var rädd att hon skulle falla över åt det spända hållet med tanke på de första varven innan vår startsignal, men det kändes helt okej. Höll förresten på att missa första halten då jag glömt bort att det är halter i början, pucko! Har ju ridit fälttävlansprogrammen bara, och där är det ingen hälsning. Så det var tur att jag såg ett ekipage innan och kunde dubbelkolla detta. Phu! Däremot litade jag inte ett öre på mig själv utan tog för givet att jag sett fel i slutet av programmet också, och gjorde därför en alldeles för sen halt. Hoppsan. Så surt misstag!
     
    LB:1 2015
    Första travprogrammet kändes helt okej, men inte helt perfekta volter och jag har svårt att få henne att hålla sig på ett spår emellanåt. Skritten var okej typ tre fjärdedelar (fick trevlig kritik där; "vägvinnande & avspänt": 7) även galopperna var trevliga (7:or på båda fattningarna, och första galoppvolten), dåliga längingar/ökningar (vad det nu heter) men jag vågar inte skicka iväg henne för då är det kört sen, haha. Efter galopperna så var det kaos. Allt betydde galopp sa hästen och smög in fattning, efter fattning, eller fattning - BAJS. Så jag hade fullt sjå med att bara försöka få benen att springa i trav när vi egentligen skulle trycka på en sista gång på en långsida. Riktigt surt. Sedan fortsätter det hetsigt, stressat och spänt resten. Så sammanfattningsvis helt okej till och med galopperna, och inget vidare efteråt. Livet med piggelin-pålle. Vi skrapade ihop 58,57% vilket jag konstigt nog hade svårt att relatera till. Men det var väl för att jag fick sådan bra känsla på framridningen, och att det ändå gick hyfsat ett tag, som sagt. Men 4:or på "hej-jag-kan-inte-trava" och "MAAH-var-fan-ska-halten-vara" kostar ju en del.
     
    Jag hade dock gärna ridit en klass till kände jag, så nästa dressyrtävling (vilket också blir årets sista) så kommer vi göra två starter. :)
     
     
    <3
     
    Hon ser så ung ut med knoppar och framförallt även med den minisen i luggen, haha.
    Tre näst intill identiska bilder - men jag vet inte vilken vinkel jag föredrar. Förslag? :)
     
     
     

    Resultat reg. hopptävling i Jönköping med Aleccis (9/10)

    Det där med att jobba natt och inte riktigt tänka på det när man anmäler till tävling har jag nu provat för andra gången. Två timmars orolig sömn med panikuppvaknande ett antal gånger och dessutom ett oförklarligt illamående som verkade vilja få min kropp att explodera, kändes inte som en kanonuppladdning. Och eftersom att det skulle bli brutalt lite sömn så bestämde jag när jag la mig att jag skulle vakna glad. Det var inte så himla lätt med tidigare nämnda känsla. Usch, vad jobbigt det var, ärligt talat.
     
    Allt tog lite längre tid på grund av samma skit, så en kvart efter planerad tid rullade vi från gården. Jag och Aleccis, alltså, det var vi som var vi. Två timmars sömn och sen ge sig iväg själv med hästen utan sällskap och utan radio - kan tänkas vara dumt, och det skulle jag också tycka, men med mitt kära headset löste jag radiofrågan, och med glada röster i öronen och fint höstväder så gick det ändå himla bra. Jag kände mig inte tröttare än vanligt = inte så trött (konstigt nog)...
     
    På plats mötte jag upp mig själv, fast en lite mer kräsen och en betydligt "högre-krav-mig-själv" än ja, just mig själv. Kan låta snurrigt, men så känns det ibland. Therese är nämligen en mig själv, förutom allt mitt slarv/klumpighet och "don't-give-a-fuck", samt "lättar-hästen-från-marken-framför-hindret-så-är-man-nöjd" typ. Vi har inte ens setts tio gånger live, men jag tycker så jävla mycket om denna människa! (Vi hörs dock dagligen, såattääh.) Alltid glad och lika pratig och lättsam som jag. Alltså, skulle tävlingen kunna gå sämre än bra med en sådan hästskötare? ;) Ärligt talat så är ju ett gott humör A och O när man ska tävla; i alla fall om man önskar bra känsla och prestation (och helst resultat, om det går hand i hand).
     
    Över till själva tävlingen då. Tja, jag kunde inte koncentera mig första gången när jag gick banan, för jag mådde så jälva illa. Andra gången jag gick den så kunde jag inte heller koncentrera mig för jag gick och babblade med Therese, haha. Den planeringen och så... Inte tio poäng, direkt. Kände inte att jag hade hundra koll på banan faktiskt, så fick ändå stå och repetera den fem gånger medan jag väntade på min tur senare.
     
    På framridningen var det bara kaos. Hästar i mängder och ja, inte det största ridhuset om man säger så. Aleccis bjöd dåligt och jag förstår henne. Det var svårt att "ta plats" där inne, och vi var mest passiva och kände oss i vägen - när vi inte var i vägen på riktigt då. Usch, ville vara där så lite som möjligt men rullade ändå lite trav och galopp. Hon kändes inte särskilt genomriden direkt.
     
    Framhoppningen var en liten besvikelse, men vad kan jag begära..? Hon körde upp huvudet och drog. Sprang i från mig, i nästan varje anridning (dvs fyra, två på vardera hinder, det fanns inget kryss). Det kändes inte så bra, men vi är ju inte där för att träna, utan det är bara att försöka lotsa runt den häst man har för dagen, om man säger så. Aleccis är ingen "stil-häst", och det vet jag, samtidigt som jag skiter i vilket. Tycker folk att jag rider illa så är det ju upp till dem (och tycker de att det är djurplågeri så får de helt enkelt ta det den vägen, men det hoppas jag verkligen inte!), samtidigt som jag alltid har en öppen inbjudan till vem som att prova min älskade häst. Hon ger mig såå mycket annat att jag ger blanka fan i andras åsikter om min ridning på henne. T ex den inställning hon har nu, det självförtroendet, och den glädjen hon känner - hon vill, och hon älskar det! Då är det bara att hålla i sig, åka med och styra/sikta samt försöka fladdra så lite som möjligt (haha).
     
    110 cm A:0/A:0
    Hon var som sagt inte jättetrevlig att rida och det kändes hemskt flängigt. Det ser faktiskt inte så illa ut som det kändes. Linjen 4-5, på fem galoppsprång blir jag illa till mods av. För jag gjorde en sådant grov avståndsmiss där jag bedömde att hon skulle ta av lite, lite tidigare än hon gjorde. Så jag händer inte med för fem öre och ligger på halsen över språnget. Skitdåligt, och eftersom jag är världens mest tacksamma när jag råkar göra så mot henne så tar jag mig tiden att berömma henne. Det är väldigt medvetet och något som jag, oavsett hur mycket "av och på", "hästen tror det är slut", "avbrott i ritten" och blablabla, det än blir - så vill jag verkligen berömma henne externt efter hon har fått ett sådant läge. Sen vinglade vi vidare över resten och till sista i grunden kände jag riktigt läget och såg hela linjen framför mig till första i omhoppningen. Vi flög fram på fem stora galoppsprång (stegat till sex) och fick perfekt läge med tanke på farten över detta. Tillbaka och innanför blomarrangemanget där vi höll på att komma lite nära, så höll ut litegrann för att vinna lite plats. Över räcket och bort till kombinationen. Där gick det lite fort, så återigen blev jag sjukt impad över hennes otroliga kvickhet! Herregud vad snabb hon är i sina framben! Jag är även nöjd med svängen till oxern där jag hon gick precis där jag ville men därefter var jag visst mer fokuserad på själva svängen än mot sista hindret så det blev lite vingligt när vi kom ifatt min planering, dvs jag skulle lyft blicken och hunnit vara före oss hela vägen. Försökte sitta upp lite extra för att inte rida iväg henne, men trots vingel så var det inget som ställde till det. 0+0 fel och upp i ledningen - som vi fick behålla! Vinst, tjoho! Vi var visst till och med nästan två sekunder snabbare än tvåan, haha. Hoppsan. 58 starter och reg/nat-meeting ändå. #självförtroendeboost
     
     
    - Nu skulle Lasse vara stolt, HAHAHA! ropade jag sarkastiskt till Therese när vi sågs utanför ridhuset efter rundan med ett stort flin. För nej, jag skämmer ut honom, stackarn. Han säger att jag inte får gasa - fast rent fysiskt har jag faktiskt inte gasat. Jag har bara låtit henne gå, dvs inte bromsat, suttit upp eller försökt få tillbaka henne. Hon springer om hon får - och ja, är det omhoppning så får man springa :D Men samtidigt är ju inte denna ridning min dröm heller direkt, det är bara väldigt svårt att låta bli när man ser lägen och allt känns så lätt - och är så jävla roligt! Så jao... självdisciplin och lydnad - jag bara väntar på att dessa ska ramla ner i huvudet på oss.
     
    Dags för nästa klass, och jag skulle ljuga om jag påstod att jag inte började känna mig lite stressad. Jag hade nämligen en tid att passa, och det såg inte ljust ut. Därför traskade jag upp till sekretariatet och kollade om det fanns någon struken vars plats jag kunde byta till mig. Lyckan var total när jag kunde starta ungefär en timme tidigare än min ordinarie starttid. Så himla bra, snällt och genast kändes det bättre (men det skulle bli lite stressigt ändå - dock kunde jag vänta med att stressa tills efteråt; betydligt bättre med tanke på vad som stod framför oss). Jag skulle nämligen även ljuga om jag påstått att jag var helt bekväm med hinderhöjden. En del var snälla, men vissa kändes värre. Framförallt höga hinder som står tätt är vad som skrämmer mig just nu. Så ja, kombinationerna. För JA, plural. Två stycken; en med två galoppsprång (värst...) och en med ett skulle stå framför oss lite senare. Annars kändes det bra. Jag hade koll på läget, och gillade att det var just totalfel, så vi skulle få lite fler språng i oss än vad vi hade fått om det var en grundomgång av bed. två faser.
     
    Framhoppningen var lite småbökig. Jag, som sällan har med mig någon och brukar ta relativt få språng, är allergisk mot alla som ska hålla ett helt jävla träningspass där inne där de ska hoppa trehundra språng och gärna en gång på varje hål, från marken och uppåt - de blir aldrig klara och paxar de där hindren länge. Det var svårt att komma intill, och i vanliga fall behöver jag inte hoppa hindren på tävlingshöjd, men 120-hinder är vi fortfarande orutinerade på, och därför ville jag gärna få flyta över ett par gånger. Till slut fick jag ta mina språng även över oxern och generellt var hon lugnare och hoppade bättre denna gång. Skönt det!
     
    120 cm A+A:0 med totalfel
    Undertempo är det enda ord jag egentligen hade behövt skriva här. Från start till mål. Jag höll igen henne, backade av, försökte kontroll-rida, men på fel sätt. Det jag är nöjd med är att vi båda red tveklöst på alla hinder (och det är stort som fan för mig. Det är svårt att rida med stöd och självförtroende när man vet att hästen likagärna kan slänga sig åt sidan när man är framme - men INGET sådant varken denna dag, eller på flera veckor. Men ändå. Vissa saker tar lång tid att släppa). Vi gjorde en runda som tyder på den orutin som vi har. Jag är glad att resultatet gick hand i hand med ridningen; det kändes som det säkert kommer göra att bli bedömd av en riktigt bra domare på en dressyrtävling. Det var rättvist. Men grejen är att jag ÄR nöjd, samtidigt som jag är besviken att jag inte red i ett bättre tempo. Men hur kan jag vara missnöjd med 4+4=8 fel i vår andra 120?! Det är jag inte. Jag är mindre nöjd med prestationen bara. Min prestation. Hästen är tveklöst det bästa som hänt mig och min ridning. <3
     
    Mot hinder 5 red jag verkligen in henne i ett omöjligt nära läge, så där gjorde jag som i förra klassen; klappar om henne innan vi fortsätter. Mellan kombinationen 8ab och 9 så fastnar tyglarna mellan sadeln och mitt ben, så det är därför jag lyfter ytterhanden.
     
     
    Därefter hade vi fotostund, och sen rullade vi hemåt. Förresten så var Aleccis väldigt skeptiskt till cellofanen runt blommorna, haha! Jag behövde ta nytt grepp i tygeln en gång så jag lutade över blommorna åt andra hållet och då hoppade hon iväg så jag hamnade på snedden och höll på att åka av, hahahaha! Fick slänga ner blommorna för att få tillbaka balansen och sen försökte vi igen. Jag försökte smyga upp blommorna närmare och närmare, men bättre än såhär blev det inte. Det ser ändå helt okej ut. Och just det! Täcket vi vann var helt sjukt! Med nypris på 1400:-(!!!) så var det både rejält, snyggt och ja, jag blev kär. Nytt tävlingstäcke, helt klart!
     
     
     
    Detta skrev jag på instagram (@ jagheterjessica) för övrigt, och jag ville ha med vissa detaljer men orkar inte skriva om, så får bli lite dubbelt:
    "Direkt när vi kom ut från banan i 120:n var grundkänslan bra. Hon låg kvar och ingen av oss ballade ur, haha. Vi är i rätt klass och nu behöver vi "bara" få fler starter i kroppen. So far, so good. Man måste få vara orutinerad när man klättrar till nästa nivå. Men i takt med varje mil vi rullade hemåt blev jag mindre och mindre nöjd. Inte helt otippat har jag svar på detta: När hindren blir större och jag tycker det börjar bli högt så vill jag inte kliva ur vår "comfort-zone" vad gäller tempo. Jag vill ha kontroll i varje steg, och då går det i undertempo (för denna klass). Inte nog med att jag rider i undertempo, jag backar dessutom av henne från hindren och bromsar in i lägena. Detta leder till för många galoppsprång på distanserna och vi kommer för nära hindren. Lite besviken blir jag då vi ju tränat på att rida i ett bättre tempo (och det gått bra!) och jag även planerade att hålla detta, men inte gjorde det. Fördelen är förvisso att det "bara" är att hitta rytmen och rida i ett bättre tempo. Med fler 120-klasser i kroppen kommer jag kunna rida i denna. Resultatet blev två nedslag, vilket inte bara rimmar med ridningen, utan även får ses som ett rimligt resultat som jag får vara nöjd med. 11 av de 13 sprången var ju med andra ord felfria (inkl två stycken kombinationer; en med ett galoppsprång och en med två = rätt nöjd med det). Min plan är att rida två 120-klasser till innan året är slut. Det känns bra och det här fixar vi! (Hinder 2-3 red vi på 5 galoppsprång i omhoppningen i 110, och 7 i 120. Det skulle vara 6 - just sayin')"

    En sammanfattning på ett andetag

    Jag kom på att jag, fortfarande, har glömt skriva om Lillisens senaste P&J. OCH P&Jm innan dess. Mjo, ligger visst lite efter där. Annars har det tränats på för min och Aleccis del. En dressyrträning och en hoppträning. Dressyrträningen ägnades till uppvärmning, genomridning av program och ökningar/längningar (vad man nu säger, är ju ingen dressyrryttare direkt, haha - än ;) höhö) och ja, det behöver vi träna mer på, men ibland så blev det helt okej. En galoppökning var helt fantastisk, hahaha, men då hade vi bara tur. (Däremot kom jag att tänka på det där klassiska; "ju mer man tränar, desto mer tur har man" och då lät det himla bra med att vi hade tur faktiskt, haha).
     
    Hoppträningen var i samma tecken som sist. Hålla rytmen, och träna hästarnas kvickhet. Gick okej, sista rundan var kändes dock riktigt bra! Tre studs, linje fem galoppsprång, tre studs, vänd diagonalt, räcke, bruten linje fem galoppsprång till tre studs, vänd tillbaka diagonalt, oxer, bruten linje till tre studs, långsida räcke-oxer. Avslutningsvis skulle vi gå studs, fem galoppsprång bruten linje till räcket, och vänd tillbaka diagoanlt och samma sak till oxern. (Tror jag kom ihåg rätt - vilket iofs är oviktigt). Hela tiden var det att flyta på och hålla rytmen. Jag fick tipset om att först låta Aleccis rulla på, och sedan sitta upp - istället för tvärtom som jag gör nu. Tar tillbaka först och eventuellt måste rida på de sista sprången om det råkar bli långt. Fungerade bra när jag kom ihåg att göra så )framförallt på linjen på sex språng (muskelminnet styr ju mer än hjärnan, för det mesta...).
     
    Därefter dressyrade jag och Aleccis två dagar i förebyggande syfte för... tamraradam... DRESSYRTÄVLINGEN på söndag! Men uppladdningen blir sådär, med tanke på fredagens hopptävling och lördagens Helsingborg-besök med övernattning (dvs inte hemma = vila). Så det blir en spännande dressyrtävling. Förvisst bara på klubbnivå, men ändå! Det är en ren och skär dressyrtävling. Wow, trodde aldrig det skulle ske. Typ.
     
    Dressyruppladdning är ju riktigt trevligt inför hopptävling iaf, så det blev en bra vecka. På torsdagen kändes hon faktiskt riktigt genomriden och trevlig. Ännu mer WOW på det faktiskt. Jag har aldrig, ALDRIG, tidigare känt den känslan. Coolt liksom. Nackdelen det passet var dock att när hon kändes bra - så blev jag passiv och åkte med (och då blir det ju galoppsinslag osv när hästen vill styra vad vi ska göra), istället för att passa på att påverka henne när det uppenbarligen går. Jag har någon konstig grej med att åka med så fort hon börjar bli ridbar - vilket är rätt idiotiskt då det snarare ju är DÅ jag ska börja rida och vara tydlig och visa henne vad vi ska göra. Träning, träning, och ännu mera träning. Det blir nog bra till slut.
     

    Lillis har också gått såklart. Byn och dressyr, han tycker det är himla roligt att dressyra (men han är inte så supersnabb där heller, hahaha). Pärla har jag råkat nästan ha ihjäl(!!!), men hon klarade sig tack och lov, och är nu klippt. Jag har även ridit henne (vilket kändes som evigheter sedan då jag som sagt hade mentala problem med hennes päls och utsätta henne för den ansträningen).

    Fluff

    Efter en halv veckas vila för alla mina hästar, och jag har nästan varit utan ridning jag också. Men bara nästan. Jag har ridit Sacke två av dessa dagar, men annars har jag inte gjort många knop. Idag var det därför dags att börja åka på dem igen, och jag visste inte om jag skulle hinna rida alla då jag snart ska jobba. Men det gjorde jag, så himla skönt! Så alla har fått gå idag - perfekt. Aleccis gick en väldigt lugn sväng med Sacke som sällskap, Lillis gick i byn och dressyrade lite därefter och avslutningsvis fick Pärla gå en sväng i byn. Jag har kroniskt dåligt samvete över henne just nu, och framför allt när jag ber henne röra sig. Hon har nämligen så mycket päls att hon får dra runt på ett duntäcke ungefär - i denna höstvärme! Så att dessutom sitta upp och be henne springa är ett krig mellan vinterpälsen och mina ambitioner att försöka hålla ner magen på henne (vilket inte går så bra...).
     
    Jag har i alla fall beställt lugnande nu, som ska komma på lördag. Detta innebär att jag tänker klippa henne i början på nästa vecka och jävlar vad jag ser fram emot det! Inte klippningen i och för sig, utan efteråt. Skönt för henne att kunna röra sig igen, haha.
     
     

    På utrustningsstigen och krigar

     
    Snaart, snaaart är den på väg hem till mig. *hjärtanögon*
    Hur man än vrider och vänder och vad man än jämför med så finns det ingen hjälm i världen som kan jämföras med GPA. De är lätt de snyggaste på marknaden. Jag har väntat och väntat på att kunna slå till och köpa en brun hjälm. Och nu, nu var det dags!
     
    Min deseratakavaj jag köpte för några månader sedan har hängt på fotöljens ryggstöd orörd sedan dess i väntan på att en brun GPA-hjälm skulle ramla in i min famn. Blir kul att uppdatera tävlingsoutfiten lite :D
     
     
    Pricken över i:et hade varit brunsvarta Bocajstövlar... Hoppas jag kan springa på några begagnade i vettigt skick till att börja med. Jävlarrr så fina vi kommer bli! :D
     
    För övrigt fick jag även hem mitt nya pannband (som tråkigt nog är i urusel kvalité - meen, det gör inget. Bara en till anledning att rida fort så det inte går att se det ;)). Matchar (förhoppningsvis) det kornblå schabraket. Så brunt till detta kanske inte är optimalt - jag får helt enkelt välja till nästa tävling; kornblått och svart, eller brunt med något trevligt lite mer diskret schabrak. Eller orange. Så sugen på att klä upp oss nu. Tråkigt är däremot att jag inte är så nöjd med Veredusskydden jag har till Aleccis. Sanningen att säga är att hennes vardagsskydd från Catago sitter bättre. Detta beror på att Veredusskydden helt enkelt är i största laget (fram) samt att de är välanvända och slitna i resåren. På svenska: Jag behöver nya. Money, money, money... 
     
    Kornblått schabrak (Y)

    Resultat fälttävlan i RK Udden med Aleccis (27/9)

    Klockan 03.00 ringde klockan, från gården rullade vi kvart, tjugo över fem. Två timmar senare anlände vi till Udden ungefär samtidigt som solen kravlade sig upp på himlen. Dags för vår andra fälttävlan! Samma klass som sist; H90. Efter att ha visat vaccinationsintyget och betalat veterinär/ambulans så gick jag hoppbanan. Därefter såg vi ett par ekipage dressyra innan det var dags för att lasta ur Aleccis och börja göra oss redo för dressyrmomentet.
     
    Jag försökte rida fram henne bra, men jag märkte att hon var lite ofokuserad och att hon var lite på och skulle ha svarat på ett icke önskvärt sätt om jag var på henne lite mer. Jag hade önskat henne mer lösgjord och lite mer inramad generellt, men jag kunde inte få henne dit för då hade jag nog kunnat bli lite frustrerad vilket bara hade blivit pannkaka. Så jag fokuserade på att vara glad, lugn och avslappnad själv och försökte bjuda in henne hos mig. Det kändes ändå hyfsat, faktiskt. Klart jag vet att vi kan bättre, men vi behöver rutin i dressyrsammanhang och det måste jag låta oss få, tids nog. Hon var fin på böjda spår, ofokuserad på raka och föll iväg lite med någon bog i en del svängar, men det var bara att försöka fjäska lite och vara väldigt tydlig.
     
    Dressyrmoment: Sv. Fälttävlan Debutantklass (A) 2007
    Det började ganska bra. Sötnöten sprang och kollade på annat i uppridningen, haha, men annars var hon rätt rak faktiskt. Volterna kändes okej, den andra bättre än den första, jag fegade medvetet i längningen då hon har börjat falla in i galopp och det ville jag verkligen inte. Halten (som vi fick 7,5 på!) var lite kort rent tidsmässigt, men jag ville inte att hon skulle tröttna och försöka skritta, så jag valde medvetet att skritta igång henne igen. Skritten går alltid att förbättra. Dags för galopp och det vet hästen. Ingen kanonfin fattning, och jag kände direkt att hon var på hugget. Hyfsad volt, men tappade rytmen helt uppe vid domaren när hon blev lite het. Tänkte att det inte skulle bli lätt med en galoppökning... Så undermedvetet höll jag nog igen lite där, för det syns ingen skillnad alls tyvärr. Lite skillnad var det faktiskt uppifrån ryggen på henne. Tillbaka igen och avbrott. Hon ville galoppera igen, så jag blev själv rätt spänd i traven där, då jag inte ville göra något som skulle råka skicka in henne i galopp igen. Satt och pratade med henne i hela den traven. Bakdelen flöt runt lite som den ville bakom mig när vi vände över ridbanan, men hon låg i alla fall kvar i trav. Mellan mitten på kortsidan och hörnbokstaven skulle det vara galopp, men Aleccis fattade själv galopp exakt vid C. Jag flöt bara med, så det skulle se planerat ut, haha! Vilken tur att hon inte fattade galopp tidigare..! Här började hon faktiskt kännas riktigt trevlig. Rimlig galopp, avbrott, uppridning och halt. Spårade väl inte riktigt i galoppen och lite mer tryck i henne hade inte skadat, men som sagt så vågade jag inte alls leka med några tryck, med tanke på att hon var på g mest hela tiden. Det där med att en del har hästar som dör på banan - jag tillhör inte dem, kan man säga, HAHA. Jag måste även säga att domaren dömde rätt snällt, och jag blev mäkta förvånad när jag såg vårt resultat; 62,25% - vilket inte bara är rekord, det är också en ökning med tio procentenheter sedan vår förra start. Med detta red vi in på plats 11 av 28. 56.6 straff.
     
     
    Direkt bort för att byta utrustning. Benskydd på, byte av bett och sadel. Iväg till framhoppningen där bara två andra ekipage var på plats. Skönt. Det gav en helt stressfri känsla. Däremot var det riktigt, riktigt svårt att hoppa de där, nu för tiden, små hindren. 95 cm från gruset är inte mycket att sikta på. Skämt å sido, men vi fick inte till en pang-känsla då jag förväntade mig mer luft, medan Aleccis bara hoppade "lagom". Annars är hon som vanligt rädd om sig, bjuder på hindren och ja, vi är liksom hemma bland hindren. Lite skillnad från dressyren, om man säger så.
     
    Hoppmoment: 95 cm
    Banan var lite som serpentiner fram och tillbaka längs banan. Det svåraste för oss var kombinationen som såklart bestod av två räcken med två galoppsprång emellan = inte min favorit. Aleccis var rätt lugn, men jag ville ha lite bättre rytm i henne ändå. Ettan och tvåan gick bra, men till trean skulle vi in med sex galoppsprång. Jag såg att det skulle bli långt och fick driva på henne för att nå. Ja, hon var nästan för lugn(!), haha. Därefter så gick hon på mer framåt, såklart. Fyran, femman flöt på bra. Sexan var kombinationen och då börjar hon ladda på. Nej, känner jag, men vad ska man göra? Lite för nära för att kunna göra stora förändringar. Jag var bara noga med att räta upp mig och inte råka ta i henne över hindren, framför allt över b-hindret då det kom en snäv tillbakasväng efteråt, utan verkligen låta henne hoppa klart - och därefter börja svänga. Ytterben på, så svänger hon utan problem. Sjuan, åttan var inga konstigheter men vi var i dem. I och för sig kändes det som vi skulle peta var och varannan bom då jag inte alls hade det vanliga trycket i henne. Men vi tog oss runt, även om det inte var den bästa runda vi gjort, och vi var felfria samt inom maxtiden. Detta gjorde att vi avancerade upp till plats 8 efter två moment.
     
     
    Nu väntade fyra timmars... absolut ingenting. Klockan var 10.30 när jag äntligen hann äta frukost. Var rätt hungrig vill jag lova, haha. Först satt jag och kollade på hoppningen, sen kollade jag på lite allt möjligt, bland annat hur vi låg till och information om terrängen. Därefter gick jag terrängen, och hästen gick jag såklart till också och vattnade bland annat. När det var en timma kvar la jag mig på en filt i gräset i solskenet och vilade. Så jävla skönt. Sedan dubbelkollade jag terrängstarten en gång till innan det var dags att ta ut Aleccis och göra i ordning henne för terrängen. Det var sju placerade, och vi låg åtta, som sagt. Här började det faktiskt krypa fram lite, lite nerver tillsammans med ett avlägset hopp om ett riktigt roligt resultat. Tänk om..?
     
    Det var uppsutten bangång. Vi traskade igenom banan en gång, och precis som två dagar tidigare så var hon helt och hållet obrydd om samtliga hinder. Däremot märkte jag att hon föredrar genomskinligt vatten där man ser botten, för hon gick sakta, sakta i vattnet, haha. Inte så att hon tvekade på själva vattnet, utan det var mer försiktiga steg där man märkte att hon kände sig lite "blind". Sedan var det så småningom dags för att rida fram henne inför själva starten.
     
    Hon kändes superfräsch, glad och ja, det känds som att hon visste vad som väntade. Ärligt talat låg hon nästan på lite för mycket - dvs hon var inte särskilt lydig, utan jag fick göra tydliga förhållningar för att få tillbaka henne. MEN det positiva är att dessa förhållningar gjorde jag med sitsen - medan jag stod kvar i lätt sits. Det kunde jag inte göra förut. Upp med överlivet och tänka tillbaka, spänna rumpan, eventuellt förstärka med kramade tygeltag.
     
    Terrängmoment: H90
    Jag vill inte jaga iväg henne, utan önskade en bra galopp med lite stöd mot första hindret; bara för att vara på den säkra sidan. Eftersom hon låg på var det svårt att taxera och vi kom nära så hon slog i det hindret lite. Ja, inte var jag förvånad direkt men klart jag önskar bättre språng så hon inte råkar slå sig. Sedan drog hon på rejält! Vi fick dock bättre läge till tvåan. Om hon låg på mot tvåan var det inget mot galoppsträckan mot tredje hindret. Jävlar vad hon lubbade! En bra bit innan hindret satte jag mig till och med i sadeln för jag kände att jag behövde få tillbaka henne ganska mycket för att vi skulle kunna hoppa hindret bra. Hon ville inte riktigt komma tillbaka men jag hann bli klar innan hindret. Mot fyran låg hon också på - alltså hon var extrem i denna start! Hon hade tagit mitt fokus så jag höll på att glömma bort vart vi skulle och fick göra en annorlunda sväng till femman. Egentligen skulle man ha hållit lite höger och passerat ett annat hinder på högersidan för att få rak väg till femman, men jag råkade fortsätta rakt fram för att sedan passera hindret på vänster sida och styra upp först höger, sedan sikta på hindret lite snett med kortare anridning. Just då var jag glad att hon är banhoppningshäst, för det var inga bekymmer. Vidare mot sexan som flöt på bra. Mot sjuan gick det såklart fortsatt fort. Här började det kännas som det hade kunnat skita sig - att hon sprang för mycket så det inte skulle gå att hoppa. Därför försökte jag få tillbaka henne lite igen (gick sådär) och balansera upp, och rama in. Det kändes bättre när vi hade hindret framför oss och hon seglade över. Åttan, som var vattnet, kutade hon igenom så det plaskade långt upp på mina lår, haha. Efter vattnet hoppade vi nian, men därefter kändes de som hon accelererade lite igen och det kändes som det kommande upphoppet, nr tio, kunde bli farligt om hon inte skulle uppfatta nivåskillnaden. Så jag gjorde några förhållningar och fick tillbaka henne i en balans och galopp som fungerade. Lite nära, men inget konstigt. Elva a och b satt jag och ptro:ade oss igenom, haha. Tolvan gick bra och även tretton var inga konstigheter alls. Sedan var det fullt ös till sista, och därefter in i mål. 0 fel på hinder, men ingen aning om tiden. 3.03 var optimaltiden. Senare såg jag att vi hade en tid på 3.01(!). Wow, inte illa pinkat där alltså!
     
    Hinder 3-13 på filmen.
     
    Om jag ska vara ärlig så kändes det ungefär såhär; Vi hoppade ett, två, tretton och fjorton. Det kändes inte ens som vi varit runt och hoppat de andra hindren. Man är ju hela tiden så långt före i tanken och så har man ett annat flow, så det flyter på, på ett helt annat sätt än på t ex en banhoppning. Men vad roligt det är! Vi älskar det!
     
    Totalt klättrade vi ytterligare lite till och slutade på en 6e placering - woho! :D Aleccis är en stjärna på alla sätt och vis. Så jävla bra! <3 Och hon tycker det är så hiiimla roligt - jag också ;)

    Resultat lok-reg. stilfälttävlan/stilterräng i RK Udden med Aleccis (25/9)

    Detta är Lindas egna ord om tävlingsformen, citerat från hennes hemsida:
    "Sedan 2011 har jag jobbat med att få fram en ny tävlingsform i fälttävlan kallad ”stilfälttävlan”. Jag jobbade i tre år i Tyskland med att utbilda unga hästar och ryttare. Där tävlade jag mycket i stilbedömning och det var för mig ett helt nytt system jämfört med i Sverige. När jag sedan flyttade hem till Sverige igen funderade jag på hur det skulle kunna gå att införa det systemet även här. Under våren gick jag en utbildning i Tyskland för att bli domare för stilfälttävlan, och har efter det arbetat fram ett koncept anpassat till våra svenska förhållanden. Målsättningen med den nya tävlingsformen är att utbilda unga ryttare och hästar, för att på lång sikt få fram fler ekipage till landslagsnivå.  Under 2012 kommer det att arrangeras stilfälttävlan i Sverige och det kommer att vara mitt ansvar att utbilda stildomare över hela landet, så att det blir genomförbart."
     
     
    Jag var lite i valet och kvalet om jag skulle åka på stilterrängen eller inte. Men fördelarna vägde upp nackdelarna, och vi åkte! Fördelarna var att stilterrängstarter gäller som kval om man är felfri, och det är en fördel om Aleccis sett hindren inför vår andra fälttävlan två dagar senare på söndagen sedan, och det är alltid bra att få kritik på sin ridning. Nackdelen var att det var två timmar att åka och kunde kännas lite ovärt att åka så långt för att hoppa en klass - som troligtvis skulle vara rätt simpel för oss (efter att ha kollat på youtube, haha).
     
    Så min plan var följande; jag kollade upp om det skulle var okej att efteranmäla oss till en debut i 100 om vi var felfria, för då var vi kvalade (två felfria rundor på hinder i 90, tidsfel saknar betydelse), och det gick bra. Så tanken var att hoppa 90n felfritt och debutera 100 efter en efteranmälan på plats.
     
    Det var lite halvlömskt av mig att göra så, eftersom vi säkert skulle klara (ta oss igenom, men kanske inte felfritt) en 100-klass i terrängen med vissa utmaningar men vi är inte redo för 100-dressyren som dessvärre (höhö) ingår i en "riktig" fälttävlansdebut i H100-klass.
     
    Vi åkte ner, besiktigade, gick banan uppsuttet - och jag gick alltså två banor uppsuttet, så det var lite att hålla redo på och inte blanda ihop banorna, samtidigt som jag behövde hålla fullt fokus på just första banan för att kunna rida den bra för att i så fall kunna starta den andra. Det där med att gå även den andra banan och liksom ta för givet att vi ska kunna starta är ju inte alltid bästa sättet att förbereda sig på ;)
     
    Därefter var det framridning, framhoppning och så småningom dags att hålla sig beredd. Aleccis kändes lovande.
     
    ST90H (Optimaltid; 2.20 min, längd; 1120 m, tempo; 480 m/min.) Stildomare: Linda Algotsson.
    Hela rundan flöt på himla bra och vi höll en bra galopp utan att hon drog iväg alldeles för mycket. Aleccis ligger ju alltid på, men det var reglerbart och inte hetsigt. Hon kollade inte på något, tvekade inte heller på något hinder och min plan höll. 0 fel på hinder, vi var inom optimaltiden (vår tid; 2.18 min), och fick 6.9 i stilpoäng. Kritiken minns jag inte ordagrant, men den var bra och jag tycker hon hade rätt.
     
    Bedömningen var att jag hade en bra grundsits och potential (<- blev extra glad för det), men att jag fick ostadigt överliv samt fladdrande, höga händer i anridningen mot hindren och därför åker Aleccis huvud upp och hon får svårare att uppfatta hindren. Min uppfattning är att det är lite annorlunda (men att det såklart bottnar hos mig), hon tar upp huvudet för att hon går emot min förhållning och då har jag hamnat i detta fladdrande läge som nu blivit permanent. Som tips fick jag att istället ta mantag för att få stadigare händer och börja med förhållningarna "där nere". Lyssnar hon inte då så visade hon mig hur jag kan använda överlivet och på ett relativt litet vis få bättre gensvar.
     
     
    Det kändes på Aleccis att hon gjort en start, men hon var inte trött, utan snarare inte lika på. När hindren väl dök upp framför henne så var hon som innan, möjligtvis lite lättare att reglera men samtidigt lite springig. Ja, inte riktigt så fräsch som i första men ändå inte så det skulle bli farligt. Hon hade ork kvar och vi hade möjlighet att göra en bra runda.
     
    Framför allt ett hinder visste jag skulle bli vår största utmaning; nämligen nummer 7 "arrowhead". Sedan skulle snarare 6abc bli intressant och roligt med snabba beslut, över stock, genom vatten och över stock på båge, samma med 8abc som var coffin; stock, grav, stock på rakt spår. Den tredje kombinationen som skulle bli intressant men fortfarande på ett roligt sätt, var 11ab; hinder, ett galoppsprång och nerhopp som var ett hinder man hoppade i nerhopp, ganska högt (kan inte korrekta termen på den hindertypen). Jag såg inte alla men det jag såg var att vissa red väldigt försiktigt i den sista komplexet(? tror det heter så när det är kombination?) så hästen till och med hann ta två små galoppsprång mellan hindren för att hinna se nerhoppet. Jag planerade att rida lite likadant; lugnt och fint så hon hann med att se sig för. Resten av hindren var inget komplicerat. 
     
    Man uppfattar inte riktigt hinder 7 framifrån (på filmen), så jag slänger upp två bilder. Numera vet jag att vi fixar dessa hindertyper, men för säkerhets skull ska vi träna precision så att smalhinder aldrig mer kan ställa till det för oss; varken i hjärnan eller fysiskt.
     
    Arrowhead.
     
     
    ST100H debut (Optimaltid; 2.42 min, längd; 1350 m, tempo; 500m/min.)
     Vi startade och Aleccis bjöd in till samma tempo och hoppade glatt över allt som kom i hennes väg; ett, två och tre var inget konstigt. Fyran kom vi lite nära, och mot femman skyggade hon lite sidled vid vattnet men hindret bjöd hon på. När hon såg typen ("pil", smalare till vänster, bredare åt höger, relativt långt) backade hon av lite men stod inte emot. Igenom pliktporten och hoppade första svårigheten perfekt stock-vatten-stock. Sen kom hindret jag verkligen planerat att vara tydlig mot. Rama in, och hålla henne rak och balansera upp så hon skulle förstå. Hon bjöd, men det märktes att hon inte var säker på om hon verkligen skulle ta oss över det där, eller om det verkligen var det jag menade. Nytt försök och hon bestämde sig fort och blev lite studsig i anridning. Över hindret blev jag så glad att jag fullkomligt slängde mig över halsen på henne och glömde nästan bort att vi snart skulle landa och att jag skulle lyckas kravla mig upp i vettig sits igen, haha. Åttan, med sitt lite smalare a-hinder, breda grav och inbjudande c-hinder var inga konstigheter. Möjligtvis att vi inte riktigt gick på rätt antal galoppsprång för det gick lite fort in, kändes det som. Minns inte om det blev något halvsteg eller hur det blev. Nian som var ett upphopp kom vi stort på men Aleccis tog i och flög över. Grejen var bara att hon hoppade rätt högt så jag daskade i hjälmen i trädgrenarna så jag tappade hjälmkameran, haha. Sedan var det dags för sista svårigheten, men jag hann inte riktigt få ner henne i tempo, utan hon sprang glatt på och tog hindren som hon aldrig gjort annat. Skutt, ett galoppsprång, och ner. Helt okomplicerat och utan att vilja kolla. Hon litar blint på mig, tillsammans med hennes enastående hinderuppfattningsförmåga. Wow! Bara ett hinder kvar som vi hoppade bra och så in i mål. Stilpoäng; 7.0 så en förbättring, men däremot avdrag -0.5 för hinderfel och -1.7 för tidsfel (vår tid; 2.59 min.), en total summa på 4.8.
     
    Denna runda försökte jag tänka på mitt överliv och händerna, vilket Linda också såg och berömde mig för. Som hon sa så var det bättre framför allt i början (när jag kom ihåg att tänka på mina brister, haha), och hon rekommenderade mig att eventuellt använda martingal om hon slänger med huvudet. Men det är jag inte särskilt intresserad av, ärligt talat. Den dagen någon erbjuder oss en OS-plats förutsatt att jag slänger på en martingal, så kommer jag göra det - det har ni mitt ord på ;)
     
    Tekniken var inte riktigt på vår sida. Det blir bättre fokus efter hinder nr 4.

    Terrängbanan i Udden, H90

    Jag fotade alla hinder på banan som vi skulle hoppa. Men då det blir 15 bilder, så lägger jag upp dem först i ett eget inlägg för att det andra är tillräckligt långt ändå.
     
    Min första tanke när jag såg Uddens hinder första gången (dvs redan på fredagen), var att de var väldigt snälla, och inbjudande. Ärligt talat nästan mesiga - men så är ju just H90 för oss nybörjare och då är det definitivt inte helt fel med lite stockar och ännu fler stockar. Över varje bild står det officiella "hindernamnet", samma som på banskissen.
     
    Dessa hoppade vi alltså i söndags, i kronologisk ordning. Optimaltid; 3.03 min, längd; 1460 m, tempo; 480 m/min.
     
    1. Stock
     
    2. Häck
     
    3. Oxer
     
    4. Halm
    5. Falvpyramid
     
    6. Stenstock
     
    7. Björkhäck
     
    8. Vatten
     
    9. Ek
     
    10. Upphopp
     
    11a. Cement
    11b. Trakehnergrav

    12. Gris
     
    13. Däck
     
    14. Finish

    Beställt bild

    Jag har beställt en bild från när jag och Aleccis hade vår superhelg i Bankeryd. Längtar tills den kommer! :D
     
    I morse skulle jag ha simmat, men sen kom jag på att jag bara hade ett månadskort och att det är ny månad idag - så jag orkade inte åka, haha. Så lat. Orkar inte få tag i någon 06.45 för att köpa nytt, utan gör det någon annan dag istället. Det är inte så många som jobbar den tiden, så orkar inte leta och ropa och ha mig. Annars är det ju bara att blippa kortet och gå in och byta om. Latmask big time.
     
    Sov vidare istället, och gjorde en rejäl frukost med tre äggmackor och världens bästa te. Red därefter Sacke som gick som den stjärna han är! 5 år gammal, inte så mycket riden och nu vilat i 5 veckor ungefär. Han var super! Åkte därefter till mina pälsbeklädda kärleksbollar och pussade, kramade, klappade och kliade dem en bra stund. <3
     
    Imorgon ska det börja ridas igen, men idag har jag bara några ärenden på stan. Frågan är om jag inte ska passa på att hämta ut det där knarket till Pärla då. Är ju lika bra att ha det gjort. Resten av dagen ska jag fortsätta äta chokladbollar och slöa.
     
    Filmerna från i söndags ligger ute, och jag ska stoppa in dem i inlägget så jag kan publicera det. Sen ska jag fortsätta slänga upp filmer och inlägg från helgen.
     
    EN sak till! Jag har tre elever som hopptränar för mig, och jag är så fasligt STOLT över dem! Så himla duktiga tjejer som utvecklas i rekordfart. Helt sjukt vilken skillnad det är på bara några gånger. Åh, så duktiga! :')
     
    Pärl och jag, tidigare idag. <3

    RSS 2.0