• START
  • OM MIG
  • ALECCIS
  • PÄRLA
  • LILLIS
  • New in

    Jag har lyxat till det den senaste tiden och införskaffat lite nya prylar. Först inhandlade jag en ny kavaj! Alltså, kolla vad snygg! En brun deserata-kavaj. Nypris som en 740, men köpte den begagnad men ny/oanvänd. Problemet är ju bara det att jag måste (ni vet hur det är) köpa ny hjälm - en brun. För hemma och på träning matchas det inte, men på tävling känns det lite viktigare om man säger så. ;)
     
     
    Aleccis har fått ett nytt bett. Ett bacher/half cheek/hanging cheek = hört diverse olika namn. Så här skrev jag efter första passet jag provade det:

    "Aleccis är ju en otroligt lat och obalanserad häst som kutar ifrån jobb just precis därför. Dessutom har hon en svår mun, och hon försvarar sig genom att gå på flera spår när man försöker samla henne. Den som vill har en öppen inbjudan att prova henne, så jag kan få mer tips och bli bättre :) Jag vill ju kunna, och försöker, rida henne på ett anatomiskt tredelat bett till vardags och i det dressyrjobbet vi försöker oss på - vilket ändå gått framåt, även om det tagit tid. Jag k...an sedan ungefär ett halvår tillbaka rida ut på tredelat OCH vara den som för det mesta bestämmer gångart och hastighet, och rida en tur utan att behöva fundera på om det kommer bli farligt. Jag vet att det sitter i ryttaren, helt hundra procent ALLTID, men ändå kunde jag inte låta bli. Det går en trend i utrustningen just nu som heter "baucherbett"/half cheek - men jag har varit skeptisk. Tills fler och fler väljer att prova detta bett - som inte klassas som starkare på något vis MEN det ligger mer still i hästmunnen tack vare utformningen vilket gör många till freds - och de är nöjda. Igår kom det hem och idag provade vi det. I början verkade det vara "samma skit" som vanligt. Hon är fan inte rolig när hon är sådan! Tittig, svinstark och obrydd vad man än gör. Till och från, med en sjuk styrka i sitsen och mjukt men stadigt stöd kan hon bjuda till i ett steg. Man ger eftergift och i samma sekund har hon "sprungit iväg" i ny gångart. Det handlar om tajming och styrka (i kroppen, inte handen). Samma sak på detta, alltså. Så jag gjorde som vanligt; tränar min tajming genom serpentinbågar och ny yttertygel. Passet blev ett helt vanligt tills... *boom*! Helt plötsligt blev hon en helt ny häst! Hon växte under mig, kom upp framtill,  bar sig själv och jag kunde i stort sett bara "åka med" och njuta! Lite lätta protester kom för fy fan vad jobbigt hon tyckte det var! Vilken power och vilket tryck jag hade under mig! Ärligt talat bara väntade jag på att bli avslängd (A) Men hon är snäll, min häst. Däremot var det så jobbigt för henne att hon tappade rejält med fart och det gick knappt framåt så jag fick underålla lite försiktigt så hon inte skulle bryta av. Wow! Jag ville inte sluta rida! Men vi red väl typ 2-3 minuter till och sedan fick hon en låång avskrittning. <3 Nu ska vi bara lyckas med detta varje dag. "Bara".

    Angående bettet så är det inte det jag tänker hylla. Köper inte att ett bett "trollar" när första delen dessutom var samma skit som vanligt..? Men jag kommer såklart prova igen. Sedan, om hundra år eller så, då ska vi göra samma sak på vårt vanliga, tredelade bett. Hoppet lever!"

    Sist ut så har vi ju min inte allt för gamla kamrat - men den är sjuhelvetes sliten. Min julklapp till mig själv, en ny mobil, höll bara en månad sedan sprack skärmen (efter diverse fall). Jag har haft den ändå, men har börjat tappa glasbitar från skärmen och den känner inte alltid vad man trycker, hakar upp sig när någon ringer så det inte går att svara och så var det ett bra tag sedan som det inte går att print-screen:a längre, bl a. Men ärligt talat så rann bägaren över när aux-intaget slutade fungera. Den fungerar om mobilen är exakt precis helt still - men jag vill ju lyssna på poddar när jag rider = mobilen ligger definitivt inte still i fickan. Så, ny mobil hamnade helt plötsligt högt upp på inköpslistan!

    Eftersom jag varit nöjd med den (det är ju handhavande fel att den inte fungerar som den ska längre, höhö), så fick det bli en likadan. Men tyvärr en grå istället för en guld. Igår gjorde jag den klar för att användas. Mmm, fan va fint med hel skärm! Man se ju till och med något OCH kan se vad folk skriver till en (Y)

    Som att vara kär på nytt

    I morgon tar jag med min kära bruna häst på pay & jump - något jag ser fram emot. Jag ska försöka hitta den ridning jag hittade sist, när vi startade 110 bed A på midsommartävlingarna. Den ridningen gav mig så mycket! Jag känner att den ger både mig och Aleccis ett uppmuntrande ryggdunk. Ett stöd och ett självförtroende som inte ifrågasätts på samma gamla vanliga vis. Det känns som det är den ridningen jag missat och som vi behöver för att ta oss vidare - och den kommer ta oss vidare.
     
    Men samtidigt vet jag att jag inte kan använda denna ridning och bara "kötta" - för då kommer vi fortsätta riva med bakbenen. Utan jag får plocka vissa delar och kombinera denna känsla med att vänta. Vänta in hindren. Det går inte när det blir större och hon tvekar. Då måste jag rida mot dem. Utan att jaga. Ja, jag börjar hitta det. Och fan vad det smakar gott!
     
     
    Alltså, HUR BRA ÄR MIN HÄST?! Vattengraven var frivillig efter målgång under senaste starten; så jag höll om, höll ihop och styrde mot den. Aleccis fattade, spetsade öronen, bjöd, siktade och flög över som hon inte gjort annat. Men att hoppa långt vet jag ju att hon kan ;) Trots det, så var det ändå så fantastiskt att hon gjorde det. En ganska spektakulär vattengrav fylld med färgat, mörkblått vatten.
     
     

    Resultat Svarttorp med Aleccis (13/7)

    Aleccis, jag och Ebba åkte till Svarttorp och garvade ikapp med Therese. (Y) Hade en sådan jävla bra dag! Skratt, sol och fantastiskt sällskap <3 Planen var från början - när jag anmälde - att vi skulle rulla 110+115, men av rätt uppenbarliga anledningar så gjorde jag klassbyte och så gick vi 100+110 istället. Eftersom vi gjorde klassbyte startade vi först i 100 cm. Nysladdad bana - rätt fint det!
     
    Jag måste ge en eloge till Svarttorp för deras långa tid för bangång! Jag tycker 10 min är i minsta laget men här fick man 15 min och det passade mig och min virrpanna till skalle alldeles utmärkt. (:
     
    100 cm A:0/A:0
    Först ut, som sagt. Hon kändes såå fin! Grundomgången flöt på kanon och hon var lugn och lyssnade. Vidare till omhoppning och fick med henne rätt bra i vänstersvängen till kombin och råkade gå tightare än planerat mot näst sista räcket. Men den där linjen... Den blev inte så värst bra. Aleccis visste vart hon skulle, måttade in på hindret och sprang. Jag lät henne. För jag vågar inte ta i henne i det läget = "broms" = hon vägrar. Så jag lät henne, och där gav vi bort segern. För ja, vi hade vunnit om vi inte sparkade ner frambommen på sista oxern. Det måste jag säga var lite surt faktiskt. Men inget jag klandrar kära hästen för utan det är 100% mitt fel och en återkommande svaghet(!) som är hög tid att börja göra något åt. Men det är svårt att träna på just de grejerna då de bara dyker upp på tävling... 0+4 fel i alla fall och i övrigt supernöjd med rundan och hästen. Känslan var så bra!
     
     
    110 cm A:0/A:0
    Aleccis kändes fortsatt trevlig, dock ännu mer taggad. Sög hinder och flög över dem med god marginal och självförtroende på framhoppningen. Inne på banan rullar vi på bra i början, men sedan står en oxer väldigt nära kortsidan och jag vill ge Aleccis plats så jag håller ut rejält mot staketet. Men där satt inte underlaget utan hon "halkar till" på något vis när det släpper bak för henne och då vill hon inte hoppa sen. Kommer igen, men vill inte. Väljer då att komma från andra hållet och då duger det. Resten av banan blir hemsk. Stressigt och hetsigt, dåligt ridet och obalanserat. Dessutom "låter jag henne" göra samma sak som i första klassen; sparka ner sista hindret på samma linje igen, som denna gång är sista hindret i grundomgången. En miljon fel, blev det. Men vi blev i alla fall inte uteslutna, om man ska se det positivt. Skrittar av en lååång sväng, trots att jag blev varse väldigt snart om att hon var halt bak!(!!!). Åh. Jävla skit. Det var det värsta. En dålig runda kan jag ta. Men när hästen gör sig illa och blir halt - det är fan inte kul.
     
    Det positiva är ändå att jag suttit på hästen exakt i alla steg hon tagit så jag vet ju att det inte varit något konstigt, mer än just den där kortsidan. Vi lastade och åkte hem, och höll tummarna för någon mindre sträckning eller liknande.
     
    (Söndagen stod hon och på måndagen, som var första dagen jag kollade henne, så var hon ren och vi red en sväng - helt och hållet fräsch. Så jag hade tur att det just precis var vad jag hoppades - något litet!)
     

    Fälttävlansdrömmar...

    Ja, där har vi det. Jag har börjat snoka i fälttävlansvärlden och inte nog med det - även tagit kontakt med tränare och även tränat terräng med Aleccis! Så himla roligt!
     
    Detta var, lägligt nog just denna gång, dagen efter den mindre lyckade gräshoppträningen. Därför lät jag gräsbroddarna sitta i och så fick hon gå på gräs dubbelt upp om det nu kan ha varit det som var nytt och osäkert för henne. Hon går ju sällan tävlingar på gräs, så nytt för säsongen var det ju hur som helst.
     
    Tillbaka till träningen! Alltså, vad ska jag säga. Aleccis är en tittig häst, men är otittig på hinder. Så min känsla var den att hon kommer titta och stanna, hon kommer inte förstå att det är hinder - men när hon förstår det kommer hon gå. Mycket riktigt, ett par stopp blev det - men inte alls som jag trodde! Hon var pigg och glad, sprutade självförtroende och gick som tåget! Min älskade häst var tillbaka och jag kände att det var en sådan bra idé att gå träning på gräs två dagar på rad. Åh, bästa hästen!
     
    Och graven fattade hon självmant galopp mot även första gången och hoppade helt utan tvekan - vilket hon ju aldrig hoppat innan. Även om just denna iofs var liten, men ändå. Vi hade skitkul! Emma var också med, och då blev det ju ännu roligare med någon man känner, och så var Ebba med och agerade fotograf (Y) (Lyx! :))
     

    Resultat Norrahammar-Taberg med Aleccis (7/6)

    Den sjunde var jag och Aleccis iväg på första tävlingen efter uppehållet och ja, vad ska man säga. Jag vet att det inte går att förvänta sig något när hon inte fått vara ute på ett tag, det har jag lärt mig nu. Hon går bäst när hon går mycket; då blir det inte så stor grej av att tävla och hon blir inte hyper. Resultatet var så sjukt blandat så även om jag blev förvånad så blev jag även lite positivt överraskad, men ändå inte. Jag ska berätta!
     
    100 cm A:0/A:0
    Jag kände redan på framhoppningen att jag inte hade ett skit att säga till om. Det var acceleration mot hindren och noll ridbarhet, gick inte att reglera någonting alls! Inne på banan är det som att backa något år eller så, men samtidigt inte; det går så sjukt fort och fortfarande går det inte att reglera eller lägga sig i någonting. Mot kombinationen gjorde jag ett tappert försök att hejda henne och fick tillbaka henne litegrann men sen var det full fart framåt igen. Felfri grund och fortsatt idiotridning (häst's förslag, alltså) mot omhoppningen. Vi tar oss ändå igenom den - till sista hindret! Där känns det som vi ligger ner i kurvan och vi ha NOLL balans. Eller klockrent fall att kasta sig förbi hindret om det var förr; men hon ställde upp och kastade sig över hindret istället! Snälla hästen. Dock gick det ju i ljusets hastighet så vi tog med några bommar från det hindret när vi ändå höll på. 0+4 fel och ingen rolig runda alls faktiskt. Kände mest "suck" när vi red ut. Vore ju en fördel om det gick att reglera henne lite. Det ser inte alls så fort ut på filmen som det faktiskt gick.
     
    110 cm A:0/A:0
    Inför nästa klass var jag supernoga med basic-grejerna på framridning. Fullt fokus på att kunna bromsa! Och in på framhoppningen gick jag med en mycket trevligare häst att sitta på och det kändes riktigt bra. Hoppade fram men hittade inga lägen direkt utan det blev ett språng nära och ett långt ifrån på oxern. Dessförinnan två bra på räcket dock. Avslutade med ett till på räcket för att inte sätta spöken i skallen om att "jag hittar inga lägen blablabla" för det vill man inte ha med sig in på banan. In på banan och hon VAR mycket finare! Ett, två och tre går bra. Blir till att släppa iväg henne lite sort på fyran, ett räcke, och sen fånga upp och sikta på femman, en oxer efter kortsidan. Stopp. Och stopp. Och stopp. Gick ut med; "wtf?! Vad hände där?". Utesluten. Trodde vi hade slutat med sådant, men tydligen inte.
     
    Travade av och skrittade av, lastade in och tuffade hem. Inga konstiga känslor på hemvägen, utan bara; här är vi, det här utgår vi ifrån och nu fortsätter vi härifrån. Träna vidare, sikta framåt. Det gjorde inte ont, men lite förvånad blev jag. Kom dock ganska snart fram till att allt broms-fokus råkade ta med sig den viktiga framåt-ridningen. (Framåt-utan-att-gasa-ridningen. Som inte är jättelockande när det inte finns någon broms. Men jao, bara att träna vidare!)
     
     

    Sömstick och hoppträningar

    Aleccis var oren för ett tag sedan. Ett sömstick var med största sannolikhet boven i dramat men där försvann en månad med hältcheck, vila, skrittpromenader och sedan igångsättning och vi gick även en bra bit bakåt i vår egen utveckling. Inte direkt superkul och Aleccis är sista hästen på jorden som skulle "vila sig i form". Det är som att sitta på en galen noshörning helt utan broms eller ens intresse av att hejda sig. Plocka fram ett hinder och hon förvandlas helt plötsligt till ryggradslös - på två vis. Jaja, bara backa hundra steg och börja om.
     
    Hon ånglokar fram när vi låtsas att vi ska dressyra, ånglokar fram mot hinder men vågar sedan inte hoppa. Precis som förr. Och att gå från en, för att vara Aleccis, riktigt fin och ridbar häst - till något helt oridbart med en enda funktion; full gas, är fan inte roligt.
     
    Vi var i alla fall med på det som då alltså blev första hoppträningen. Där var hon roligt nog faktiskt bättre än förväntat, vilket vi var överens om, både jag och Lasse. Hon var nämligen inte så studsig och hoppade allt (även om det varken var högt eller komplicerat - men jag kunde inte reglera henne över huvudet taget. Var ändå nöjd och tänkte att nu kör vi härifrån liksom.
     
    En vecka senare var det dags igen; denna gång på gräsbanan. Men då kommer hästfan knappt över 70-80 cm!!! Alternativen radar upp sig; 1. Har hon ont? 2. Tror hon att hon har ont? 3. Är hon "bara" feg/osäker? Jag orkade inte med det jävla tramset så jag sparkade till henne när hon stannade, och i vanliga fall har jag stort tålamod med henne, men det jag kände var rent jävla trams. Nu är jag iofs säker på att det inte var min "ponnyspark" som gjorde någon "nytta", men sista rundan sedan så släppte det och hon var som vanligt igen! "Som vanligt" i form av inte det minsta reglerbar, men ändå. Öronen framåt och sög tag i hindren - och hoppade. Men det blev en väldigt icke-krävande träning, vilket passade utmärkt i planeringen.
     
    To be continued...
     
     
     
     

    Knoa!

    Som jag nämnde lite snabbt i tidigare inlägg så var jag och hälsade på Mellonie igår. Älskade fina ponny <3 Var ett tag sedan jag träffade henne nu. Men hon var sig lik!
     
    10 augusti 2012 sålde jag henne. För ett år sedan så blev jag kontaktad av en ny familj som sa att de köpt henne - och eftersom jag inte ens visste att hon var till salu så blev jag förvånad. Men samtidigt självklart jätteglad att de nya ägarna hörde av sig! Så denna nya familj har jag inte träffat innan men vet ni vad?! Så himla goa människor! Åh, vad jag tycker om dem <3 Vi har mycket lika värderingar och det är så viktigt att ha självinsikt och det tyckte jag de har, och rimliga krav, mål och de är så måna om Mellonie!
     
    Vi pratade, red i omgångar och pratade ännu mer. Skrittade ut i skogen med lillasyster barbacka på Mellonie och hade därefter lastträning. Det var faktiskt det som egentligen var målet med resan från början. Hon har börjat strula lite vid lastning och då är det lika bra att ta tag i det direkt! Det tog en liten stund (Mellonie var lika envis som hon var hos mig, haha ;)) men sen så dansade hon på som hon aldrig gjort annat. På-av, på-av, på-av hundra gånger. Sen fick storasyster lasta några gånger och sen fick även lillasyster äran. Lycklig tjej! :D
     
    Det råkade visst bli en riktig långvisit, men det kändes inte så. Tiden bara rann iväg och jag kände mig så välkommen och vi hade jättetrevligt. Fantastiskt. Ser fram emot nästa besök. :)
     
     
    Det finns dock en nackdel; fyfan vilken jävla pissväg att köra hem sen! Haha, liten sketen slingrig kringelikrokväg. Men det flöt på. Tog inte så lång tid ändå (tacka fan för lite trafik!), och sen tog jag en extrasväng så jag kom ut lagom så jag passerade kiosken där mitt paket låg på vägen. Samt stallet, så jag svängde upp till kära djuren med. De vill ha ny hage sa de, haha, stackarna. Men de får ny när kvigorna betat klart i en av de större. Så, den som väntar på något gott...! Jag däremot hade själv lite svårt och vänta. Ville bara hoppa upp med mina svarta vardagsbyxor (japp, jag äger faktiskt några vardagskläder!) och vita Adidas för att prova det nya bettet på Aleccis. Men jag höll mig. Hade ju planerat vilan nu och så.
     
    Men idag så! Då ska det minsann invigas. Ser fram emot en svankig, framtung, frambenssvingande OS-dressyr-(wtf? menar såklart AR* minus svank, framtung och frambensvift)-häst. Rimliga förväntningar, va? De magiska betten, ni vet, som gör allt jobb bara genom att sitta där, ohlala. Ser också fram emot en OS-karriär i fälttävlan. High five. Trolleri, trollera - men en vacker da'!

    Back in town

    Vad säger ni gubbar? Är det kanske dags att plocka upp tråden och försöka dra ihop den senaste (icke-dokumenterade) tiden i lite inlägg? Har ju lite material om man säger så.
     
    Jag har fått lite minisemester nu i två veckor och har faktiskt lagt några dagar på att besöka min goa barndomsvän (ja, jag fyllde ju år nyss ja - var det 95 kanske?) som nu för tiden håller till på Öland. Vi har invaderat Ikeas brunch (inklusive bråkat med tant i kön; "Jag behöver faktiskt komma iväg fort". "Men du, ska vi inte kolla om det är fler i kön som behöver komma iväg fort och som också kanske vill gå före? Det är lika bra, menar jag...?" -.-'), vi har spelat sällskapsspel (fyra-i-rad) 17 ggr i rad (OBS; alltså samma spel! OBS1: Först till 10 segrar. OBS2: JAG VANN, såklart eheheh), och yatzy två gånger i rad. Jag vann i alla fall sista gången och det vet ju alla att det är ju viktigast. Den-som-vinner-nu-vinner, liksom. Vi har även klättrat på en fyr. Nej, inte riktigt så roligt som det lät, utan vi fick snällt kriga i trappan bland flåsande stoppklossar till karlar och skrikande barn (woho). Men annars så. Köpte även en dekal som ska på nya vinterbilen sen (... som jag inte köpt än, alltså). Man ska vara försiktig med Öland, serru, så stod det. Ungefär. Vi har somnat i soffan framför Orange is the new black, letat efter mat och jag har upptäckt att jag förstört mina smaklökar (FETT OCH SOCKER! <3 Vanlig mat </3 "Fin" mat <///3). Jag har inte motionerat någonting samt ätit massor av godis och glass i omgångar. Och just det, även gnällt över min stadiga viktuppgång på hela 1,5 kilo än så länge. OCH!!!!! Jag har hälsat på min gamla bruna Knoa till ponnybus; Mellonie! <3
     
    Men det var bara Ölandsbesöket. Jag har även fyllt år och firat midsommar. Till och med på samma dag - inte illa! Dessvärre hade jag någon skum obalans i kroppen och ville bara gå runt och gråta. "Varför?" frågar alla. Vet inte. Gick inte att sluta. Det finns ingen press, men ändå är det en sådan jävla press jag känner. Press att vara tacksam. Press att vara glad. Press att ens vara där. Jag ville hellre stå och frysa inne i stan och kolla på tävlingarna, t ex. Jag ville hellre åka runt på mina hästar. Jag ville hellre bara ha en helt vanlig jävla dag. Och jag vill inte för mitt liv bli firad. Jag hatar det. Och jag ville, med handen på hjärtat, hellre äta prinsesstårta. Fan.  #otacksam Jag var även sjukt trött så gick och la mig i soffan och försökte sova. Det gick inte, så jag råkade beställa hem ett nytt bett istället. Nu jävlar ska här dressyras! Annars var det en trevlig och väldigt lyckad dag (om jag bara hade känt för en sådan dag). Hela familjen samlad, massor av god mat och desserter (<- viktigast, även om det inte var prinsesstårta. Jag skulle kunna leva på prinsesstårta, just sayin').
     
    Eftersom det inte är önskvärt med långa texter, så tar vi och sätter punkt här och så fortsätter jag i nästa inlägg. Simma lugnt!
     
    Jag blev 24 btw. Men jag känner mig som 16, precis som vanligt. Ordningen återställd.
     
    Kolla här va! Det är på instagram det händer, jao.

    Minisemester i Skåne

    Efter tävlingen igår (två tävlingar, tre träningar och lite annat smått och gott ligger och jäser tills vidare) så gick bilen till Skåne. Sikte; Grevlunda Grand Prix hela söndagen.

    Är nu inte bara fattigare utan även trött och hungrig. Men ikväll är jag hemma igen och ska pussapå allai rätt ordning. De fyrbenta först, därefter tvåbeningen <3

    Hänt en del sedan sist

    Får väl ta igen det någon dag. Här är ett smakprov på dagens hittepå. Skitroligt var det! :)
     

     

    RSS 2.0