• START
  • OM MIG
  • ALECCIS
  • PÄRLA
  • LILLIS
  • Fem timmar är vad man får räkna med, utan extrasysslor.

    Oj, haha, glömde. Jag har verkligen fallit ur detta med bloggningen igen. Hade hyfsat flyt ett tag, men nu... Icke. Det går i vågor det där.
     
    Sov ut lite längre idag och efter frukostintag så var klockan nästan 13 (halva dagen borta - jajamän). Så är det den där känslan ni vet, när man ser att när man kommer hem igen sen så är det mörkt. Idag; inte inne före klockan 18. Men det vore synd att klaga, för det är detta liv jag valt och brinner för! Hade inte klarat mig utan djuren och det de "tvingar" mig till; dvs frisk luft, motion och alltid gott samvete när alla hästarna sprungit av sig lite.
     
    Började ta ut min Pärlhäst. Skrittade fram bort till skogen, travade en rätt bra bit och lät henne sedan galoppera en hel del. Red runt byn. Skritt i nedförsbackarna bara, annars rulla på. Glad Pärla och både svettig och lite lätt flåsig efteråt. Hon har riktigt bra grundkondis den där gamla hästen, och inte särskilt dålig, eh, vanlig(?) kondis på det. Det är viktigt för mig; hon ska kunna gå 1-1,5 timmes pass i högt tempo utan att det ska vara för jobbigt för henne, det är målet jag hela tiden har med henne. Anledningen till detta är två saker; vill jag/någon starta henne i någon klubbtävling så ska hon orka det. Den andra anledningen är att alla mina hästar ska kunna gå rundor tillsammans och när mina hästar rids, ja då ska det minsann hållas tempo. Slöa kan de göra i hagen! (Med vissa logiska undantag på grund av orutinerade ryttare, då kan tempot dras ner lite. Men de turerna är i absolut minoritet.)
     
    Tog sedan ut Aleccis; skogen först, ner till LP och kände igenom henne där. Tog också svängen runt byn hemåt. Hon är lika pigg som vanligt och smyger in galopp där det ska vara trav, och gärna trav där det ska vara skritt. Glad och lycklig... och lite för stark. Men så länge hästen är glad så är jag glad! Hon kändes helt okej på LP, till och med något över förväntan faktiskt, i alla fall efter några varv i galopp för att hitta till varandra. Eller, haha, jag behöver hitta min kära häst ;)
     
    Sist ut för dagen; Lillis! Samma väg som de andra; mot skogen. Efter skritt, trav och galopp så fick han smaka på den där lilla trädstammen som Pärla och jag "hoppade" i början av veckan. Lillis tyckte det var skoj! "Hoppade" den ett par gånger och red sedan vidare bortåt i skogen och ner till byn för att ta kortaste vägen hem. Jag satt av och så halkade vi oss tillsammans ner för den svinhala backen, haha. Vi gick där sakta, sakta som två pensionärer utan externa dubbar under skorna. Inte lätt att vara bäbis utan skor, inte! Haha, snäll är han ju i alla fall. Satt upp där nere och så red vi hem, i kanten på vägen var det lite mer snö så där greppade det och då kunde vi trava och galoppera lite mer innan vi drog ner på tempot sista biten och gungade/vinglade hem.
     
    Nämen kolla! En tjock ponny (ovanligt, höhö).
     
     
     

    Ledig helg

    Hade en bra dag igår! Efter mat och fika med Emilia så släpade jag med henne ut till stallet (hon är inte bara orutinerad utan även allergisk, stackare - men hon var på!) och så fick hon köra Pärla :D Så tog vi en pensionärssväng runt byn där jag red på Aleccis. Och på tal om Aleccis, alltså wow! Hon har blivit så himla lugn och trygg <3 Aleccis och Pärla gick tätt, tätt bredvid varandra när vi skrittade fram. Pärla alltså med rockarden bakom. Aleccis blinkade inte ens, sen råkade rockardens ena däck rulla på Aleccis högra bakben. Och hon lät bara lite av förvåning, haha, sen gick hon lika nära och lika obrydd igen. Heeelt lugnt alltså. Åhh, fina<3 Tänk vad hon har blivit helt genomtrygg. Imponerade! Jag är så stolt över henne!
     
    Jag är även stolt över både Pärla (som är världens bästa) och Emilia. Emilia har som sagt ingen som helst erfarenhet av hästar och efter en snabb grundkurs i stallet fixade hon turen galant! Och sen min underbara stjärna Pärla. Hon är verkligen bäst! Ger alla "nya" den trygghet de behöver, genom att hon själv också är så lugn och sen är hon så uppmärksam och lyssnar på minsta vink. T ex så väntade jag in dem en gång och stod still, men då kom de i fatt fortare än jag tänkte och det var så kul för Emilia reagerade med att hon skulle "väja"/styra undan så hon styrde höger, vänster typ och Pärla bara "höger, vänster" haha, så sött! Skrattade lite åt dem där faktiskt ;)
     
    Ida red för övrigt Pärla är torsdags och även då, precis som dagarna tidigare jag red Pärla, var hon också jättepigg! Haha, känns som Pärla är på hugget nu typ. Allt lutar åt att hon även ska få åka med på pay & jump 15 februari. Älskade hästen! (Hoppas hon kan hålla sig på mattan, haha.)
     
    På kvällen sedan var vi ett stort gäng ute och sladdade och lekte på parkeringar och småvägar. Tre av "oss" åkte av vägen, hahaha (inga direkta skador på varken bilar (bara en intryckt tröskel), personer eller diken), och en "svensson" kanade också av - och den människan var inte ens ute och lekte, haha. Det är svårt att inte gilla dessa "tillställningar" för stämningen är på topp, folk skrattar, alla umgås med alla och ingen är utanför. Vi var, när jag försökte räkna, minst 30-35 pers alltså. Lyckades inte ens räkna hur många bilar det var som mest, men det var en hel del! En lång kö. Så roligt :D
     
    Men nu ska jag ta tag i den här dagen också (är rätt segstartad märker jag) och rida samtliga. Lillis gick ju aldrig igår, så han får gå idag istället. Då blir han glad och nöjd.
     

    Jordnötssås är också flytande kärlek

    PLAN:
    Vakna 8, rida Pärla och Lillis, leka med Emilia (och äta JORDNÖTSSÅS<3), rida Aleccis och sen done!

    VERKLIGHET:
    Alarmet ringde 8. Och 9, 10 och 10.30 - för kroppen tyckte inte att fyra timmars sömn var en bra idé efter nattjobb. Jag var trött som fan, så nu sitter jag här och har precis klivit upp. Kul! Ska snart leka med Emilia dock och sen ska jag rida alla dinosaurier i eftermiddag/kväll (visst är det väl skitkul när man skjuter fram saker?). Happ, så blev det med det!
     
    Men först:
    Fy fasen, det där är ren, flytande kärlek! Är besatt av det där teet alltså, haha. Bästa som finns!

    Humor

    På YKBn får några månader sedan. (Jag garvar sönder åt det här fortfarande, haha. Vet inte om jag skrivit det innan...? Kanske, kanske inte. Men tycker det är så kul så jag skriver det igen i så fall.)
     
    Vi var inne på hur viktiga varumärken är; hur svåra de är att bygga upp och hur lätta de är att förstöra. På powerpointen var det totalt sex varumärken. Frågan löd: "vad har dessa gemensamt?". Nu minns jag inte alla sex varumärken, men tre av dem gjorde att jag visste vad han ville få fram. Eftersom jag lyssnar på p3 dokumentär kände jag till scandia-affären/-skandalen, som många andra gick det inte att missa Finus lasange-katastrof med hästkött (dvs problemet var att det inte framgick via innehållsförteckningen - det var INGET fel på maten) och för några år sedan packade Ica om sitt kött, med ny bästföre-stämpel. Mitt svar var alltså att de alla hade varit med om någon form av skandal, och det var rätt.
     
    Vi hade roligt på den där kursen och stämningen var lättsam, så jag stal helt utan vidare Kung Knyckare's fras:
    - Jag fattar inte att folk blir så arga när det är djur i deras kött, haha.

    Sen började vi, jag och en kollega på en annan bil, prata om saker (läs; djur) att äta och det ena ledde till det andra:
    - Ja, jag hade t ex kunnat äta människa. Bara det var tillagat och jag inte vet vem det är.
    - Men är man bara tillräckligt hungrig kan man äta vad som helst...

    En liten paus.

    - ... en gång åt jag sallad.
     
    HAHAHAHAHAAHHAAHAH!!! Alltså, AHAAHAHAHAHA! Där och då kände jag mig som den värsta fjortisen ever. Alla som hörde det han sa skrattade en liten stund, men jag fullkomligt asgarvade och kunde inte sluta. Så fort jag såg honom (han satt framför mig) så började jag garva igen när jag väl lyckats sluta. Fick hålla för munnen och stirra ner i bordet för att försöka samla mig. Haha, jag skrattar bara jag tänker på det. Så klockrent, haha! Nivån alltså xD
     
     

    En grym tjej!

    Jag skulle vilja hylla denna fantastiska tjej! Det var i somras som vi träffades på en tävling och ja, jag måste säga att vi klickade direkt! Lika lättsamma och pratglada båda två, haha ;D Dessutom har båda hästar av lite samma virke (fast... Aleccis är som värsta pensionären i jämförelse). Ibland lyckas vi boka in samma tävlingar men annars håller vi kontakt via internet.
     
    Therese är inte bara glad, positiv, lättsam och pratglad - hon kan ha den bästa inställningen jag någonsin sätt hos en ryttare! Hon älskar verkligen sin häst över allt annat och DETTA tar hon med sig på tävlingen; utanför banan, på framridningen och framhoppningen. Hon är tacksam över sin häst och har ett tålamod som är utom denna värld. det lugnet hon har från start till mål, den is i magen hon vårdar varje språng, det är djupt imponerande. Att bara sitta där och vänta, låta hästen vara som den vill och försiktigt hjälpa hästen i den mån det går. Det är ju trots allt en liten rödtott hon sitter på. Kolla in denna tjej! Den tålmodiga ridning och det lugn hade jag också velat besitta. Hon är GRYM!
     
     Bratteborg i höstas:
     
     Årets första hoppträning:

    Underlag

    När man inte har ridhus bredvid stallet, eller ens en knagglig ridbana vintertid... Vad gör man då?
     
    En häst skodd med snäsulor och broddar vintertid räddar livet relativt bra, en barfotahäst däremot, gör det inte. Men förutsatt att samtliga hästar som motioneras har snösulor och broddar så tycker jag det går att hålla igång i samtliga gångarter - i alla fall rakt fram; på grusvägar och i skogen. Däremot är det inte alltid en bra idé att försöka träna på att svänga eller rida på böjda spår generellt. Är det som denna vinter brist på tjäle och plasksnö så håller inte de plättar det annars (en kall vinter) går att rida på. Kommer däremot tjälen innan snön och grusvägarna blir som den allra hårdaste betongen kan det tyckas vara tvärtom.
     
    Jag brukar inte se dessa underlagskatastrofer som något som kan påverka mig och min tanke med hästarna. Jag har aldrig sedan jag började ha hästar hemma 2006 aldrig någonsin "bara kunnat skritta" pga underlaget. Inte en enda gång faktiskt. Det är bara ut och köra på. Självklart går mina tankar annorlunda när underlaget är sämre, men då får man hålla sig där det ändå går att hålla igång. T ex så brukar oplogade skogsvägar vara bättre än välplogade grusvägar som snarare är som polerade skridskobanor framförallt när det pendlar runt plusgrader och minusgrader.
     
    För hårda underlag är bättre än för mjuka, men det är ingen hemlighet att inget av dem är att rekommendera. Men vad ska man göra? Hästarna behöver hållas igång. Nackdelen tycker jag är när det regnar konstant - då blir förvisso grusvägarna relativt sviktande och trevliga, men däremot har jag ingenstans alls att hålla till om jag behöver rida på böjda spår. Nu är jag ju ingen hyllare av böjda spår generellt, men visst krävs det lite volter och annat spännande för att effektivisera ridningen och träna lydnad - och även träna på att svänga.
     

    Lillis och Aleccis idag

    Jag lastade in min svarta ponny och drog med honom till ett ridhus. Annorlunda, sa han. Vi gick runt där ett bra tag och sen red jag en stund, så gott som kravlöst - vill bara att han gör det jag ber om liksom, i det här fallet, trav när jag ber om trav, galopp när jag ber om galopp och svänga när jag ber om att svänga. Inget djupare än så. Han tog det med ro, men återigen tyckte han det var rätt annorlunda, haha. T ex spegeln var ju intressant, och rösterna utanför men utan att någon syntes till, det var med rätt spännande.
     
    Red sedan Aleccis i skogen och byn. Lite jogg i alla gångarter. Hon var lite för stark för att det skulle kunna ha varit ett bra pass. Pigg och glad är ju hennes melodi, och helst full gas så mycket och länge som möjligt men jag tycker faktiskt inte att det är en lika bra idé som hon tycker.
     
     

    Hoppträning!

    Åh, hon är så fin nu! Hoppträningen gick riktigt bra och hon var verkligen jättefin! Lasse jagade på oss generellt, alla i gruppen, och det hjälpte lite mot mitt avbackande. Någon gång behövde jag samla upp henne och ett par gånger fick jag släppa fram henne så ja, nu tar vi tag i det här! :)
     
    Fick bra betyg för träningen idag, och sen sa Lasse: "Jag var inte ens rädd en enda gång idag" haha!
     
     

    Jordnötssås!

    Idag är det äntligen dags för hoppträning! Ser verkligen fram emot det :D
     
    Sov rätt länge, och ställde till och med om klockan för att kunna sova så länge som möjligt. Krigar ändå lite försiktigt med en huvudvärk, typiskt. Drog ut till djuren för att rida Pärla och japp, Lillis. Hans mage säger att han måste motioneras, och hans huvud säger att han klättrar på väggarna annars, haha. Han hade svårt för att stå still när jag gjorde i ordning honom. När vi red sen så var han lika fin som vanligt, lite småtittig då han inte varit ute på några veckor såklart, men annars så. Halva Lillis är ju nervig sporthäst och den kom fram litegrann här och där. Till exempel när vi skrittade hem. Långa tyglar, inga konstigheter. Men rätt som det var tog han ner huvudet och skulle inspektera en annorlunda snöklump. Sen flög han i luften och sparkade mot (över) den, hahah! Jag trodde jag skulle flyga av för jag satt såklart med näsan i mobilen. Var väl några dm över sadeln men sen landade han på alla fyra och skrittade snällt vidare så det var bara att landa i sadeln igen och åka med igen, haha! Rolig liten häst det där. Vi var bara ute en kortis såklart, men känner ändå att det är rätt val att sätta igång honom igen. Han behöver det.
     
    Jag vet inte vad som hänt med Pärla?! Hon är utom denna värld, HAHA! Värsta rakethästen! Vi skrittade längs oljetorpsvägen och sen tänkte jag att vi skulle galoppera i snö - det kan den gamla hästkroppen behöva. Hon var helt med på noterna och satte av i en sjuk galopp. Sen styrde jag mot en kort, kort men brant backe och hon satte av i galopp och kastade sig uppför, haha <3 Red runt och skulle istället svänga och hoppa över en liten stam som ramlat, och då red vi först mot backen men skulle se svänga höger och halvt tillbaka för att komma mot stammen men jag lyckades inte svänga! Hon satte nämligen iväg i värsta galoppen och drog uppför backen igen, igen och igen! Det tog flera försök innan jag sen fick ge henne värsta ledande tygeltaget och bromsa röven av oss för att hon inte skulle dra iväg uppför backen utan istället svänga och hoppa. När hon såg stammen blev det samma effekt fast över stammen istället! Missade därefter igen och kutade uppför backen, igen. Men sen tog vi stammen en gång till och efter stammen satte hon också iväg i en jävla galopp och hade hon bockat då så hade jag fan flugit av som en vante! Haha, grabbade tag i manen liksom, för att garantera en kvarsittning om det skulle erbjuds en flygtur. ;) Hon kan om hon vill, den där gamla hästen! Sen var hon rätt flåsig, men superlycklig. Vi tog bara en kort sväng runt med trav och galopp innan avskrittning. Det bästa med Pärla är att hon nästan alltid gör så man skrattar högt <3
     
     
    <3
     
    Nu: HOPPTRÄNING! :D

    Resultat årets första starter, P&J VRF med Aleccis (25/1)

    Jag har, sedan vintervilan, hoppat Aleccis tre gånger. Hon har varit förvånansvärt lugn generellt med inslag av olydnad när hon blir lite väl framåt, springig och lite studsig. Fin har hon varit, till och med riktigt trevlig emellanåt när det går att påverka henne inom de gränser vi arbetat upp såhär långt. Inte en bom har vi sparkat ner, och hon har hoppat allt utom minsta tvekan.
     
    Men samtligt kan man aldrig veta från en dag till en annan hur hon ska vara, och framförallt inte på årets första starter när hon kan vara lite extra laddad. Ändå så förväntade jag mig, men inofficiellt, två felfria rundor. Faktiskt. Så långt tycker jag faktiskt att vi har kommit nu. I alla fall när det är snällt byggt som det brukar vara på pay and jumper.
     
    Aleccis kändes trevlig från start men var heeelt överladdad när vi styrde mot det lilla framhoppningshindret. Alla fyra gånger bestod hela anridningen av någon gångart bättre passandes på en kanin, haha. Hon var något lugnare mot de andra hindren. Då kunde hon till och med galoppera med normala galoppsprång ;) Nej men hon var klockren, finns inget alls att ens kommentera.
     
    100 cm
    Är inte helt nöjd med att jag kommit in i ovanan att backa av mot hindren. Första gick ändå bra, men redan mot andra hindret började jag backa av. Gick på ett galoppsprång för mycket, nämligen 8, bort till trean och backade såklart av hela vägen till hindret där också. Mest i och för sig för att när jag redan börjat backa av så var jag tvungen att vinna plats för att ge henne utrymme till att klara hindret. Fyran flöt på något bättre. Lånsidan femman-sexan backade jag av igen. Gick på 6 galoppsprång vilket var ett för mycket även där. Sjuan var bättre igen men efter landningen drog hon på, så där var jag tvungen att ta tag i henne. Sen hade hon börjat få upp farten så då blev det automatiskt svårare för mig att backa av mot åttan vilket jag inte ens försökte med. Mot nian som var kombination fegred jag genom hörnet och plockade nästan bort galoppen helt och hållet i anridningen. Riktigt dålig ridning men hon är snäll nog (dvs vi har äntligen självförtroende!) att hoppa ändå. Jag kan egentligen inte säga att jag är så missnöjd, för känslan var bra - jag kunde ju göra det jag ville. Sen att jag "ville" backa av och fegrida är ju snarare än fråga om dåligt omdöme/dåliga beslut än dålig känsla. Felfritt tog vi oss alltså över alla hinder (och dessutom i rätt ordning, haha!).
     
     
    110 cm
    Bestämde mig för att ha bättre rytm och inte backa av så förskräckligt i denna start... Men vi kom inte längre än till andra hindret förrän jag började backa av igen. Red den här gången också(!) på 8 språng istället för 7, och snuddade även hinder två. Ja, man behöver ju i alla fall något tryck i galoppen för att få lite luft i sprången och plockar man bort galoppen blir det dåligt med tryck. Sen höll vi bättre tempo tycker jag. Fyran var inga problem. Mellan femman och sexan red jag denna gång på rätt antal galoppsprång, nämligen fem och eftersom vi hade bättre tempo fick jag istället be henne hejda sig lite där inne. Efter sjuan hände samma sak igen; hon drog på. (Funderar på vad jag kan ha gjort där så att jag uppmuntrar henne till att göra så?) Var tvungen att plocka tillbaka henne där igen för att kunna sikta mot åttan. Där var hon lite i luften med framänden både före och efter hindret, och vi knackade lite försiktigt i bommen. Mot kombinationen red jag dåligt genom svängen igen men även om det blev lite på och av så är jag glad att se det, för hey, jag kan äntligen börja påverka min häst (lite mer)! Felfri runda även här och bra känsla. Tycker nog denna rundan ändå var lite bättre. Den var ju inte lika lugn, men vi fick ett bättre flyt.
     

    Lyd då, händer!

    Dressyrade i nya sadeln tidigare idag. Gjorde det i lördags också och det kändes lovande. "Lovande" får man i detta fall lov att definiera som man vill. Idag körde vi ett rejälare pass där vi red genom skogen ner till LP och sen höll oss på LP ett bra tag.
     
    Jag har riktigt stora problem med att hålla i tyglarna. De glider mellan fingrarna och blir konstant längre och längre. Till slut tänkte jag igenom varför de gör det. Kom fram till att jag inte rider med bra händer såklart. Mjukare händer med stöd när det behövs och eftergift när det behövs och allt annat emellan, så att Aleccis accepterar bettet och det jag ber om samtligt som jag behöver rida ihop och rama in henne bättre generellt. Därefter fortsatte vi passet med ännu större fokus på händerna och ja, tyglarna flöt iväg ändå, men det var inte riktigt illa och kändes faktiskt bättre. Det gick åt rätt håll.
     
    Jag fick ju lära mig hur man använder sina händer mer på "detaljnivå" nu i början av vintern och höll igång de nya, mjuka, rörliga händerna under Aleccis vila genom att praktisera dem på Pärla. Det fungerade riktigt bra och det är en del till att Aleccis var så fin redan från igångsättningen. Nu har jag tappat bort mig lite och fallit tillbaka i ovanan där jag inte funderar först och gör sen - utifrån vad som SKA och/eller behöver göras, och inte bara ber om halvdana saker utan att ens märker att jag ber om något och alltså inte heller är uppmärksam på om jag då får gensvar eller inte. Det blir ingen kommunikation!
     
     
    Pärla var skitpigg idag, haha! Riktigt framåt och hon höll gärna högre tempo. Hon var helt perfekt, exakt sådan som hon borde vara när man ska tävla. Då är det roligare än vanligt att rida den kära hästen.

    Bates Caprilli Grand Prix

     

     
     
    Haha, hade ju ingen dressyrgjord (men köpte det igår! Nu är vi nästan fullfjädrade dressyrwannabe's! :D) så fick ta min kortaste vanliga, lite lätt svettlitna sjukronors rosa gjord. Det fungerade, men ser ju inte sådär jättesnyggt ut direkt. Idag red jag med nya dressyrgjorden istället - det var mycket snyggare och även lite mer praktiskt = inga flärpar som var i vägen (fast de märktes inte).

    Låt mig sova

    Nu har jag allt samlat på mig lite material att dela med mig av! Men, först sova. Är så jäävla trött. Satt med huvudet mot ratten i 10 min efter att jag hade parkerat för då sköljde tröttheten över mig som en tsunami. Orkade inte kliva ur, haha. Så gör min kära vän och kollega ofta har hon berättat. Liksom orkar inte för tillfället. Själva passet gick bra och flöt på så det är skönt iaf. (Det är ju den viktigaste delen, haha.) Nej fan, nu vrålar sängen på mig. Herrå!

    Random bild. Tips; INTE särskilt god!

    Dressyrsadel!

    Nu har jag köpt mig en dressyrsadel! Så himla roligt och jag är såå sugen på att börja träna och komma igång lite mer inom dressyren (men bara plocka "the best of both worlds"). Eftersom det blev en "ren" hoppsadel på utprovningen (och att utprovaren dessutom sa att hon var ganska säker på att en likvärdig av dressyrmodell skulle passa - detta kläckte hon ur sig efter femton år i branschen så det köper jag utan att blinka) så kände jag faktiskt för att slå till och investera i en ren dressyrsadel också. Det kan ju inte skada liksom. Självklart tänkte jag inte på att ta en egen bild (plus att det var skitmörkt) så jag stal en bild. Här är den!
     
    Bates. Hästar säljes
     
    Nu har jag tio sadlar... Skojar inte. Varav 7,5 av dem är reeeen skit. Och det är på tiden att göra sig av med dem. Slänga de totalodugliga och sälja det som inte passar och som jag inte är intresserad av att sitta och spara på. Kanske provar den imorgon, eller så väntar jag till på måndag. Men det är lite för långt till måndag! Och så är det P&J på söndag och då hade det känts bra att rida i hoppsadeln så mycket som möjligt då jag behöver rida in mig i den. Förresten, jag har ju haft den nya hoppsadeln i en vecka nu, och idag tänkte jag på en sak! Det känns typ nästan "som vanligt" i den nu, som om vi hade den hela tiden. Inte riktigt helt och hållet genomnaturligt än - men på god väg! Så kanske att det blir dressyrsadeln ändå imorgon. We'll see!

    Sirapsbröd


    Fick ett litet ryck och gjorde sirapsbröd igår(natt). Just sirapsbröd är väl i stort sett det enda jag bakar. Det går fort och är gott (degen är godast, såklart). Kladdkaka, muffins, chokladbollar, lussekatter och tuppkaka är andra bakverk jag provat göra under mina väldigt, nästan så man kan kalla det "kökshatande" år. Men ja, sirapsbröd är bäst. Fort är bra. Att prova nya saker är tycker jag är riktigt ovärt. Tänk om det inte är gott eller ens ätbart?! Snacka om slöseri med både tid och ingredienser... Och att experimentera skulle jag aldrig, aldrig få för mig att prova. Det kan man göra inom andra områden - men absolut inte i köket. Mat är fan seriösa grejer, haha!

    We need some practice

    Usch vad stark och tråkig Aleccis var när vi började passet i morse. Lika illa som det alltid var förr på vanligt bett, men nu den senaste tiden har hon ju varit riktigt trevlig. Eller okej då, den senaste tiden är ju nu när jag sänkt kraven något och inte ansträngt mig och ridit henne ordentligt utan tagit det med ro och busat lite och sådär, inte busat som i full sken, men att hoppa över lite träd och inte kräva full lydnad på det viset jag ber om när vi till exempel rider på en ridbana. Så det var inte jätterolig start men jag körde bara på. Hade ändå planerat in ett dressyrpass idag så för den skulle var det ju lägligt.
     
    Vi red genom skogen till LP och där gick det lite i vågor; ibland var hon fin och ibland tog det emot lite. Hon ville gärna tolka allt som galopp. I och för sig lugna, trevliga fattningar där hon smög in i galopp men ändå inte vad jag bad om. Red ändå igenom henne och det kändes bra när vi avslutade och begav oss hemåt.
     
    Och som vanligt blir hon ett jävla rövhål (ursäkta uttrycket, ähää) precis när vi kommer ut från parkeringen och styr hemåt. Det är som att hoppa av och byta ut hästen mot en annan. Varenda jävla gång nästan. Suck. Krävde därför miniminiserpentiner, lugna sådana, i skritt längs grusvägen en bra bit och red sedan i en volt i trav i båda varven på en grusplätt för att ställa igenom henne ytterligare och få med henne. Sen var hon fin igen <3
     

    Hoppat i nya sadeln

    På söndag är det dags för årets första starter! VRF har pay & jump och självklart ska jag försöka komma till start (beroende på antal starter/hur lång tid det kommer ta - jobbar ju sen, och hinner jag inte, så hinner jag inte.) Men jag räknar med att jag hinner starta. Ser fram emot att få känna på Aleccis såhär i början av säsongen. :D
     
    Nu har jag även hunnit hoppa en omgång i nya sadeln. Jag håller fast vid att det är väldigt annorlunda och kommer nog ta ett tag att "hoppa in sig", men det kommer så småningom. Framförallt två punkter är utmärkande enligt mig:
     
    1. Det var svårt att hitta känslan av en galopp med tryck i. Sadeln är väldigt stötdämpande vilket ger en känsla jag aldrig upplevt tidigare och Aleccis är ganska lättreglerad för tillfället (mot hinder - inte mellan dem, HAHA) och då sitter jag nästan upp och får tillbaka henne lite för mycket. Så känns det i alla fall. Stötdämpningen lurar mig lite.
     
    2. Jag tycker inte det finns någon stöd(?) alls när man landar. Eller så är det så mycket stöd som jag inte lärt mig använda/anpassa mig till..? Vet inte riktigt vilken av varianterna det är, för det är rejäla stöd framtill men jag vet inte om jag gillar det bara. Men jag är nästan på väg av från hästryggen alltså, och jag som redan har svårt att landa. Nu är det verkligen dags att jag verkligen hittar och lär mig använda musklerna i min överkropp.
     

    Rejält omvänt dygn

    Jag vet inte riktigt om det var någon bra idé att lägga sig vid halv nio... För heeela dagen var borta i ett nafs sen, och så red jag inte Pärla förrän halv nio till halv tio - vilket för mig kändes som tidig eftermiddag typ. Dessutom känns det inte som jag får samma ledighet mellan nästa arbetspass. Men det var helt klart värt att prova denna variant med att rida innan sovandet.
     
    Imorgon ska vi ha lite kalas innan vi åker norrut för att fylla på förrådet av prylar. Eftersom jag blivit så duktig på det den senaste tiden så fortsätter jag i samma spår... Nej, alltså, det är ingen höjdare med slösa-livsstilen som jag blint lever efter. Men å andra sidan kan jag inte låta bli. Ska visa sen! (Förutsatt att köpet blir av.)
     
    Hästarna rider jag innan kalaset.
     
     

    Alldeles nyss


    Assopig kvalité. Det blir lätt så när häst går fort, fort. Jahapp, jag gick upp vid klockan tolv igår, typ "lunchtid" alltså, efter den jobbnatten och har varit vaken sedan dess då jag passade på att rida Aleccis efter jobbet nu i natt. Sunt? ^^ Därför ska jag nu minsann sova lite. (:

    Den känsliga hästvärlden

    Hamnade i ett kommentarsfält på stor hästblogg. Bara genom att nämna "islandshästar", helt utan sammanhang, fick det att knaka ordentligt i fogarna.
     
    Men det är väl så... Man vill något så mycket, brinner för det och anpassar sig blint till en viss inriktning. Man får tunnelseende, och blundar för det som kan tyckas vara fel. Eller jobbigt. Likt man försöker låtsas om att man inte alls är för stor för att rida b-ponny när man är tonåring för att man inte VILL vara för stor. Som att ignorera att man är i största laget för sin lilla d-ponny som man älskar över allt annat. Som att inse att hästen håller på att åldras - fast man inte vill det. Man låtsas att allt är frid och fröjd, och bara utomstående kan egentligen tala om vad som egentligen är FAKTA. Ren fakta. Då behöver man någon där som både är ärlig och som man har fullt förtroende för.
     
    Mirja, b-ponny, med tonårig ryttare.
     
    Mellonie, liten d-ponny, med på gränsen för stor ryttare.
     
    Lillis, c-ponny, med på gränsen för stor ryttare.
    Gamla Pärla, som inte tillåts att åldras. *Vill inte, vill inte, vill inte*

    BÄSTA! <3

     
    Alltsåå! Åh, vad glad jag är! Mina fina, fina häst <3 Idag red vi barbacka - MED VANLIGT BETT! Alltså förstå känslan! ÄNTLIGEN! Lugnt och kontrollerat från start till mål. Min fina vän <3 Sånt jävla stort steg för oss båda. Och ett enormt mål som härmed är uppnått. We did it! Nu är vi fan ostoppbara :D

    Aleccis idag

    Fick ut en "reserv-hovslagare" (hähähä) som skodde Aleccis så nu är hon nyskodd och fin i alla fall - superduperskönt! Sen red vi; och trots att jag skulle jobba sen så kände jag bara: FUCK YOU, klockan! Och så red vi en bra bit. Först busade vi lite och hoppade över nedfallna träd och sen galopperade vi en del bl a uppför himlabacken. Då hade vi varit ute en timme, men sen red vi ner till byn och dressyrade lite på LP en stund också för att bli lite seriösa igen. Ett rätt bra pass faktiskt! Det var de första (och dessutom små - eftersom det bara var små trädstammar vi hoppade) hindren jag hoppade med henne, och gud vad... annorlunda det var att hoppa i nya sadeln. Annorlunda, och inte i positiv bemärkelse. Blää, haha! Tar nog ett tag innan det känns helt bra och naturligt.
     
     

    En vanlig dag på jobbet

    Ni vet när, nej förresten, det gör majoriteten av er inte alls. Men jag ju erkänna att när man parkerat släpet och pumpat över all mjölk och ska hämta sista rundan, och kör iväg, det går nedför, snäv sväng och till och med röven på lastbilen släpper trots att man smyger och alltså utan att ha ett släp som trycker på..! Det är då man typ håller på att dö den 1,5 timmen det tar att hämta sista svängen för att man är så jävla nervös om man kommer dö eller inte (dvs ha sönder grejerna) i just den där satans svängen sen... Men det gick bra. Eller, så bra det kan gå. Kopplade på släpet, rullade sakta, sakta neråt. Spänner driven genom att trycka på 16 ton - för när släpet trycker på och det släpper - då MÅSTE jag ha grepp så det går att gasa. Rullar mot svängen, börjar svänga lite vackert. Och sen börjar det "roliga". Det går så sakta, men när väl släpet trycker på och bilröven drar iväg sidledes, släpet "försvinner" från vänstra backspegeln, och så mjukt men bestämt gaspådrag. Framåt. "När det väl börjar glida kan man aldrig bromsa kraften" - jag snappar upp alla tips jag kan få. Men det är fasen inte så kul när släpet bestämmer sig för att göra som det vill.
     
    Så litet ändå, men det känns vidrigt! När jag rullade ut på stora vägen kände jag nästan för att gråta av lättnad, haha, men struntade i det. Detta var för övrigt bara sista äckliga grejen för dagen. Vägarna var brutalt hala och självklart mötte jag plogbilen två gånger (både ner och upp) på en rätt liten väg, haha, tajming! En backe blev jag först ståendes i, med bara bilen när jag skulle upp från gårdsplanen (tredje gången gillt, för då kom jag upp), och sen var jag orolig att jag inte skulle komma uppför här:
     
    Vägarnas standard kvällen igenom-  PERFEKT för vinterbus, inte så perfekt för jobb ^^
     
    Men jag sket i att hämta gården och körde upp tomt släp, ställde släpet på granngården, pumpade över mjölken i bilen, åkte ner till gården igen och flyttade släpet lite till (beslutsångest delux - var ju uppförsbacke överallt! Om än pyttelite, men man kommer inte iväg om det ens är "pyttelite" uppför...) och pumpade sedan över resten av mjölken och åkte för att hämta sista rundan. Detta jag skrivit nu var iofs bara andra halvan/tredjedelen av arbetspasset.
     
    Alltså vägarna var så jäääävla hala! Var en nedförsbacke = körde sjuukt sakta, sen var man nere i en liten dal och sen gick det uppför igen = behövde ha farten uppe så höll lätt, lätt på gasen. Och röven släppte. Om än lite, men det spelar ingen roll. Det är inte så kul när man sitter i ett tvåmiljonersfordon som man inte ens äger. Tur att jag har rutin av överstyrning, kan man ju säga.
     
    Anyway! Nu har jag haft pannkaksfabrik igen och intagit pannkakor så jag klarar mig ett tag! Nu väntar nästa pass, på de kära, hala vägarna. Blir ju spännande :)

    Från nödbroms till känslighet; "Sagan om".

    Det var en gång en stressad häst som bara sprang och sprang och sprang. Skulle hon inte springa så skulle hon ramla. Framlänges. För den stackars stressade hästen hade ingen balans - och hon hade lärt sig att det mest effektiva sättet att försöka hålla balansen på, det var helt enkelt att springa. Ju snabbare desto bättre = lättare.
     
    Sådär började det.
     
    Sen hittade en stackars ponnytjej denna stressade häst. Ponnytjejen hade förvisso hållit i sig på olika hästryggar i relativt många år, men denna ponnytjej kunde i själva verket ingenting. Balans till exempel - och vad fan är det? Känsla? Aldrig hört talas om. Använda rumpan och magen när man rider? Hästen härmar ryttaren? VA?! Vinkla bäckenet, tvättsvampar i händerna? YTTERTYGEL? Va, va, va?! Vad fan snackar alla om? Gasa gör man genom att sparka på magen. Bromsa gör man när man drar allt vad man orkar i munnen. Kind off. Och svänger gör man med ena änden av tygeln. Eller?
     
    Ponnytjejen skulle byta ut sin bruna ponny till en ny brun ponny, fast en storlek större eller så. Men det är jobbigt att skiljas från någon man älskar. Det värsta var när tjejen kollade in i ögonen på sin älskade ponny. Svek. Det var de bokstäverna hon påstod sig läsa. De få veckor det tog från annons till försäljning grät hon sig till sömns. Svek. Det var de bokstäverna hon såg när hon blundade. Svek.
    Men varför detta? Varför nu? Och varför överhuvudtaget? Hon skulle ju bli bättre, den där ponnytjejen. Det hade hon bestämt sig för. Och för att bli bättre måste man upp minst en storlek. Hästannonser hade hon inspekterat regelbundet en bra tid tillbaka. Men aldrig med riktigt seriösa ögon.
     
    Tills en dag i slutet av juli. För där var hon! Den stressade bruna hästen som sprang ifatt balansen. Men på bilden var det bara en helt vanlig häst; inte för gammal, inte heller för ung, inte ens trasig eller för den delen förbrukad på tävlingsbanorna. Men hon var ett projekt - med andra ord gick det ihop sig med att ta steget, och liksom byta ponny mot häst. Tjejen bokade provridning, men det var egentligen mest bara symboliskt. Hon skulle ha hästen. Det bruna projektet. Det var bestämt redan när klicket från brutet telefonsamtal löd. Dagen efter åkte tjejen ner för att provåka (läs; hålla i sig) på den bruna hästen. Hennes mest hästiga kompis följde med. Provridningsresultatet var ingen hemlighet. Det var katastrof. Fiasko. Så mycket stress på en och samma ridbana. Så mycket slit, drag och sågande i en stackars hästmun på kortast möjliga tid. Svettig häst och patetisk ponnytjej. Men hästen skulle flytta en bit norrut, så var det bara.
     
    Ponnytjejens hästkompis avrådde från köp. För ponnytjejen skulle i själva verket behöva en välbalanserad läromästare. Möjligt, mycket möjligt till och med, men sådana äter plånböcker redan när man scrollar bland dem på hästannonssidor och de är helt omöjliga att byta mot pengarna som ponnyn skiter ut vid en försäljning. Och att ha en läromästare hade ponnytjejen redan provat. Det går bra i början, och ja, till och med lite till faktiskt. Men sen kommer man ifatt... Och då är det inte roligt längre. Så hästkompisens argument, sagt i ren välmening, blev bortschasade innan hon ens formulerat punkten.

    Istället åkte de förbi en affär med diverse nödbromsningsprylar. Hon hade redan bestämt sig för vad som kunde rädda henne tillfälligt. Men det var inte ens där och då, det var det verkligen inte, och hade aldrig varit, frågan om en permanent "lösning" - i form av just en nödbroms. Till kassan gick hon skramlandes med ett hävstångsbett. En rak gummipinne i mitten, två stänger likt en gungbräda på kanterna, med en vriden kedja från ena kanten till den andra. Nästan tvåhundra kronor kostade den, plus två flärpar av dött djurskinn att ha själva styrmekanismens snören i; en på vardera sida mungipan. Varken estetiskt tilltalande eller populärt i hästkretsar, men det var skit samma, för det fungerade! Sensation!
     
    Hon hade provat det en gång. Det där med att stoppa in ett skramlande konstverk i en hästmun och se förvandlingen utan att ens behöva lyfta ett finger. Det var som en trollstav, som tillhörde gruppen vars rubrik löd: "Magiska Bett". Men den gången var det en holländsk munkavle som pressades in i hästens, förvånansvärt lättgapande, mun. En holländsk munkavle, ett av de mest brutala bett man kan använda. Varför? På grund av okunskap - en hästs värsta fiende. Och en rekommendation från någon annan okunnig i frågan. Ägaren av munkavlen tror oftast att det är hävstång man använder, medan det i själva verket är ett hissbett. Vill man använda hissbett, jamen go ahead, men att tro sig använda en sak medan det i själva verket inte är vad man tror - det blir så fel på många olika vis. Även ponnytjejen trodde det var hävstångsverkan. Åren gick men skönt nog för hästmunnen så tog det inte jättelång tid innan munkavlen (med mer erkänt namn "pessoabett") åkte i soptunnan och byttes ut mot ett mindre skramlande verk i from av två ringar och tre halvlånga delar. Ett mycket mer accepterat styrsystem (när man inte begriper att det är typ allt annat förutom nävarna som styr). Det tog en rätt bra stund att arbeta upp den känslighet, som redan innan den gula hästen började bo hos henne, hade flugit sin kos. Känsligheten är idag, sex och ett halvt år senare, outstanding och har varit det många år nu, och den gula hästen rids med rytmbrytning eller rytmuppmuntan, och genom att blåsa på tygeln förstår den gula hästen precis vad ponnytjejen försöker säga. Vad lärde sig ponnytjejen av detta? INGENTING. För denna ponnytjej är värdelös på att se samband, så... varför inte repetera hela detta förlopp, fast med vissa andra historiedelar? Sagt och gjort.
     
    Ponnytjejen fick hem sin stressade häst och parkerade den i friska luften. Inte bara med andra hästar utan dessutom med grönt gräs att springa på. Ganska trevligt, sa den stressade bruna hästen. För att det inte skulle bli dödsfarligt att åka runt på den nya bruna hästen, vilken var en storlek större och ungefär åttiotvå storlekar snabbare - i både reaktionsförmåga och hastighet - och dessutom utan staket att styra in i OM det i värsta fall skulle krävas så åkte skramlet in i munnen, och de började utforska varandra i den för hästen nya miljön. Kort och gott hände faktiskt aldrig någonting. Inte i hastighet i alla fall, och inte heller med skramlet. Aldrig någonsin faktiskt. Det fungerade! De kunde fortsätta bygga underhals och försöka jaga balansen som av någon konstig anledning alltid såg till att ligga steget före. Hästen blev snabbt mindre stressad, förutom vid vissa tillfällen. Efter flera månader vågade ponnytjejen försöka styra mot några pinnar som innehöll luft under sig för att se om de kunde ta sig över och att till och med, hör och häpna, överleva. De överlevde! Så de försökte jobba vidare med det där. Liksom ta sig över saker utan att... ja men dö.
     
    Månaderna gick. Ponnytjejen började ta med sin bruna häst och utsatte den för stress på olika ridbanor med färgade bommar för att försöka hålla i sig över flera hinder på raken. I höjd med antal överlevda rundor ökade självförtroendet. Och hemma i byn tog de sig sedan länge runt på ett inte allt för hjärtdödande vis i en nästan helt okej hastighet. Men fortfarande med största hobby att träna underhals och jaga balansen utan lasso. Och utan att vilja fånga den. Egentligen "utan att veta att de VILLE fånga den". Ponnytjejen ville däremot kunna byta ut nödbromsskramlet till ett sådant där mycket trevligare styrsystem som skulle gynna både henne och hästen långsiktigt. Det var ju, redan från början, det stora gyllene målet. Hon köpte ett styrsystem av rätt sort och i rätt storlek. Sen började det...
     
    Hon stoppade in det i munnen och fokuserade på att det skulle gå. Så var det bara. Det ska, ska, ska gå! Envisheten sprutade men bråkade med (både brist på) känsla och obalans, men med styrka. Tre mot en kan omöjligt fungera, och det gjorde det inte heller. Hon gav sig inte. Det skulle gå! En vårdag när den bruna hästen kände hur det liksom kröp i hela henne så mycket att hon inte kunde hålla sig på marken ens en gång, skulle de ta en mysig barbackatur. Hästen och ponnytjejen, och det skrammelfria styrsystemet. Det slutade i katastrof. Hästen stängde igen sin okänsliga mun och sprang för allt vad hon var värd. Lyckoruset i kroppen gick inte att hejda. Inte med all våld i världen. Men när ponnytjejen såg sin chans att i alla fall komma undan från "mål: stora trafikerade landsvägen" gjorde hon allt i sin makt och hängde sig i vänstersnöret för att dra in hästen på en äng. Det gick nästan. De höll bara på att krocka med en vedbo först. Då kunde tjejen inte hålla i sig längre utan åkte av. I ren "kuta-inte-iväg-och-dö-för-att-du-blir-påkörd"-panik höll hon beslutsamt fast i tygeln vilket gjorde att hon i själva verket tvingade hästen att stå på hennes rygg och pressa ur luften ur henne. Det gick bra. Det gjorde verkligen det. Inte det minsta fysiska men av händelsen fick någon av dem. Tillbaka till skrammelbettet, och då kändes allt som vanligt. De kämpade vidare.
     
    Det tog några månader innan ponnytjejen vågade prova skrammelfritt igen, och det gick väl an när de hade läderfotöljen mellan sig; hon och hästen. Men det gnagde i henne, att inte bli kvitt känslan hon kände till det där bettet. Det blev högre procent ridturer med skrammelbett igen än tidigare. Skrammelbettet gav trygghet, som gav lugn, som gav självförtroende, som gav trevliga ridturer. Rätt som det var ville hon njuta från den hala hästryggen igen, utan läderfotöljen. Först då kände hon det. Hon kunde inte längre, inte ens med skrammelbettet, känna sig trygg barbacka på sin egen häst. Det gjorde henne så ledsen. Hon försökte jobba bort det, det gjorde hon verkligen. Red barbacka likt man mängdtränar när man ska lära sig något, men det hjälpte inte. Hon som alltid älskat att rida barbacka! Liksom gungat fram som en halkig varelse där två, fast som en. Så enkelt, så roligt och så fritt. Men nu gnagde det i henne. Känslan av otrygghet. Det drev henne till vansinne. Men hon kom ingen vart trots att hon pressade sig själv att åka på hästen och hålla i sig där uppe. Det hjälpte ju inte..! Till slut skrev hon om händelsen och den otrygghet som planterades i hennes kropp, ute i cyberspace med likasinnade. Fler och fler slöt upp och delade med sig av allt ifrån djupa rädslor till lätta olustkänslor. Där och då hände det. Den beslutsamhet som då dök upp skulle hjälpa henne ur den negativa cirkel hon råkat bosatt sig i. Varje dag åkte hon korta, korta pass - först i bara skritt och lite trav, sedan mer trav och till slut galopp. Successit mer och mer. Varje dag, fram och tillbaka, fram och tillbaka, på grusvägen nedanför byn. Kontrollerat. Beslutsamt. DET. SKA. GÅ. Och äntligen började det ge resultat! Äntligen började det släppa!
     
    Men att "börja släppa" är inte samma sak som att det aldrig har hänt. Det var i alla fall mycket, mycket bättre och framförallt kändes det inte hopplöst längre. Men snart, med fortsatt barbackaridning inblandat bland det vanliga fotöljåkandet. Sen kom det! Första åkturen sedan smällen som innebar trygghet! Från första steget, till sista. Hon var så glad. Så lycklig! Äntligen hade hon tagit sig tillbaka till det hon saknat så mycket; den trygghet som alltid funnits där, den var tillbaka!
     
    Någonstans där försökte hon även börja bygga upp tilliten till det skrammelfria bettet igen. Men det var svårt. Inom henne fanns en väldigt liten och helt omedvetet djupt känsla av att tappa kontrollen och att inte lita på sina egna kunskaper. Det var en rejäl käpp, tillverkad av den allra hårdaste metall, instoppad bland ekrarna i hjulet. Men hon ville så gärna..! Återigen blandades det in mer skrammelfritt i vardagsridningen och först nu började det gå åt rätt håll. Men det är inte samma sak som att det "började gå bra" -  för det hade varit en lögn att uttrycka det med de orden.
     
    De tränade på. Red hemma i byn och i skogen, blandade detta med att hoppa och träna på egen hand. De var ute och åkte i det småländska landskapet för att ta sig igenom banor med siktet hela tiden framåt; att bli bättre. Det gick något år. Fortfarande blandades skramlet med skrammelfritt, de kämpade på. Under resans gång började de även bli bättre och bättre kompisar. En viktig del i en relation med sin häst. Och en väldigt viktig byggsten i ett hemligt drömmål: att någon gång kunna starta den bruna, obalanserade hästen i en dressyrtävling! Klubbnivå var målet, men även det kändes väldigt långt bort. Målet fanns, men inte så mycket mer. Och ärligt talat kändes det inte ens rimligt.
     
    Någonstans här började ponnytjejen upptäcka och förstå innebörden och framförallt vikten av BALANS. Att hästen faktiskt springer för att den inte kan hålla balansen. Att underhalsen måste jobba för att hästen inte ska falla framlänges. Att det är för att hästen är framtung som den springer. Att hästen är en vippbräda med bogen plogandes i underlaget under den, och med att sträcka upp huvudet för att liksom hålla nosen "över ytan" likt någon som håller på att drunkna. Hon la ihop ett plus ett och började jobba annorlunda. Detta var själva lassot; och från och med nu skulle de ut och jaga balansen för att medvetet försöka fånga den! Hela denna aha-upplevelse kan ha varit en av de allra största och viktigaste i ponnytjejens utbildning. Detta tillsammans med att man rider en häst med yttertygeln. Rocket science! Helt plötsligt tog de ett milslångt steg även på den skrammelfria resan, men fortfarande var det känslan av "osams" som var överhängande och liksom speglade nästan hela ridturerna.
     
    Vips kom en väldigt, väldigt viktig människa in i bilden, och hon skulle med de kommande fyra passen lära ponnytjejen KÄNSLAN, den riktiga känslan, som man strävar efter och faktiskt använder i ridningen. Att ha mjuka händer är inte så svårt, att ta ett brutalt tygeltag är inte heller svårt. Men att hitta samspelet och känslan av "jag ber dig att svänga" och få svaret "hur mycket" - det är i en klass för sig! Som att krama en tvättsvamp. Och att ett stöd i yttertygeln är något helt annat än ponnytjejen uppfattat det som för många, många år sedan. Ja, det var svårt att komma överens när påståendet från handen inte alls var samma sak som hjärnan trodde den bad om. Hästen kunde för allt i världen inte förstå, och då blev det som det blev.
     
    Genom att den senaste månaden jobba med en helt annan förståelse och känsla än tidigare, ja det har gett fantastiskt resultat. Det skrammelfria bettet är härifrån, i denna historia, (ÄNTLIGEN) standardbettet och ponnytjejens känsla av att kunna påverka är precis samma; lika trygg, lugn och säker, som den tidigare varit med allt skrammel.
     
    KAN ÅR 2015 BLI ÅRET DÅ PONNYTJEJEN TILL OCH MED KAN BÖRJA HOPPA OCH KANSKE TILL OCH MED TÄVLA MED VANLIGT, MILT SKRAMMELFRITT TRÄNSBETT? Det är drömmen.
     
    Hästmunnen börjar redan bli känsligare och detta har gått på rekordfart! Vad har vi lärt oss av detta? Det är en otroligt kortsiktig idé att stoppa in skrammel i hästmunnen, och det hade gått så mycket fortare (och varit mycket mer humant) att börja traggla och öva med vanligt tränsbett från första början. MEN. I detta fall fanns det en anledning till att det inte hade fungerat som tänkt. För känslan är viktigast av allt. Man rider med känsla, tanke, utstrålning, energi och påverkar bäst genom trygghet. Man måste vara självsäker och blanda det med öppenhet och känslighet, för att få bästa resultat. I det här fallet fanns inte det. Från provridningen fanns en väl gömd känsla av "JAG KLARAR INTE AV HENNE PÅ VANLIGT BETT" - och den känslan hjälpte oss inte, utan snarare stjälpte oss. Rejält. Därför tog det så lång tid att byta från skrammel till skrammelfritt.
     
    Hade jag kunnat så hade jag bytt för länge, länge sedan! Det hade absolut kunnat gå fortare - om jag från början visste VARFÖR (balansen) och även hade fått hjälp med att skola om min hand. Det är två otroligt viktiga faktorer som gjort att vi tillsammans börjat riva en rejäl mur. När muren är riven kommer vi hoppa stadiga, kontrollerade rundor och starta fler dressyrtävlingar på mitt nya favoritbett. Det är helt och hållet skrammelfritt (fast det gnisslar lite), och dessutom anatomiskt.
     
    Mot Sherwoodskogen!
     
     

    Den tragiska sanningen. Provridningen av Aleccis. (Jag får ont i munnen av att se det här...) #provridning #försäljningsstall #katastrof #fiasko #projekt #project #tvåochetthalvtårsedan

    Ett filmklipp publicerat av @jagheterjessica Jan 13, 2015 at 9:46 PST

    Snart blir det jobb

    Vilket flyt jag har! Hoppades på bra (jobb)väglag nu när det varit plusgrader och barmark ett tag, men lagom till jag börjar igen blir det halt, haha. Snö är lugnt, men plusgraderssnö är ingen höjdare. Väglaget är suuuper nu om man kör personbil; liksom bara i med nästa växel och fortsätta <3 Så det beror ju helt klart på vad man sitter i för fordon ^^
     
    Hann aldrig rida då det stod ett rejält diskberg och krävde omvårdnad... Det tog hundra år att ta sig igenom... halva! Var iaf ute och plockade i ordning, sopade extra rent och fyllde på med ännu mer strö. Och så de obligatoriska pussarna på djuren också innan jag var tvungen att åka igen.
     
     

    Klockan går runt, runt, runt och jag pratar strunt, strunt, strunt

    Jag satt nyss och skrev ett låååååångt (längsta hittills - och jag som borde tänka på att banta dem redan som det är) inlägg som jag publicerar ikväll medan jag jobbar. Men nu har jag i alla fall slängt ut en varning; det är långt.
     
    Innan jobbet ska jag åka på min runda, gula, svankiga gamla häst men that's it. Lillis bönar och ber om att få bli använd vill jag lova, haha! Den ponnyn alltså. Men nu fattar han i alla fall (reeedaaaan <- ironi) att han inte får gå ut från boxen trots att dörren är öppen. Han är, precis som Pärla, qween of ögontjäneri. Så när man vänder ryggen till (dvs går upp på övervåningen för att hämta något i utrustningsväg) ser han sin chans att traska ut. Men när han hör stegen i trappan så traskar han in i boxen igen. Lite lagom charmigt sådär. Han tror väl att han är smart som passar på, men snart blir det väl som med Pärla. Hon är expert på att vara ögontjänare, men när hon tror att man inte ser/hör så räcker det med att öppna munnen (jag säger ju i ren reflex: "jag ser/hör dig!") och så lyder hon igen. Aleccis däremot är lydig som ett misshandlat barn. Kanske för att hon också är slagen till lydnad en gång i tigen. Busted, hästindustrin!
     
    Det är nog ingen, förhoppningsvis, som förespråkar rent fysiskt våld mot djuren och framförallt med mening att göra dem illa. Men i de länder där de föder upp hästar likt en industri så MÅSTE djuren lyda. De har varken tid eller risk att utsätta dem som sköter dem för den säkerhetsfråga det innebär med hästar som springer över en. Därför lägger jag bara ihop ett plus ett och begriper att min häst blivit slagen... i vad som kallas "uppfostringssyfte". Hon skyggade för handen när hon kom och snabba rörelser skvallrade om den stryk hon tidigare fått. Så enkelt är det bara, det är inget jag kan ändra på eller göra något åt. Det värsta man kan göra i det läget är att göra en grej av det. "En grej" är t ex: "ÅÅÅH; FÖRLÅÅÅÅT *klapp och beröm*" = beröm som för människan är menat i "tröst", men som för hästen blir beröm som i "bra att du reagerade på rörelsen". Det blir med andra ord inte bra alls, och den önskade effekten blir motsatt.Tack och lov har hon fortfarande förtroende för mänskligheten och det däremot är jag djupt tacksam för. Hon är så snäll och jag skulle aldrig göra henne illa!

     
     

     

    Tanterna

    Eftersom Aleccis bara har tre skor har hon gått lite på halvfart just nu. Jag har ridit henne, men bara ytterst lite jogging och detta på väldigt mjukt underlag. Den hästen blir inte lydig genom att vila, haha, och det är bergssäkert! Hon känns fin och då framförallt med tanke på just detta. I morgon ska hon få vila och på tisdag (äntligen!) blir hon skodd. Hoppträningarna drar också igång på tisdag - men självklart missar jag den då jag jobbar. Typiskt! Men vi blickar fram mot nästa veckas träning istället.
     
    Pärla var jag sugen på att hoppa lite med. Vi hade lite tur, för vi tog oss bort på oljetorpsvägen och bortanför det nedfallna trädet fanns tre träd perfekta att hoppa över! En stam på ca 70-80 cm, ca sex meter = ett galoppsprång för c-ponny, och sen en halvtunn gran som var lägre än stammen. En bit därifrån låg en gran till, ungefär lika hög som stammen. Så, så gott som perfekt för Pärla! Det var riktigt roligt!
     
     

    Vilka bakben!

    Köpte med mig min absolut favorit just nu; kycklingspett i jordnötssås, från kines(?)restaurangen i stan på vägen hem från stallet. Så himla gott! Dessvärre hade jag ingen koll på att det var världscuphoppning, så det blev en trevlig överraskning till maten. Tråkigt nog var det endast några få starter kvar och en omhoppning bland fem ekipage.
     
    Sist ut var en av de vackraste hästar jag sett på länge! Jättetrevlig modell, och alldeles kolsvart, lätt och luftig samt framåt. Lite av en drömhäst - helt klart! När han sedan började ta sig över hindren... Ojojoj! Vilka jääävla bakben! Sökte lite snabbt på hästen på youtube och fann detta från 2012. Han har med andra ord utveckalts sedan dess, för det jag nyss såg var betydligt mer spektakulärt än den teknik han har på filmen nedan.
     
    Embassy II
     
     
     
     

    Dumlekolor fixar biffen

    Ska se till att rida men det är mer eller mindre det enda som ska göras idag. Sjukt skönt!
     
    Saknar min gamla finbil :(

    Faller mellan fingrarna, pengarna alltså

    Sådärja, då var jag ytterligare lite fattigare. Man behöver liksom inte ens anstränga sig. :]:] Nej men ärligt talat? Vad är det här för jävla ny livsstil?! Helt oacceptabelt. Vad som "hände" idag då var detta.
     
    Jag köpte ju ny transport nyligen och blev lovad att det var med båda sommar och vinterdäck. Vi bestämde pris och sådär. Det var inget mer med det, bara det att när det väl var dags för köp så var vinterdäcken puts väck. Kul..! Gav ändå samma pris liksom. Men aja, brydde mig inte så mycket ändå. Sen av en slump kom det upp fyra vinterdäck på en annons som jag skrollade fram på facebook. Gav ett bud och sen dess har vi pusslat och grejat för att kunna genomföra köpet.
     
    Idag gick det att göra ett ärende till Vimmerby; Jennie skulle lämnas på stationen där och då kunde jag möta upp däckägarna - asbra! Vi passade på att åka till Vimmerby lite tidigare för att checka den staden och se vad de har där (och fika!). Upptäckte att de har Cubus där, och dessutom var det en hel del rea där inne. Så jag köpte ett par byxor (i stil med; "HALLÅ, HALLÅÅ! DET HÄR ÄR X22, JAG SÖKER EFTER DIIIIG. JAG ANROPAR; FÖRSVUNNEN ASTRONAUT!".) Japp, så var det med det. Behövde i alla fall tröjan, en tunnare långarmad (dvs inte hoodtröja - jag älskar hoodtröjor och har nästan bara det.)
     
    Bytte ut klädaffären mot ett fik. Där inne var det knökafullt! Och så var det dessutom ingen höjdare. Väldigt torra grejer, till och med vaniljkrämen i vaniljhjärtat var... torr? Wtf? Därefter bytte vi några stora sedlar mot däcken och sen åkte Jennie västerut. Hem igen och bokade så många av familjen som är hemma/tillgängliga för lite familjekvällsmys såhär på lördagskvällen. Ser fram emot det!
     
    But first; ut till kärleksdjuren <3
     
    Förresten; en hemlis! När jag blir rik (det går inte så himla bra på den punkten. Kan verkligen inte förstå varför..?) så är jag riktigt, riktigt, riktigt sugen på en kavaj från Deserata. Hur sjukt snygga är det inte? Rätt omotiverande dock att de kostar som en 740. (I vår lilla familj hette det t ex så här i juletider - sagt av min gubbe; "jag skulle vilja ha riktiga ljusstakar, men de är så himla dyra! De kostar en tiondels 740." Helt seriöst den nivån vi är på. Hähähä. Här mäts sakers pris i antal 740's (alternativt antal Pärlhästar...) och jag skojar alltså inte ens.)
     
    Varför inte... brun? IN LOVE. Jävligt ovärt pris bara.

    Trapezium padd

    Här är en (stulen produkt)bild från den där lilla svindyra padden! Den kostade 500 spänn, skojar inte! Haha, jag kanske har skev syn på vad saker och ting inom hästvärlden kostar - men really, femhundra riksdaler - tillåt mig att skratta! xD
     
    Allt för Leccisen<3
     
     
    Leccisen på sadelprovning. Hon höll på att somna ihjäl sig typ. Haha, Mutti råkade väl nämna att mina kära häst har varit, milt uttryckt, väldigt stressad innan och då sa sadelprovare: "DEN DÄR?!", haha. Aleccis fick väldigt mycket beröm under hela tiden. Min fina häst. :') "Och hon står bara där..!" när vi grejade med annat, gick iväg osv. Jag säger ju det - är de parkerade så ska de fasen stå där de blir parkerade. Simple as that. (y)
     
    Lugn, trygg och helt avslappnad. Det har verkligen varit nyttigt för henne med
    miljöombytet hon fick när jag köpte henne. Det har gjort henne såå gott <3

    Prova sadel

    MEN HEEEJ!
     
    Är lite speedad just nu för har precis haft en aggressiv varg-debatt i ett regelfritt mentalsjukt (på driv-nivå) forum, HAHA! Sjuka människor det finns där ute. Eller alltså, åsikter får man ha. Men det spårar ju inte lite alltså, hahaha. Jag är för, btw. För att vargarna ska få leva. Människor har inte på planeten att göra, men det är en heeelt annan historia. Nu blir det sadelprovarsnack!
     
    Tog ut min stapplande (=överdrift) pålle som halkade omkring på sina tre skor för att hovslagaren inte behagar komma utsatt tid - tre dagar på raken. (Men det är också en annan historia!) Lite lätt pinsamt sådär, men det var inte hela världen sa dem (för mig är det det). Anyway. Jag fyllde i uppgifter medan hon klämde och kände. Mycket riktigt så konstaterades att sadeln jag haft på Aleccis är för vid då hon var lite öm vid och strax bakom manken. Hon sa även att Aleccis har en rak rygg - jag trodde den var svängd, haha, vadå noll koll? Men att hon som sagt nästan är överbygd bak. Och att hon har lång rygg - vad gäller skelettet. Revbenen går långt bak vilket innebär att hon har mycket yta att lägga sadel på = lättare att hitta sadel/fler att välja på/tacksamt för sadelprovare ;)
     
    Sedan hade vi kommit så långt att hon började lägga på första sadeln. En Prestige Silverstar. Jag satt upp och red litegrann. Skritt och trav. Konstaterades relativt snabbt att varken sadelprovaren eller jag var så nöjd; sadeln låg lite väl "PÅ" hästen, och min åsikt var att jag också satt väldigt mycket på, nästan över (HÖGT över), henne. Det kändes "svajigt" och tunt under mig. Ingen perfect match. Nu är det ju hästen som är det viktiga, men ändå.
     
    Hon nämnde något om att nästa sadel blir nog bättre, och kom ut med en Bates Caprilli CC. La på den och konstaterade att den var bättre. Jag satt upp och red - det kändes bra, kom tillbaka, och då nämnde hon att den behövde en ytterst liten justering framtill med en liten, liten padd. Bara längst fram för att komma upp lite. Alternativet var att byta koppjärn, men det ville hon inte göra. Hon ville inte ha smalare än normal då Aleccis har breda bogar (tror hon uttryckte det breda bogar?). På med padden och då kändes det faktiskt ytterligare ännu bättre. En sadel mer i min smak; nu var jag "nere" på hästen igen och ja, helheten kändes så mycket bättre. Provade galopp också och då riktigt kände man det stötdämpande luftsystemet som finns i sadeln.
     
    Så en utprovning, en sadel och den allra, allra dyraste lilla padden jag någonsin köpt, haha! Slapp dessutom låna då jag hade sådant flyt att Bates sadeln var en av de allra billigaste (kostade bara som en hel Pärla... eller en gammal volvo) så med lite pusslande med kontanter, kort och en sista hjälpande hand utifrån så löste det sig. Så himla skönt! Ligger ute med några tusen bara till lönen kommer - sen behöver jag inte tänka mer på det. Helt sjukt bra! Man vill ju för allt i världen slippa sådan skit som avbetalning/faktura och bara betala cash - men det är inte alltid det går i januari, så att säga. Bra planering av sadelprovar månad alltså - inte. Men perfekt med tanke på att det är precis i början av året och innan tävlingarna kommer igång. Taggad!
     
    Just exakt precis nu vill jag inget hellre än att rida Aleccis och få rida in mig i nya sadeln. Men så var det den där lilla detaljen med hovslagaren igen. Besviken man blir när allt, alltid, under alla år varit hur bra som helst. Är ju rätt akut... Men det blir nog bra. När människan i fråga väl behagar dyka upp.
     
    Här är den i alla fall! (Halvtaskig mobilbild dock.)
     

    Och på tal om utrusting..!

    Har ju lite tankar om att även köra in Lillis, även om det inte är första prioritet - det gör vi för skojs skull! Men så sålde bröstselen som jag hade på Mellonie (som dessutom var i minsta laget). Men av en slump skrollade jag fram en annons i flödet på fb från en bekant som sålde en bröstsele urspringligen från Hööks. Eftersom jag hämtar mjölk där så var det smidigt att göra affär när jag ändå hade "vägarna förbi". Hur bra som helst. Äger numera en bröstsele som bör passa, haha. Har inte, av logisk anledning, hunnit prova den än.
     
    Hööks produktbild, framgooglad lite snabbt.
    Bröstsele

    Gissa vad jag har gjort?!

    Nej, det fattar jag också att det inte går att gissa hur som helst. Men jag har bokat in (väldigt impulsivt!) en sadelprovning till Aleccis! Det är verkligen på tiden, men saker och ting måste hamna i en viss prioriteringsordning.
     
    Lögn. Där ljög jag. Rent ekonomiskt är det inte direkt världens mest passande tid just nu (vem fan är rik i januari liksom?), men jag såg att om jag passar på nu så slipper jag fara land och rike runt. Dessutom lever jag just nu under bra förhållanden då jag vet att jag varje månad får lön - och ärligt talat är det bara dumt att låta tillfället passera. Så jag gör en satsning på OSS just nu och tänker investera i en utprovad sadel. Det känns så bra!
     
    Nu blir vi bara bättre och bättre, och då vill jag för allt i världen inte sumpa något med utrusning som inte är optimal. Den sadeln hon har nu fungerar, det gör den, men den är för stor för mig (17,5") och något vid för Aleccis (därav fårskinnspadden). Jag vill dock hinna bryta ett mönster som kan ge fysiska problem senare innan de uppstår och ja, varför inte slå till när man ändå är i de tankarna?
     
     
    Sadel av märke "okänd"... Antingen börjar märket eller själva modellen på bokstaven "P" - det är det enda som går att få fram. Typiskt. Hade gärna velat veta vad det är för något och kunna luska fram information om sadeln. Mest för skojs skull.
     
    Redan i morgon ska vi infinna oss på plats och få lära oss nya saker - ser verkligen fram emot det!

    Vägledning, tack

    Jag behöver vägledning. Men vi tar en sak i taget.
     
    Först och främst blev hovslagarbesöket framskjutet. Det blir under morgondagen istället, och därför tänkte jag att min kära häst inte kan vila hela jävla tiden (känns som hon vilar hela tiden numera...), så jag passade på att ta en sväng med jogging i alla gångarter, men absolut mest trav (som blivit så fin! - dock en sanning med viss modifikation). Generellt var hon fin. Hon börjar (obs; börjar) bli mjukare i munnen nu och jag jobbar stenhårt på att möta detta (eller rättare sagt inbjuda och uppmuntra) genom mjuka fina händer. Galoppen är som sagt svårast och istället för att bråka med henne då jag ju veet att hon springer pga obalans - inte fort, men inte som jag vill, haha. Aja, nu börjar jag med att balansera upp henne och lättar istället i tyglarna för att låta henne bli lång och bara leta, leta och leta balans och hålla den. Det är så mycket mer effektivt (så länge det inte är livsfarliga snöhögar och soptunnor i sikte, typ).
     
    Det blev visst många paranteser idag, hähä. I alla fall! Traven var det ja. Positivt är att hon är mjukare och trevligare att rida och lättare att påverka. Hon börjar kunna slappna av när vi rullar på i byn nu (äääntligen!) och det ger en helt annan upplevelse. Negativt är att när jag nu börjar "komma åt" henne - eller rättare sagt bara börjar hitta knappar, komma in i rätt stämning och utstråla rätt energi och kunna, ja men liksom rida henne. Så har jag jätteproblem med att ha henne rak! Det har fungerat innan = när jag inte kunnat möta upp och rama in henne. Men nu när vi kommer överens och jag kan påverka henne så märks det så väl vad jag inte kommer åt och kan påverka. Nu känner jag att jag behöver rejäl vägledning för jag vågar inte experimentera hur som helst heller, på egen hand alltså (men snart fortsätter vi med dressyrträningarna igen). Jag provar lite och det som fungerar bäst, men som för den delen inte konfronterar problemet, är att underhålla henne med t ex skänkelvikningar. Vi hade ett riktigt trevligt pass i alla fall. Baken i traven är en bagatell (rätt stor iofs) eftersom helheten är så mycket bättre än... någonsin.
     
    Icke vinklat bäcken = svank, och raka bakben <3 Men bara nosen pekar nedåt så... Pfft, haha.
    Vi börjar vi kompisar, och det är det enda som räknas just nu.
    ÄLSKAR HENNE SÅ OTROLIGT MYCKET.

    När det går upp ett liljeholmens, som han sa, magistern.

    Jag kollar relativt ofta på filmer från gamla tävlingsstarter. Det är intressant! Man kan se så mycket så långt efteråt som man inte la märke till just då. Jag vet till exempel nu exakt varför jag och Pärla började vägra så mycket. När vi väl började så var det kört sen... Allt på grund av att jag bytte ut vissa detaljer i min ridning. Detaljer som jag inte hade en susning om att jag bytte ut. Det är inte jätteroligt att se det nu, och veta att "hade jag bara vetat det då så hade det kanske gått att hinna rätta till innan det satte sig så djupt". Men nu... Njae, det var några år sedan, så att säga.
     
     

    Jobb och hovslageri

    Har två saker inplanerade idag. Det första är jobb och det andar är hovslagaren, sen är det att dejta kudden fortast möjligt igen. Sitter just nu med mitt morgonte och myser. Idag kör jag ekologisk mjölk vilket innebär att jag hoppas så jävla stenhårt att det är vettigt väglag och att det flyter på för jag har ingen lust att stå och köa på mejeriet i eftermiddag. Bättre när allt flyter på så man bara kan rulla in och börja tömma. (Y)
     
    Från och med nästa gång hovslagaren kommer sedan så ska Lillis börja få skor. Han behöver det nu, men vill inte slänga på skor när han ändå ska vila typ halva sko-perioden. Känns enormt onödigt. Därför får han vänta till nästa gång. Det kommer inte bli så himla roligt att sko tre hästar - för plånboken alltså. Haha, så jävla mycket pengar!
     
    Kom förresten på en grej. Första tävlingen blir förvisso den första februari, men vi kommer tjuvstarta med en pay & jump den 25 januari. VRF är det som anordnar, boka in och känn på hästen inför tävlingssäsongen vettja! :)
     
     

    Beridarhjälp från ett proffs


    Felicia tog hand om Pärlas motion idag. Och hur gör man en unge glad? "Här framme får du galoppera hur långt du vill!" Haha, och sen var de borta. Typ. De fick order om att galoppera max till korsningen där långt framme, och sagt och gjort - sen var det skritt. Okomplicerat. Jag själv var långt, långt bakom till fots så det tog ett tag och springa i fatt. Pärla är dessutom lika grym som vanligt. När det vankas galopp och Felicia redan har drivit på så Pärla travar och ska fatta galopp = driver lite till med det inte händer något, så räcker det med en liten smackning från hennes sida (utan att jag sagt till/gjort något) och så blir det galopp. Så himla enkelt, precis som det ska vara. Det är så fint att se på. Jag hade näst intill kunnat släppa iväg dem själva på tur, men det kan väl vara dumt kanske, haha!

    Pure perfection

    Lastade in min kära häst för att hoppa lite igen. Har siktet inställt på att dra igång tävlingssäsongen den första februari och för en gångs skull ska jag verkligen anstränga mig för att sikta in och verkligen jobba för att vi ska vara redo för en BRA start.
     
    När vi red fram hade jag svårt för att ha henne rak; hon vill gärna skjuta in rumpan lite innanför spåret. Men när vi väl började hoppa..! Jag kan verkligen inte för mitt liv förstå hur hon kan vara så fin REDAN?! Direkt bara, pang bom efter vintervilan och igångsättningen. Hon sprutar av självförtroende och samtidigt kan jag påverka henne på ett sätt som jag tidigare bara drömt om. Här och där dyker det upp gamla ovanor, men helheten är otrolig.
     
    Jag är även nöjd med min egen ridning. Försöker planera; före och efter, försöker ge henne den eftergift som jag börjat snåla med och försöka få fram skänklarna i sprången för att ha bättre balans och lättare att hitta styrkan i landningarna.
     
    Här och där råkade jag backa av lite mot något hinder, fegade ur någon sväng och någon gång flög jag fram och dök i landningen - men återigen, helheten. Vi hade så kul och det kändes så lätt! Var inte i en enda bom utan det flöt på så himla bra!
     
    Satte upp tre räcken, 1m, med ett galoppsprång mellan på långsidan. Hade sedan ett räcke vardera på diagonalen på ena delen, eller vad man ska säga. Så man kan hoppa dels ett hinder i taget av dem, men också lägga ihop dem som en båge. Hade dessa båda hinder som kryss först och hoppade fram över dem. Var noga med att landa i rätt galopp och att det skulle vara balanserat. Skrittpaus där jag la upp dem som räcken. Hoppade tre kombin två gånger åt båda håll (är så rädd att hoppa för mycket för henne - det ska ju inte vara jobbigt, och det är tufft med tre hinder efter varandra, även om de inte är så höga). Skrittade emellan varven och la på de andra båda räckena så det blev fler hinder efter varandra. Avslutade med att flytta det ena räcket så det blev en kombination med räcke-oxer som vi hoppade en gång och fortsatte över hindren på bågen innan vi avslutade.
     
    Fina hästen <3

    Vad har hänt med Lillis?

    Det har inte hänt något alls, faktiskt. Bokstavligt talat. För jag har påbörjat hans vila. I torsdags (8/1 <- note to self) gick han senast, och nu kommer han vara helt och hållet avställd i minimum fyra veckor framöver. Rätt tråkigt för honom, haha, men han har inget val. Så är det att vara bäbis, så får man snällt vänta in kroppen.
     
     

    Hästdags

    Tog ut min glada slickiga bruna häst på tur i mörkret. (Smörjde in händerna med min (låtsas-)jordgubbskräm aka Body Butter, innan jag skulle ut till stallet och den skulle Glada Brunis givetvis slicka bort. Mysigt, inte.) Förväntade mig en sprallig fjant men nej, jag får nog ta och sänka mina förväntningar(?) lite. Hon var sig själv, helt och hållet som vanligt. Trots att jag inte hunnit rida i helgen. Bara på med tränset (från och med nu är det tredelade anatomiska bettet vårt STANDARDBETT <3<3<3<3<3<3 happyface!) och så ut. Mötte en lastbil ganska tidigt på turen, men lyckades klaffa det med en korsning så flyttade på oss så den tog sig fram och behövde med andra ord inte göra något traumatiserat möte för Häst (tyvärr - träning är ju alltid träning). Red två varv runt dalshedarundan (ja, det stavas helt fel men jag får väl ge mig nu då...). Det sjuka var att det var ett himla bra pass faktiskt! Jag var koncentrerad, red riktigt vettigt emellanåt och till och med i galoppen kunde hon slappna av till och från. Traven var riktigt trevlig! En av halterna vi gjorde var inte så märkvärdiga - förutom när jag bad henne gå fram i trav, haha! Det var nämligen först DÅ som hon såg den otäcka snöhögen till höger om oss och så flög hon upp i luften med framänden och fick ner lite åt vänster, precis när hon började trava. Så rolig häst <3 :D Skrattade lite åt henne faktiskt. Hon är allt lite speciell ibland. Men återigen, riktigt trevligt pass på min kära bruna vän. Vet inte vad jag hade gjort utan henne faktiskt. Big love.
     
    Därefter red jag Pärla en sväng i byn, barbacka. Börjar nästan missbruka den där barbackaridningen nu - men det går ju inte att låta bli! Pärla blev riden i torsdag senast, och ändå - för och häpna - var hon jättemjuk och fin! Är riktigt imponerad (och lite fundersam..?) över hennes konstanta mjukhet. Kan inte för mitt liv förstå det egentligen. Hur kan hon ens vara så mjuk i kroppen?! Det är inte så att hon maxas runt på stenhårda dressyrpass och snirklar runt sin egen kropp i diverse häst-yoga-övningarna direkt, utan det är mycket raka spår på grusvägarna och så en jävla massa skänkelvikningar (haha). Hon bjöd också på en toppenrunda! När vi precis brutit av för att skritta av så kom en ministorm och gjorde sig hörd. Regnade rejält gjorde det också i de hårda vindarna. Pärla gjorde grimaser och försökte vrida sig bort från blåsten, stackarn. Jag blev helt dyngsur in på huden efter den avskrittningen. Vind plus vatten är fasen ingen rolig kombination...
     
    Det är för övrigt därför jag låter vintertäckena vara på mina hästar. Det är väldigt varmt ute nu (omkring 0 grader, med diff på några grader plus/minus) och speciellt för att ha de tjocka vintertäckena. Men med tanke på vindarna och all nederbörd så känns det bättre för mig att veta att de har så de klarar sig. Envisa som de är så ska de ju inte gå in trots att det är skitväder, haha (från min sida sett).
     

    På "studiebesök"

    Jag har haft en lagom ansträngade dag idag. Ställde förvisso klockan på 5, men var heeelt borta i skallen och dötrött efter helgen, så med två knapptryck senare fick jag sova tre timmar till. Inte helt fel.
     
    Vi åkte norrut en bit och fick sedan se något spektakulärt! Det första som trängde sig fram på min näthinna var huset de bor i - 1800 kvadratmeter stort! Fatta hur stort det var?!
     
     
    Gick sedan bort till ridhuset, ett cover-all, dvs tält. Ser kanske inte så mycket ut för världen på utsidan, men var riktigt mysigt där inne! Ljust, luftigt - och rejäl takhöjd. De hade fått till ett perfekt underlag också som var riktigt trevligt att gå och stå på. Lägg märke till att det är en mulen dag och dessutom snö på taket (och strömlöst, haha). Riktigt bra ljusinsläpp!
     
     
     
    Frågade sedan om vi fick kika på stallet; ett åttakantigt stall med sex boxar. En väldigt imponerande lösning med många hästar på liten yta! Boxarna var rejäla varav en fölbox. Väldigt inspirerande byggnad som de både ritat och byggt själva.
     

    Erkänn mysigaste stallet någonsin?! Bilderna nedan är stulna rätt upp och ner från säteriet. Första är tagen från ingången (med foderrum samt sadelkammare på sidorna), och den andra är tagen från en box ut mot ytterdörren.
     
     

    Tuff helg

    Har haft en ganska tuff helg. Det har inte hänt något, utan bara varit snö, slask, halt och blåst - ibland en sak i taget, och ibland flera saker på en gång. Igår på morgonen var jag så orolig att jag inte ens orkade skriva något, haha. Nu gick det tack och lov bra. Men det är ganska sjukt att känna hur hela ekipaget nästan lyfts och flyttas i sidled när de rejäla vindarna slår till. Det avtog sedan och flöt på hyfsat bra. Var en hel del träd på vägarna dock, men när jag kom var de, väldigt snålt dock, avsågade och bortröjda. Det var så jävla trångt ibland, men jag tog mig fram. Sen kom det massa skithal nysnö istället. Fy fan. När bara lastbilen, fullastad, = bra tryck på driven, spinner för ingenting... Då är man inte överlycklig när man kopplar på det bångstyriga släpet (som jag inte litar på). Men det gick också bra. Så få och små rattrörelser som möjligt och jämn gas så det drar hela tiden så rullar det på. När man ska bomsa eller svänga eller både och, då är det värre dock :p Gött med lite skvimp på det (y)
     
    Idag ska jag följa med när det ska inspekteras ridhus. Vi ska kika på en viss modell. Ser fram emot en trevlig dag i gott sällskap. :) Därefter väntar ridning!
     
     
     

    Lifesaver

     
    Hon är byggstenen, som får mig att andas.

    Linus

    När jag och min mor åkte med Lillis så ledde det ena till det andra, typ djur som dött osv. Sådant ingår när man har, och alltid haft, djur omkring sig. Vissa djur är bara så mycket viktigare för en, än andra djur. Det första så viktiga djuret för mig, kom in i mitt liv när jag var ett år; 1992. Då föddes min Linus, en helt vanlig, blåvit, bondkatt. Som skulle visa sig ha oändlig betydelse för mig. Hans päls var den jag grät i, han var den jag delade min glass med, när han bara fanns där så räckte det. Då var allt bra.
     
    Åren gick, och någon gång på våren 2009, när han var sjutton år. Sjutton år och i dåligt skick då han var kroniskt sjuk. Rätt som det var så var han borta. Jag ropade på honom, grät som ett litet barn gjorde jag, letade på alla möjliga tänkbara ställen - sen var han officiellt borta. Död.
     

    Han försvann bara. Borta. Jag accepterad det på något vis. Han var gammal, och dålig. Såhär i efterhand är jag bara arg och ledsen - varför tog vi inte bort honom för?! Han var ju sjuk. Visade inte tecken på att lida direkt, då symptomen blev värre successivt; dvs, han vande sig. Hur kan man plåga sin själsfrände så och låta honom självdö någonstans?!
     
    Det var vad jag, under de senaste svart sex åren trott att han gjorde. Men sen kom det fram; "Linus. Han är en mycket väl bevarad familjehemlighet." VA?! "Vill du veta?"
     
    Jag vet inte. Jag vet inte om jag vill veta. Linus var Linus, ville jag veta vad som egentligen hände? Ville jag verkligen det?
     
    Vi satt där i bilen. Rullade fram längs de snöiga vägarna, mot målet. Jag är världens svagaste och har ju accepterat att han inte finns mer. Det är lugnt, men att få veta att det inte gick till så som jag trodde... Då började det komma fram igen. Min Linus; vad har de gjort med dig?
    "Jag vet inte", svarade jag. "Gjorde det ont vill jag inte veta." och "Bara han inte hade ont." Nej, han hade inte haft ont. Ville jag veta? Att vara så nyfiken så man spricker, men samtidigt veta att man är den absolut klenaste individ som finns vad gäller döden, smärtor och att någon man älskar lider/lidit... Det är ingen bra kombination. Efter att ha avdramatiserat det lite till, då jag först började känna en klump i halsen när jag fick veta att det inte var som jag trott... Men när klumpen återigen försvann och jag kunde se det hela utifrån så kunde jag inte låta tillfället passera. Vad gjorde de egentligen med min katt?
     
    Han blev avlivad. Fast inte med en spruta utan med ett skott. På något vis kan jag inte påstå att det var fel. Någon tog ansvar när jag inte gjorde det. Jag som var så rädd för att han led till döds någonstans, bara för att jag var klen och inte vågade konfrontera vad som faktiskt höll på att hända; han VAR ju dålig. Det fanns inget att göra, och dessutom var han gammal. Det var slut, men jag tog inte det ansvaret. Så mina föräldrar gjorde det. I smyg.
     
    2009 var jag arton år gammal, eller skulle fylla, jag var väl sjutton vid detta tillfälle. Hade sedan nästan ett halvår tillbaka blivit tillsammans med min kille och bodde till stor del hos honom redan från början. På något vis så fick de, mina föräldrar, det där att klaffa. Tiden, alltså.
     
    "Hur gör man? Säger man något till sitt vuxna barn?" undrade min mor. "Gjorde vi rätt?" Jag vet inte. Det var även mitt svar. Jag vet inte. Jag hade aldrig klarat av att veta att det var dags. Det var på riktigt, och jag kommer inte undan. Men samtidigt slapp jag skuldkänslorna, jag slapp brottas med mitt samvete. Jag fick inte heller pussa honom en sista gång, eller dra in doften av honom. Hux-flux var han bara borta.
     
    "När Linus försvann" har varit ett uttryck vi alla använt oss av sedan han... försvann. Hur de lyckades hålla allt utom min vetskap är ett under. Men nu vet jag. Det var, återigen, bra att någon tog ansvar när jag inte gjorde det. Men samtidigt vet jag inte om det var rätt. De känner nog mig själv mer än vad jag själv gör. För jag hade aldrig klarat av att bli av med honom om jag visste att det var en arrangerad bortgång.
     
    The End. Nu har denna historia knutits ihop.

    Gårdagen

    Efter begravningen försökte jag skynda mig ut för att lyckas få alla hästar ridna. Red Aleccis först och Lillis red jag med Ida som red Pärla.
     
    Aleccis reds dressyr; först genom skogen och sen en liten stund på LP (underlaget var ingen höjdare, men var tvungen att galoppera på volt lite för hon var rätt tråkig där. Var fin i vänstern på LP, och fin till och från i höger. Traven är för det mesta stadig faktiskt, vilket är roligt och motiverande. Galoppen är så himla svår bara, men det kommer väl, bara jag är fortsatt konsekvent.
     
    Tänkte sedan ta ett varv runt flugebyrundan innan vi drog oss hemåt. Rätt som det var så var vägen avspärrad och då de gjorde grävarbete. Tänkte inte så mycket på det utan gick förbi avspärrningen (vilket gick att göra) och även grävaren, gick över järnvägen och såg då att det var avspärrat på andra sidan också (såklart, haha!). Funderade på om jag skulle försöka öppna den grinden, eller hur vi skulle göra...? Fick sedan den briljanta idén att hoppa över? Men ångrade mig, gick fram till grinden, och ångrade mig igen. Gick tillbaka till järnvägen igen.
     
    Spelreglerna löd som följer;
    - Vi har bara EN chans, och det måste vara PERFEKT. Hon får inte vara i för då kan hon fastna. Fastnar hon så störtdyker vi med huvudet före på andra sidan (been there, done that, fast inte med Aleccis). Det innebär att hon ska vara på bakbenen och jag måste HÅLLA IHOP henne. Även hålla om och för guds skull inte fega ur. Satte vänster galopp, höll om, höll ihop, Aleccis bjöd och vi satte avståndet perfekt - seglade över med riktigt god marginal (tur hon är rädd om sig). Den känslan <3 Hade varit så uppslukad av grinden att jag inte såg att det var avspärrat även lite längre fram, med två, bredvid varandra, andra varianter av grindar - sådana man har vid vägarbete, konserter mm. Rätade bara upp mig, höll om och så hoppade vi över dem också. Så himla roligt! Dessutom första gången (sedan katastrofprovridningen) som jag hoppar henne med vanligt, milt, tredelat bett. Det kändes riktigt, riktigt bra. Sen var vi höga båda två ;D
     
    Tog en bild på grinden när vi red de andra båda sedan (det hann bli mörkt då) och ja, det var inte direkt lång anridning haha, vi kom som sagt från järnvägen sett. Uppskattade höjden av grinden på 120, men när jag satt av för att ta bilden tror jag den är något högre än så, närmare 125 iaf. De mindre avspärrningarna var ca 105-110 cm.
     

    Sedan var det då alltså Lillis och Pärlas tur. Ida red Pärla barbacka och jag tog Lillis. Pärla var på strålande humör, pigg och glad! Lillis har bjudit på trevliga ridturer innan, men denna gång slog vi rekord i bra pass! Han var sååå fin! Lätt vårt bästa pass hittills. Red honom mer i höger galopp än vänster när vi galopperade då han självmant gärna väljer vänster. Han var så himla fin! Mycket mer balanserad än vanligt, orkade hålla den balanserade galoppen utan att jag behövde underhålla och han rullade på så fint så. Var även jättefin i trav och övergångarna. Det enda som inte var klockrent idag var väl styrningen, men det hänger snarare på att han är envis och gärna vill välja själv vart vi ska ta vägen (försöka går ju :P). Toppenpass iaf!

    När guldstjärnan inte är stor nog

    Igår på kvällen hade jag tid för mätning av Lillis. Fyraårsmätning, närmare bestämt. Plockade med mig lite reservprylar då jag inte visste hur han skulle vara där borta. Hemma gick han, såklart, raka vägen in i transporten direkt.
     
    Ni vet ju Lillis transporthistoria; när han kom hem till mig gjorde han sig illa i transporten. Sedan väntade nästan en månads boxvila med sårvård osv. Jag har sedan dess lasttränat honom några gånger, men aldrig kört honom. Idag var det därför "upp till bevis"!
     
    Han stod som ett ljus hela vägen. Backade lugnt och försiktigt ut på platsen, tittade sig omkring och var stencool. In på kliniken för mätning och även det gick hur fint som helst. Därefter in i transporten igen som om han vore världens mest resvana häst, ungefär (skickar in honom också, precis som med Aleccis, och står alltså kvar utanför där bak). Stod som ett ljus hela vägen hem igen och backade försiktigt ut hemma igen. SÅ DUKTIG!
     
    Ja, jag förväntade mig mer eller mindre detta av honom, men man kan ju aldrig veta. Sen är det inte det mest optimala att åka, dessutom ändå en timme och mot ett ärende, när han inte åkt sedan han gjorde sig illa. Det var lite snabbt påkommet och vi var anmälda som reserv men fick en plats och njae, inte mycket till planering där direkt. Han skötte sig verkligen perfekt.
     
    Så en guldstjärna är inte tillräckligt bra här - han förtjänar något ännu bättre. Högsta betyg, helt klart!
     
    Då har vi en sak kvar; domen för dagen!
    Lillis är c-ponny. :)
     

    Vila i frid

    Idag är jag på begravning. Min kära farfar gick nyligen bort. :(
     
    <3

    Har lagt upp gårdagens äventyr med Lillis under dagen. Blir till att rida senare, har inte direkt koll på när eller hur. Imorgon och resten av helgen väntar jobb. 

    Några språng med Aleccis

    Oh, min fina häst! Var iväg och hoppade med Aleccis på morgonen. Hon var över förväntan faktiskt. Lugnare än väntat, haha. Men i mitten ungefär så tände hon till en del, men sen var hon tillbaka hos mig igen. Det stod några hinder framme, så la bommarna på 80-90(?) typ och rullade över lite. Lätt, enkelt och roligt.
     
    Just nu känns det så bra. Den första veckan av året har verkligen bara varit bra, bra och braaa med Aleccis. Men än kan mycket hända såklart. Jag hoppas bara att resten av året ska fortsätta härifrån och uppåt. :)
     

    Mitt i veckan

    Nu är jag hemma igen och kan andas ut efter denna dag. Det har gått i ett hela tiden och i stort sett allt är avklarat. Det enda som jag ändrade var att min sömn blivit sjukt bortprioriterad de senaste dygnen så jag sov en stund istället för att tömköra Lillis. Han skulle ju ändå ut på äventyr så var ju inte direkt så att han blev bortvald ändå.
     
    Tänkte ta två av dagens grejer i egna inlägg; Aleccis och Lillis - vilka båda alltså varit iväg idag. Men när jag kom hem med Aleccis var det i stort sett raka vägen till sjukgymnasten för att gå igen mina förbannade knän. Inga framsteg, och fler övningar med mig hem. That's it typ. Sen var det då alltså sovdags en stund eller så.
     
    Framåt eftermiddagen åkte jag ut till gården igen men denna gång för att rida Pärla. Barbacka i det vita landskapet då vi fick snö igen (i skrivande stund töar det dock). Hade en trevlig stund med henne och kände hur väl vi står varandra. Bara ren kärlek. Passet i sig var inte så avancerat; helt långa tyglar, galopp längs vägen och där sitter man sen. Helt och hållet fastklistrad. Njuter av den lilla fartvind det blir, ser manen fladdra och de spetsiga öronen som pekar upp mellan alla strån. Kan inte annat än att älska den hästen.
     
    Åkte in till stan för att tanka, ta ut pengar och äta. Sen ut igen, koppla på släpet, packa lite prylar och sen iväg med lillhästen.
     
     

    Planer

    Har minsann lite planer för den här dagen. Är inne på att börja ta några små skutt med Aleccis för att börja komma igång till årets först start som nu är inplanerad (HAPPYFACE!) och jag ska även på återbesök hos sjukgymnasten. Ikväll sedan så händer något riktigt spännande. Jag är faktiskt lite nervös - inte för själva grejen, utan för att jag, SÅKLART, ställde till det. Ringde ett samtal och då, efter lite om och men, så verkar det gå att lösa trots allt. Men jag vågar inte andas ut förrän allt är ordnat. Eftersom jag inte vet hur det blir än så tänker jag fortsätta prata i gåtor tills ikväll. Då ska vi se om det har hänt något kul (eller mindre kul).
     
    Lillis blir tömkörd en sväng och Pärla riden - när exakt vet jag inte men det ska väl gå att pressa in under dagen.
     
     

    Galopp

    Min plan idag var att galoppera med Aleccis. Det kanske känns som ett oplanerat helt random, rätt slött, galopp-pass. Men så var det verkligen inte. Jag hade min plan bakom och måste säga att passet blev riktigt lyckat (till slutet då, men dit kommer vi).
     
    Tanken var att galoppera en längre bit, närmare bestämt så långt som möjligt på ett bräde. Då är det ju så att byn inte har så många varianter och dessutom är rätt trafikerad. Valde då att ta en sväng bortåt skogen, längs vägen och uppför "himlabacken" vilken är den längsta vi har här i närheten.
     
    Började skritta fram ner till byn, travade och galopperade som uppvärmning runt byn och lät henne sedan pusta en kortis. Bad därefter om galopp, började med första backen och fortsatte sedan bortåt på relativ rak väg för att sedan, efter 1,5 km, påbörja den en halv kilometer långa uppförsbacken som blir brantare ju högre man kommer. Från första galoppsprången ställde jag mig i lättsits och lät Aleccis själv hitta en vettig form och ett hållbart tempo. Hon var såå perfekt! Rullade fram i en alldeles behaglig galopp med lagom sug framåt, utan att smygöka det minsta. Jag höll bara i tyglarna, gjorde inget motstånd men lät de inte heller glappa. Bara höll, och stod sedan och tränade på min styrka och balans med lätt fokus att tänka på att ha skänklarna lite längre fram än vad jag vant mig vid (drar lätt bak skänklarna = ovana).
     
    Redan efter en fjärdedel började det bränna i vaderna, lika långt till så började det bränna i låren (är man svag eller är man svag?!). Men när vi sedan började ta oss uppför backen, i det kolsvart mörkret, kändes det sedan som jag kunde stå hur länge som helst <3 Framför mig hade jag en välvd hals och Aleccis valde, precis som jag tänkt, att ta sig framåt i en halvlång form och galoppera genom hela kroppen. Så perfekt som jag föreställt mig.
     
    Vad gäller mörkret då. Haha, jag glömde pannlampan (som jag börjat använda allt mer regelbundet den senaste tiden) och den första biten var det något ljusare så där sprang vi i alla fall i en mörk 3D-värld, där det enda vi såg var en något ljusare grusväg. När sedan backen kom blev skogen ännu tätare och då var det som att galoppera rakt in i en vägg. Världen gick från 3D till 2D - sjukt annorlunda och lite obekvämt den första biten. Men tack vare detta mörker så kan jag inte psyka mig själv med att intala mig hur svag jag är utan då "ser" jag inte längden på samma vis och kan därför pressa mig själv på ett annat sätt. Där var grusvägen en ännu mindre ljusare strimma och that's it. Tur man är vad vid mörker. :)
     
    Är så nöjd med vårt pass! Vi galopperade även på (den raka delen av) tillbakavägen, men denna gång satt jag ner och samlade något = balanserade upp henne. Sen började det klonka rätt ljust om höger bak. Skit också, skon satte sig rejält på sniskan(!) men kunde halvt om halvt lirka av den helt (hellre det!) och så fick hon en extra lång avskrittning.
     
    Slog på skon igen när vi kom hem, innan hon fick gå ut. Hon var svettig när vi galopperat, men när vi var hemma igen så var hon bara svettig innanför sadelgjorden, fuktig under sadeln och bakom öronen. Älskar nyklippta hästar! *Lättskött*
     
    Bra bild (Y) höhö.

    All respekt

    Ni kanske har sett denna film?
     
     
     
    Jag tänkte dra mina tankar - som jag självklart hade även innan jag läste texten som stod i samma artikel som filmen finns i, haha.
     
    Såhär jobbar man med en bockig häst! Det vill jag börja med att säga. Ryttaren är lugn och ber hästen röra sig framåt. NU. När hästen inte reagerar på drivning lägger han till spöt, och observera att han aldrig slår hästen eller menar att göra den illa. Bara kräver fokus på att den ska tänka framåt och alltså röra sig framåt. Och framåt är medicinen när hästar tänker bakåt - vilket de gör när de bockar.
     
    Var extra roligt att läsa sista svaret - känns som det lika gärna kunde vara mitt citat, haha. Som jag tjatar om denna drivning när hästarna inte håller sig på marken. Det vet inte ni, men en ponny jag red för ett tag sedan (ingen nämnd, för det är oväsentligt), hade lite av det problemet. Mer i luften än på marken i galoppen och då var det vad jag sa till ägaren och även sa till den kära ponnyn; framåt, framåt, framåt. Och vilka framsteg sen!
     
    All respekt till denna duktiga ryttare! 
     
     
    Texten nedan är citerad direkt från artikeln, från Hippson.

    "I detta filmklipp ser vi 21-åriga Pontus Lidsell, från Hölö utanför Södertälje, hålla sig kvar i sadeln med en balans många ryttare lär avundas.

    Vi ringde upp Pontus för att höra vad det är för häst och varför den bockar, samt om han har några råd till ägare vars hästar skjuter rygg. – Filmen visar en fyraåring från Tyskland som inte har blivit riden så mycket. Ägaren har ramlat av några gånger, så hon ville ha min hjälp, berättar han.

    Hästen bockar verkligen vilt…
    – Innan vi filmade detta hade jag ridit den en gång, sedan tyckte jag att den behövde vila innan vi fortsatte utbildningen. Så just det ni ser i klippet är första ridpasset på en och en halv vecka.

    Är detta i början av passet?
    – Nej, innan detta sker har hästen blivit longerad i 20 minuter. Med sadel, det är inte den han reagerar på. Men han har lärt sig att han kan dra in huvudet och bocka av sin ryttare. Det är ett mönster vi måste bryta.

    Hur har det gått med ridningen efter detta?
    – Nu har jag ridit i fyra dagar och de två senaste dagarna har det gått väldigt bra. Det är en uthållig och rörlig häst som egentligen är jättesnäll, det vill jag verkligen påpeka. Men det är en häst som måste få lita på sin ryttare.

    Tar du ofta emot unghästar?
    – Ja, jag rider in, utbildar och tävlar hästar. Målet är att få rida de högre klasserna, men man måste jobba sig uppåt. Så nu har det blivit många unghästar.

    Blir du aldrig rädd? 
    – Nej, jag sitter på hästen för att jag ska lösa det. Vad ska jag vara rädd för? Det viktigaste är att man inte bromsar, då blir det farligt. Hästen hittar sin egen balans om den får fokusera framåt.

    Viktigt att kolla upp hästen fysiskt
    Om Pontus har minsta misstanke om att en häst har ont någonstans, eller är ofräsch, rider han den inte. Ofta kontrollerar hästägarna sina hästar innan de kommer till honom, eller så blir de rekommenderade att göra det. – Just hästen i det här klippet har blivit röntgad från topp till tå och är ordentligt undersökt av veterinär. Det är inget fel på den fysiskt, men den har lärt sig att vika in huvudet och bocka – rejält.

    Har du några råd till ryttare som sitter på "bockiga" hästar?
    – Det viktigaste av allt är att rida framåt, att absolut inte bromsa. Då tappar hästen lätt balansen, alternativt börjar stegra. En annan viktig del är att låta kroppen följa med, annars är det kört. Men framför allt vill jag återigen påpeka hur viktigt det är att man tänker framåt."

    Hoppsan, råkade visst...

    När Aleccis var klar så råkade jag fortsätta. Typ.
     
    Lillis har varit klippt en gång innan, men då bara halsen och bogen till och med bakom sadelgjorden. Tänkte klippa på nytt då all päls vuxit ut igen. Men sen ångrade jag mig, och tänkte att jag lika gärna kunde halvklippa och alltså bara ta lite till längs sidan och under magen. Det var bara det att jag bestämt mig, tidigare, för att han skulle bli av med pälsen på sista klippningen för säsongen för att underlätta fällningen (mest för mig såklart, haha) när den snart sätter igång. Kom därefter ganska snart fram till att detta ju är sista klippningen för säsongen och ja, se så det råkade bli:
     
     
     
     

    Nya arbetskläder

    Här sitter jag i mina nya arbetskläder, och hur trevligt är inte det då?! (Y) Lite som nytvättade lakan, fast ändå inte. Grejen är att det finns nog ingen mjölkbilschaufför som blir lika skitig som jag blir, haha, så vi får väl se hur länge dessa är vettigt rena.
     
    Efter jobbet tänkte jag rida de båda pållarna med lång man. Aleccis har jag planerat kommer vila idag. Såg att det har börjat frysa på igen så får väl se hur underlaget är vad gäller framförallt Lillis, men är det knöligt för honom att ta sig fram på ett behagligt sätt så får vi helt enkelt hålla oss på en äng bara så löser det sig. Pärla tar sig ju fram på ett annat sätt då hon ju, obviously, har skor. Men kanske håller mig på en äng med henne också. Tar det lite som det kommer och beroende på vädret i eftermiddag. Skulle det mot förmodan komma regn så byts planerna ut, men å andra sidan så blir grusvägarna trevligare, från hästarnas sida, om det nu skulle falla regn. (Känns iofs som att det i så fall är snö som trillar ner om det väl blir något som faller från himlen överhuvudtaget.)
     
    Ser i övrigt fram emot att köra dagpass igen.
     
     

    Aleccis nyklippt

    Jag tyckte så synd om Aleccis när jag klippte henne idag. Hon är verkligen världens raraste och vänligaste häst som vandrat på jorden. Står, självklart, helt lös utan något när hon klipps precis som i all annan vardagshantering. Det är bara det att hon är en känslig häst, och det kittlar här och där - precis som på många andra hästar. Men idag var hon så kittlig, stackarn. Jag försökte verkligen göra allt jag kunde för att det inte skulle kittla henne. Typ hålla jämnt tryck, snäppet hårdare än vanligt med maskinen, och dra med handen före på de ställen där det i vanliga fall är extra kittligt till exempel. Hon stod, precis som vanligt, helt still. Men det känns ändå så elakt när man märker hur det kittlar henne. Min fina vän <3
     
    Hann aldrig ta någon bild från dagen på henne, men vi red i alla fall en sväng sedan när det precis började skymma. Neråt byn och sen lite på LP. Varierade formen mer idag och fick allt ut en del av det, måste jag säga. Hon var mjuk och fin, framförallt, i en lägre form. Älskade häst.
     
     

    Virvelvind med päls

    Vad pissed man blir när inlägg man skriver inte publiceras fast att det står att de är publicerade -.-'
     
    Idag har jag tänkt att klippa Aleccis. Därefter motionera så många som möjligt. Det är en sådan där tidsbristig dag idag då jag "snart" ska sova igen; vid 18-19 tiden är dagen absolut helslut och då gäller det att ladda upp inför morgondagen.
     
     

    Rida i storm

    Igår kväll vid 20-tiden kom jag och Annika iväg för en tur i storm och mörker med Aleccis och Lillis. Annika är Lilllis förra ägare och alltså även uppfödare (eller hennes mor är det, rättare sagt) så därför var det extra kul att hon fick prova honom. Det gick hur fint som helst, trots starka vindar och sådär.

    Idag väntar shopingtur i Jönköping innan det är dags att rida och därefter ska vi ut till gården för att umgås med de tvåbenta. Eventuellt ska jag även hinna träffa en kompis senare under kvällen.

    Alrccis igår, haha! Parkerade henne för att spänna Lillis sadelgjord men då travade hon iväg en bit men stod längre fram och väntade :p

    Vi ser fram emot tävlingsåret


    Det verkar som att hoppträningarna snart kommer börja igen och ingen är glada än jag för det! Det ska bli så himla roligt. Nytt år med tränarhjälp från första tävlingsstarten till sista för detta år. Det där med att få ögon på sig och att någon sätter ord på ovanor och får en att bli medveten om dem för att kunna ändra dem. Det är så viktigt, och visst ger det så otroligt mycket. På ett långsiktigt, målmedvetet vis. Jag vet att som publik ser det inte alltid ut så, men det är något annat att varje vecka lasta och åka för att hela tiden bli bättre. Träna på olika saker, för att kunna sätta ihop dem och bara rocka banorna.
     
    Inte bara i hoppning, utan jag kommer detta år även få hjälp med dressyren på ett vis som kan passa oss. "Best of both worlds" är min tanke och förhoppning. Plocka lite här och lite där för att skräddarsy det som passar oss bäst och som även, om jag får önska, kan rimma med resultaten.

    Back where i belong - på brun hästrygg

    Här sitter jag och väntar på bättre tider. Regnet vräker ner, men än har inte vindarna börjat ta i så mycket. Blir bara att jag tar ut Aleccis på en sväng sedan. Frågan är om det är en dum idé eller bra sådan att ta en sväng barbacka? Är ju helt klart barbackaväder ute.
     
    Men först; te och så ska jag nog se om jag kan logga in på horse1 för att hitta något spännande hästrelaterat att kolla på. Jag är rätt slö och behöver dega lite.
     
    Förresten så hade jag sällskap i mjölkbilen hela passet igår - LYXIGT VÄRRE! Så partyfeelingen var betydligt mer påtaglig då än natten innan då nyårsfirandet egentligen borde ha lockat fram lite trevlig känsla. Men just nyårsnatten var inte kul. På andra gården för natten blev jag ståendes i tre timmar med trasig lastbil. WO-HO. Men igår hade jag DJ så vi skreksjöng oss hesa emellanåt och lekte lekar, och skrattade så det gjorde sådär ont i hela ansiktet. Nivån <3 Åt dessutom bullar och firade sista gården med att inta semla. Fint ska're va!
     
    Zoom-zoom!

    Två dagar in

    I onsdags red jag faktiskt Aleccis. Började sätta igång och röra på henne inför nattens patetiska nedskärpningar i form av fyrverkerier. Hört talas om tomtebloss, någon? Betydligt mildare variant. Konstigt nog måste jag erkänna att hon var betydligt mer "sig själv" än jag hade räknat med. Trodde hon skulle vara väldigt på och jobbigt tittig. Tittar gör hon, men det var inte alls på någon besvärlig nivå utan hon tog sig framåt med lite läten bara, haha, typical Aleccis; nöffnöff.
     
    Hon känns mer eller mindre som när hon ställdes av vilket känns lovande och jag är riktigt sugen på att ta tag i ridningen på ett annat sätt detta år. Tydligare hjälper, bättre planering och större fokus.
     
    Inför nyårsnatten så övervägde jag huruvida hästarna skulle vara ute eller inne. Jag hade Pärla och Tola (Lillis mamma) ute något år, men då rammade Pärla staketet, hähä. Så fick ta in dem. Därefter har jag alltid haft dem inne mellan ca 22-02. I år däremot så jobbade jag ju från 15.30 till 05-tiden vilket innebar att jag inte kunde ta in dem. "Men har du ingen som kan ta in dem åt dig/som kan hjälpa dig?" Det är helt och hållet ointressant, förutsatt att jag inte är döende då förstås... Mina hästar - mitt ansvar, och mitt jobb. Bestämde mig för att låta dem vara ute. Min far var hemma på gården med syster m fl (och vi skjuter inte ens fyrverkerier), så de kunde slänga ett öga upp mot hagen vid tolvslaget.
     
    Men jag förberedde hästarna! OM de skulle dra iväg så kommer de i alla fall inte så långt som till vägen, men det underlättar ju ändå om man ser dem - så jag pyntade dem lite, haha.
     

    Aleccis asbra täcke behövde jag inte göra något med, men Pärla och Lillis fick på sig reflextäcken (trädde huvudet genom "sadelhålet") och så resårgjord runt magen + reflexbrösta framtill. Better saft than sorry.
     
    De hade tagit det lugnt ändå, travat runt lite tätt ihop men inte mer än så. Dagen efter var de lite uppskruvade, men väl när vi red så var alla som vanligt. Vi red ihop en trevlig tur i skogen och byn.

    Drömmen

    En dröm för mig har alltid varit att bli framgångsrik egenföretagare.
     
    Men för att bli det krävs minst en, överjävlig, idé och startkapital. Så det är en bra bit dit. Jag vet inte vad jag vill göra; om det ens är tjänster eller varor jag vill arbeta med, eller något helt annat.
     
    Däremot slog tanken mig häromdagen. Jag kom faktiskt på en grej som inte finns i vår bransch. Det finns sjukt mycket utrustning - och mycket som ska skydda, värma osv som jag aldrig ens skulle komma på tanken att använda. Men så kom jag på en grej som jag, helt ärligt, tycker fattas - och det är inte ens säsongsrelaterat. Något som jag även vet efterfrågas av andra, då det kommer upp på bloggar och forum regelbundet. Hade det inte varit så coolt att försöka sig på att lösa det?
     
    Såg först problemet och hur det försöker bli löst idag, med dagens prylar. Kom sedan av en slump fram till en så himla enkel lösning. Därför hade det verkligen varit så himla roligt att gräva ner sig i information och börja bollplanka lite. Just nu har jag varken tid, ork eller pengar att göra det till verklighet. Men jag vet att man ska vara rädd om sina idéer, och denna ska jag spara i minnesbanken och plocka fram när jag är typ... rik, haha!
     
     

    VECKANS FOKUS

    Oavsett om jag vill erkänna det eller inte så gav det jag gjorde i början av förra året, nämligen ”Veckans fokus”, en hel del underverk – så jag tänkte börja med det igen! Nackdelen var att det rann ut i sanden, men så länge jag höll det så fungerade det över förväntan. Därför kommer jag från och med det nya året, och alltså även Aleccis igångsättning, börja med ”Veckans fokus” igen. Att varje vecka, utöver allt annat man fokuserar på, även sätter en viss förutbestämd punkt att lägga extra intresse i att förbättra. En vecka kan kännas lite, men det går att trolla ganska ordentligt när man väl anstränger sig rejält. Hela poängen är ju att försöka befästa något nytt hos mig – en medvetenhet; vara övertydlig med något så det verkligen fastnar, och sedan fortsätter sitta kvar för resten av mitt liv. Man måste början någonstans.

     

    Mål för 2015 - de andra

    Mål: Lillis

    Lillis mål för året har jag börjat spåna i. Jag har ju aldrig haft en ungponny där jag har helt och fullt enda ansvaret för utbildningen. De jag utbildat tidigare har varit betydligt mer efter åldersmässigt och då har jag valt ett annat tillvägagångssätt. Nu är han inte bara ung och vinglig i huvudet, utan även i kroppen. Jag tänkte avvakta med att slå fast målen tills han har fått sin vila och efter att han blivit igångsatt igen. Då känns det som det blir mer rättvist att börja hans satsning mot ett liv som framtida tävlingsponny. Men ett mål är att köra in honom. Med största sannolikhet görs det under året, men jag har inte det som ett mål och det är framförallt inte tidsbestämt utan det är en rolig grej som ska vara just det – bara och helt och hållet för ”skojs skull”, därför är det extra viktigt att det blir just det. Detta betyder också att hela inkörningen är något som läggs in ”extra” – ridningen och allt med ridning har första prioritering.

     

    Mål: Pärla

    Pärlas mål är så nära obefintliga som möjligt. Tyvärr. Men jag vill inte sätta upp mål utan vi tar det som det kommer. Hela tiden förutsätter saker att hon är hel, frisk och fräsh och det om något kan jag inte garantera såhär ett helt år framåt. Men det är däremot ett mål kan man säga; att hålla henne så fräsch det bara går för ett långt, friskt liv! Min tanke är att rida henne lite mer dressyrinriktat också för att jag ska kunna träna på mina ”dressyrhänder” även med henne. Så mycket träning som möjligt för min del och då får jag passa på med det material jag har. Eventuellt så tar jag med henne på någon pay and ride för att motivera mig att hålla igång det som jag nu tänkt. Något annat hon ska få roa sig med är att starta en och annan pay and jump tänkte jag. Felicia har jag tänkt mig som pilot och det är för bådas skull och nöje. Hoppas bara eventuella sådana starter kan klaffa med jobbtider och mina tävlingar.

     

    RSS 2.0