• START
  • OM MIG
  • ALECCIS
  • PÄRLA
  • LILLIS
  • "Aletchis fan de nachtegäjl"

    Jag kallar ju Aleccis för "Alexis", för det var vad filmen i annonsen hade som rubrik. Det var även vad jag svarade på frågan "vem av dem?" när jag ringde och sa att jag var intresserad av hästen som var till salu. Alexis.
     
    Tänkte inte så mycket mer på det, förrän Martina nämnde att någon konstnär (fråga inte, haha, jag är inte särskilt insatt och minns inte ens vad han hette) som var från Belgien, och stavades med dubbla c:n uttalas med "tch"-ljud. Så då fattade jag att Aleccis i själv verket heter "Aletchis" - vilket också är snyggare än "Alexis".
     
    Vad gäller resten av hennes namn så är det väl lite av en chansning.
     

    Nu kan grisar flyga

    Efter vårt lilla genrep igår hade jag velat hålla oss på raka spår idag och bara jogga runt i byn mer eller mindre. Men hon var så himla stark och jag fick inte igenom/fick inte fram det jag ville be henne - så jag styrde in på LP och red igenom henne litegrann. Gav verkligen resultat och det känns bra inför imorgon! Hon lyssnade väl och gjorde sitt bästa - vilket är precis det jag kan be henne om.
     
    Men nu kommer nästa del "inför imorgon". Detta är ett historiskt ögonblick, värt att lägga på minnet och plocka fram i diarétider (eh, haha? Som om det vore standard liksom).
     
    Jag är så himla rädd om mina hästars svansar att jag aldrig rör dem. Jag "vågar" inte borsta dem, då just borstningen är det absolut bästa sättet att förstöra en svans på. Tagel låtsnar (blir bortslitet) och svansen tunnas ur. Därför ser mina hästar ut som hej kom och hjälp mig baktill. Svansarna är vidriga av allt möjligt och toviga så rastaflätor ser ut som bomull i jämförelse... Jag har dock börjat försöka ta hand om dem bättre. Jag köper pälsglans och sprutar igenom svansen och sen drar jag försiktigt en rotborse på utsidan. Jag vet, det hjälper ju inte! Men det är en början. Nästan.
     
    Men idag dränkte jag Aleccis svans och stod länge och väl och omsorgsfullt tog hand om varenda tagelstrå, från rot till toppen. Borstade en del i taget och körde verkligen igenom hela svansen. Första gången, hm, låt se, ja men någonsin. Jag tänkte nu försöka hålla den lite finare, men absolut inte borsta den varje dag. Det vågar jag fortfarande inte. Däremot spraya den och ha den i någorlunda skick.
     
    Nu är hon extra fin (minus fulklippning #brukförestuk - finns ju en anledning till varför hon är klippt just som hon är) till tävlingshelgen. Vad skönt för mig att kunna "visa upp" (like I care, hmpf) en svans likt de andras. En genomborstad, yvig, dock inte helt ren, men i alla fall skött svans. Känns rätt bra ändå.
     
    Fortfarande fuktig av spray, but still! (Och den blev typ tre gånger så tjock - syns dock inte i denna vinkel.)
     

    Ojojoj!

    Alltså, vem fan har stulit min lilla ponny och gjort rackartyg med honom, va, va, va?! Kliv fram!
     
    Det är ungefär så det känns att rida unghäst (eller -ponny för den delen). Ena dagen kan de "inget", medan nästa gång är de fullfjädrade dressyrhästar - trots att de är orörda där emellan. Mja, okejdå, en lätt överdrift. Men just all denna "mognad" som träder fram och förvandlar åkandet till mer och mer ridning - det är så häftigt!
     
    Jag har ju ridit i byn med Lillis nu då det är vad som finns att tillgå i ridväg. Favoritstubbåkern är som jag tidigare nämnt harvad och därför håller vi oss på gruset, bland hus, kor och fordon, människor, hundar och presenningar, husvagnar, barnvagnar och rundbalar, plast, tåg och traktorer - det är en aktiv by med mycket liv och rörelse. Perfekt för en ponny som ska ut i vida världen och bli stadig och världsvan. Men jag vill även hålla mig i byn med honom, och liksom svänga in på vägar men i övrigt inte svänga särskilt mycket. Just för att vänta ut honom, kan man säga. Mängdträna, så styrningen sen bara dyker upp.
     
    Förra gången, riddag 30, lyxade jag till det med att rida samma vägar i byn, men annorlunda. Åt andra håll och inte bara följa dem som vi brukar. Då var han spänd, men som vanligt tar han sig alltid fram. Framåttänk<3 Vi hade lite extra tur då en av mina absolut närmsta vänner, som inte längre bor i socknen, var hemma så där blev han parkerad en bra stund. Det var några steg han rörde sig, men helt klart godkänt. Något annat som var godkänt var när det kom en liten traktorgrävare och körde förbi. Fullt fokus och några steg åt sidan bara. Duger, måste jag säga. Vi stod där och pratade i 30-40 minuter, så han fick minsanna prova på det också. Red sedan hemåt och då var han lite spänd igen.
     
    Igår var han bara en fångad häst i en hage tillsammans med tanterna, men idag tog vi en tur igen. Denna gång valde jag att rida i byn som vi brukar, åt vad man kan kalla "rätt håll" eller den vanliga turen. Men sen tänkte jag det var dags att styra in på LP och prova styrningen. Döm om min förvåning när han, om än rätt vingligt - såklart, men ändå travar runt där på nästan vad man kan kalla "spåret", förutom att lekparken som dök upp bakom husknuten dök upp plötsligt. Perfekt för mig att bara ignorera och rida vidare, och utan att bråka eller göra en grej av det. Vi tog väl ett par varv i alla fall, någon snett igenom och sen två varv på stora volten i galopp. I båda varven. Tappade bogen lite och flöt ut, en herregud! Han var så duktig! Rätt som det var så bara fixade han det, helt utan att ifrågasätta. Sen har han ju rätt go galopp alltså, den där ponnyn. Väldigt roligt måste jag säga. Sen red vi hemåt.
     
    Nu när jag kände att han fixar detta så kommer jag baka in några varv på LP när vi är ute och rider, och ändå rider förbi. Jag har några små mål som jag tycker han ska ha uppnått innan det är dags för vila. Rätt galopp är ett sådant, men till stor del tar han ofta rätt galopp. Styrningen ska sitta, jag vill ha honom lite mer balanserad och han ska vara mer avslappnad när vi rider i byn. Det är lite sådana saker som jag önskar av honom innan han får vila som unga kropp. När det sedan är dags för fyraårs-året så ska han ju få börja prova på att vara stor pojke och få komma ut på små äventyr när det är dags. Och redan när han sätts igång igen så vill jag ha honom så påverkbar som möjligt för att underlätta vägen fram till det årets mål.
     

    Drar ner hjärnaktiviteten på tomgång igen

    Sådärja! Sedan sist har jag avverkat mitt dygn i lastbilen, fast uppdelat på två pass. Jag har ridit och hållt igång och så har jag även funderat som fan rent ut sagt. Funderat på rundorna i JFK. Jag har kommit fram till detta; "framåt och håll ihop". Ja, vart fan tog det vägen egentligen?! Det måste vara stödet. Ju mer hon går av sig självt, desto mindre stöd ger jag. Det är något passivt val jag gör att ge henne högre förtroende i form av mindre stöd - vilket inte alls fungerar i verkligheten!
     
    Eftersom jag missade hoppträningen igår då jag som sagt jobbade, så ville jag ta några språng som ett form av "genrep". Detta för att checka av (läs: bekräfta) min teori. Drar vårt lilla pass samt tankar lite snabbt.
     
    Först lät jag henne gå på studsen; tre stycken. Jag plockade ner henne för mycket och lät henne knappt galoppera. Så kändes det. Inget tryck alls. Första gången gick hon hur fint som helst, andra med mer tryck. Tredje började hon orma sig, dock ytterst lite, och jag riktigt hörde henne "säga": det blir ju så himla jobbigt! Men jag höll om. Återigen ökade hon genom dem. Fjärde gången hade vi bättre rytm in.
     
    Sen hoppade vi hindren lågt, sedan ett "varv" på metern och därefter la jag upp dem på 110-115 cm. Hoppade ett "varv". Startade sedan kameran på mobilen och rullade två-tre gånger/hinder i samma minibana. För att flyta på. Det kändes så lätt. Jag missade dock lite på något avstånden ibland, men inget stort utan bara en lätt irriterande känsla när det ändå diffar på så lite. Klonkade i någon bom när vi (jag) inte riktigt hade rytmen med oss.
     
    Men hörrni! Hur jävla fin är inte min underbara häst?! Alltså ÅÅÅH. Det är kärlek i en brunvit förpackning. <3 Hon var PERFEKT. Bjöd på hindren, reglerbar, ville ha mer av tyglarna men utan att dra, slita eller ens öka. Hon var såååå underbar. Detta är min häst, och så länge jag kan hålla alla mina delar; fysiska och psykiska, i schack så kommer vi ha en trevlig helg tillsammans.
     
    Jo, alltså, det var ju detta med vänstersvängar, hinder ur sväng/diagonalt och då framförallt oxer. Det var precis vad som satte stopp för oss förra helgen. Min tanke var att hoppa ett sådant hinder och som tur var var det vad som fanns sedan träningen kvällen innan. Jag gjorde som jag tänkte; framåt och håll ihop - och då gick ju min kära häst som en klocka. Känslorna hon bjöd mig på idag var känslan av ärlighet och helt och hållet tveklöst. (Och ja, jag lägger allt i hennes "händer", men visst är det till 99% bara jag, jag, jag - mig, mig, mig. Men ändå! Vi är ändå ett lag, jag och min häst. Och vi måste "make it work". Tillsammans!)
     
    Filmsnutt finns på instagram (@jagheterjessica) men eftersom de tekniska asen inte vill sammarbeta så slipper dem, dvs ingen delning här inte.
     
     

    Service på topp!

    Alltså, vad glad jag blir!
     
    I helgen jobbar jag natt. Men jag ska även starta i tävlingarna som VRF anordnar. Hemmaplan och allt, inte går det att stå över då inte! Och i precis alla andra tävlingar resten av året/livet så är det typ alltid önskvärt att starta så sent som möjligt. I alla fall om man åker själv - för att slippa ragga hästhållare vid bangång osv.
     
    Men för första, och troligtvis enda, gången någonsin så önskar jag sååå hårt att jag får starta tidigt. Riktigt tidigt. Gissa tre gånger?! Exakt, självklart just därför så fick jag sena startnummer i helgen, haha. Typiskt. Grejen är inte den att jag "bara vill starta tidigt", utan det beror på att jag MÅSTE starta tidigt för att hinna starta överhuvudtaget. För sen är det jobbdags. Så alltså tidigt, eller inte alls. Och man vill ju vara med såklart!
     
    Jag skickade iväg ett mail om önskan att starta tidigt i två av de klasser där jag måste vara klar fort för att hinna. Och gissa igen?! Det är rätt sen onsdagkväll, och hokuspokus, nästa gång jag klickade på startlistorna, dvs bara några minuter senare, så var jag uppflyttad bland de första. Hur awesome?! Jag är riktigt imponerad av hur fort det gick att ordna (visste ju inte ens om det gick alls), så japp, jag tackar och bockar!
     
    Nu kör vi, häst! :D
     

    Resultat P&J JFK med Aleccis

    Med en rad stopp och nedslag har vi idag tagit oss igenom en av de segaste P&Jerna någonsin. Var där halv elva och hade precis startade vid tre-halv fyra. Sinnessjukt. På en jävla P&J! Hade inte åkt om jag visste hur långdraget det skulle bli. Faktiskt. Hemma typ halv sju. Och jag som hade tänkt göra massa annat också...
     
    Aja, jag kan ju säga som såhär. Jag kände mig lite rostig och Aleccis var piggelin! Först var hon jättelugn och vi värmde upp genom att rulla på i trav och galopp efter en lång skrittsväng ute, runt en stor del av anläggningen. Sen var hon som sagt jättelugn. Satt mest och njöt när vi åkte runt där i ridhuset. Hoppade lilla fyra gånger och då började det hända grejer! Aleccis körde upp huvudet, gick uppåt i galoppsprången och mer eller mindre stack mot det emellanåt. Hej glad häst!
     
    Riktigt hyperladdad på framhoppningen men hoppade bra! Något stressiga språng, men luftiga och fina. Hoppade väl, både nära och större. Fylld till bredden av självförtroende.
     
    Hoppade två 110. Till första tänkte jag försöka rida på ett mer kontrollerat sätt och plocka tillbaka henne om det skulle behövas och våga påverka, men ändå rida framåt. Red som jag tänkt. Men det gick inte alls över andra hindret. Tog det från höger istället. Kändes hyfsat okej ändå, med tanke på stress- och bråttom-faktorn. Fick inte till ytterligare en sväng sen. Tycker stoppen nästan var snudd på oförklarliga skulle jag vilja påstå. Red inte fläckfritt, men tillräckligt bra med balans, inramning, stöd i yttern, avstånd osv för att hon skulle ha möjlighet att hoppa väl. Men icke. De sa inget om någon uteslutning så jag fortsatte. Sista linjen kändes bra, men höll lite väl mot första av dem så rev det.
     
    Till andra bytte jag taktik och tänkte, med flit, rida lite mer "av och på". Verkligen plocka ihop henne mer för att rida så vettigt som möjligt mot hindren när vi närmade oss dem. Hålla ihop genom svängarna för att underlätta för hennes bakben, typ, få med dem ordentligt och få med balansen. Kändes bättre! Men fortfarande två tråkiga stopp. Började även backa av mot hindren på tok för mycket ju längre vi höll på och plockade för mycket och hittade aldrig något läge. Plockade bort galoppen helt och hållet till slut. Rev just därför. Alltså, rundan blev typ extrem åt andra hållet, med massa extra galoppsprång både här och där... Sista linjen kändes rätt bra, det var nog det bästa på hela dagen till och med. Funderar på om rundan var snäppet bättre än första rundan i alla fall, just på grund av att jag vågade påverka henne tillbaka och behöll stödet med skänklarna, men jag vet inte. Vi har ju gjort bättre rundor alltså, utan tvekan.
     
    Det ser ut som jag är långt ute på kanten och far mot hindret, men så är faktiskt inte fallet. Övervägde noga var "rakt" skulle bli och red just vägen noggrant. Däremot är ju detta med längre anridningar lite av vår svaghet (en till ^^) så funderar lite om det är det som spökar hos mig/oss? För när jag vänder runt lite kvickare så fungerar det betydligt bättre.
     
    Men vet ni vad? Min häst är helt fantastisk på alla sätt och vis. Jag älskar henne till månen och tillbaka, och tvärtom mot många andra ryttare så är jag istället väldigt tacksam över de språng hon bjuder mig på, istället för att bråka osv. Jag vet ju att hon är svår i huvudet ibland, och idag var en sådan dag. Det är inget jag kommer bråka om, eller ens lägga i minnesbanken. Vi får helt enkelt träna på hinder ur sväng för att lära oss att sätta dem framöver. Älskar verkligen min fina vän :')
     
    Känslan jag kände vad gällde min ridning var ändå bra. Jag gjorde vad jag tänkte göra, båda gångerna. Känner att jag i alla fall försökte och gjorde så gott jag kan. Bytte taktik litegrann och höll den. Var noga med ben, ben, ben och även det kommer mer och mer per automatik. Så jag vill inte påstå att jag är missnöjd, för det är jag inte. Men jag behöver verkligen knäcka koden till hinder ur sväng... Kan i dagsläget, uppenbarligen, inte hjälpa henne tillräckligt där. Så det blir något att fundera på.
     
    Alltså, haha, rundorna är verkligen inget att hänga i julgranen. Men däremot passar de bättre såhär i halloween-tider, så varför hänga upp sig på detaljer som att komma runt vettigt osv? Man kan ju inte hålla på och vara känslig ;)
     
     
     
    Lämna gärna kritik!

    TÅGENERGI

    Vi har alla sett ett tåg passera. De flesta av oss på väldigt, väldigt nära håll. Har ni tänkt på exakt hur mycket energi det är i ett tåg i rörelse? Nu pratar jag inte om den faktiskta, enorma rörelseenergin. Utan att det blir en ganska laddad känsla just i passerandet.
     
    Vad gäller mina erfarenheter så har olika hästar reagerat olika på tåget. Olika mycket, skulle jag kunna säga. Men just på nära håll, precis vid järnvägsövergången, brukar reaktionen bli väldigt lika. Förutsatt att de har varit med och sett i alla fall lite trafik tidigare. Loket och de första vagnarna brukar aldrig vara några konstigheter, men ju längre tåget håller på att passera, vagn, efter vagn efter vagn, ju mer tryck blir det i hästen som till och med kan börja vrida och vända, liksom skruva på sig lite. Så mycket energi.
     
    Lillis och jag såg tåget på någorlunda halvlångt avstånd. Som närmast var väl tåget ca 50 m och en kort bit går vägen och spåret parallellt på det avståndet, för att spåret sedan styr utåt, lätt diagonlat bortåt. Vi hade ridit i byn och var på hemväg. När jag hörde att tåget var på väg så gjorde jag halt. Brukar inte "göra en grej" av saker då det ger precis motsatt effekt än vad många tror. Reagerar hästen för något ska man tvärtemot INTE bråka och gå fram och tillbaka vid det "otäcka" hundra gånger för då har man precis talat om att japp, här behöver vi vara på vår vakt, typ.
     
    Men jag gjorde i alla fall en halt. Ville att han skulle ha möjlighet att se tåget från början. Det dörnar och vibrerar i marken. Ett godståg är ju långt ifrån en mesig historia. Först tittade han. Sen börjar den här energin bli så stor att han inte längre kan ta in den, ta hand om den. Men han är ju så rätt ute i huvudet att han alltid tänker framåt - vilket är precis vad man önskar, i precis alla lägen. Det allra, allra viktigaste när man jobbar med och rider en unghäst. Han började försöka trava, korta steg, mer i sidled, fram och tillbaka, än framåt. Sen gick han över i galopp. Det är så otroligt mycket energi att han verkligen inte kan ta hand om den. Han galopperade på stället. Tåget passerade, och han var såååå laddad. All energi kryper in i hans kropp och det enda han kan göra - utan att han vet/märker det - är att göra sig av med den energin.
     
    Tåg ÄR fyllda av energi. Det sprutar energi om dem och detta trycks in i oss. Det var väldigt häftigt att känna det så tydligt. Han var inte rädd, men han blev så laddad. Kroppen och huvudet sammarbetar inte i det läget, utan han kan inte behärska sig. Det är lite som att nysa när man behöver nysa - man kan inte hejda det, även om någon säger att man inte får.
     
    Han stack inte, och skulle heller aldrig göra. Och det är ingen dålig bortförklaring att låta hästen göra en urladdning bara för att den har fått så mycket energi. Det är absolut inte vad jag menar. Det jag ville ha sagt var bara hur väl det märktes. Tåg är häftiga.
     
    Vi red sedan vidare hemåt.
     
     

    Jag gillar honung.

    Med lite te i.
     
    Hur sjukt är inte vissa saker egentligen? Som detta med te, för min del. Nyligen så tyckte jag att te var skitäckligt. Drack det aldrig och förknippade det med... äckligt. Nej men liksom alla saker tycker man ju inte om.
     
    Men nu har det hänt något och jag dricker så himla mycket te! Varje dag, minst en gång om dagen, ibland flera. Dock är det viktigt med honung. Honung, honung, honung <3 Mmm! Det går åt rätt mycket honung nu. Men å andra sidan ska det ju vara nyttigt för kroppen så jag har inga planer på att bryta min nya vana.
     

    Hoppträningen

    Jag är inte helt nöjd med träningen i tisdags. Vi började med lydnad. Efter två hinder skulle vi göra halt mellan två bommar. Gick ändå över förväntan och ett par gånger gick det riktigt bra! Jag behövde aldrig ens vara tuff eller något mot henne, utan hon lyssnade bra. Satt på en sådan fantastiskt fin Aleccis! Hon var verkligen jättefin att rida. Jag blir så glad och eftersom hon bara blir finare och finare så blir jag gladare och gladare och är alltid glad på träningarna.
     
    Det gick bra att hoppa hinder efter hinder. Men när hindren kom upp lite så kom jag av mig helt! Lät henne till och med gå, hur som helst ett par gånger. Främst efteråt kom jag på att jag släppt iväg henne mest hela tiden. Alltså, hade jag märkt det tidigare hade det ju bara varit att återigen plocka hit henne till mig. Men det var successivt och sen blir hon mer och mer taggad ju mer vi hoppar så när det blir en längre bana så börjar det bli sådär extremt och det är som sagt först då jag märker att jag inte gör mitt jobb där uppe. Bad till och med att få hoppa om en bruten linje och andas (och nynna) och den blev så mycket bättre.
     
    "Det är så skönt, för nu börjar hon bli som en vanlig häst!"
    "Men rid henne så också då."
     
    Där har vi det. Ju mer reglerbar och ridbar Aleccis blir - alltså det spelar ju ingen roll om inte jag drar nytta av det och börjar anpassa mig till hennes nya jag och rider henne därefter. Jag tror inte riktigt på att jag har sådan kontroll på henne som jag faktiskt vet att jag kan plocka fram. Nu vet jag det. Hemma. Och tråkigt nog så missar vi nästa träning eftersom jag jobbar natt då.
     
    Förresten så höjde han utsprånget ur en räcke-räcke kombination med två galoppsprång rätt rejält (till 130-135) och jäääävlaar! Fy fan vad häftigt att sitta på en häst som faktiskt KAN hoppa! Även om hon inte är någon OS-häst, så har hon ju en betydligt annorlunda teknik än vad jag är van vid sedan tidigare (Pärla och Mellonie - som ändå inte hoppar illa, någon av dem, men detta är helt otroligt häftigt). Var väldigt häftigt att få ett sådant språng i kroppen.
     
    Som vanligt är jag helt sjukt nöjd med Aleccis. Alltså vilken häst! De senaste veckorna har det hänt så otroligt mycket på och jag sitter verkligen på henne och bara njuter. Varje steg och varje språng. LOVE.
     
    Och nästa gång ska jag RIDA henne mer som en "vanlig häst" och plocka henne till mig istället för att släppa iväg henne om/när det behövs. Men ändå inte backa, backa och backa mot hindren utan bara lita på att jag kan ha henne där jag vill ha henne.
     
     

    Bara mina tre idag

    Sådär, då har jag bara det allra bästa kvar av dagen; nämligen kvällens hoppträning.
     
    Började med att gå upp hyfsat och rida de båda som höjdmässigt ligger på ponnymått. Pärlhästen först och åååh, så fantastiskt fin hon är alltså! Riktigt toppen i hela kroppen. Mjuk och väldigt positiv. Just nu skulle jag inte tacka nej till att ta med henne på någon P&J till och med. Men det är inget seriöst, haha, och oavsett vad så är det ju en fiffig idé att börja hoppa henne lite försiktigt över mindre hinder igen för att känna av skillnaden. Om det är någon skillnad, vill säga. Men det förväntar jag mig. Nu är ju höften tillfixad på henne :)
    Därefter Lillis the Lillskit. Jag kände för att ta en sväng i skogen, faktiskt. Så vi gjorde det. Ett bra pass! Helt sjukt hur ridbar han är egentligen, hallå, han har blivit riden 29 gånger. Sinnessjukt! Kräver inte skiten ur honom (såklart), men känner ändå att det finns lite att plocka fram - redan. Klart det vinglar! Det vinglar jättemycket, haha, men jag är ändå djupt imponerad av honom. Vilken fantastisk ponny.
     
    Sen åkte jag hem och sov i några timmar, i förebyggande syfte inför nattens möjligtvis (stor risk) för få timmar. Så jävla skönt! Är nu redo för kvällens hoppträning, och efter några timmars sömn är det dags att jobba igen. Nice!
     
     

    En hästhandlares "bekännelse"

    Fann detta på facebook. Det är en känd hästhandlare som skrivit detta, och jag vill dela med mig av det.
     

    "Hästens öde i dina händer... Till alla som någongång köpt, eller tänkt köpa en ridhäst...

    Jag skrev detta inlägget för 2 veckor sedan, i samband med breeders f...inalerna i Flyinge.. Jag har funderat fram och tillbaka på om jag skulle publicera det eller inte, men här är vi nu...

    I Sverige, så består största delen av ridhästfolket av vanliga människor, som har en häst, och denna hästen är deras allt... Dessa vanliga människor, kan inte förstå att för många andra, är det bara en produkt, en vara, ja det kan låta illa. Men så är det faktiskt. I tex Holland/Belgien/Tyskland, ser man sporthästen på ett helt annat sätt, det är en industri. Dom föds upp, för att bli bäst, för att tjäna pengar, kosta vad det kosta vill men till toppen ska dom. 90% av folket på tävling, är handelsstall, uppfödare, ja folk som arbetar med det som ett heltidsyrke professionellt... En hästhandlare, vill tjäna pengar, en uppfödare vill se sina hästar på dom stora tävlingarna, en ryttare, vill vinna, bli bäst. Men vi kan väl fokusera lite på handlarna... Det går så mycket snack, folk imellan, som gissar, hur det fungerar i Holland/Belgien etc, vissa har rätt, vissa har fel, jag har aldrig bekräftat något till någon, utan sparat det till min Bok. Men jag vill dela med mig, av en liten historia, om hästen Dakar de la vie, en historia som får mig att bli så himla ledsen, när man tänker efter, på hur hästens öde, faktiskt vilar i dina händer, när du vill avsluta ett liv, men som handlare, så går affärerna, pengarna och ekonomin före allt annat!

    Jag köpte Dakar de la vie sommaren 2013 i Holland, som 5 åring., av en handlare som jag köpt flera hundra hästar av genom åren, en handlare som jag känt i många år, han var inte bara en kollega, utan även en god vän. Dakar var 5 år, stammen tilltalade mig mest, Berlin x Casall. Jag såg en löshoppningsfilm, köpte direkt, inget snack. Hästen kostade lite mer än dom hästarna jag brukar köpa, men denna var fin, denna ville jag spara på något år, för jag var helt säker på att det var ett svårklassämne.

    Dakar var inte mycket riden, knappt hoppad, lite knepig att rida, såldes på auktion som föl för 22.000 euro om jag inte minns fel. vilket är mycket pengar för ett hoppföl. Lovande, men knäcktes totalt som unghäst.  Men jag ville ge honom lite tid...

    Han var röntgad i Holland, jag litade klart på min handlare, kollade inte röntgenbilderna föränn senare, som var utan anmärkning, enligt intyget. Även om man som handlare, köper en häst för att behålla, så är allt ALLTID tillsalu. Jag hade lämnat kvar hästen i träning i Holland ett par månader, men det var dax att ta hem honom, Han hade bara varit hemma i några timmar, så hade jag en köpare. Malin Trollnäs, hon bad att få röntgen bilderna mailade till sin veterinär, vilket jag ordnade med direkt. Hennes veterinär i sin tur, avrådde från köp pga något på en framkota.. Inte mer med det tänkte jag, jag gillade hästen. Men jag ville röntga den hos min veterinär för att stämma av, inte för att Malins veterinär noterat något på kotan, utan för jag ville ha mina egna plåtar. Nya plåtarna, fanns inget på framkotan, men däremot en massa annat.. 3 el 4 lösa benbitar, vilket är en bagatell, bara att operera, Men, den hade även spatt och var  urkalkad lite här och där, min veterinär tittade på mig och sa skjut den, den kommer aldrig hålla... Suck tänkte jag... Vad gör jag nu?

    Men som handlare, har du ett fokus, och det är på dina pengar, du kan inte förlora dom, du måste rädda vad som räddas kan. Det enda rätta, hade varit att sätta ett skott i pannan på plats. Men ingen, vill förlora så stora belopp, inte jag iallafall. Så efter lite tjafs hit och dit med min handlare, åkte hästen ner till Holland igen...   Och jag fick mina pengar tillbaka efter många om och men...  Så var det ur världen, jag hade förlorat 20 tusen på lite transporter, veterinär etc, men vad är det i de stora hela? Ingeting ... Förlusten kunde varit större..Så jag var nöjd..  Vad han sen gör med hästen, kan jag ju ta och skita i...

    Några månader senare, för 2 veckor sedan, ligger och kollar facebook innan jag ska gå och lägga mig, och ser att Maria Gretzer skrivit att någon Johnny Svenssons fina Dakar är i final i flyinge... Nä tänker jag, säg inte att....  Jag gick in och kollade, det var inte samma Dakar! .... Men... något sa åt mig att googla, så jag googlade hästen namn....

    Vad hittade jag?.. Den hade ju tävlat i flyinge, för bara någon vecka sedan??? Alltså hästen är tillbaka i Sverige... Du måste skämta! Som ägare står Stall Karupslund AB, men någon Hedda Trönnberg har ridit, hade inte gått så bra... När jag ser en sådan sak, frågar jag mig själv, varför satte jag bara inte ett skott i pannan på hästen?.. Men det kan man heller inte göra på alla hästar det är fel på, för då hade man varit pank för flera år sedan...  Jag vet ju precis hur denna hästen har hamnat i sverige igen, Jag vet ju var Karupslund köper sina hästar, och jag vet hur denna hamnat hos den handlaren han handlar av..... 

    Då är bara frågan, har Karupslund bara köpt den på dom plåtarna som Holland/Belgien skickat med och det intyget och sen tänkt ajja det är ju ett blankt papper, eller har deras veterinär kollat plåtarna?.. Ja fast skit samma, det är ju bara att röntga en annan häst och sätta Dakars namn på det, så är ju plåtarna dom kollar ua helt plötsligt.... Detta är Holland/Belgien/tyskland... Det är inte svårare än så... Det kan t.o.m räcka med att du säger att hästen ska ut ur landet, så sätter röntgen veterinären 1.or på hela intyget, fast plåtarna kan vara 3.or... för oftast, kollar ju inte ens köparen plåtarna...  dom förlitar sig på intyget.. Plåtarna jag hade, skickade med tillbaka till Holland, men självklart, har ju Holland eldat upp dessa plåtar, och ordnat med nya.. eller bara kört vidare på dom gamla plåtarna.... För hur ska dom annars i sin tur, kunna rädda så mkt pengar som möjligt själva? Stall Karupslund gav nog inte ens en bråkdel för hästen av vad jag gav...

    Hästen, kanske håller i all evighet, vem vet, det får tiden utvisa, men om inte, så har det ju bara varit ett onödigt lidande och farande för denna häst...  för att alla, ska få ut så mkt som möjligt av det.. Hästen har ju inte farit illa på det sättet att den blivit illa behandlad, men detta visar bara, att alla medel är tillåtna i hästhandlar världen, och spec om man vill rädda sina pengar.

    Jag har diskuterat detta fram och tillbaka med några andra, för med facit i hand, detta är inget häst som karupslund tänkt sälja för några 50.000:-…. Många har sagt till mig, att karupslund säkert har köpt den med dåliga plåtar för dom brukar inte bry sig om sånt, vad vet jag? Hästen ligger tillsalu på deras hemsida med texten,

    Valack född 2008, e: Berlin – Casall Snygg häst med enormt stor kapacitet. ca: 169cm i manke med lagom motor och massor av hoppvilja.  En okomplicerad häst som kommer att gå långt.

    Jag kan ju börja med att säga, att 169, är en önskehöjd för alla handlare.. I själva verket är den ju inte en centimeter under 174.. Bagatell, men falsk marknadsföring.. Fast å andra sidan, att ljuga om hästens storlek för den ska bli mer lättsåld, har vi inte alla gjort det?

    Jag säger inte att alla handlare är såhär, att alla hästar från Holland kommer med fel plåtar. absolut inte. Det finns bra, det finns dåliga handlare, man får bara ta reda på vilka som är vad.  När min kontakt köpte hästen, så köpte han den med dessa plåtarna som jag fick, och som handlare när du säljer ett par hundra hästar om året, så kollar man inte igenom plåtarna.. Dels för man litar på den man köpt den av och dels för de inte finns tid.

    Det kan vara svårt för vanligt folk i Sverige, att förstå, att det är såhär det faktiskt går till utomlands. Detta är bara en, en liten historia, av hur det kan vara.

    Jag är så glad, att jag lämnat detta livet. Man vill inte medvetet lura någon, men i slutändan gör man det endån. Jag har alltid skickat hästar med fel på direkt tillbaka till Holland, men ofta, så ser man dom tillsalu i sverige, danmark etc snart igen hos andra handlare... Men blandar sig inte, man sköter sitt, man håller tyst...  men denna gången, kände jag bara att jag ville dela med mig, om hur det faktiskt går till, bakom kulisserna.

    Att lägga ut namn, ja det kan vara fel. Men jag har inte hängt ut någon här, och jag menar absolut INTE att Stall Karupslund lurat någon, jag skriver bara mina spekulationer och min syn på det hela..

    En hästs öde, vilar inte i någon annans händer, än dina, du som ägare, du ansvarar för din häst. Sen kan jag även tilläga, att det finns minst lika många fula rävar i Sverige, som i Holland. Både bland handlare, och veterinärer... 

    Lita inte på någon annan än er själva när ni ska köpa häst, bilda er, er egen uppfattning oavsett vad ni hört om någon, och om hästen. Ni som köpare har alla er undersökningsplikt, men förvänta er inte, att ni får en grand prix häst för 70.000:-, förvänta er inte att säljaren går med på att röntga en häst för 50 lax... Hittar ni en häst som är ren på röntgen under hundra, ja då kan ni räkna med att den river eller stannar eller är helt talang lös... Har en 4 åring för 75tusen massor med kapacitet men den inte är röntgad, då kan ni räkna med, att den faktiskt är röntgad, men givetvis med något fel, så plåtarna är ju borta, och den är ju röntgad i ett annat namn så de hittar ni aldrig, och det är just därför, denna talangfulla 4 åring bara kostar 75.000;-, och det är just därför handlaren har en bra anledning till att inte vilja röntga den, en anledning som är så bra, att du faktiskt går på den. En bra hopphäst, med rena plåtar, en ärlig häst, ja den kostar flera hundra tusen.... Men det, verkar inte alla förstå.

    Undantag finns, fynd finns, men dom är sällsynta! Jag har köpt hästar i Holland för 40-50 tusen, sålt till svenska ryttare, haft tur att dom varit rena på röntgen, hästarna är sedan sålda igen efter dom varit tävlade lite för miljonbelopp.. Men dom hästarna, dom ligger inte på hästnet och dom står inte hos en vanlig handlare....

    Om du då står med en fin lovande unghäst med plåtar som är bra,  ja antingen så är dom inte så bra som du tror eller så är denna häst kanske en av dom få oslipade diamanterna som man missat i selekteringen... Men om vi ska vara lite realistiska så passar väl snarare det först nämnda in för varje människa kan väl inte hitta guldkorn ... På över 1000 hästar som jag sålt, så är där mig veterligen 12 st som är köpta för under 75.000:-, som röntgen faktiskt varit bra på, där hästarna sedan blivit så pass bra att dom sedan blivit sålda för flera miljoner ... Det ger dig en procent på 1,2..... 1,2% chans att hitta en sådan häst.. ... Bara att börja leta!

    Enda sättet du faktiskt kan veta, att det är just dens hästen plåtar och att just det utlåtandet stämmer är att själv vara med när plåtarna tas, och sedan skicka dom till din veterinär som gör sitt utlåtande. Din veterinär behöver inte vara den som tar plåtarna, ett par plåtar kan en idiot ta...

    Blir nog mindre omtyckt av Sveriges hästhandlare efter detta men vad gör det.. Solen skiner imorgon med :)

    Bild nedan, på Dakar de la vie. Många känner nog igen den, eftersom den förra året varit publicerad på min logg.

    Här är en liten film på Dakar, från hans första tävling, när han fortfarande stod i Holland." https://www.youtube.com/watch?v=a-kmjhm_ELc

     

    Hästens öde i dina händer... 
Till alla som någongång köpt, eller tänkt köpa en ridhäst...

Jag skrev detta inlägget för 2 veckor sedan, i samband med breeders finalerna i Flyinge.. Jag har funderat fram och tillbaka på om jag skulle publicera det eller inte, men här är vi nu...

I Sverige, så består största delen av ridhästfolket av vanliga människor, som har en häst, och denna hästen är deras allt... Dessa vanliga människor, kan inte förstå att för många andra, är det bara en produkt, en vara, ja det kan låta illa. Men så är det faktiskt. 
I tex Holland/Belgien/Tyskland, ser man sporthästen på ett helt annat sätt, det är en industri. Dom föds upp, för att bli bäst, för att tjäna pengar, kosta vad det kosta vill men till toppen ska dom. 90% av folket på tävling, är handelsstall, uppfödare, ja folk som arbetar med det som ett heltidsyrke professionellt... En hästhandlare, vill tjäna pengar, en uppfödare vill se sina hästar på dom stora tävlingarna, en ryttare, vill vinna, bli bäst. 
Men vi kan väl fokusera lite på handlarna... Det går så mycket snack, folk imellan, som gissar, hur det fungerar i Holland/Belgien etc, vissa har rätt, vissa har fel, jag har aldrig bekräftat något till någon, utan sparat det till min Bok.
Men jag vill dela med mig, av en liten historia, om hästen Dakar de la vie, en historia som får mig att bli så himla ledsen, när man tänker efter, på hur hästens öde, faktiskt vilar i dina händer, när du vill avsluta ett liv, men som handlare, så går affärerna, pengarna och ekonomin före allt annat!

Jag köpte Dakar de la vie sommaren 2013 i Holland, som 5 åring., av en handlare som jag köpt flera hundra hästar av genom åren, en handlare som jag känt i många år, han var inte bara en kollega, utan även en god vän. Dakar var 5 år, stammen tilltalade mig mest, Berlin x Casall. Jag såg en löshoppningsfilm, köpte direkt, inget snack. Hästen kostade lite mer än dom hästarna jag brukar köpa, men denna var fin, denna ville jag spara på något år, för jag var helt säker på att det var ett svårklassämne.

Dakar var inte mycket riden, knappt hoppad, lite knepig att rida, såldes på auktion som föl för 22.000 euro om jag inte minns fel. vilket är mycket pengar för ett hoppföl. Lovande, men knäcktes totalt som unghäst.  Men jag ville ge honom lite tid...

Han var röntgad i Holland, jag litade klart på min handlare, kollade inte röntgenbilderna föränn senare, som var utan anmärkning, enligt intyget. 
Även om man som handlare, köper en häst för att behålla, så är allt ALLTID tillsalu. 
Jag hade lämnat kvar hästen i träning i Holland ett par månader, men det var dax att ta hem honom, Han hade bara varit hemma i några timmar, så hade jag en köpare. Malin Trollnäs, hon bad att få röntgen bilderna mailade till sin veterinär, vilket jag ordnade med direkt. Hennes veterinär i sin tur, avrådde från köp pga något på en framkota.. Inte mer med det tänkte jag, jag gillade hästen. 
Men jag ville röntga den hos min veterinär för att stämma av, inte för att Malins veterinär noterat något på kotan, utan för jag ville ha mina egna plåtar. Nya plåtarna, fanns inget på framkotan, men däremot en massa annat.. 3 el 4 lösa benbitar, vilket är en bagatell, bara att operera, Men, den hade även spatt och var  urkalkad lite här och där, min veterinär tittade på mig och sa skjut den, den kommer aldrig hålla... Suck tänkte jag... Vad gör jag nu?

Men som handlare, har du ett fokus, och det är på dina pengar, du kan inte förlora dom, du måste rädda vad som räddas kan. Det enda rätta, hade varit att sätta ett skott i pannan på plats. 
Men ingen, vill förlora så stora belopp, inte jag iallafall. 
Så efter lite tjafs hit och dit med min handlare, åkte hästen ner till Holland igen...   Och jag fick mina pengar tillbaka efter många om och men...  Så var det ur världen, jag hade förlorat 20 tusen på lite transporter, veterinär etc, men vad är det i de stora hela? Ingeting ... Förlusten kunde varit större..Så jag var nöjd..  
Vad han sen gör med hästen, kan jag ju ta och skita i...

Några månader senare, för 2 veckor sedan, ligger och kollar facebook innan jag ska gå och lägga mig, och ser att Maria Gretzer skrivit att någon Johnny Svenssons fina Dakar är i final i flyinge... Nä tänker jag, säg inte att....  Jag gick in och kollade, det var inte samma Dakar! .... Men... något sa åt mig att googla, så jag googlade hästen namn.... 

Vad hittade jag?.. Den hade ju tävlat i flyinge, för bara någon vecka sedan??? Alltså hästen är tillbaka i Sverige... Du måste skämta! 
Som ägare står Stall Karupslund AB, men någon Hedda Trönnberg har ridit, hade inte gått så bra... När jag ser en sådan sak, frågar jag mig själv, varför satte jag bara inte ett skott i pannan på hästen?.. Men det kan man heller inte göra på alla hästar det är fel på, för då hade man varit pank för flera år sedan...  Jag vet ju precis hur denna hästen har hamnat i sverige igen, Jag vet ju var Karupslund köper sina hästar, och jag vet hur denna hamnat hos den handlaren han handlar av.....  

Då är bara frågan, har Karupslund bara köpt den på dom plåtarna som Holland/Belgien skickat med och det intyget och sen tänkt ajja det är ju ett blankt papper, eller har deras veterinär kollat plåtarna?.. Ja fast skit samma, det är ju bara att röntga en annan häst och sätta Dakars namn på det, så är ju plåtarna dom kollar ua helt plötsligt.... Detta är Holland/Belgien/tyskland... Det är inte svårare än så... Det kan t.o.m räcka med att du säger att hästen ska ut ur landet, så sätter röntgen veterinären 1.or på hela intyget, fast plåtarna kan vara 3.or... för oftast, kollar ju inte ens köparen plåtarna...  dom förlitar sig på intyget..
Plåtarna jag hade, skickade med tillbaka till Holland, men självklart, har ju Holland eldat upp dessa plåtar, och ordnat med nya.. eller bara kört vidare på dom gamla plåtarna.... För hur ska dom annars i sin tur, kunna rädda så mkt pengar som möjligt själva?
Stall Karupslund gav nog inte ens en bråkdel för hästen av vad jag gav... 

Hästen, kanske håller i all evighet, vem vet, det får tiden utvisa, men om inte, så har det ju bara varit ett onödigt lidande och farande för denna häst...  för att alla, ska få ut så mkt som möjligt av det..
Hästen har ju inte farit illa på det sättet att den blivit illa behandlad, men detta visar bara, att alla medel är tillåtna i hästhandlar världen, och spec om man vill rädda sina pengar.

Jag har diskuterat detta fram och tillbaka med några andra, för med facit i hand, detta är inget häst som karupslund tänkt sälja för några 50.000:-…. Många har sagt till mig, att karupslund säkert har köpt den med dåliga plåtar för dom brukar inte bry sig om sånt, vad vet jag?
Hästen ligger tillsalu på deras hemsida med texten, 

Valack född 2008, e: Berlin – Casall
Snygg häst med enormt stor kapacitet. ca: 169cm i manke med lagom motor och massor av hoppvilja.  En okomplicerad häst som kommer att gå långt.

Jag kan ju börja med att säga, att 169, är en önskehöjd för alla handlare.. I själva verket är den ju inte en centimeter under 174.. Bagatell, men falsk marknadsföring.. Fast å andra sidan, att ljuga om hästens storlek för den ska bli mer lättsåld, har vi inte alla gjort det?

Jag säger inte att alla handlare är såhär, att alla hästar från Holland kommer med fel plåtar. absolut inte. Det finns bra, det finns dåliga handlare, man får bara ta reda på vilka som är vad.  När min kontakt köpte hästen, så köpte han den med dessa plåtarna som jag fick, och som handlare när du säljer ett par hundra hästar om året, så kollar man inte igenom plåtarna.. Dels för man litar på den man köpt den av och dels för de inte finns tid. 

Det kan vara svårt för vanligt folk i Sverige, att förstå, att det är såhär det faktiskt går till utomlands. Detta är bara en, en liten historia, av hur det kan vara. 

Jag är så glad, att jag lämnat detta livet. Man vill inte medvetet lura någon, men i slutändan gör man det endån. Jag har alltid skickat hästar med fel på direkt tillbaka till Holland, men ofta, så ser man dom tillsalu i sverige, danmark etc snart igen hos andra handlare... Men blandar sig inte, man sköter sitt, man håller tyst...  men denna gången, kände jag bara att jag ville dela med mig, om hur det faktiskt går till, bakom kulisserna. 

Att lägga ut namn, ja det kan vara fel. Men jag har inte hängt ut någon här, och jag menar absolut INTE att Stall Karupslund lurat någon, jag skriver bara mina spekulationer och min syn på det hela.. 

En hästs öde, vilar inte i någon annans händer, än dina, du som ägare, du ansvarar för din häst. 
Sen kan jag även tilläga, att det finns minst lika många fula rävar i Sverige, som i Holland.
Både bland handlare, och veterinärer...  

Lita inte på någon annan än er själva när ni ska köpa häst, bilda er, er egen uppfattning oavsett vad ni hört om någon, och om hästen. Ni som köpare har alla er undersökningsplikt, men förvänta er inte, att ni får en grand prix häst för 70.000:-, förvänta er inte att säljaren går med på att röntga en häst för 50 lax... Hittar ni en häst som är ren på röntgen under hundra, ja då kan ni räkna med att den river eller stannar eller är helt talang lös... Har en 4 åring för 75tusen massor med kapacitet men den inte är röntgad, då kan ni räkna med, att den faktiskt är röntgad, men givetvis med något fel, så plåtarna är ju borta, och den är ju röntgad i ett annat namn så de hittar ni aldrig, och det är just därför, denna talangfulla 4 åring bara kostar 75.000;-, och det är just därför handlaren har en bra anledning till att inte vilja röntga den, en anledning som är så bra, att du faktiskt går på den.
En bra hopphäst, med rena plåtar, en ärlig häst, ja den kostar flera hundra tusen.... Men det, verkar inte alla förstå.

Undantag finns, fynd finns, men dom är sällsynta! Jag har köpt hästar i Holland för 40-50 tusen, sålt till svenska ryttare, haft tur att dom varit rena på röntgen, hästarna är sedan sålda igen efter dom varit tävlade lite för miljonbelopp.. Men dom hästarna, dom ligger inte på hästnet och dom står inte hos en vanlig handlare....

Om du då står med en fin lovande unghäst med plåtar som är bra,  ja antingen så är dom inte så bra som du tror eller så är denna häst kanske en av dom få oslipade diamanterna som man missat i selekteringen... Men om vi ska vara lite realistiska så passar väl snarare det först nämnda in för varje människa kan väl inte hitta guldkorn ...
På över 1000 hästar som jag sålt, så är där mig veterligen 12 st som är köpta för under 75.000:-, som röntgen faktiskt varit bra på, där hästarna sedan blivit så pass bra att dom sedan blivit sålda för flera miljoner ... Det ger dig en procent på 1,2..... 1,2% chans att hitta en sådan häst.. ... Bara att börja leta!

Enda sättet du faktiskt kan veta, att det är just dens hästen plåtar och att just det utlåtandet stämmer är att själv vara med när plåtarna tas, och sedan skicka dom till din veterinär som gör sitt utlåtande. Din veterinär behöver inte vara den som tar plåtarna, ett par plåtar kan en idiot ta...

Blir nog mindre omtyckt av Sveriges hästhandlare efter detta men vad gör det.. Solen skiner imorgon med :)

Bild nedan, på Dakar de la vie. Många känner nog igen den, eftersom den förra året varit publicerad på min logg.

Här är en liten film på Dakar, från hans första tävling, när han fortfarande stod i Holland.
https://www.youtube.com/watch?v=a-kmjhm_ELc

    De viktiga gränserna

    Jag kan inte låta bli att känna obehag när jag läser meningar som "man måste visa vem som bestämmer/vem som är ledaren!". Ja, förvisso. Du leder din häst. Punkt. Men det obehag jag känner är hur många som nog missuppfattat det där. För jag kan inte låta bli att känna en känsla av "våld" när jag läser meningen. Jag är rädd för att det finns de som missuppfattar "bestämmer" och "ledare" med att behöva få något bekräftat genom att ta till våld. (Förhoppningsvis har jag fel.)
     
    Jag är stenhård och daltar absolut inte med mina hästar. Jag påstår att jag är rätt tuff, men inte på ett översittande eller elakt vis. Jag vet inte hur jag ska få fram det riktigt, för jag är rädd att missuppfattas. Men jag gör ett försök.
     
    Gränser. Dessa fantastiska gränser. Det är där jag är hård. Hård som i tydlig. Realistiska krav ställda som ett påstående. Man kan inte fråga hästen om den känner för att stå uppbunden, känner för att följa med när man leder den eller om den känner för att stå still eller för den delen känner för att gå in i transporten. Det handlar om att be hästen. "Du ska in i transporten." Inte elakt, inte tjurigt, inte argt, och inte frustrerat. Inte heller "du ska kaaaanskeee in i transporten" eller "du kaaaanskeeee kan stå still, nähe, inte det, men nu då, eller nu eller nu eller nu eller nu".
     
    Vem vinner på att dalta med djuren? De är stora, beslutsamma och gör väldigt mycket på reflex - faktiskt. Är de i bra sinnesstämning kommer det inlärda före instinkten, men är de stressade eller på annat sätt blockerade så slår alltid instinkten in, oavsett vad och hur de är inlärda. Oavsett hur många generationer eller hur mycket som är inavlat hit och dit så försvinner ALDRIG instinkter. De går inte att avla bort. De bygger hela individen. Vi snackar om föda, fortplantning, flykt och flock när vi inriktar oss på hästar.
     
    Jag har så enormt svårt för ouppfostrade djur. Men vad som är ännu värre är dessa djur där ägaren i all välmening tror sig göra hästen tjänster, men i själva verket gör precis helt fel. Jag vill också visa mina djur kärlek på alla sätt och vis, och gör det. Det kramas, klängs och pussas, klappas och pratas ömt om och till dem. Jag öser i dem godsaker och håller gärna om huvudet när jag egentligen ska borsta det. Vi älskar våra djur.
     
    Att mata en häst som inte "ska ha" mat - det är fel. Det är i all välmening men det ger långsiktigt en fet häst. En fet häst tar skada på flera sätt och detta brukar också ge en otroligt slö häst. Vi pratar alltså lättfödd häst som sväller av att lukta på gräs, och inte en svårfödd, typ unghäst. Begränsa maten. Ta ansvar. Mina hästar är ett exempel på detta. De är lättfödda allihop, men två av dem är värre än den tredje. Dessa går MAX på så långt gräs som det är på golfbanor på sommarhalvåret. Dvs, i mångas ögon "ingenting". Och det är bara då de är i bra hull, möjligtvis fortfarande för runda efter vinterns svull. Det är inte gräsets längd som är viktigt, utan att de får tugga, och gräsets längd avgör inte tuggbehovet. Alltså även kort, kort gräs tillgodoser hästens jätteviktiga tuggbehov.
     
    Detta med att hinka i hästarna massa godis är negativt ur flera synvinklar. Det är mycket socker i godis - socker som hästen inte behöver. Det är socker i fodret, och det räcker gott och väl. För att inte tala om detta tiggeri som jag ändå anser är lite av ett välfärdsproblem. Men man är ju aldrig profet i sin egen hemstad, eller vad det brukar heta. Jag ställer mig i skamvrån och tänker igenom mina hyss. För det är här jag platsar in allra mest.
     
    Jag får höra rätt mycket faktiskt. Mycket gott om min hästhållning. Ja, det låter förskräckligt illa i jante-Sverige att säga så, men så är det. Och jag får väldigt, väldigt ofta höra "men vilka snälla hästar du har!". Och här blir jag lite fundersam. De är snälla för att de;
    1. är lösa när de görs i ordning för arbete
    2. inte går ut trots att boxdörr och ytterdörr är öppna
    3. står still, lösa, när jag byter från grimma till träns eller vice versa på annan plats
    4. är lugna på nya platser
    5. följer med dit jag går/leder dem
    6. står still när jag träffar någon på en ridtur och står och pratar
    7. tar på/av täcken och snörena trasslar in sig
    8. tar med på nya platser
    9. är trevliga i hagen, t ex att man kan vara överallt när som helst om det så är att lägga sig framför hovarna
    10. tar sig fram överallt, även under ryttare
    osv.
     
    Alltså, förlåt mig, men jag ser inte hur detta egentligen speglar hur "snälla" hästarna är. Det är ingen slump att alla hästar jag har/har haft är "snälla". Det är liksom inte ett lotteri som jag råkar vinna så fort jag får hem en häst. Det är ett aktivt arbete att vara en trygg ledare för hästen. Sätta realistiska gränser och HÅLLA DEM.
     
    Ska hästen stå still så ska den fanimej stå still. Ska hästen gå framåt - oavsett om det spöregnar från sidan, stormens vindar svider, det är mörkt, man möter sjutton älgar och hästkompisarna är hemma - så ska hästen gå framåt. Utan stress, frustration, elakhet eller spörapp. Behöver hästen inte 20 kg hö, så ska den inte ha några 20 kg hö. Och så min egen svaga punkt; behöver inte hästen massa godis (hästen behöver aldrig en massa godis) så ska man inte låta sig lockas. Man måste vara konsekvent, så är det bara.
     
    Jag vet inte om jag fått allt sagt nu som jag ville få ur mig. Men snälla, rara människor där ute. Jag vet att ni älskar era hästar - se då också till att de får veta det! Genom att sätta gränser, vara konsekvent, dalta inte och fråga inte hästen några frågor som inte är frågor.

    (Att fråga hästen, det gör man när man undrar om den är oren, om sadeln passar osv. Då är man "öppen för förslag" på ett annat vis. Men återigen; man frågar inte hästen om den ska gå på en transport till exempel.)
     

    Yesterday

    Red Aleccis och Lillis igår efter jobbet. Aleccis ville jag mest bara rulla på lite. Raka spår och skänkelvikningar längs grusvägen inför dagens träning. Och Lillis skulle börja upptäcka att det finns fler växlar i varje gångart. Det är ju standard bland outbildade hästar; de känner inte till att det går att ändra tempot. Vill även ha honom något lugnare. Han är som sagt väldigt framme och är pigg att rida. Väljer trav och faller gärna in i galopp. Men där hejdade jag honom. Min tanke är att rulla på dahlsedarundan nu tills han blir mer avslappnad och känner till byn. Sedan får vi börja ta några varv på LP för att befästa styrningen helt. (Stubbåkern är harvad.)
     
     

    Dressyrträning, lastträning och återbesök av ET

    Idag har jag och Aleccis gjort något historiskt! Vår första dressyrlektion! Väldigt motiverande och det var häftigt att känna vilken skillnad det blev på henne. Min fina, snälla Aleccis <3 Vill inte gå in på detaljer, men en nackdel är att det är svårt för mig att träna vidare på egen hand "ute". När tillfälle ges ska jag prova mig fram lite på LP men det känns som det kommer bli svårt av fler anledningar. Dels av underlag/väder (gräs+regn/fukt och gegga = dålig kombination) och dels med tanke på hur mycket som händer runt omkring oss hela tiden. Men vafasen, det är vad som finns och då är det bara att göra det bästa av situationen.
     
    Efter vår lektion så passade jag på att lastträna Lillis igen. Har ju lagt det på is, som sagt, men har tänkt att ta tag i det lite mer nu. Vad gäller att lära hästen olika saker så kan man alltid göra på olika sätt. Det finns inget "rätt" eller "fel" - men det finns effektiva och betydligt mindre effektiva sätt, samt hundra sätt som är någonstans emellan. Och alla som håller på med hästar vet att det som är det mest effektiva sättet för en häst, tvärtemot kan vara det minst effektiva sättet för nästa. Förra (och också första, sedan han transporterades hem till mig) gången jag lasttränade med honom så valde jag den mutande metoden. Locka med lite godis, prata, försöka övertala. Ja ni vet, man står/går framför hästen och ber den gå in. Men med ett lite mjukt försiktigt frågetecken. Man frågar hästen. Jag är allergisk mot frågor, men självklart väljer man att checka av. Han gjorde sig illa första gången han åkte och därför ville jag vara överdrivet mild mot honom, mest för att se hur han reagerade och om han förknippade transporten med negativ energi och tråkiga minnen. Kan inte påstå att han gjorde det. Han kom in halvvägs, och backade ut när jag bad honom. Lugn och fint, utan konstigheter. Jag har inte gjort något sedan dess. Förrän idag.
     
    Idag frågade jag honom inte. Jag bad honom om att gå in. Jag stod bredvid istället, så att det var fritt fram. Han luktade och skrapade lite, men gick beslutsamt hela vägen in fyra gånger - när jag bad honom. Backade ut, även där; när jag bad honom. Nu vet jag att detta passar honom bättre. Inga konstigheter, inga jävla frågetecken och tydligt tala om vad jag vill och förväntar mig av honom.
     
    Det är "hemligheten" med alla djur. De MÅSTE veta vad som förväntar sig av dem för att utföra/lösa uppgiften och på så vis får man lyckliga djur. Det är svart eller vitt, rätt eller fel. Enkelt. Oavsett om det gäller hästar, hundar eller barn för den delen.
     
    Sist ut vad gäller mina hästar så kom ETn ut på återbesök till Pärltanten.<3 Sist hade hon en så grov låsning i höften att den inte ens "gick upp" (heter det så?). Efter behandlingen fick jag order om att helst behålla pälsen över baken - DONE, och hålla mig till skritt och galopp vid ridning. Idag var det alltså återbesök, och gissa vad?! Hon var hur mjuk och fin som helst! Låsningen var borta och hon var verkligen jättefin i kroppen. Vi får trava igen, men skritt och galopp är det bästa för henne då det är en bättre rörelse för höften. Dessutom ska vi även börja hoppa lite smått igen. Toppen! :)
     

    This moment, we own it

     
     
    I never feared death or dying
    I only fear never trying

    Vaccinationsdags

    Något som blivit av i dagarna då jag varit oaktiv är även att samtliga hästar har fått sina vaccinationer. Lillis får en till om 4-6 veckor och sedan är han fit fot fight! Och från och med då är det helt okej att släpa med honom ut på äventyr. Eller njae, jag får allt ta och vänta ett par månader till. Tills han är fyra år. Då blir det åka av!
     
    Eller inte. Däremot ska han mätas, så snart är det dags att ta tag i lastträningen på riktigt. Jag har lagt det lite på is tills vidare då andra saker har varit högre prioriterade. Men visst är det alltid lika skönt att ha alla hästar vaccinerade, och nya hästar grundvaccinerade så det bara är att tuta och köra och inte är att tänka på förrän nästa år.
     
    Pärla har nu fått en vaccinationsspruta i halvåret; förra fick hon i våras och nu fick även hon - trots att det inte behövdes egentligen. Men jag ville ha dem allihop i takt - vilket är helt förståeligt. Blir ju mycket småpengar om man ska jaga veterinären för en häst/gång med runt-kostnader som resa och sånt. Dessutom är det ju riktigt skönt att bara behöva ha koll på ett enda datum.
     
    Vad gäller hästarnas motion så kör jag på som vanlig vid vaccinationer; lugnt i några dagar. Dagen efter har alla fått vila helt och hållet, men annars väntar lugna pass i samtliga gångarter, men absolut helt och hållet svett- och flås-fritt (om det inte blir fler vilodagar pga jobbtiderna - då slipper jag stressa så mycket).
     
    Dagsfärsk bild. Finns inget vackrare än den hästen (och finns inget som luktar så gott<3) :')

    Dressyr är svårt - det är därför jag hoppar

    Hey folks!
     
    Hästarna springer på, jag jobbar och sliter, planerar och, ja, där har vi det! Det kan jag dra för er.
     
    Efter mitt och Aleccis askassa dressyrpass igår så pratade jag lite med en "dressyrmamma". Jo, alltså vad gällde passet så började det inte så illa. Men sen ville jag rida igenom ett program (det vanliga, eftersom jag bara kan ett utantill) och det enda jag ser framför mig är hur det står "sned uppridning", "dålig halt", "ojämn volt", "ojämna bågar" och blablabla. Och ja, jag hade tålt det om det var Pärla, Lillis, Mellonie eller vem fan som helst. Men jag tror inte jag kommer klara av att läsa allt negativt skit om mig och Aleccis. För oss är det för fan en OS-bedrift att bara kunna trava efter att vi har galopperat...
     
    Sen brukar galoppen vara vår bättre grej just nu. Men galoppen var katastrof. Från fattning och ALLT. Kämpade på, provade programmet igen och nej, det gick inte alls. Det kändes som jag verkligen tagit mig vatten över huvudet. Aleccis är för svår för mig. Svår i huvudet. Jag kan inte rida henne. :(
     
    Men så pratade jag som sagt om detta och fick höra att det är vanligt att man bara ser det negativa just när man tränar på program, och det kan nog stämma! För hade jag inte börjat oroa mig för att jag inte hade fått till det, så hade jag aldrig gjort någon grej av det... Hon var kanonfin i början, innan hon blev springig och innan jag ville för mycket.
     
    Det jag skulle komma till är i alla fall att vi bokat in ett pass! Så i början på nästa vecka ska vi se om jag kan få lite tips att ta med mig.
     
     

    Hoppträningen igår

    I somras skrev jag ofta hur jag jobbade på att hitta en bra ridning och att jag även försökte få den ridningen att bli permanent. Min ridning. Jag ville ändra så mycket och ville att det skulle bli "min ridning", att jag skulle kunna sitta upp och rida på ett bra sätt. Kanske inte snyggast, kanske inte bäst, men på ett sätt som fungerar och som ger oss självförtroende. Kunna ge rätt hjälper, och stöd. Äntligen känner jag hur detta är på väg mer och mer!
     
    Igår började vi med att, som alla andra gånger, att rida fram och värma upp på egen hand. Ganska snart kom jag på att jag, redan från början, skulle tänka rätt. "Framåt och håll ihop". Då kände jag direkt hur snabbt jag kom dit och hur snabbt hon kändes som i söndags! När jag rider så, så kommer får jag bättre kontakt och det ger snabbt en mer ridbar häst (med våra mått mätt). Hon var väldigt trevlig i munnen och kändes fin.
     
    När vi började hoppa fram så kände jag hur hon blev stark i trav så jag travade runt lite extra mellan övningarna. Med mål att faktiskt ta tag i sådant som behöver och KAN påverkas. Hon var lite tråkig emellanåt, men det blev bättre. Själva övningarna gick skapligt. Har svårt att hålla henne rak igenom serierna; den ena med tre stunds och den andra med tre små hinder med ett kort galoppsprång mellan varje hinder. Till båda dessa skulle de vara samlade. Efter serien med ett galoppsprång mellan hindren skulle vi vidare mot ett räcke. Fyra galoppsprång framåt.
     
    Så fort han sa "fyra galoppsprång" så kände jag känslan "trångt". Jag vet ju att det brukar bli trångt och att vi (jag) har fullt sjå att ens få in fyra galoppsprång i vanliga fall. Men jag märkte att det blev ojämna språng och att till och med jag var tvungen att rida på för att få jämna språng; annars blev de större i slutet när Aleccis mätte på mer eller mindre egen hand.
     
    Små småningom la vi på en oxer på diagonalen och ett räcke på nästa långsida, båda med lång anridning. Därefter tillbaka på räcket och serien, fast åt andra hållet. "Tjäääna", tänkte jag, haha. Aldrig i livet att vi lyckas med det! Räcket låg på 120 och sen alltså fyra språng på bruten linje in i en trång serie, HA-HA. Are you kidding me?! Men gissa vad?! VI KLARADE DET! Men vi kom in fort och jag ställde mig upp, grabbade tag i manen och övergav Aleccis där inne sen. "Du kan ju inte överge henne där inne! Det var inte snällt gjort." Haha, jag vet! Trodde ju vi skulle dö och typ kullerbytta oss fram bland alla bommar och stöd. Men icke. Det gick ju. ^^ Var överlycklig bara att vi lyckades, sen att det inte var så snyggt eller egentligen särskilt bra, äsch, mindre viktigt i dagsläget ;)
     
    La sedan på bara räcket med lång anridning. Där kändes det som att hon egentligen höll på att fega ur men vi kom lite stort och hon var klok nog att vilja gå lite närmare så det var inga konstigheter sa Lasse. Vidare till andra räcket, lång anridning där också, men jag höll på att rida mot oxern, som stod på diagonalen men kom på det bara några galoppsprång ifrån och styrde på räcket istället - något som ALDRIG hade fungerat innan, men här gick det hur bra som helst (bra, men inte optimal väg), och avslutningsvis oxern, men denna gång från andra hållet. Tror det var rätt. För sen trodde jag att jag hade glömt något, men det hade jag inte. Var bara lika förvirrad som vanligt när hinder efter hinder läggs på. Är inte riktigt bekväm med det - så för minnet är det ju skitbra med det upplägget. Någon gång måste jag ju ge mig och begripa att jag visst minns!
     
    Tanken med träningen var att vi skulle behöva samla dem till serierna och rida på mot de andra hindren för att känna att vi har hela registret och kan reglera galoppen. Att rida lång anridning mot hinder är och har alltid varit något som är rätt svårt för oss, men jag ser det inte som ett problem. Snarare är det betydligt lättare när hindren dyker upp "lagom fort".
     
    Jag är nöjd med min grundridning, känner att jag kunde påverka henne och ge stöd. Men jag mixtrade och "gjorde en grej" av vissa detaljer istället för att, ja men helt enkelt INTE göra en grej av det. Säkert inget som märktes, men något jag själv störde mig på. Men jag är ändå nöjd med träningen! Fortsätter det såhär nu så vi kan börja slipa på fler och fler detaljer så kommer det successivt bli bättre och bättre.
     

    Resultat Bratteborg med Aleccis

    Jag var på hyfsat bra humör från början, trots att regnet vräkte ner. Vindrutetorkarna gick på den högsta hastigheten sista biten till tävlingsplatsen och när man var inne i ridhuset hördes inte speakern pga smattret mot plåttaket. Men jag bestämde mig tidigt; idag ska regnet inte påverka mig.
     
    Det kändes ännu bättre när min tåliga lösdriftshäst taggande ville ut nu, nu, NU! Trots regn. Hon har aldrig varit känslig för vädret, och jag tänkte verkligen försöka vinkla det till vår fördel. Som tur var så höll inte regnet samma intensitet så länge utan det kom värre skvättar emellanåt men förutom precis i början så klarade vi oss från de största regndropparna. Däremot var ridbanorna som lervälling. Jag tyckte det kändes lite småhalt ibland, men det fungerade att rida på. Tävlingen hölls inomhus.
     
    100 cm A:0/A:0
    Hon kändes bra. Men vi rev redan andra hindret. Kändes rätt sopigt. Fan, var en så lätt klonk. Men så länge det är klonk så är det för mycket klonk - även när de ligger kvar. Jag valde att gå innanför till kombinationen i ett tappert försök att i alla fall försöka bli snabb fyrfelare. Man vet ju aldrig. 4 fel alltså, men kändes vettigt. Har ingen film på rundan men misstänker att jag genade redan i landningen efter ettan, som stod "i slutet" av långsidan och sedan vände man tillbaka diagonalt över ett räcke. Slarv, och icke noggrann ridning. Skulle nog ha RIDIT mer genom svängen också. Men resten flöt på fint och okomplicerat.
     
    Sedan kom min nya kompis! Haha, jag har träffat världens häftigaste och roligaste ryttarkompis! :D Vi har träffats en enda gång innan, inför bangång när vi undersökte banskissen i Aneby. Första gången jag såg henne blev jag så imponerad av hennes ridning. Hästen var ÖVERALLT och mest i luften, men hon red så otroligt lugnt och stadigt. Full av tålamod och mjuk. Vi började iaf prata om bedömningen och sen fotade jag henne. Roligt nog så är vi båda världens pratkvarnar, lättsamma och dessutom har vi lite lagom galna hästar båda två (fast Aleccis är värsta slöa pensionären jämfört med hennes, haha!). Vi bestämde oss för att gå banan till 110:n tillsammans. Med samma humor och lika värdelöst fokus gick det väl sådär, hahaha! Andra försöket gick betydligt bättre och vi hade dessutom sånt flyt att vi startade precis efter varandra så vi höll ihop både inför framhoppningen, på framhoppningen (och så krockade vi en gång HAHA, lätt hänt ;) ska man krocka så ska det ju vara med någon likasinnad ^^). Sen gick vi in på banan nästan efter varandra (eller ja, jag som startade efter henne fick ju vänta på min tur såklart).
     
    Men jag har haft så himla roligt idag! Skrattat jättejättemycket och mått så himla bra.  Precis lika ledsen som jag var i fredags-lördags, lika glad har jag varit idag. Så härligt!
     
    110 cm A:0/A:0
    Efter att Therese och Arabanta sprang i mål med ett småsurt nedslag på sista hindret (fast de gjorde en GRYM debut! Blev så stolt över dem!) och de gick in på placering med det resultatet så förstod jag snart hur de hittills startande ryttarna legat till. Aleccis kändes helt perfekt! Jag tänkte framåt och "håll ihop" och hon var, ååh, verkligen helt perfekt. De första hindren gick toppen, mot trean hade vi fel galopp och halvtaskig balans så la på ett smack för att få henne att fokusera på hindret och det hjälpte. Försökte snabbt fånga upp på kortsidan till fyran. Fyran gick bra men femman rev vi. Först trodde jag (som inte stegat...) att jag lät henne gå på och därför kom nära men jag tror snarare att jag plockade ner henne och därför fick mellanläget. Oavsett om jag plockat tillbaka lite mer, så vi fått plats, eller hållit bättre galopp så vet jag att vi hade fixat det. Men där hade jag inte bestämt mig helt och kände inte att vi låg så fel förrän vi närmade oss och så reglerbar är hon inte att jag kan ta i henne. Eller jag kan ta i henne, men då kommer vi inte över. Been there, done that. Ett nedslag alltså och jag kände verkligen "NEEEJ!" för hon var ju så fin! Vände runt över sexan som stod på diagonalen och sen gick jag lite innanför till sjuan. Fick gasa på lite för vi var på väg att komma riktigt stort men sådana lägen gillar hon ju så vi flög över, haha. Gick även lite innanför till kombinationen och jobbade hårt på att försöka balansera upp så gått det gick. Lite halvkontrollerat sådär for vi i mål med ett nedslag (och ett klonk på a-hindret som låg kvar). Mitt mål var, när nedslaget kommit, att försöka bli snabbaste fyrfelaren. Detta höll hela vägen och vi gick in på placering efter avslutad ritt. Sen var det sjukt nervös väntan, men vi red ihop till sistaplaceringen! Så en 5:te placering i 110n satt inte helt fel! Särskilt inte med tanke på hur jävla fin Aleccis kändes. Men ärligt talat känns det inte som vi förtjänade att bli placerade eftersom vi inte kom till omhoppning, haha. Men å andra sidan så var vi ju "bäst av de sämsta" eller vad man ska säga. Låter så hemskt att säga så, men å andra sidan, hade vi kommit till omhoppning men typ rivit eller stannat så hade vi ju ändå stått på samma plats. Fast då hade vi varit "sämst av de bästa" istället, haha. Åh, vad roligt! Vår första placering i 110! :D Har ju en vinst sedan tidigare, men ingen placering. Wie! Är så glad!
     
    Therese kom första utanför placering och i min placeringspåse/prispåse(?) låg det ett par ridstrumpor och eftersom jag inte använder sådant så fick hon dem. Så vi delade på placeringen kan man säga, haha. Och så blev det en high five på det.
     
    Jag "stal" hennes hästskötare med så jag har en, dock mindre charmig (vi är ju inte direkt något stilekipage), filmsnutt att bjuda på från 110:n. Måste säga att jag älskar hur min tiger till häst löser läget vi vår mot sjunde hindret, haha, så söt <3
     

    Höstbilder #Lillis

     
     
     
    Brorsan har bara ridit ett ytterst fåtal gånger tidigare. Bra jobbat som fan! Råkade bara bli fail en gång, haha! Uppför dahlsedanbacken skulle Marie galoppera med Aleccis. Rikard ville inte galoppera, så jag sa att då stannar jag och Lillis här nere så stannar (nog, ehm) Pärla också. Det gjorde hon inte. Hon satte också fart i galopp HAHAHAHA!! Har jag sagt att Pärla är världens mest ranglåga häst och ordagrant gör precis som Aleccis? ;)
     
     
    Försöker flytta/svänga, men han kan ju inte riktigt det, haha.
     
     
     
    Syster på Pärla. Hon red på ridskola när hon var liten. :)
     
    Typical Lillis, haha! Synd att solen gick ner så bilderna blev så dåliga, men ändå roligt att ha kort.
     

     
    Här nedan är charmigaste bilden ever på två av mina syson; lillebror och storasyster.
     

    Smakprov; Lillskiten


    Jag och min lillebror och storasyster, samt Marie tog idag en hösttur tillsammans på alla mina hästar. Ja, jag vet, jag har en för lite. Så Mimmi och Rikard fick turas om med Pärla. Roligt nog ser jag inte för stort ut för Lills (i de vinklar och det ljus) på de bilder som togs. Har lagt upp dem så de kommer upp när jag och Aleccis är på tävling imorgon. Visst ser han helt okej fin ut på bilden ovan? :)
     
    Marie fick ta Aleccis. Det var inte tanken från början, men det blev så. Hon har inte ridit på länge och har, som jag förstått det, inte ridit sådär jättemycket men ändå på ridskola förr och på lite andra hästar till och från. Blev grymt impad av både henne och Aleccis. Min stressiga häst var så duktig! :') Det hade aldrig gått att rida såhär tidigare. Men hon har blivit fantastiskt trygg! Snäll har hon alltid varit, men hon har coolt ner sig något otroligt. Lite pigg och studsig blev hon någon gång sådär, men det redde de ut. Skitkul! Då vet jag att jag har gjort ett tillräckligt bra jobb hittills med henne, och positivt nog vet jag att jag kan låna ut henne till Marie fler gånger. Awesome!
     
    Har ju annars varit lite av ett (kommande) problem om man ska rida flera, och om man inte vet hur pass trygga de andra är. Jag har ju bara haft Pärla som låna-ut-häst tidigare och ja, ärligt talat så är ju inte Lillis så himla stor (eller så rutinerad) så det har varit lite begränsat om man säger så. Men nu kan jag ju ta Lillis och så kan båda tanterna vara låna-ut-hästar.

    Resultat JFK igår

    Jo, alltså, det gick ju rätt dåligt igår. Varför jag hatar mig själv och varför jag blev så jävla ledsen och tog det så personligt var för att jag tabbade mig TOTALT. Har ju hållit mig till lokala tävlingar och dessa dessutom mer eller mindre i skogen. Visst, det är tyvärr mer regel än undantag att min tidsoptimist-sida gör sig påmind och vi ofta får bråttom... Men igår var det katastrof. Det var reg-nat meeting och JFK är väldigt rutinerade som tävlingsarrangör. Det gick så inihelvete fort att jag inte fick en chans (jag sabbade det totalt)...
     
    Jag planerade och höll planen, vilket ändå betyder att jag hade mer tid på mig än vanligt. Började rida fram, travade gjorde en del skänkelvikningar, gick över i galopp. Rullade på, gjorde lite tempoväxlingar, rullade på volt. Gjorde halt för att släppa stigbyglarna och ta några varv utan för att komma ner och hitta balansen helt och fullt. När jag gjorde halt fick jag höra att det var FYRA ekipage innan jag skulle in på banan(!).
     
    Paniken... Travade bort till framhoppningen. Höger varv (HATAR FRAMHOPPNINGAR SOM BARA ÄR I ETT VARV. HAAATAAAAR!!!!!!) Frågade tjejen där hur de låg till; "jag ropar ut dig om ett ekipage, men försök att ta det lugnt", sa hon väldigt förstående. Fattade galopp, styrde på oxern som låg på metern. De höjde oxern till tävlingshöjd. Tog den två gånger till, ut och skrittade ner till banan. In där snabbt och hålla sig beredd.
     
    Var så jävla stressad alltså. Och stressen är och kommer alltid vara vår största fiende. Jag har ju haft sådana problem med denna stress. Att Aleccis är så lättstressad. Men med tanke på förutsättningarna kändes det ändå okej. "Okej", inte mer, inte mindre.
     
    Styrde mot ettan och hon kändes fin! Bjöd och hoppade luftigt, men var taggad. För mycket. Streeeess... Kände hur hon var väldigt lätt framtill i svängen mot andra hindret. Stress. Kom inte över. Fick en rejäl smäll då vi krockade med varandra. Kom inte heller över på andra försöket. Satte mer tryck, fart och nästan lite "jagande" typ av underhållande skänkel och då kom vi över. Men det var så dags då...
     
    Det var för stressat och då blev det för stor grej. För taggad. När hon blir lätt i framänden blir det samma sak som att tänka bakåt så jag skulle ha haft bättre grundgas i form av bättre tryck och ett tydligare stöd.
     
    Jag har som sagt tagit detta så jävla personligt och har aldrig gråtit så mycket som jag gjorde igår, och nu. Mår så fruktansvärt. Kan inte med ord uttrycka mitt hat till mig själv för detta.
     
    Såhär var det. Jag trodde verkligen vi skulle fixa det, eller nej, jag VISSTE att vi skulle fixa det. Det var ett lagom steg till "vidare". Och jag VET VET VET att vi hade fixat det. Det är det som gör att jag bara vill lägga mig i fosterställning på golvet och gråta tills jag inte har några ögon kvar. Stackars häst.
     
    Nu har jag verkligen satt skit i huvudet på oss. # H A T

    Så.jävla.ledsen

    Förlåt kära häst. :(
     
    Favoritbild.
     
     

    Imorgon..!

    Har smörjt utrustning och plockat ihop det mesta inför morgondagen. Då blir det tävling! Det värsta är väl att Aleccis strumpor är bruna och jag vet inte hur jag ska rädda dem... Hejhej, gegga, häst som alltid ska rulla sig och smutas ner sig och så massa regn och fukt på det. Det är omöjligt att göra något åt dem. Tänker göra ett tappert försök innan avresa imorgon att gå lös och gnugga fan med våtservetter. Haha, men vafan ska man göra?

    Vi tog oss igenom ett jättesvettigt pass tidigare idag där jag mest tröttnade på hur jävla urusel jag är. Suck. Vad fan är balans? Och hur svårt ska det vara att inte bli uppskjuten ur sadeln hela tiden?! Ååååh, sopa. Men det är ju i dessa lägen man ska leta efter positiva saker. Och det som var bra var att det blev bättre och framförallt kunde jag både samla och bryta av från högre galopp utan att skjuta över henne i vänster galopp i ett galoppombyte först, precis innan avbrottet vilket annars är mer regel än undantag. Såattäääh, bara att kämpa vidare och försöka RAMA IN SÅ IN I HELVETE när jag flyger runt i sadeln och studsar hit och dit utan kontroll på mina egna armar och ben. Upp till bevis! (Uaah, jag är fan nervös. Jag längtar tills jag har lätt mig att rida. Få kommer det bli så lätt allting. Typ.)

    Red Pärlhästen igår med fokus på explosivitet och tempo. Jag möter rätt ofta människor som tror att Pärla är en pigg fjording. De kan inte ha mer fel! Det är ett aktivt jobb att ständigt tänka framåt. Jag lägger inte riktigt den fokusen lika konsekvent längre men när hon tävlades aktivt var det nästan det enda vi alltid, varje pass, jobbade med. Framåt. NU. Framförallt var det grunden på framridningarna för; att elda. När jag lyckades och alltså var framme själv, mentalt, då var Pärla lagom. Och hon utstrålade att vara rätt pigg. Då har jag lyckats med den viktigaste delen och då har vi den lättare delen kvar; själva hoppningen. Det var även den förstnämnda anledningen som gjorde att vi fick det svårare och svårare i slutet.

    Igår var hon iaf gjord av renaste guld! Från början fanns inget annat alternativ än att röra på sig framåt. Snabbare reaktionsförmåga och högre hastighet - en gång, sen fattade hon vad jag förväntade mig av henne. Där är det också så jävla viktigt att låta henne göra rätt! Jag ser ofta ryttare som vill pigga upp sina hästar och de gör bara halva jobbet; ber dem om reaktion och rörelse men hejdar dem sedan då de inte är beredda på reaktionen och då med oflit ger dem dubbla signaler och "bromsar". Hästen tillåts inte att höra rätt. Det måste uppmuntras också. Det är den allra, allra viktigaste biten. Tillbaka till Pärla då. Hon var framme, och trots att hon gav allt så räckte det med att soänna vaderna lite så tog hon två effektfulla språng från svanstippen och fram tull öronen. Inget annat än ALLT. Hon blir så fantastiskt pigg och bronsen tar förskräckligt dåligt ganska snart. Hon kan inte heller skritta för hon blir då laddad. Men det är då hon är perfektion. <3 Det är underförstått att jag inte jagar henne, inte stressar, tvingar eller på något sätt är elak mot henne. Vi är bara glada, skrattar och njuter av varandras sällskap. Självklart ingår även pauser.
    Hon är bäst!

    Hoppträning

    Kvällens hoppträning har både toppar och dalar.
     
    Min ridning är så hemsk! Jag rider stressat och sjukt obalanserat. Jag fattar inte vad jag håller på med?! Nu jävlar blir det ridning utan stigbyglar. Galopp, galopp, galopp. Sitta över hästen, ner i sadeln, balans och allt sådant. Sluta vingla och ramla omkring där upp på hennes stackars rygg. Detta var det negativa. Plus att jag blir så osäker på om jag ska komma ihåg hela banan så tvekar lite där och litar inte på att jag ska minnas. Så jao, min insats var helt klart dagens negativa skiiiiit.
     
    Men vilken häst jag har! :') Alltså ååh, så himla underbar är hon! Nu börjar det verkligen släppa, hon går och går och går. Och när jag rider halvdant/otydligt/blir kvar för sent eller liknande så kan jag bara rädda, visa eller mota med att lägga emot ett ben lite försiktigt och så går hon klockrent. Rev något hinder gjorde vi faktiskt, men det kändes så väl att jag inte blev klar. Men detta evigt vägrande/utbrytande vi höll på med för bara några månader sedan... Alltså det är en helt annan häst jag sitter på!
     
    Så nu när hon börjar gå på och hoppa som en normal häst (haha) så kommer jag så småningom, sakta men säkert, kunna koncentrera mig på mig och min inverkan och om ytterligare ett tag förväntar jag mig att vi tillsammans kommer vara ett mycket stadigare ekipage. Jag är så glad över min fantastiska häst!
     

    We own it

    Gårdagens hästeri rullade på bra. Positivt med S och galopp i byn med Ida tillsammans med Pärla och Aleccis. Pärlis fick ha skämsbettet på sig; hennes pelhambett jag köpte förra året men inte alls använt mycket. Men Ida har fullt sjå med vanligt bett och så fort vi ska göra något mer avancera, typ lydnad/precision så fungerar det inte riktigt. Hon knäppte av nacken och älgade på ändå, haha, den där hästen alltså! Men hon är rätt maffig när hon går på så för egen maskin och kämpar på. Kul att se henne från sidan.
     
    Aleccis kändes finfin i början, men sen råkade vi avsluta med gasen i botten, HAHA! Alltså jag får ju inte låta henne gå men det är så svårt att låta bli. Båda älskar ju när det går fort, fort. Blir spännande idag på hoppträningen ;)
     
    Äsch, hon tål faktiskt att blanda ridningen sådär. Vissa blir ju helt tokiga efter att man har låtit dem springa av sig lite men ingen av mina hästar har den egenskapen, och då alltså inte ens Aleccis, som både är rejält pigg och har lätt för att bli stressad. Men det är bara att rida vidare efteråt, möjligtvis att hon är lite lättare i framänden, men så fort man har lugnat ner sig så är hon tillbaka på jorden hon också.
     
    Jag behöver träna på att samla henne i högervarv och då alltså sitta rakt över henne så jag inte med flit skjuter över henne i vänster galopp, för det gör jag nämligen nu. Så förutom att räta upp mig, trava mer och rida med vanligt bett och försöka muskla om henne, så är dessutom även detta med att samla henne rakt i höger galopp en punkt på fokus-listan nu och framåt.
     
    Lillis gick inte igår, ärligt talat hade jag ingen lust när det var både mörkt och blött. Då är det, med handen på hjärtat, rätt skönt att ha en treårig bäbis som inte ska gå så mycket och definitivt inte varje dag. Så jag tog ledigt med gott samvete. Så fick han vara understimulerat odräglig en dag till ;)
     
    Men däremot fick han gå sitt 25:e pass idag! Världen ser ju lite annorlunda ut nu, sisådär en vecka sedan förra gången han blev riden. Det är orangea toner blandat med en hel del grått och brunt. Dessutom mulet och fuktigt ute. Han var tittig och spänd men går som alltid på framåt. Och jag känner mer och mer hur han kommer bli som ridponny framöver; han har egen motor och smyger gärna över i nästa gångart; "här kan man springa", tycks han känna och smyger igång. Men bromsen fungerar ALLTID och aldrig på något brutalt vis utan han har koll på grejerna. Är det något nytt och otäckt så skyndar han sig förbi, men lika fort som han accelererar upp så bromsar han upp och så är det bara att ta sig vidare. Det är en fantastiskt lätt (= smidig, okomplicerad), rolig och trevlig ponny det där!
     
    Pärla gick före honom idag, och vi tog en sväng i skogen och byn barbacka. Hej ont i knät igen. Har känt att det har börjat komma tillbaka igen men trodde det skulle gå bra att rida Pärla barbacka ändå. När vi skrittade av så kändes det ärligt talat inte alls roligt. Men det fungerar fortfarande än så länge.
     
    När jag skrittade fram henne så läste jag diverse trådar på fb. Den jag läste alla kommentarer i handlade om avlivning. Med bultpistol. Kommentar efter kommentar läste jag och sen började det trycka på bakom ögonlocken. Tittade bort, tittade uppåt, för att blinka bort det. Men det gick inte. Satt sedan och grät i många minuter. Det blev så äkta på något vis. Alla bilder jag fick upp i huvudet, där de förklarade hur de stod, vad de gjort, hur det gick till osv - på min näthinna var det jag som stod där med Pärla. Eftersom jag satt på henne just då, och kände henne - så blev jag helt förkrossad. JAG VILL INTE. Vill verkligen inte bli av med henne, när nu den dagen kommer. Fan, hon är så jävla viktig för mig.
     
    This moment, we own it.

    Knarkat film

    Har suttit huuur länge som helst och kollat på tävlingsfilmer, räknat galoppsprång, jämfört, funderat, sett skillnader och förhoppningsvis blivit klokare. Men det bästa av allt; jag känner glädje. Jag är så himla glad över min(a) fantastiska häst(ar)!
     
    Jag vet att vi generellt var bra den här tiden på året förra året, men å andra sidan var jag ALLTID för långsam på brutna linjer och bågar och missade ofta, ofta andra hindret i de sammanhangen. Jag ser att jag var mer följsam innan, och ev satt lite mer(?) alternativt helt enkelt kom ner bättre i sadeln den tiden jag satt.
     
    När min mor fick se den senaste tävlingsfilmen (som ju inte är så vacker) så utbrast hon; "Men det ser ju kontrollerat ut!" och ja, det säger en hel del och det är också vad jag ser när jag jämför med andra ritter. Jag låter henne gå lite mer framåt men det är en annan kontroll även om vissa rundor var lugnare för ett år sedan, så var kontrollen sämre där det var mindre kontroll. Idag är kontrollen bättre där den är sämre - haha, lite halvdant förklarat, men äsch, skit samma.
     
    Jag är otroligt glad över min underbara häst och det är helt sjukt vad hon har lärt mig hittills under våra två år ihop. Häftigt nog kan jag även se på andra ryttare när de rider att de gör viss saker som hade lett till utbryt och stopp om de hade suttit på Aleccis vilket bekräftar för mig att vissa hästar går mer av sig självt. Med det inte sagt att de "bara går och går" heller eller är robotar på något vis, tvärt om så har de säkert hundra andra egenheter som kräver tydlig ridning på andra vis som jag inte uppfattat då jag haft problem på ett och samma område regelbundet. Men fortfarande häftigt att snappa upp detaljer i andras ridning.
     
     
    Två år sedan, med bildtexten "Some day we'll be fucking perfect".
    Inte där än, men på god väg! :)

    Taggad på helg!

    Den kommande helgen är fylld till bredden med häst, häst, häst och ännu mer häst! Vi pratar tävlingar; i plural. Och jag är så taggad! Lite smått nervöst astaggad sådär som jag faktiskt bara är ibland inför tävlingarna nu för tiden. Men helgens tävlingar - åh, jag längtar! Jag kan knappt tänka på något annat, haha, och har under hela helgen tänkt på samma sak. Hoppas nu samtliga dagar lever upp till mina förväntningar(?) som jag råkat plantera.
     
    Men först; tre hästar går idag, eller ja, fyra går men Ida tar Pärla. Jag tar Lillis, Aleccis och S. På tisdag är det hoppträning, mitt i veckan går jag två nattpass och sen är det h-e-l-g. LADDAD.
     
     

    Check this out

    Som synes hoppar inte hästen fram i form av jämfota, utan ryggen rör sig helt annorlunda än så. Därför fortsätter jag att predika om detta icke-juckande. Och kolla även för att se vad hästen försöker säga när den blir ihopdragen, samt lägg märke till den stackars ryggen med tillhörande obligatoriska SVANK.
     
    Det är en riktigt bra film där även den minst insatta eller språkkunniga (typ mig) fattar ändå, man behöver inte kunna utrikeska. Ta en fem minuter och kolla på detta.
     

    Braaaa

    Alla pass denna vecka har Aleccis gått på vanligt bett - så kul! Nu jävlar börjar det släppa mer och mer. Vem vet, om ytterligare två år kan vi kanske tävla på vanligt bett? Hoppet lever.
     
    Idag var jag och Ida ute och krigade bland alla älgflugor! Mycket galopp och generellt en riktigt bra tur! Jag brukar ha problem med att Aleccis tittar, är spänd och trycker ihop sig - men idag hade jag nästan problem tvärt om; hon blev så himla lång. Alltså, på ett bra sätt. Längde ut sig rejält och jag vill ju ha ut halsen på henne så det kändes för det mesta bra. Ju längre vi red desto starkare började hon bli, men jag vet ju att det bara är en fråga om fysiskt styrka - hos oss båda. Bättre ridning gör henne starkare så hon orkar, och ju bättre jag blir och använder min kropp korrekt så kommer även jag i min tur bli starkare och orka rida hela vägen. Jag känner faktiskt också det, rätt väl, hur jag är starkare i början av passet men att det inte alls är samma nivå ju längre man rider. Då blir det lätt mer otydligheter ju längre vi rider. Men jag är så pass kunnig nu att jag vet att när Aleccis börjar dra på så ska jag först checka hur jag tänker/vad jag ger för energi, för att sedan komma ner i sadeln och lägga om benen och sen fånga henne framtill. Det måste ske i rätt ordning.
     
    Större delen var hon trevlig i munnen och lugn i huvudet, vilket ger mig en stor dos positiv respons för jag har ju jobbat skiten ut oss för att kunna rida på detta bett, och dessutom tillsammans med sällskap och gissa hur bra det kändes när vi dessutom galopperade mycket och vi var bakom en hel del. Det börjar ta sig! <3
     
    Pärla var pigg, glad och - stark som en oxe! Haha, jag älskar när Pärla är sådan, men Ida är väl inte riktigt lika road. ;) Det var som jag sa till henne; "det är roligare för mig än var det är för dig". Haha, älska Pärla! 1 h 35 minuter tog det. Och vi red i bara tröja, i solen och den fantastiska höstluften. Oktober är det nu, och helt otroligt vilken fin höst vi har fått så här långt!
     
    Sorry för alla fantastiska högkvalitetsbilder från mobilius telefonus.
     

    Jag har äntligen tagit tag i och gjort nya hål i mitt träns jag inte använt tidigare! :) Därav att jag faktiskt hade nosgrimma när jag red idag, annars brukar jag ju inte ha det till vardags. Kändes inte någon skillnad, positivt nog. Men jag kommer ändå plocka av den och bara använda den vid "speciella tillfällen". ^^

    Longering

    Mycket riktigt, igår blev sista turen i mörkret. Pärla fick offra sig. Duggandet byttes ut mot envist strilande regn. Det var så höstigt. Det gula skenet från de gatlyktor vi passerade tillsammans med mörkret och regnet. Det riktigt luktade höst. Blöt, sen höstkväll. Pärla fick galoppera en vända i byn bara, inget mer avancerat än så.
     
    Men innan dess red jag som sagt Aleccis. Vi började med att ta en tur i skogen och rätt som det var fann vi en koflock så och äta dumpad fallfrukt på en vändplats, haha. Vi skrittade rakt igenom, mellan dem och Aleccis var en sådan stjärna. Nu förväntade jag mig såklart inget annat av henne heller, men ändå. Hon har blivit så himla trygg i sig själv. Efter vi hade passerat dem travade vi lugnt iväg. Stolt över min bonn-häst! Sa till i granngården (inte hans djur) och de skulle ta rätt på ägaren.
     
    Sen fortsatte vi med att rida i byn, men när vi passerade LP red jag in där för att bara få några minuters avslappning i skritt, trav och galopp. Tycker det är viktigt, även om vi bara var där några minuter.
     
    Idag har jag longerat Aleccis. Det fick bli rätt länge faktiskt, i den varma oktobersolen. Vilket underbart väder vi har haft idag! Aleccis var ambitiös och gjorde så gott hon kunde varv efter varv. Ska försöka (även om jag inte tycker det ger MIG något) att longera henne regelbundet, förslagsvis en gång i veckan eller så. Jag hade inspänningar på henne, i form av gummiband bakom bakbenen för att påminna henne om dem. Hon gick i en annan balans och rullade på i ett lugn. Var kul att se hur hon så småningom började hitta rätt också. Blir kul att se hur lång tid det tar innan hela poletten har ramlat ner :)
     

    Woop

    Såg att jag var slarvig innan. Det är inom det närmaste dags för vaccination, inte idag. Blev rätt felformulerat, inte för att det spelar någon roll men störde mig bara på det.
     
    ETn är bokad för återbesök.
     
    Och i natt drömde jag att jag och Aleccis åkte på tävlingar och placerade oss, haha. Känner att det hade suttit fint med lite 110-placeringar också så jag försöker väl sikta på det under de tävlingar som är kvar i år. ^^
     

    Tävlingsplanering

    Jag har suttit och funderat och planerat lite. Kommande tävlingar. Det blir lite pusslande för att få till det, då jag ju jobbar varannan helg. Det mesta har jag nog fått med, men det är en eller två klubbtävlingar som det inte finns datum satta för ännu och dessa hoppas jag kunna starta (måtte de vara på mina lediga helger, haha). Det är hemmaklubbens klubbmästerskap i såväl hoppning som, hör och häpna, dressyr. Jag har faktiskt som mål att starta dressyren. Ta oss runt där. På något sätt måste jag motivera oss (mig) och då satte jag det som mål; att starta KM-dressyren under hösten.
     
    Vad som väntar är dessa platser innan året är slut; Jönköping, Bratteborg och jättekanske även Mjölby i november. Sen är tanken att starta även i VRF, på novembertävlingarna. Hur det ska fungera i praktiken lär märkas, men teoretiskt ska det gå att starta då jag har för mig att jag jobbar natt den helgen. En och annan P&J stoppar jag nog in om jag känner att det ligger bra till och att det lockar.
     
    Det hade ju varit kul att kanske prova någon 120 om det hade känts som en vettig idé, problemet är väl att jag föredrar att vara någonstans där det finns utrymme, och då alltså bara på P&J - typ JFK eller liknande.
     
     

    Hästhår överallt

    Jag började dagen med att klippa en häst och har nu slängt i mig lite av gårdagens hallon- och blåbärspaj. Eller jag menar, vaniljsås med en skvätt paj. Vaniljsåsen är ju det viktiga! Och pajdegen. Egentligen hade jag tänkt att minst en men gärna två av mina skulle ha varit ridna till nu snart, men så blev det inte. Jag är en lat jävel. Däremot ska S ridas om en liten stund och sen blir det till att få igång fläsket och åka runt lite på mina tanter också. Blir väl i mörkret för den ena kan jag tänka mig.
     
    Sen är det dags för årets vaccinationsspruta av Glada Hästen. Hon får sin på hösten och Pärltanten får sin på våren. Haha, det råkade bli så när jag bytte häst för två år sen :P Men då tänkte jag som såhär, att Lillis får sin första nu i samband med att Aleccis får sin, och sen får han sin andra när Pärla ska få sin och så är han grundvaccinerad och färdig sen. Och förresten! Det är ju fasen snart dags att mäta honom! Om några månader är det nytt år och inte helt oväntat är det fyraårsåret som är på ingång med tillhörande fyraårsmätning. Spännande! (Eller ledsamt, haha. Varför lyckas jag bara köpa ponnyer som är på gränsen?!)
     
    Hur hög är du? Jättehög?

    Knäpp

    Jag har varit i radio en gång innan. Lokalt. När jag var liten gick det alltid (vet inte om det gör det fortfarande) en barninriktad "fråga" där man fick tre ledtrådar och skulle gissa vart i världen sjörövaren var (barnen ringde även om frågorna kunde vara av blandad svårighet) på radion kvart över sju-tiden på morgnarna innan skolan. Denna gång var svaret ett långt land bland annat, det är allt jag minns, och rätt svar var Chile. Mamma slog numret och jag fick ringa. Jag kom med och fick prata en liten stund. Hem fick jag en väska märkt "Sveriges Radio", vilket var vad man fick när man svarat rätt. Detta var på mellanstadiet, och måste alltså ha varit tio år sedan.
     
    Men igår satt jag där i lastbilen. Var rätt sur, för mina skitdagar bara fortsätter. Det ska krånglas och tiden går. Jag var sen... Lyssnade på Karlavagnen och rullade mot Eksjö. De pratade om hård stämning och den utseendehets som råder i ungas idrottande. Jag tänkte inte så mycket på det. Lyssnade och följde med. Sen började Rune prata, och jag kunde inte låta bli utan när de sa numret nästa gång så provade jag att ringa in. Sjukt nog så kom jag med och fick vara det avslutande samtalet, HAHA. Så sjukt!
     
    Kände hur nervositeten började komma men sen var det bara som ett vanligt samtal så jag babblade på, haha. Stör mig som fan på hur jag upprepar vissa ord och min sjukt fula dialekt! Men vafan, det var riktigt skitkul. Sen, ju mer timmarna gick på natten ju mer tyckte jag det var en dum idé och så typ ångrade jag att jag ringde. Man är ju rätt knäpp emellanåt alltså.
     
    Men inte går det att vara med i nationell radio utan att göra reklam för det! Så här nedan är länk till programmet och eftersom det är så långt så har jag skrivit upp hur långt in i programmet/när det är jag, och Rune - eftersom det var tack vare hans samtal jag ringde, pratar. Tiderna är tagna ur den blå knappen; "Lyssna med musik". Vi pratar såklart HÄST - vad annars liksom? ;)
     
    Karlavagnen 30 oktober
     
    Runes samtal: 1:51:30-1:57:20
     
    Mitt samtal: 02:06:20-2:12:40
     

    Dagarnas motion och en snabb diss av miljöträning

    Okej, nu kommer sånt där "roligt". De senaste dagarnas ridning.
     
    Under gårdagen hann jag faktiskt rida allihop! Trots att det var mitt i jobbveckan. Pärla hade precis fått en inte helt okej veckas vila. Hatar när det händer, men å andra sidan tror jag inte hon dog då hon ju blev knådad. Så gårdagens ridtur var första för en vecka. Vi fick ju ett recept på att hon ska skrittas och galopperas; inte trava (så mycket). Så vi började ändå relativt försiktigt med att bara ta en sväng runt byn, och låta henne rulla på i galopp.
     
    Därefter red jag Lillis och vi passade på att vara på stubbåkern. Han tycker det är kul, men det där med att svänga dit jag vill, när jag vill sitter inte till 100% än, men det blir bättre och bättre för varje gång. Sen började jag räkna på om jag skulle hinna rida Aleccis eller inte, eller om jag skulle longera henne för att låta henne röra på sig. Men efter ett samtal med informationen "Du hinner rida länge till!" så sadlade jag min bruna glada häst och så red vi en sväng ner till byn och dansade runt på LP. Det var ett trevligt pass! Vi kämpade runt med serpentinbågar och volter. Aktivera henne hela tiden men ha henne avslappnad och länga ut henne. Hon var jättefin! Jag tänker lägga om vår ridning en del och den största förändraingen är att jag ska trava mycket mer. Hon är förskräckligt musklad just nu och jag måste göra något åt det. Så det blir trav, trav och trav (jag gillar inte trav... Trav är avancerat och dessutom inget naturligt att använda, eller i alla fall inte att nöta. Trav är slitsamt.) Hon var verkligen fin. Jag fick ut något av vårt pass. Men, tyvärr detta jävla men, så kommer man inte mer än ut på grusvägen och så åker huvudet upp och hon börjar sprattla runt. Jag blir så less på det! Då ger det ju för fan ingenting. :( Satte henne faktiskt till och med på röven en gång och travade sedan fram och tillbaka på den där satans grusvägen ett tag tills hon flöt fram i fina skänkelvikningar.
     
    Idag började jag med att rida Aleccis. Jag ville rida en runda, och ge det ett försök att hålla till i skogen. Så vi red så glada iväg i skogen. Efter att ha skrittat och travat på vägar och stigar så passade jag på att galoppera uppför hela himlabacken. Den suger musten ur oss båda och jag är lite snål vad gäller den där backen och rider inte där så ofta. Så vi passade på, och jag la 110% fokus på lång hals och så lugn galopp det gick. Mina ben dog arton gånger uppför den där långa backen men Aleccis höll sig i skinnet större delen! Någon gång försökte hon smygöka men för att vara en backe och för att galoppera så skötte hon sig finfint! Vi travade bort till vändplanen och red sedan ner mot byn. Vi tog en kort sväng i byn också innan vi red hemåt.
     
    Näst ut var Pärla. Jag höll på att glömma bort detta med galoppfokus men kom på det igen så vi höll till på stubbåkern. Skrittade fram och lät henne sedan rulla fram och tillbaka. Efter fyra-fem vändor började hon bjuda till själv och då kunde vi få betydligt bättre galopp och få ut mer av det. Ju mer vi galopperade desto piggare blev hon (med skrittinslag givetvis, eller försök till skrittinslag emellanåt ;)). Tre varv i vardera galopp på en stor volt var allt vi red på böjt spår. Sen travade jag litegrann för att göra några skänkelvikningar och övergick till fortsatta skänkelvikningar men i galopp sedan. Herregud vilken häst jag har! Jag glömmer ju bort hur fantastiskt stark och ridbar hon är. Men båda måste vara motiverade och det är väl där skon klämmer. Min guldfärgade Pärlhäst var ännu mer guldfärgad när vi var klara. Guld, guld, guld. Och hon tyckte det var rätt jobbigt, men det fantastiska är att se hur mycket hon älskar att få bli använd. Och det är inte att bli använd att traska runt i skogen i slowmotion även om det också är halva grejen med att leva och må gott. Det är att få svettas och ta i som är hennes grej. Bästa. <3
     
    Sist ut av mina var Lillis. Jag var sugen på att låta honom gå i byn så vi red dahlsedarundan. Han var spänd men travade på. Gick så vackert över järnvägsövergångarna med full uppmärksamhet på dem men utan att tveka och helt för egen maskin. Duktig! En gång så passade vi på att flyga lite, haha. Vi skrittade och så såg han en plastgrej i gräset och flög rätt upp i luften. Rätt högt, sen ner på alla fyra igen och skrittade vidare. Rätt go inställning japp! Vi mötte även två bilar idag. Den första mötte vi när det var mycket omkring oss så där vinglade vi lite men just bilen var inga problem. Nästa bil var på ett mindre spänt ställe så det gick så bra så. Kul att vi börjar få in trafikträning i den alldagliga träningen också.
     
    Det är min favoritmiljöträning. Jag är, som jag nämnt förut, rätt "anti" detta med att släpa fram allt man hittar och försöka skrämma hästen med det för att sedan få den att inte vara spänd, typ. Men hur ska hästen förstå att en flagga är en flagga på olika ställen och i olika sinnesstämningar? Hästens minne fungerar inte så. Poängen är att jag tycker det ger mer av att naturligt passera de olika "hindren" när man redan är på väg någonstans. Det bjuder in hästen att göra rätt. Hemligheten är ju att inte göra en grej av det, och det är ju precis vad man gör när det ska miljötränas hit och dit.
     
     Bästa bilden jag har, ehm.

    RSS 2.0