• START
  • OM MIG
  • ALECCIS
  • PÄRLA
  • LILLIS
  • Letat genom hela arkiven

    Ville hitta filmerna från när jag provred Aleccis och det var ju ett helt företag och hitta dem! Funderar på om jag vågar dela med mig av dem snart. Det var ju ändå snart 2,5 år sedan. Det är ganska tragiskt att se. Ärligt talat är det som gör mig ledsen hur sjukt illa jag red. Jag har ändå ridit länge - men det spelar ingen roll om man inte utvecklas. Så jag är så himla glad och tacksam för Aleccis. Det är verkligen tack vare henne som jag blivit tvungen att lära mig rida. Äntligen. Brister förföljer än ständigt, men ingen kan påstå att det inte har blivit mycket bättre. Alltid något.
     
     
    Men nu är det snart dags för jobb. Kommande vecka blir helt okej. Aleccis, som dragit av en sko sedan igår - det luktar som att det är vildsvinens mästerverk. Hon som var så gott som nyskodd! Bara 1,5 v sedan de slogs på. Jag ska i alla fall slå på en ny sko på den hoven och sen ska jag tvätta hästben dagarna i ända. Pärla och Lills ska gå så mycket det bara går och sen, sen så ska jag göra av med massa pengar! En större klumpsumma ska göra slut med plånboken - men även om månaden blir snål så kommer det vara värt det.

    Nu har vi i alla fall försökt | Resultat dressyrdebuten


    Hon var finare före startsignalen än när vi red programmet. Framridning pendlade mellan orolig/lätt frustrerad med spänd, motsträvig häst till vettig i galopp (minus fattningarna). Alltså, vad fan tror jag att jag har gett mig in på? Och exakt hur kul var det här då? Suck.
     
    Vi red LB:2 på klubbtävling idag när VRF hade sitt KM i dressyr. Det fanns inget lägre program, så det fick bli det. Som sagt, framridningen kändes inte jättebra. Valde därför att släppa lite till banan istället för att bjuda in till någon jävla dragkamp eller dylikt. Domaren tyckte det var en dum idé. Eller förresten, allt vi gjorde på banan var en dum idé. Fel, fel och fel.
     
    Min egen känsla var att hon ändå var rimligt fin. Det gick sämre och sämre och sista traven var KATASTROF. Halten i ca 6 sek har varit det allra, allra bästa och det har suttit klockrent varenda gång vi gjort en sådan halt. Men inte idag. Hon drar iväg med röven - vilket hon gör mest hela tiden, men nu var det extremt! - och jag fick inte tillbaka den överhuvudtaget. Så det gick ju inte att rida i hörnet eller något och vi kom långt ifrån sargen när det var dags att stå still. Dessutom var halten också skitdålig... Var ändå inte helt genompissmissnöjd när jag red ut. Tills jag fick se protokollet. Fan, hoppa upp och rid den där jävla hästen själv då..!
     
    Aleccis visade ändå, tyckte jag, prov på att det går att förbättra oss. Hon är känslig och vill gärna övergå till fattning direkt vid minsta lilla tanke/början till planering från mig och ja, det blev lite missar här och där. Vissa för att hon inte är korrekt riden och genomriden - vilket jag ändå kan ta, för vi har inte kommit så långt än, och vissa där jag inte är tillräckligt långt fram i planeringen/har fastnat kvar i något för länge osv. Alltså mina egna misstag - de är värre. Men allt sådant går ändå att rätta till!
     
    Får jag bara henne att gå på samma spår med framdelen och bakdelen, samt mängdträna dressyrens favorituttryck "GÅ PÅ TYGELN" (här ska fan inte på någon jävla tygel!) - vad är det för fel på uttrycket "form"? Mjuka upp oss lite och bli kompisar = få mina kroppsdelar att sammarbeta så kommer vi ändå kunna förbättra oss ganska mycket ganska fort, tror jag. Sen blir det nog inte bättre än så, när vi kommit dit, men jag kräks på vad vi red ihop idag.
     
    Krystande skrapade vi ihop bedrövliga 53,667% och jag pendlar mellan "FU dressyren" och "nu jävlar ska vi bli bättre på det här!". SÅÅÅ dåligt var det faktiskt inte. Jag har ju ridit några 54-55% rundor i LC/LB innan (också klubbnivå) och DÄR snackar vi skit från början till slut. Här fanns det ändå vissa delar som snuddade på "okej". Jag tycker inte det var så inihelvete jätteskitdåligt som domaren ville få det till. Grejen är väl bara att jag jämför med oss, och hon jämför med dressyren och den standard man bör hålla.
     
    Vart fan är mina hinder?

    Vil-tankar

    Det är slutet av november nu, även om varken minusgrader eller snö är vardag ännu. Mörkret och regnet är det enda som egentligen skvallrar om att året börjar dra sig mot sitt slut. Det är ändå vettiga förhållande att rida och hålla igång i. Men snart förväntar vi oss nog allihop att det ska bli betydligt bökigare. När det fryser på, blir knöligt och hårt, kallt och halt. Sen kommer snön, kanske.
     
     Gemensamt för de flesta ryttare eller i alla fall de som tävlar någorlunda är vilan, som av lata och praktiska skäl brukar planeras in denna tid på året. Jag gillar personligen att skjuta upp det så länge som möjligt; för så länge motivationen finns är det bara att hålla igång. Efter förfrusna tår och dimmiga glasögon är det bara en tidsfråga innan motivationen sjunker och då är det skönt att kunna ha vilan "sparad" och lägga in den. PANG, i samma sekund hästen får sin vila är ridabstinensen ett faktum. Men då är det som det är. Vila. Och så längtan till hästryggen. Saknaden efter alla pass, och ja, till och med de där förfrusna tårna!
     
    Min tanke om mina hästars vila ser ut såhär;
     
    Aleccis får sin vila först. Efter KM-et trappas hon ner litegrann med jogging i byn/skogen för att sedan få 2-3 veckors vila. Jag är starkt emot att vilan ska hamna mitt i årsskiftet. Understimulerad häst + fyrverkerier och smällar är en lite sämre kombination än regelbundet motionerad häst och samma fyrverkerier. Men för att sedan trappa upp och vara redo när träningarna drar igång i mitten av januari så ligger vilan där den ligger ändå. Men om det blir två eller tre veckor beror på omständigheterna och hur det känns. Jag siktar på, och vill ge henne, tre veckor men lovar inte att det blir så. Hon är i alla fall garanterad minst två veckor.
     
    Lillis däremot tänker jag hålla igång så länge som möjligt. Jag siktar på att låta honom vila i februari om allt blir som jag tänkt mig. Det är av fler anledningar jag låter honom "hållas". Dels blev han inriden sent jämfört med andra treåringar och så har han gått rätt lite/lugnt (39 ggr ridning totalt i skrivade stund) och dels är han för rund för att jag ska våga låta honom vila och samtidigt ha buffe på ko-mat= näringsrikt hösilage (inte än, men det blir ju så framöver när det inte finns något kvar för dem att äta). Därför vill jag rida honom så länge som möjligt innan vilan, men runt februari som sagt alternativt om vädret blir jävligt tidigare än så. Han går ju barfota, så fryser det på så ställer jag av honom men så länge han tar sig fram på vettigt och rättvist underlag så kommer han som sagt hållas igång. Lillis får 4-6 veckors vila; varav alltså garanterat minst fyra, men gärna sex om det passar.
     
    Pärla kvar då. Hon får ingen vila alls. Grejen är att hon ändå bara rids på "halvfart" just nu och det endast pga tidsbrist. Jag hinner alltså verkligen inte hålla igång henne mer än jag gör nu (hoppas kunna hinna mer i vinter när de andra har viloperid). Men är det så att vädret är skit och allt bara är jobbigt, kallt, geggigt eller allmänt motvilligt så kan jag sträcka mig till möjligtvis en veckas sammansatt vila någon gång under vinterns segdragna gång om det behövs - för min del. Man vet aldrig vad som händer; om motivationen sviker, jobbet kallar eller om man bara blir dödssjuk typ. Grundtanken för henne är alltså tvärtom; snarare trappa upp än att trappa ner på motionerandet.
     
     
     

    Are you, are you, coming to the tree

    Sedan sist har jag och min gubbe med diverse släkt varit i Göteborg och bland annat ätit fint och gått på Lisebergs julmarknad. Så mysigt! Trots några plusgrader (men det vara kallt ändå!) och utan snö så var ändå julfeelingen där den skulle.
     
    Lills fick en vecka vila i samband med vaccinationen - det fick helt enkelt bli så. Och Pärla går väl på halvfart kan man väl säga. När hon går så går hon fullt ut, men hon går inte riktigt så ofta som jag skulle vilja. Aleccis "matchas", haha, mot klubbdressyren på lördag. Och jag har ett mentalt helvete just nu. Jag vill så mycket och sätter sådan jävla press på oss (mig). Men det blir ett senare problem. Huvudsaken är att vi ska ta oss igenom det och bara det är ju ett rätt stort steg för oss. Jag har tränat för min "tränare" totalt fyra gånger och på dessa fyra gånger har det skett ett litet under. Det är väl just därför jag vill så mycket mer - när jag ser vad som finns där inne och vad som kan komma fram vid rätt hjälper. Problemet är ju bara det att jag inte hittar knapparna på egen hand. Men det kommer väl. Det är i alla fall en helt annan häst jag sitter på och det är riktigt roligt att rida dressyr!
     
    Igår firade jag och min gubbe även årsdag. 6 år har det blivit, men vi är fortfarande bara i början av våra liv. Bilförsäljning (buhuu), finmiddag och bio; Mockingjay Part 1.
     
    Nu ska Ida och jag ta en tur med Pärlis och Lillis. Sen tar jag söndagkväll då jag jobbar helgen som tågar in.
     
     

    Dagsfärskt - HEJ SOL!

     
    Vi hade en asmysig barbackatur idag, Aleccis och jag. Mycket galopp och rätt svettigt. Men lugnt och sansat. Jag kunde inte låta bli att sitta och titta på vår skugga medan vi lugnt rullade fram på kanten av grusvägen. Det är verkligen vi. Trygga, lugna och glada i solen. Det gör verkligen nytta att arbeta bort olustkänslor. Såå värt det!
     
    Den obligatoriska rullningen efteråt. Smutsgris!
     
     
    Lillis i full fart!
     
     
     
     
     
     
     
    Och så älsklingspärl som tog det betydligt lugnare, haha!
     
     
     
    Detta var vad jag såg när jag gick för att hämta dem. Mmm, det är inte bara vi tvåbeningar som har längtat efter solen!
     
     

    Lillis status

    Ibland känner man sig sådär bortskämd. I torsdags var det så! Samtliga hästar vaccinerades ju förra månaden och då bokade vi just nu i torsdags för att ge Lillis sin spruta nr två (mmm, den formuleringen..!). Han behövde med andra ord grundvaccineras och har nu blivit det.
     
    Problemet var bara det att jag hade räknat fel, hä-hä-hä, och jobbade SÅKLART precis när vi hade bokat in tid för sprutan. Men så gick det att lösa! Våra grannar ute på gården (gårdsägarna) kunde ställa upp med kort varsel! Det hade gått jättebra och han kunde få sprutan i hagen. Jag var övertygad om att det skulle gå smärtfritt och att det skulle räcka med att bara ta med en grimma (för säkerhetsskull) ut i hagen och vara där. Så det var ju skönt att det gick precis lika bra som jag trodde/tänkt.
     
    På tal om Lillis så var hovslagaren ute i tisdags. Tanterna fick nya skor med tillhörande obligatoriska snösulor, och Lillis fick en ytterst liten och väldigt ytlig slipning av fossingarna. Hon behövde inte ta någonting alls, utan bara snygga till kanterna lite. Tipptopp kvalité på fossingarna! :)
     
     
     

    När hon blir ett monster

    3 september 2006. Det var datumet när jag första gången såg, träffade och red (hem) Pärla. Sedan dess har vi varit sammansvetsade. I år är vi inne på vårt åttonde år och under alla dessa år har hon alltid varit positiv och öppen. Alltid glad och nöjd! Hon är väldigt ranglåg och har alltid varit det, men även när det har kommit och gått nya hästar som sällskap så har hon gett bort platsen som ledare, helt utan strid och helt utan missnöje. Alltid, ALLTID öronen framåt eller i lugnt avslappnat läge. Men aldrig bakåt. Aldrig sur.
     
    Men så stoppade jag in en odräglig, ouppfostrad liten påflugen skit i hagen. Och huxflux blev min kärleksfulla Pärla ett monster. För första gången har jag sett henne med bakåtstrukna öron. Men inte bara det, utan med svarta ögon och med tänderna i vädret!
     
    Det är knappt så jag vågar peta på henne när hon ser ut så. Okej, det där var inte riktigt sant. Jag vet exakt var jag har min underbara stjärna, en svart blick (som ju inte är åt mig) hindrar mig inte från att våldta hennes mule genom att pussa den och dra in djupa andetag för att få den hemtrevliga doften bekräftad.
     
    Men vilken skillnad det är på henne. Hon är sitt glada jag också, framförallt när hon slipper honom (höhö) men just att se den brutala sidan hos henne... det var nytt.
     
    Det var en sak till jag tänkte nämna. Förra helgen jobbade jag totalt typ 38 timmar, på tre dagar plus en heldagskurs på torsdagen. Detta innebar vila för hästarna, men självklart var jag ute hos dem för att kolla till läget och sådär. Och pussa på dem <- Viktigast! Då visade Pärla ett nytt beteende. Det intressanta är hur man kan välja att se på det; med mänskliga ögon, eller med hästögon. Vad som hände var att Lillis kom fram först, som vanligt. Klapp, klapp och sen kom Pärla. Efter någon minut skickade hon iväg Lillis och det var inte bara med ett monsteruttryck utan hon följde honom några steg. Sen skrittade hon i rask takt runt mig, som en tio-femton metersvolt ungefär, ställd utåt med slickade öron och svart blick. Framför sig vallade hon Lillis.
     
    Det är här jag är lite kluven. Hon vill ha mig för sig själv, MEN jag blir hennes egendom. Och jag är inte hennes egendom. Mänskligt sett var det ju gulligt av henne att hon "försvar" mig (också fel, det var bara för hennes skull hon gjorde som hon gjorde), men ärligt talat är det ju inte ett acceptabelt beteende. Återigen, jag är inte hennes egendom som hon fritt kan bestämma över.
     
    Efter ett varv vände hon in till mig igen. Det enda jag gjorde var att älska min häst och iaktta hennes väldigt intressanta beteende. Jag ignorerade det. Rätt eller fel, det skiter jag i. Hon har inte samma regler som alla andra hästar. Bra eller dåligt? Haha, det behöver jag inte ens påpeka. Men jag ryter faktiskt åt henne när jag tycker att hon är orättvis mot honom. Men han förtjänar det mesta. Han är odräglig och är på dem oacceptabelt mycket. Tar för sig, trycker sig fram och ignorerar när de försöker tillrättavisa honom. Så det är inte fel att de är tuffa mot honom - snarare tycker jag de är lite för snälla för hade de sagt till på skarpen hade han inte fortsatt att ta för sig mer och mer i smyg.
     
    Bara lite tankar såhär på fredagskvällen.
     
    Som det monster hon är <3

    Dressyr!

    Idag har jag och Aleccis haft vår tredje dressyrträning. Vi avslutade med att ta oss igenom programmet innan vi slutade.
     
    - Ska det inte vara någon mellantrav?
    - Men det var det ju där *pekar*, i början!
     
    Haha, grejen är ju att varken jag eller Häst kan det där med att länga på stegen och att då skicka iväg henne i full gas (lätt överdrift) så har vi stoora problem när det är dags att bromsa. Så jag rider bara rätt väg och låtsas att vi länger ;) Alltså, ärligt talat, vi får ju hålla oss på en väldigt, väldigt låg nivå.
     
    Det kanske är av intresse att veta mitt mål i vår allra första dressyrstart? Vet inte om jag skrivit det innan, men det är att vi inte ska vägra ut oss. Haha, där har vi nivån.
     
    Men ärligt talat nu då. Första passet var allt nytt men det var ändå roligt. Andra passet hade jag jättehöga krav/förväntningar och var samtidigt på ett riktigt dåligt humör med noll tålamod och satte (orimlig) press på oss. Idag hade vi kul! Klart det inte ser ut som det gör när ridutbildat folk rider, men för att vara oss så..! Ja, idag var jag nöjd! Hon var fin och jag hade både tålamod och rimliga krav på oss. Älskar min häääst<3
     

    Hoppträningen

    I tisdags var det sista hoppträningen för detta år och ja, nu är vi totalt uppe i fyra tårtor - jag tre och syster en, haha!
     
    Tre höga kryss på medellinjen med ett galoppsprång mellan varje, vänd tillbaka; antingen åt vänster för att hoppa bruten linje oxer - räcke fyra galoppsprång eller åt höger för att hoppa räcke - oxer fem galoppsprång. La till mer efterhand och vände på linjerna också.
     
    De där jävla höga kryssen (med bommarna högst upp på stöden) är fan inte mina kompisar alltså. Men ändå gick det väl... sådär. Kändes bättre än sist, men jag förväntar mig så sjukt mycket mer. Mer ridning, bättre ridning och framförallt bättre inverkan - vilket jag inte bjuder på, utan sitter där och gungar med i obalans. Blir så frustrerad på att jag inte gör vad jag kan och framförallt i tid. Stackars häst som får utstå mina enorma brister. Men visst, den allra, allra sista linjen sista gången vi hoppade allt så kändes det BRA. Fem språng, ordning och reda, jag påverkade och vi löste det bra. Men det var väl typ bara den linjen den gången som kändes bra. Aja, nu ska här tränas balans!
     
    En av gångerna vi skulle hoppa kryssen så misskötte jag mig lite mer än vanligt och lyckades inte få in henne ordentligt i mitten, men hon försökte rädda och hoppade. Högt språng, men fick ändå med vänstra bommen som var med ett tag och samtidigt tror jag hon fastnade med en sko i magplattan för läderflärpen var utdragen (blir till att klippa av den nu), men sen så hade vi ju hinder två framför oss. Jag var långt ifrån i balans men har tack och lov en reflex att grabba tag i manen och det är jag glad för av två anledningar 1. minimal risk för ryck i munnen 2. jag höll mig kvar tillräckligt länge för att det skulle sluta väl. Hon hoppade även hinder två, men då var jag väl mer eller mindre halvvägs av. Det jag ser innan jag blundar stenhårt, haha, är massa bommar och stöd, eftersom vi är lite lätt "inbyggda" och kommer inte direkt någonstans. Hon är på väg över, men viker sedan av och bortåt, då åker jag av, men krampar kvar i manen och landar på fötterna. Tog några steg innan jag höll balansen, men skönt nog kände jag mig helt och hållet hel, förutom en lätt sträckning i vänstra axeln. Bara sitta upp och göra om.
     
    Problemet kom senare; det var nog inte en så himla lätt sträckning det där. Hela axel och hals på vänster sida var jättestela och smärtar. Kunde inte sova alls på den sidan och det var ärligt talat rätt bökigt att jobba med bara halva funktionen i överkroppen (värre dagen efter). Tack och lov så började det mjukas upp efter lite rörelse-tvång. Men jag är fortfarande rejält öm och får passa sovställningen. Men visst är det något som botas av några tårtor!
     
    Nu är träningarna som sagt över för i år och efter KM:et så väntar en skvätt vila innan vi börjar sikta mot nästa år. Det känns bra, faktiskt. Och det beror till stor del på att vi, jag och Aleccis, har kommit varandra så nära detta år. Vi börjar verkligen försöka tillsammans - och det är värt så himla mycket!
     

    Barbacka igen!

    Det var länge sedan jag red barbacka nu. Jag har medvetet låtit bli (mot min vilja) eftersom mina knän inte alls klarar av barbackaridningen. Då har jag alltså vald bort det, till förmån för knäna, typ. Men barbackaridning är helt oslagbart när man pratar balans och balansträning. Ryttarbalans alltså. Och jag har blivit så förskräckligt svajig, ostadig och obalanserad i min ridning att det STÖR. Det är väldigt obehagligt att jag inte kan greppa det och förbättra mig. Därför kände jag att nu är det dags att offra knäna och jobba med balansen istället.
     
    Sagt och gjort! Jag och Ida tog ut tanterna på en barbackatur i mörkret. Bara runt i byn, men vet ni?! Det var bland det roligaste jag har gjort den senaste tiden! Jag älskar ju att rida barbacka - hur ska jag kunna låta bli?! Aleccis var sååååå snäll, höll sig på mattan men kunde dock inte behärska sig i sista backen. Haha, jag satt och bromsade, fast bromsade inte aktivt utan mest höll ihop henne bara. Mjukt stöd och upprätt sits där jag inte "gav med mig" (vilket är så lätt hänt - vem älskar inte fart!) samtidigt som hon ökar, ökar och ökar, med spetsade öron och med sina nöjda läten. Satt upp lite till och bröt av över backen. Skulle jag bromsa aktivt så vet jag att hon bromsar. Det märks förresten att vi tränat mer och blivit bättre kompisar för hon har blivit mycket lydigare och det märks bäst barbacka. Förutom den galoppen så red vi en lugn och sansad tur.
     
    Fy fan vad roligt det var! Och vad jag älskar min(a) häst(ar)!
     

    Resultat Nybro med Aleccis (9/11)

    Ja, var ska jag börja? Jag har oavsett vad det än gäller; när jag kör bil, när jag ska handla, när jag ska låta bli att äta något jag är sugen på, när jag är arg, ska överraska någon osv, osv ALLTID jättejättesvårt att behärska mig. Det går inte. Och here we go again...
     
    Aleccis var aspigg och blev helt hyper bara av att jag styrde mot det lilla krysset på framridningen, ehm, hahah, trodde vi skulle dö typ. På framhoppningen sedan så gick hon som en klocka. Det kändes ändå okej, fast fortfarande låg hon på mycket och var lite svårpåverkad. Detta eftersom mitt gamla jag kommer fram där jag inte "vågar" ta i henne för jag glömmer (GLÖMDE!) att ge henne stöd med skänklarna förut och då missade vi hindren... Så därför lät jag henne ta för sig.
     
    105 cm A:0/A:0
    Precis det var ju vad jag gjorde på banan sen. Lät henne gå och släppte iväg henne. Tog inte tillbaka henne tillräckligt på linjen 3-4 (tror jag det var) så vi kom lite nära och frambommen på oxern föll. Surt att jag inte riktigt vågade rida henne, men jag litar ju inte på att jag verkligen löser det när hon blir så på. (Och det är bara en dålig undanflykt för jag vet ju att vi kan nu för tiden.) Så 4 fel totalt och ingen omhoppningen där inte.
     
    I nästa klass sedan så hade jag bestämt mig för att grunden skulle var felfri. PUNKT. Eller, man kan ju aldrig veta vad som händer där inne på banan, men jag skulle rida noggrannare, bättre och våga påverka. Det var min tanke, i alla fall. Framhoppningen gick bra. Hon var framme och sög tag i hindren. Hoppade riktigt bra och jag tvivlande på mig själv; kommer jag ens sitta kvar i landningen?! Tyckte jag vinglade förjävligt och kunde inte hålla mig "uppe" i landningen. Hon hoppade så jävla väl och jag har ju erkända problem med just landningarna.
     
    Tanken var även såhär; vi startade tredje sist, och när det var vår tur var det 5 dubbelnollor av totalt 8 placeringar. När jag gick banan tänkte jag att jag antingen "rider här eller där beroende på hur hon känns" - ja, men vem har inte tänkt så? Känns ändå som en någorlunda standardtanke när man har en häst som kan diffa i känsla och lydnad. När jag kom in på banan tänkte jag såhär; "Jag rider bara långa vägar i omhoppningen om vi tar oss dit." Ordagrant! Jag hade ju bestämt mig! För ja, det var ju typ öppet mål  - dubbelnolla = placering.
     
    110 cm A:0/A:0
    Jag hittade inga lägen! Tyckte rundan blev lite smått krystad eftersom jag fick leta, leta och leta avstånd och avsprångspunkter. Hela tiden söka mig fram till hindren. Jag plockade tillbaka henne och red noggrannare. Trots att det kändes som att jag inte hittade några avstånd så kunde jag ändå ge henne framåtlägen genom hela banan (skönt!) och alla bommar låg kvar. Hon var skitpigg och sprang på för allt vad hon var värd. Påbörjade sedan omhoppningen... Och vad fan jag gör sen vill jag bara stryka. Jag hade ju bestämt mig! Ändå börjar jag sedan satsa(!). På en nästan okontrollerad häst - och inte nog med det. Jag tar något jävligt beslut att gå innanför ett helt onödigt hinder och vi är ju liksom på väg dit redan i upphoppet så jag kan inte styra undan för då hade vi haft två språng på oss och sedan varit i ett annat hinder som var mittemellan de olika vägarna. Antingen låter jag henne inte hoppa klart det hindret vi håller på att hoppa eller så är det jag som river rejält. För jag var i en infångare/stöd rejält men minns inte vilket (och har ingen film) men sedan såg jag hindren ligga i en plockepinn-hög när vi red förbi där igen, så jag vet i fan. Rev i alla fall det räcket på diagonalen. Om jag ska vara positiv på något vis så tar vi oss iaf igenom svängen och tar oss över oxern som jag red förbi för att kapa väg (pucko) så det tyder ju på att jag kan få med henne och att jag håller stödet på utsidan genom hela kurvan. Sen var hon så jääävla laddad att det knappt gick att styra henne. Fick hänga i innertygeln (plus ytterben, såklart) för att ens komma runt till nästa hinder - större sväng än planerat. Sista flög hon över. Alltså, hon var inte i en bom (och jag är rätt säker på att det var jag som helt och hållet fysiskt sett rev det vi rev). Så hur missnöjd vad jag inte med mig själv när vi red ut. Jo, jättejättejättejättejätte. Förbannade idiot. Hur svårt ska det vara att bara behärska sig?! Hoppas nu jag lärde mig något av detta. 0+4 fel och den fantastiska "första-utanför-placering-platsen".
     
    Nu är ju inte en placering allt, och definitivt inte efter en dålig runda. Men att ha så gott som öppet mål och göra precis tvärtom jämfört med vad man hade bestämt... Alltså, inte okej någonstans.
     
    Har film på första rundan, men inte den sista (hade velat se den, men såklart kan man ju inte alltid välja).

    Saker jag reagerar på i media

    Detta har jag hört den senaste tiden (kan ju vara repriser också i och för sig), och reagerat på.
     
     
    "Du prioriterar hästarna högre än dina barn."
     
    Okej, detta är baserat på pengar. Hästarna kostar pengar. Barn också. Pengar har ett värde, ett ganska tydligt och ofta viktigt sådant. Men det säger ju ingenting om några känslor?! Hur kan de se, på ett papper med siffror, att hästarna blivit högre prioriterade rent tids- och känslomässigt? Nej, jag köper det inte. Klart vissa saker kostar mer eller att man kanske måste välja ibland. Men som människan det gällde sa; "jag upplever inte att de har saknat något". Och jag håller med, så länge barnen har bra kläder, mat och leksaker/dyl. så spelar det ju ingen roll vilka pengar som ligger bakom...
     
     
    "Ingenting tyder på att de haft något förhållande, så den förklaringen tror jag inte på."
     
    Jag gillar att lyssna på P3 Dokumentär när jag jobbar. Detta citat är från ett avsnitt när en student blir kidnappad. För att få en liten helhet så kortfattad som möjligt så börjar dokumentären med att killen som blir kidnappad börjar berätta. Han studerar och en tjej börjar skriva med honom. Ju mer de börjar skriva framöver och ju närmare de kommer varandra så märker killen, som delar lägenhet med en annan kille som också studerar, att tjejen inte har det helt lätt och erbjuder henne att bo hos dem. Tjejen har träffat en kille och de verkar väl ha något "på gång", men han verkade vara lite speciell. Denna kille vill komma åt snabba pengar och, med hjälp av tjejen och en tredje kille, kidnappar de den första, hjälpsamma, killen. Det går inte som de tänkt med det ena och det andra... Några pengar syns inte till och ja, alla människor valde själva att berätta om detta för de tyckte de ville tala om sanningen. I förhör har killen som var kidnapparen sagt olika förklaringar till varför de just kidnappade just den killen. Ibland svarar han att det var pga pengar och det var även någon annan anledning. Men när P3 intervjuade killen så sa han slutligen att det var pga svartsjuka. Han var svartsjuk på killen som erbjöd tjejen hjälp i form av tak över huvudet. Så säger polisen (tror jag, eller någon annan högt uppsatt i fallet) att han inte tror på att det var svartsjuka, just eftersom "ingenting typer på att de haft något förhållande". MEN HALLÅ?! Sedan när måste man ha en relation med någon för att reagera på ett avundsjukt vis? Kolla bara in den mobbning som ständigt bedrivs både på internet och i verkligheten, kolla in folk som just som dessa, "är på gång" osv. Så irriterade att han drog den slutsatsen alltså...
     
    Sen var det en sak till som jag inte kommer ihåg just nu, såklart.
     

    Rida igen

    Hade ju en rätt tuff vecka förra veckan och har därför låtit hästarna också ta det lugnt. Ida red Pärla på torsdagen så hon fick tre dagars vila, de andra fyra. Det gör ju inget nu när det är mindre tävlingar och sådär, och jag var verkligen tvungen att avlasta mig själv utan att för den skull få skuldkänslor.
     
    Igår var vi på'at igen! Pärla, Lillis och Aleccis. De båda första fick gå i byn och Aleccis och jag hade dressyrlektion igen. Men jag var generellt sett inte på något jättebra humör då jag hade väldigt dåligt tålamod och ville mer än vad som gick fram och sådär. Sen är jag väl världens tråkigaste elev också; "du vill inte ha sporrar på henne eller..?" "Nej, jag tvärvägrar. Aldrig i livet". Typ. Här rids inte med några brutala sporrar inte. Lätt att få avslappnad häst när man irriterar den i sidorna liksom. Och påstå nu för fasen inte att det beror på hur man bär dem och hur man använder dem, för mjo, till viss del är det så. Men av typ 99% av alla hobbyryttare så är det sporre i magen så fort foten rör sig, och även när den inte rör sig. Så hur ska jag kunna koncentrera mig på allt annat om jag bara ska fokusera på att inte snudda med sporren - och varför ska jag då ha sporrar? :) Nej, hellre spö i så fall. Faktiskt.
     
    Annars var det faktiskt bättre än förra gången, men jag har så jävla höga krav och vill se större förbättring...
     
    Idag har de båda små, i samma ordning, fått gå lite i skogen varav Pärla fått ta de första sprången på lääänge! (Månader!) UNDERBART ju! Aleccis går hoppträning alldeles strax, men först är det dags för hovis!

    Det är minst två månader(!) sedan sist, tror nästan vi kommer upp i tre till och med. Så underbart roligt att få ta några språng med tanten. Då spelar det ingen roll att det bara är knähögt. #lycka #24 #år #gammal #fjording #bäst #showjumping #forest

    Ett filmklipp publicerat av @jagheterjessica

    Äntligen!

    Nu äntligen har jag fått sitta upp igen, efter totalt fyra dagar (dvs en evighet) från hästryggen. Pärlis är först ut. Det här är fan känslan av renaste kärlek.



    Fullt ös!

    Sexdagarsvecka denna vecka, jobb fem och ykb en dag = en dag kvar till mig. Denna dag var idag. Efter lite andra ärenden på förmiddagen och tidig eftermiddag så blev det stalltid resten. Alla tre ridna, dressyr med alla. Byn och några varv på LP med Lillis, bara LP med Aleccis och bara byn med Pärlis. Pärla som för övrigt var mjuk som rumsvarmt smör <3 Lillis fixar styrningen asbra nu. Vinglar lite bara, men svänger så fint så! Aleccis var med duktig. Mycket nytt nu, men hon gör så gott hon kan och försöker verkligen. Höger varv satt bättre än vänster, men whatever. Så småningom så!
     
    Samtliga, främst tanterna, tränade jag "djupt" på sitsen i avskrittningen. Aleccis fick lång sådan och det är bra för min del också. Fötter parallella med marken, inåtpekande tår (så fötterna blir raka), omvridna ben så låren ligger platta längs med kåporna, stark rumpa med "svansen mellan benen", stark mage. Inte för den skull falla bak, utan sitta långt fram i sadeln. Låta sittbenen, som inte ska snudda sadeln, göra åttor. Känn ojämnheten, uppmärksamma, bli medveten. Förbättra. Känna hur ojämna rygghalvorna är, försöka uppmuntra till mer jämnhet. Känna "galgen" som hänger inne i överkroppen, från bröstkorgen, vippar hit och dit, vänster, höger, vänster, höger. Följsamhet, styrka.
     
    Det var länge sedan jag engagerade mig såå djupt. Vanligtvis blir det lite ytligt bara för att jag är lat. Men idag var det största fokus. Jag satt och blundade hela avskrittningen. FULLT FOKUS. Känns helt sjukt att hoppa av sen och gå. Man blir som en ny människa!
     
    Innan jag var klar i stallet hade jag även bytt en baksko på Aleccis (innan vi red) och tömt lösdriften och fyllt på med nytt strö. Plockade även i ordning litegrann då jag typ bara hällt ut allt jag köpt i Ullared så det var en enda jävla röra med prylar och påsar. Jag hann inte ta tag i det på riktigt, men det värsta tog jag hand om i alla fall. En början! Har enormt många täcken som ska slängas, eller jag vet inte, men måste göra mig av med dem iaf. De har någon reva här och där, något täcke har bara någon liten men alla går att laga om man har intresse om symaskin. Alla delar finns, det är ju bara att lappa ihop - så vill någon ha så skänkes dem! Strl 135 är de flesta i, kan även ha något i 125 och 145 också, men mest 135.
     
    Inte riktigt där nej, men fy fan vilken skillnad jämfört med när jag provred/precis köpt henne :)

    Hoppträning

    Usch. Blä.
     
    Alltså det vänder fan fort... Det känns som vi (jag) är på väg rakt ner vad gäller mitt mentala. Jag rider som en jävla ringmuskel och får inte till något. Överger min kära häst och kan inte ens följa med i sprången. Och inte nog med det så svajar jag omkring där uppe som ett fån. FAN. Tappar självförtroendet och ridningen nu. Måste, måste, MÅSTE jobba på min balans. Barbacka? BARBACKA! Vet att det är det mest effektiva, men mina knän pallar ju verkligen inte det :( Får väl ta och offra dem då, helt enkelt. För det här går inte längre.
     
    Fortsatt övningar med fokus på att bygga upp hästarna. Ha dem på bakbenen och de skulle hoppa upp sig mer. Saftiga övningar och jobbiga både fysiskt och mentalt för min självförtroendesvaga häst som vill hoppa på fart och längd. Sen hjälper det ju inte direkt att jag inte begriper att en bomjävel inte är ett hinder utan en grej vi ska RIDA över - dvs inte släppa. När jag, sista gången, "fattade" att jag även såg bommen som ett hinder, och istället red hela vägen fram till räcket (galoppbom till räcke med bom även bakom var det) så gick det tusen gånger bättre. Suck. Varför kan jag inte lära mig det på kanske andra försöket, istället för på sista försöket. Trött jag blir på mig själv. Släppte även stödet in i "hög" krysskombination där de måste vara i mitten för att det annars blir väldigt högt (bomhållarna var högst upp på stöden). Begrep inte att jag kunde påverka henne där inne OCKSÅ så vi flöt utåt lite över b-hindret någon gång och jag var allmänt kass där.
     
    Det märks så sjukt väl hur mycket det är som fattas. Det fattas styrka, kunskap och ridning. Det fattas så jävla mycket. Ju mer tekniskt det är, desto mer märks det. Genom att bara hoppa lite enkla hinder här och där och någon linje - pfft, det kan ju liksom en ko göra stillastående. Nej, nu jävlar är det dags att sluta gräva ner mig (snart) och istället se det som en spark i röven. En motivationsspark. Efter den kommande vilan sedan så ska jag bli mer målmedveten. Punkt.
     
    Självklart så oroar jag mig även (surprise! Inget i den där jävla skallen verkar ju fungera som det ska...) för att glömma banan. Okej att det alltid har varit lite knivigt att minnas när det blir längre och längre och byggs på mer och mer efter varje övning. Men ärligt talat. Som det är nu så är det extremt! Jag har även tagit det till nästa nivå och börjar tvivla även på tävlingarna. KUL.
     
    Nej, detta var inte direkt någon av de bättre träningarna. Sen kan det säkert påverka att jag precis gått två dagpass och då är man fan knappt människa. Det är inte mänskligt att gå upp 02 och sen tro att man ska kunna rida som en människa efteråt. Såatteeh, ett tjockt streck med fet spritpenna tänker jag stryka denna dag med. Med ett undantag; RID HELA VÄGEN FRAM TILL HINDRET. <- Remember that shit.
     
    Hon är snäll hon <3

    Mörk ponny i mörk värld

    Tände ficklampan bara för att kunna ta kort, haha. Spännande, tyckte Lillis! Det blev ju en enorm hästskugga på vägen och den var intressant. Kul liten häst ^^ Han fick möta tre andra hästar (för första gången) och även ta sig förbi en dödsmaskin till låtande hund (haha, hans version :p). Så lite spänd och uppjagad, men som sagt händer det ofta rätt mycket i byn och genom att utsätta hästarna för allt möjligt så får man trygga hästar så mig gör det absolut inget med lite "hinder" längs vägen - tvärtom faktiskt!



    Hann även rida Aleccis en kort joggtur i byn. Eller ja, det var vad båda gick; 40 min i byn bara. Bara för Aleccis, rätt lagom för Lillis. Ville så gärna komma ut på dem så försökte verkligen hinna. Lillis först och Aleccis sen. 40 min jogg gör ju varken till eller från, men det lindar in mitt samvete i mjukaste bomull. Bättre än inget! :)

    Men vad trög!

    Jag hade ju Veredus Carbon Gel benskydd, bruna I STORLEK SMALL! Men sålde dem för de var för smala... Jaha, vilket smart drag. För nu har jag ju en ponny med miniben som hade kunnat ha dem! Skit ju. Så dags att komma på det nu!
     
    Miniben.

    Men vad trög!

    Jag hade ju Veredus Carbon Gel benskydd, bruna I STORLEK SMALL! Men sålde dem för de var för smala... Jaha, vilket smart drag. För nu har jag ju en ponny med miniben som hade kunnat ha dem! Skit ju. Så dags att komma på det nu!
     
    Miniben.

    Syskon på tur

    Efter dagens äventyr med klinikbesök och röntgen av liten häst (riktigt intressant! Har ju aldrig varit med och gjort något liknande tidigare) så var det fika ute på gården. Fars dag-fika i förskott. Tog sedan med min de syskon som bor kvar i och omkring Vetlanda, dvs storasyster och lillebror, på en ridtur. Storasyster fick ta Lillis (inga tårtor idag med andra ord) och lillebror fick hålla i sig på Pärla. Kvar till mig var min egna Gladis (förvisso är ju alla mina, hahaha - ååååh om jag visste detta när jag var yngre! Så lyxigt med stallet fullt :)).
     
    Vi tog en sväng i mörkret i byn - gick finfint! De andra tog ett varv, men jag ville ta ett extra varv runt flugeby så jag och Aleccis tog den svängen utöver medan de andra rörde sig hemåt. Vi kom ju ändå ifatt sen.
     
    Så skönt när alla i alla fall har blivit ridna, även om även detta var en tur i pensionärers tecken. Men så har jag ju lite speciella krav på hur ett ridpass bör vara; innehålla en jävla massa svett, enkelt uttryckt. Och gärna var runt eller allra helst minst en timme. Så var det inte riktigt. Men ändå! Alla ridna och vi fick värdefull kvalitetstid tillsammans!
     
    Favorit i repris ^^ Lillebror och stora syster!

    Pärlplågeri

    Igår var en väldigt fullspäckad dag. Först hade jag jobbat natt. Gick av vid halv fem-tiden. Gick upp vid elva och åkte direkt ut till hästarna. Klippte min kära Pärlhäst, men hon ser det snarare som rent plågeri - VILL INTE. Stackars henne, men är man en tjock gammal fjordhäst med päls för tre så kommer man inte undan. Ledsen att säga det. Men det är alltid lika skönt när det är klart!
     
    Eller, alltså. Allt man gör skriver man ju inte och jag gjorde faktiskt en sak till men det skulle jag få skit för om jag skrev så då är jag inte dummare än att jag inte skriver det, haha ;) Berättar det dessutom bara för utvalda folk, höhö. Låter som jag gjort något brutalt, men så är det definitivt inte. Tänkte bara klargöra att det händer så mycket utanför datorn - vilket kanske alltid är något man tänker på. Men jao, det kommer märkas så småningom så jag väntar tills dess med att göra det officiellt.
     
    När jag sedan var klar (hallå, det där med att ha kontakt med omvärlden när man klipper hästar... Njae, inte så mycket av den varan, nej) så hade jag fem missade samtal, varav fyra av Marielle, haha. Så ringde henne och sen drog vi omedelbums på spontantripp till Jönköping (astrevligt!) med de hästaffärer (slaaash hästavdelningar) som finns där. Sen tjockade vi oss på Jensens. Fy fan vad fint!
     
    Var hemma i stan igen vid 21. Då bytte jag om och åkte till hästarna igen. Denna gång för att koppla släpet och åka och träna lite dressyr, haha. Lastade hästapållen vid 22.15 - skojar inte! Red sedan dressyr mellan 22.30-23.30. Kände min inte riktigt "frisk" i det läget, haha. Vem gör det en fredagskväll liksom? Men hon var fin och vi hade en trevlig kvalitetstid tillsammans. Gjorde inget avancerat; letade känsla (det är svårt) och skrittade samt travade fram programmet som ska sitta om några veckor. Lite av ett pensionärspass, faktiskt. Aleccis var knappt varm.
     
    Lämnade hästen med allt det innebär och var sedan tillbaka i stan vid midnatt, eller ja, klockan hann väl bli fem-sex minuter över när jag rullade in i centrum. Helt jävla knökafull dag. Hade gärna pressat in några ridturer till av de hästarna av storlek mindre som också bor i stallet. Men annars så. Är nöjd att jag verkligen tog tag i och red Aleccis i alla fall. Högstapriohästen.
     
    Nyklippt Pärlhäst med splitternytt täcke, för tjockt dock men var dåligt med rätt storlek i Ullared sist.

    On the top of the world

    I morgon åker jag och min bruna glada springare och startar vad som med största sannolikhet kommer bli årets sista lokala starter. Lite blandade känslor sådär. Årets slut är på ingång i alla fall vad gäller tävlingssäsongen, men just nu står vi på TOPP; årets topp. Vi får plats inne på banan, jag har koll och kontroll, kan styra dit jag vill, be henne hoppa vilket hinder jag vill och det bästa av allt; VI HAR SÅ HIMLA ROLIGT! Men även om det är tråkigt att det börjar trappas ner nu, så är det också skönt. Skönt att lätta på pressen, kraven och målen. Slappna av lite, ta det lugnt. Det är snart dags för en (liten) viloperiod och sedan dags för nya tag. Träna, träna och träna. Försöka komma tillbaka lika starka som vi är nu och sedan utveckla oss vidare härifrån. Hårdare träning, och större mål.
     
     

    Knähelvete

    Har idag varit hos en sjukgymnast som har sett över mina knän in i minsta detalj. Gissa vad?! FLÄCKRITT. Inte ett enda litet jävla fel, och ändå gör det så inihevetesjävlaskitont. Jag plågas alltså. Efter en timmes stillasittande (om det ens går så långt) så kryper det fram panikattacker där jag inte vet vad fan jag ska ta mig till. Jag hoppar och hyperventilerar. Knät vill explodera. Kan inte förklara smärtan, men den är HEMSK.
     
    För att börja någonstans så fick jag ändå ett par övningar. Vi måste ju börja leta, och minsta lilla grej måste försökas rätta till. Först ut; "valven" i fötterna samt musklerna i fötterna och även stretcha fram- och baksida på låret samt vaden. Men även hon sa att det är heeeelt omöjligt att knäna är utslitna, så det var skönt att höra.
     
     

    Som en riktig stadsbo

    Jag har inte ett enda helt par, eller rättare sagt, ett enda par skor som HÅLLER TÄTT i dessa tider. Därför traskade jag - eller vafan, jag tog min finbil - och besökte Granngården. Där beställde jag ett par rejäla (läs: dyra) stövlar. Dessa har jag läst väldigt, väldigt mycket gott om det enda negativa verkar vara att de är klumpiga att rida i och alltså inte särskilt ridvänliga men och? Det är ju bara att rida i dem ändå. Ingen big deal.
     
    Muck Boot. Och jag har höööga förväntningar. Hoppas bara att 37orna sitter okej, för det fanns inte att prova.
     
     
    Idag fann jag något heeelt annat. Vet inte riktigt vad som flugit i mig... Men en enkel svart KLÄNNING(!) råkade jag springa på i en tidning och jag som hatar att handla tog kort på bilden, visade den i butiken och vips; framplockad och bara att prova. Snabb provning och sen till kassan. Allt som allt typ max 5 min - lagom! Känns inte som den kommer bli särskilt välanvänd, men känns ändå som något som kan vara bra att ha. Enkel, men ändå lite roligare vid vissa tillfällen.

    Equipe - utlottning av schabrak

    Jag är med i utlottningen av ett schabrak från Equipe hos Icusen. :)
     

    Det börjar gå mot sitt slut

    Bara några få tävlingar kvar detta år! Det känns ändå rätt bra. Vi har haft en riktigt MEDELÅR med grym nedgång det första halvåret, men tillsammans med bra pass själva - därför har hela tiden hoppet varit med mig. Sedan kom vändningen och vi har haft ett bra slut på året. Det kunde ha varit ännu bättre, men känslan vi har nu har ALDRIG varit så bra.
     
    Efter lite vintervila, igångsättning, nya mål och massa träning - så ska vi sedan försöka vara här vi är NU redan från början och sedan utvecklas och bli bättre. Jag och min bruna hopphäst <3 :)
     

    På söndag åker vi till Nybro. Någon mer som ska dit?

    En ekonomisk fråga

    Vad kostar en häst?
     
    Det där är intressant. Pratar man med hästfolk som tävlar aktivt på högre nivå så ligger priserna på sexsiffriga belopp. Pratar man med amatörryttare som tävlar på hobbynivå ligger priset på femsiffriga belopp. Pratar men med hästsamlare/hästklappare/hagprydnadsägare så kostar en häst fyrsiffrigt belopp - eller inget alls. Pratar man med icke-hästfolk så är varje häst skeeeetdyr, även om den så "nästan var gratis".
     
    Jag tycker själv att jag gjorde ett klipp som fick en hel, inte lastgammal, häst som till och med kan hoppa, när jag köpte Aleccis. Visserligen var hon ett projekt, men fortfarande fullt "användbar" om än inte helt tillfreds eller "tävlingsbar" från början. Men ändå. Ett bra pris på en häst jag kan utvecklas och tävla med.
     
    Så när jag berättar vad jag gav för henne så förväntar jag mig på något vis att folk ska reagera som jag; "vad billigt!" typ, och därför blir jag förvånad när folk istället reagerar: "Men VET du hur MYCKET PENGAR det ÄR?!". Man ba; japp, det är mycket pengar - men inte mycket när man pratar om hästar; hästaffärer i allmänhet och tävlingshästar i synnerhet.
     
    Är inte det intressant? Hur vi påverkas och värderar pengar beroende på vad vi tillhör för folk och vad vi har för hobby, livsstil, jobb, levnadsförhållanden osv, osv? Och även vilken nivå vi är på, både "i livet" och vilken nivå man är på i tävlingssammanhang.
     
     

    Hoppträningen

    Jag tyckte att Aleccis kändes lite stel baktill igår, och så var hon stark. Jag fick liksom hålla lite mer i henne utan att kunna ge tillbaka av tygeln för att hon går kvar där jag vill - så har hon varit det senaste. Men igår fick jag lätt "hålla tillbaka" henne mer aktivt än vanligt. En liten, liten detalj bara. Men Lasse såg inget annorlunda och sen är det ju rätt uppenbart att hon borde vara lite sliten efter alla starter i helgen.
     
    Övningarna byggde på att få tillbaka hästarna på bakbenen; en "orm" med sockerbitshinder på kvartslinjen, tre stycken, på böjda spår med 3-4 galoppsprång mellan varje, ett litet räcke med bom före och efter, ett räcke med lång anridning, en linje med sockerbitshinder med 3 korta galoppsprång till en lång oxer, tillbaka över bom-räcke-bom och sedan över en oxer, via en båge över ett sockerbitshinder. Ett jobbigt mjölksyrepass för hästarna!
     
    Jag har svårt att hitta avstånden till små hinder (måste, måste, måste ta tag i och träna på det!) så känner att jag plockade bort galoppen lite, men å andra sidan hade vi inte fått plats annars och det var inget jag fick påbackning på så jag är nog lite "bekväm" av mig och inte vågar pressa hästen. Sen sitter det ju kvar att Aleccis vill gå på fart och inte alltid "vågar försöka" när hon inte har farten med sig. Men nu börjar det bli bättre och bättre och trots att jag höll tillbaka henne (givetvis med stöd i skänklarna - annars kan de inte korta sig, med tryck) så fanns det inga tveksamheter. Hon var så duktig!
     
     

    Dramatik och tårtor!

    Igår följde min syster Mimmi med bonusdotter Felicia med ut till stallet och red en sväng. Mimmi fick ta Aleccis, Felicia red Pärla och jag tog Lillis. Vi kom väl knappt halvvägs när Aleccis bytte ute studsen mot hastighet och om jag förstod det rätt blev det snart en kombination av dessa som gav Mimmi smaken av grus. Så vi bytte häst. Hon fick därför ta Lillis resten av turen och jag tog Aleccis i stället. Min fina, men väldigt laddade häst. Varnade om vingel från Lillis, men det jag hann se ibland när jag vände mig om var en rätt stadig liten ponny - trots inte helt rutinerad ryttare. Kul!
     

    Idag däremot så var det min tur igen. Tog en sväng med Lillis, nu är vi på ridtur 33 vilket är skitviktig information, och vi åkte i byn som vanligt. Red sedan på LP och han gick så bra. Tredje gången där ju! Galopperade sedan på stora volten när han flyter ut och hamnar på en ojämnhet i det fuktiga gräset, halkar till men får inte fäste/balans utan ramlar omkull. Så vi lyckades alltså gå omkull, men lika snabbt var vi uppe igen. Jag försökte "skjuta ifrån mig" så jag skulle komma så långt ifrån honom som möjligt - man vill ju inte hamna under i varken fallet eller när de ska ta sig upp. Det gick som sagt bra, han tog sig upp och stod snällt still. Jag ledde sedan runt honom länge om han skulle bli skärrad så att det skulle släppa. Satt sedan upp igen och han har lika kolugn så vi fortsatte lite försiktigt. Skrittade, travade och tog ett varv i galopp. Bara för att. Bytte varv och red bara en kort, kort stund innan vi red hemåt. Bra, då har vi gjort det också. Experience är bra! Han kändes för övrigt fin hela turen. Det är en väldigt trevlig och sjukt ridbar ponny (redan!) jag har :)
     
    Därefter tänkte jag rida Pärla. Barbacka. Var så sugen och taggad och glad osv, osv. Men sen kom jag på; DET DÄR FÖRBANNADE JÄVLA KNÄHELVETET! :'( Så det blev ingen barbackatur. Däremot dammade vi av selen och rockan och tog en körtur istället. En rätt tuffsådan med mycket galopp. Galopp ja, jag brukar inte galoppera med vagnen men ETns tips är att hon ska galoppera mycket, istället för att trava men hon "får" givetvis trava. Pärla levde livet! :D
     
     

    Det är nu jag skulle behöva en till häst

    Aleccis har startat fyra klasser i helgen, igår bara försiktigt i byn och så idag är det hoppträning. Jag tänker inte stå över och missa igen. Det räcker med att jag missade förra veckans träning. Så det blir till att fortsätta slita på min stackars oblanserade häst och släpa med henne (är helt säker på att hon inte klagar, eller ens är det minsta svårövertalad) på träning idag. Vilket förvisso inte är negativt för vi ska ju bli så jävla bra och då är det mycket träning, många språng och många ridtimmar som gäller! Men visst hade det inte skadat med en annan EN TILL storhäst - också. ^^
     

    Tragisk händelse

    Okej, ni som har varit med ett tag känner till detta: 1. jag somnar när jag rider dressyrprogram (de ytterst, ytterst få gånger det händer) och 2. det enda jag "gillar", och kan, är LB:1 -06, vilket också är mitt favoritprogram.
     
    MEN, nu har det hänt som inte får hända! De har bytt ut hela jävla programmet, eller ska i alla fall göra, så det blir ett nytt LB:1 program; LB:1 -15.
     
    HÄR är den nya LB:1an.
     
     

    Handridning och munvåld ska utrotas

    Läs denna artikel! Riktigt bra och det finns en hel del måååånga ryttare skulle höva snappa upp och jag skulle behöva någon på marken som kan skälla på mig emellanåt. Det är så lätt att veta vad man vill, men ovanor sitter djupt, och dessutom är det svårt att lära om.
     
    Några favoritdelar:
     
    "För att nå dit måste ryttaren sluta rida med handen och i stället rida med benen. Du som ryttare ska aldrig bära hästen, utan ska låta den ”sköta sig själv”.
    – Hästens ska tryckas fram till ett stöd, inte dras tillbaka till ett stöd."
     
    "Händerna får nämligen, under inga omständigheter, vara för låga. De ska enligt George Morris hållas burna över hästens manke, tätt ihop och de får absolut inte såga hästen i munnen. Händerna ska kännas som när du trycker ut juicen ur en citron.
    – Jag hatar den där låga, sågande handen. Upp med händerna!, säger han."
     
    "Morris system bygger på ”benridning” och inte på ridning för sätet. Han vill att ryttarna i stor utsträckning ska behålla den lätta sitsen för att inte störa hästens rygg. Enligt honom är det alldeles för mycket fokus på sätet, på att sitta ner och på att ”rida till” hästen."
     
     
    Jag fick själv en aha-upplevelse när jag upptäckte den spikraka kopplingen mellan låg hand och oföljsam/stark hand. Det hjälpte mig JÄTTEMYCKET att höja handen - man "kan inte" bli stark och hård på samma vis, och man låser inte heller fast hästen. Att låsa fast Aleccis fungerar inte alls, till exempel. Jag tänker ofta på att höja handen, och brukar be de som rider med/för mig att också höja handen. Det är en liten "genväg" som hjälper både häst som ryttare. Vips, så är handen snäll, mjuk, följsam och hästen mer tillfreds. Det har dock inte blivit något automatiskt än, för min del, utan så fort jag inte tänker aktivt på händerna vill de gärna dra sig neråt.
     
    Vilken underbar sommar vi hade i år, förresten! Klart man saknar den nu i gegg-, regn- och rusktider.

    En känsla av att höra hemma

    Vet ni vad? Denna helg har varit helt fantastisk. Med lite bättre ridning på detaljnivå (och starkare ryttare som inte sladdrar omkring och åker av/håller på att åka av regelbundet) så hade den varit snudd på perfekt. Förutom det vanliga en tävling innehåller så har jag fått så mycket mer. Alla har varit så himla snälla! Överdomaren kom fram efter varje klass och berömde mig och höll tummarna för oss. Så himla snällt! Det betyder verkligen så mycket och extra kul blir det, när det kommer från människor som sett oss tidigare och vet var vi började. Det blir mer äkta på så vis.
     
    Just överdomaren i detta fall var med i strulet i februaritävlingarna när jag missade tiden för veterinärbesiktningen och allt det innebar att få tag i veterinären osv. Sen var det stressigt värre och vi vägrade väl ut oss i varje start, såklart.
     
    Men det är inte bara överdomaren, utan alla möjliga som var på plats. Först då märker jag hur det är att "passa in". Vilket egentligen inte är något som påverkar mig, jag är tillräckligt stark och kör ofta mitt eget race. Jag märker inte huruvida jag passar in eller inte, och ärligt talat kan jag inte bry mig mindre. Men det blir så mycket roligare och hela tävlingen blir så mycket MER än bara tävling när det är så go stämning runt omkring.
     

    Resultat Novembertävlingarna VRF med Aleccis, dag 3 - 2/11

    Gissa hur trött jag var när jag klev upp? Nattjobb hela helgen och tredagars tävling, haha, fyfan. Dessutom utan någon frukost eller annat ätbart, så åkte jag och gjorde i ordning min springare för helgens sista klass. Var ute lite i sista minuten ändå, men jag orkade verkligen inte stressa och jag tvärvägrade gå upp en sekund tidigare än jag gjorde. Ändå kändes hon bra. Jag valde att hoppa fram väldigt försiktigt; två språng på lilla och en gång på räcket och en gång på oxern.
     
    110 cm
    Genom helgen har känslan verkligen varit bra och det fortsatte även denna dag. Jag har dock känt mig väldigt obalanserad och "sladdrig" hela helgen och nu fick jag även sota för det då jag tappade balansen nästan helt och hållet och hade lätt kunnat kana av efter sjätte hindret. Pga det lyckades jag inte rida ordentligt till sjuan, så där blev det ett tråkigt stopp - som hade varit så lätt att rädda om jag bara lagt på lite innerskänkel och tagit mer tid på mig för att hitta tillbaka till ridningen. Det är svårare att få bra språng över räcken, och det kändes som det var en hel del räcken (i alla fall i omhoppningen - dit vi ju inte ens kom) så det kändes ändå riktigt bra att vi inte var i någon bom. 4 fel.
     
    Filmen är sådär, min kamerahållare och kamera kom inte riktigt överens. :P Det var just över sexan, den grönvita oxern, som inte finns med på film, som jag tappade balansen och var halvvägs av. Ändå en lugn och trevlig runda i övrigt. Vi har faktiskt varit riktigt stabila i helgen. :)
     
     
     
    Efter denna runda så åkte jag hem och efter att allt var i sin ordning igen så åkte jag hem och sov i nästan fyra timmar till. Det kan ha varit fyra av de bästa timmarna i mitt liv, so far. Haha, det har varit en tuff helg men har ändå fungerat över förväntan måste jag säga!

    Resultat Novembertävlingarna VRF med Aleccis, dag 2 - 1/11

    Framhoppningen var bättre än igår! Hittade lägen och det kändes bra. Hon var med hela tiden och hon vill verkligen vara till lags och göra rätt. Vi har ett annat samarbete nu än vi hade för ett år sedan, det är ju något som ingen kan säga något om i alla fall. :)
     
    110 cm A:0/A:0
    Det flöt på hur bra som helst! Hinder efter hinder och det kändes lätt, vi hade så himla roligt och sen var det dags för omhoppning! Det fanns nästan inga alternativa vägar så det var ju att höja tempot som gällde - det gjorde jag. Alltså förstå hur jävla fin hon var när hon, trots ökat tempo, ändå gick att påverka. Det är något nytt för mig, så därför är det stort, haha. Men så var det ju den där piloten som har till uppgift att lotsa runt ekipaget över rätt hinder i rätt ordning. Det blev inte så, utan jag hoppade fel hinder, och vips var vi uteslutna. Haha, men jag var i alla fall det gladaste uteslutna ekipaget för gud vad hon var fiiin! :') Vi rev även det vi inte skulle hoppa, men det kvittar ju om det ändå var fel hinder - fortfarande 0+ute i resultatlistan. Nöjd med ALLT, förutom den lilla detaljen att jag glömde/blandade ihop banan.
     
     
    På framhoppningen till nästa klass sen så råkade Aleccis tappa mig. Fast, det gick inte riktigt till så. Jag åkte i alla fall av och det berodde på kass ridning och ännu sämre anridning till hindret. Upp igen, tog ett par språng och sen gick jag banan. Hej hjärnspöken! :( Från att ha känt stort självförtroende och trygghet till att helt plötsligt sitta i samma sits igen som vi var (gör) så fort det blir några stopp eller liknande. Försökte se framför mig hur vi enkelt flög över alla hinder... Lättare sagt än gjort, måste jag erkänna. Tog några få språng igen och kände "jag har bara ETT försök på mig, gör nu så gott det går!" och kände även att jag "MÅSTE hålla ihop, och ge en helvete massa stöd" nu när vi fått den smällen.
     
    115 cm
    In på banan gick jag med en tanke av beslutsamhet och en helvetes jävlar massa stöd! Hinder efter hinder tog vi oss igenom och det var just detta stöd som var det enda jag tänkte. Ge henne stöd, och ben. Skulle emellan på ett ställe men där var det visst lite trångt så Aleccis håller på att säga att hon tyckte det var FÖR trångt, men icke! Mot kombinationen sedan höll vi på att komma stort så var tvungen att gasa lite för att inte hamna i ett mellanläge och inbjuda till tveksamheter, så det blev trångt där inne och vi rev ut. Vi rev även det tredje hindret tidigare i banan. Jag tappade all fokus och planering efter åttan så till sista hindret blev det inte så vackert. Men ändå! Vi tog oss igenom och sparkade bort de där jävla hjärnspökena med huvudet före! Och än sen om två bommar fick smaka ridhusunderlag av bara farten. Just där och då, och idag, så är det oviktigt. 8 fel.
     
     

    Resultat Novembertävlingarna VRF med Aleccis - dag 1, 31/10

    Aleccis var inte helt tillfreds på framridningen... Hon slängde med huvudet, tog mina hjälper med viss dröjsmål och jag tyckte inte hon var riktigt påverkbar - hon var inte som hon brukar! Först tänkte jag att jag rider igenom det, för jag misstänkte att det var nosgrimman som påverkade henne. Jag rider ju aldrig med den till vardags, eller när vi hopptränar. Men jag har velat ha den som säkerhet på tävling. Den har tidigare behövts på tävling just för att hon blivit så ivrig osv.
     
    Red in på framhoppningen. Fortfarande samma sak. Hon slängde med huvudet. Jag kände till och med att det var på den nivån att hon skulle kasta med huvudet, mest vid svängar, att risken finns att hon inte ser hindren och vi alla vet ju hur det går då... Så jag satt av i ett hörn och plockade av nosgrimman. Det var som att vända på en hand och tillbaka hade jag min häst igen! Den satt inte hårt på något vis, men det är klart den låser/stänger in henne, när hon inte är van.
     
    Nytt problem visade sig dessvärre genast. Så fort jag började hoppa så märkte jag att gång på gång, på gång, så hittade jag INGET läge! Det blev stort, det blev nära - det fungerade INTE ALLS! Så frustrerande. Men Aleccis påverkades inte utan tog det som erbjöds. (<3) Först när jag vände upp från långsidan och kort sväng en gång var så satt det som en smäck och då fick det va bra. Med plan att smyga intill hindren litegrann. Inte närmare vad gäller avsprånget, utan korta av vägarna lite.
     
    110 cm A:0/A:0
    Hon var sååå med och jättefin där inne på banan! Visade sitt rätta jag och vi var verkligen kompisar. Vi tog oss runt banan och det kändes lätt. Vi hade KUL! Avstånd satt, antal galoppsprång satt och det flöt på väl. Drog in på vägarna för att lura oss lite och det fungerade, red dock lite väl fult; snett och nära, mot femman men det tog hon oss över ändå. Dessvärre så rev vi sista i grunden! Så typiskt! Jag tror jag missbedömer och tror hon ska välja att gå av lite, lite tidigare än hon gör så blir väl kvar sen när hon istället hoppar ytterst något senare. Men jag är helnöjd med henne! Och till stor del även nöjd med min insats. 4 fel.
     
     

    RSS 2.0