• START
  • OM MIG
  • ALECCIS
  • PÄRLA
  • LILLIS
  • Provridningen med Aleccis...

    Jag har faktiskt tänkt att dela med mig av lite av provridningen (mer än tidigare) framöver någon gång när jag hinner sita med det. Men ärligt talat... Jag skäms! Så himla kass jag var alltså, blää! Men tänkte själv kolla mest för att (förutom att plåga mig) men se skillnad. Det är skillnad, men nu när det känns ännu bättre än det någonsingjort tidigare så ville jag kolla igen. Haha, usch, det kommer vara det vidrigaste på länge..!
     
    Igår när jag red med Annika så tänkte jag faktiskt på det. Aleccis är finare än någonsin att rida på marken också just nu. Och fler och fler avslappnade steg bjuder på hon, så åååh, det är så spännande! Måtte jag kunna göra denna nya ridningen permanent nu så jag inte faller tillbaka i hemska ovanor.
     
    Skäms, som sagt.

    Ratthållare

    Hualigen, hemma 17.00, stallet 18.00. Bara det allra, allra, allra, allra viktigaste; spola sår, tvätta tröja, tempa - allt är i sin ordning, men det tar tid. En klapp på Aleccis och Pärla (Ida red Pärla idag :)) och sen stressa in till stan igen. Varför går mina timmar så mycket fortare än alla andras för?!
     
    Jag känner inte att jag hinner med. Det ska bli såååå skönt när ynglingen är återställd så man kan lägga hästfokuset annorlunda. I mitten på veckan hoppas vi (vet.s ord) blir sista återbesöket, och ja, det läker både fint och fort, har hållit sig fint hela tiden och han har varit väldigt stabil i temp också. Kan det möjligtvis vara så att man klarar sig så lindrigt undan det bara går, trots allt? Hoppas på det. Han är ju så ung med, så läkköttet borde vara riktigt bra.
     
    Nu väntar jag på att få äta.
     
    Alltså shit, jag är så himla trött! Men det beror till stor del på att det är slut i bränsletanken så att säga. Hoppas få sova gott sen så jag är pigg imorgon igen. Då är det samma visa igen, fast extrahästar på kvällen och så ynglingen (typ tidigare 21-tiden) och så hoppas jag hinna/orka rida Aleccis också, typ efter det. Dvs absolut allra tidigast 23... Till och med jag förstår ju att det inte är rimligt efter att jag har varit vaken sedan 02. Men drömma kan man. Fullt ööööös!
     
    Men jag klagar inte på jobbet - för det är det bästa jag haft och jag trivs skitbra!
     
    (Och från och med nu ska jag inte ha uppsatt hår längre, hahaha)

    På toppen

    Snabbis såhär på kvällskvisten;

    Dagen har gått i ett vilket är standard nu för tiden. Fick tummen ur och började med att tvätta. Föredrar ju att inte lukta spya på jobbet, men det här man ju ändå, haha. Sur mjölk<3 Det är för övrigt omöjligt att tvätta bort stanken. 60 grader, massa tvätt- och sköljmedel men ändå luktar det. Trevligt, trevligt.

    Dagen fortsatte till L som nu efter mycket tid visar att det börjar bli dags på riktigt! Därefter S och även där börjar det hända grejer! Utan "fegsnöre" (hähä) och första lösa uppsatta galoppen! Glad häst, ägare och ryttare. :)

    Sedan mina tre; omplåstring av (nja, men tvättning av såret på) ynglingen och sedan red jag och Annika en sväng. Lyckad tur i perfekt ridläger. Vi red på en skogsväg jag sällan rider numera pga vägäckelbygget på flugebyrakan (man kommer ut så vi red på bygget), och på den relativt nylagad skogsvägen är det ganska djupa vattenfyllda diken här och där. Ett av dem hoppade jag och Aleccis. Hon vara flöööög! Utan att tveka, och hoppade högt över. SÅ HIMLA ROLIGT! :D Synd vi inte tänkte på att filma.

    Efter mat och planering inför morgondagen samt dusch på det, så säger jag nu god natt. Dags att andas ut lite. :)

    "I didn't come here to lose"

    Fy fan vad bra det känns! Jag vill bara ta med min häst och åka på tävlingar just nu. Men så ser det lite småtråkigt ut på tävlingsfronten härikring. Och de få tävlingar som jag faktiskt hade kunnat åka på, är givetvis på mina jobbhelger, men det är sådant man får ta. Det kommer fler tävlingar. I sensommar/höst sedan så är det fullt hålligång igen, och då ska vi vara på topp. Förra året var vår topp på hösten och därför har jag inte tagit motgångarna jättepersonligt nu, även om det varit riktigt tufft emellanåt. Jag har högre förväntningar på hösten, så enkelt är det bara. Och jag ska jobba hårt för att ligga på en betydligt stadigare nivå än vi gjort hittills i år när hösten är på antågande.
     
    När jag kollade på gårdagens filmer igen, tidigare idag la jag även märke till en annan viktig grej för mig. Vi snackar årets mål; "att rida synligt bättre än förra året". JAG ÄR DÄR. Jag ser så otroligt stor skillnad, och jag känner enorm skillnad i sadeln. Jag är på god väg att, vet inte hur jag ska förklara, men liksom "öppna upp" bäckenet, komma intill sadeln och hästen på ett helt annat vis och det ger en mycket bättre känsla, stadigare häst och eftersom jag även börjar lära mig vilka muskelgrupper som ska användas så känner jag mig mycket starkare än tidigare. Det är häftigt.
     
    Men perfekt är det inte. Jag gillar inte att jag inte kan vara mer följsam. Jag spänner mig lätt när Aleccis studsar lite och det var pga det jag tappade stigbygeln igår. Jag vet bara inte hur jag ska göra/tänka/leta efter för att kunna flyta med bättre i rörelserna.
     
    Sen bara måste jag visa denna fantastiska kommentar. Så himla glad jag blir!!! Fantastiska människa som tar sig tid och inte bara en gång ser en film och skriver en kommentar, utan har varit med tillräckligt länge för att se hur vi slitigt och arbetat, sökt svar och mängdtränat. Vi är inte riktigt där än; tillbaka på banan helt och fullt, men känslomässigt är vi på väldigt god väg.
     
     
    Jag tänkte även ta och ge min syn på hur jag upplever henne inomhus vs utomhus. Jag tycker hon känns lättare utomhus och det beror på att allt kommer så snabbt inomhus (och att linjer och andra svårigheter ofta är kortare inomhus av logisk anledning) och att det då känns som att jag inte alltid hinner med. Ute har man mer tid och fler/längre bromssträckor. I och för sig är hon ju även en tittig häst, som tittar mycket om omgivningen, så det är väl i så fall det som kan vara lite lättare inomhus. Men när man väl är i gång och har startat brukar hon inte reagera på vad som händer utanför staketet. Men ja, jag föredrar utomhus om jag får välja.

    P&J i Bråtåkra/SBHS med Aleccis (och Pärla)

    Både Aleccis och Pärla fick som sagt följa med på P&J idag. Felicia och Ida tog hand om Pärlas starter och båda gjorde det riktigt, riktigt bra! Hon vill ju gärna gnägga efter Aleccis och drar sig mot henne men det gick bättre än det gjort ibland tidigare när jag haft med mig två hästar.
     
    Eftersom jag dirigerade Pärla med pilot så var det halvdålig fokus på det vi skulle göra, men vi värmde upp på rätt mycket volter och hon var för det mesta väldigt lugn. På framhoppningen så hade vi lite delade meningar om vilket håll vi skulle efteråt så det blev lite vingligt emellanåt. Sen när hindren blev lite högre så fick jag inte ut henne mot hindren men med tanke på det så var det ändå vettiga språng.
     
    Tanken var från början att starta 100+110, men jag anmälde oss till två 100 för om det inte skulle kännas okej i första starten skulle det inte finnas någon anledning att höja.
     
    100 cm
    Den här rundan kändes bra. Det flöt på och jag skötte min del och då skötte Aleccis sin del. Till sista hindret var jag hemskt oföljsam (nytt ord?) så när hon studsade till så tappade jag ena stigbygeln. Jag vågade inte klämma åt, utan det blev ett befogat stopp, fast i form av en volt med halt för att få fatt i stigbygeln igen och sen sista hindret utan problem. Det kändes riktigt bra, och den där stigbygelgrejen är inget jag lägger den minsta vikt vid alls, för sådant händer. Det blir ett senare projekt att lösa sådana situationer. Fyra fel.
     
    110 cm
    Det är så svårt att vara lugn under banans gång, tycker jag. Men jag försökte, och jag tänkte på att ha underhållande skänklar och lagom stöd i tyglarna. Det gick så himla bra! Lite nära till trean så var säker på att vi skulle plocka frambommen, men hon är kvick och rädd om sig så bommarna låg kvar. Fyran och femman gick bra. Sexan och sjuan var våra största svårigheter. Sexan gick bra, men efteråt var jag tvungen att plocka ner oss båda två på jorden en kort stund innan vi fortsatte, sjuan gick bra och sen runt och över åttan. En relativt lätt runda ändå, faktiskt. Det kändes riktigt bra. Felfritt! Vingligt emellanåt, men bra eftersom det bara var att rida vidare och försöka rida igenom det. Vingel har tidigare betytt "ohoppbart", men inte idag. Inte nu. Nu är vi snart tillbaka på banna igen!
     

    Taggade!

    "Jessica, kolla här... *sträcker fram handen*"
     
    Felicia och jag red tillsammans idag. Felicia som är åtta år, och Pärla som väger 500 kg. Pärla var glad, pigg och framåt. Som ett brev på posten kommer då även hennes styrka. Så, ja, det blir till att packa med pelhambettet imorgon på P&Jn för annars har tjejerna rätt mycket att göra. Om jag känner min tant rätt så kommer hon nog ha lite bråttom imorgon, för senast hon var iväg på äventyr var i november.
     
    Annars var ridturen helbra! Aleccis var tittig, aspigg och ja, som vanligt. Men ändå kunde hon koppla av här och där, några steg i taget <3 Felicia var nöjd med Pärla; hon ville galoppera mycket och fick göra det en hel del.
     
    Det känns bra inför imorgon. Tjugofyra starter totalt (än så länge), och mina hästar går totalt sex av dem. Det kommer verkligen vara fullt upp, men å andra sidan blir det ju klart rätt tidigt också så det känns bra. Skönt ändå när det flyter på.
     
     

    Det bästa som finns är att hoppa!

    Trots uteslutningar efter uteslutningar så känner jag en känsla av att jag minsann är något på spåren! Vid varje hoppass nu känner jag hur jag blir klokare och klokare. Det är liksom alltid något nytt jag "kommer på". Det gällde även idag. Jag tog med mig min häst som typ älskar att åka transport (haha, hon är helt sjukt förtjust i den där lådan alltså) och så hoppade vi bågar. Bågar är en svårighet för oss. Dels kommer det "hinder efter varandra" vilket gör att hästen han mer bråttom än vanligt och dels är jag inte helt övertygad att hon kommer lyssna och därför blir det ett visst stressmoment även för mig.
     
    Tog det lugnt och försiktigt i början. Noga med lugnet och korta, men viktiga, skrittpauser. Hon var så fin! Pigg, men jag fick "sista ordet". Byggde på mer och mer, och lyckades ta oss "runt" alla fyra hinder, alla på bågar efter varandra, utan större problem på omkring 90-1m. Kändes RIKTIGT bra. Höjde sedan två av hindren på en båge för att träna på att fortsätta vara lugn och psykiskt balanserad även om det blir något högre. Bröt ut första gången på båda, men det var allt. Anledningen? Passiv ryttare som väntar istället för att ta kommandot. Tog om och bara körde. Det kändes så lätt! För jag kom på en sådan viktig detalj jag inte har gjort på länge.
     
    Men först och främst så känner jag att jag i anridningarna sitter och "funderar". Det är inte okej. Det ska vara fokus, fullt jäkla fokus. Men samtidigt vill/måste jag vara "öppen för förslag" på så vis att jag måste leta efter sambandet och den känsla som finns när utbrytningen är på väg. Så slopa funderingarna, ta kommandot men känn efter. Rätt vs fel, svart eller vitt. Så enkelt ska det vara.
     
    Dagens klokhet. Jo, jag märkte att detta med att hålla om skänklarna, alltså helt enkelt låta benen ligga an mot hästens sidor och förvisso hålla om, men inte driva - är för passivt. Det krävs mer än så. Genom att byta ut den passiva omhållande skänkeln till en underhållande skänkel så fick jag ett helt annat gensvar! Då var det bara att sitta upp, ha mjukt stöd i tyglarna och så denna underhållande skänkel som ber om rörelse framåt. WOW. Så enkelt det kändes! Hon gick som tåget! Jag kunde hålla in henne ordentligt och nästan få in hur många galoppsprång som helst före hindren. Det gick att backa av och nästan till och med bromsa mot hindret. Helt sjukt vilken skillnad! Vi rev frambommen på oxern två gånger för att det blev lite fööör bra, haha. Jag är ju inte direkt van vid att kunna reglera henne så pass.
     
    Helt underbart var det att hoppa idag. Hon var BÄST, jag är nöjd med min insats där jag red bra och höll mig lugn. Nu blir det testing, testing på P&Jn i helgen.
     
    Jag har letat och letat efter en fungerande ridning hur länge som helst nu, och det känns verkligen lovande måste jag säga. Det svåra är fortfarande att göra rätt när det är tävlingsstämning och all stress och "får vi plats"/"klarar vi det här" osv dyker upp... Men med mer träning så och en fungerande ridning som kan bli permanent - vi fixar detta!
     
    Sen är hon ju helt fantastisk även på marken. Jag band upp henne bredvid transporten och när jag la in tränset i bilen för jag hur hon går på lämmen (bommen var stängd in, annars hade hon garanterat gått in och ställt sig). När jag tog av sadeln och gick iväg med den ställde hon sig nedanför lämmen och skrapade på den, haha.
     

    Visst är det kul att läsa mina skitlånga inlägg om mina oerhört intressanta funderingar och aha-upplevelser? Höhö, känner att det nog bara roar mig, men skit samma. Är nyttigt att skriva upp det för då finns det alltid sparat så kan man gå tillbaka och komma ihåg. Det är så sjukt egentligen. Vart finns jag på den där nybörjare-elit-skalan? När jag kommer på den lilla men ooh, så viktiga detaljen att driva hästen så känns det som om nybörjarstrecket är min rätta plats. #självlärd #glömmerbortgrunderna

    Tydlig, tydlig, tydlig

    Efter fyra dagars fritt så fullkomligt skrek Brunis efter en ridtur. Så vi reden sväng och jävlar vad vingligt det gick! Och vad mycket häst hon är! Kände det väldigt tydligt nu efter att ha ridit lite andra hästar. Till och med fyraåringen som har gått "lös" utan fegsnöre (haha, skoja) en handfull gånger känns nästan stadigare. Men hon var glad! Tog en del trav och galopp innan jag kom in i rätt ridning men sen gick det faktiskt rätt bra för att inte ha ridit på en halv vecka. Red i skogen, byn och några varv på volt på LP för att få henne att slappna av lite. Var noga med att rida tydligt från början. Nu börjar det komma, sakta och väldigt lite i taget, men ändå, några få steg avslappning här och där även ute på grusvägarna. Äntligen! Som sagt, bara några steg i taget, men det är sådan sjuk förbättring. Finhäst.<3
     
    Ynglingen fick prova sin tröja och det var med stor förtjusning han inspekterade hagen. Tanterna var inte riktigt lika förtjusta. Men det ska nog fungera efter en invänjningsperiod. Den blev inte riktigt tät undertill vid rörelse så även i natt bor han inne.
     
    Både S och L har gått idag, vilket alltid känns bra. Ju mer man hinner med på en dag desto bättre.
     

    Syster har tagit på sig ansvaret för Pärlas motion. Så skönt för mig att kunna avlasta lite. Nu går jag ju in i riktiga jobbperioden, även om första veckan nu är lite "mildare".

    Det där med att prova nya saker

    Häromdagen köpte jag... JORDGUBBAR! Kors i taket! Jag är egentligen inte jätteförtjust i jordgubbar, så det har aldrig tidigare hänt att jag köpt jordgubbar och definitivt inte för eget bruk. Men nu så hände det, för jag var sugen på detta;
     
     
    Mitt första sommarjobb var förresten att sälja jordgubbar. Fick man ihop en tretusing på hela sommaren så var man liksom nöjd, den nivån låg det på. Det var under mitt 14- och 15:de levnadsår har jag för mig, 50 kr/timmen. Långa pass, inga raster - inga toabesök t ex (men det är ju fysiskt omöjligt, så det gick man lösa på något vis om det var jättejättejättekris). Det var bra för jordgubbsodlaren aka chefen med mig som försäljare, haha, i och med att jag inte är förtjust i dem så stod jag inte och åt - vilket en del andra kunde göra om de föll ur någon här och där när man radade upp kartongerna. (Obs, inside information.)
     
    Men det var inte poängen. Sedan jag fick smaka Valios vanljkvarg har jag blivit förälskad. Fy fan vad gott! Dessvärre är jag inte ensam om att tycka det, utan tydligen för halva Vetlandas befolkning detsamma vilket innebär att den hyllan har stått tom varje gång jag är i affären. Så jag fick leta bland andra märken och fann då denna vaniljkesella. Men det var långt ifrån samma sak, så det blev inte så som jag hade tänkt mig.
     
    Nästa gång blir det favvo-kvargen istället, garanterat! Jag är väldigt försiktig med att prova nya produkter. Risken finns ju alltid att de inte uppfyller förväntningarna och då står man ju där... Lite jobbigt. Så jag kör allt som oftast bara på samma kort; samma snabbmatsställe, samma beställning. Vi har tre olika att välja på, så beroende på var man ska äta så är det undermedvetet förutbestämt vad som kommer ligga på bordet framför mig en stund senare. Inga överraskningar här inte!

    Russbäbis

    Det är inte helt lätt att fotografera en väldigt kvick och nyfiken bäbishäst. Men jag gjorde ett försök för två veckor sedan och av 151 bilder dög dessa fem - plus första som visar hur "enkelt" uppdraget var. Söt som socker är han i alla fall!
     
     
     
     
     


     
    Min syster hamnade lite i bakgrunden på hälften av bildera. Han liksom drogs mot antingen mig eller henne så det var bara att finna sig i det, haha.

    Visste ni att..?

    ... Jag valde att inte konfirmera mig. Det är något jag absolut inte ångrar och jag måste säga att de som konfirmerar sig endast pga pengar/presenter borde tänka om i sitt val. Hellre ärligt avstå, än att göra det av fel anledning. Eller givetvis ärligt konfirmera sig, och då brukar presenter ingå. Dessa presenter är inget jag känner att jag saknar i mitt liv. Ville bara tillägga det. 
     
    Ett val jag tyvärr inte kunde göra själv var huruvida jag skulle bli döpt eller inte. Jag är döpt, men om jag hade fått välja skulle jag tveklöst välja att inte bli döpt. Jag har inget emot religiösa/troende, absolut inte, men jag väljer personligen att ta avstånd från kyrkan så gott det går utan att vara extrem.
     
     

    Vad gör alla som inte har hästar?

    Det är en fråga jag tänker på regelbundet. Som nu när det varit midsommar, till exempel. Men jag behöver inte fundera särskilt länge; det är bara att klicka sig in på fb eller instagram och så "förstörs" hela mitt häst-och-volvo-flöde av... folk. Blonda, bruna, långa, korta, finklädda, glada och ganska ointressanta måste jag ändå erkänna. Är det verkligen vad andra sysslar med? Umgås med... människor? Tröttnar de aldrig? Vad gör man mer än att bara vara i varandras närhet?
     
    Jag är inte så mycket för det där med att dra ihop massa folk och bara... vara. Typ dricka sprit, sitta i en ring och babbla om för det mesta oerhört ointressant skit, och sen är det dags för de obligatoriska bilderna. Jag har underbara vänner - men att sitta och dricka och prata skit i en ring dag ut och dag in; tack, men nej tack. Däremot kan man göra exakt samma sak (syftar på skitsnacket) på en promenad, eller en ridtur, eller en roadtrip - vad som helst, men inte på en stol i en trädgård.
     
    Problemet är definitvit inte den sociala biten, men jag har så svårt att koncentrera mig och jag har även jättejättesvårt att låtsas vara intresserad i ett samtal där intresset är lika med noll. Blandar man däremot hjärnhalvornas best-of; en tankegrej i form av snack och en fysisk grej i form av rörelse av något slag; nemas problemas!
     
    Jag förstår inte vad det är för del inom mig som jag inte har, där man borde tycka om att träffa folk, prata om allt och inget, och "bara vara". Men som sagt, jag har inte den egenskapen. Dra ihop kalas när man fyller; SKITJOBBIGT. Det innebär ju planering, städa/göra sig ordning, bjuda på kakor som ändå ingen vågar börja ta av så man nästan blir förbannad för de drar ut på det, sen kan man inte skicka hem dem när man tröttnat utan någon måste börja "tänka på refrängen" och sen måste man ta hand om skiten efteråt; diska bland annat. NEJ TACK. Undra vad släkten skulle säga om kalaset var en promenad på en timme eller något, och sen done? Haha, då skulle de tro man fått en smäll i huvudet, alternativt en baktanke av högsta graden av bantning.
     
    Vad jag låter otrevlig! (I och för sig är jag ju det också, höhöh.)
     
     

    Jag är ofta i vägen

    Detta med att rida fram, och hoppa fram... Jag känner mig bara i vägen var jag än är, vad jag gör, hur jag gör det och ja, allt. Jag försöker alltid ha stenkoll på mina medtävlande för att i god tid se att vi är på väg åt olika håll/bredvid varandra osv. I början när jag skulle hoppa fram höll jag mig alltid framför hindren tills så många ekipage som möjligt var på samma sida ridhuset/ridbanan för att jag vet att jag har problem med bromsen efteråt och Aleccis kan sticka. Planering. Ligga lågt. Vänta. Jag försöker verkligen inte vara i vägen.
     
    Rätt som det är så händer något oförutsett. Det behöver inte vara stort och det behöver inte ens vara baserat på någon miss från min sida - men jag säger ALLTID förlåt. Även om det som sagt är uppenbart att det just den gången kanske inte var mitt fel egentligen. Men det är oviktigt. Det viktiga tycker jag är att visa att det inte var meningen och att jag inte är där för att förstöra för någon annan - aldrig.
     
    Nästa alltid är dessa ryttare trevliga tillbaka och säger något passande beroende på situationen. Men ibland, sällan, men det inträffar, så råkar det vara "fel" ryttare man nästan är i vägen för. Det finns inget i tävlingssamanhang jag tycker är mer otrevligt än att fnysa åt någon som ber om ursäkt. Det är fult, riktigt fult.
     
    Inte för att göra detta till något personligt egentligen, men jag har haft lite oflyt på två tävlingar efter varandra med just en sådan här otrevlig ryttare. Otrevlig är en definitionsfråga, givetvis, som kan vara baserat på nervositet, stress, höga krav, stor press utifrån eller något annat. Men fortfarande otrevlig. Varför är det egentligen så? Att den enda ryttaren på hela tävlingsplatsen ska vara på samma plats, vid samma tid som jag och min obroms-och-styrbara-sprattlande häst som alltid ska ha så himla bråttom och som inte alltid tillåter piloten att sköta sitt jobb? Oflyt. Det är inget jag lägger någon vikt vid. Jag försöker - precis som vanligt - bara hålla mig undan från alla andra och skulle vi råka vara på väg till samma fläck på framhoppningen så tar jag på mig det.
     
    Vi snackar inte direkt något närgånget, men oftast känns det "närmare" än det var och då tycker jag det känns bättre att avdramatisera det direkt istället för att ignorera. Inte lägga mig i uppvärmningen för mycket, men det lilla gör att det går fortare att komma tillbaka till det man höll på med, i alla fall är det så för mig.
     

    Note to self; do not forget

    Jag bläddrade igenom en mapp där jag lägger det mesta. Där fann jag även Aleccis försäljningsannons. En mening i denna har jag nog förträngt, tror jag. I alla fall den första biten.
     
     
    Just det ja, det var ju så det var.
     
    #paintskills

    Kuddate, tack

    När man verkligen, verkligen inte bör vara vaken länge så vill man inget hellre än vara just det. Vaken alldeles för länge. Kroppen är pigg, man hittar hundra saker att göra, och det lockar inte alls att gå och lägga sig. Varför kan det inte vara en sådan kväll idag? Det är det inte. Idag vill jag inget hellre än att sova... Problemet är bara det att jag bör verkligen vara vaken så länge jag kan för imorgon drar min heltidskörning igång och först ut är nattpass. Såattäääääh, ingen bra idé att sova för tidigt, med andra ord.
     
    Jag har dessutom ordnat "fodrare" inför imorgon så jag ska verkligen vara vaken för att kunna sova länge och göra ett bra jobb. Det är ju annars struligt med att ha massa ansvar som man verkligen inte vill lägga på någon annans axlar. Men ibland finns det inga andra alternativ, då det faktiskt finns något som heter "vardag" eller till och med "verklighet" och den måste också fungera. Just nu är det löst i alla fall, så jag flyter omkring på rätt sida av samvetet.
     
    Min dag då? Söndag. Till och med jag tog söndag idag! Tanterna i hagen fick agera hagprydnader och jag ägnade inte ens en tanke på att må dåligt för det. Passade på att bara göra det jag hade lust med, plus det jag inte kommer undan då, såklart. T ex stallsysslorna och idag fick jag sköta hela behandlingen själv. Ja, alltså; med en väldigt, väldigt otålig, översocial ungponny som vill göra precis ALLT förutom att stå still. Tja, varför inte? Det gick ändå skapligt, eller till och med bra faktiskt, och särskilt med tanke på omständigheterna. Jag svängde även förbi och kollade på midsommartävlingarna. Så himla roligt när segerponnyerna inte ens var maxade! Jag älskar verkligen att se "små" ponnyer/hästar leverera bland många "storisar" (och vissa "överväxta"/nedmätta). Så det var kul. Även grymt att se hur starkt psyke många ryttare har; tävling på gräs, när det haglar - inga problem! Tufft. :)
     
    Innan dess var jag hos L och M. Så lite nytta har jag minsann gjort ändå. Skönt det.
     
    Tjock yngling som inte behärskar formeln; BEN + BEN + BEN + BEN + HUVUD på en varsin punkt i mer än en halv sekund åt gången. Ocharmigt? Något, ja. Haha, men det säger ju också en hel del om var vi börjar. Och det är alltid skitkul att ha material från "före" så man kan jämföra med tiden sedan.

    Utrustningsbrist

    Jag har satt mig i en lite dum situation... Ni som har hängt med några år känner till min förra ponny, Mellonie. När jag sålde henne 2012 var jag säker på att jag inte skulle äga någon ponny igen så allt som hette "Pony/Ponny, S eller 125 cm" eller liknande, skickade jag med. ALLT. Det var massa täcken, flera träns, några uppsättningar benskydd och ja, allt... Så nu står jag här med bara utrustning i strl full, L eller 1357145 cm. Bra jobbat!
     
    Så på inköpslistan står nu en hel del. I vanliga fall så är det inget problem (nåja, men det är ju kul att köpa hästgrejer!) men när man har veterinärräkningar på vad alla hästar är värda tillsammans (typ) så är det inget roligt att behöva skriva en inköpslista och plussa på utgifterna. Men det är så det ser ut när man lever i hästvärlden. Och tvärtom; hur skulle det sett ut om jag skulle spara på precis allt (vilket jag i vanliga fall ändå gör)? Det är ohållbart det också. Aldrig blir det bra.
     
    Men det som ska införskaffas först och främst är ett träns om inte de få delar jag har kvar kan passa, med viss modifiering. Ett bett i rätt storlek har jag definitivt inte så det ska inhandlas. Även täcken. Han ska givetvis inte klippas i vinter, men något fleecetäcke att ha om han behöver hjälp på traven att torka till mellan skurarna och något regntäcke om det ska regna flera dygn utan uppehåll. Det luktar Ullared (i höst)!
     
    Mellonie<3 Saknar henne allt. Finns ingen, absolut ingen häst jag kan ha den relationen med igen.
     
     
     
     

    Midsommartävlingarna med Aleccis 20/6

    Som sagt så gick det inte alls. Jag vill inte formulera det som att det är hästens fel, för det är det inte och det tycker jag inte. Men jag har svårt att formulera mig så det inte går att missuppfatta så. Hon var tittig. Vråltittig, stod emot och var inte framme ett skit. Hon som är tittig på omgivningar men inte hinder i vanliga fall. Allt var skitotäckt...
     
    Men först och främst red vi givetvis fram. Därefter hoppade fram. Och hon var såå lugn! :') Verkligen jättefin på framhoppningen de första sprången. Men sen hittade jag inget läge till oxern två gånger på raken utan lät henne gå stort och därefter fick jag problem att få tillbaka henne. Tabbade mig två gånger där jag helt utan vidare släppte yttertygeln helt i anridningen och då får jag stå mitt kast. Inget jag skyller ifrån mig av öht, men störande då det händer på en halv sekund och jag vet exakt varför men då är det för sent. Annars var hon jättefin faktiskt. Hoppade fram rätt mycket (medvetet) för jag ville försöka hitta "flow:et".
     
    110 cm bed. A:0/A:0
    Inne på banan var hon alltså en väldigt tråkig version av sig själv. Hemskt spänd, stressad och tittig som sagt. Men vi körde på ändå. Försökte sätta mer tryck i henne och smackade i svängen mot första hindret för att hjälpa till lite. Men icke, förbi/bredvid första. Kom på nytt, hoppade men rev. Två, tre a och b gick väldigt bra. Nöjd med dem och hon backade av själv mot kombinationen. Även nöjd med hur jag red igenom henne i svängen till fyran och balanserade upp ordentligt. Det kändes BRA. Fyran utan problem, satt upp, höll om och tog lagom i henne för att få in fem språng till vattenmattan. Fem var på väg och det kändes fortfarande bra, tills hon valde vänster istället för att hoppa av. :( Uteslutna. Nytt försök och hon hoppade fint.
     
    Det kändes riktigt ledsamt att gå ut från banan. Det jag inte nämnt hittills är att jag har hittat ridningen. Jag har hittat ridningen med stort "R". Det jag har letat efter så länge. Jag kan börja plocka fram den och jag känner hur det blir skillnad från gång till gång - men det gäller såklart att jag då sköter min del in i minsta lilla koordinerade detalj. Det är svårt. Så inihelvetes jävla skitsvårt. Så jag är nöjd med min ridning. Den är så mycket bättre än tidigare. Men inte min insats för uppenbarligen har jag inte skött min del för då hade hon hoppat. Sen är jag missnöjd med OSS. Vi suger. Och så är jag för första gången på väldigt, väldigt länge (typ nästan någonsin) besviken på henne. När jag ger henne balans, självförtroende, stöd, fart, mental styrka och allt - varför, varför, varför kan hon bara inte ställa upp för mig då? Det bryter ner mig totalt.
     
    MEN, min magkänsla säger mig något jag inte känt på ett tag. Med denna ridning, om jag bara kan plocka fram den varje gång, styra den mentala biten och värma upp rättvist - då är det "bara" att fortsätta så kommer det släppa. Det känns verkligen så. Det känns konstigt på sätt och vis, men när jag sitter där, rider rätt och vi "sitter ihop" vilket vi aldrig gjort tidigare, så är det exakt precis känslan av "lite till, lite till, lite till" jag känner. Lite till och det kommer släppa.
     
    Wait for it, wait for it...
     
     
     
    Men varför få lön för mödan när man lika gärna kan kämpa "gratis".
    Tur kärleken till hästen står högre än alla placeringar i världen, trots allt. <3

    Ynglingen

    Welsh Partbred, valack född 2011, efter welsh mountainhingsten Stendyssens Diablo och undan halvblodsstoet Tootoolah som i sin tur är efter vackra Chess 880.
     
    Historien låter såhär; efter att jag gick på ridskola la jag mycket tid på en gård i närheten. Där var jag i omgångar under hela tiden den dåvarande ägaren bodde där. Ägaren ägde halvblodsstolet som kallas Tola och henne har jag haft hemma hos mig på gården och haft som min egen i två omgångar. Vi hopptränade till och med några gånger och startade clear rounder och även lokalt en gång på hemmaklubben. Det är ett fantastiskt vackert sto, men hon kunde lätta både fram och bak när man red om man säger så, men ju mer hon fick gå desto mindre var hon i luften och sprattlade. Helt fantastiskt häst på alla sätt och vis! Utbildad rätt högt i dressyr men på grund av komplikationer som inte hör hit har hon inte särskilt mycket resultat, tyvärr.
     
    Ägaren fick sedan hem Diablo, en otroligt vacker hingst med mycket gång. Han har tävlat LA i dressyr och LB i hoppning har jag läst mig till. Jag var till och med på plats och höll Tola medan Diablo betäckte henne på våren 2010.
     
    Men ägaren trodde aldrig att det tog sig och pga flytt så såldes hästarna. Tola hamnade hos en av mina barndoms (och allra närmsta) vänner vars mor är ägare till den russhingst jag red in inför premieringen förra vintern.
     
    Jag har visat intresse för denna häst redan från början och nu i juni köpte jag honom äntligen. Han är snäll, men så gått som ohanterad. Han är t ex inte ledbar (därav kedja och handskar). Det går att klappa på honom, det är där han ligger i "utbildning" - dvs på nollstrecket. Så vi har lite att pyssla med framöver.
     
    Min tanken är att rida in och utbilda honom, och alltså inte ha kvar honom i resten av hans liv men i några år hör han allt hemma hos mig.
     
     
     
     
     
     
     
     
     
     
     
     
    Den sista bilden här nedan har jag bara med av en enda anledning. Annars lär väl höjd-frågan komma. :) När Annika leder honom ser han skitliten ut, när jag är bredvid ser han betydligt högre ut. Faktiska mankhöjd? Ingen aning, han är omätt. Men vi har med hjälp av en tumstock och ett vattenpass (dock i boxen = på spån) kommit fram till att han troligtvis är någonstans runt (knappa?) 140 cm, dvs större C eller ev möjligtvis mindre D i nuläget. Nästa år blir det fyraårsmätning - spännande! (Han är inte särskilt mycket högre bak, utan han står i lutning på bilden/-erna så det känns inte som det blir så många centimetrar till, men man vet ju aldrig.)
     
     
    En halvbror till honom, också efter Diablo och undan halvblodssto såldes för riktigt stora pengar. Men så är han ju både läcker och välutbildad också (minst MSV C, vad jag luskat fram i alla fall, med vinster och placeringar). En D-ponnyhingst född 2006 vid namn Di Caprio. Ni kanske har läst om honom på dressyrmupparna en gång i tiden? (Inte jag, haha, fann det dock när jag googlade lite.)
     
     
    En helbror till honom (född 09) gjorde nyligen sin allra första dressyrstart. De red LB:1 med lovande resultat.
     
    diabloswing
     
    Om det inte framgått än så kan jag säga att han är alltså "dressyravlad" - men det hindrar ju inte att man kan prova det mesta ändå.
     
    Pappan, Stendyssens Diablo:

    Duktig idag

    Jahooo! Äntligen ska jag nog kanske kunna komma någorlunda i fas igen. Det var otroligt länge sedan. Började med stallsysslorna (har vant av ynglingen från tanterna så han kan vara själv - äntligen!); såå skönt att bara behöva mocka till en häst, istället för tre. Red därefter Pärla, och sen S. Därefter tog jag tag i lägenheten. Diskade en hel del, kokade sprutorna så de är redo för kvällens medicinering, och la in betalda räkningar från typ ett år sedan till nutid, i rätt fack i rätt pärm. Det behövdes verkligen! Nu går tvätten för fullt och därefter är det kvällsstalltid som gäller.
     
    Men, det jag egentligen ville ha sagt var att jag även har tömt datorn lite så jag har kunnat föra över de senaste bilderna som är tagna. Igår fick bl a Ynglingen se kvällssolen tillsammans med kameran så tanken är att presentera denna nya lilla häst här ikväll. :D
     
     

    Aleccis

    Startade en 110 på hemmaklubb idag. Det hade kunnat gå, men gjorde inte det. Jag har hittat en ridning jag känner kan hålla. Det känns så rätt! Frågan är om det är optimisten eller realisten(?) som talar när jag säger att det snart borde släppa. Inte helt nöjd med min insats, men nöjd med ridningen. Missnöjd med vår gemensamma insats. Mer kommer.



    23 år

     
    Bilden är dock brutalt missvisande. Jag hatar nämligen att fylla år. Värsta dagen på hela året, och det värsta av allt är att den är återkommande. Wo-jävla-ho! Positivt är dock att jag tagit mig ledigt från extrahästar, negativt är att jag måste förbereda inför morgondagens start i form av att brodda. Brodda är en av de allra tråkigaste sysslorna jag vet. Vilken trevlig ton det var här då... Ja, men lite så är det. Postivt, leta positivt. Tårta till frukost! Den sitter fint den.
     
    Varför jag hatar att fylla år? 1. Jag blir äldre. 2. En massa krav på att bjuda hem folk och som om inte det räcker så väntar därefter disk och sånt. Och så städ innan, och planering och... missad stalltid. Varför måste man fylla år för? Min storasyster föddes när min mor var tjugotre. Bara det säger ju en hel del. I'm old!
     
    #letsputonthehappyface

    Gnuggar hjärncellerna

    Pärla börjar tröttna på ynglingen nu. På riktigt. Har aldrig sett henne sådan någonsin under hela tiden jag haft Pärla. Min glada, snälla Pärlhäst. Jag blir så ledsen på henne... Men jag kan inte klandra henne heller, för det är tufft och vem hade inte blivit galen av att vara instängd med någon till största delen på hela dygnet i en vecka? Men jag är besviken på henne. Tur det är Aleccis som har ansvaret nattetid och kan avlasta Pärla. Aleccis sköter det snyggt. Tydlig, men inte fysisk. Samt att hon, precis som ynglingen själv, också är en slickande häst. Så hon agerar slickepinne när det passar och så kan de till och med klia varandra. Hon är tuff, men rättvis. Så det är absolut inget daltande från hennes sida heller.
     
    En lösning, som vi tror på mest, är på ingång just nu. Tygstycket är på ingång och vi letar i våra garderober - typ. Lite syhjälp och lite envishet så hoppas jag vi kan få ihop något som kan fungera. Men det är väl mer ett svajande hopp just nu. DE MÅSTE UT, så enkelt är det bara. Nödlösningen, som inte heller är av intresse egentligen, är att ha ynglingen själv där inne och tanterna ute. Men vem blir glad av det då? Och vem lagar stallet när det ligger som plockepinn? Jag tänker bara med fingrarna just nu, så är det med det.
     
    Hoppade skogshindren med Pärlis innan idag. Det är svår det där med höjden. Varje stubbe är ju några dm så det blir så stor skillnad om man ska flytta runt och få något vettigt. Antingen för lågt eller för högt. Hoppar gör hon, men det är svårt att få höjd i henne nu på ålderns höst, så lät det vara lågt istället. Men det blir inte alls samma sak. Blir ju knappt ett språng. Hon bjuder även bättre om det kommer upp lite. Tanken är ju att hon startar P&J nästa helg, så några språng är bra att få i den gamla kroppen.
     
    Aleccis efteråt. Hoppade lite med henne också inför fredag. Jag letar känsla just nu. Första steget är alltid att bli medveten och det är jag. Nästa steg känsla, och samband. Jag har så svårt för att hitta samband, men det ska jag fan lära mig! När det är på väg att bli en utbrytning; vad beror det på och vad ska jag göra för att rädda situationen. Två gånger hände det idag. Första gången mot en oxer, känslan var att hon likagärna kunde hoppa. Hon bara drar förbi, i samma sekund som jag mjuknar för att hon ska hoppa av. Andra gången, mot ett räcke, kände jag det tidigare. Tittig vid ena sidan, fick inte ut henne, dålig väg, dålig ridning osv. Då är det inte så svårt att känna, men även OM jag känner så måste jag lära mig att övertala henne - för i de lägena visar hon det flera språng innan så jag har tid på mig. Hm, inte så himla lätt det där. Avslutade med en bana över 110-hinder, nemas problemas - då ha jag ju kommit in i ridningen. Jag hade lite att stå i emellanåt. Hon stack som fan efter hindren ibland. Det är inte så himla bra... Blir spännande då på en stor gräsbana där tävlingen är, haha.
     
    Väldigt gammal bild. Från en 1m P&J, kan det ha varit 2007?
    Det var i alla fall på den tiden jag fortfarande hade lite jävla anamma.

    Glädjen

    Igår var en historisk dag. Första gången jag red S lös, ute på LP - dvs ingen trygghet omkring i form av väggar eller liknande, och dessutom liv och rörelse omkring som det alltid är där. Två gånger tidigare har vi provat att rida honom lös innanför fyra väggar, men igår som sagt var första gången lös, ute. Så himla trevlig häst det där alltså. Wow! Jag som är relativt svårflörtad är ett stort fan av den hästen. Man kan ju liksom gilla hästar såklart, men när man känner känslan som "den här hade jag inte tackat nej till att ha som min egen" - då är det for real.
     
    Mina tokar red jag också såklart. Dressyr med Pärla. Nu när hon står inne en hel del så är jag noga när jag rider henne, vilket jag nämnt tidigare. Det som är häftigt är att på denna vecka har vi därför hittat tillbaka till en bättre (mindre kass) dressyrridning och det hade varit kul att starta en P&R bara för att se var vi ligger bland siffrorna. Nackdelen (vilket inte är en nackdel, bara i dressyrsammanhang) är ju att det knappt går att göra runda volter för känner hon att vi ska svänga så gör hon det - fort. Det blir kantigt. Det skiter i och för sig jag i. Jag "motar insidan" som jag kallar det för att balansera upp så hon inte lägger all vikt på insidan, för hennes skull. Det är oviktigt huruvida en volt är perfekt rund eller inte. 1 h 20 min var vi ute.
     
    Aleccis och jag red lite annorlunda när vi skrittade fram. Hon var piggelin och skrittade fort som fan. Det GÅR INTE att inte jucka när hon ska skritta i trehundra knyck... Störande som fan är det. Även om jag försöker, alltså verkligen gör mitt yttersta för att sitta still så är det omöjligt. Hon skjuter med mig något fruktansvärt ändå. Hejhej felriden och stelt bäcken? Tragiskt. Hon hoppar ju liksom inte fram jämfota - vilket majoriteten av alla svenska ryttare tyvärr verkar tro att deras hästar gör. Därefter red vi på LP. Lugn, avslappand häst, serpentinbågar och volter, trav och galopp. Sen skulle jag prova att rida en stund utan stigbyglar... Tjeeena, sa hästen och ryckte till för lite vindar i busken, sen var hon fiolsträngen själv efter det. Så ville inte bråka med henne utan tog snart stigbyglarna igen, rullade på lite i serpentiner igen och så avslutade vi. Man ska ju hålla det basic, men jag har väldigt dålig fantasi så det blir mest samma. Måste väva in mer tempoväxlingar och sådant nyttigt, men jag har fullt sjå att komma ihåg att jag har två ben och två händer för att minnas så avancerade saker (eh...) som typ tempoväxlingar och igångsättningar/avbrott. I alla fall, hon var för det mesta lugn och fin. 1 h 5 min var vi ute.
     

    Vissa äter med kniv och sked, andra med högaffel

    God dag kära vänner. Nu sitter jag och luskar reda på någon form av skydd man kan ha på såret. Är ju rätt knivigt det där då många tips jag får är "använd salva/spray" medan jag säger tack, men nej tack - sådant läker "utsidan" men detta sår är så djupt att det måste läka inifrån och ut. Det växer in bakterier och annat otrevligt annars ochdet är givetvis inte önskvärt. Annars ser det ut som följer; okej med utevistelse OM det går att göra det flugfritt. Därav fundering på lösning i form av någon typ pyjamas av något slag. Hm, som om inte hjärnan var överbelastad redan. Men det känns som jag kan vara något på spåren.
     
    Om en vecka MÅSTE hästen vara ute. Det bara är så. Jag börjar jobba heltid och har verkligen ingen som helst möjlighet att ha häst på boxvila då. Och när jag jobbar, så jävlar jobbar jag. Kommer inte på fråga att jag skulle försöka ta ledigt eller liknande. Aldrig. Han får vara ute, då löser vi problemet så han kan vara ute. Det blir dessutom det bästa, mest humana, för allihop. De är ju utehästar.
     
    Mina gamlingar då? Aleccis fick vila igår. Hon har det bäst av alla mina hästar just nu... För henne är det som att "stå på stall" - hon är inne på natten, ute på dagen, med relativ kortvisit inne medan Pärla rids. Hon kommer ner när man kommer ut för kvällssysslorna och står och trycker på dörren. Sötis. Hade jag inte vetat bättre hade även jag kallat det "Åh, hon vill gå in!" men nu begriper ju jag att hon förstår detta med maten, haha. Inne = mat (y)
     
    Pärla red jag barbacka igår. Himla fin häst det där alltså <3 Gick bra, där sitter man som vanligt som en kung. Bästa hästen!
     
    Ska snart förbi apoteket och shoppa loss. Operation flugfritt påbörjad! Och sen rida gamlingarna.
     
    Här är en bild på min nya häst och så jag också, med en högaffel full med... mat. Billig häst...

    Den berömda bristningsgränsen

    Att idag har det varit nära... Igår kväll (natt) avslutade jag stallarbetet vid 01. Och sen uppstigning rätt tidigt för att göra morgonsysslor i morse. Därefter in och sova en kort stund (i vanliga fall brukar jag sätta igång med ridningen då). Jag somnade, men drömde hur jag försov mig(?) och inte vaknade förrän sent på kvällen. Så sömntimmarna var inte helt rofyllda, tyvärr. Upp igen. Kände verkligen hur det är mycket just nu. Press, krav, dåligt samvete - de slåss inom mig. Det var till och med så "illa" att jag frågande bad min syster om inte hon hade möjlighet att ta på sig Pärlmotionen. Det fixade hon + lite stallarbete - så himla snällt! Då, just då, var det värt hur mycket som helst.
     
    Tog det därför lugnt en stund. Eller lugnt och lugnt. Har ni någon gång känt hur det börjar trycka på och man känner att minsta lilla grej kan göra att det rinner över, och skulle någon sedan fråga varför man är ledsen så är svaret; "jag vet inte"? Så kändes det. Det var på väg, liksom "wait for it, wait for it..."
     
    Men jag styrde ändå ut till gården, la mig på baksidan i det som skulle ha varit solen men det blev mest molnigt. Försökte sola lite, med headsetet i öronen och låg där en stund. Tror jag slumrade till lite, för jag vaknade till när grillen tändes. Satt sedan och pratade en stund och blev faktiskt mig själv igen.
     
    Ut på hästen (hoppade skogshindren - hon var så jääävla fin! Räcke - ett galoppsprång - räcke - tre galoppsprång - oxer. Lite trångt så det ramlade pinnar ibland, men så klockren och det kändes ändå lätt. Rätt känsla!) och fortsatt stallarbete, därefter L och sedan upphämtning av kompis för kvällsstallarbetet.
     
    Det är så jävla tufft alltså. Jag har verkligen varit skonad från sådan här skit, så det var väl dags nu. Det allra, allra värsta är min Pärla. Hon står inte med öronen i standard-läget rakt fram, utan bakåt. Hon som aldrig har öronen bakåt. Hon är inte sig själv. Hon finner sig i det, men jag lider med henne. Hon måste tyvärr vara inne. Dock får hon morgonbeta när jag gör morgonarbetet och så får hon kvällsbeta när det är dags för kvällsarbetet, plus ridningen då. Så det blir några timmar utomhus trots allt. Då blir hon genast sig själv igen. Men det är så himla jobbigt ändå. Hon är också en utehäst.
     
    Skit och elände. Ibland har man det så, men det går över och det kommer vara värt det.
    Så det är bara att hålla ut.
     
    Har varken tid eller något intressant lagrat i hjärnan för att förgylla bloggen heller, utan det blir sådan här asboring uppdatering med läget bara. Inte ens presentera nya hästen kan jag göra. Men så fort det bjuds på utevistelse tillsammans med kameratid så ska jag presentera ynglingen tillsammans med första målet - som är satt!
     
     

    Flytdag

    Har allt haft lite flyt idag! Började med alla hundra miljoner stallsysslor, så jag var uppe tidigt. Red sedan Pärla, åkte sedan och red S - packade in och hela den biten. Stencool häst det där! Jätterolig att åka på. Men man vet ju aldrig hur lång tid saker och ting tar med orutinerade, så därför vågade jag inte planera in en ridtur med Aleccis. Men det hann jag! Och så hade hästarna provat hållfastheten på dörren ut till hagen (gången), så den spikade jag ihop till ursprungsform och så är även mat intaget i kroppen och därför styr jag snart mot lite kvällsjobb! Skönt när det bara rullar på, så fint så. Efteråt fortsätter givetvis stalltiden.
     

    Massa häst

    När jag nämnde att jag skull bli med en till häst så jublade inte direkt gubben... Då sa jag; "men du kommer inte märka någon skillnad." Jag menade det jag sa, för en ung häst går ju inte dagligen och ska då Pärla trappa ner lite så blir det mer eller mindre samma stalltimmar ändå (överslagsräkning, såklart ;)). Nu är det bara det att med en skadad häst och allt det innebär med avbytande hästar hit och dit, pussla, rida och få till det så bra som möjligt så drar timmarna iväg. Någonstans runt femton timmar tror jag att jag var i stallet de första dagarna, nu har det dragit ner lite men det är definitivt inte på "du-kommer-inte-märka-någon-skillnad"-nivå, men vi börjar komma in i det nu, allihop.
     
    Jag red både Pärla och Aleccis liknande igår; byn och snirklade runt bland rundbalar i gräset. Pärla blev så jävla fin av det! Mjuk, lyhörd, egen bjudning och fullt fokus. Så stadig och fin. Jag bråkar inte med henne, utan vill hon gå lite djupare får hon göra det. Så länge hon är nöjd<3
     
    Dessvärre talade jag och Aleccis inte samma språk. Det fungerade inte alls. En skitdålig dag som ryttare. Hästen var det inget fel på. Det var bara jag där uppe som inte kunde ta hand om det jag hade under mig.
     
    Idag fick Pärla gå en runda - jag rider inte rundor så ofta då jag skiter i vilket (omgivningen alltså) och byn är ju min ridbana så det är där vi tragglar för det mesta. Hon var nöjd. Det märks på henne att nu när hon är inne så är jag noga med att rida henne bättre; högre krav, mer tankeverksamhet och ja, allmänt bättre. Det är kul att hon gillar det.
     
    Aleccis är en galenpanna nu när hon är inne om nätterna. Och hon som ändå brukar vara pigg i vanliga fall, haha, jag har att göra emellanåt! Idag var vi kompisar igen. Jätteskönt! Red lite mildare; en sväng i skogen (denna hästs favvoväg - där hon för första gången någonsin ever ever ever kunde galoppera som en normalhäst! Det var så lugnt och sansat, inte en grej att titta på och till och med så hon slappnade av och kunde länga halsen en hyfsad bit. JÄTTEKUL!) Kom ner i byn och då försvann den där lugna, avslappande hästen. Jävlar vad hon hoppade i sidled ibland, suck, haha. Mycket läskigt där nere (- not). Hon fortsatte vara uppe i det blå en stund vidare så vi red in på samma än som igår och snirklade runt några balar litegrann. Traven var sådär, klart bättre än "ute", men kan bli bättre. För jag jämför nämligen med galopp och jävlar i havet vad hon är trygg i galoppen nu (så länge hon är på något som nästan ens kan likna en bana?). Världens lugnaste galopp, genom kroppen, med lååång hals, mulen nere i gräset, dessutom mjuk, och utan att vara tung eller ha bråttom. Finhäst! Red sen hemåt och när vi skrittade av så hoppade jag av och käkade smultron längs vägen.
     
    Bonnahäst. Här är Aleccis parkerad, och står snällt still och väntar. Det är såhär det ska vara, no matter what. :)

    Vad är det som har hänt?

    Jag förstår att det ser väldigt konstigt ut.. Någon är skadad, hästarna står på box men ändå rids dem båda två precis som vanlig? Svaret är inte så avancerat; jag äger från och med i tisdags tre hästar - så därav att mina gamlingar fortfarande kan motioneras men dessutom även får agera sällskap, moraliskt stöd, tröst och allt annat (+ uppfostringstanter). Det är alltså den nya som är skadad. Och det är inte skitsmidigt med tre hästar på lösdrift varav en ska ha boxvila. Därför blir det givetvis en jävla massa extraarbete och dessutom stor belastning på psyket att behöva utstätta dem för detta. Mina utehästar är för tillfället fängelsehästar...
     
     

    Hästhästhäst

    Då börjar vi hamna på rätt köl igen! Det är verkligen långa dagar just nu, fyllda till bredden med bara häst, häst, häst. Dessvärre den negativa sorten med mockning hundra gånger om dagen, vaktande, flyttande av hästar hit och dit och så en skvätt ridning på det.
     
    Igår red Becka Pärla. Hon var nöjd för Pärla var sugen på tur efter ett dygn inomhus och hade bjudning och sådär. Skönt att det hade gått bra. Efteråt red jag Aleccis. Hon ville verkligen vara till lags, det märktes så väl, men jag hade skitdålig balans(!). Vet inte vad jag sysslade med där ett tag. Men sen red vi på LP. Rätt "hårt" med mycket olika grejer, övergånger, tempoväxlingar, halter, "klockan" fast med det jag precis nämnde på flera olika vis, skänkelvikningar och bara lugn samlad trav där jag tränade på nedsittning. Yes, jag gör det för min skull. Har en liten, liten dröm om att kunna starta något lätt program på någon klubbdressyr någon gång (bara för att få något som kan motivera mig att rida henne bättre). Men när det lär hända vet jag inte. Det gick iaf rätt bra att trava runt och efter det så red vi hemåt. Mer eller mindre allt vi gjorde på LP gick bra och kändes bra. Min balans var betydligt bättre och det kändes "som vanligt". Ett bra pass, faktiskt.
     
    Idag red jag Pärla efter att ha varit hos L. Vi red i byn, galopp över en åker (givetvis med bortplockat gräs) och sen en kortis på LP. Kände bara på henne på en större volt i trav och galopp och sen lite skänkelvikningar och ett par halter. Med tanke på åldern, hur hon är i kroppen, hur lite krav jag har på henne och att hon inte rids riktigt så som jag vill - så är jag positivt överaskad. Hon försöker verkligen och så är hon helnöjd efteråt när hon får all beröm och så. Härlig inställning på den där gamla tanten! <3
     
    Och så Aleccis. Tyckte det var dags att hoppa igen, så det har vi roat oss med idag. Först lång framskrittning med telefonsamtal. Sen uppvärmning och så var jag tillbaka där jag var igår; vart har jag lagt min balans?! Tyckte jag red riktigt skitilla men tror egentligen att problemet ligger i att jag har så jääävla långa tyglar. Nu håller man ju inte balansen i tyglarna såklart, men jag tror att de långa tyglarna gör att jag sitter annorlunda med överkroppen och på så vis inte blir lika följsam. Vet inte om det stämmer, men det kändes så. Aleccis var verkligen på idag! STARK till och med. Hon är mest bromslös och olydig i vanlig fall, men idag var hon uppriktigt stark. Hoppande gick i alla fall bra. En gång började jag darra mot ett hinder. Helt sjukt.. Men det säger en hel del om hur mitt hoppsjälvförtroende mår just nu... :( Skit. Vi rev det hindret och då pep hon iväg efteråt = gillade det inte. Sen tog vi några fler språng och därefter styrde jag mot ett annat hinder. Högsta på banan. Precis när jag mjuknade för att hon skulle hoppa av så bröt hon ut. Gjorde volt, tänkte "your horse can only be as brave as you are" och så körde vi på. Bort med allt vad defensiv ridning heter, påminde mig om gaspedalen (mer i form av en "stöd-pedal") och så gick hon klockrent. Eller vi rev det hindret när vi kom från andra hållet en gång när jag inte fick med mig henne. Men samtliga andra språng var hur bra som helst. Så länge jag liksom sköter min del så går hon verkligen som tåget. Jag är riktigt nöjd med min ridning (när jag hade skärpt till mig) och med hästapållen.
     
    Tillbaka och så fick hon lyxa till det i hagen. Sen blir det avbyte och så får Pärla beta en stund. Jag försöker verkligen lösa "problemet" så det blir så humant som möjligt för alla inblandade.
     
     

    FML

    Det var meningen att det skulle ha blivit en väldigt rolig dag igår. Eller det hade kunnat bli en rolig, bra dag. Men så blev det inte. Ni som följer mitt instagramkonto har väl förstått att det har hänt en grej. Jag har redan lyckats bryta ihop av all press, allt extraarbete, vaktande hit och dit, påfrestning av djurens psyke och så mitt psyke. Jag är helt slut (redan!) och vill bara gräva ner mig och slänga över allt ansvar och alla kommande räkningar på någon annan. Hurra, hurra, hurra.
     
    Men det värsta av allt - alla frågor.
     
    Skit händer.
    Tack och hej.

    Man är inte snäll bara för att man är mesig

    Jag blir så trött på mig själv. Trött på min ridning, eller nej; trött på hur jag väljer att rida mina hästar. Jag ställer inga krav (inte de kraven jag borde ställa på dem) och är så himla mesig. Jag daltar absolut inte, men jag rider mesigt. Blir nöjd med resultat som inte borde klassas som något man bör vara nöjd med. Dags för högre krav, högre mål, större krav och bättre resultat. Det är uppenbart att det bara gäller mina egna hästar. De hästar som inte är mina, och rids av en eller annan anledning, rids mot andra mål och med betydligt högre - men rättvisa - krav. Detta ger också betydligt snabbare, synligt resultat.
     
    Det är dags att sätta upp delmål, sätta press på mig själv och ställa krav på mina hästar. Skärpning!
     
    Rent konkret (som för övrigt är det allra fulaste ordet som finns) så innebär detta att jag ska tänka till lite och hitta delmål som kan motivera mig. Det behövs just nu. Ett är givet; börja hoppträna regelbundet (dvs varje vecka så länge jag inte jobbar). Men det blir nog att försöka få till en standardplats först efter sommarens uppehåll.
     

    I natt sover jag gott

    Jag har alltså glädjetårar i ögonen, en rysande känsla i hela kroppen och jag kom precis på mig själv att jag verkligen, ordagrant, har DRÖMT om detta. Vi är på väg. Jag har lyckats en gång, jag kan lyckas igen. Wow, detta är stort. Detta är ENORMT. Fan, vad bra det känns. Det må va litet, men det ÄR.

    Åååååååååååååååååååhhhhhh <3
    Så jävla glad just nu. Så glad, för något så litet. Fast för mig, är det riktigt stort.


    Vi pratar o-svank. Vi pratar första steget på resten-av-våra-liv-resan. #highfive

    Tidig kväller - ja tack!

    Bra dag! Aleccis var relativt lugn för att ha vilat (planerat) i några dagar. Jag fick spunk på att hon inte står still i halter bara, men när hon väl fattar att jag menar allvar så gick det jättebra att stå still. Suck. Hon vet precis vad jag menar, men lyder inte. Den är rolig! Det måste generellt bli bättring på lydnaden alltså. Konsekvent ryttare, tack. Men förutom det är jag nöjd med henne idag. Ida red Pärla och gjorde det bra!
     
    Vidare till S - och jag är inte bortskämd med att ha suttit på fina hästar under mina ryttarår, därför är det en riktigt rolig upplevelse att få känna på den där fantastiska uppförsbackegaloppen helt naturligt. Häftigt! Sist ut L och även där framsteg.
     
    Men jag är rejält slut nu och har en vidrig huvudvärk. Hur kan det vara så svårt att sköta vätskan så fort det blir lite varmt? Jag borde sova med dropp eller något för att vattna kroppen tillräckligt.
     
     

    Check

    Ärenden avklarade och flera uppradade. Det är så skönt att beta av grej efter grej. Vissa saker är ju sådant som är "ogjort arbete" nästan direkt; som att diska och städa. Sådant är ännu tråkigare att göra än andra sysslor. Men nu snart så är det bara hästtiden kvar.
     
    Byte av ämne.

    Jag blir snart galen! Jag vill också kunna bada med mina hästar. Istället för ett svettigt pass i stekande sol som gör att man nästan tuppar av så hade det varit så underbart om man kunde byta ut dem mot sommarkvalitetstid i form av bad och liknande. Är det någon som känner till något badvänligt ställe för hästar omkring Vetlanda? (Givetvis en plats där det även är okej - dvs ingen officiell badplats.)
     
     

    Sommar, sommar och sol!

    Jag har en lugn förmiddag men en desto fullare eftermiddag med fyra hästar (minus en). Vädret är helt underbart och jag funderar på vad jag ska göra för att faktiskt ta tillvara på dagen så mycket jag kan innan "kraven" börjar. Har dock inte kommit på något än. Får väl bli en promenad om jag inte kommer på annat.
     
    Oj, det syns väl att jag gått ner henne ett x antal kilo. Hon var verkligen fet när jag tog denna bild.

    Dagens hittepå

    Efter en ridtur på S och därefter studentfirande större delen av dagen så avslutade vi med lite sådant här skoj:
     

    Syster behövde känna på rätthjulsdrivet i lite mer action då bilen hon kör nu är en sådan, dessvärre ingen Volvo men close enough. Kvalitetstid med syster! För att vara första gången så gick det finfint! Lite klen på gasen bara. Sen körde hon sönder min finbil :( hahaha!
     
    Klåpade ihop det så det iaf gick att komma hem. Lagar det imorgon så är han fit for fight igen sen!
     
    Sen tog vi lite porträtt. Har verkligen så svårt för detta med bilder på mig själv...

    Pärlas sista P&J start över 90 cm hinder

    För exakt ett år sedan startade jag och Pärla hennes, och vår gemensamma, sista 90 cm P&J. Detta med en felfri runda. Hon kommer aldrig mer gå 90, knappt 80 heller antar jag, så därför känns det extra bra att sätta en nolla och avsluta just den delen med flaggan i topp - trots alla blandade resultat vi har bakom oss de senaste åren. Det är viktigt att tro på sig själv, sin häst och sig som team - det har jag fått lära mig den hårda vägen. Men som sagt; det kändes bra att rida ihop en felfri runda och avsluta det kapitlet efter den målgången.
     

    Resultat från Aneby med Aleccis

    Jag brukar se Aneby som en trevlig anläggning. Det brukar vara bra funktionärer (vilket det även var idag) och en av få klubb med betydligt mindre prestige än det brukar vara inom denna sport. Men det var en milt uttryckt vidrigt otrevlig man ur tävlingsledningen som var så sjukt dryg och otrevlig att jag funderade på vad jag ens gjorde där... Anledningen? Uppenbarligen anser vissa att det borde vara utslutet att åka iväg på tävling själv med sin häst. Men skitsamma, det löste sig.
     
    Det var framförallt två jättesnälla tjejer som ställde upp med massa tjänster jag bad om (eller två; hålla häst och filma :P) och till dem vill jag bara säga stort TACK (igen)!
     
    Aleccis var lugn och trevlig från början. Hittade den där bra galoppen så rullade några varv på en volt med en (för att vara Aleccis och inte inom några staket/väggar) väldigt avslappnad, låg häst - trevlig känsla! Framhoppningen var - förutom livsfarlig med det där endast-ett-varv-hittepå't (man kan ju inte ens göra en volt, och alla hamnar "på varandra" ibland då det blir en följa John av allt ihop - gillar det inte det minsta) - annars bra för vår del. Hästapållen vaknade, kan man säga.
     
    105 cm bed A/A:0 med totalfel
    Red riktigt, riktigt dåligt från början. Galoppfattningen gick inte fram så fick ta fel och byta, och sen gasa lite för att komma in i någorlunda rytm. Ingen vidare bra känsla från start. Ettan och tvåan gick ändå bra, till trean var det katastrofdåligt ridet! Hej sopa! Och sen körde vi på uttrycket; "when nothing goes right - go left" och så kom vi från vänster istället. Red inget bra där mellan heller - 6,5 galoppsprång och stackarn var tvungen att göra ett hemskt språng på det hindret... Red inte alls därefter. Blev passiv, hon tar kommandot, det går fort, okontrollerat och jag känner mig långt ifrån säker. Styr mot kombinationen och känner att en utbrytning är given pga mitt värdelösa ansvarstagande där uppe. Men stöder med smack och det blir så himla dåligt alltihop. Hemskt språng in, men fick in två galoppsprång där inne och ett ändå, med tanke på omständigheterna, okej språng ut. På väg mot sexan började jag försöka ta tillbaka ansvaret och började rida. Tänkte att när det ändå gått så illa så kunde vi lika gärna träna på att svänga snävare, så gick innanför efter sexan till sjuan, fick ändå med henne hyfsat där men med dåligt tryck i språnget och en bom ner. Sen red jag inte igen men styrde på åttan som hon bussigt nog hoppade, men jag fattar inte varför jag är så jävla mesig?! I och med att jag inte rider så känner jag att det "inte går" dvs en känsla av att vi inte får plats(!) och så gör vi, typ, ett gemensamt beslut att gå bredvid. Gör om - hoppar. Börjar bli lite sur för när jag väl ber om något så händer det inget så efter nian tar jag faktiskt tag i henne. Sen känns det riktigt bra mot och över både tian och elvan. Hundra miljoner fel alltså, fast på pappret står det "7+18" dvs 25 fel. Jävligt bra jobbat. Eller inte...
     
    BJUUDEEER jätteskitmycket på filmen. Blev ingen film från 110 pga missförstånd (film från mitten av den korta stund vi var på banan, så är inget att se).
     
    På nästa framhoppning så går de inte längre att styra. Fattar inte vad fan jag sysslar med så jag uppmuntrar henne till att inte svänga?! Hon går som en ostbåge och ja, ostbågar kan liksom inte hoppa... När vi är raka och så balanserade vi bara kan bli så hoppar hon klockrent, men det är inte världens lättaste att svänga, räta upp och balansera en ostbåge.
     
    110 cm bed A:0/A:0
    Stopp på första. JÄTTEKUL. Tar om, hoppar, går finfint över andra. Stopp på tredje. Bestämmer mig för att utgå när vi har hoppat det. Hoppar det, men rider vidare ändå. Uteslutna på fjärde. Tar första igen - bästa jävla språnget på hela dagen. Uteslutna igen.
     
    Känslan är verkligen att det inte går att svänga. Jag måste träna på att 1. svänga 2. svänga och hoppa hinder på kort anridning 3. räta ut och balansera 4. sluta mesrida(!!! dvs prova att börja rida istället för att åka) 5. tänka framåt men rida lugnt. Och hundra saker till men orkar inte rabbla allt.
     
    Sen så är det ju detta med att tänka positivt och leta bra saker. Det finns en bra sak. Eller två faktiskt. Jag börjar få upp ryggen på Aleccis! Observera att det är lååångt kvar, och att jag skrev "börjar". JAG ser skillnad. Gjorde det i Nässjö på framridningen (ridhus med speglar) och jag ser på filmen att det är förbättring. Så det är himla kul. Är ju ändå det jag kämpar med, och det är svårt ute på vägarna med en spänd, tittig häst. Sen har jag helt okej sits över hindren. Inte alltid, över precis alla hinder, men för det mesta är det "okej" och ibland är det till och med bra! Så det känns bra att det börjar komma mer och mer av sig självt.
     
    Alltid, alltid klapp innan utgång - oavsett resultat. Oavsett munter ryttare eller inte.

    Jag har bestämt mig

    Efter mycket övervägande fram och tillbaka, jag bestämde mig men ångrade mig igen osv, osv. Så har jag nu bestämt mig. Frågan var om jag skulle låta göra ett försök och betäcka Pärla - trots åldern. Pratade slutligen med en veterinär som vet hur Pärla i skick och kondition. Fysiskt sett baserat på skick och kondition så var det okej, men med tanke på att det var nitton år sedan hon fick sitt göl så klassas hon som förstföderska igen och då finns det stora risker. Förutom med om det ens tar sig, så skulle det kunna bli stora problem efter fölning då råmjölksproduktionen kan vara bristfällig vilket ger kan ge fölet stora komplikationer.
     
    Även OM det skulle ha blivit en betäckning så hade jag inte sprutat henne, utan naturen skulle få bestämma. Men nu blir det inget. Jag vill inte för det första riskera henne(s liv) och om det nu verkade okej ändå, så skulle jag även riskera det eventuella fölets liv och i och med att det då i allra värsta fall kan sluta med att båda stryker med så är det utan övervägning inget jag tänker utsätta min Pärla för. Det näst tragiska som hade kunnat hända var om en av dem strök med och det är inte heller aktuellt att utsätta dem för - det är förvisso något som gäller alla, oavsett ålder, vid betäckning och fölning och hela det kalaset, men riskerna blir så mycket större och alltså, Pärla är så mycket värd för mig att jag inte vill riskera hennes liv. Inte för något i världen.
     
    Så jag var alltså aldrig helt övertygad ändå, med tanke på VEM hon faktiskt är. Men så läste jag mycket om äldre ston som fått komplikationsfria födslar och då lät det som en bättre idé... Sen finns det givetvis en hel del tragiska historier med. Och jag vill inte ha en sådan att kunna berätta.
     
    Det ÄR tråkigt att hon kommer försvinna en vacker dag och då är det kört. Då är hon borta helt och hållet, inkl just hennes blod. Men hellre det och bra sista år, än att riskera att ta flera år ifrån henne eller utsätta henne från att bli av med ett föl eller liknande. Jag hade aldrig klarat det, men däremot klara jag mig utan ett föl.
     
    Sen finns det de som säger; "då är det bättre att köpa ett föl/en åring, två-, tre-åring och blablabla" - men det är liksom där problemet uppkommer; jag vill inte ha en fjording - jag vill ha en Pärla, eller i alla fall en liten del av Pärla. Det är stor skillnad. Det är väldigt stor skillnad på fjordingar och fjordingar (precis som i andra raser) för den skull säger jag inte att det inte finns de som tilltalar mig - för det gör det! T ex ett musblackt danskfött sto som såldes förra året(?), och nu även en som verkar vara en riktig kanon från ett stuteri men den är tingad, haha. Så njae, de få jag faktiskt fattar tycke för - de fattar andra också tycke för. Det finns så otroligt mycket medelmåttor som fungerar tipptopp som familjehäst - men det är ingen sådan jag vill ha. Sen i så fall skulle jag vilja ha en "orörd" och det brukar de inte vilja sälja eftersom det är utbildning som kostar = som man betalar för. Utbildad häst = kostar mer, givetvis. Och jag ser bara hur de gör det mycket svårare för mig att försöka göra det fysiskt rätt från början. Inte ens lära hästen att komma på att svanka t ex, inte vara med om några tråkiga inspänningar, inget sågande i munnen osv. Alla gör inte så, verkligen inte. Men majoriteten - för det är så den svenska ridningen ser ut. Sen påstår jag inte att jag är bättre, definitivt inte. Men jag försöker och jag vet vad jag vill, vad jag är ute efter och vad jag försöker uppnå. Och det är lättare (mindre svårt) om man får försöka visa rätt från början.
     
    Jag spårade ur igen... Det är så lätt! Men poängen är att jag till i alla fall 90% någonting inte är ute efter det som finns på fjordmarknaden idag och det är därför (plus Pärlas blod och uppfostran) som jag inte vill köpa mig en fjording.
     
    Hur tror ni att ni skulle känna i min situation?

    Det var en gång en glad häst

    Efter jobbet blev det ett pass med S. Därefter Aleccis. Glad häst, väldigt glad häst! Red i skogen, ner i byn, runt lilla svängen och några varv på LP. Hittade finfina galoppen så gott som direkt och kunde rulla på utan problem. Lugn, balanserad och låååång häst <3 Så himla härligt att sitta där och mjukt gunga med i stegen. Sen ut på grusvägen igen och där är hon sitt vanliga hoppetossiga jag. Den hästen alltså, haha, går INTE att vara avslappnad någon annan stans än på något som kan liknas vid en bana/annat kantigt, någorlunda plant där man kan rida runt, runt en stund. Då är hon liksom höjd. Jag har aldrig tidigare suttit på en häst som älskar att få gå på "bana" (el dyl, då såklart eftersom jag som bekant inte har någon bana). Red inte jättetufft, utan avslutade sedan vårt 50 minuterspass. Tänk om man kunde galoppera så lugnt och avslappnat även på byavägarna..! *drömmer*
     
    Imorgon åker vi till Aneby!

    Hittills bra dag på hästryggen

    Pärlis först ut. Traskade ner i skogen för att undersöka (med ögonen som bedömningsmetod) om hon eventuellt kan dra/släpa en rundbal som kommit på villovägar där traktorn inte kommer fram. Vi får väl se om hon orkar någon dag framöver, men prova det måste vi i alla fall göra! Sen red vi på det kortklippta gräset en stund. Åttvolter i trav och sen rullade på i galopp. Efter ett tag var hon huuur fin som helst! Och när hon får använda kroppen och får beröm så blir hon även så himla nöjd själv. Men som vanligt är det svårt att vara seriös med den underbara hästen så ju längre vi höll på desto mer oseriösa började vi bli. Därför avslutade vi med att busa i full galopp några gångar. Ååååh! Det var inte bara ett leende från öra till öra som smög fram utan det är verkligen skratt. Hon gör mig så glad! Och hon tog i som aldrig förr, haha och sen ett litet bockförsök dessutom. Bäst! <3
     
    Aleccis därefter. Vi red på samma ställe. Jag tränade mestadels min egen sits på henne; rumpa, insida lår, utsida knä och stortå. Och så magen förstås. Haha, fan vad jag fick kämpa! Men vad hon gick bra efter en stund! Vi gjorde inget avancerat utan jag "kände" mest på henne. Travade framåt, fast framåt med större kliv och inte fortare. Sen galopp. Lugn, stadig galopp. WOW, det är vad jag kan säga om henne. Verkligen WOW, vilken känsla! Hon nästan släpade nosen i gräset, gick i en långsam STARK galopp åååh :') Gick bättre i höger än i vänster, men sen gick det bra även i vänster. Då avbröt vi, travade av och skrittade sedan hemåt.
     
    G-U-L-D, fast av kött och blod, på fyra ben och med en varm utsida av dammig päls. Kärlek<3
     

    Pärla 24 år

    Idag är ingen vanlig dag..!
     
    För exakt tjugofyra år sedan så gjorde Pia, med hjälp av Tulling, världen en tjänst ihop med familjen Andersson i Forserum. Tillsammans gav de världen den mest generösa present man någonsin kan tänka sig; Pärla föddes.
     
    Min fantastiska gula fjordhäst tog sina första steg på jordklotet, andades in sina första andetag fyllda av både syre och till viss del pollen. Smakade på råmjölken, och såg världen för första gången. Det ingen visste då, var att just denna häst skulle fylla någons liv. Fylla upp själen med tacksamhet, kärlek och glädje. Men innan dess fick hon både föl, blev inkörd, körde remmalag, tränade och tävlade samt gick som hagprydnad. För att som sextonåring bli tävlingskompis igen och även bli utsatt för allt vad en vänlig häst kan bli utsatt för av en tonåring som letar samband och försöker lära sig.
     
    Tjugofyra år idag. Åren går, tiden går och eventuellt väntar snart en stor prövning för denna fantastiska varelse. Vissa ska man bara ta vara på, helt enkelt. Puss på dig, älskade Pärlahäst!
     
     Stort grattis min älskade vän!

    Hushållssysslor som är så roligt...

    Dagarna går fort och imorgon ska jag köra en sväng igen. Jag hade en liten tanke att ev hoppträna ikväll men kom snart på att samma tid träningen börjar så bör jag gå och lägga mig - ingen bra idé med andra ord. Så skippar det tyvärr. Just nu går tvättmaskinerna för fullt och sedan ska jag, så effektivt jag kan, ut och rida. Självklart är dagen fullproppad så det gäller att hålla tiderna jag preliminärt satt upp. Efter maten blir det en tur till L och sedan är tanken att jag måste gå och lägga mig. Men som det pucko jag är så har jag lyckats vända på dygnet och har varit uppe till 01-02 de senaste dagarna (nätterna), vilket är den tiden jag ska vara utsövd och gå upp imorgon så det gäller verkligen att försöka trappa ner och känna sig trött riktigt tidigt ikväll. Svårt, men jag måste lära mig att få in rytmen som krävs för att orka jobba.
     
    <3

    Hästar, tårta och kattungar

    En häst tömkörd, tre ridna och en longerad idag. Blandad motion och blandade hästar. Jag red min kära älskade Pärlis och hon var precis som vanligt. Det vi roar oss med är galopp; framförallt fattningar men även avbrott, en del trav och så givetvis den obligatoriska skritten. Lagom avancerat, men tant uppskattade det. Sen fann jag mitt tappade utblås längs vägen så satt av, och... utan att jag tänkte på det så släppte jag Pärla, tänkte ju att hon ändå var parkerad, hämtade utblåset och då tyckte tant att hon kunde skritta hem på egen hand så hon började före mig. Gick ifatt bara några meter och sen åkte jag och utblåset hem på hennes rygg. Kom på när jag skrittade av att jag gör väldigt mycket utan att "tänka mig för". Jag menar inte sådant man lätt gjorde som ung; man hade helt enkelt inte koll på säkerheten och/eller konsekvenser av det man gjorde. Utan jag litar på Pärla så mycket att jag inte ens brydde mig om att ens reflektera över vad jag gjorde. Hon är kung hon.
     
    Är i valet och kvalet i ett ganska stort beslut angående henne just nu. Ibland har jag bestämt mig, men så ändrar jag mig och sen ändrar jag tillbaka igen osv. Tvivlar, överväger, funderar. Jobbigt att behöva ta beslut! Försökte sova en timme till efter den skittidiga besiktningen i morse men då jag bara tänket på Pärla och framtiden så gick det inte att sova. Hjärtat slår hårt och det trycker på bakom ögonen. Det är verkligen helt sjukt hur stor del hon är av mig. Min Pärlis. Bästa, underbara, fantastiska Pärlis. <3
     
    Longerade Aleccis på en nyslagen åker (med bortplockat gräs) - det gäller att passa på när man förstör så lite som möjligt! Det regnade, var som sagt gräs och gården är på ett berg så det sluttar överallt. Men det gick ändå hyfsat bra. Lät henne först trava i ena varvet, därefter andra, därefter trava, galoppera och trava igen i första varvet och samma sak i andra varvet igen innan vi var färdiga. Totalt mellan 20-25 minuter. Det är aldrig någon höjdare med regn, men som tur är har jag härdade hästar som sällan bryr sig om vädret. Det må vara när det är extremt, men vem klagar inte då, haha.
     
    Avslutade dagen med tårta och att passa på att klappa på kattungarna som har sagt hej till världen. Det gäller att passa på innan de lär sig springa iväg... *livet som vild bondkatt*
     
    Instagrambilder från dagen. Mer än så orkar jag inte anstränga mig.
     
     
     
    Ja, som synes är det ju inte direkt exakt precis som det står i böckerna och blablabla, men vi ger givetvis fan i allt vad inspänningar och annat trams heter i alla fall, och så lät jag glada hästen springa runt en stund. Hon är lika svårbromsad på lina som hon är när man sitter på. "PTROOO, BRRRR, HÖÖÖÖU(?)" Whatever, säger hästen och springer vidare. Helt genomlugn, men fortfarande trav. Från galopp till trav är inte några problem, kanske max två varv (hejhej lydig häst - not). Hur länge som helst. Måååånga varv.

    Fuck jante

    Jag vill inte berätta i nutid om andras hästar, men tycker att vissa delar är intressanta och jag vill inte bara dokumentera det för min egen skull utan även dela med mig av vissa grejer. Men hästen tycker jag har all rätt i världen att vara "anonym".
     
    Inte i vintras utan förra vintern hade jag ju en tredje häst hemma då han behövde mycket, mycket jobb. Det är den hittills absolut svåraste häst jag någonsin träffat, hanterat och ridit, utan tvekan. Jag visste inte själv hur svår han var förrän han stod i min hage. Det tog lång tid, mycket tålamod och mängdträning samt stor hjärnmotion då jag var tvungen att vara smartare än honom. Det är lätt att vara smartare, men det är svårt att vinna en "strid" is smarthet när hästen tar till sina styrkor i form av fysisk rörelse på eller annat sätt. Då gäller det verkligen att vara smart stark. 
     
    Han var så sjukt skarp och otroligt explosiv, samt hade en incident bakom sig som gjorde att jag var tvungen att börja om. Och det var även incidenten som var anledningen till att han var hos mig från första början. Att börja om, och försöka vända något fruktansvärt obehagligt till något positivt. Helt utan möjlighet att rida på ridbana, eller ens på öppna ytor. Han var SVÅR, och livsfarlig, men inte otrevlig. Instinkten går alltid före det inlärda, framförallt i ostabila situationer. Det var en prövning för mig som ryttare. Min starka sida är min energi, men bara när jag är psykiskt stabil (dvs inte på ex tävlingar där jag blir stressad av själva tävlingsmomentet). Här fick jag verkligen träna på detta. Stabil energi, stark energi, trygg energi. Det gav riktigt bra resultat måste jag erkänna, och det tog även tid. Mina teorier stämde gång på gång, och de träningssätt jag valde visade sig vara optimala för denna häst. Sunt tänk, positiv, lugn och trygg energi och mängdträning i massor - just här hittade jag denna hästs recept. Men det som kändes allra bäst för mig, det är att jag även kunde fortsätta hans utbildning även om det inte tillhör den ridning jag brukar göra. Jag hade en så pass psykiskt stabil häst att jag till och med kunde börja töltsätta honom efter den tiden han var hos mig. Det är fantastiskt stort, med tanke på vart vi började vår gemensamma resa.
     
    Även om man inte rider som Roffe eller Malin, eller någon annan erkänt duktig ryttare, så finns det så mycket andra viktiga egenskaper att plocka fram omkring andra hästar och deras bakgrund. Det är så sjukt egentligen, hur vissa saker är synonymer till framgång och andra saker inte går att "värdera" på samma vis. Jag är en ganska sopig hobbyryttare på t ex en hopptävling, på en olydig lite för glad häst, i grunden avlad för sådant jag inte ens vågar drömma om. Ofta förekommer inte ens någon kontroll. Men hemma är jag en ryttare med så viktiga andra egenskaper som ändå kan ge andra, väldigt viktiga saker till andra hästar. Ingen ser, ingen vet, ingen ger någon beröm eller ära, eller liknande. Men man vet själv. Ett lyckande. Ett lyckande värt så mycket, men inte för någon annan än sig själv och i detta fall; hästägaren.
     
    Så leta lite. Värdera det som är bra - även om det inte rimmar med resultat på papper.
    Det var bara det jag vill säga.
     

    Tisdag

    Min far fyller år idag, så blir väl kanske någon fika utöver förra helgens kalas. (Jag hoppas det i alla fall. Tårta är bra skit!) Vad gäller hästeriet så är det fullt hålligång. Pärlis ska ridas (Ida red henne igår - vilken himla tur då jag som sagt blev inringd på jobb. Planerad vilodag för Aleccis igår, btw.), Aleccis tänkte jag longera, L ska fortsätta med sina hemgjorda skaklar (förra gången togs nog det största och viktigaste och ja, det själva "avgörande" steget - härlig känsla!) vet inte om M också ska motioneras? Sedan på kvällen blir det även S. Och ja, jag ska stoppa in en till häst i min egen hage, som jag har skrivit tidigare, men jag har haft så fruktansvärt mycket att göra de senaste veckorna att jag faktiskt har skjutit lite på det. Men nu ska jag snart se till att ta tag i det på riktigt. Alla dagar är en liten "förlust" för mig då jag redan innan köpet var bestämt, satte upp lite delmål att jobba efter under utbildningen som väntar. Det är mest larvigt "gå kring den heta gröten" och jag vet att det inte är kul att läsa. Men jag vill inte gå in på detaljer om andras hästar. Det är helt enkelt inte mina djur, och då håller jag mig till väldigt obestämd information. Men denna tredje häst är ju liksom snart min och då kan jag skriva precis hur mycket jag vill.
     
    Började dansa iväg åt annat håll precis här, alldeles nyss. Men det blev inriktat åt ett annat håll så jag publicerade det i ett eget inlägg i stället. Jag försöker bättra mig med bloggandet. Tycker ju att det är roligt egentligen, men ämnena har bara funnits när jag inte har haft lust eller inte haft dator omkring mig, och när jag väl har tid så finns det fortfarande ingen lust eller också har jag glömt ämnena. Det är på framfart igen, var bara otroligt segstartat efter min paus för ett tag sedan.
     
    Min hittills allra bästa insats som ryttare någonsin. Är så jäkla nöjd med den hästen (eller ja, mitt jobb med den hästen)! Inridningen, utbildningen och resultatet. 4 år, riden två (sista två veckorna tre) gånger i veckan bara i några månader, och så fantastiskt trevlig att rida! Jag pratar om det jag gjorde, min del i hans liv och inte det faktum att han råkar vara skitsnygg och blev bästa russhingst, haha. Det är långt ifrån min förtjänst. Man får faktiskt vara nöjd, även om det lukar illa i svenska näsor.

    Det går knappt att rimma på orm. Storm gills inte.

    Idag hade vi en himla bra dag, jag och min gubbe. Lång sovmorgon som min för tillfället väldigt slitna och sömnbristiga kropp skrek efter. Blev sedan väckt av telefonsamtal där de mer eller mindre bad mig komma och jobba några timmar senare pga sjukdom. Jag tvekade ett tag... Hade ju andra planer inplanerade egentligen, men sa ja ändå.
     
    Men vi började vår korta lediga tid på den dagen med att åka ut till gården och meka 740. Smidigt mek, då vi bara bytte framskärmen, backspegeln och framdäcken. Det betyder att han är redo för sista ombesiktningen! Med tanke på den splitternya katalysatorn (FINT SKA DET VA. (dyrt ska det också vara...)) och resterande avgassystem så väntar jag mig fina avgasvärden och dragkrokskontakten är fixad sedan tidigare då jag behövde använda honom till att dra med. Fjädrarna bytte vi dagen efter det blev körförbud på honom. Ombesiktigade ju första gången dagen efter fjäderbytet bara för att kunna bruka honom, så ja. Nu är han redo for real! Inte mycket anmärkningar ändå på honom, trots skicket. Åh, från och med imorgon kommer han därför få gå nästan ett helt år till, till Vetlandabornas stora besvikelse! :D
     

    Fler tankar om gårdagen

    Jag har nu smält gårdagen och ja, haha, nu kommer ett sådant där skitjobbigt inlägg men det är så jag jobbar. En meters rundan igår, ja, det blev inte riktigt som tänkt med svängar och sådär men som ni säkert förstår så satt det riktigt bra med en dubbelnolla samt placering som grädde på moset. Åh, var alldeles för länge sedan sist (september). Men egentligen är det faktiskt 110 rundan som jag "känner mest för", eller hur man ska säga. Hade jag varit skitskitskitnoga med anridningen till fyran, typ bromsat ner till trav i värsta fall och hållt ut och sen fattat galopp igen sett till att hon var rak osv så hade vi faktiskt kunnat gå nolla på hinder (tidsfel må vara hänt, men hellre det i de lägena), förutsatt att jag hade suttit upp mer till tvåan och inte rivit det - man ska inte tänka så, och det spelar ingen roll egentligen. Men känslan att det hade inte varit omöjligt. En 110 igen, efter allt skit vi kämpat (och kämpar) med just nu. I mig känner jag bara WOW och ÅÅÅH - det kommer gå igen! Vi kommer kunna ta oss vidare.
     
    Jag räknade inte med att vi ändå skulle ta oss igenom banan så "enkelt", två hinder gav problem - inga andra. Det är många fel på pappret, men det kändes inte alls som en 18-fels-runda. Sen är fortfarande 110 småhinder, men hoppning är en färskvara och hoppar man bara knähöjd så känns allt högt när man väl höjer lite. I och för sig "ser" jag inte hinderhöjden när jag väl har startat med Aleccis. Om jag bangar ur så är det snarare pga obalans, hastighet, dålig anridning och/eller planering osv, än just höjdskräck. Jag har fullt sjå att försöka svänga och hålla i mig så jag hinner inte tänka på vilken höjd bommen ligger.
     
    Man kan inte klättra i klasserna med sådan ridning som jag och Aleccis körde på igår. Det är helt omöjligt. Finns inget som helst samarbete mest hela tiden. Ska jag leta positivt så är det att jag faktiskt kan hålla henne någorlunda på linjer med längre avstånd genom att räta upp mig och sitta kvar. Sen ser det alltid lugnare ut på film än det var i verkligheten, så det ser faktiskt till och med bättre ut än det var, haha.
     
    Fotad av Emma. Omhoppning, jockeystyle med skitdåliga skänklar.

    Resultat lok-reg hopptävling i Norrahammar-Taberg med Aleccis

    Jag har ju sagt det förut; antingen är det full gas eller inte alls. Idag körde vi på full gas!
     
    Hon var lugn och fin på framridningen inför första starten. Gick därför upp lite grann i tempo några galoppsprång, mest för att känna på henne, men plockade ner henne och ja, värmde upp lite utan större krav. Fin häst! I min hjärna hade jag alltså tänkt rida lite fortare idag, med betoning på "lite". Men detta hade jag aldrig talat om för Aleccis - medvetet. Men inne på framhoppningen var hon g-a-l-e-n! Hon körde värsta Pärlagrejen med att dra snett mot hindren och jag fick verkligen, verkligen inte ut henne i svängarna. Det gick inte! Så var ju inte fin ridning eller jättestor hänsyn till de andra emellanåt, dock ingen påridning men man vill ju ändå försöka hålla "sin linje" och hålla avstånd osv. Gick sådär när man ropat vilket hinder man skulle hoppa... Började fundera på om det var fel på henne, haha. Men hon klippte allt utan att blinka, och rusade som en illbatting efter hindren. Jo men tjena!
     
    100 cm A:0/A:0
    Som jättetur var så var det rätt långt mellan hindren på linjerna vilket gjorde att vi skulle få plats. Jag ville inte ta ut vägen alldeles mot första hindret för att komma i osund känsla/tankar, och la en lätt smackning i uppvändingen mot hindret för att hon skulle ta fokus - nemas problemas. Det gick fort från början, men jag kunde faktiskt sitta upp och få med mig henne hyfsat över andra hindret. Mot trean ser både hon och jag att vi kommer komma stort så flera galoppsprång innan sitter jag som värsta jockeyn och låter henne öka, öka och öka mot hindret. Hon hoppar långt, men är ju van vid det, ehm. Det gick fort efteråt, men lyckades få styr på henne innan hinder fyra dök upp. Lite svajigt mellan fyran och femman men inga fler konstigheter än så. Fick inte med mig henne i svängen till kombinationen, hon flöt ut något fruktansvärt! Det var mycket värre än det som syns på filmen. Trots att det gick för fort, snett och inget vidare bra alls mot a-hindret (två språngs kombination) så la jag på en lätt smackning för att jag kom på att det får henne att leta hinder. Tack vare det så tog hon b-hindret (på ett och ett halvt språng typ) i stället för att dra förbi - så snett kom vi på dem så det hade inte varit några problem att gå förbi. Efter kombinationen så gick det sådär skitfort igen. Lyckades återigen få tillbaka henne tillräckligt för att ta oss över sista hindret i grunden och så vidare till första i omhoppningen. Jag lät henne bara gå, men försökte för allt vad jag var värd svänga, haha. Det är inte så himla lätt att svänga i den hastigheter och när hästen inte riktigt är med på det jag planerat, men jag fick till en sväng (mycket större än tänkt) och över kommande hinder tog vi oss. Redan över det hindret svängde jag ÄNNU mer (för det hände ju nästan inget när jag svängde innan), men lyckades inte gå innanför så mycket ändå. Hindret var inga problem, sen ytterligare ett försök till en sväng, där vi kanade iväg utåt, och så lät jag henne verkligen bara gå, gå, gå mot sista hindret. Sket totalt i avstånd och att spänna bågen och sånt där. Såg att vi kom snett och minsta lilla förhållning i de lägena gör att hon gärna kan - men behöver inte - gå bredvid. Därför kände jag att jag hellre tog en bom bara hon gick mot hindret. Men även om vi kom skitilla mot det så hann hon upp med alla ben i tid - jävlar vad kvick hon är! Vi gick ut som sista ekipage i klassen och red in, förutom en dubbelnolla, även en 7de placering av drygt 30 starter! Fan vad det satt fint!! (Även om rundan var... milt uttryckt; sådär.)
     
    Äntligen riktig film igen! Mobilkamera är ingen höjdare direkt...
     
     
     
    In med hästen i transporten igen, där hon gärna stod (skugga där inne = svalare än ute där det var skitvarmt!). Drack till och med vatten innan hon skulle ut nästa gång. När hon skulle ut så ville hon inte, haha. Jag stod där och bad henne några gånger, sen bad jag henne framifrån och då backade hon ut så snällt.
     
    Lugn på framridningen även denna gång. På framhoppningen sedan så var hon fortfarande överallt och hade lika bråttom som tidigare... Jag fick inte ut henne alls på väg mot anridningarna så hann aldrig räta ut henne och inte heller få den balansen som vi behöver så när hon kastar sig in på något hemmagjort innespår mot oxern på fullhöjd så vek vi av några gånger. Inte så roligt, men vad gör man? Jag fick verkligen inte ut henne! Har aldrig haft sådana problem med henne innan. Mot hindren, visst, då kan hon dra på samt efter, men inte i svängen långt innan? Det är ju snarare Pärlasyndrom att hålla på med sådant. Så kände mig inte jättehoppfull till klassen. Räcket var inga problem, och inte heller när oxern var lite lägre. Vi kom dock över en gång även på fullhöjd en gång (nu är ju inte det så himla viktigt, men när man inte har någon framhoppningshinderbyggare med sig så får man liksom styra mot det som är uppbyggt för att hinna ta sina språng), och hoppade oxern något lägre innan start så själva hoppningen var det väl inte jätteproblem med. Snarare med både styrningen (som jag i vanliga fall har som "nödbroms"... Går det fort så lägger jag på ytterben och då svänger hon runt fint och på så vis går det även att bromsa, men idag tog varken broms eller styrningen.) Dessutom var hon kissnödig, men vägrade kissa. Störande när man känner det och man vet att hästen snart ska anstränga sig.
     
    110 cm A.0/A:0
    Det kändes inte så jättebra på banan innan start. Stark sol med tillhörande värme tar ut sin rätt efter några timmar så att säga. Jag hade dock glömt bort mitt "plan-B-smack", men blev påmind precis innan start; TACK! Första hindret gick bra, jag lät henne tyvärr gå för egen maskin mot andra som stod efter på en linje. Det gick fort och bommen åkte i marken av en lätt touch med bakhovarna. Till trean försöker jag få tillbaka henne tillräckligt för att kunna svänga mot hindren. Hon höll på att halka ur men tack vare ett milt litet smack så tog hon fokus och löste kombinationen. Sen kom vårt "stora prov" för denna klass. Långsidan såg inget kul ut, haha, hej hej problem! Det som skulle komma var räcke, linje till oxer, båge till räcke = hej tappa bogen och dra förbi var mitt stora "test" då risken var stor. Det började med att fyrans räcke stod relativt nära kortsidan = kort anridning. Och jag som har en häst utan styrfunktion! Fick mycket riktigt inte ut henne i svängen... När vi väl börjar komma överens är vi så nära hindret att hon inte tar fokus utan slänger med huvudet och trycker sig förbi (där man egentligen inte kom emellan) = rev hela hindret med mitt knä. Suck på att hon inte går att svänga helt plötsligt! Nytt försök, bättre ridning denna gång men något gör jag så att hon fortfarande inte tar sikte och bjuder men nu lät jag henne inte komma förbi. Jag märkte att jag inte skulle få till den svängen så i sann ponnyanda (haha? Inte vet jag, men det kändes så.) så red jag bort till kortsidan, vände upp henne så hon stod rakt mot hindret och sen fattade galopp. Rak häst som ser hindret, tar fokus, bjuder och hela den biten = då var det inga problem! Får in sex relativt fina galoppsprång till femte hindret och lyckas få med henne i bågen till sjätte hindret!(!!!) Dock på fem och ett halvt galoppsprång, men hon fixade över oss ändå<3 Åh vad glad jag blev att vi fixade den, för oss och för dagen svåraste "prövningen"! Vidare runt över relativt lätta hinder; sjuan och åttan på en båge med tillräckligt stort avstånd att jag hann försöka komma överens med hästen. Så efter våra problem med fyran så är jag riktigt nöjd faktiskt. Eller ja, "riktigt nöjd" var jag inte precis efter avslutad ritt, då var jag "bara" nöjd. När jag studerat filmen, tänkt igen lite osv så är jag faktiskt riktigt nöjd. Hindren kändes stora och det var lite knivigt och sådär, samt stopp på framhoppningen. Ja, jag är nöjd med 18 fel (16 + 2 tidsfel tror jag) för vi tog oss i mål!
     
     

     
     
    Målet var att rida hela grunden i båda klasserna, och ja, det gjorde vi och dessutom med både felfri omhoppning samt placering i första klassen! Åh, vad bra det känns! Som om inte det är nog så är hon ju den fantastiska klippan att ta med sig hem igen. Jag flyttade på mig ett steg, stod knappt på mitten av lämmen, snarare närmare marken än transporten, visade att hon skulle in och så släppte jag bara och Aleccis gick på själv. DEN LYXEN ALLTSÅ! Lite kul att se hur andra ler på avstånd när de ser hur "vi jobbar". Framförallt blir man tacksam över sin häst när andra hästar kan tveka lite på olika sätt. Jag har ju stått där själv med envis häst (läs; stark fjording!) så jag vet hur det är, och lider med en del. Så var det ju det där med att man har lätt att vänja sig vid positiva saker och lätt tar för givet vissa saker - därför låter jag mig verkligen känna den tacksamheten för det ÄR guld med väluppfostrade djur (och den tillit de visar). Jo just det ja, hm, det är ju lite standard av oss att vara väldigt, väldigt, väldigt nära på att göra folk illa - med oflit! Efter målgången i 110 släppte jag Aleccis, klappade henne och tänkte inte på något direkt. Men då hade just Glada Hästen fått självförtroende på fyran så hon sätter iväg, bjuder på hindret(!) och jag gör vad jag kan för att bromsa och styra undan men det GÅR INTE! Händer ingenting! Det står dessutom en man vid det hindret... Waaah, jävlahäst<3 känner jag i det läget, även att det verkligen inte är henne det är fel på utan ryttaren där uppe som inte kan rida! Aja, nu lyckades jag i sista sekund få henne på andra tankar, dvs att inte hoppa hindret. Men blä vad jag hatar när det blir så! Att hon bara stänger av och kör sitt eget race. Även om det kan ge felfria språng ibland tack vare det, så är det inget jag eftersträvar, faktiskt. Men hon är tuff, dominant och ja, kör gärna sitt egna race, som sagt.
     
    Puss på dig, Aleccis<3
     
    Haha, på första bilden ser det nästan ut som om vi rider något westernwannabe,
    bara utrustningen som är lite fel (och detaljer, japp).
     
     

    Tävlingsdag

    Härligt! Solen skiner och i skrivande stund verkar det mesta toppen. Jag har nya kläder (ridbyxor + tävlingstopp, som dock redan känns riktigt varm) och Aleccis ska få inviga nya schabraket. Köpte ju även två huvor då, förra helgen i NHS, men vet inte om jag "vågar" ha dem på Aleccis. Jag har ju tränset så löst spänt att en huva inte sitter på plats och när hon då inte är van (har ridit med huva en gång bara för att prova, hemma för ett bra tag sedan) så räcker det med en lättare skakning så lossnar den. Inte så snyggt, eller praktiskt, eller bra då sådant gör att man tappar fokus och börjar greja med den istället. Så blir väl i så fall att börja rida med huva hemma emellanåt först för att se om man det är ett alternativ att ha det även på tävling. Jag har faktiskt gått ifrån detta med huva och tycker för det mesta att det är allra snyggast utan något, med flygande lugg och spetsade öron. Det ger verkligen olika uttryck beroende på om hästens öron och panna för vara "nakna" eller inte. Sen är det givetvis snyggt, och framförallt ofta stilrent, med huva också för den delen... I-landsproblem.
     
    Jag startar första klasserna för dagen, det var dock en "extra"(?) avd B före, och jag vet inte om det är samma bana eller inte, så ser till att är där i god tid så jag inte missar någon bangång och annan information. Min syster följer med! Asbra, då får jag både sällskap, hästhållarhjälp och rundorna dokumenterade.
     
    Kommer träffa lite goa människor där med, alltid kul! Det kommer bli en bra dag, det känner jag på mig. Och då snackar jag inte resultatbaserat, utan själva dagen och det är väl ändå det som är det viktigaste, trots allt. :)
     
    Lets go horsey (y)

    RSS 2.0