• START
  • OM MIG
  • ALECCIS
  • PÄRLA
  • LILLIS
  • Sa någon "ledig"?

    Mellan arbetspass är man ledig - eller? Jag har inte riktigt känt av det, utan här är det fullt upp. Sex hästar ridna idag, vilket är nytt personligt rekord för min del. Alla kategorier (eller nästan). Två storhästar, en d-ponny, två c-ponnyer och en b-ponny. Riktigt kul att variera så mycket, faktiskt.
     
    Inridningsdressyr varvat med hoppass, varvat med dressyr och inridnings-åkande. S först ut och det får jag väl kalla någon form av "inridningsdressyr" - start, stopp, sväng = basic. L och M next på tur - hoppning med båda. Sen lunch/middag, vafan - MAT, och därefter mina krokodiler/dinosaurier/duracellkaniner.
     
    Aleccis först på tur. Dressyr på LP. Jag red med graman idag och såklart tredelat bett. Men, men, men! Jag tänkte berätta lite kort varför jag rider med graman. Graman är en HJÄLPTYGEL som jag har för att hjälpa mig, som ryttare. Med graman litar jag på att Aleccis "gör som jag vill" (enkelt uttryckt) för att jag "vet att hon gör det". Alltså jag litar på att hon lyssnar och då är jag lugn = hon är lugn och lyder. Rider jag henne på vanligt bett litar jag inte på att hon lyssnar = jag blir omedvetet "olugn" vilket gör att hon inte heller blir lugn och då fungerar det inte. Men genom att hålla i gramanen också så ger det mig det där "lugnet" då jag vet att jag har kontroll på henne och då blir hon lugn. Ja, störande upprepning men jag orkar inte formulera mig bättre för det är fullt ös här och jag hör inte vad jag tänker... Aja, såhär enkelt är det iaf; Håller jag i gramanen så har jag fullt sjå att hålla i två tygelpar och då har jag per automatik stilla händer = hästen blir glad! Poängen är att jag har gramen för att hålla mina händer stilla och inte av någon som helst annan anledning. Mellan mina händer har jag ca 1-2 dm "överbliven" tygel vilket innebär att det hänger och slänger något fruktansvärt mellan hennes framben och mellan mina händer och bettringarna. Jag tillhör inte dem som drar ner hästens huvud med våld med denna hjälptygel utan återigen begriper jag att den behöver hjälpa mig och just i detta fall med mina händer. Otroligt dåligt skrivet, men som sagt. Orkar inte anstränga mig bättre.
     
    Aja, vi värmde upp med att skritta och trava ner till LP. Skrittade, travade och galopperade på en större volt och plockade sedan bort gramenen då jag borde kunna hålla mina händer vettigt även med ett tygelpar. I början gick det verkligen riktigt bra, men sen blev det inte så bra längre. Först när vi tog en skrittpaus märkte jag hur starka vi börjat bli mot varandra tyvärr, och det problemet sitter bara hos mig, för om jag inte "sätter emot" något, så finns det inget för henne att gå emot. Jag tänkte på det sen. Och även om det inte gick så bra fortsatt heller (höger galoppen var okej, vänster INTE okej. Fick verkligen inte till det alls.) Men sen avslutade vi med klockrena skänkelvikningar. Eller inte 10-poängare, men det gick att rida henne som en normal häst! Normalt stöd i munnen, mjuk, avspänd häst och ja, det var så trevligt! Sen får jag inte riktigt med hennes bakdel åt ena hållet men hur ofta gör vi skänkelvikningar då? I alla fall så blev jag motiverade till att fortsätta traggla med detta. Jag har ju ett litet drömmål att (kunna) starta någon klubbdressyr och varför inte jobba lite mer aktivt mot det målet? På hemvägen var hon guld! Hon blir alltid trippig och spänd i samma sekund som vi går ut från LP. Jag lät henne skritta, men sen plockade jag ihop henne och travade lite. Åh, kärlek på hästen! Hon är som en riktig, typ normalt utbildad, så välriden som möjligt, vanlig häst. Jättetrevligt att sitta på henne där och då. Gjorde några skänkelvikningar på vägen och hon flyttade så vackert. Sen kom vi till den obligatoriska "sista-galoppen-backen" och då var hon i det blå. Fick faktiskt ta tag i henne rejält, men möta upp med mycket ben såklart, och det tog väl halva backen ungefär innan det blev häst av henne igen. Sen relativ lugn trav sista biten innan vi skrittade hem. En timme och en kvart var vi ute.
     
    Därefter Pärlhästen. Alltså, det är nog tröttsamt att läsa men hon är så fantastisk. Det tragiska är bara att jag inte "märker" det förrän jag suttit på många olika hästar... Som idag, då kunde jag bara njuta av henne. Vi känner varandra sååå väl - hon bra dansar fram. Flyttar för minsta lilla, fattar galopp/bryter av för ännu mindre och ja, hon är bäst. Hon är så stadig, smidig, lätt och på alla sätt och vis är det HON OCH JAG. Men jag har svårt att uppskatta henne för det. Jag uppskattar henne men hon är inte den häst som är roligast att rida. Antagligen just för att hon är så nära perfekt (med tanke på hennes ålder, utbildning och allt slitage i kroppen) det bara går. Hon gör det hon ska, hon är alltid nöjd med tillvaron och hon bara "är" och "gör". Sen är det svårt att rida henne "bara för att". De andra hästarna rids ju av fler anledningar; man tränar inför något eller bara lär de något, eller vad som. Pärla rids av en anledning: för att hållas igång. Vi red iaf ner till byn, ett varv runt flugebyrundan, LB:1an och lite mer på LP och sen hem igen. Jag kan inte ösa mer beröm över den hästen än jag gjort. Men vi är så inridna i varandra och det är som sagt först när jag ridit flera andra hästar som jag faktiskt känner hur välriden hon ändå har blivit den senaste tiden. Vi var ute 55 minuter.
     
    Sist ut för dagen var lillskiten. Sadel, träns - promenad ner längs grusvägen. Uppsittning, skritta hemåt, svänga höger och vänster på vägen, halt och några travsteg med avsaktning till skritt. Det tar sig! Han var väl ute en kvart eller något men mer avancerat än så behöver han inte ha det just nu. Han är ju bäbis och allt, precis allt jag introducerar är helt och hållet nytt och fruktansvärt onaturligt. Så ja, en kvarts åkande på med lite gas, broms och försök till sväng är precis lagom. Vi styrde även in några meter på oljetorpsvägen, gick en bit och vände. Snart kan vi nog ta små korta skritturer för att även börja träna på annat, så småningom.
     
    Sen åt vi sådant där som ska anses vara fint men vi känner bara att "vafan sitter vi inte på McD för?!". Det där med "fint", "finmat" och "fin restaurang" är inte riktigt vår grej. Fisk med ben, skitliten portion (kul att gå hem hungrig...), senigt kött och papper på maten, alltså - hahaha. Njae, tacka vet jag typ Caramellfrappés och dylikt. Blev i alla fall en vända på godishuset innan vi gick hem. Vi är för övrigt mig och min gubbe, samt syster med gubbe.
     
    Nu har jag ordbajsat färdigt. Bara låtit fingrarna rinna över tangenterna och egentligen inte lagt ner ett uns i det som står. Väldigt ointressant för utomstående - så, grattis till alla som tog sig hit ner!
     
    My love. Dessutom är hon en riktig ögontjänare. "När katten är borta.." Yes, hon har stenkoll på 1. var jag är och 2. var godiset är. När dessa både inte är på samma ställe så. Ja, ett plus ett blir två.

    Ny dag #osv

    Yes, nu börjar jag nog bli människa igen! Dessvärre går förkylningen här men jag gör vad jag kan för att hålla mig undan. Har fem schemalagda arbetspass kvar och tänker inte gå och bli sjuk!
     
    Idag är det hästeri för hela slanten. Alla mina och båda extrahästarna ska ridas. Vädret ser dessutom mer lovande ut också, så det ska nog bli bra det här! Vissmålen skulle haft pay & cross idag, men pga för få anmälda så blev det inställt. Därför blir det alltså inget med det idag, tyvärr.
     
    <3

    Tuuuungt.

    Det var värst vad tungt allt blev. Under kvällen började jag må riktigt, riktigt dåligt. I morse var det bra, men nu kommer det tillbaka igen. Antar det är en kombination av mycket arbete, dålig sömn och kass föda. Det tar ut sin rätt, så att säga.
     
    Sådant där är rätt sjukt, eller något... Haha, jag är uppväxt under väldigt "korrekta" förhållanden;
    Vi åt alltid, hela familjen, samma tider varje dag, rejäl bra mat. Hemlagad från grunden, husmanskost dagligen, utöver det givetvis frukost och kvällsmat. Pizza stod på matlistan högst någon gång i halvåret. (Jag var 16 år första gången jag smakade kebabtallrik. Haha, vadå "efter".) Min mor strök ALLA kläder (till och med "skruttkläder" som användes i stallet - här finns inga KL eller andra ridmärkeskläder så långt ögat kan nå. Jag tävlade t ex länge i billiga (har fortfarande bara billiga ridkläder) vita ridbyxor med stoora hål vid knäna. De blev givetvis också strukna, haha. Och nej, min mor tyckte inte dem var anständiga - men vad gör man? Som att jag rider bättre med hela ridbyxor? Pfft!). Duscha gjorde man varje kväll (eller morgon när man var tonåring och gick i skolan och inte ville ha sovit-med-blött-hår-frilla), och ja. Jag vet inte var det gick fel men idag sitter jag här och äter skräpmat 7 dagar i veckan = lagar aldrig mat, duschar aldrig (typ) och skiter i hur jag ser ut, stryker inte ett jävla klädesplagg (inte ens skjortor), och njae, hela livet/livsstilen blev förstörd så fort ansvaret kom in i bilden. (Jag flyttade hemifrån som 17-åring, och vi har försökt laga mat i omgångar men det finns verkligen inget tråkigare!)
     
    Att det kan bli så... omvänt? Min har också undrat när/hur det kunde bli så fel ;)
     
    Det är förjävligt att vara vuxen och behöva ta mer ansvar än över hästarna. Mat, sömn, kläder - tuff värld vi lever i. Jag hade nog passat bättre i ett u-land, eller möjligtvis i det Sverige som fanns för ett par hundra år sedan.
     
    Aleccis och jag på P&Jn i Bråtåkra som SBHS anordnade för någon månad sedan.

    Resultat Pay & Jump med Aleccis i Sävsjö 22/7

    Lite försent, och jag nämnde ju lite snabbt hur resultatet blev. Men känner för att jag vill skriva lite mer om starterna.
     
    Först och främst; när jag jobbar (hämtar mjölk) så kör jag på de vägarna där ridklubben ligger så nu har jag lärt mig en ny, kortare väg. Awesome! Sparar säkert en mil totalt (tur och retur), och att spara en mil på en resa som brukar bli ca fem mil är en rätt hög procent. Det kändes dessutom när man körde, att det var kortare alltså. Även om det bara var några kilometer enkel resa. Lite OT, men bra för mig, haha!
     
    Vi startade som jag nämnde två stycken 110 cm. Precis när jag red mot första hindret i första rundan kändes det högt. Men i samma sekund Aleccis lättar från marken så är den känslan borta. Det är en egenskap den hästen har; jag har så jävla mycket att hålla koll och tänka på att jag inte hinner fundera på hinderhöjd - inget ont som inte har något gott med sig! :) Till andra hindret, ett räcke, blev jag kvar i handen och det kändes jättetydligt. Vi missade några centimeter upp och den bommen föll. Tre till fyra var en linje av räcke - oxer. Linjen stod relativt nära kortsidan ändå - för att vara oss. Precis en sådan grej som har ställt till det tidigare. Det skulle in sex galoppsprång mellan dem, och först låg hon på så det blev två större sen fick jag tillbaka henne och fick in resterande fyra. Vi kom inte trångt inpå utan det blev "riktiga" galoppsprång hela vägen fram, även om de totala sex var ojämna. Femman flöt på, den stod på diagonalen. När man hoppat det hindret och kommit bort nästan till spåret så fanns det inte särskilt mycket utrymme att vända och balansera mot nästa hinder. Jag kom på det lite sent och satt upp rejält. Det var rätt mäktigt för jag tog inte alls mycket i henne, utan satt som sagt upp kraftigt och la på ytterbenet samt höll stadigt i tyglarna. Wow, hon börjar gå att påverka! Hindret var ett räcke "tillbaka", diagonalt mot halva långsidan ungefär, fast man gick innanför det hindret som stod där och gick på båge/böjt spår till sjuan, en större oxer. Efter den oxern skulle man höger, men det bjöd in till vänstersväng så där "visste" jag att jag skulle få problem - och det fick jag. För jag släppte iväg Aleccis över hindret och ingen av oss tog något initiativ efteråt så vi red rakt fram, haha. Mot staketet, när vi kom fram till det (och bröt av) så blev det till att göra en volt tillbaka för att hoppa över sista hindret, räcket på långsidan som man nyss ridit innanför. Så vi fick åtta fel i den rundan men det kändes BRA!
     
    I andra sedan så rättade jag till misstagen. Ettan flöt på bra, men sen "släppte" jag henne nästan lite väl mot tvåan för att hon skulle hinna upp ordentligt och för att jag inte skulle ha någon som helst möjlighet att bli kvar i handen. Sen kom vi lite på sladd till trean - ett praktexempel på inbjudning till att hon brukar vilja bryta ut. Men inte nu (längre?). Jag siktade dit vi skulle och ramade in henne och så hon körde på! På linjen fick vi in sex jämna, fina galoppsprång (åååh<3<3)! Femman gick återigen bra och sen gjorde jag som sist och satt upp och vände med tydlig utsida mot sexan. Denna gång ville jag inte släppa iväg henne mot sjuan och inte heller sluta ta initiativet så nu var jag noga med att ge ny galoppskänkel (inte fysisk) redan innan hindret så vi redan från början landade i höger galopp och tack vare det plus bättre planering generellt så var det inga konstigheter att få med henne där. Sista hindret var inte heller det några konstigheter. Felfri runda!
     
    Alltså, känslan hon bjöd på denna dag. Åh, det gör mig tårögd! Så fantastiskt vacker häst. Asbra känsla genom båda rundorna men framförallt sista rundan - alltså WOW! Det kan vara vår livs bästa runda. Det klaffade och vi kämpade ihop. Hon var lugn, väntade och bara gjorde precis rätt exakt hela tiden. För mig är det stort. Hon och jag börjar bli "vi" på riktigt.
     
    Nu till det tråkiga. Inte en käft ville följa med så här är jag nu med bara våra minnen (och en rosett som jag tyckte vi förtjänade). Riktigt, riktigt tråkigt att inte ha de rundorna på film, men det är så det fungerar, tyvärr. Känslan bär jag iaf med mig. (Sen är det alltid roligt när andra ser förbättring och även här i Sävsjö syntes det skillnad. Jag känner som sagt skillnad, men det är fantastiskt roligt att det även syns.)
     

    Två år igår

    Igår firade jag och Aleccis två år och jag hade gärna skrivit en skvätt om vår tid, hittills. Men jag hann inte och nu är jag sådär jobbigt trött igen att jag helst skulle vilja ta en power"nap" på ett par timmar sådär för att hinna åka på i alla fall någon häst. Det blev inte direkt bättre av åskknallarna (vilka inte bekommer mig något iofs) och regnet (theres the problem. Orka regn! Nu är man ju helt ovan, höhö).
     
    Anyway. Jag vill passa på att göra reklam istället! På torsdag, dvs i övermorgon, så anordnar Vissmålens RK en pay & cross (terräng) igen och NI KAN INTE BARA SITTA DÄR OCH INTE VARA MED :O Nej nej, seså - bara att anmäla! Det är fantastiskt roligt och alla kan vara med. Det finns hinderalternativ vid samtliga språng (större vs mindre) och man får så många chanser man vill/behöver på varje hinder om hästen (eller för all del ryttaren) är orutinerad. Något jag verkligen rekommenderar! Det är absolut en av sommarens höjdpunkter! (Och ingen som helst prestige.) Kom igen nu gubbar! :D
     
     
     
     
     
     

    Sabbis - vi fortsätter trampa upp en Syndernas Stig.

    Kopierat från facebook. Hinner inte sitta här (eller där), så gjorde det lätt för mig (:
     
    Jag måste bara dela med mig av dagens lektion i "skolan". Min lilla gosse imponerar - tro det eller ej! Idag har vi ridit/åkt hela två kilometer, från stalldörren till stalldörren, bort på oljetorpsvägen och vände. Skritt och halt, och till och med lite trav. I sällskap av och Pärlis.
    Sen gick vi skilda vägar i korsningen hemmavid; Ida och Pärlis red ner mot byn åt vänster och vi red hem till stallet åt höger. Det tog väl en sådär tre minuters övertalning innan vi faktiskt tog oss från korsning och började röra på oss hemåt. Lite försök till travinslag vartannat steg men bara jag satt upp lite så bröt han av till skritt igen.
    Jag menar, det finns ju till och med inridna hästar som inte kan skiljas och gå åt olika håll och så tog det bara omkring tre minuter och så gick han, om än lite ljudligt emellanåt, men ändå så snällt åt motsatt håll som stadiga tryggheten själv. Imponerande! Dessutom efter bara en sisådär 5-6 gånger med ryttare på ryggen. Guldstjärna i kanten!
     

    Vatten, vatten, bara vanligt vatten.

    Nu har jag ägt Ynglingen i en och en halv månad och jag börjar lära känna honom mer och mer. Men en egenhet han har (förutom att ta av huvor, lägga dem i vattenhinkarna(!) - skojar inte - och tugga sönder dem så de blir obrukbara; jävlaponny<3) är att när man kommer med vattenhinkarna. Med nytt gott vatten - då ska han alltid provsmaka ur alla hinkar! Det ser allt lite gulligt ut faktiskt. Sen håller han vatten i munnen jättelänge efteråt. Han hade inte fått med sig all havre (eftersom han får äta ur en glassburk = fyrkantig = det samlas lite havre i hörnen efteråt) så jag tog det sista i min hand för att ge honom. Det hade ändå gått ett par minuter och han hade hunnit dricka efteråt. Sen öppnar han försiktigt munnen för att ta havren. Då rinner det ut massa vatten, haha. Så då har han alltså hållit vatten i munnen ett rätt bra tag, och även gått runt med det där inne. Lite smått annorlunda jämfört med mina andra hästar, om man säger så.
     
    Nu har jag gjort bilderna små, men ändå är kvalitén helt mördad... Ååååh.
    Lite misslyckade (men ändå de enda som går att visa, haha) bilder från senast. Så kan man stå, till exempel:
     
    Fuling ^^

    HAHA, kolla in min hand *STANNA*
     
    En hand till. Och han kommer närmare...
     
    Och närmare.
     
    Snygg placering sådär mitt i lutning. (y)

    Kan verkligen inte stå still..!
     
    Olydig.

    När regn- och åskovädret drar in...

    Skaplig uppstigning och dressyr i skogen och i byn med Pärlhästen som var först ut för dagen. Fluffigt guld på fyra ben, som vanligt :') Hon snubblade sådär som hon kan göra när det är oengagerat ibland så då gick jag på henne och red lite tuffare några meter. Kan tyckas fult mot henne, men det fungerar. Hon är oengagerad och då blir det engagemang = inget mer snubbel. Det var typ det enda som inte var asbra på hela den turen. Hon är allt bra fin att rida nu, faktiskt. Tanten kan.
     
    Drog söderut och åkte L - dressyr på banan. Vi provade (och vi visste att hon inte kunde) galoppombyte senast bara för att kolla läget, typ. Idag satt dem! Rent varje gång åt ena hållet och lite svajigt åt andra - imponerande! Lättlärd häst det där alltså. Gjorde givetvis andra saker också.
     
    Tillbaka på gården för Aleccis tur. Ska starta terräng på torsdag igen och kom på att den enda gång jag kan hinna hoppa henne innan dess är idag så, så fick det bli! Jag var otroligt mesig och hade ingen jävlar anamma alls men på det viset att det blir tre där det ska vara fyra. Annars gick det bra. Hon vet vad jag vill nu för tiden i alla fall, men det kan alltid bli bättre. Nöjd med tanke på att jag inte var mitt vassaste jag.
     
    Sist ut Lillis. Tänkte först både åka lite på honom och låta honom kolla transporten men kom ganska snabbt fram till att det blir mycket för en liten bäbis. Så vi nöjde oss med att kolla på transporten. Sist han åkte - vilket var första gången i hans liv - så åsamkade han ju sin skada. Så jag tänkte att han skulle ta avstånd. Det gjorde han först (typ den första halva minuten och de första stegen), men sen sa han att han var rätt sugen på morot - kosta vad det kosta vill, typ. Så vi gjorde bra mycket mer än vad jag först tänkte (beroende på hans reaktion då, såklart). Upp och ner för lämmen x antal gånger - smärtfritt och så okomplicerat det bara kan bli för en treåring som borde förknippa den med iaf lite obehag. Jag hade medvetet tagit ut tanterna som fick stå och beta en bit bakom oss för att stämningen skulle vara lugn och trygg. Så hela alltet kändes otroligt lovande. Nyfiken (hungrig) ponny - och så var det den där lilla detaljen att han är en valack! Haha, och en "typisk" sådan som bekräftar alla mina fördomar ;)
     
    Nu väntar gokart och i samma veva öppnar sig himlen (y)
     
    Två av dem <3

    Hur jag blev med storhäst

    Det hade hållit på ett tag. Bläddrandet bland annonser på hastnet. Men helt utan mål, bara scrollande, jämförande, lockande, olockande. Alla möjliga sorters hästar. Men ibland lite mer "seriöst" letande, och då i form av att trycka in; Södra Sverige, stora hästar, hoppning och kryssa i alternativet "billigast först".
     
    Det tog några sidor, men där var hon sedan. Bland unghästar och läromästare, blandat med promenadridningshästar och avelsmärrar. Där fanns en vuxen häst. En sådan man kan börja med direkt. Givetvis ett projekt. Det stod även att hon såldes utan tävlingsresultat för att tidigare ryttare inte klarat av henne. Det skrämd inte mig. Jag vet att jag inte besitter hälften av vad den ryttaren garanterat gjorde. Men jag vill inte ha en läromästare - jag har redan haft det; Pärla. Och det finns inget värre än att "komma ifatt" utbildningsmässigt och bli hämmad av hästens kvalitéer. Och jag ville inte rida in en unghäst - det hade jag precis redan gjort; Mellonie var ju helt orörd när jag köpte henne. Jag villa ha något jag kunde börja med direkt. Då fanns det en enda häst på hela annonssidan som uppfyllde mina krav. Inte så höga krav, men vi snackar lågbudget. Lågbudgethäst, och då får man ta det som erbjuds. Vad får man för de pengarna en ponny (utbildad LB) kostar? En storhäst i samma utbildningsnivå är så pass mycket dyrare. Därav ekvationen.
     
    För att klargöra; Mellonie skulle säljas. Hon köptes för att säljas. Men var, när och hur fanns inte med på kartan. Men jag kände att det började bli dags. Det är jobbigt att ta tag i sådana saker. Därför provade jag att börja i den andra änden; storhäst först, försäljning av ponny sedan.
     
    Annonsen.
     
    Men jag skulle ljuga om det var så smidigt... Trodde aldrig det skulle bli något ändå. Men jag ringde och bokade provridning, för att börja känna hur det skulle kännas att sitta på en storhäst. Jag tror jag började med det. Klockan 13 dagen efter skulle vi rulla in på gårdsplanen. Avförd klockan 11, för resa söderut.
     
    Även om det skulle lösa sig rent teoretiskt; sälja en häst - stoppa in pengarna i nästa häst, så blev det ett glapp däremellan som jag inte kunde lösa med min sommarjobbslön. Jag ringde min mor, behövde låna halva summan. Hon sa "jajajaaa, vi pratar om det när jag kommer hem". Fan i helvetes jävla skit. Det var inget "ja", det var inte heller ett "nej" - och hon var inte hemma. Skit. Och jag som hade bokat provridning. Jag var 21 år gammal och gör vad jag vill, ja. Jag nämnde inget om någon provridning. Jag nämnde bara hästen.
     
    Detta var en tisdag. Tisdagen den 24 juli 2012. Jag ringde alltså. Dagen efter ramlade det in lön. Jag tog med mig en kompis och så åkte vi söderut. Det får bära eller brista, så enkelt var det.
     
    Aleccis stod färdigsadlad och klar och när vi kom tränsade de henne. Jag provred henne. Hade noll kontroll at all. Hästhandlaren var inte hemma, utan istället blev vi mött av en trevlig tjej som jobbade där. Denna tjej visade henne först och när jag red satt hon på en pall och kollade ner i ridbandeunderlaget. Tänkte väl att det var slöseri på tid när jag ändå inte hade en suck att säga till om på den där hästens rygg... Efteråt spolade de av henne, och tog på henne ett flugtäcke. Släppte ut henne i en liten hage, utan knappt något gräs att äta. Varmt var det, dammade gjorde det och blinningarna och bromsarna var många och på hästarna något fruktansvärt.
     
    Från provridningen. (Filmsnutt här)
     

     
    Jag sa att jag ville ha henne. Betalade för att de skulle reservera henne. Tjejen gav ett litet förvånat intryck men vad nog glad att jag tog henne. Vi åkte hem. I bilen hem avrådde min kompis mig för att köpa henne; "du klarde ju inte av henne", "hon var dessutom oren vänster fram" och "jag hade inte köpt henne om jag var du...". Det finns ingen mer välmenande människa än henne. Hon är ärlig och jag värderar det jättehögt, men detta är en ekonomisk fråga och oavsett hur det skulle ha gått så hade jag redan bestämt mig. Jag skulle ha den där hästen. Så jag avfärdade bara vad hon sa. (Och ja, hon var säkert oren - inget jag kände för jag hade fullt sjå med att försöka bromsa - då hon hade förskräckliga hovar! Höger framsko och vänster baksko satt kvar, de andra båda var tappade, och långa ojämna hovar på det. Tro fan hon inte var ren.)
     
    På hemvägen stannade vi och så köpte jag ett gummipelhambett. Min nödbroms.
     
    Jag minns inte exakt hur det gick till, men jag har ett svagt minne av att jag pratade med min mor någon gång mer innan hon kom hem. Typ att jag skulle få låna pengar men inte göra något förhastat (precis det jag gjorde ju). Men i alla fall. Aleccis skulle skos dagen efter, alltså på torsdagen. Hon skoddes fram, inte bak. På fredagen skulle hon besiktigas.
     
    Nervositeten som infann sig den fredagen. Usch och fy! Jag minns inte vilken ordning detta hände, men jag tog med min dator till min mor när hon kom hem på fredagen och jag tror detta var innan hästhandlaren ringde.
     
    Jag satt där i trappuppgången och kunde inte hantera situationen alls. För mig var det så jävla viktigt. Vad skulle jag göra om det inte skulle bli någon häst? Som jag både provridit och reserverat utan att kolla hundra procent om det fanns pengar? Dumt gjort, oja, en rejäl fet chansning. Men jag kände att det var tamejfan nu eller aldrig. Bättre än såhär blir det inte. Denna häst är den enda som uppfyller "kraven" och ska jag bli med häst så är det NU. När hon kom hem så kunde jag inte hålla mig längre. Tårarna sprutade. Mamma fattade ingenting.
     
    Så fick jag erkänna mina dumheter. Att hästen var provriden och reserverad. Skodd under gårdagen och skulle besiktigas under dagen. För en gångs skull kändes det bara som jag lyckades få min mor att förstå vilken jävla chans det var. Det är en stor ekonomisk fråga att ha häst, att köpa häst. Och är det något som är uteslutet så är det att lägga pengar på hästar. Så enkelt är det. Jag hade redan en skuld på två bilar hos henne... Så det var en jävla chansning.
     
    Jag låter så himla bortskämd när jag skriver detta, men det SISTA jag kan göra är att gråta en skvätt och få pengar. Aldrig, aldrig, aldrig att det fungerar så i vår familj. Vi är en relativt stor familj med fyra ungar, bönder. Matematiken är enkel. Så det var helt sjukt att jag vågade göra något så dumt. Egentligen.
     
    Aja, jag fick låna pengar mot att varenda krona skulle betalas i samma sekund som Mellonie skulle säljas - och hon skulle säljas omedelbart, typ. Ut på annons på direkten.
     
    På eftermiddagen ringde mobilen. Jag tänkte hundra gånger och hundra gånger till; är hon anmärkningsfri hämtar vi henne, annars inte. Låt besiktningen avgöra om det blir något eller inte. Hästhandlaren sa; "besiktingen gick bra. Hon visade lite orenhet på vänster fram (blablabla) ..." och jag sa; "kan vi hämta henne imorgon?". Det gick bra. Aleccis var alltså inte ens ren, men i det läget så vägrade jag att höra det. Vägrade redan där lyssna på vad det faktiskt hade kunnat "kosta" oss. Att köpa en icke-frisk häst.... Ojojoj. Vilket pucko. Egentligen.
     
    Dagen efter åkte vi söderut igen. Denna gång med tom hästakärra bakom. Några kilometer innan vi var framme så gick kopplingswiren på min bil av så vi blev ståendes. Men det hör inte hit. Det löste sig. Nästa bil var på rullning hemifrån med pojkvän och under tiden blev det några timmars väntan. Vi kollade när tjejen red några hästar (en kvart ridning styck, blandad kvalité #nohate) Vi har aldrig varit "sådana", utan vi undrade och då frågade vi. Fick höra historier (sanna eller inte? Men hon gav ett intryck av att inte hitta på alldeles iaf) om varför de hinkade hem massa importer osv. Sen skulle hon åka och jobba, så vi blev kvar själva. Jag borstade, klappade och sprayade min nya häst med flugspray.
     
    Snart dags för lastning. Jag fick stå och locka, locka och locka hur länge som helst för att få en enda ynka liten bild med öronen framåt. Så detta är den bilden. Den enda som finns med öronen framåt.
     
     
    Fler bilder från när vi väntade.
     
     
     
     

     
    Detta är alltså samma häst som jag idag kallar "Gladis" för att hon jämt är glad. Hur sjukt är inte det? Och hästen jag köpte var allt annat än glad. Andra hästar trivs säkert med livet hon hade, men inte Aleccis. Absolut inte.
     
    Helt annan blick i transporten <3
     
    Min pojkvän rullade in, min bil parkerade vi för hämtning nästa dag (det var ett jävla farande där ett tag...), och så kopplade vi om så släpet var bakom rätt bil osv. Det stod ju i annonsen att Aleccis skulle vara lättlastad, men man kan ju faktiskt aldrig lita på något sådant förrän man själv provat att lasta. Men det var inga som helst problem. Jag hade dessutom tagit med egen grimma hemifrån för att inte ta något från dem. Aleccis sprang på transporten och jag överdriver inte! Det tyder förvisso på att hon är lastbilsåkare = då tar de sats och halvspringer uppför lämmen pga lutningen. Aleccis hade väldigt bråttom in i transporten i alla fall. Skönt det. Vi var rätt trötta efter flera timmar i solen av att vänta.
     
    På hemvägen stannade vi och åt. Aleccis stod snällt i transporten och väntade. Sen rullade vi hem. Home sweet home. Ut lastade vi en häst som kom till en helt ny värld! Kameran glömde jag givetvis i bilen nere i försäljningsstallet så bilder är det dessvärre dåligt med.
     
    Jag hade mycket intressenter på Mellonie och framförallt två familjer som var väldigt intresserade varav den ena ännu mer ändå. Det är inte det mest optimala att släpp ihop en ny häst med två andra hästar varav den ena är till salu och dessutom inte när det bara för sig om så kort tid. Mellonie blev i alla fall halt pga det. Så jävla typiskt. Det var då de ringde, de som köpte henne. De ringde och jag sa som det var; jag har köpt ny häst, de är ihopsläpta och Mellonie är halt. Jag fick världens bästa reaktion tillbaka. Typ att "oj vad tråkigt, bus i hagen? Men sånt kan hända jag hör av mig nästa vecka." Jag tänkte att nu är väl det kört, de lär inte ringa igen men jag är ärlig. Alltid öppna kort och inga krusiduller. Mellonie var snart ren igen, och hade ridits ett par dagar innan det ringde och det var samma familj i andra änden av luren. Provridning, besiktning och försäljning - pang bom. Ponnyn lastad, pengar på kontot och två hästar i hagen. Och en jävla massa tårar igen. Min fina lilla ponny! Hur skulle jag klara mig utan henne?!
     
    Pengar till mor; både Aleccis pengar och gamla bilpengar. Så skönt. En hjälm och ett par stövlar blev det också. Men det var allt, haha. Och så en alldeles egen storhäst i hagen, förstås!
     
    Nya möjligheter. Ett nytt ryttarliv. Det var där och då det började. Vi började. Sen har ju vår historia givetvis inte varit en dans på rosor, men det visste jag att det var vad som väntade...
     
    Vår första ridtur hemma, söndagen 29 juli 2012. Jag ville inte ta kort när gramenen satt på plats, men även det hade jag på henne. Gummipelham, martingal och graman (genom stora ringarna) - ifall att det skulle behövas. Men inget behövdes "användas", men än tyglarna, då. Skritt runt dahlsedarundan. Hon var hur snäll som helst, men vågade inte gå över järnvägsövergången så där fick jag hoppa av och leda henne.

    Häst, häst och häst.

    Har de senaste (typ två) dagarna, plus Pärla ett par dagar till haft lite dåligt samvete. Jag planerade - med flit - inte in någon direkt vila till hästarna för jag tycker inte att de behöver det. Men däremot tänkte jag att de skulle få några dagar här och där istället. Och det hade suttit riktigt fint såhär i den stekheta värmen. Jag har alltså inte haft hjärta till att rida dem, och även om de klarar det så ska ju helt jag överleva också. Så även om det är som jag tänkte, så kan jag inte sluta ha dåligt samvete i alla fall.
     
    Jag är så otroligt jävla skitglad åt den där lösdriften nu. Mer än vanligt, till och med haha. Hästarna står där, från morgon till kväll, allihop och har det svalt och skönt. Det är verkligen svalt och skönt där inne, och eftersom hagen de går i nästan är "skuggfri" så är det mer än guld värt att de kan gå in och stå där. Dessutom har jag vattnet där inne (och saltstenen), så det viktigaste har de tillgång till precis hela tiden under de varmaste timmarna. Skönt för oss allihop.
     
    Men idag red vi igen! Pärla först ut. Det var inte riktigt lika varmt idag, även om det givetvis fortfarande var skitvarmt. Hon stod inne och de andra båda betade sida vid sida i hagen. Jag gjorde i ordning henne och skrittade iväg på vägen bakom huset och bredvid hagen och vidare en bit bortåt. Följde vägen och vände där den tog slut. Hagen är i en sluttning så de andra hästarna såg oss inte.
     
    Det är så gulligt på något vis. Ynglingen och Aleccis har ju blivit rätt tighta, och trivs bra. Pärla fungerar också med dem och alla tre fungerar i grupp med jag är ändå lite missnöjd. Det är nämligen Pärla som fått vara lite själv, och det gillar jag inte. Men när vi hade skrittat iväg så började de andra gnägga efter henne. Stackarna, de kunde inte hitta henne! Ynglingen gick ner till stallet och skrek och skrek. Aleccis gick ner till nedre delen av hagen, men då var inte vi där. När vi kom tillbaka på vägen så att hon såg oss så blev hon så himla glad! Och sprang med vid staketet, och sen kom Ynglingen också och lika glad blev han. Så fint av dem, och även om det blir lite "förmänskligande" så kan jag inte låta bli att bli rörd av att de faktiskt bryr sig om varandra. De är en liten miniflock även om alla inte är på samma ställe precis hela tiden. <3
     
    Travade och galopperade på en äng (andraskörden är slagen och inplastad) och gick sedan in i hagen (de andra fick stå i gången så de inte var i vägen) för att hoppa lite. Passa på medan det är torrt i gräset. Hon var så himla pigg! Tyckte det var skitkul! Det gick inte att rida henne som en normal häst utan efter några försök var jag faktiskt tvungen att skritta och vända henne mot hindren för att ens ha någon som helst anridning, haha. Annars kapade hon vägen direkt och njae, så tänkte jag inte fresta hennes stackars kropp. Så det var kul. Travade av, skrittade av och duschade av henne.
     
    Fortsatte sedan med Aleccis. Vi red på en annan äng. På andra sidan stenmuren höll min lillebror på att stränglägga och min far körde med balpressen. Och så jag och min överlyckliga, skitglada, överpigga skogstokiga häst på andra sidan stenmuren som sagt. Så himla fint, på något vis. Jag ÄLSKAR verkligen detta fantastiska lantliv. Det är underbart. Jag lider verkligen med alla stadsbor som missat det. Alla borde växa upp på en bondgård. Precis alla. Det skulle göra varje mänsklig själv gott.
     
    Ja, alltså, min häst. Känns som jag fick med det mesta angående henne i tidigare stycket. Jädrar vad hon låg på. Vi travade på volt, galopperade på volt, skrittade i fyrkantiga serpentiner med bakdelsvändningar, galopperade på samma kantiga serpentiner för att få henne mer på röven i vändningarna istället för att hon ska komprimera sig och galoppera fler skitsakta språng = kostar tid i framtida omhoppningar. Följde ängens ena sida och körde någon form av "rid-maraton" runt balarna med galoppombyten och svängar. Kul att hon inte gör så stor grej av galoppombytena nu. Det kommer mer och mer! Förr var det värsta grejen och det blev sedan tyvärr stressladdat. Nu börjar det bli "en piss i Mississippi" - och det är precisvad jag önskar. Vi behöver inga stressande grejer i ridningen - det har vi tillräckligt ändå.
     
    Eftersom hon var så himla pigg var hon också rätt spänd och jag vet ju vad det beror på. Sen var vi båda lite okoncentrerade pga värmen och alla satans påfund som flyger omkring och på oss. Så jag gjorde det inte mer avancerat än så. Jag avslutade med att ställa mig upp i stigbyglarna och balanserat försöka ha kvar henne i önskat tempo och lite halvt följa ängen ett varv åt båda håll. Det gick över förväntan! Här och där kom det en och annan smygökning, men det är stora, stora framsteg! Avslutade med att låta henne öka på en sida. Hon gav väl omkring 80% någonting och det var det mest fantastiska på hela passet. Jag stod upp, höll lagom stöd i tyglarna, båda var så himla välbalanserade. Det var liksom som att hon var vår "underkropp" och jag var vår "överkropp". Vi var verkligen EN varelse som sprang effektivt men jättelugnt. Det är ju det som är så svårt med henne. Tempo/framåt i kroppen men lugn i huvudet; precis så avslutade vi. Som om vi skrittade, fast det var i ökad galopp. Bara våra lugna andetag hördes där och då - wow, då njöt vi ikapp <3 Travade av och skrittade hem. Plaskvåt häst - dusch där också efteråt.
     
    Sist och minst stod lillskiten på schemat. Sadel och träns och så ut en sväng. Det är kul att känna hur det tar sig, sakta men säkert, från gång till gång. Gasen fungerar och bromsen ger reaktion, även om han blir lite otålig och vill fortsätta. På med tröjan och ut igen.
     
    Sen tog det inga många minuter innan regnet kom. Så jag hade rätt stor tur ändå. Men jag hade ju tänkt sola efteråt! Blev minsann inget med det. Synd, men det kommer väl förhoppningsvis fler gånger.
     
    Tog, eller rättare sagt försökte ta, lite bilder innan vi red lite. På lillgrabben. Inte så himla skitsmidigt direkt... Samtliga bilder blev mer eller mindre skit.
     
     

    För exakt två år sedan

     
    För två år sedan åkte jag och Marielle söderut för att provrida denna häst. Wow, vad mycket hon har lärt mig på snart två år! Tänkte skriva mer och berätta om hela "grejen" hur jag blev med storhäst. Det var jobbigt, vill jag lova. Men nu ska vi iväg och hämta en bil (igen). Hejråå sålänge.

    Det har äntligen vänt; nu går det uppåt minsann!

    Asbra dag, så gott som allt har blivit som jag velat idag. Skönt, när man pusslar och grejar. Då underlättar det när planeringen håller.Uppstigning relativt tidigt, 05.30. Satt på Pärla innan 07, var tillbaka efter 08. Höll på med - och red lite - på ynglingen en halvtimme och åkte sedan till L för mer ridning. Hemma igen och i sängen till 11 för två timmars vila. Ville fått in tre egentligen, men fick sjukhustid till 13.30. Kom dit och förväntade mig en utredning som inte skulle "ge" något direkt, men både jag och läkaren (samma som till förra knät, i maj) visste att det var samma skit; inflammation. Så jag behövde inte ens lägga in förslag/önskemål om spruta utan fick kortisonspruta direkt, med bedövning först. Gött! Då kan skitknät bara bli bättre nu! Slängde i mig två korvar på biltema och matade min snälla bil med diverse vätskor då han var lite törstig; styrservoolja (egentligen tätning), motorolja och bensin. Glad blev han! :D Sen vidare mot flugeby för att rida S innan jag packade in min glada bruna häst för kvällsäventyr i Sävsjö. P&J närmare bestämt. Två starter i 110 cm hade jag anmält oss till.Fick ett nedslag och gjorde en volt tillbaka i första starten men hoppade felfritt i andra. Känslan var toppen! Så himla roligt. Nu börjar vi verkligen spela i samma lag <3

    Ridpodden

    Jag lever i den där lastbilen. På mornarna går ridpodden (eller ja, inte standard för det är bara sex avsnitt, så jag tar dem då och då). Tre har jag lyssnat på hittills, och senast pratade de hoppning. Så nyttigt att lyssna på! Avsnittet innan handlade om form och då var Pether Markne en av de som pratade. Jag har verkligen fått upp ögonen för hans träning! Har fått lite inblickar här och där och tycker han ger ett kompetent men okomplicerat intryck. Efter podden var det definitivt inte sämre. Vilken chans det hade varit att få träna för någon som honom!
     
    Men det närmsta jag kommer - vilket inte är fy skam det heller; snarare överlycklig-feeling på den - är hans bok! Den kommer bli min bästa vän så fort jag hinner börja bläddra i den och läsa vartenda ord.
     

    Bråkstake

    Pärlas ögon har börjat rinna. Hon har inte jättejättekänsliga ögon egentligen, och har klarat sig bra med huvan. Den åker av emellanåt (dels tar jag av den ibland så hon får "lufta sig", men hon tar av den ibland hon också). Men nu är huvan mer avtagen än påtagen, och det har börjat bli konsekvenser...
     
    Nu är det så att det är stor skillnad på hur det är om det är hon som tagit av den, eller om den har "åkt av" på annat vis. Gissa tre gånger vem som är skyldig till att den ALLTID ligger på samma plats, inne.
     
     
     

    Inte nog med det. Nu har han även börjat ta av Aleccis sin huva! Hon tar dessutom inte ens av sig sin själv, så allt pekar på den där luen. Men framförallt är jag övertygad att det är han för att han lägger den bredvid Pärlas, inne. Han blir otålig/understimulerad när de står där inne för att komma undan hettan och plockar av dem - och lägger dem där, i mitten, på golvet, max 20 cm från varandra.

    Hopphopp

    Okej, såhär tänkte jag då. Hoppade med Aleccis idag - blir mycket av den varan, men det behövs! Vi behöver verkligen både språng men även anridningar och landningar och allt därtill. Så ja, mängdträning. Göra bra ridning till en permanent ridning.
     
    Vi var flera stycken på banan och jag har så svårt för det. Absolut inget illa ment mot någon utan jag rider så sällan med andra så jag vet inte var jag ska vara, hur jag ska vara eller vad jag ska göra. Känslan jag får är att jag blir väldigt "liten". Men samtidigt vill man ju ta för sig för att göra det man ska och kan avsluta sedan = inte vara i vägen.
     
    Aleccis var faktiskt fin. Förutom att hon var jättekissnödig och totalvägrade att kissa! Hon har aldrig varit sådan tidigare, för hon var extrem idag. Så fort vi stannade så fick jag inte fram henne. Fick skänkla som om det vore en staty jag satt på. Så det var rätt jobbigt. Men så fort jag fick henne till att röra på sig så tyckte jag det kändes bra.
     
    Det märks så väl att vi har utvecklats och hittat varandra väldigt mycket den senaste tiden. Den bättre ridningen är verkligen på ingång och kommer mer och mer "automatiskt". Två stopp fick vi. Båda gångerna framför hindret - dvs ingen förbispringning at all. Inget är såklart önskvärt - men hellre stopp än förbi! Båda gångerna var för att jag tog med den där "lilla" och "i vägen"-känslan mot hindret och det går inte. Det behövs mer tryck och framåttänk. Så det var mitt mentala som spökade. Det är så svårt att anpassa sig när man inte vet vad som förväntas av en, så enkelt är det.
     
    Avslutade med att ta några hinder som en bana. Det kändes okomplicerat, förutom att jag backar av som fan mot vissa hinder :S och sen släpper jag iväg henne efteråt. Bara för att jag KAN bromsa om jag vill/måste, så får jag absolut inte göra det för att jag tvivlar på min avståndsbedömning för när jag började backa av fann vi definitivt inte några lägen och det blev kråkhopp. Så två sådana fick vi till också. Riktiga kråkhopp. Första tappade jag även stigbygeln och höll bara i mig efteråt, haha. Men det andra så gick det i alla fall att fortsätta även om det var vrålkass ridning till det hindret.
     
    Att jag aldrig kan hålla mig kortfattad?! Aja, Aleccis var fin. Jag red hyfsat när vi väl hoppade. Det kändes BRA. Så nu har jag skickat iväg en anmälan till P&J i Sävsjö på tisdag! (Det enda som finns i närheten där jag inte jobbar.)
     
    Fick förresten höra att hon såg lugnare ut! Kul att det syns - för det känns jätteväl. :)
     

    Det har blivit mycket brunt nu!

    Men Pärla - hon lever och hänger med! Dock gör jag inte så mycket med henne och eftersom Aleccis blir mest utsatt av diverse hittepå'n så blir det mest att hon hamnar i ljuset. Jag har även suttit en gång till på ynglingen, men utan kontrollerade former denna gång. Lös, barbacka. Man får passa på när tillfälle ges, så att säga. Det låter oerhört oseriöst och det får vem som helst tycka hur mycket som helst, men det är ytterst seriöst från min sida. Men inte den "vanliga vägen". Olika väger, men samma resultat.
     
    Bättre bild på tröjan han har. Den fungerar riktigt, riktigt bra och han verkar nöjd med den. Det är så att han saknar den när han inte har den på sig (för han slipper ju insekter på ca 50% av kroppen tack vare allt tyg.)

    Gladis <3

     
    Jag har försökt filma själv när jag lastat... problemet är bara det att hästen redan är inne i transporten när fånen är redo, höhö. Så jag bad Ida filma. Bortaplan, dessutom. Men hon är kung. Och ja, jag glömde grimskaftet hemma, men det är ju ändå bara överflödigt.
     
    Hon har alltid varit lättlastad, men nej, hon har inte lastat sig själv tidigare. Det har jag introducerat *skryt* och det har jag stor nytta av. Eftersom jag allt som oftast åker själv med henne. Guld i brun förpackning, strl 160. Varför ska hon vara så gammal för? :( *åldersnoja*

    Resultat pay & cross med Aleccis i Vissmålen

    Funderade först på om man kunde kalla det "resultat" - precis som jag skriver efter tävlingar och P&Js. Men ja, jo, den pay and crossen de hade förra året var mer "prova på". Men i år stod det faktiskt i proppen typ "rosett efter felfri runda" eller hur det nu var formulerat.
     
    Well, det kändes som det verkligen var att ta i och hoppas på något sådant. Haha, är ju min glada häst vi snackar om här. Den glada hästen som ska titta på allt och bli spänd, stressad och ha skitbråttom när det händer något nytt/annorlunda. Men vi hade ju faktiskt "tränat" lite, och även om det inte är samma sak, så kändes det ändå som att hon nog kunde lära sig att även "bråte" kan vara hoppbart.
     
    Mycket riktigt! Bangången var uppsutten, givetvis i skritt. Man fick inte visa hästarna hindren "för mycket", men lite lagom sådär. Jag var noga med att redan från början ge samma inbjudan till framfart som jag har ungefär när vi ska möta ett större fordon. Det finns bara en riktning, och den är framåt. Även om vi, som igår då, inte skulle fram just då utan faktiskt bredvid eftersom vi, givetvis, bara skrittad och inte hade startat.
     
    Jag var först ut. Travade förbi lekparken med barn och hon var lite motvillig = förstod inte riktigt. Men när jag ville ha galopp så gav jag en energifull fattning med mer ben än vanligt och sen uppmuntrande låta henne gå på framåt lite innan jag måttade in henne mot första hindret; en tjockare trädstam, och höll om, ramade in och gav henne inget annat alternativ än att hoppa. Det gick bra! Andra hindret var lite samma sak där. Hon springer ju gärna, och hoppar gärna och det syntes nog inte men en liten känsla av oförståelse var vad jag kände. Sen började hon förstå grejen och efter tredje hindret sen så började hon ligga på. Ett av de svåraste hindren var "husen" (ankhus+kaninhus bredvid varandra) men det var bara att göra som tidigare; tydligt tala om vart vi ska. I hoppet drog nog lite åt vänster, men hoppade gjorde hon. Vidare runt och bortåt, neråt och över fler hinder. Det flöt på så himla bra! Hon verkade liksom ha förstått vid det laget.
     
    Ett gäng stående däck trampade hon om och tittade på precis innan språnget och eftersom vi kom bra räknade jag inte med ett omtramp där så jag kom i bakvikt och råkade dra henne i munnen över det hindret. Fy skäms! Sen hade jag dåligt samvete i några galoppsprång men Aleccis verkade inte ens ha märkt det (rättare sagt brydde hon sig inte om det). Efter stubbarna sedan var det galoppsträcka igen och det var så härligt att ställa sig upp, lätta lite, lite i handen och så tog hon för sig framåt längs stigen. Åh <3 Banken som var det som väntade var nog det hindret som hon tittade allra, allra minst på. Jag vill ändå ta ner henne lite där eftersom det var ett nerhopp = inte så vanligt. Vi har hoppat bank upp, men inte ner, plus att jag var lite orolig om det var svårt att se när allt var grönt och vi kom i uppförslut. Men hon gick som tåget. Sen låg hon på igen och mot de kommande stockarna var det som att rida henne mot vilket hinder som helst. Vidare återigen på en galoppsträcka. På en stig bredvid hagar med hästar. Det var inga problem, men däremot låg det en katt på stigen när vi kom galopperandes så vi hade lite chicken race tills båda flög åt varsitt håll, haha. Tillbaka på stigen och fortsatte. Upp på en grusväg - slutspurten - och över sista hindret. Där var jag fan lipfärdig alltså. VILKEN JÄVLA HÄST!!!
     
    Hon bara går in och kör som om det är världens mest naturliga grej! Hon är nog rätt klok ändå, den där hästen <3 Felfritt (dagens enda ekipage utan stopp - impad hästägare!) och en välförtjänt rosett i tränset, haha :D Åh, bästa, underbara hästen!
     

    Fler bilder kommer! Har ett helt gäng, men ingen tid. Så det kommer när det kommer.

    Fly me to the moon

    Igår var det en rätt "luftig" dag, om man säger så. Red två hästar - i väldigt olika storlekar. Båda provade min balans och det märks att jag absolut inte hänger med för fem öre i stora, luftiga språng. Så där damp jag i backen, haha. Landade helt perfekt - inte en endaste skråma! Såg idag att jag fått ett ynka litet blåmärke på ena armbågen, men det ä allt. Skönt, då gör det ju inte så mycket att ramla av, haha!
     
    Sen var det lite snabbare rörelser. Både envisa och rappa - men där var det inga problem. Jag är allt en tvättäkta ponnyryttare egentligen. Eller ja, än har jag inte kommit ifrån det. Tyvärr. För det är skillnad på ponnyer och stora hästar och nu har jag ju också kommit dit att jag vill bli bättre och jag vill bli bättre på stor häst (framförallt) och då är det dags att komma in i den ridningen och de rörelserna också. Även om det såklart alltid är bra att sitta kvar, egentligen. Från hästens sida om inte annat.
     
    Därefter var det äntligen dags! Men det tar jag i eget inlägg.
     

    Jaaa!!

    Igår visade det sig att det bara var två anmälda, alltså jag och Anna, som var anmälda till Vissmålens pay & cross (terräng) som är imorgon. Det såg inte lovande ut alltså och jag kände besvikelsen stiga, samtidigt som jag förberedde mig för att det troligtvis inte skulle bli någon start. Men så fick jag ett meddelande innan att det har blivit fler anmälda och pay & cross:en blir av! Härligt! :D
     
    Ser verkligen fram mot den och vi kommer ha så fruktansvärt roligt! Åh, vad jag sett fram emot den sen jag såg att de skulle anordna en i sommar igen. Jag och Pärla startade förra året och det var helt klart en av årets bästa grejer!
     
     
     
     
     
     
     
     
     
     
     
     
    Från förra året, med stjärnan her self.

    Att idag mår jag

    Kom på, mitt i matlagningsoset, att idag är nog tamejfan årets bästa dag - om man ser till helheten. Jag har varit så ambitiös!
     
    Började dagen med L, fortsatte sedan att rida min Glada Bruna häst som även hon var väldigt ambitiös men ändå relativt lugn. Att hon är riktigt, riktigt trevlig att rida nu! Hon valde skogen, och jag LP så vi red genom skogen ner till LP och dressyrade litegrann. Avslutade med att vända sådär snävt, eller försök till snävt. När hon taggar upp blir det svårt att få med hästen kvickt runt. Men åh, vad vi tycker det är roligt - båda två! Hon hoppar fram som en känguru till slut och jag kan inte sluta le. Red en sväng runt byn innan vi styrde hemåt igen.
     
     
    Fortsatte med att göra otroligt dumma saker med Ynglingen. Jag lät honom ha på sig ett träns för två veckor sedan ungefär men har inte gjort något med honom mer än så, sedan dess. Idag fick han prova sadeln också. Hade grimman över tränset och så gick vi runt på gårdsplanen lite. Gick sedan neråt, vägen mot byn, och sen stannade vi och så satte jag foten i stigbygel, la lite vikt i den, la mer vikt i den och ställe mig i den. Tänka att vafan, och så la jag över benet så jag satt på honom. Satt en kort stund, och satt sedan av igen. Gick vidare lite till neråt. Stannade och satt upp igen. Helt utan någon form av "säkerhetslina"; ingen medhjälpare eller ledare så långt ögat kunde nå. Cool kille! Satt tillräckligt länge för att ta ett kort denna gång. Satt sedan av igen och så gick vi lite till neråt. Han fick även träffa cyklar, möta en bil och träffa kompis med far på promenad med sina hundar. - Mycket nytt idag!
     
    Ärligt talat så känner jag att det är hög tid att introducera "ridvärlden" för honom nu för han ger ett intryck av att vara understimulerad - och han är så jobbig! Haha, så han ska minsann börja få tänka lite ;) Han har ju heller aldrig varit halt så jag ser inget hinder till att börja åka på honom. Sen är det så att jag måste "passa på" medan tillfälle ges; i form av tid som alltid är en bristvara i mitt liv.
     
    Därefter var det S tur. Vi är nog lika nöjda allihop, inklusive hästen. Vilken häst, och idag var det trettionde gången jag satt på honom, totalt. Så vi är allt lite impade! Riktigt trevlig häst.
     
    Och sist, men inte minst, min gamla Pärlahäst <3 En kärlekstur bland blinningarna i kvällssolen, haha. Och sen byn. Jag var på henne litegrann för att hon, IGEN, trodde att hon hade semester (haha, stackars häst), men när hon förstått att det var jag som satt där uppe så blev hon sitt rätta jag igen. Mysig tur, och hon kändes bra. Hon har nog allt en topp nu, tror jag. Härliga gamla hästen.
     
    Vädret har varit helt perfekt hela dagen - och bara det är ju helt fantastiskt! Men inte nog med att hästdelen av dagen ar tiptop, utan sen ställde jag mig framförspisen och gjorde egna biffar - mina första egna. För mig är det stort. Riktigt stort. Hatar ju allt vad matlagning heter, så det blir mest pasta och skärpmat annars. Så ja, helheten av dagen - från hästar till matlagning - har verkligen varit bra. Känns riktigt skönt att ha hunnit med så pass mycket faktiskt.
     
    Bildbevis! Och hur mycket stör man sig inte på manslingan som är på fel sida *kliar*

    För en gångs skulle lite flyt i regnet

    Var ute hos L. Störtskuren kom ganska överraskande ändå, då det var riktigt fin tidigare på förmiddagen. Men sen höll eländet i sig. Världens regn! Så jobbigt. Men vi hann få in mina hästar innan det värsta kom och som tur var så hann det gå över en hel del innan vi red iväg. Barbacka. Den bästa barbackaturen någonsin med Aleccis! Hon var så lugn i början, jättefin och ridbar. Även efter att vi hade galopperat kunde vi göra skänkelvikningar på vägen på ett så avslappnat sätt det bara är möjligt. Hon blev piggare ju längre vi red, men ändå var helheten riktigt bra och ja, vår bästa tur barbacka. För mig betyder det mycket, efter vår lilla incident i februari förra året där hon stack för mig och jag blev rejält trampad på. För Ida och Pärla gick det finfint också.
     
    Igår vräkte det ner hela dagen men då hade jag också flyt! Vid nio på kvällen red vi iväg och var tillbaka runt tio och hela tiden var det uppehåll. Skönt! Hon var fin då med, men blev skitpigg ju längre vi red. Kan bero på att jag lät henne galoppera mycket med fokus på att kondisen och sen gjorde vi tempoväxlingar på det. Dessutom galopperade vi uppför hela himlabacken så det är inte konstigt att hon satte in högre växlar när hon blev lite trött. Hon kom tillbaka rätt lätt ändå när vi gjorde tempoväxlingarna men sen "vet" hon att det är dags för galoppombyte (vilket det inte var) så då bytte hon galopp och sen ökade hon på igen, suck. Så där fick jag mota henne en del. När jag gör byten så plockar jag ner henne lite, och då har hon väl lärts sig det nu, haha. Nackdelen med lättlärda hästar - de lär sig allt fort, även när det inte är "rätt"/vad man önskar precis alltid.
     
     

    Time for motion

    Har precis kollat på sammandrag från nations cup i Falsterbo. Snacka om att kvalitén är blandad, men vilka fantastiskt skickliga både hästar och ryttare vi har i sporten! Härligt motiverande så här i regnet. Nu ska jag bege mig ut och åka en sväng på Gladis. Det verkar vara uppehåll, men vi får se om det blir barbacka ändå eller om vi kör ett mer riktigt pass med sadel. Det lutar åt andra förslaget nu när man är uppumpad ;)
     
    Men jag tänkte på en grej. Helt utan att gnälla, döma eller klaga - jag bara undrar. I andra omgången får en ryttare i det schweiziska laget ett stopp. På samma hinder som de även stannat på i första omgången. Hon tappar bort sig totalt och klipper till hästen i huvudet med sin egen hand. Inte ett enda ord säger någon om detta; inte speakern och inte kommentatorerna. Så jag bara undrar - ni som var där eller ni som läst/hört något i fråga - blev det några konsekvenser av en sådan handling eller räknar de med att man ska ta sitt ansvar själv i det läget?
     
     

    Precis här och nu

    Dagens planer blev ändrade så jag har haft en hittills lugn dag. Så himla skönt och efterlängtat! Ida har ridit Pärla och jag ska ta en barbackatur på min glada häst lite senare tänkte jag. Igår gick Pärla i skogen och byn och hon kändes riktigt fräsch faktiskt! Det går ju lite upp och ner med hennes framdel som märks att hon är sliten. Hon är inte halt eller något, men det märks att regelbunden hoppning i alla år med tung häst tar ut sin rätt. Därför kändes det kul att hon kändes så fräsch! Aleccis gick dressyr på LP. Driva fram till handen och givetvis inte fasta där - det gick över förväntan. Galoppen var väl sämst, men det kan jag leva med. Red på det tredelade anatomiska bettet och jag har verkligen svårt att få till det på det. Men som sagt, över förväntan ändå så det kändes inte så hopplöst trots allt. Lite har vi ändå varit ute och traskat i regnet, jag och Jennie. Och snackat feminism och relationer. Såå nyttigt!
     
    Jag börjar få tävlingsabstinens nu! Men det är tåligt med tävlingar, tyvärr. Blir en redig paus med över en månad till nästa starter. Men innan dess så ska vi ju åka till Vissmålen på torsdag och försöka ta oss över terränghinder! Det kommer bli så himla roligt och är något jag ser fram emot jättemycket. Längtar tills på torsdag!
     
    Nu har jag haft en ledig helg och börjar även ha lastbilsabstinens, haha! Snacka om att jag trivs så himla bra med mitt jobb. Åh, jag har verklige hittat rätt. Så underbart!
     
     

    Fler bilder

    Resten av bilderna.
     
     
     
    Det lutar verkligen överallt...
     
     
    Vi var i alla fall lite bättre på att matcha igår, jämfört med senast. ;)
     
     
     

    Film

     
    Visst är det vackert med en gapande häst? ;) Det är precis exakt därför jag inte har nosgrimma.
    Vill hon gapa (pga att mina dragande händer, såklart) så är det fritt fram för det.
    Hellre det än att dra i munnen med åtdragen nosgrimma, alla gånger. En liten parantes bara.

    Plans

    På dagordningen står tidig uppstigning och skötsel av liten häst, åkning på tanterna och sen fira farmor och farfar som firar att de varit gifta i, ja, hur länge det nu var. Så fullt ös, från morgon till kväll. Inget ovanligt alls.
     
    För övrigt så måste, måste, måste jag ta tag i den här kalufsen! Alltså ärligt talat; hur ser hon ut?! Stackars häst! Men jag har ett problem. Jag vågar fan inte! Eftersom det blev halvstubb sist (och tog arton år att få det att lägga sig igen, i alla fall någorlunda) så är jag inte jättelockad till att göra om den missen. Men det är väl bara att göra rätt den här gången då. Bara och bara...
     
     

    Sadla om?

    Jag "råkade" anmäla mig och Aleccis till en pay & cross nästa vecka. Så himla roligt! Det är alltså som en pay and jump, fast som terrängen i fälttävlan! Jag hade med mig Pärla på samma grej förra sommaren och det var helt fantastiskt roligt!
     
    Nu är det ju så att min glada häst som jämt har så himla bråttom inte är helt otittig precis. Hon är tittig på omgivningar men inte på hinder. Alltså hinder-hinder; med bommar, plank, stöd och infångare. Detta med att hoppa underliga saker som står utplacerade lite här och där förstår hon inte alls att det är samma sak, fast i ett annat utseende.
     
    Därför tänkte jag försöka hitta något spännande att hoppa över för att hon skulle få se lite nya saker. Men det fanns inte så himla mycket att välja på så det blev lite som det blev. Däremot måste jag säga att det ändå gick över förväntan! Efter att ha kollat en gång så var det inga problem, förutom en gång när jag var slarvig och det gick väldigt obalanserat. Jag trodde jag skulle behöva övertala henne mer, men icke. Bara rida bra och som om det var vilka hinder som helst, så körde hon på. Kul!
     
    Obroddat, på gräs, där det ständigt lutar. Det var lite halt om man säger så. Så blev till att bryta av och svänga lite försiktigt i trav istället.
     
    Det sista vi gjorde var att släpa fram lite utemöbler för att även introducera det för henne (som att hon kommer fatta det på torsdag, haha). Film kommer!
     
     
     
     
     
     
     
     
     
     
     
     
     
     
     

    Hållbarhet vs lydnad

    Ibland får man välja. Jag är inte där än. Där att jag får Aleccis att göra precis som jag vill. Vi har gjort enorma framsteg; jag som ryttare, hon som lugnare häst och så vi tillsammans som ekipage. Men jag vill, som jag gärna återkommer till, mer än så. Jag vill rida henne hållbar. Jag vill få henne att jobba rätt och det är så svårt.
     
    Men på vägen får man inte glömma bort lydnaden. Jag känner att jag gärna gör det. Lydnaden ger också en hel del och den är så viktig. Ja, kroppen måste finnas för att tävla - men om vi ska bli bättre och få bättre resultat så måste hon blir lydigare. Därför provade jag att rida henne fram till bettet på ett annat sätt idag. Lite, lite mer bestämd men ändå inte ful. Jag blir gärna mesig handen när jag rider henne på pelhambettet. Det ger inte bara mesiga nävar utan även mesiga skänklar, och mesig ridning - hela vägen. Jag måste sluta mesrida.
     
     
     
     

    Jag måste värdera även lydnaden, och proritera den högre emellanåt för att vi inte ska fastna här.
    Åh vad fin hon är! (Men manen är gräslig. Min sits likaså...)

    Big love



    <3

    Så gott som självlärd

    Jag kan tänka mig att det är ganska störande att läsa om mina utläggningar om mina (hopp-)pass, hur jag tänker, funderar, teorier hit och dit, glädje, sorg, hopp och förtvivlan. Tester hit och dit, prova något nytt, falla in i gamla ovanor - allt sådant, om och om igen.
     
    Men glöm inte en sak. Jag är så gott som självlärd (förutom "ställ i hörnen och fatta galopp med innerskänkeln"-ridskolenivå). Ridning är en känsla - inget någon egentligen kan lära en utan man måste hitta dit själv. Med hjälp. Med bra hjälp. Bra som i kompetent. Och regelbundet. Och så bra hästar. Det krävs mycket för att bli bra.
     
    Jag saknar vissa av de delarna. Men jag vill också utvecklas. Bli bättre och bättre. Hur? Genom att läsa, titta, överväga, köpa eller inte köpa argument och motiveringar om ridning och hästens anatomi osv. Det är svår, för ridning är återigen en känsla. Dvs inget man kan läsa sig till.
     
    Det tar tid, det kommer ta tid och nej, resultatet kanske aldrig ens når dit jag vill. Uppenbarligen följer vi inte motorvägen, om man säger så... Men det jag skriver är hur jag funderar och resonerar. Upptäcker något. Ja, jag delar med mig av det mesta. Om det är rätt och riktigt eller inte. Ja, alltså. Självklart är inte allt rätt - jag håller på att lära mig. Men det har lärt mig massor, genom att jag funderar, resonerar, analyserar och skriver. Och någon mer där ute kanske också kan leta i de gångarna jag letar för att hitta rätt knappar och spakar till min springmaskin. Man vet aldrig. Nya infallsvinklar och tips kan man få överallt. Den allra, allra, allra första och viktigaste aha-upplevelsen jag fick var tack vare ett blogginlägg från elitryttare. Lite här och lite där kan bli något som fungerar.
     
    Luddigt is the thing.
     

    Skulle behöva hjälp med en grej

    Sen jag såg bilderna har jag funderat på en grej. Ger jag henne alldeles för lite eftergift? Har ju börjar snåla lite för att hon inte ska hinna till andra sidan jordklotet innan jag är "back in the game" efter språnget. Men det kanske är för snålt?
     
     
     
     

    Nu är det ju bara bilder, men ändå. Lite snåla nävar, kanske?

    Forts. islandshistorian

    Person 2. Det är jag också. Jag tycker kommentarerna på inlägget är tänkvärda. Älskar olika infallsvinklar (det är därför jag är så full av dubbelmoral och beslutsångest - jag har så lätt för att byta sida om någon ger bra information/argument/motiveringar.)
     
    Men jag tänkte slänga in lite förtydligande. Bara för att man är "vuxen" innebär inte det automatiskt att man är "stor", eller ens "för stor". Sen finns det givetvis större islandshästar också, såklart.
     
    Haha, det enda jag kan se när jag kollar på bilder på mig till häst nu för tiden är bara de där satans felvinklade fossingarna! Det tyder återigen på hur svårt det är, framförallt när fokuset ligger på något helt annat. Men jag är medveten - och ja, så var det det där med att göra rätt samtidigt.

    Sol och värme

    Jobbar fortsatt natt denna vecka och när jag vaknade stod termometern på 27 grader. ASGÖTT! Men inget jättebra motionsväder för gamlahästen, så hon får tyvärr lite semester, trots allt. Har inte hjärta till att kräva något av henne när det gassar så.
     
    Ynglingen fortsätter vi spruta rent såret och tvätta tröjan. Det börjar bli trångt där nu, men vi ska fortsätta. Aleccis vilar också. Så för min del har det varit en skön lugnare dag, men snart drar allvaret igång igen. Jag har världens bästa jobb!
     

    Sporr-tankar, fossingar och en skvätt pikar till svensk ridning

    Jag har en helt fantastisk relation med Mellonies (min förra ponny) nya ägare. De skriver och frågar om de undrar något och det känns verkligen så underbart med så öppna människor - fantastiskt! En fråga var om sporrar, och jag som aldrig kan hålla mig kortfattad skrev ett relativt långt svar. Delar av det tänkte jag dela med mig av, då jag känner att argument alltid kan göra gott, någonstans.
     
    Så, detta är mina sporr-tankar:
     
    Tänk dig in i situationen att du själv ska slappna av i hela kroppen och rätt som det är så petar någon dig i sidan. Vad händer då? Man rycker till och spänner den sidan där "petet" kom. Det är en reflex, och reflexer kan man inte träna bort. På samma vis fungerar sporrar mot hästens sidor. En hästs som rids med sporrar är sällan "genomlugn" för den vet att det rätt som det är kommer ett pet, så sidorna är ofta spända. :)
    Jag har, innan jag förstod detta med sporrar, använt det på Mellonie men bara på tävling. Numera använder jag det inte ens på Pärla för jag märkte att har jag inte energin så spelar det ingen roll om jag så driver med eller utan sporrar. Dålig (= "trött") energi = ingen reaktion, bra (= "pigg") energi = reaktion även utan sporrar. Så ett tips är att försök busa mer! Bus gör att du utstrålar positiv energi vilket gör att hästen blir betydligt piggare. Det är svårt att säga hur man plockar fram energi då det är en känsla, men du kan säkert komma på något.
     
    För att "väcka" henne är tempoväxlingar och övergångar att rekommendera. Då är det viktiga - eftersom du vill ha mer energi i henne - att få explosiva ökningar. Alltså gå på henne lite mer men på ett tydligt, rättvist och vänligt sätt och beröm mycket när hon gör rätt.
     
    Men som sagt, det mest effektiva är att busa för att få igång den rätta energin. Ridning är kul och när bjudningen finns där så går det lättare att utvecklas.
     
    Min favoritbild på den där fantastiska ponnyn, fotad av urgrymma Theresia Sandahl.
     
    Men sen kan man även vinkla det rent fysiskt. Dagens moderna svenska äckelridning inbjuder till Charlie Chaplin-fötter. Vem gynnar det egentligen? Ingen. Och släng dessutom på ett par sporrar. Inte direkt ögongodis med den spända, svankande nackkrökande stackars hästen.
     
    När kroppen gör rätt; bäcken, ben, överkropp, blablabla - rubbet, så ska fötterna peka framåt. Vi snackar att spänna rätt leder och fokusera på rätt tår. Jag skojar inte. Det är svårt! Det är en sak att spänna rumpan, och en helt annan sak att vinkla in fossingarna. Det är jättelätt att göra en sak i taget, men flera saker samtidigt (på rätt sätt), woaaaaah, det är så svårt! Jag tränar varje pass. Kolla på dessa bilder från mitt senaste fotograferade pass;
     
    Dåliga fossingar a la Charlie Chaplin. Säg att det hade suttit sporrar på dessa fötter - när hade jag kunnat styra om jag velat använda dem eller inte? Njae, det blir inte så himla lätt. Men folk svarar ofta så, på frågan vem som har rätt att bära sporrar; "rutinerade ryttare som kan styra när de vill använda dem och inte" - exakt, och med "fel fötter" ingår man inte i den gruppen. Observera att "rutinerad ryttare" inte per automatik kan sitta rätt. Men någon som kan sitta rätt kan absolut vara rutinerad. Tolkning på den?
     
    Bättre fossingar. Men fortfarande inte bra nog.
     

    Det ÄR svårt med ridning! Varenda detalj ska vara rätt, göra rätt och inverka rätt i rätt tid tillsammans med rätt energi. Jag suger också, men jag är i alla fall medveten om det (en sak i taget) och försöker verkligen för allt vad jag är värd att utveckla mig.
     
    Gå nu för skojs skull in på det kära internetet och kolla in våra stjärnryttare. Hur är fötterna? Framförallt europeiska ryttare. Här är t ex en bild på Marcus Ehning. (Psst, och ja, killar har det enklare än tjejer pga kroppen. Den orättvisan kommer vi aldrig komma ifrån - vi får helt enkelt jobba hårdare!)
     

    Fina, fina Gladis!

     
     
     
     

    Styrkan att vara kall

    Jag är så imponerad! Har ni sett denna runda? Hästen tappar tränset och ryttaren fortsätter rida. (Gäller att inte tappa stödet i det läget, hehe.) Jag är verkligen så imponerad av de ryttare som är så starka. Iskalla rakt igenom. Wow!
     

    Hej där sommar!

    Snacka om att det har hettat till idag! Men jag klagar inte. Äntligen värme, äntligen riktig sommar!
     
    Började dagen med L och avslutade den med S, och där emellan red jag Aleccis och gjorde något jag länge längtat efter; tagit det lugnt! Satte mig själv och åt på en uteservering och drog ut på det, köpte en glass och satt på en bänk och åt den. Haha, lite ensamt kanske, men så bor ju alla mina kompisar på andra platser än där just jag håller till. Men det är rätt skönt det också, ändå. Frivillig ensamhet.
     
    Aleccis då. Hoppade lite, och det är så viktigt med att verkligen komma ner i sadeln och ha henne framför mig. Asviktigt! Och så lugnet som är nummer ett, skänklarna som är nummer två och händerna som är nummer tre. Åh, då blir det så bra! Dessvärre var hon inte helt tillfreds idag, utan hon stack något fruktansvärt efter hindren. Vi låg ner i kurvorna liksom, men jag börjar lära mig detta att fortsätta "gå på" = tänka framåt och balansera upp ändå, och fånga upp och sen bara hoppa. Bara hoppa. Det låter så enkelt. Två missar gjorde jag idag; det första var - mina nya dåliga grej - att backa mot hindren. Bromsa ner, så vi kommer närmare, närmare och närmare. Sen står vi en dm från hindret men fortfarande med hopp-energi, så får hon hoppa stillastående. Inget bra. Framförallt inte på a-hindret i en kombination. Så jag styrde ut efter det kråkhoppet och så gjorde vi om. Denna gång med bättre fart och då var det inga problem. Nästa miss jag gjorde var en sådan där "classic". Högersväng, tycker inte vi var helt raka och försöker "rätta till" det genom att släppa(!) yttertygeln. Hej hej volt och göra om - göra rätt. Sen var det inga fler misstag!
     
    I och med värmen så tog vi det rätt lugnt. Red bara ett kortare pass men tog några hinder ihopsatt till en bana efteråt. Det kändes riktigt bra! Alltså, hon stack som sagt. Rejält. Men det är inget jag lägger någon stor vikt vid precis nu eftersom jag tycker det kändes som det blev hennes "försvar" i värmen.
     
    Vad jag gör just nu är att försöka hoppa regelbundet och "mängdträna" för att komma in i den bra ridningen som passar Aleccis och jag jobbar hårt för att det ska bli vår permanenta ridning där vi senare kommer utveckla vidare. Det är målet just nu. Gå ner på djupet och befästa stabil ridning.
     
    Något annat jag reflekterade över idag är henne språng. Vissa blev skit idag då hon var så satans stark, men generellt verkar det jag jobbar med nu uppmuntra henne till att hoppa rundare och inte så mycket längdhopp. Visserligen sticker hon ju - vilket inte är önskvärt, men det är väldigt skönt att hon inte tar i och hoppar lika mycket framåt och liksom tar sats framåt över hindren = går ännu fortare efteråt.
     

    "Ledig" dag

    Har plockat fram massa olika papper för att komma ifatt massa information som jag inte har stenkoll på just nu och det har blivit framskjutet mer och mer. Men nu tänkte jag ta tag i det - och gissa vad? Klockan är kvart i två på natten och grejerna är orörda. Men imorgon! Eller helgen, eller nästa vecka..! Nej, jag är sjukt nyfiken så det är dags att reda ut ett och annat och ta tag i detta. Men inte förrän tiden knackar mig på axeln och påminner mig.
     
    Imorgon så börjar jag med en tur ner till L. Även idag var jag där och vi fortsätter. På dagen tar jag hand om mina grisar och sedan på kvällen är det S tur. Fullt upp, dag ut och dag in. Jag pressar och pusslar för att få in allt.
     
    Vad gäller återbesöket så ser det bra ut. Men vi fortsätter med tröjan, och att spruta rent såret. Några veckor till lär det ta innan han är som han ska. Ohalt har han varit sedan några dagar efter incidenten. Sjukt hög smärttröskel på den där hästen alltså. Träns har han fått bära en dag, tänkte låta honom bära det lite till och traska en vända på gårdsplanen. Kanske även slänger på en sadel? Han bryr sig inte om något och med tanke på tröjan han har som sitter med dels resår runt magen (bogskydd) och sen en förlängning som sitter med en lite hårdare åtsittande täckesgjord långt bak, precis framför skapet. Så han tål, minsann! Longering är det som inte är bra, men det är ju inget som säger att man måste longera en häst när man rider in den. Mellonie longerade jag inte ett enda steg (det gjorde vi låååångt senare), och henne gick det ju att åka på utan problem ;)
     
    Har väl även slagits av tanken att köra in honom, och tja, jag får väl ta en sak i taget helt enkelt, men varför inte? Skadar ju inte med en allsidig ponny liksom. :)
     
    Så så ser det väl ut just nu. Vill gärna börja med honom, men det blir inte riktigt skolstart förrän i mitten av augusti. (Tur för honom!)
     

    Det blir inte alltid som det borde

    Oavsett hur mycket man verkligen försöker akta alla vilda, och tama, djur så är det ibland svårt att se hur det faktiskt ser ut. Vi pratar landet, vi pratar sommarsysslor, skörd och högt gräs. Det stryker regelbundet med rådjurskid i slåtterkrossen och andra djur i olika redskap. Tragiskt nog. Det är verkligen så svårt att se alla. Det värsta av allt är att hur mycket man än blundar, förskönar eller låtsas som ingenting - så finns det, och det är en verklighet som är svår att komma ifrån. Jag klarar verkligen inte av döda djur. :'(
     
    I dagarna strök det med en (vild) kattmamma... Kvar blev två kattungar, omkring fem veckor gamla. Det var givetvis en olycka (ingen visste att det ens hänt förrän en hund hittade dem), och det är alltid olyckor när djur blir skadade/dör, avsett om det är skörd eller i trafiken. Jag mådde riktigt dåligt hela kvällen igår och tänkte mycket på dessa stackare som blev utan sin mamma. Det var en himla tur att dem hittades i ett dike (både ungarna och den döda kattmamman bredvid) så de inte svalt ihjäl.
     
    Vi löste det så bra vi kunde, och petade i dem lite skinka (det var vad som fanns) och vatten via en plastspruta. Under natten sov de i en bur, och idag när ändå veterinären kom så kikade hon på dem för att kolla tillståndet. Min syster har nu tagit på sig ansvaret att ta hand om dem. Jag ringde lipandes runt till alla jag kunde komma på igår för att hitta någon som kunde lösa det uppkomna problemet så jag är verkligen tacksam för att min syster kunde ta dem. Själv kunde jag inte heller ta dem pga jobbtiderna.
     
    Livet är verkligen värdelöst. Djävulens jävla hittepå. Fan vad jag hatar människor, alltså hela mänskligheten.  Jag hatar att vi människor finns, för det är alltid, alltid, ALLTID, oss det beror på från början. Hade vi aldrig funnits så hade inte dagens djur mått så dåligt och dött ut, en sort efter en annan (titta bara på isbjörnarna t ex).
     
    Jag vet inte riktigt vad jag ville ha sagt med detta. Men det är verkligheten. Stadsbor känner nog inte till hur det ser ut på sommarhalvåret. Trafiken, ja där händer det regelbundet viltolyckor och det märker de flesta (media, snack) men i skördetider är det snarare mer regel än undantag med dödsfällor. Det är så tragiskt och ledsamt.
     
    Jag mår mycket, mycket sämre över djur än människor som far illa. Har mycket mer empati för djur, helt klart. Sen tycker jag, faktiskt, att avlivning är ett vettigt alternativ rätt ofta ändå. Och ja, jag är för dödshjälp för människor. Tänk vad mycket lidande vi hade kunnat komma undan!
     
    Men tanken var egentligen att försöka vinkla det positivt (det blev visst inte så), eftersom situationen löste sig, tack och lov. Ibland är vi människor rätt bra ändå. Ta ansvar.
     
    Kattungen på bilden är inte en av dem två i inlägget.

    Byte

    Två vilodagar, det är vad mina djur har fått nu pga jobb. Sen kom jag på den ypperliga idén att jag kunde låta Ida få prova Aleccis idag. Ja, jag glömde bort den där detaljen att de har vilat lite, hähä. Men det gick riktigt bra och lugnt och fint ändå! Skritt och trav i skogen och ner till byn. Där bytte vi häst för att kunna galoppera med utan att någon av oss skulle 1. dö eller 2. komma hem en halvtimme före den andra, ehm.
     
    Och jag fattar inte vad jag har för inverkan på hästarna... Det räcker med att jag sitter upp så blir det mycket mer energi i dem (de segaste behöver en motiverande hörru'du-skänkel först). Det är bra på långsammare hästar, ja, men kanske inte på min duracellkänguru, haha. När vi var bakom Ida och Pärla och skulle galoppera så hoppade hon runt som en galning och bytte galopp hejvilt för att precis i bytet även få lite "försprång" från mig. Smart häst... Men förutom att hon blev hyper och överlycklig över att få springa lite så var det ändå en bra, och relativt lugn tur.
     
    Bildbevis dåva.

    Efter, igen

    För att ta ifatt lite;
    I fredags red jag min älskade Pärlhäst igen efter typ en vecka. Hon har gått dagligen, men det är Idag, Felicia och Annika som har turats om att rida henne. Det var ett kärt återseende! :) Pärla påstod att man inte behöver fatta galopp förrän två steg efter fattningen så det sa jag till henne att få är definitivt inte fallet! Sen trodde hon det var semester också - men gamla tanter har minsann ingen semester. Fullt ös! Det blev bara en kortare tur på 40 min pga att jag skulle börja jobba sen och även hinna med Aleccis, men det var ett effektivt pass med mycket tempo. När hon förstod att det var jag på ryggen (vilket hon gjorde snabbt) så blev det den vanliga knuten i henne. Jag kräver ju lite mer av henne än de andra, om man säger så. Underbara lilla gula häst.

    Därefter tog jag och Aleccis en tur. Lät henne mest rulla på. Sedan fick både två dagars vila (hur var det nu med den där "semestern"?) då jag haft fullt upp med jobb och extrahästar.

    Både L och S sköter sig hur bra som helst!

    Idag blir det återbesök av veterinären och sen ridning. Därefter L.

    Gladis #3

    Sista bilderna från veckan. Det är lite dålig eftergift i vissa språng, men rätt ofta grabbar jag tag i manen (omedvetet för det mesta) och det ser jag som en bra egenskap! Mantag<3 Allt för bästa möjliga komfort för hästapållen. Bild nio; så in häst och fem, söndagspromenadsfejset, är väl bästa bilderna - OBS, inte pga fejset! Zoomade till och med in just den bilden i kameran för att skratta lite åt mig själv. Hur jag än ser ut på bilderna är jag aldrig nöjd, hahaha! Man kan skratta åt mindre. Sen gjorde inte den där hjälmen mitt runda huvud rättvisa heller, höhö. Jag har sett flera andra som har en sådan hjälm och det är som vanligt med kläder och liknande; andra passar skitbra i det - men inte jag. Tur jag inte är modebloggare.
     
    Vad tycks om min fantastiska matchning då? Vi körde på lite svart, brunt, grönt, blått och så en skvätt gult. Detta tillsammans med nedkasat pannband. 10/10, alla gånger!
     
     
     
     
     
     
     
     
     

    Gladis #2

    Andra omgången bilder från torsdagens hoppning. Och ja, jag tycker det är roligt, faktiskt. Även om minerna tyder på att det är plågsamt. Det är det inte. Höhö. Bild två (ja, jag är medveten om att jag sitter som om vi skulle hoppa typ treochnittio... Ocharmigt.) och nio är favoriter av dessa, även sjuan är okej så den kan väl få ingå.
     
     
     
     
     
     

     
     

    Gladis #1

    Första gänget bilder från gårdagen. Mina favoriter är sexan och tian. Sexan är Aleccis i ett nötskal; "vad händer där borta?" och tian är bara så underbar, eller ja, den hade kunnat vara det om inte jag försöker "cykla häst" osv. Bra fossing på ettan och trean för övrigt! 
     
     
     
     
     

     
     
     
     

    Möjligheter banar väg för erfarenheter som ger enkel biljett till vidareutveckling

    Förutom att flyga glad häst så var jag både hos L och S igår. L har nu gått med riktig vagn två gånger! Så himla duktig! Men det måste vara på henne villkor och då får det bli så. Ett av dem har varit tid och tid har hon fått. Nu ger det absolut "lön för mödan". Jätteroligt! Sedan har vi S också, som är otroligt stadig med tanke på ålder och antal pass. Fegsnöret sitter på plats i början men vi avslutar lösa, även i galopp. Otroligt vacker häst det där alltså!
     
    Jag är så lyckligt lottad som har fått dessa båda möjligheter nu. Annorlunda hästar, annorlunda mål. Men jag får vara med på ett hörn och hjälpa till. Det är en fantastisk känsla att få dela erfarenheter och teorier för att arbeta mot uppsatta mål.
     
    Sen är det "bara" min egen lilla skit kvar! Jag är övertygad om att han är född inriden (observera att det inte är samma sak som att skita i själva inridningsprocessen). Så snäll och medgörlig på alla sätt och vis. Ni skulle bara veta hur vi tar på och tar av den där tröjan han har på sig, haha. Inte många treåringar som skulle klara av det. ;) "Ta ner huvudet, och ta iiiiii!"
     
     

    Konsten att ha ett starkt psyke - jag kan inte den gåtan

    Hoppade med Aleccisen idag. Ida var på marken och agerade hästhållare, hinderhöjare och fotograf; det tackar man inte nej till! :D
     
    Aleccis var så grymt jävla fantastiska underbar! Gick som på räls när vi hoppade fram. Höjde upp och kände på samtliga hinder - hon var underbar! Därför bad jag Ida filma när jag tänkte hoppa bana... Behöver jag ens nämna att det gick skit?! Som om någon skalbagge hoppade in i skallen och gjorde så att hjälperna inte gick fram längre. Signalerna stannade halvvägs och det gick bara inte. Inte ett enda språng blev bra. Inte ett enda! Missade på avståndet till två hinder så trodde vi skulle krascha rejält i oxern :( Ni vet när man kommer i det läget där man ber till högsta makterna att hästen SKA stanna för det blir livsfarligt... Men hon laddade och hoppade rakt upp för allt vad hon var värd och kom över och fick bara med en bom. Sjuuukt hur det ens var fysiskt möjligt med tanke på vilken skit jag satte henne i. Och den andra gången blev det slidstop mot hindret - alltså hon stannar ju aldrig framför hindren utan antingen bredvid eller springer förbi och fortsätter. Så då märker man vilken skitmiss det var... Inga bra språng alltså. Och så ett antal klantmissar med askass anridning så utbrytningarna kom liksom som ett brev på posten. Skärpning! All ridning bara försvann och kvar blev fiasko. Blä. Jävla klent psyke man har alltså..! Tur vi är uppe i träningsmånaden nu med flera veckor till framtida tävlingstarter. Det känns bra.
     
    Ärligt talat. När det gick så bra ville jag givetvis se hur det ser ut. Jämföra, kolla och lära mig. Se utifrån vad som fungerar, hur det fungerar och framförallt ATT det fungerar. Men bara för att det ska filmas så blir det pannkaka. Rent konkret tror jag att jag fegade med skänklarna igen - like "the old days", men samtidigt blev kvar i handen. Och så var den där rumpan, som ska sitta kvar i sadeln, uppe i atmosfären och hade party eller något, inte vet jag. Skit blev det i alla fall. Hoppade några lägre hinder och avslutade sedan. Tappade ridningen totalt och eftersom hon började bli trött med var det inte aktuellt att hoppa hundra språng till och leta. Jag vet hur jag ska göra, det är att göra det permanent i precis alla sammanhang som är det svåra. Och det viktigaste. Det allra, allra viktigaste. Lugnet. Jag hade inte med mig det genomlugn jag hade när vi hoppade sist (förutom P&Jn, men då var jag tillräckligt lugnt).
     
    Besviken. Det är jag på mig själv. Jävla sopa! Men jag behöver lära mig, och då finns det ingen bättre lärare än min fantastiska häst som jag älskar så mycket. Otroligt mycket. Jag är så glad att det blev just den hästen som flyttade hem till mig i slutet av juli för snart två år sedan. Fina, underbara, goa häst.
     
    Då backar vi lite igen - men denna gång bara för att ta sats. Pusspå'rej!
     
    PS. Det där med att matcha är verkligen min starka sida, som synes (Y)

    Like an angel in the sky

    Det går upp och det går ner. Helt sjukt hur man påverkas av det man är med om, ser eller "bara" läser. Och så är det otäckt hur man kan gräma sig över så meningslösa saker ibland när någon annan faktiskt har riktiga problem. Riktiga tragedier och riktiga olyckor... Jag tappade rätt mycket av mina känslor innan när jag läste detta, och har svårt att se något av mina "problem" som något alls allt ens lägga någon energi vid.
     
    Och sedan tar det bara slut.
    Jag lider med alla inblandade. Så djupt.
     
    Full respekt till alla där ute som mister sina allra viktigaste omkring sig; om det så är föräldrar, syskon, vänner, djur eller på annat vis individer med stort inflytande och som man har enorma känslor till. Världen är grym.
     
    Det är så svårt att njuta av dagen och nu:et. Men rätt som det är, är vardagen borta.

    Nej men tjena!

    Det var länge sedan!
     
    Jag hinner inte med så mycket på dagarna. Men igår var jag givetvis uppe vid 02 för det var dags att köra ett dagpass. Hemma igen 17.10 - hähä, lång dag. Men det gick bra. Var efter en återhämtning och försök till powernap (som dock bara blev en "nap" = ingen power där inte!) så drog jag och Annika ut till djuren. Barbacka, tyckte jag rimmade bra med vädret. Sagt och gjort; gick rätt bra ändå. Lite fort ibland bara (hon har ju så bråttom, den där bruna), men så länge det går att bromsa någorlunda efter några hundra meter så får jag väl vara nöjd. Vi hade himla roligt i alla fall! Och efter att Robotos Gräsklippus skulle attackera Aleccis så gjorde Pärla någon reaktionsgrej (vi var en bit före, så jag såg inte) så Annika höll på att ramla av men hon lyckades sitta kvar. Den där manen är bra till mycket! :P
     
    Efteråt var det bråk med liten häst, fast nej, så illa var det definitivt inte. Det är klurigt att få honom att stå rätt så man kommer åt och kan spola såret (det är så pass litet nu att det är knivigt att komma åt - vilket iofs inte är negativt!).
     
    Idag ska det bli ridning och sedan ska jag ner till L. Det blev inga extrahästar igår pga vädret. När jag åkte hem från Jönköping med mjölkbilen igår så blixtrade det hela vägen. Det var så fränt när man var högt upp och nästan kollade neråt mot blixtarna. Otroligt häftigt.
     

    Hört på P&J:n

    Person 1: Hördu person 2, kan jag rida på den här hästen, tror du?

    Person 2: Alltså, jag hade ju inte gjort det om jag var du...

    Person 3: Men, det är ju en ISLANDSHÄST!
     
    Person 2: Precis, det är en c-ponny.
     
    Person 3: Fast... det är ju en islandshäst.

    Person 2: Det finns inga vetenskapliga studier på att de kan ta mer vikt än någon annan hästras. Anledningen att det rider vuxna människor på dem på Island är för att de helt enkelt inte har något annat.
     
     
    Den här och/eller liknande dialoger tycker jag man hör regelbundet; mest på internet faktiskt. 
    Nu undrar jag, bara av ren nyfikenhet, vilken av dessa personer "är" ni? För det mesta har man ju en åsikt, antingen via egna erfarenheter eller på grund av något man läst eller utefter någon annans argument som man antingen köpt eller inte.
     

    RSS 2.0