• START
  • OM MIG
  • ALECCIS
  • PÄRLA
  • LILLIS
  • Hästar jag har haft #2

    Precis som jag nämnde i förra delen så lånade jag två hästar, och Mirjas första sällskap var en mörk islandshäst, född 1989, vid namn Dukka (docka på isländska). Dukka bodde bara en vecka hos oss medan tjejen som hade henne som "sin" på gården hästarna kom ifrån skulle åka hem en vecka och då fick hon komma hem till oss de dagarna. Här har vi en riktigt snäll häst!
     

    Utebliven från datorn

    Stall ett, stall två och så stall ett igen; 7,5 timmar stall och hästar. Det är lite som ett heltidsjobb emellanåt detta med hästeriet. Men inte klagar jag, nej långt ifrån! Det är ju såhär man skulle vilja ha det varje dag.
     
    Sedan lyxade vi till det med att äta finmat; plankstek! (Och gissa hur fräsch jag var då? Haha, kom direkt från stallet med svettig hjälm-frilla och ridtröja där på restaurangen. Aja, är det någon som stör sig så är ju faktiskt inte det mitt problem, och jag hade faktiskt bytt om från ridbyxor i alla fall.) Och sen, sen, seeen så stoppade vi ÄNTLIGEN in ljudet i bilen! Har ju faktiskt haft honom i två månader idag, så det var väl på tiden. Det där med att dra kablar, byta stereo och koppla och greja är långt ifrån min grej. Jag drar kablarna, så får gubben göra det otäcka (jag är VÄRLDENS fegis vad gäller elektricitet; jag HATAR ström! Man får respekt efter x antal stötar från diverse djurstängsel. Men nu är det gjort, och nu får jag köra som om det är lösa ägg i skuffen (inte sladda med andra ord, bläää) för jag vill ha hela rutor i bagaget i den här bilen.
     
    Pärltanten<3

    Hästarna ljuger aldrig

    Aleccis talade sitt tydliga språk idag; jag har återigen halkat tillbaka ner i min ovana att fastna i handen. För det har jag uppenbarligen råkat göra nu den senaste veckan. Det blir lätt så när jag rider ofta på pelhamet, tydligen och tyvärr. I och med att jag har haft rätt ont, framför allt förra helgen och i början av veckan, så orkade jag inte rida henne ordentligt; min kropp orkade alltså inte det, så därför har jag ridit henne på pelhamet den senaste veckan, alla dagar utom två.
     
    Idag red jag nämligen på det anatomiska tredelade bettet igen och ja, Aleccis sa som sagt att jag inte har gjort min läxa... Så för att få henne att ens lyssna så var jag tyvärr tvungen att rida henne med rätt mycket hand för att sedan kunna ge rejäl eftergift. Men det tog lång tid innan vi ens kom överens någorlunda. Jag behöver jobba mer med sitsen, alltså få ner ända ordentligt ner i sadeln och så "padda" barajävlarrrrrrr.
     
    Vi gjorde hundra igångsättningar och avbrott, först trav-skritt, sen även med halter och till slut lite galopp. Men hon var inget rolig! Så småningom gick det i alla fall betydligt bättre, men jag fick inte med mig henne förrän vi gjorde små, små krumelurer och krusiduller. Typ fem mini volter längs långsidan åt varannat håll; typ som åttor, elller ja, en och en halv volt per volt. Svårt att förklara, men först då började det fungera som sagt. Sen bakade jag in skänkelvikningar från medellinjen och ut till långsidorna och lite annat. Avslutade med en större volt, men så fort vi började galoppera igen så föll hon ifrån mig mer och mer, och i vänster (svårare varvet) så drar hon iväg och springer ifrån mig med jämna mellanrum och då är det som att börja om från ruta ett igen. Mindre roligt. Men nu ska jag skärpa till mig och inte fastna i handen, inte glömma skänklarna, inte glömma att "padda" och inte tappa min balans i svängar - mycket att tänka på!
     
     
    Efteråt red jag Pärltanten. Hon är stark och orkar gå väldigt samlat just nu. Förresten så var det inte förrän idag, efter att ha ridit världens minst genomridna häst Aleccis som jag kände hur himla fin Pärla är alltså. Verkligen! Hon lyssnar för minsta lilla, lyder minsta vink och är bara helt underbar att rida. Förut (några år sedan) jobbade jag på galoppfattningar från skritt men det var knappt att hon orkade det. Eller alltså, hon orkade om man "eldade" på lite och gav en fattning med jättemycket energi. Men nu, nu fixar hon galoppfattningar från halt med till och med en energifattig fattning. Det är mycket jag egentligen borde tänka på att uppskatta istället för att bara klaga på hur (fram)tung och långsam hon är. En gång provade jag att galoppera henne bättre "uppåt" och det var första gången på länge som jag verkligen fick henne att galoppera i den "hoppgaloppen" som jag alltid strävade efter förut (senast förra året). Så det är verkligen en färskvara allt med ridningen och hur man väljer att träna.
     
     

    Hästar jag har haft #1

    Efter ridskoleåren började jag rida på en gård här i närheten. Det var en familj som flyttade dit, eller först var de bara ett par, ett ganska ungt par. De hade blandad kompott av ponnyer och den jag först började rida och som var mitt "ansvar" i början var en nyinriden b-ponny, welsh mountain. som hette Tiopi. Men hon blev betäckt och snart kom en annan b-ponny, också welsh mountain, som blev min stora favorit; Mirja, född 1999.
     
    Hon fick följa med mig hem och stannade från april-juni tillsammans med olika hästsällskap. Men hon var där först, och längst av dem jag lånade i början. 11 april 2006 var dagen hon tillfälligt fick flytta in på gården.
     
    Mirja var länge den häst som hade störst plats i mitt hjärta. Det var med henne jag gjorde allt man gör med "sin första egna häst" (fast som jag sa så lånade jag henne bara). Vi red mysiga barbackaritter i månljuset mitt i natten, vi startade en pay and jump, vi klättrade uppför skidbacken, och vi red varje dag. Det var en fantastisk ponny med underbar personlighet.
     
     
     
     
     
     
    Jag var alltså 15 år, och för stor för henne. Hon lämnades tillbaka för att bli betäckt under sommaren, men skulle tillbaka sedan - sas det. Istället blev hon utlånad till en annan, mindre tjej (helt logiskt), och jag klev upp på nästa storlek av ponny.

    Vilodag för djuren

    Jag har lite ärenden att ordna på förmiddagen och sedan ska jag gå en deligeringsgrej som man måste "fylla på" regelbundet för att jag ska kunna fortsätta arbeta i hemtjänsten. Därefter blir det kvällsjobb så dagen kommer rulla på, men det känna toppen att jobba ikväll då det var ett tag sedan nu. Så det ser jag fram emot!
     
    Hästarna ska få denna dag till att ta igen sig och vila.
     

    Göteborg horse Show

    Som vanligt stannar jag hemma, och får följa det som händer hemifrån (så gott det går). Det är en av alla nackdelar med att inte ha något fast heltidsjobb. För hade jag haft det, skulle jag också vara där och knuffas på mässan och sitta och dregla på läktaren.
     
    Två gånger har jag faktiskt varit där, och det var så himla härligt båda gångerna! Hade man bara bott närmare så... Så lite avis måste jag allt erkänna att jag är på alla som ska dit och ta del av alla tävlingar, shower och alla hästprylar.
     

    Hyfsat bra

    Det har gått rätt bra idag, men jag kan inte ta åt mig äran för riktigt allt. Ibland ska man ha lite flyt, och det hade jag idag! Det är nämligen så att jag - utan att jag ens har sökt - blev ringd och tillfrågad om sommarjobb! Fick beröm och det intressanta var att hon inte ens hade sett mig i sökmotorn, där hon hade letat efter mig. Så det var lite otippat, och väldigt, väldigt roligt! Sommarjobb - check!

    Förutom de så har jag både krigat igenom tvätthögen, diskberget och även tagit tag i samtal, hämtat papper - men sen tog det visst slut. Eller ja, Aleccis är hoppad och Pärla är körd så även de har fått sin beskärda del. Men visst är det saker som fortfarande inte blivit gjorda. Jag har ju råkat sprida ut alla papper, som ska vara vackert instoppade under respektive kategori i en pärm, överallt i den här lägenheten så idag fick jag bannor (för femtioelfte gången) att jag skulle stoppa in dem. Efter att ha fiskat reda på "mitt kontor" så hamnade dem visst allihop i en stor hög på soffbordet istället, haha.
     
    Jo, jag börjar ju ha rätt mycket oflyt med det här eländet jag sitter med just nu... Skrev ett sånt jävla inlägg och det var så ingående att jag inte ens orkar försöka sammanfatta det. Men det var jobbigt att skriva och sen - POFFJÄVLAVÄCK. Fan. När man väl kommer på något att skriva. Skitskitskit.
     
    Nej nu är det dags att slita sig och göra lite mer nytta innan det är dags att ladda upp inför morgondagen.

    Upp i ottan och sovmorgon

    Det är inte var dag man är uppe 05 och ska ut och rida, och sedan dessutom få sovmorgon - men det lyckades jag med idag. Det flöt på så himla bra i morse så vid ca omkring 06.20-06.30 red vi från gården, och tillbaka var vi två timmar senare. Jag va inne i lägenheten strax efter 09 och kunde sova 1,5 timme till. Det var inte fy skam efter bara fyra timmars sömn.
     
    Vi red alltså och tog några språng idag. Över riktiga hinder istället för mina skogsgrejer. Jag lät dem ligga på inbjudande 80-90 cm och Aleccis var som förbytt! Inte en enda tanke på att göra något annat än att hoppa, förutom en gång där jag tar på mig missen. Men hon var som precis förr! Vi höll inte alls på länge, men rullade över dem i alla fall för att få en go känsla. "Problemet" var väl snarare att nu vågar jag inte försöka hålla henne (igen...) utan låter henne bränna på vilket inte är så himla bra. Men det är för att jag inte vill att hon ska bryta ut. Så fort hon går på rakt och hoppar så hittar vi nog tillbaka till det stödet. Det gick ju ändå rätt bra på P&Jen vi startade för snart en månad sedan. Men nu vet jag verkligen att vi ska ta det försiktigt och hellre hoppa lågt, lite men ofta för det är det som passar henne allra bäst.
     
    Nu känns det bra igen med hoppningen, och jag ser fram emot att fortsätta ta oss till där vi var i slutet av förra året och därefter kliva vidare. Förresten så kände jag hur nyttig gårdagens pass var. Idag kom jag ner betydligt bättre i sadeln och det hjälpte. Något jag däremot måste sluta göra är att rida med så himla långa tyglar. Det gör ju bara att jag strular till det för mig själv emellanåt. Aleccis var för övrigt väldigt taggad idag, och framför allt på hemvägen studsade hon omkring hejvilt och bytte galopp i vart och vartannat steg.

    Valda sanningar

    På filmen igår, som var en filmad föreläsning, talade den mentala coachen bland annat om "valda sanningar". Det är något vi tror blint på. Exempel på valda sanningar är att man tror att vissa människor är på ett visst sätt (han gav stockholmare som exempel), och en annan vald sanning är om man "alltid kommer försent" osv. Det finns määäängder! Det han senare kom till i föreläsningen var de berömda plus- och minuskontonen. Framgång föder framgång; fokuserar man på det positiva i träningen så ger det positiva känslor och man förstärker självförtroendet på sikt tack vare att prestationen och resultaten blir bättre.
     
    De valda sanningarna är inta huggna i sten, utan man ska nog gärna tänka igenom dem och arbeta med att förändra dem som bör förändras. En arbetsuppgift vi fick efteråt, baserad på filmen, bestod av frågan: "Har du några valda sanningar?" Och även om de hjälper till att stärka mig som person, eller om de tvärt om inte alls hjälper mig.
     
    När jag åkte in till lägenheten igår kväll kom jag på en till vald sanning. En klockren sådan, som dessutom aldrig hjälper mig - den lyder; "Jag kan aldrig prestera under press". Det gäller ALLT; hästarna, när jag kör bil eller om jag ska skriva en uppsats/prov. Så fort jag sätter press på mig själv så fungerar det inte, vad jag nu ska göra.
     
    Nu är inte dessa klipp exakt om våra valda sanningar, men det är utvecklat därifrån. Det handlar om hur vi upplever saker, varför och hur vi borde tänka istället. Kolla in dessa filmer (och ännu fler!); del 1 och del 2.
     
    Typiskt ryttare; bilder där hästen ser bra ut (dvs öronen framåt) är ofta bra, eller i alla fall okej, bilder - oavsett ryttarpose.

    En dag där jag har bestämt mig för att få mycket gjort

    Jag fungerar som så att jag måste planera för att på så vis bestämma när, var och hur och därför inte slingra mig undan utan verkligen ta tag i saker som är mindre roliga eller till och med jobbiga. Som att tvätta till exempel, eller ringa några krävande samtal/skicka mail, eller smörja min utrustning, eller klippa hästarna eller tömma boxen - vilket är både tungt och tidskrävande. Allt detta är saker jag bedömer som "jobbiga" och som jag måste planera in för att få dem gjorda utan att slippa undan. Känslan är oslagbar när man är klar med nämnda grejer, men just att ta tag i dem är så tråkigt, för att inte säga svårt. Men så fort jag har bokat in det så bara gör jag det. Då tar jag tag i saker och ting utan att ifrågasätta och utan att sucka över att det är jobbigt. Det är bara att bestämma sig och köra. Det värsta jag kan göra i ett sådant läge är att skjuta upp det jag inte vill göra, och i samma stund jag skjuter upp det så gör jag det på obestämd framtid. Fungerar du som mig, så försök alltid boka in NÄR du ska ta tag i det, om du ändå ska skjuta fram det. Senare samma dag, onsdag nästa vecka eller i april - oviktigt, bara det är planerat när och du står för att det blir gjort då. För man har ingen annan än sig själv att skylla på när det väl är dags, och då har man ju sedan innan, redan bestämt att det kommer bli av när man en gång sköt upp det.
     
    Idag är en dag där jag har oplanerade måsten (sådana som jag glömt bort och alltså inte har planerat in när, var och hur) - och därför tar jag nu en dag och går igenom sådant som måste göras, och så mycket som möjligt ska göras idag. Ringa samtal och tvätta är två saker som står på min lista som jag kommer på, på rak arm.
     

    Dåliga matvanor

    Jag har sjukt dåliga matvanor. Det är lika illa som om jag vore en slibbig ungkarl i fyrtio års åldern. (Nej, jag generaliserar inte alls.) Idag, till exempel; det började med två mackor till frukost vid halv åtta-tiden, därefter en stor risi-frutti (sockerbomb) och ett wienerbröd vid nio-tiden, och en kebabrulle vid halv ett-tiden. Sedan skulle det bli ett långt hopp, så då stoppade jag i mig två wienerbröd till omkring klockan fyra. Men nu, vid strax efter halv elva, står middagen(?) i ugnen. Makaronilåda blir det. Och alla uppmaningar om att man inte bör äta efter klockan 18 är alltså inte något som vi håller i den här lilla familjen.

    Det är hemskt hur illa jag behandlar min kropp vad gäller kosten... Och inte är det första gången jag grämer mig, men jag har INGET som helst matintresse (mer än att äta den), och jag ser det bara som pest och pina att stå och laga mat, och sedan väntar disken. Jag har verkligen jättesvårt för att motivera mig till att laga mat, och då blir det inte bara onyttigt - det blir onödigt kostsamt också. Det är något jag jobbar med, och det går i perioder; ibland går det riktigt bra med allt ifrån matidéer till att handla, laga, äta och diska, men sedan tappar man idéerna och då är det kört.
     
    Sedan har vi även detta med att äta lagom, alltså in för mycket. Där har jag också något att jobba med, för jag äter väldigt, väldigt mycket och nej, riktigt så mycket behöver jag inte nu längre, men ögonen är svåra att vänja om.
     
    Fann en lite kul bild, dock är det ju inte formen som är det viktiga utan att man ska orka göra det man vill och må bra!
     

    Typ full gas...

    ... om hästen själv får bestämma. (Tur att hon inte får det.)

    Red Aleccis för en liten stund sedan och hon var... PIGG! Vårkänslorna sätter sig verkligen i vissa hästars huvud och Aleccis är en av dem! Hon ligger på och ska bara springa, springa och springa. Jag hade jättesvårt för att följa med bra i galoppen. Jag liksom kom inte ner i sadeln och så red jag där med mina långa tyglar - det blev ingen bra kombination när hon sen hoppar runt sidled eller börjar studsa. Men när jag verkligen fokuserade på att komma neeeeeer så blev det betydligt bättre och i slutet sedan så kändes det faktiskt bra igen. Så vi galopperade en hel del idag, men blandade givetvis ut galoppen med trav emellanåt. Men shit vad mina ben inte är vad de brukar! Jag känner av dem när de ansträngs i en väldigt "spetsig" vinkel (vet inte om det heter så, men ca 90 grader och mindre vinkel, dvs mer belastning än så), och i nedförsbackar eller när man ska "mota". Ta i och liksom gå "uppåt" är inga problem, då känns det bara som en sjukt rejäl träningsvärk. Men jag känner hur jag lätt överanstränger låren nu när det börjar gå bättre att använda dem. Det gjorde jag igår när jag släpade runt på hösilage (balen tog slut och då gav jag dem "för hand", idag fick de ny bal) och efteråt kände jag hur jag hade överansträngt benen.
     
    När vi galopperade nu idag så kände jag efter bara var ungefär 300-400:de meter galopp hur benen var heeeeelt slut! Det kröp i dem och fanns ingen styrka kvar så jag var tvungen att bryta av och vila, haha. Och nu efteråt så känner jag hur de är lite orkeslösa. Men de skärper snart till sig! Jag ska ju åka och rida L snart.
     
     
    Pärla blir riden av sin nya medryttare, får hoppas det går bra men det tvivlar jag inte på utan Pärla fixar biffen, så att säga.

    "Skillnaden som gör skillnaden"

    Idag ska jag till ett ställe där vi ska se på en film från en föreläsning med en mental coach. Skillnaden som gör skillnaden, heter den. Och det är verkligen så. Vill man utvecklas så kan man inte göra samma sak varje gång - för då får man garanterat även samma resultat! Man måste göra något annat, hitta något som fungerar och som gör att man utvecklas. (Ja, jag har sett den tidigare, men jag är verkligen sugen på att se den igen! Man kan aldrig få för mycket mental pepp-talk!)
     
    Därefter ska vi boka in lite tider för personliga möten och sen, sen ska jag både ut och rida L och rida Aleccis men i vilken ordning det blir vet jag inte än. Aleccis ska mest jogga runt lite mysigt, och L ska vi känna på. Hon har blivit väldigt mycket tömkörd den senaste tiden och nu tänkte vi att det skulle vara intressant att se om det har blivit någon skillnad ridmässigt. Hon var ju väldigt sned tidigare, och hade även väldigt svårt för vänstergaloppen. Så det ska bli spännande! Jag förväntar mig en väldigt pigg ponny, haha. Hon har verkligen fått mycket bjudning den senare tiden, så det ska bli roligt att sitta upp på henne igen nu efter flera veckor.
     
    Jag tog med mig kameran igår btw, och detta är resultatet. (Alltid lika lätt att ta kort på hästarna. Pärla: "går kameran att äta idag då, tro?")
     
     

    Aleccis är jättejättesmutsig på nosen (men det syns inte så väl på bilden). Det är rundbalarna som smutsar ner henne, men frågan är hur positiv hon är till att tvätta den delen på kroppen framöver när det blir lite varmare? Då snackar vi alltså vattenslang (och inga tillbehör som schampo eller liknande), men hon kanske är lika snäll att blöta ner på huvudet som hon är på resten av kroppen? We'll see!
     

    Vårkänslor!

    Jag började faktiskt med Aleccis idag, och jag har ju tidigare nämnt att jag ska låta henne lyfta på tassarna lite oftare. Idag tyckte jag det var dags igen! Denna gång fyra hinder totalt; med studs, ett galoppsprång, två galoppsprång mellan dem. Men först red vi bort till oljetorpet och värmde upp lite. Snacka om vårkänslor! Aleccis var rejält taggad, hon låg på och en gång kom jag på mig själv med att känna samma känsla som när man rider in på en tävlingsbana av gräs och ska starta en klass. Att hoppa på gräs är så himla roligt! Så jag hoppas Aleccis blir på bättre tankar snart så vi kan fortsätta ladda inför kommande tävlingar.
     
    Sedan skulle vi då hoppa lite över hindren. Första gången jag red an mot hindren så gjorde hon en vanlig Aleccis-utbrytning. Men jag hade faktiskt med mig ett spö idag (har ju sällan det när jag rider nu för tiden, och aldrig på Aleccis). Dessutom hade jag lagt upp en pinne liggande på vänstersidan och ner mot marken som en "infångare" på vänster sida av hindret. Men det hindrade henne inte utan hon var på väg att dra bredvid men då la jag bara emot spöt. Jag vet ju hur ledsen hon blir av spön så jag ville verkligen inte slå henne, utan istället la jag det bara emot henne. Det lät inte ens, så det var verkligen inte något slag, men jag ville ändå att hon skulle förstå att det inte är okej att bryta ut. Samtidigt vill man ju inte göra det till ett obehagligt ställe just framför hinder, men att ha ett spö som "vägg" och mota lite med känns ändå som ett bättre sätt när skänklar och tyglar inte räcker för att rama in. 
     
    Hon blev väldigt förvånad! Och sen förknippar hon ju verkligen spöt med starkt obehag (hård uppfostran utomlands, minst sagt) men nästa gång hoppade hon utan minsta tanke på annat och sedan flöt det på!  Det gick väldigt bra när vi började med studsen. Men åt andra hållet gick det lite fort och det blev väldigt trångt, men den här hästen är makalös till att hinna upp med benen i tid!
     
    Min tanke är att kommande gånger faktiskt hålla ett spö i vänsterhanden bara för att kunna mota lite om hon springer ifrån mig och ska springa bredvid. Jag känner att jag måste hitta något effektivt sätt att sätta stopp för denna ovanan innan den tar över helt. Nu har hon gjort såhär väldigt mycket den senaste tiden och då är det svårt att utstråla själförtroende och hjälpa henne över hindren och därför vill jag inte att hon ska utveckla beteendet mer utan nu räcker det. Eftersom det har gått så långt att hon springer förbi hinder på 50 cm också, så har det inte alls med hinderhöjden att göra. Jag hoppas att det ska hjälpa genom att spöt bara finns där några gånger till och därefter är tanken att vi ska ha kommit över spärren och kan jobba med andra saker istället.
     
    Angående detta med att hon springer förbi hinder som är 50 cm, så är det faktiskt precis vad hon har gjort. På senaste tävlingen (där hon sprang förbi hindren så vi blev uteslutna i båda starterna) så ville jag rulla över ett litet hinder som stod uppe på en av banorna innan vi travade och skrittade av och hon totalvägrade 5-6 gånger (dvs sprang förbi och försökte sticka) men sedan hoppade hon jättefint och då var jag nöjd. Man "får" ju inte göra så, men det gjorde jag ändå.
     
    Även studsen var ca knähöjd = dvs inte "höga", men ändå provade hon ju att dra bredvid, så det känns ju som något man planterat i huvudet och inte höjdrelaterat. Men nu så ska vi se om vi tar oss igenom även det testet!
     
    Hindren ser faktiskt högre ut än de var. De båda närmsta är studsen.

    Därefter red jag Pärla. Denna underbara, älskade Pärla <3 Åh, min fantastiska gula tjocka lilla häst! Vi red bara i byn och tanken var att bara mysa, men vi fick till ett riktigt bra dressyrpass (i hoppsadeln och med hoppläder, typ - men ändå!). Hon dansade fram i skänkelvikningar, fattar galopp för minsta lilla, bryter av för ännu mindre och ja, där snackar vi häst som är reglerbar (till skillnad mot den tidigare nämnda, haha!). Vi gjorde mycket övergångar och hon är så lydig. Det enda som går att klaga på är att hon skulle behöva kännas lite lättare i framänden och så skulle jag önska lite mer tryck framåt när man ber om det, men annars är hon svårslagen om man ska rida en lättriden häst. Bästa!

    Säljes!

    Playstation 2 med två minnen (8 mb + 64 mb) inkl. två kontroller, ratt och pedaler, en kamera och nio spel.
    Två av spelen tillhör kameran, som är en Eyetoy. Med denna är man som spelare med i spelet (så man syns i tv:n).
    600 kr (eller hbj vid ev fler intresserade)
     
     

    Positiv energi

    En kompis, vars ena föräldrar har kor, sa till mig en gång att dennes förälder trodde att djuren ogillar när man skrattar. Jag tolkade det som att hin menade att själva skrattet var det som djuren inte gillar. Vad konstigt, sa jag, då man skrattar utstrålar man väldigt mycket positiv energi (så länge det inte är ett hånfullt skratt), och är det något djur reagerar på så är det just energi, och framför allt positiv sådan har stark inverkan. Detta är min uppfattning.
     
    Jag har skrivit det förut, men står fortfarande fast vid samma, dock oprövade, teori.
     
    Helt seriöst tror jag att man kan lära djur saker genom att skratta som beröm/belöning. Just eftersom man då förstärker beteendet/rörelsen de gör med massa positiv energi.
     

    Oviktigt babbel

    Det är så roligt att skriva inlägg, denna gång om djurhållning och inte bara ett vanligt dagens-ridning-inlägg, och så strular datorn (eller blogg.se, efter en massa annat strul tror jag snarare på den sistnämnda) och poff, så är allt borta. Är ju inte direkt första gången den händer. Sen har man ingen som helst lust att försöka skriva igen (och så går det aldrig att formulera lika väl som man gjorde första gången). Skit.
     
    Men jag kan ju berätta något annat då istället.
     
    Jag har världens sämsta koncentrationsförmåga. Alltså helt hundra seriöst. Jag brukar säga att jag har koncentrationssvårigheter för det är precis vad jag har, men inte "på papper". Det låter som man har en diagnos när man säger så - vilket jag säkert kan ha, jag vet ju inte då jag inte har blivit testad för det? Det är inte bara när jag rider jag har svårt att hålla fokus och koncentrera mig på själva ridningen, utan det kan vara när jag pratar med någon. Alltså jag kan inte "låtsas" vara intresserad om jag inte är det. Det går inte! Direkt vandrar tankarna iväg och jag kan inte förmå mig till att lyssna, ta in, fundera, diskutera och föra ett normal samtal! Allt det som vanliga människor gör utan att anstränga sig. Det är sjukt jobbigt. Är det däremot något som är intressant så är det inget problem får då är jag ju intresserad.
     
    Ett annat problem jag har är att jag skarpt ogillar att se någon i ögonen. Det har inte med samvete att göra, utan jag tycker bara det är obehagligt men framför allt är det för att jag inte kan koncentrera mig! Direkt vandrar tankarna iväg om att det t ex är sjukt att ögonen fungerar och så börjar jag tänka på det istället. Eller så kollar jag i pannan eller något för att det ska se ut som att man tittar i ögonen, men problemet blir då att jag börjar tänka på vad jag gör, dvs flyttar blicken, och sen kommer jag på mig själv med: "skit också, nu har jag ju glömt att lyssna - igen!" Vilka problem man kan ha, haha.
     

    Magisk gräns

    Jag är så dålig på att ta tag i saker och ting, och en sak som ligger i denna kategori är att ta hand om kommentarerna som droppar in. Jag läser dem ju direkt då de även kommer som mail (det är kul att få mail regelbundet!), men är dålig på att svara (svarar på allt utom reklam) och godkänna dem. Jag lovade mig själv att bli bättre på det och liiite bättre är jag väl, men det är fortfarande under-all-kritik-dåligt. Men poängen är att jag har min magiska gräns på 30. När det är 30 så kan jag inte skjuta upp det längre, eller jag får inte göra det. Då är det bara att börja beta av. Alltså, det sjuka är ju att det ÄR kul med kommentarer, men det är bara det att det tar sådan lång tid att gå igenom alla (eftersom jag skjuter upp det), haha. Vilka problem man har alltså, hahaha!
     
    Snart är det alltså dags igen.

    Aleccis och Pärla

    Det gick (som väntat) bra att rida och det verkar inte vara några konstigheter. Hoppas nu tjejen orkar hålla igång bara, så det inte rinner ut i sanden eller så. Vi red lite i skogen, runt byn och lite på LP - för att få in lite av varje. Aleccis sparkade bakut två gånger på LP och det kommer när hon planerar för galoppombyten (inte på beställning), så jag måste jobba mer med min balans i galoppen så jag inte, med oflit, uppmuntrar henne till byte pga att jag skjuter henne i sidled(?). Jag vet hur det känns, men det är svårt att förklara i skrift. Vi var ute i en bit över en timme, typ 1h 10 minuter drygt.
     
    Jag tog ett par varv med Pärlisen också bara för att känna lite på henne. Det blir lite lättare att försöka komma med tips när man har fått lite färsk känsla i kroppen. Hon var lite springig och skitframtung, men annars är Pärla generellt rätt fin att rida just nu faktiskt. Tyvärr har jag lagt hoppfokuset på hyllan ett tag och därför är galoppen under all kritik. Eller ja, den är bärig och samlad, men det kommer man inte långt på om man ska hoppa. Har ju lagt mycket fokus på att dressyrrida henne nu det senaste, men jag har varit för lat och inte ridit henne tillräckligt mycket framåt; därav att hon är så himla framtung. Men tryter motivationen så får man skylla sig själv. Nu ska vi se om vi kan få henne att galoppera mer "uppåt" igen, sakta men säkert!
     

    Mellomys

    Det känns så bra att bara sätta sig tillrätta i soffan, öppna godispåsen och kolla på melodifestivalen (det är ju tradition!). Imorgon väntar som sagt provridning och därefter middag med svärföräldrarna.
     
    Jag såg att det vankas P&J i april, dagen innan jag ev hade tänkt att åka på en lokal tävling. Det är nämligen den 13 april som är mitt tidsbestämda mål. Men kommer vi inte överens är det betydligt bättre att hoppa en P&J istället. Verkligen, verkligen synd bara att denna klubb aldrig lär sig att kolla TDB innan de bokar in (nästan varje gång!) sina P&J exakt SAMMA helger som det är andra tävlingar i krokarna. Nybörjarmiss, skulle jag kalla det. Vill de inte ha starter när de väl anordnar något? En stor suck, det får de av mig. Och dessutom sköts den klubben sämre än någon annan här omkring och det är också tragiskt, då det hade kunnat vara så mysig stämning annars... Men det är också ett val de gjort - att stänga nya medlemmar med nya, friska förslag utanför styrelsen och blint styra vidare rakt in i återvändsgränden. 

    Nytänk, mina damer och herrar - även om jag ibland inte är så positiv till det så måste man tänka nytt och "outside the box" för att komma någonvart och utvecklas.
     
    Så, nu har jag fått det sagt också.
     

    Det gick.

    Började rida Pärlhästen. Hade den mest dressyriga sadeln jag har och långa läder. Det gick väl skapligt ändå, fast var riktigt jobbigt att trava. Jag satt mest i traven, men de gångerna jag provade att rida lätt gjorde det rejält ont.
     
    Red Aleccis sen och i vanliga sadeln och med de vanliga (hopp)lädren. Här snackar vi ont... Men efter en del lättridning i traven så kändes det lite bättre i alla fall. Aleccis var skitjobbig i galopp. Jag red henne på det tredelade och hon låg på ordentligt och blockerade de signaler jag försökte ge henne. Sen blev hon "rädd" för en läskig buske och så gjorde hon sådana där "hopp" med framdelen, med typ raka ben och då låser jag mina ben och det gjorde så ont att jag trodde jag skulle ramla av igen. Lårmusklerna bär ju inte i alla vinklar och här blev de spända (med oflit) och då blev jag väl inte jätteglad heller. Sen höll hon på att vända runt och ville inte gå förbi osv ett tag. Benmördarfasoner... Sen red vi vidare och traven blev bättre men galoppen var väl ingen höjdare. Men det GICK och det var huvudsaken! Imorgon blir det pelhamet, och jag ska inte stoppa in det tredelade i den munnen förrän mina lår (+bak +rygg) är återställda (vilket inte borde dröja så länge).

    Provridning imorgon

    Yes, imorgon har vi bokat in en provridning. Mer om det kommer väl när mer är bestämt.

    Helgdag

    Det gick skapligt att sova, men jag är väldigt stel idag. Det tar emot ibland, men det ska nog gå att rida ändå! Man kan ju inte ge sig utan att man har provat (det råder delade meningar om ridningen idag i den här lägenheten, haha).
     
    Men först ska vi kolla vad fan det är för fel på min bil. Han vibrerar och det slår och har sig. Först trodde jag det var bakaxeln som är på väg att gå, men då var det bara kardanaxeln som höll på att lossna. Nu har han börjat igen, men kardanaxeln sitter där den ska. Så vi ska se vad det är för skit som bråkar den här gången... Jävla skitbil, jag saknar min kära 745a... Den är dessutom inte så rolig att dra med, då han fortfarande rycker till ibland. Och tänk att köra en häst med dålig balans (typ Pärla) och så ska bilen misstända och rycka - nej det blir ingen trevlig åktur för någon. Men en sak i taget, och först måste han bli användbar igen vad gäller drivlinan.
     
    Förresten, jag såg ju igår att Aleccis hade sönder mina regnbyxor när hon klev på mig, men nu såg jag att även mina favoritvardagsridbyxor också var trasiga på samma ställe. Kul. Så de ligger i soporna nu. Så onödigt!
     
    Men nu ska jag sluta gnälla! Det hjälper nämligen inte, utan istället ska jag lägga den energin på bilen och därefter hästarna. Det kommer garanterat kännas bättre sen, efter jag varit i stallet. Hoppas bara låren orkar med den ganska stora påfrestningen det innebär att rida.
     
     

    Mörbultad - igen.


    Började med Pärla. Hon gjorde det hon skulle och hon kan ju sånt här. Kom in med dålig galopp första försöket så rev de båda sista pga det. Sedan gick hon klockrent, och sen tappade jag bort mig totalt! Var ju med i sprången vad gäller balans, men på något sätt började jag låsa benen och det fick jag inte "bort" sedan, så fick tänka till lite där. Pärla fick gå på lite framåt vilket är perfekt då hon gärna vill krypa intill hindren.
     
    Därefter var det Aleccis tur och det började väl rätt bra. Förutom att hon ökar och då blir det väldigt trångt. Byggde om lite sedan, men problemet kvarstod; hon försöker pipa iväg över hindren och framför allt efteråt. Sedan red vi bortåt en bit, vände i galopp och sen skulle jag göra ett galoppombyte. Så i tre galoppsprång hade jag henne jättefin, hon laddade men låg kvar och gick i mycket power och sedan bad jag om byte och ja, hon gjorde väl rätt så långt, men hon bjöd mig på en rejäl resa. Hon skickade mig till månen och jag landade i kina, kändes det som. Fyfan. Snacka om att skjuta rygg! När jag var i luften och märkte (vilket jag gjorde väldigt snart) att jag skulle missa hennes rygg/hals så började jag bli rätt arg. (Man hinner verkligen känna mycket på kort tid.) Det var helt omöjligt att landa på något annat sätt än framför/under henne och jag blev rejält översprungen, sparkad och trampad på. Lyckat... Låg kvar en stund och var mest arg. Aleccis tog ett ärevarv men stod sedan och väntade utanför stallet.
     
    Det gjorde så satans ont! Mest ont gör det i låren och ryggen. Lårmusklerna har fått ta mest stryk (och mina allra bästa favoritregnbyxor är skräp nu. Skit också!), så benen bar knappt. Men jag stapplade mig bort till Aleccis och gick ner till "banken" där jag brukar hoppa upp. Det var den mest smärtsamma uppsittning jag har gjort (förutom den från förra årets helvetesfärd), och sen tog vi en kort tur i trav och galopp innan vi skrittade av. Ååå vad ont det gjorde (gör). Lika hemskt var det att kravla sig av igen. Jag parkerade henne på samma ställe och försökte kana av försiktigt ner på banken igen.
     
    Nu är jag inne och har legat/suttit lite och nu gör det ännu ondare. Det är tack och lov bara muskler som tagit styrk för det känns väldigt tydligt. Men problemet är att lårmusklerna inte "fungerar" så benen bär inte, och det är väldigt jobbigt. Hela kvällens to-do-list blir alltså uppskjuten. Skit, skit, skit...
     
    DET GÅR BRA NU... Inte.
     
    Gamla bilder på "banken" jag använder när jag sitter upp (och ibland när jag sitter av).
     

    Nu börjar vi!


    Typ såhär tänkte jag mig idag, trots regn och elände. Eller, det beror väl på hur underlaget är. Men tanken är att använda mina prylar och få till några skutt fast denna gång med ett språng emellan och rida fram och tillbaka över dem några gånger med båda hästarna.

    Odräglig är synonym till "behöver motion"

    Igår hade jag ju tänkt att rida Pärlis, och jag hade inte bestämt mig hur jag skulle göra med Aleccis. Om hon skulle få vila eller om jag skulle börja rida. Regnet bad om att det skulle bli en barbackatur, så jag gjorde i ordning Pärla till en barbackatur. Men så var Aleccis lite odräglig och skulle bita på inredningen; antingen på "hennes" sida, eller på Pärlas sida, eller i dörren, eller i någon vägg. Så det var inte så svårt att komma fram till att hon behövde motion!
     
    Handhäst, alltså. Det var så det fick bli. Pärla var lika nöjd som vanligt, men Aleccis tycker ärligt talat att det är betydlit roligare att bli riden, haha. Men hon fick finna sig. Vi skrittade fram, och sen var det trav för Aleccis och mycket galopp för Pärlas del. Lugnt, lugnt, lugnt gick det. Aleccis är en riktig slöpotta när man inte sitter på henne, så hon hamnade lite på efterkälken ibland, men inte mer än att jag givetvis håller i hennes grimskaft. 50 minuter i byn, i lite regn och tillsammans med båda hästarna - ibland har man det allt bra.
     

    Svar på fråga

    Vad var det egentligen för incident/olycka? (Ang. detta inlägg.)
     
    Jag fick frågan av Evelina och tänkte att det är lika bra att svara i ett inlägg.
     
     Bilden tagen strax innan vi red iväg.
     
    Det var en jättejättefin, varm vårdag 27 februari 2013. Jag hade haft Aleccis i drygt ett halvår och hade väl egentligen märkt att det var omöjligt att komma överens på tredelat tränsbett. Barbacka red vi ibland, och det gick bra - men då med pelhambett i hennes mun. Denna dag valde jag alltså att prova att rida barbacka en sväng tillsammans med det milda, vanliga tränsbettet.
     
    Aleccis var helt övertaggad! Vårkänslorna sprutade och hon visste knappt vad hon skulle ta sig till. Ögonen lös och hon var så lycklig. Jag också. Vi skrittade fram (så gott det gick, hon taktade mycket) och försökte sedan trava. Det gick inte så bra, då hon gick in i mjuk, lugn och samlad galopp istället. Det gick INTE att trava. Men hon låg ändå kvar, väntade men visst, i fel gångart. Jag skrattade åt henne - vi hade så roligt! Vårdag, vårkänslor, åååh, underbar dag!
     
    Red nedför kommande backe, travade lite över granngårdens gårdsplan, skrittade över järnvägsövergången... Fortfarande lyckligt ovetandes om denna dags utgång. Byns bästa galoppbacke precis framför oss. Rätt brant, men inte så lång. Den som inte galopperar där är en riktigt tråkis - för det ÄR verkligen en galoppbacke.
     
    JAG bad Aleccis om galopp. Satt ändå tillbaka och hon rullade på så fint under mig. Smygökade lite, men inte så farligt. Halva backen avklarad och sedan ökade hon mer och mer och mer och mer och mer. Snart kände jag hur jag inte fick någon kontakt med henne. Backen var slut sedan länge men hon fortsatte. Vi kom till en fyrvägskorsning (fortfarande grusväg), hon vek av höger - vi rider alltid höger, 90 graders sväng. Jag klamrade mig fast för att inte kana av centrifugalkraften. Sedan märker jag att det börjar bli farligt. Hon rusar ner för kommande backe och i en rasande fart mot byn. Vid detta läge sitter jag och lutar mig bakåt så gott det går, jag sågar, sliter i höger resp. vänster tygel för att bryta balansen och på så vis få ner henne i hastighet. Ingen reaktion mer än att hon byter galopp. Benen smattrar mot den relativt hårda grusvägen och det går inte att avgöra stegen - det går så inihelvetes jävla fort. Jag övervägar att hoppa av i farten, men vågar inte - främst för hennes skull men även för att grusvägen skulle vara hård att landa på. Hon dundrar vidare och vi kommer närmare och närmare alla hus med tillhörande civilisation men det värsta var; för varje hundradel närmar vi oss 80-vägen, den ökända "Flugebyrakan" där folk har DÖTT! Det är en inbjudande väg där många pressar sina fordon. Vad gör man i detta läge?! Det går så himla fort, hon är hal som en ål, jag rycker, sliter, drar och sågar - ingen som helst reaktion. Hon har öronen framåt och bjuder fullt rakt fram längs vägen. Det kunde ha varit så underbart, men det var det inte. Jag är sällan rädd, men okontrollerad vansinnesfärd är aldrig roligt - oavsett färdsätt.
     
    Vad som hände sedan var att jag fick en idé. Jag hade inte kunnat vända av pga stenmur på ena sidan och rejäl sluttning mot ängar på andra sidan. Men strax innan första huset på vänster sida fanns det en "öppning" in mot en ostängslad äng. Jag begrep att vi inte skulle kunna ta oss in där i den hastigheten. Det var för snävt och det gick för fort. Men även att man VET att det inte skulle gå, så var jag tvungen att försöka. Så när vi närmade oss fullkomligt hängde jag mig i vänstertygeln och försökte för allt vad jag var värd att svänga in henne. Hon svängde, men vi höll på att klippa en vedbobyggnad. Aleccis försökte bromsa genom att göra sådana där "hopp" som de gör ibland när de går för fort mot hagens staket, smtidigt som hon fortsatte svänga. Jag kunde inte klamra mig fast tillräckligt, utan kanade fram när hon bromsade, och sedan åkte jag av till höger om henne. Men eftersom hon fortfarande var "speedad" i huvudet så kunde jag inte förmå mig till att släppa taget om tyglarna. Tänk om hon skulle fortsätta rusa till vägen?! Så jag höll alltså kvar, där jag låg på mage i snön. Sträckte mig rejält, och Aleccis hamnade med först en hov på min rygg, men hon klev av. Sedan stod hon med två hovar på mig - och stod kvar. Det kändes som en vecka, men var säkert bara max ett par sekunder, och jag förstod att det var jag som HÖLL henne kvar och hindrade henne från att flytta sig. Så jag släppte och Aleccis försvann. Jag lyckades titta så att hon travade åt "rätt" håll (dvs inte mot vägen), men sedan hade jag fullt sjå med att fokusera på att andas. Jag låg länge i snön och försökte andas. Det tog emot. Mycket. Jag hade så fruktansvärt ont! Efter många minuter lyckades jag kravla mig upp och så följde jag Aleccis spår. Över järnvägen, bort mot en annan granngård och in på deras trädgård. Där stod hon snällt och väntade, med tygeln runt höger ben som hon dessutom lyfte lite och med sänkt huvud. Hon står alltid med sänkt huvud och med hoven upplyft om hon råkar fastna i tyglarna. Precis i samma sekund jag tog tyglarna kom tårarna. Innan dess var det för osäkert då jag inte visste var hon var eller om hon hade tagit någon stryk av äventyret (framför allt efter att jag lämnade hennes rygg). Men när lättnaden kom att hon var oskadd och fångad - då gick det inte att stå emot längre.
     
    Dum som jag var, så tänkte jag ju att det skulle finnas något att "bevisa" (för henne), att hon inte skulle "vinna" (de tänker ju inte så!), så jag kravlade mig upp på en sådan där gammal utbyggnad där man ställde mjölkkannor förr, och sedan vidare upp på Aleccis. Hela min sida smärtade något fruktansvärt och jag kunde inte andas ordentligt (kunde bara ta väldigt lätta andetag), och jag kunde inte lyfta/röra ena armen. Den smärtan. Men vi skrittade runt ett varv runt byn (den mindre rundan) i ren envishet och vad jag ångrade mig! I varje steg ångrade jag att jag tog en extra sväng istället för att styra direkt hem. Tårarna rann och inte ens gick det att sitta rakt. Hua, det var en pärs! Och det tog hundra år innan vi till slut tog oss hemåt. Hästen var lika glad, och tack och lov fick hon i alla fall en rejäl avskrittning efter den race-turen.
     
     
     
    Jag är en väldigt orädd ryttare som ofta utsätter både mig och hästen för dumma, onödiga risker. Jag älskar när det är spännande, och jag älskar mina hästar! Det gjorde jag även efter denna incident (som tack och lov egentligen inte var så "hemsk" jämfört med många andra tragiska ridolyckor!) så kände jag mig länge otrygg på Aleccis barbacka. Det tog många månader innan det släppte, men till slut blev jag så beslutsam att jag inte ville känna mig otrygg längre att jag tog mig i kragen och red en kort, kort sväng barbacka varje dag. Så det var skönt att igår kunna rida barbacka, och trots att hon drog på och stack en gång, så kände jag mig aldrig otrygg, osäker eller var orolig. DEN KÄNSLAN! Men, jag vågar inte rida henne barbacka på tredelat bett, i alla fall inte än.
     
    Sen är detta inget jag egentligen värderar(?) som någon olycka (snarare incident, som sagt), och det var ingen "big deal" - MEN det är den "värsta" avramlingen/det värsta hästrelaterade jag varit med om under mina (inte alltid så ansvarsfulla) år som hästägare och ryttare. Så jag är skonad, och det är jag tacksam för.

    Uppsittning i slowmotion

     
    Med denna film vill jag skicka en tanke till hästarnas kroppar och hur vi faktiskt behandlar dem vid uppsittning.
     
    Personligen försöker jag alltid hoppa upp från något när jag ska upp på Aleccis; antingen en bank (när vi är hemma) eller en pall (när vi inte är hemma). Ytterst, ytterst sällan kravlar jag mig upp på henne från marken, och från och med nu ska det aldrig mer inträffa. Pärla brukar jag vara mån med att "hoppa" med mitt ben som är på marken, och försöka kravla så lite som möjligt; alla som sett Eamon Hickey hoppa upp på unghästar med sadel men utan sadelgjord förstår vad jag menar. Aldrig mer kravel, och aldrig någonsin duns i ryggen!

    "Propellervändning"

    Jag nämnde, för ett bra tag sedan, att Aleccis inte kan(? = jag kan inte få henne att göra) bakdelsvändningar. Det blir en halvdan propellervariant där hon flyttar likamycket med bakdelen som framdelen, haha. Men jag har kommit underfund med hur jag kan få henne att tänka lite mer rätt och successivt få henne att göra det jag egentligen ber henne om. Det är nämligen så att jag strax innan jag har tänkt att be henne om att göra en vändning, så ryggar vi ett par steg för då är rumpan kvar på samma ställe medan hon flyttar framdelen de första stegen och på så vis gör hon rätt i alla fall i början. Detta har vi gjort några gånger och det blev verkligen stor skillnad. Men jag har inte prioriterat det, eller vad man ska säga, men det är alltid roligt när man hittar något som kan hjälpa till så hästen får lite extra skjuts i rätt riktning.
     

    Hushållsarbete och hästfundering

    Först blir det L, därefter möte och så häst- och stalltid på det - men sen borde jag verkligen boka in lite hushållsgöra. Det är många högar både här och där i vår lya just nu (tvätt och disk). Synd att jag har fallit ur gängorna, för det blir så mycket mer och jobbigare då när man väl tar tag i det än om man hade gjort det från början. Men det finns ingen annan att beskylla än mig själv och hur jag prioriterar. (Det brukar bli i denna ordning; 1. Roligast 2. Roligt 3. Kul 4. Inget.)
     
    Det är inte bara hushållet som har halkat efter, det gäller även bloggen. Jag har hur mycket som helst jag känner för att skriva, men sen försvinner allt när jag har möjlighet och då blir det bara tråkig alldaglig skit. Men denna skit skriver jag för min skull, så det är inget som egentligen grämer mig. Det är bara tråkigt när man har något "på tungan" men sen glömmer man bort det lika fort.
     

    Hon skulle ju ha stått en vecka tänkte jag. Frågan är nu om hon ska stå lite till, eller börja gå direkt nu när jag ändå red henne lite igår? Vill ju gärna "sätta tänderna" i henne, men kroppen ska ju hinna med också. Har redan första serien planerad; vi börjar med så många "hinder" vi får ihop med mina prylar och kör ett språng mellan varje för att checka av om hon stressar på eller tar ett språng i taget. I helgen, möjligtvis!

    Glad häst + barbacka = full fart!

    Jag skulle ljuga om jag påstod att jag var motiverad och sugen på att ge mig ut och rida för några timmar sedan. Visst tog det emot, precis som jag nämnde! Men så ledde det ena till det andra och alla underbara djur får en alltid på bra humör igen!
     
    Pappa hade nyligen fått en till kalv (den var bara två timmar gammal), så den var vi (jag och Ida) ju tvungna att kika på, och alla andra kalvarna. Mys!
     
    Sen ut till hästarna igen. Precis när jag skulle hämta ner rockarden så ångrade jag mig. Det var flera anledningar som fick mig att tänka om, framför allt att vi syns dåligt i mörker när vi kör och särskilt nu när jag inte kan fästa pannlampan på Pärla längre för att jag råkade förstöra fästet på den. Och sen blev jag sugen på att ta ut Aleccis på en sväng. Så vi red en sväng istället, barbacka i mörkret!
     
    Aleccis är ju en väldigt tittig häst, men hon höll sig faktiskt i skinnet. Bara när vi skrittade fram så stod två rådjur väldigt nära (omkring 10 meter), och dem stannade hon upp för att titta på. Men annars var det lugnt. Första traven var jättefin! Andra var inte riktigt lika fin, men var ändå okej. Men sen när vi hade galopperat så var lugnet förbi. Efter nästa galopp sen så gick det inte att skritta. Hon studsade mest bara runt, och sen lät jag henne trava istället (efter några skrittsteg). Då låg hon på en del. Nästa galopp låg hon på. Sen var det lite lugnare igen, förutom en läskig snöhög som fick henne att spänna sig lite och öka på tempot. Därefter tog vi det lugnt igen och skrittade en liten bit. Sedan väntade sista galoppen och allt eftersom så låg hon på mer och mer och mer, och sen var det inte galopp längre utan det gick betydligt fortare än så. Mörkt var det, så det var svårt att bedöma hastigheten men hej vad det gick! Men med några försök till att bromsa i etapper så kom hon ner på jorden igen efter 200-300 m och sen kunde vi trava lite innan vi skrittade hemåt. Så hon stack väl mer eller mindre, men det var aldrig på något farligt sätt och det var inte otäckt (förutom att man inte vet om hon ska få ett "ryck" och flyga iväg i sidled för någon otäck fågel eller dyl.). Det gick bra för Ida och Pärla också (vad annars, är ju liksom Pärla haha!), men Pärla hade försökt komma ikapp när Aleccis drog på.
     
    Det var ändå en rolig tur, och humöret var på topp efteråt! Sedan är det väl inte direkt önskvärt att hon ska ta över hastigheten sådär, men det är ändå stor skillnad mot för snart ett år sedan. Och jag kände mig inte alls otrygg eller liknanden och det är VERKLIGEN en skön känsla. För jag kände mig ju väldigt otrygg på henne barbacka många månader efter incidenten/"olyckan", men idag fanns det inget kvar av den varan. Och det, det är fan lycka!
     
    Den 27e är det ett år sedan.

    Det blir vad man gör det till.

    Jag är så opepp! Vi hade en toppendag i Eksjö och "skvallrade ikapp" kan man säga, åt massor och köpte massa onyttigt - vi gjorde helt klart det vi gör bäst, kan man säga! Vi har skrattat och pratat så stämbanden är utslitna och ja, det var ett kärt återseende!
     
    Men sedan slank jag ner i soffan och då är det kört! Syster var förbi och tog med sig lite kläder också, så det är skönt, då slipper jag göra mig av med dem i alla fall. Vissa plagg är dock kvar, men hoppas bli av med dem också så småningom, på ett eller annat sätt.
     
    Men nu gick lusten ur mig helt, och även om Pärlhästen står på schemat så är jag som sagt sjukt opepp på att ta tag i hennes motion. Hon är så underbar, men det spelar ingen som helst roll hur bäst i världen hon är när man har tappat suget - eller i det här fallet; satt sig till rätta i soffan. Men det finns inget alternativ, och jag vet hur underbart det är att komma in igen efter att hästen (i vanliga fall hästarna) har blivit motionerade; absolut den härligaste känslan som finns! Därför ska jag pallra mig ut och göra detta till ett bra pass ändå, trots mörker, regn och motivationslösheten som infunnit sig. #happyface #notverymuch
     
    Let's pretend its summer out there<3

    Låtsaswestern-Pärlis

    Igår tog vi en tur i skogen, därefter längs med stora vägen, på andra sidan vägen och genom byn hemåt. Vi tog det rätt lugnt, dvs red rätt samlat, men jag lät henne galoppera mycket. Hon är mjuk och fin, lyssnar bra men är så fruktansvärt långsam när man skrittar att jag hinner somna, haha. Det är verkligen Pärla i ett nötskal; att skritta sakta, sakta, sakta. Resten tuffar hon på, men just skritten är något jag tycker är rätt jobbigt då man inte heller kan sitta och jaga, driva eller underhålla skritten för mycket för det ger ju inget positivt när det gäller långsiktigt då hon troligtvis bara skulle ignorera hjälperna mer framöver. Vi var ute i 1h 10 min.
     
     
    En hundra år gammal bild, från en av våra första 1m clear rounder. Vi fick ofta 4, 8 eller 12 fel när vi startade 1m, men sedan gick det över till uteslutningar. Men en runda tog vi oss runt felfritt och en omhoppning (LB bed A:1a, dvs 1m omhoppning) tog vi oss också igenom felfritt - och dessutom med vinst som slutresultat! Idag ångrar jag att jag inte var mer målmedveten och arbetade mer ja, men långsiktigt. Istället provade vi lite, tog det som det kom och då blev det svajiga resultat. Men visst hade vi allt som oftast väldigt roligt under åren!

    Att man kan längta så

    Igår kväll blev jag väldigt sugen på att springa idag på morgonen, men det var inte lika lockande i morse. Efter lite motivationsletande tog jag ändå en kort sväng innan dusch och frukost - och gissa vem som ska träffa en "gammal" klasskompis idag?! ÅH VAD JAG HAR LÄNGTAT!
     
    Jag och Emilia var ju de enda tjejerna i gruppen som gick yrkesförarutbildningen förra året, men då vi bor en bit ifrån varandra (hon bor i Jönköping) så har det inte blivit att vi har träffats sedan vi gick utbildningen. Men nu har vi bokat in en "repris" av hur det kunde se ut en vanlig vardag då vi åt lunch på stan. Eksjö blir det alltså, precis som "förr", och vi kommer dels äta lunch men säkerligen även gå på stan. Vi klickade så himla bra och vad vi har skrattat under hela utbildningen!
     
    Så det ser jag verkligen fram emot. Därefter ska min systers "bonusdotter" komma förbi och prova lite kläder för att se om hon kan ha något av det jag ska göra mig av med. På kvällen blir det en tur med Pärla. Vi kommer köra henne idag, för att lyckas få in hennes motion och även få det att klaffa med andra saker. Så det passar bra.
     
    Det blir en annorlunda dag idag, men det blir absolut uppskattat att se något nytt!
     
    Bilder från utbildningen.
     
     
     
     


     

    Garderobrensning

    20 kr/st.
    1. Grå, mönstrade jeans från Crocker strl 27/32, endast använda en gång.
    2. Orange t-shirt från Eve strl xs, oanvänd med lapparna kvar....
    3. Vit ganska tunn tröja med snygg skurning+knappar från Eve strl s.
    4. Svart, enkel tunn tröja från Marwin, strl xs.
    5. Gråbrunrandig t-shirt med guldränder från Eve strl s.
    6. Tre linnen, två prickiga boxarlinnen från Marwin och ett randigt halterneck från Eve strl s (20 kr för alla).
    7. Svart t-shirt med lite åtsittande ”kjoldel” längst ner från Ellos, strl 34-36.
    8. Svart med mjuka ”färgränder” tröja/skjorta från Crocker strl xs, oanvänd.
    9. Orange t-shirt ”Life is a beach” från JC, strl s, oanvänd.
    10. Vit t-shirt med mönster, vit baksida, från Flash, strl s.
    11. Grön skjorta(?) med guldkanter och –knappar. Rejält tyg och riktigt snygg! Från Eve, storlek xs, endast använd en gång.
     
     

    Veckans fokus; förlängning

    Vecka 7 (+8) + 9
     
    Placering.
     
    I och med att det var tävling i slutet av förra veckan och det blev rätt många dagar där vi hoppade, så tänker jag fortsätta att fokusera på samma sak även kommande veckor (eller ja, vecka, fast efter denna vecka). Men nu blir det en vilovecka för Aleccis och då blir ju hela fokus-grejen "vilande". Jag känner att vi på endast två pass kom en bit på vägen och därför känns det bra att försöka fortsätta ta vid där vi slutade efter hennes vilovecka, utan att fortsätta med något annat.
     
    Det hjälper faktiskt att ha sådana här fokus att koncentrera sig på. Vissa fungerar givetvis bättre, och andra sämre men i det stora hela så hjälper det. Sedan är vissa pass bättre och andra mindre bra just ur fokus-synpunkt, det hänger såklart på allmäntillstånd, motivering, tanke med passet osv. Det var faktiskt en bra idé att driva detta varje vecka, även om det ibland känns för lite med bara en vecka, men å andra sidan "fastnar" man inte heller, utan det rullar på.
     
     

    Måndagskväll

    Kom ut och red Pärlis idag, äntligen! Men det var svårt, väldigt svårt att motivera mig tillräckligt för att ta tag i att rida henne en sväng. Men när man sitter där på världens mjukaste, gladaste, gula häst så försvann det. Hon var verkligen så fantastiskt fin att rida att jag undrar vad tusan jag håller på med när jag inte "har lust" att hålla igång henne. Men så är det. Det är som att träna; det är jobbigt när man planerar, motiverar sig, tar sig dit, byter om, anstränger sig, duschar, tar sig hem - men efteråt är det en av de bästa känslorna man kan känna.
     
    Vi red barbacka, först i skogen, och jag försökte rida upp henne i en lite högre form och ja, hon var verkligen kanon! När vi kom ner mot byn så tappade vi fokus lite så då gick hon inte riktigt lika bra. Men vilken skillnad mot förr! Det känner inte ens som man rider samma häst. Min finis!
     
    Efter en maskin tvätt, lite disk och matlagning styrde bilen till L och jag fortsatte att tömköra henne. Det räckte med att släpa däcket idag för hon var så himla taggad, men samtidigt var hon väldigt uppmärksam och inte riktigt "med" i huvudet utan hon reagerade ganska stark på omgivningen och då finns det ingen som helst anledning att "push it". Men även hon är riktigt fin att tömköra! Uppmärksam, mjuk och hon har fått en helt annan bjudning än när vi började. Synd att hon inte är storhäst, haha!
     
    Nu ska jag njuta av en lugn kväll. En godispåse och en chokladkaka väntar på mig, och jag känner att jag måste ta hand om dem. Usch, jag har fått ett sådant fruktansvärt sötberoende den senaste tiden. Men det orkar jag inte ta tag i än utan jag faller för frestelsen varje gång (läs; varje dag). Men det lugna, och kravlösa denna kväll bjuder på har jag längtat länge efter!
     
    Aleccis vilar (och jag har redan världens abstinens!). 

    När man börjar gräva bland bilder så blir man så nostalgisk, men det stärker även både motivationen och längtan till sommaren och allt vad det innebär. Många av bilderna är från Sävsjö, och förra året var första året jag var i den klubben. Jag måste nog säga att det verkar helt klart vara den mest trevliga ridklubb jag någonsin vart på! Så vänliga människor, presigelöst och alla är glada - stämningen var på topp varje gång man var där ute och startade P&J!
     
     
     
     
     
     
     
     
     
     
     
     
     
     
     
     
     
     
     
     
     
     
     
    Jag saknar många stunder (speciellt dem med Pärla, som inte kommer återkomma), men längtar verkligen så himla mycket till kommande stunder, och då framför allt med Aleccis. Måtte 2014 bli ett toppenår!

    Provridningen av Aleccis juli 2012

    Säga vad man vill, men det har allt hänt en del sedan dess.
     
     
     
     
     
     
     
     
     
     
     
     
     

    Ibland känner man sig dummare än vanligt

    Vänster. Det är ju alltid åt vänster Aleccis bryter ut, och tidigare idag kom jag att tänka på en sak. Exakt detta var det ju vi jobbade med i somras; Aleccis bröt alltid ut åt vänster (om hon inte valde att hoppa). Det var såå enkelt att jobba med detta och snart hade hon bara sikte rakt fram. Vad jag gjorde? Förutom att rama in och vara extra tydlig med vänsterskänkeln så gav jag henne ett ledande tygeltag åt höger precis innan hon hoppade. Voalá!
     
    Nu känner jag mig verkligen helt borta som inte har haft en endaste liten tanke på detta under dessa veckor. Nu säger jag inte att det hade hjälpt oss just nu, men om jag bara hade tänkt på det så hade jag kunnat prova. Jag känner mig så himla dum, haha! Men så är det ju; i stort sett allt man gör är ju färskvara. Dressyr, hoppning, hantering, trickträning osv. Ju mer regelbundet man gör något desto bättre resultat får man.
     
    Men återigen, jag är verkligen jättesugen på att sätta igång nu och arbeta annorlunda. Inte bara leda henne höger, utan stärka henne, jobba på mer lydnad i samband på hinder, göra studs, serier och andra typer av kombinationer och tidsmålet är att på två månader ska vi vara redo. Är vi inte det, så fortsätter vi bara jobba, men delmålet är två månader.
     
    Jag ska försöka att hoppa studs/serier över mina pinnar och stubbar och annan bråte i skogen minst en gång i veckan och helst hoppa andra typer av (låga) hinder på någon typ av bana en gång i veckan där vi kan träna på vägar, antal galoppsprång mellan hinder, olika övningar (typ klockan och dyl.) men har jag inte möjlighet att göra det så tänkte jag att hon likagärna kan gå serier två gånger i veckan (blir ju varken högt eller avancerat pga förutsättningarna, men bättre än inget). Gymnastik, styrka, smidighet - men framför allt är det ju så himla roligt att hoppa sådant!
     
    Tanken är att när jag ändå har byggt upp lite olika studsserier så tänker jag även låta Pärla gå dem, men då troligtvis inte mer än en gång i veckan. Det gör bara gott för henne att hon får anstränga sig mer än bara konditionsmässigt.
     
     
     
     

    Fullt upp

    Min söndag ska jag spendera genom att jobba. Jag jobbar delad tur, vilket (för oinsatta) innebär att jag jobbar först en tur på dagen och sedan en på kvällen, eller ja, det blir större delen av dagen förutom tre timmar och dessa tre timmar innebär födelsedagskalas. Så dagen kommer gå i ett!
     
    Det blir ingen ridning, och dessvärre bara en snabbvisit ute hos hästarna men ibland måste man prioritera annorlunda än vad man egentligen önskar. Nästa vecka kommer Aleccis dessutom få vila, men Pärla ska gå betydligt hårdare än vad hon har gjort i februari. Hon har tyvärr hamnat på efterkälken litegrann nu. Ytterst tillfälligt, men ändå. Jag gillar det verkligen inte. Men nu ska det bli ändring på det.
     

    Resultat regional hopptävling Vetlanda RF Aleccis 14-15 feb

    Ja, då var tävlingsdagarna avklarade och det gick åt skogen i båda två - precis som jag befarade. Men det är rätt skönt att ha det avklarat, och nu är jag - vilket jag kanske egentligen inte borde vara efter sådana här resultat - väldigt motiverad på att börja om, träna mer men framför allt; göra om och göra rätt!
     
    Dag 1, 110 cm bed A:0/A:0
    Efter att ha gjort världens tabbe och missat veterinärbesikningen (gissa om jag hatade mig själv då?!), så blev det väldigt, väldigt stressigt. Jag ringde veterinären som vände, så vi kunde starta till slut, och vi fick ett okej att starta bland de sista i avdelningen, men uppladdningen var långt ifrån den bästa. Stressade igenom bangången medan mamma skrittade Aleccis för hand. Red lite sporadiskt i trav och galopp en kort, kort stund på framridningen, men gick sedan och väntade på veterinären. Väntade en stund, och slängde sedan av all utrustning, besiktade och så på med allt igen. Skyndade därefter in på framhoppningen med orden "Du har ett ekipage på dig!" i bakhuvudet. Aleccis vägrade, vägrade och vägrade. Sedan kom vi över oxern två gånger och då lät jag henne vara. Hade nog något mer ekipage på mig än de trodde. Det blev stressigt på banan också, även om jag försökte släppa det. Ett stopp på första, över kom vi på andra och då tänkte jag, optimistiskt, att det går nog. Men stopp och uteslutna på andra hindret.
     
    Dag 2, 110 cm bed A:0/A:0
    Men idag var det alltså en ny dag, med tillhörande nya tag. Det var betydligt bättre förutsättningar från min sida idag och efter framskrittning provade jag att värma upp henne mer eller mindre bara rakt fram. Några varv runt gräsbanan med framåt-tänk i galoppen, men utan att hon tog över. Hon kändes faktiskt riktigt fin! Inne på framhoppningen hade jag gett mamma tydliga direktiv så vi kunde arbeta effektivt där inne - och vilken skillnad det var när man hade hjälp med sig fram marken! Aleccis vägrade ett par gånger (lågt), men sen var jag på henne rejält med vänsterskänkeln och då hoppade hon bra! Höjde upp lite och kom ett par gånger till och kände att jag hade med mig henne, så då var jag nöjd. Inne på banan tog vi ett halv varv och jag lät henne rulla på lite och ta för sig framåt, men hon tog för sig lite väl och stängde av litegrann. Mot hindret sedan så tyckte jag att jag hade med mig henne, hon sög tag och jag höll om allt vad jag orkade med skänklarna. Det kändes bra! Men så vek hon av i precis samma sekund som hon skulle hoppa av. Nästa försök kom vi över, och jag tänkte samma tanke som dagen innan och siktade på nästa. Men samma sak där; hon smet förbi. Uteslutna på andra hindret.
     
    Men vi kom i alla fall över första, båda gångerna! Ärligt talat så kändes det i alla fall inte riktigt lika skitilla efter andra starten, för då red jag betydligt bättre. Tänkte på allt, höll om henne ordentligt osv, och det är ju också något man måste göra. Sen att det inte hjälpte är ju en annan femma.
     
    Alltså, det jobbiga i detta läge är att hon bjuder, suger tag i hindret - det finns ingen som helst tvekan i henne - men så verkar hon banga ur verkligen precis exakt i samma ögonblick hon ska lätta fram marken och så piper hon bredvid.
     
    Men det hindrar oss givetvis inte, utan nu är jag istället mer motiverad än jag varit på länge. Jag har redan lagt det bakom mig. Som jag nämnde för ett tag sedan så kommer jag arbeta annorlunda och framför allt på ett mer långsiktigt sätt. Ett lite annat upplägg kommer alldeles lägligt.
     

    Note to self

    o Använd benen. Rama in, rid, styr - gör allt med benen.
     
    o Så pass mjuk hand så det känns för mjukt/dålig kontakt = nöjd häst.
     
    o Överge inte.
     
    o Noggranna vägar.
     
    o Blicken, blicken, blicken!
     
    o Skit i att det blir baktungt; ner med baken i sadeln och om med skänklarna. Punkt.
     
    o Lagom tryck i galoppen - vi ska framåt. Inget mesande! Friskt vågat, hälften vunnet!
     
    o Vid ev första vägran - UTGÅ. Då är det fel och sådana fel gör man inte rätt på försök nummer två heller.
     
    o Andas, och vänta in hindren.
     
    o Hitta positionen snabbt efter hindret = kom upp snabbt och stabilt, men lugnt och försök till balanserat.
     
    o Rid inte an mot räcket på framhoppningen om det är över 90 cm högt. Försöka hitta någon som ställer upp och vill sänka hindren. Gå ner och hoppa oxern lågt, därefter sedan på normalhöjd om det känns okej.
     
    o Be en bön att alla överlever och är hela efter vår tur, och att ingen blir överriden.
     
     
    Sist men inte minst;
     

    Filma, eller inte filma...

    Jag har inte bett någon om en hjälpande hand (och att filma brukar ingå i den sysslan) under dagens start. Detta för att jag var uppgiven och inte vill föreviga den katastrof som (kanske) kan inträffa, när jag beslutade mig. Men efter gårdagens självförtroendeboost så känns det ändå som att kanske, kanske, kanske kommer vi över några hinder och det är ju alltid roligt att ha och analysera? Som jag nämnt tidigare är filmer från när jag rider väldigt värdefulla för mig och jag skulle offra någon kroppsdel i vissa lägen för att få ha film... Så, ska jag fråga någon eller ska jag strunta i det? Fanihelvetesjävlar vad jag ångrar mig om det går bättre än skitilla.
     
    HUR HADE DU GJROT?
    #beslutsångest
     
    Sist det inte blev film så blev det såhär;
    (...inte för att det kommer gå lika bra dagen till ära, men det jag menar är att
    den där kroppsdelen hade jag gärna bytt ut mot en film från just den rundan!)

    Det var en gång en fjäder som blev en höna, igen.

    Det är inte förrän omkring 12.30 jag blir fri och det är då jag kommer börja lägga upp planen mer i detalj. Det känns verkligen illa att ha gjort en så stor grej av allt med tävlingen. Men det är väl för att känslorna krigar. Hopp fightar med förtvivlan, längtan som länge har bott in sig är utbytt mot en uppgiven kyrkogård - lite så känns det tyvärr. Vågar jag hoppas? En sak är i alla fall säker; och det är att jag aldrig någonsin har lyckats eller kan prestera under press. Den enda som har satt press på mig själv under alla dessa år är jag själv. Så jag ska inte gå in med för stor vilja då jag ändå inte kan behärska mig, men samtidigt är det det sämsta man kan göra att gå in och redan ha givit upp. Jag är dessvärre en obotlig optimist och risken finns att jag tror det kommer att gå - och det i sin tur känns lite väl vågat och en känsla jag inte borde känna. Sådant leder till besvikelse.
     
    Men som sagt, så mycket jag har ältat detta och så mycket känslor det har laddat... Varför, varför, varför har jag gjort så stor grej av det? Varför blev det en höna och denna fjäder? Antagligen för att jag vet att jag har tagit mig vatten över huvudet.
     
    Gårdagen blev inte som jag hade tänkt då jag fick rycka in på kvällsjobb. Därför är hela min fullproppade to-do-list fortfarande fullproppad och det kommer kännas väldigt jobbigt (fysiskt) att beta av den under kvällen kan jag tänka mig. Man blir trött av en hel dag full med händelser (och som vanligt för dåligt uppladdat med sömn under natten). Men det är bara att bita ihop och kämpa på. Sista dagen imorgon att fylla i och skicka in uppgifter så det måste ske oavsett vad ögonlocken säger. Sedan ska jag och en kundvagnen leka folkrace inne på Ica tillsammans med halva Vetlandas befolkning, för ja, alla ska handla på fredagar och jag också, tydligen. Bra planerat!
     

    Idag var vi kompisar!

    Ehm, det är nästan så jag inte borde eller vill erkänna detta, men trots ett tre timmars pass igår (eller själva passet var ju inte direkt i tre timmar, men från att vi lämnade stalldörren och stod på samma plats igen så hade det gått tre timmar - helt normalt om man ska bege sig iväg och hoppa lite vintertid).
     
    Det jag skulle säga var i alla fall att trots detta så kunde jag inte låta känslan av att vara tragiskt värdelös gro sig större, utan jag slängde in allt mitt skräp (läs; hindermaterial) i bilen och körde ut det på skogsgrusvägen. Hoppträning nästa, alltså!
     

    Tro det eller ej, men det gick faktiskt att stapla upp det (tillsammans med två stubbar och några fler pinnar) till lite höjder utan att det föll, halkade av, blåste av eller liknande - och detta trots att det snöregnade rejält ett tag.
     
    Två räcken, ca 17 meter mellan, och från omkring 80 som lägst till avslutningsvis 120 cm (jag chansade lite och byggde på måfå med det som fanns, och mätte efteråt. Rätt skön känsla ändå att det blev i överkant och måtte hindren nu kännas små imorgon!)
     
    För ja, Aleccis var fin! Hon var faktiskt lite avvaktande först, inte så att hon tvekade, men lite avvaktande var hon men det var som att vinna OS varje gång vi hoppade och lika mycket beröm fick hon också. Så snart släppte det och då kunde vi rulla på fram och tillbaka. En gång bröt hon ut (till räcke "två"), men jag kände så himla väl att jag liksom övergav henne i anridningen. På nästa försök satt det som en smäck och resternade språng var även de bra. Så det kändes riktigt, riktigt bra - men det är stor skillnad på att hoppa lite rakt fram och att hoppa en relativt svår bana inomhus med massor av hinder. Men huvudsaken är i alla fall att vi hade roligt!
     
    Även om jag ville ta några språng, så ville jag inte att det skulle bli för ansträngande för henne såhär dagen innan tävlingen, så vi avslutade "så fort som möjligt" och joggade sedan i trav och galopp i skogen och byn den kortaste rundan man kan ta som ändå är en runda. Hon var fin, men låg på lite i framför att traven. Totalt 50 minuter, så det var väl godkänt ändå.
     
    Därefter tog jag ut min gula (tjocka) stjärna på en tur barbacka. Eller nej, tanken var inte att rida en tur utan vi skulle också hoppa! Men bara för skojs skull och i lite styrke-syfte. Ett låg på 70 och det andra på 80 så det var okomplicerat men ändå så hon var tvungen att hoppa (och inte kliva över). HAHA, jag minns knappt när jag hoppade barbacka med stjärnis (eller någon häst för den delen!) sist. Så satans roligt! Men det var döden för benen och vad tydligt man kände hur viktigt det var att verkligen komma upp ordentligt i språnget. När jag inte kom upp ordentligt så kände hon på bommarna då och då (bara med bak), men när jag ansträngde mig så gjorde hon inte det. Vi hoppade kanske ett tiotal gånger fram och tillbaka och sedan var mina ben slut! Hur svaga är de egentligen kan man undra. Men både jag och tanten hade himla roligt, och vi var minst 10 år yngre vardera båda två. Lycka är att hoppa barbacka <3

    Medryttare?

    Jag kopierar rakt av från en fb-grupp. Och ja, kraven är höga - kanske för höga - men inget är hugget i sten. Jag vill bara sålla bort skogsmulleryttare/åka häst:are och eventuella nyhetens-behag-ryttare. Jag letar något långsiktigt och någon tjej/kille som vill.
     
    Har du ett brinnande intresse och verkligen vill ta ett stort ansvar, rida och träna  - trots sämre förutsättningar (ingen ridbana/ridhus, bara "rida ut" och inte med sällskap) men ändå vill bli bättre (gärna tävlingsintresserad!) - så har jag eventuellt något som kan passa.

    Jag har dock STORA KRAV och går bara vidare med tanken om det blir riktigt seriöst. I min hage står två hästar, varav jag vill (samt framtida arbetsförhållanden kommer kräva att jag) bara lägger ner tid ...på den ena - därför söker jag dig; du ska ha eget driv, vara positiv, se möjligheter istället för problem och kunna "släppa till" och bjuda på dig själv och vara full med energi. Jag önskar att du rider min häst, helst, på heltid men enligt ök och definitivt mer än bara lalla runt i skogen 2 ggr/v då jag inte anser det vara tillräcklig motion, eller tillräckligt för att ha fler folk i stallet. Vi snackar alltså omkring 5 ggr/v; mer eller mindre beroende på framtida faktorer. Det blir som att ha en egen häst - den nivån pratar vi alltså om.

    Jag har en läromästare strl C-ponny som gärna vill fortsätta komma ut på tävlingar (klubb och lokala) på i alla fall LD-LC nivå att börja med. Men det är uteslutet med en "tävlingsryttare" som bara är ute efter att starta tävlingar, utan att göra "vardagsjobbet". Ryttaren bör ha relativt bra ridvana och då syftar jag på att man ska förstå att hästen ska arbetas "uppåt" (framför allt en häst av tyngre modell), handen är en vägvisare och kropp/sits gör jobbet men även att det är den mentala biten som styr hur resultatet blir. Min tanke är inte att ha en medryttare som ska göra något "grovjobb", men det är viktigt att ryttaren i fråga behärskar att hålla igång det befintliga och utvecklas tillsammans därifrån till ett samspelt ekipage.

    Engagerad/-e förälder/-rar är ett måste! Och som sagt har jag höga krav, framför allt på att det man bestämmer är det som gäller och jag söker någon med lite jävlar anamma så det inte rinner ut i sanden.

    OM det är intressant så är det bara att hojta till! Hästarna går på lösdrift så det är förhållandevis lite arbete men det förekommer och det ingår givetvis (det tyngsta är vattenbyte, som är tyngre vintertid). Hästarna, eller ja, hästen det gäller, står en dryg halvmil utanför Vetlanda (mellan Vetlanda och Holsby).

    Det handlar inte om något "jobb" varken för ena eller andra parten, utan jag är ute efter en win-win situation där det kanske finns någon som vill, men kanske inte har möjlighet till att, ha egen häst och som även har möjlighet att prova på tävlandet.
     
     

    Nytt upplägg

    Såhär är tanken med Aleccis just nu.
     
    Efter helgens tävlingsstarter så ger jag henne en veckas ledigt. Vi vilar lite från varandra och så börjar vi om sedan. Jag måste ha gått för fort framåt sedan vinteruppehållet och det straffar sig nu. Därför kommer vi som sagt börja om litegrann, sänka rejält och nöta lydnad på småhinder och sedan, när det känns välkommet, successivt ta lite i taget. Det är ju inte höjden som är det viktiga, men jag har mål jag vill uppnå och på hinderstöden står det siffror - så enkelt är det.
     
    Tanken är att under tiden få med mig betydligt mer lydnad när vi sedan höjer upp till samma nivå igen och även ha med oss en stor dos både självförtroende men framför allt tillit. Vi måste arbeta ihop som ett team - för det gör vi inte nu.
     
    Det är inte förrän när utomhussäsongen drar igång på allvar som jag känner att jag önskar vara i fas igen, men tills dess har vi all tid i världen. Jag måste lära mig att arbeta mer långsiktigt och detta är en viktig del i den satsningen.

    Kör en liten "dagens" då.

    Börjar dagen med besök hos L och co, fortsätter därefter till gården och rider mina finingar. Just det, igår när jag red Aleccis så var hon förvisso ingen höjdare när vi väl hoppade, men på både ditvägen och hemvägen var hon riktigt, riktigt fin! Nästan så jag undrade om jag råkat förväxlat häst, haha. Nejdå, men det kändes faktiskt lite, lite, liiiite, bättre i hjärtat efter fiaskot minuterna tidigare.
     
    Därefter funderar jag på att göra en maträtt som jag inte har gjort tidigare, men som är så himla god; nämligen lasagne! Men det beror på tiden, om jag hittar något vettigt recept osv. Kanske ska göra spenatlasagne annars? Åt ju det nere i Skånelandet och det satt fint!
     
    Sedan väntar jätteroligt pappersarbete. Sådant som man skulle ha gjort för hundra år sedan, och som då inte hade varit ansträngande alls, men nu när man har två och en halv evighetshögar så skjuter man upp det för att det helt plötsligt blev som att driva ett helt företag genom att bara sätta in dem i rätt flik. Skriva och redovisa ska jag också göra, hurra hurra så roligt, och planera hur jag ska lägga upp kommande utgifter. Februari blir ingen rolig månad, men det ska gå ändå. Lite planering och fundering så löser det sig säkert. Åh vad jag älskar min spricka i vindrutan just nu - eller inte, haha!
     
    Visst är det väl typiskt att allt ska komma samtidigt?! Oavsett om det handlar om sjukdomar/skador, motgångar eller utgifter. Aldrig kommer de solo, nejnej, det är som att de sammarbetar på något vis. Livets charm! Man slutar inte pussla, man byter bara ut träbitarna mot lite viktigare "bitar".
     

    FEMINISM - vad fan är det?!

    Jag blir så irriterad!
     
    Irritationen flödar när jag läser om alla (väldigt många i alla fall) som skriver eller hänvisar till inlägg skrivna om feminism. Jag orkar inte hur de, som många av dem inte förstår vad det är för något, ska rabbla massa ogrundad skit rent ut sagt och förvränga exakt det som feminism INTE är.
     
    "Åååh det är så bra"- hit och dit. Det må vara någons åsikter -ja, och åsikter kan man inte säga emot. Men när de sedan ska driva på det som om det är fakta och få folk att ta avstånd... Nej, nej och nej! Varför gör man något sådant?
     
    Eller detta; "jag vill inte bli klappad på huvudet och bli tilltalad som "Lilla Gumman", jag vill ta mitt eget ansvar, bli accepterad i samhället, jag vill kunna göra vad jag vill osv - men jag är INTE feminist." Då känner jag bara; nehe, och vad exakt är du för något då?
     
    VAD ÄR FEMINISM?
     
    Jag antar att många är rädda för ordet, då det har en nedvärderande klang. Varför; jo för att det heter "FEMIN"... = feminin, och allt som har med femininitet är negativt. Det är så samhället är uppbyggt och det är så det fortsätter att styras med långa, bestämda kliv.
     
     
    Att vara feminist innebär inte att man (om man inte vill förstås!) går med blått hår, piercingar överallt där det är möjligt och man hatar allt och alla, och då framför allt män. Nej, nej och nej! Att var feminist är inte heller något som bara kvinnor kan vara, eller "feminina män". Även en riktig så kallad bad ass kan ju tycka att sin kvinnliga kollega borde befordras, tjäna lika mycket som sina manliga kollegor med samma utbildning, inte ska vara fastkedjad i spisen, inte bara ska leva för att tillfredsställa mannen, inte ska bli överkörd i samhället, och ska kunna sitta på en chefspost utan att bli ifrågasatt.
     
    Det handlar inte om att slåss och "ta över" något, det handlar inte om att "sätta männen på plats" eller att klä sig som män. Man kan vara hur rosa man vill, ha hur höga klackar man vill, målade naglar och uppsatt hår. Man kan gå i mjukisbyxor, ha håret hängande framför ögonen och gå i favorittröjan. Men man kan lika gärna gå i kläder som speglar ens personlighet på ett starkt sätt eller varför inte köpa sk "killkläder" <- been there.
     
    Poängen är att det är inget som SYNS utåt - om man inte vill det. Det handlar inte om att sätta sig på tvären eller bli någon annan än den man är.
     
    Sluta nu att tro att det är något konstigt, speciellt eller annorlunda med att vilja bli accepterad. För det är vad feminism handlar om; bli accepterad och sluta bli ifrågasatt i val man gör.
     
    Det handlar även om att man ska kunna gå i en klass med manliga klasskamrater/arbeta på ett arbete med manliga kollegor utan att bli sexuellt trakasserad, höra sexskämt, få knuffar i sidan där man blir medbjuden in på dass, få pikar om utseendet, höra fraser om att man bara har i köket att göra, att man inte duger när man gör det man brinner för. Detta är bara ett litet, litet exempel på hur JAG har haft det, det senaste året. Ett vanligt år som tjej i ett mansdominerad samhälle.
     
    Feminism verkar för kvinnors politiska, ekonomiska och sociala rättigheter och kvinnans likställighet med mannen.
     
    Finns det någon i vårt samhälle som borde arbeta EMOT detta?
     
    Nu kunde jag ändå inte låta bli att göra det lite extremt i alla fall, men om man bara öppnar ögonen så ser man hur illa det är och nej, det är inte bara "vita kvinnor som letar efter sätt det är synd om dem på", utan det är så mycket mer.
     
    Så SJÄLVKLART är jag feminist, vem kan inte vara det?
     
    Jag är trött på feminismfientligheten.

    Platt fall

    Upp som en sol, ner som en pannkaka.
     
    Just nu ångrar jag mig riktigt hårt till att jag anmälde oss till helgens tävlingar... Så jävla onödigt. Bådas självförtroende är i botten och jag räknar med att utgå i båda klasserna. Men vi ska ändå komma till start - att ge upp innan man ens har försökt är inte riktigt min melodi.
     

    Frågestund?

    Finns det något som helst intresse för en frågestund?
     
    Jag brukar ju inte ha det och ramlar det in frågar tar jag dem direkt, men skulle det vara så att ni sitter och klurar på något släng gärna iväg en kommentar så samlar jag eventuella frågor/funderingar/andra undringar (haha, nytt ord?) i ett inlägg framöver.
     

    "Genrep"?

    Idag ska jag försöka ta några språng med Aleccis. Tanken är även att hon ska gå som en välskolad, världsvan, rutinerad ridskolehäst - ah, fast näe. Haha, långt ifrån! Men vi ska försöka ta det lugnt och plantera lite självförtroende inför helgens starter; förhoppningen är att det blir som ett trevligt litet mini-genrep.
     
    Förresten så har de skjutit fram fredagens tävling tre timmar vilket jag tackar för! Jag skulle ha fått det väldigt, väldigt stressigt annars, men nu blir det nog perfekt! Jag har däremot fortfarande inte bestämt mig om vi ska rida in eller om jag kör henne. Det blir ju mer fysiskt krävande för henne om jag rider (och det är ju två dagar, vilket tåls att lägga vikt vid), och blir hon trött så blir hon väldigt springig vilket är långt ifrån positivt. Så det lutar väl åt att jag kör henne, trots allt.
     
    Efter att jag och Aleccis har tagit för oss några språng så ska jag motionera Pärla.
     
    Jag tänkte på det, att Aleccis har helt klart störst plats när i bloggen. Som den där planeringen jag skrev i dagarna - där står inte ens Pärla med. Även om det inte står, så rids/körs/motioneras givetvis även Pärla dagligen (vilket jag ändå brukar nämna i förbifarten).
     

    Dancing horses

    Pärla var så jädra fin idag! Red barbacka och försökte lirka upp henne till lite högre form och hon var verkligen jättefin. Vi red i skogen, en kort sväng i byn och så några varv på LP för att känna på henne på böjt spår. Världens finaste gamla fjordtant! Vi var ute i 1h 10 min.
     
    Red därefter Aleccis och fortsatte kämpa med det vi gjorde igår, fast "ute" istället för innanför fyra väggar. Hon var över förväntan måste jag säga, och större delen var helt okej - till och med nästan bra. Men sen tog även vi några varv på en volt på LP och det var väl dagens tråkigaste stund på hästryggen eller vad man ska säga. Hon var fin i traven, men galoppen blev inte som jag önskade riktigt. Men vilken skillnad! Vi var ute i 1h.
     
    Tanken slog mig att vi äntligen, äntligen, ÄNTLIGEN har nått ett stort mål jag haft. Jag klarar av att rida henne på vanligt tränsbett (rider mest på det anatomiska tredelade bettet med bettskivor och utan nosgrimma), vi kommer överens och vi börjar kunna rida ganska vettiga pass! Det är okej att rida henne såhär, och det är finridning att stoppa in pelhamet i munnen på henne = något jag bara gör när jag känner att det ligger bra i tiden, t ex känna igenom henne lite noggrannare inför tävling eller liknande.
     
    Detta har jag längtat efter ett år nu! Det var ju förra vinterns mål; att kunna rida henne på tränsbett, men tyvärr så var det ett för stort mål just då. Men detta år har det fungerat relativt bra (eller njae, inte så himla bra i början), men nu är vi här. ÄNTLIGEN! Men att hoppa eller ännu värre; tävla med det, det vågar jag verkligen inte och det är knappt att jag vågar drömma om det. Det är med andra ord inte ens ett mål jag tänker försöka uppnå, utan hon fungerar så pass bra på pelhambettet att det får hänga med.
     

    Rackel Chavannaise

     
    Jag har sagt det förut men säger det igen. Denna häst alltså - wow! Ramlade över filmen (som jag sett några gånger tidigare) och blev förälskad på nytt i denna häst. Detta är min definition på min drömhäst. Så läcker, luftiga språng, fantastisk inställning, hon gör det så lätt och verkar ha ett öga i varje hov. (Och ni som följt mig och hästarna innan vet att Aleccis och detta sto har en gemensam släkting, vilket är skitkul! Inte för att det egentligen är något att hurra för då det inte spelar någon större roll, men det är minsann ett litet roligt sammanträffande. Voltaire är nämligen Rackel Chavannaise's far och Aleccis farfar.)

    Upplägg inför tävlingshelgen

     
    Måndag; dressyr (lydnad).

    Tisdag; byavägarna och skogsvägarna, marken är på tok för dåligt för att hålla till på LP eller någon äng just nu. Så blir till att passa på att vara på de mjuka, inbjudande (men oh så tråkiga) grusvägarna.
     
    Onsdag; hoppa några språng. Mål; inte dö...
     
    Torsdag; checka lydnaden, förhoppningsvis på en plätt någonstans (LP eller äng?), troligtvis med gummipelhamet.
     
    Fredag; tävling! (Reg. 110 cm.)
     
    Lördag; tävling! (Reg. 110 cm.)
     
    Söndag; vila eller jogg i byn.
     

    Lina som fotat! Det är från årets första start, P&Jen i VRF för två helger sedan.

    Feminist? Javisst!


    Alltså, kolla på filmen nedan. Det är en fransk film om hur det hade sett ut om samhället vore tvärtom vad gäller kvinnor och män, eller ja, deras "roll" i samhället. Hur länge hade detta varit "okej"? Hade någon reagerat - ja, antagligen. Helt sjukt är det. Samhället är vidrigt...

    "A French Film Showing Men What Being A Woman Feels Like Kinda Nails It"
     
     
     

    Veckans fokus

    Vecka 7
     
    Placering.
     
    Jag förkortar veckans fokus med "placering". Under gårdagen hade det ponnylag som ska tävla dressyr för VRF i div II en träff/genensam träning. Jag var med, framför allt som chaufför, men var även med för att höra tips som jag kan ta med mig i min ridning. Vad som hände var att jag blev riktigt motiverad under träningen och nu passade det perfekt att köra en omgång av huvudplacering som veckans fokus.
     
    Formen kommer bakifrån osv, ja visst är det så. Men jag är mesig med Aleccis och hur ska hon kunna veta vad jag vill om jag inte visar/talar om för henne vad det faktiskt är jag vill? Därför ska jag denna vecka fokusera på just det. Jag vill visa var jag vill att hon ska placera huvudet, och därifrån kan vi sedan arbeta vidare.
     
    Vi provar att ta olika steg i lite olika riktningar och nu gör vi såhär, på rent tävlingsdressyrsätt - testning, testing!

    Aleccis och Pärlas motion idag

    Idag började jag faktiskt med, hör och häpna, med att rida Aleccis. Jag blev som jag nämnde väldigt motiverad till att prova framför allt ett tips jag tog till mig under gårdagen. Så det skulle jag prova, tänkte jag. Red iväg och hon var rätt fin på ditvägen och hon var glad och taggad (typ som om det var hoppning som väntade, men så var det inte den här gången, höhö).
     
    Vi red på volter i trav efter att vi red runt lite och jag kände mest på henne. Sen bad jag om övergångar (trav-skritt-trav) och därefter gick vi över i galopp, först tempoväxlingar och därefter volter. Hon var ganska ambitiös och stack inte i väg allt för mycket utan det gick relativt bra. Klart bättre i slutet än i början. Lite tråkig var hon i vänstergaloppen, men det blev bättre.
     
    Efter lite avtravning red vi hemåt igen. Totalt var vi ute i två timmar.
     
    Sedan körde jag Pärla i byn. Hon fick trava på en del och hon kändes lagom framåt. Vi tog bara dahlsedarundan då jag kände att hon inte har gått jättehårt den senaste tiden (och nu precis stått två dagar) så det kändes lagom. Hon blev lagom svettig efteråt så det kändes precis lagom. Det blev bara en 45-minuters tur.

    Idag var det snöfritt och gruset var "regnmjukt" på vägarna.

    Utvärdering - veckans fokus; halvhalter

    Ärligt talat har jag tagit mig vatten över huvudet denna gång. Halvhalter - det är bland det svåraste jag någonsin gett mig på. Varför? För att jag aldrig, aldrig har förstått det där med halvhalter.
     
    Jag har bett otaligt många människor förklara, jag har läst artiklar, blogginlägg, tips och trådar - men det känns som en överflödig grej eller ja, hela grejen är så suddig. För jag vet inte hur det ska kännas eller vara, eller hur hästen ska reagera vid en halvhalt. Hur man ska få igenom en halvhalt, inte ens vikten av halvhalter har jag förståelse för.
     
    Så det har varit svårt att hålla fokus, och jag har fallit ur totalt. Detta har med andra ord inte gett någonting.
     

    Skånehelg

    HAHA, gissa vem som råkade kliva på fel tåg?! Japp, det lyckades jag givetvis göra. Tågen var sena, och jag som sällan åker tåg begrep inte varför allt var rätt förutom tågnumret? Men destinationen och allt var ju rätt, så jag klev på fel tåg. Men i och med att det var samma, vad heter det, ägare(?) så fick jag åka ändå. Snällt! Skillnaden var bara det att jag fick åka lite finare än jag skulle ha gjort. I och med att det gick fortare, men att de var försenade, så kom jag fram i rätt tid då det snabbare tåget "körde ifatt", typ. Så det gjorde ju inget (för mig)! Och nu begriper jag varför det var ett annat tågnummer, hahaha. *fail*
     
    Men nu på hemvägen åker jag i rätt tåg. (y) Det är ett jättejättegammalt! Känns typ som att åka på antikrundan på räls - lite coolt ändå! Det gnisslar och lever jävlar när de ska stanna och sådär, men det är väl charmigt (och då är det ju nästan som att åka gammal volvo, hähä).
     
    I fredags när jag kom ner så gick vi i ett stort köpcenter i flera timmar. Åt gjorde vi på Jensens och sen åt vi "glass" (som egentligen var fozen yoghurt = blä, alldeles för nyttigt för min smak). Kvällen blev tidig då jag var skittrött, fast först var vi såklart ute på en längre promenad med hennes hundar. (Som min gubbe sa när jag sa att jag prompt skulle upp tidigt för att rida innan: "Men då kommer du ju vara jättetrött sen, är det verkligen en bra idé?" "Äsch, nejdå, jag kommer inte vara trött, jag sover ju på tåget!" Och vem hade rätt där och vem hade fel?)
     
    Lördagen hade vi väl lite planer på, men redan framför datorn i jakt på mest prisvärda ompyssling så märkte vi att vi inte var särskilt sugen på att lägga ut de pengarna det skulle kosta. Badhus var uteslutet då vi kom på att det precis blivit sportlov nu och hur kul är det att bada med massor av ungar - inte så himla roligt. Det blev som så att vi gick på stan i Malmö istället, och sen såg vi på en skylt att man kunde få gratis sminkrådgivning på The Body Shop så det slog vi till på. De var jättesnälla och jag kunde ställa massa dumma frågor som jag undrade efter och fick svar på dem så det var faktiskt givande. Sen köpte jag en burk med body butter (mest bara för att det luktade så satans gott). Vi åt även falafel och sedan gjorde vi spenatlasagne när vi kom hem. Sen var det dags för melodifestivalen ju! Till den åt vi paj och sen hade vi lite miniparty i deras musikrum och dansade loss till 90-tals musik.
     
    Söndagmorgon tog det emot att kliva upp, men nu sitter jag alltså här. På väg hem till kära lilla Vetlanda, och storstäder tilltalar mig ärligt talat INTE någonstans och det är skönt att vara på väg bortifrån den smeten, men det hade inte gjort något om jag hade hunnit umgås mer med Jennie. Vi har åkt så mycket kollektivt - både buss och tåg - och det är ju bra, men fyfan för att anpassa sig och sådär. Nej tacka vet jag min kära bil.
     
    Dagen som så kommer rulla på friskt. Direkt när jag anländer till Nässjö ska vi rulla mot Vetlanda och vidare för att ragga upp min bil som jag inte vågade ha på parkeringen i helgen (är rädd för att någon skulle få för sig att stjäla takvingen), så den ska jag hämta. Därefter måste jag komma ihåg att hämta JLFFs vandringspris i hoppning som är ute på gården och därefter blir det att vara hästtaxi. Det ska bli kul, och väldigt skönt, att fylla upp lungorna med hästdoft igen. #cantwait
     
    Det är med andra ord inte säkert att jag rider idag, det får se lite vad klockan blir och hur sugen jag är. Istället spara jag nog det till morgondagen, och sedan laddar vi upp inför två 110-starter till helgen; en på fredag och en på lördag och vad fan har jag gett mig in på?! Hejhej ingen kontroll och livsfarligt ekipage.
     

    Tävlingsplanering

    Jag har med största sannolikhet tagit mig vatten över huvudet när jag anmälde oss till februaritävlingarna... Och varför, varför, varför anmälde jag oss till TVÅ dagar?! Hahah, usch, det kommer definitivt göra mer skada än nytta, men ingen minns ju en fegis, såatteeeh. "Kör, bara kööör!"
     
    Utöver de regionala starterna som då alltså äger rum i mitten av februari (jag jobbar dessutom första dagen, och tävlingarna börjar innan jag slutar jobbet. Stabilt upplägg från min sida - not. Men vad gör man? Måste ju jobba med ju.)
     
    Därefter väntar fortsatt trim och ett "tävlingsuppehåll" innan säsongen drar igång på riktigt för vår del. Tanken är att eventuellt försöka åka till Värnamo i slutet av mars, men annars blir det någon av (eller några av) Bratteborg, Norrahamar-Taberg, Lenhovda och/eller Aneby i april. Samtliga dessa är lokala och troligast är att vi hoppar 100 och 110, men det beror som sagt på lite olika faktorer, bland annat om det är inne eller ute, om vi känner oss redo, vad det finns för höjder att välja på osv.
     
    Därefter rullar det förhoppningsvis på, och i maj sedan åker vi kanske återigen till Bratteborg, men även till Braås och Vaggeryd-Skillingaryd. Den sistnämna klubben längtar jag efter att åka till. Det var ett tag sedan jag var där och red och de har så stor bana så det blir roligt!
     
    Sedan väntar juni och förutom lite olika tävlingar så är det dags för hemmaklubben att ha sina traditionella midsommartävlingar på gräsbanan. Där är tanken att vi ska vara med i år och jag har lite av ett delmål till just den tävlingen så det ska bli intressant att se om det går vägen eller inte.
     
     
    Men allt detta är högst preliminärt och mest bara lösa tankar. Det är så mycket som ska klaffa för att man ska kunna åka iväg och tävla. För det första så kostar det väldigt mycket pengar men både häst och ryttare ska vara hela, friska och fräscha i övrigt. Andra planer ska gå i lås och verkligheten med vardag ska även den fungera innan man kan boka upp helgerna.

    Fredagstrim i ottan på världens finaste guldkorn

    Jag kom upp vid 05 i fredags och var ute på gården en dryg timme senare (det finns ingen som är långsammare än mig på morgonen och dess rutiner. Tar hundra år att äta osv, och så fastnar jag jämt med mobilen en halvtimme i stöten). Övervägde vem jag skulle börja med, men gjorde sedan som vanligt och började med Pärla the Starhorse (höhö). Vi red till en äng, barbacka, och så dressyrade vi lite där. Volter, serpentinbågar, skänkelvikningar och tempoväxlingar var vad vi pysslande med. Beauty.
     
     
    Red därefter Aleccis och valde att vara på samma äng. Hon var så fin! Vi gjorde mycket övergångar/avbrott och tempoväxlingar, men även serpentiner med mindre bågar och lite volter och sådär. Hon var jättefin men megaglad! Hon blev sjukt taggad när vi skulle göra tempoväxlingar i galopp, men det gick relativt bra ändå. Det är lätt att variera mellan galopp till trav, men sen är det ju ner från trav det blir knivigare. Hon var i alla fall fin och det kändes bra att ha gått upp tidigt för att hinna rida dem innan resan.
     
    Båda gick 40 minuter, så det var ju inga värstingpass direkt men jag kände att det räckte så plus att jag hellre ville ha lite god till på mig i och med att jag skulle iväg sen. 09.22 var jag inne i lägenheten igen, helt okej tajming!
     

    All inclusive för hästar, tydligen

    I början av veckan kom jag över en artikel (<- läs gärna artikeln). Den handlar om framtidens hästhållning, kan man säga. Här är två utdrag ur texten:
     
    "Här finns rullningsyta, kraftfoderstation, höautomat och ligghall: allt en häst kan önska. Naturligtvis är hästen uppkopplad, inte till Facebook än, men väl till en gps och transponder som visar vanor och avgör foderintag."
     
    "Det tar ungefär en vecka för nya hästar att lära sig hur det går till att äta här. Djuren ställer sig på kö och släpps in en och en genom vikdörrar. En foderlucka fälls ner och stängs igen när hästen fått sin tilldelning. Ättiden regleras av en transponder som hästen bär runt halsen. Foderstationen är kameraövervakad och egentligen är det bara hästägarens eller forskarens fantasi som sätter gränsen för vilka parametrar som ska övervakas. Som tillval finns stegräknare och lägessensorer som informerar en dator om hästen står, ligger eller hur den håller huvudet."
     
    Jag måste säga att jag är skeptisk. För hästarnas skull, påstås det, men vem är den enda som tjänar på detta då? Jo, vi människor. Och de påstår även att systemet är bättre även ur ekonomisk synvinkel men då undrar jag hur, när det kostar tre miljoner att investera i anläggningen.
     
    Just nu står hästmarknaden still. Hästarnas priser är, faktiskt, skamligt låga och det är ingen hemlighet att stuterier inte ens går plus när hästarna kostar "normalmycket". Hur mycket skulle inte samma hästar kosta att föda upp i ett system likt detta? Hur skulle de kunna ta ut tillräckligt mycket pengar - i form av hästens pris - och faktiskt även få den såld?
     
    De vill även installera detta på alla ridskolor runt om i landet. Vad kostar det att gå på ridskola idag? När jag gick på ridskolan och red en gång i veckan kostade det 2500 kr/termin har jag för mig (men det kan vara fel). Alla förstår att detta måste inbringa i mer pengar för ridskolorna och hur får de in mer pengar? Givetvis via sina elever. Drar kostnaderna iväg för mycket kommer många tyvärr vara tvungna att sluta rida eller leta ridning på annat håll och det är ren fakta.
     
    Sedan att det ska vara så styrt av oss hela tiden. Foder, "toaletten"(!), vi kan kolla hur de håller sitt huvud, stegräknare osv, osv. Det har gått överstyr! Låt hästarna vara hästar! Jag är däremot för flocktänket de förespråkar. Box, och framför allt spilta, är verkligen stenålder, men detta verkar fruktansvärt onaturligt, dyrt och konstgjort.
     
    En revolution på väg inom hästlivet

    Musik fylld med känslor

    I 16-17års åldern hände det mycket i mitt liv. Många nya människor träffade jag, och under denna tid klev jag även in i något som därefter har kallats för "vi" och "oss". Men jag skulle ljuga om jag sa att allt var en dans på rosor. En hel del känslor fick jag känna under en relativt kort period, man velade, funderade, vågade inte osv. Alla har nog varit där, eller kommer vara där, mer eller mindre. Här är några låtar som jag fortfarande känner starkt för. Vi minns genom att bli påminda - precis som alla andra djur också gör. Som sagt, åren var 2007 och 2008, fyfan vad jobbigt det var ett tag.
     
     
     
     
    No words needed.

    Blandade bilder

    Jag skulle leta efter en bild som jag trodde fanns i bloggarkivet, men det gjorde den inte. Men under tiden jag bläddrade igenom så kände jag att några kunde återpubliceras (heter det ens så?) så här är ett inlägg fyllt med bilder från dåtid till nutid med mestadels hästar och då framför allt Aleccis och Pärla, men även Mellonie, Adde och så vår fantastiska hund på första bilden. Staffan skulle dra den där skrindan (kolla in vår snygga ombyggnation från dragstång(?) till skaklar. Det var bara det att han hellre la sig i, än var framför, haha! Detsamma gällde bland annat pulkor. Världens mest fantastiska hund <3 Ska man ha en hund, så ska det vara en Staffan!
     


     
     
     
     
     
     
     
     
     
     
     
     
     
     
     
     
     
     
     
     
     
     
     
     
     







     



    Kärlek och lycka

    Det finns två bilder, två bilder som jag verkligen älskar och inte kan se mig mätt på. Det är en häst och en människa på varje bild, men det är inte jag, inte mina hästar eller ens någon jag känner. Men ändå, två bilder som utstrålar så mycket och som jag har stulit, lagt i en mapp och kollar på ibland för min egen skull. Dessa bilder kan få det att trycka på bakom ögonlocken - det är precis den känslan de sprider. Jag tänker dela med mig av bilderna till er, då de är så underbara, vackra och de säger så otroligt mycket.
     
    Är de inte fantastiska?
     
     
     

    Aleccis juli 2012

     
     
     
    Här ovan är bilder från försäljningsstallet, samma dag vi hämtade hem henne.
     
    Lite skillnad på allt ifrån hagen till hennes uppsyn. Ska jag vara helt ärlig ser det knappt ens ut som samma häst; kolla här bara! Men jag är glad att jag tog bilder (även om jag glömde kameran, och bara fick ta med mobilen) så man kan titta tillbaka och verkligen påminnas om vilken skillnad det har blivit på henne.
     
     
     
     
     
     
     
     
     
     

    Helgen

    Under helgen kommer jag umgås med Jennie på hennes hemmaplan. För att hinna med hästarna så bra det går, så har jag tänkt rida innan tåget (uppstigning 05) - Pärla går barbacka och Aleccis går lydnad i byn.
     
    Men det var så länge sedan jag sov över hos en kompis (hähä) så jag vet knappt vad jag ska packa! Tar med mig massor, hellre det tänker jag?, men man vet ju aldrig. Träningskläder, bakkläder, vanliga kläder, finare kläder, och så alla teknikprylar med såklart! Men ändå känns det som jag glömt massa av det viktiga. Sånt man inte tänker på att man använder och som är relativt viktigt. Fast, i värsta fall går det ju alltid att låna/köpa om det är så.
     
    På söndagen kommer jag hem, och sedan blir det till att agera taxi till lite ponnyekipage. Så den här helgen kommer rulla på, utan tvekan! Bloggen är uppladdad och redo. (Den är mycket lättare att "packa" än vad väskan är, av någon konstig anledning, haha.)
     
    Jennie och Pärla för typ ett och ett halvt år sedan.

    Motionstur

    Det gick jättebra att ha med Pärla lös! Vi "tappade" henne bara i några korsningar där hon stannade (vi brukar svänga i dem, beroende på vart vi ska) men när vi försvann så kom hon ifatt igen i full fart, haha! Red i skogen, och mötte en traktor samt en skogsmaskin stod och lastade timmer på vändplatsen där vi ändå skulle vända. Ingen av hästarna brydde sig, så det gick bra. Vi galopperade uppför den långa backen och det var lite jobbigt tyckte dem. Men vad smidigt! För man känner sig så elak när man sitter där på Pärla och ber henne galoppera uppför backen - på detta vis springer hon någorlunda självmant samt utan något på ryggen som frestar hennes kropp så det är ju perfekt.
     
    De är så himla kloka, haha! För när vi skrittade fram så kom Pärla på efterkälken, men hon skrittade bara. Sen kom vi till den där platsen där vi brukar börja trava, och hästarna vet det sååå väl! Så vänder jag mig om efter vi har passerat det stället efter 50-100 m och då kommer Pärla ifatt - I TRAV! Haha, så jävla sött att hon väntade med att trava ifatt tills vi kom dit. Gullis!
     
    Aleccis var som vanligt att rida, fast hon var lite skeptisk och ville gärna stanna när Pärla hamnade bakefter. Jag märkte det att detta fungerar toppen om de bara ska ut och bli motionerade, men ska man träna lite lydnad och sådär så är det bättre att vi lämnar Pärla hemma, hähä.
     
    Vi var ute i en timme och båda var svettiga efteråt, så lite nytta måste det ha gjort i alla fall. :)
     
     

    Hur tänkte de där?

    Detta är ett utdrag från en hästannons:
     
    "Gör ett sista försök att sälja detta sto då varken jag eller nuvarande fodervärd har möjlighet att ha henne kvar - annars blir det slakt. Svartbrunt sto -06, ca 165 cm, lättare modell säljes till avel då hon har mycket bra stam. Hon är E. Discovery-Flemmingh-Purioso. Hon har haft ett föl tidigare. Det är ett vackert sto som rör sig lätt och taktmässigt. Ej T-märkt.  OBS! Fungerar ej till ridning då hon testar. Kollad av veterinär ua. Endast seriösa intressenter kan höra av sig via mail."
     
    Hästen är åtta år, testar och då överväger man slakt? Bara för att hon testar behöver hon ju verkligen inte vara ett "hopplöst fall".

    Min åsikt är att nej, givetvis ska inte ägarna behöva ha en häst de inte "vill" ha eller verkar ha användningar för. Men att överväga slakt ska inte finnas som alternativ om hästen är frisk! En åttaåring har ju större delen av livet framför sig. Men som annons-kollare-bara-för-skojs-skull så kan jag inget annat göra än att klicka på nästa bild. Suck. Tänk om man kunde ha möjlighet att plocka in lite oslipade hästar med ovanor och arbetat lite med dem?
     
    Vackert Holländskt sto. Hästar säljes

    Besiktning

    Hähä, höll nästan på att glömma. Ska ju besiktiga min alldeles för nya bil (för min smak) idag. Han är en 94:a = 20 år i år, men jag är inte riktigt bekväm med alla moderna funktioner i honom, Jag menar, det är till och med en krockkudde i honom. Sjukt ovant. (Fungerar säkert inte, men ändå.) Sen är han för "mjuk"; inredningen är för "mjuk" i linjer och sådär, ratten är för rund (höll jag på att skriva, hahaha, alltså, klart ratten ska vara rund - PÅ UTSIDAN, men inte inuti). Maaah, jag är inte mogen för en bil från nittiotalet, åttiotalet matchar mig så mycket bättre!
     
    Men eftersom jag reser iväg i helgen så flyttade jag fram besiktningen till dag istället, och det är alltid spännande att besiktiga en nyköpt bil. Blir intressant att se hur han är i golvet. (Knäckebröd frågetecken.) Men en sak är ju alltid bra, och det är att han inte är stolpkörd och det blinkar som det ska överallt samt till och med bromsljuset fungerar ju, inte illa!
     
    Ärligt talat så är det bara en sak jag oroar mig för (plånboken håller krampaktigt i sig), och det är sprickan i framrutan... Sen lär det ju alltid bli slitagegrejer (tycker bromsarna tar rätt dåligt t ex), men det får man alltid räkna med. Jag har faktiskt inte orkat kolla igenom honom så noga, utan mest bara tutat och kört.
     
    #sprickjävelirutfan #underbartajming #highfuckingfive

    Kolla in denna film!

    https://www.facebook.com/photo.php?v=679190712126741 
     
    Det är en hingst i Egypten som blir klippt med en manuell klippmaskin. Det ser så himla fint ut, och mannen som klipper hästen gör det på ett skickligt sätt. Dessutom är det intressant att se hur det fungerar i andra delar av världen!
     
    Jag måste även säga att hästen ser himla fin ut i kroppen (man har ju hört både det ena och det andra om Egypten och deras djurhållning), men som sagt ser hästen fin ut. Han har dock några kraftiga ärr på kroppen, och i beskrivningen till filmen hänvisar de till en länk där de visar hur samma hingst har sett ut tidigare i livet (förra ägaren). Känsligt ja, men vad glad man blir av att se honom så fin i kroppen nu och han ser så lugn och tillfreds ut med mannen som klipper honom. Vackert!
     
    Samma hingst i juni 2011 till vänster, och i augusti 2012 till höger. Solskenshistoria, trots allt.
     

    Prova något nytt #oansvarig

    Jag rider ju med handhäst ibland, och när jag gör detta så rider jag alltid på den slöaste och har den piggare i handen. Detta har samtliga gånger (har ridit med tre olika handhästar, eller oj nej just det, fyra har det visst blivit) inneburit att den häst som jag ridit har varit lägst i rang (= Pärla, hähä).
     
    Men nu tänkte jag prova något nytt! Det är ju allmänt känt att flocken följer efter ledarhästen, och nu ska jag prova att istället rida Aleccis. Men inte tänkte jag släpa på Pärla, nej nej, istället ska jag låta Pärla hänga efter helt lös.
     
    Det ska bli intressant att se om hon förhåller sig till detta. Om hon kommer tycka att det är okej, eller om hon kommer tycka att det är jobbigt att få hänga med bäst hon kan. Eller så kanske hon tycker det är kul. Jag tvivlar inte en sekund på att hon hänger på, och vi ska hålla oss på vägar där det sällan kommer trafik (=skogsvägarna). Dessutom, OM det skulle komma någon bil så kommer jag inte ens behöva lyfta ett ögonbryn utan hon kan det där med att gå på rätt sida, haha. Men prova, det måste man göra! Annars vet man ju inte om det kommer fungera.
     
    Oansvarig hästägare, japp!
     
    Jag brukar ha Pärla lös när vi ska förflytta oss allihop och det inte inkluderar ridning.

    Vem är du att bestämma hur mycket jag ska äta?

    Jag kanske är känslig... men denna bild/detta mått tycker jag är väldigt provocerande! För vem fan bestämmer hur mycket jag ska äta?!
     
     
    Bara för att jag råkade födas med inbyggd kissfunktion ska jag tydligen äta mindre än de andra, men mer än barn i 10-12 års åldern. Alltså, vem tror sig kan bestämma hur mycket spagetti vem ska äta, och vem har bestämt att män äter mer än kvinnor? Och varför står det "kvinna", och sedan "vuxna" - det tolkar jag som att det då är baserat på att de "vuxna" i sammanhanget har slang. Är man då slanglös så är man inte vuxen, tydligen...
     
    Ursäkta mig, men varför inte - om man nu ska göra ett mått - göra endast antal portioner? 1 port, 2 port, 4 port - precis som det är på andra förpackningar?
     
    Bitter och provocerad. Men en sak är säker; ingen bestämmer hur mycket jag ska äta. Punkt.
     

    Vad är oddsen?

    Ni vet ju hur mina hästar fungerar; aldrig ett ben för mycket i luften, haha.
     
    Men idag har BÅDA visat prov på, om än väldigt små och snälla, cirkuskonster! Aleccis bjöd på bocksprång med tillhörande spark bakut och ytterligare en spark efteråt, och Pärla bjud på milda bockar tillsammans med Ida. Första gången var hon lite extra glad, men sen fick Ida lite tips på hur man kan starta ista den där gamla hästen, haha.

    Åh, vad jag älskar mina hästar! :'D
     
     
     

    Aleccis hoppning

    Hon var verkligen jätte, jätte, jättefin! Eller ja, hela tiden förutom i slutet då hon blev trött och då börjar hon springa. När hon blir springig så är det inte så mycket annat att göra än att låta henne gå på, så det är lite tråkigt. Men i början var hon kanonfin! Förresten så bjöd hon på lite cirkuskonster idag, haha! Första gången någonsin som hon klippte av ett bocksprång (alltså riktigt, med huvudet ner, och baken i luften) senare kom även en bakutspark. Det är lite gulligt faktiskt.
     
    I eftermiddag red Ida Pärla och de fick rida på LP efter en trav runt halva flugebyrundan. Halter utan att ta i munnen och sen lite övergångar. Sedan piggnade Pärla till rejält kan man säga, haha! Älskade gamla häst, så mycket lycka hon skänker mig :')
     
    Ida och Pärla på en ridlektion på klubben under sensommaren.

    Ledsen dag blev glad

    Jag har varit rätt ledsen idag... Ledsen å andras vägnar. Ibland undrar man hur naturen tänkte, när stackars oskyldiga djur får ta "smällen". Men vad man än säger, vill, tänker eller tror på - så är det alltid naturen som har avgörandet på sin sida. Naturen vinner alltid.
     
    Sedan hamnade jag i en tråd på fb där jag ville ha kritik för min ridning, men sen är det inte alltid lika roligt att få den. Jävla pucko är vad jag är, men det är då man ska vända informationen till ett jävlar anamma så att man istället kan sikta högre. Det är en person som jag har förtroende för som sa att jag sitter för baktungt och rider Aleccis väldigt framtungt, och även låser hennes bogar. Det är inget jag ifrågasätter eller blir ledsen över. Men när jag precis har hittat något som jag tror kan fungera, och så är det enda jag gör där uppe att stjälpa henne, det är då jag blir rätt ledsen... Men bara att få upp framdelen på hästen och sluta sitta baktungt och luta mig bakåt (hur det nu ska gå till) och anledningen till varför hon är så svårkontrollerad/inte lyssnar är en konsekvens av ridningen. Så där fick jag, kan man säga. Problemet är bara det att sitter jag inte ordentligt på rumpan så jag kan hålla om stadigt med skänklarna så piper hon ju förbi, och/eller sticker. Men jag vill ju vidare, så då är det bara att tänka om, och försöka hitta något som fungerar bättre. Svårt, svårt, svårt.
     
    Men, ut till stallet for jag under eftermiddagen och red Aleccis. Började med att ventilera för Jennie (det är henne man ringer när man måste ventilera<3), och så pratade vi medan jag gjorde allt i stallet samt en tredjedel av ridturen ungefär = det som även blev Aleccis uppvärmning. Aleccis låg på rejält, men jag gjorde ingen grej av det.
     
    Sen var jag i betydligt bättre stämning och allt eftersom vi red vidare kom jag att tänka på att man får hästen bättre på baken genom mycket övergångar och avbrott (någon skrev; två meter skritt, två meter trav), så det var vad jag pysslade med sen. Fast, det blev typ två hundra meter trav och två-tre meter skritt (eller mer om hon inte var nere ordentligt). Traggla, traggla, traggla. Tålamodet fanns där, humöret var bra, och jag höll till och med fokus! (Det märkte jag inte förrän efteråt, att jag inte hade tänkt på något annat alltså utan hållit tankarna i styr - bra jobbat för att vara mig!). Sen tog vi lite galopp igen och då tänkte jag på det här med att övergångarna ska vara långsamma. Liksom sega och utdragna, hästen ska ta i. Och så hamnade jag i ett jättebra "samlat-mood", och då galopperade hon jättesamlat. Inte i någon GP-form, men med snäll mun, väntade och låg kvar. Och så fick jag ner henne till trav exakt i det steg jag ville. Men ibland rullade hon iväg för mig i trav, men över lag var det bra.
     
    När jag skrittade hem tänkte jag att "det här var ju inte så dåligt", och sen tänkte jag snabbt igenom passet och kom fram till att det faktiskt var riktigt bra! Så jävla underbart att äntligen, ÄNTLIGEN, rida ett bra pass med Aleccis igen! (I lördags har jag inget att klaga på, men det var inte direkt samma sak Förutom P&Jn så var det väldigt länge sen vi hade ett bra pass.)
     
    Hon exploderade inte ens en enda gång, utan vi kunde även fullfölja passet med en bra känsla. Jag var så glad och nöjd efteråt att jag bara var tvungen att ge henne en stor kram när jag hade suttit av, och dra in all den där goa hästlukten. <3 En annan grej jag la märke till var hur pass svettig hon var. I vanliga fall är hon ofta dyblöt, många gånger pga stress eller liknande som har uppkommit för att hon har tittat eller varit ofokuserad, men idag var hon bara sådär lagom svettig, knappt något alls utan mer åt det varma hållet. Lite svettig här och där bara, och det, DET mina vänner, där har vi bevis på en häst som varit tillfreds och lugn i skallen.
     
    Skogen, dahlsedarundan och flugebyrundan, en timme senare hemma igen, glada och kompisar. :)
     

    Täckesbytardag

    Igår när jag kände på hästarna när jag hämtade ner dem från hagen till stallet så la jag direkt märke till att de var lite för varma om halsen. Någon annan hade nog inte reagerat, men man märker verkligen av små förändringar när man umgås med sina hästar varje dag<3
     
    Där och då bestämde jag direkt att byta täcken var det första jag skulle göra. Bytte på Pärlis (som ändå bara vilade), och tog av täcket från Aleccis medan de åt. Slängde på det tunnare täcket på henne efter ridturen. Fleecefodrat regntäcke sitter numera på plats, och det måste vara jätteskönt att ha dem på sig igen nu när det blev så himla milt igen.
     
    Man bör verkligen tänka på hur mycket man egentligen täckar hästarna. Eller hur mycket är inget jag borde predika om då mina går med täcke typ 22-23 timmar om dygnet i en följd (dvs all tid utöver borst- och ridtid). Men desto viktigare att det inte är för varmt (eller för kallt för den delen, man vill ju inte orsaka spänningar eller liknande). Jaja, detta med täcken är en djungel och jag är inte tillräckligt kunnig för att gå in på djupet i ämnet. Poängen var bara den att de nu har de tunna täckena på sig igen, och alla är nöjda med det.
     
     

    Spoiled

    Alltså, ni vet ju att jag åker till en viss "L" två gånger i veckan? Det råkar vara världens mest underbara människor som äger den hästen. Det är inte bara det att vi klickar och har hur mycket som helst att prata om - om allt! Jag tycker verkligen om dem så himla mycket!
     
    Inte nog med detta, utan nu har jag blivit världens mest bortskämda människa också. Jag har nämligen FÅTT ett sådant träns som jag så gärna ville ha. Träns med pullarnosgrimma och ljusa dekorsömmar. Mums! Sen fick jag även en sådan där "Stallboken" där man kan skriva massa kul om träningar och tävlingar och sådant.

    Det var rena rama julafton sist jag var hos dem, och det är lite jobbigt att bli så bortskämd, haha.
     
     

    Två L, en P och en A

    (HAHA bara för att det kan bli "PALL", *dålig humor*)
     
    Vi har omplanerat veckan lite och idag är det dags att åka söderut och besöka L igen. Men det är inte bara ett L som ska motioneras utan två L, haha. Lite komiskt att båda hästarna börjar på L (vilket jag inte tänkt på förrän nu), i alla fall smeknamnen. Fast, det är väl precis som med mina. I min hjärna så slutar ju bådas namn på "is" vilket jag tycker är lite kul - tills jag kommer på att så ju inte är fallet utan det är snarare ett av Pärlas alla tusen smeknamn som slutar på "is".
     
    Tanken är att Pärlis (höhö) ska ut på en körtur i byn efteråt och sedan ska Aleccis "The Titt-horse" ut en sväng också. Har inte bestämt hur, men blir väl på LP där det inte finns så mycket att titta på, eh, jag skojade bara. Den hästen kan titta på ALLT, trots att ALLT har funnits på samma plats, och dessutom är orörligt, i hundra år tidigare. Men det är lite sådan hon är, så att säga.
     
    Förresten, så kom jag på en grej! Allt hänger ju på inställningen, och detta med att Aleccis är en väldigt jobbig titt-häst går att fundera lite på. Jag tänkte såhär igår när vi kom hem igen efter avslutat pass; antingen kan man ha en häst som är jättetittig på hinder, men är otittig ute/överallt annars, eller så kan man ha en häst som är tittig på ALLT - förutom på hinder, arrangemang osv. Vad väljer man? Jo, men hej Aleccis. Du får fortsätta titta så mycket du vill! För hon är verkligen sådan; tittar inte på en enda grej på framhoppning/tävlingsbana, men utanför staketet kan det vara otäcka grejer, typ. Omgivningen är farlig, men hinder kan se ut precis hur som helst. Spännande inställning hon har, den där hästen.
     
    Inte för att hon är så tittig på bilden direkt, men snacka om att ha fokus på något annat
    än den som styr...

    Namninsamling emot tillverkartryck/-märkning

    TRLOGO2
     
    Tyck till! Skriv på och visa vad vi aktiva inom sporten tycker om de nya reglerna!
     
    Här är namninsamlingen! Kom igen, det tar bara någon minut.

    Kroppsvikt och hästvikt

    Jag läste en artikel (<- länk till artikeln) om detta så känsliga, men väldigt viktiga ämne; ryttarens vikt. Generellt är jag en sådan som reagerar starkt och blir väldigt illa berörd av stora, tunga ryttare som envisas med att rida, framför allt för små hästar, men sedan måste jag även inflika att det även finns en gräns där man som människa måste ta sitt ansvar och avstå helt från hästryggen. Vi är ju alla måna om våra djur, eller vi borde i alla fall vara det.
     
    Men jag tänkte inte hugga folk i ryggen, utan jag tänkte faktiskt bara fundera på mig själv och mina hästar. I artikeln står det bland annat:
     
    "En brittisk studie visade nyligen att endast var 20:e ryttare hade optimal storlek och vikt för sin häst. Forskarna från Duchy College i Cornwall hade sökt upp privatryttare i närområdet och jämfört deras storlek och vikt med de hästar de ägde och red. Forskarna utgick ifrån att idealförhållande var 1/10, där ryttaren alltså skulle ha 10% av hästens vikt. I studien var det bara 5% av ryttarna som hamnade under den gränsen. Om ryttaren vägde upp till 15% av hästens vikt ansågs det tillfredsställande. 63% av ryttarna i studien vägde mellan 10 och 15% av hästens vikt. Om ryttaren vägde 20% eller mer av hästens vikt ansågs det skadligt för hästen – 32% av ryttarna vägde så mycket. Forskarna ansåg att det behövs mycket mer kunskap om hur ryttarens vikt kan skada hästen och att det var nödvändigt med tydligare riktlinjer för ryttares vikt. Men de trodde också att en gräns på 10% inte var realistisk.

    I studier som är gjorda i Ohio har det påvisats att hästen blir öm i sin muskulatur efter att ha burit mer än 25-30 procent av sin kroppsvikt. Alla hästarna klarade att bära 20 procent av sin kroppsvikt utan att bli påverkade av detta och det innebär att en häst som väger 600 kilo ska kunna bära en ryttare på 120 kilo (Powell et al, 2008)."

     

    Då tänker jag genast hur mycket jag väger rent procentuellt jämfört med mina hästar. Jag kommer inte upp till 10% av deras kroppsvikt, och jag har alltså en del kilo "tillgodo" innan jag bör överväga hästbyte (eller viktminskning). Båda mina hästar väger omkring 550 kg (har inte vägt dem nyligen, men de ligger omkring 500+ kg.) Jag vägde mig senast idag och vägde 52,2 kg, men jag brukar lägga på lite till om någon frågar vad jag väger så man är på den säkra sidan (avskyr när folk ljuger och drar av typ 10 kg, jag lägger på! Tänk om man blir tillfrågad att rida en liten ponny t ex och ägaren frågar vad man väger; jag tar alltid i lite extra). Så jag behöver inte "oroa" mig, och som de nämnde i artikeln (även det är ju en definitionsfråga) så tyckte de att man borde utgå från 17% och då kan jag sova väldigt gott.

     

    Däremot måste jag tillägga en annan ska. Detta med isläggningar och deras kroppar. Anledningen till varför vuxna människor rider dessa små ponnyer är för att de inte hade (har) någon annan ridhäst på Island och därför "tog de vad som fanns" - detta har sedan spridit sig som om hästarna vore några superhästar som klarar av större påfrestningar osv. Jag köper det INTE.

     
     
    Hon må se ut som en ponny, men det gör mig inget, för jag har alltid varit liten och är inte för stor för min häst och då spelar inte kroppstyp eller mankhöjd någon som helst roll. Dessutom sitter inte hoppkapaciteten eller "huvudet" eller för den del hinderuppfattning, vilja osv i mankhöjden. :) (#svankrygg #vijobbarpådet)

    Inte varje dag man får rida shettis på cirkus en och sextio.

    Idag har jag alltså ridit shettis. Min galna häst är så himla tittig, och idag tryckte hon ihop kroppen så den blev 1m lång, och stegen var lika korta och sprättande. Hon flög runt på grusvägen, hit och dit och så rycker det i kroppen på henne. Skogen är väldigt, väldigt otäck. Eller så var det bara en helt vanlig dag. Jag skulle ljuga om jag sa att det inte är jobbigt med en såhär tittig häst, men - som vanligt - vad gör man...
     
    Red i skogen först, och det fanns ingen chans i världshistorien att ens försöka tänka på att jobba henne. Fokus var bara på att hon skulle galoppera med alla benen, som en normal häst, utan att fladdra omkring på hela vägen och tro att allt ska äta upp henne. Vi tog ett varv runt lilla rundan i byn där hon kastade sig runt en gång, och sen blåste hon upp sig när vi skulle rida förbi några hus (som vi bara ridit förbi säkert 200 ggr förut). Därefter tog vi några varv på LP. Hon var förvånansvärt fin större delen, men i slutet var det värre. Avslutade snart och begav oss hemåt. Men sen exploderade hon och då bara stänger hon av. Så himla tråkigt är det, och det värsta är att det blir alltid minst en sådan här VARJE dag vi rider. Hon sticker inte, men hon får någon typ av panik pga något och antingen försöker hon röra sig framåt, eller åt sidan eller vänder om. Man blir inte direkt överlycklig över dessa ryck, men de ingår i den dagliga ridningen. Tyvärr... Sista biten gick skapligt. En timme var vi ute, och passet var väldigt blandat, men det var inte ett av de sämsta passen så jag är inte missnöjd heller, även om jag gärna hade önskat att hon var betydligt mindre tittig.
     
     

    Ge hit lite snö, vettja!

    Pärla var som sagt lite seg idag. Hon gör det man ber om, men det går lite långsamt bara. Hon är en liten Ferdinand när man ska skritta. "Jag trivs bättre här, där jag kan lukta på blommorna kolla på omgivningarna". Fortfarande lika mycket öronen framåt, men långsammare i rörelserna. Därför tänkte jag låta henne vila imorgon, igen. Aleccis går som vanligt. Beroende på underlaget så ska vi väl rida lite på LP igen tänkte jag, men man får vara lite öppen för förslag den här tiden.
     
    Vart är vintervädret när man faktiskt vill ha det?! Minusgrader, fluffig snö, ljusare och lite roligare. Betydligt roligare än slask och plusgrader. Det är sällan jag uppskattar snön, men nu gör jag faktiskt det. Det är verkligen så tråkigt att det är mildväder nu och som ska hålla i sig... Men vad gör man.
     

    Velar lite hit, och velar lite dit

    Jag anmälde mig ju till februaritävlingarna för ett tag sedan, men sen avanmälde jag oss. Nu har jag anmält oss igen, haha. Jag velar sjukt mycket! Men det jag ärligt talat oroar mig för är höjden. Jag vet inte om jag kommer tycka att det känns högt. Men då tänkte jag såhär; att igår, på P&Jn så tänkte jag inte ett skit på höjd eller liknande, utan bara ridning och vart hindren stod så man red mot dem med så bra vägar som möjligt. Och när vi har hoppat själva har jag tyckt att 1m var högt, men inte igår. Alltså tänker jag som så att när vi har kommit igång så glömmer jag bort att analysera höjden på hindren, och fokuserar bara på ridning och vart de står. Alltså borde det inte spela någon roll med 10 centimeter till. Jag anmälde oss till fredagens och lördagens 110.
     

    Pärla i slasket

    Jag och Pärla tog en kort tur barbacka ute i mildgraderna. Det töar verkligen fort, och vad slaskigt och fuktigt det blir! Nej usch, ska det vara vinter så ska det vara snö, minusgrader och torrt! Något annat alternativ behöver inte finnas. Men nu kan man ju hoppas på att våren är på väg (haha, eller inte). Lagom till det torkar upp så kommer nog nästa snötäcke. Aldrig är det bra, nej nej.
     
    Pärla var rätt seg idag, och jag orkade inte underhålla den långsamma skritten så efter vi hade skrittat av halvvägs la jag mig på rygg och gungade med. Pärla kommer hem så småningom. Jag kände mig som en gammal krigarkung som hade stupat i ett krig, och nu bar min tappra häst hem mig till riket igen, höhö.
     

    Bilen

    Jag kände att jag verkligen var tvungen att prioritera bilen nu, så idag tog vi tag i att byta alla tänddelar och luftfiltret. I och med att han verkligen har gått som en påse nötter den senaste tiden, men pricken över i:et var igår när jag hade bråttom och skulle skynda ut från en korsning och tänkte stå på lite så de som kom längre bort sedan inte skulle bli påverkade av det. Problemet var bara det att när jag skulle iväg och börja ge, så misstände han så in i helvete, och han misstände, misstände och misstände. Så vi kom ju inte iväg riktigt så smidigt som jag tänkte. Och när det då börjar bli farligt så är det dags att ta tag i saken innan det går för långt...
     
    Började med att skruva bort fördelarlocket. Eller ja, försökte rättare sagt. För det satt något så gudens in i norden! Troligtvis har det suttit vääääldigt länge, och när vi kollade inuti samt på rotorn så såg de även ut därefter. :S Fyfan, rent ut sagt! Men det blev inte direkt bättre när vi skulle byta tändstift. Om fördelarlocket satt fast, så var det inget emot hur tändstiften satt! Alltså, tändstiftsnyckeln höll inte ens! Då står man bara där och håller tummarna att tändstiften inte ska gå av för då är det skrot av motorn, men tack och lov gick det bra (med hjärtat i halsgropen). Tändstiften var så vidriga att det är ett under att bilen ens har flyttat på sig. Men som om inte det var nog, så hade de olika tändstift till olika cylindrar! Jävla klåpare alltså... Då kan ju bilen inte ställa in sig rätt, om det är olika prylar. Åh herre, inte så konstigt att han gick illa.
     
    Styrsystemet (som bestämmer luftbränsle-blandningen, när bilen ska tända osv) är adaptivt, vilket betyder att det är "självlärt" = det lär sig efter hand och kan anpassa sig för att försöka förbättra förhållandena. Man kan alltså, med ett annat körsätt, få bilen att gå "bättre" och bli piggare. Jag lyckades till exempel öka maxhastigheten på min förra bil genom mitt sätt att köra. Kör du hårt, så anpassar sig bilen efter det och så ökar t ex bränsletillförseln (inte högre tryck, men spridaren är öppen lite längre). Men det tar, tror det var omkring ett tiotal, mil innan det händer något. Och en sådan grej som att få bilen att bli piggare och öka maxhastigheten (går ju givetvis bara till en viss gräns) är något som tar väldigt, väldigt lång tid. Min förra bil ökade från 172 till 180 på två år.
     
    Men nu går bilen fortsatt illa, med inslag där han går bättre, eftersom han måste anpassa sig och förbättra förhållandena. Oljan och oljefiltret måste också bytas ut och sedan kommer han gå som ett skott (kan man ju hoppas ;)). Det blir intressant att se hur avgasvärdena ser ut, då det är besiktning i veckan.
     
    Volvo ftw!

    HAHA, slump eller?

    Såg precis detta! Överst är min och Pärlas bästa rundor som vi gjorde för drygt två år sedan, på P&J i VRF likt dagens. Under är dagens rundor på film. Någon som ser några likheter på banan?
     
     

    Att klippa hästarna

    Jag brukar börja med att klippa hästarna på hösten, antingen i september eller möjligtvis oktober, och ett år till och med i slutet av augusti. Sedan klipps de några gånger under vintern beroende på väder, pälssättning och aktiviteter. Men jag brukar alltid klippa dem sista veckan i januari för att underlätta fällning och sommarpälssättning. Det har jag dock inte gjort i år och kommer inte heller göra. Denna höst och vinter har de båda blivit klippta tre gånger, och dessa gånger var ganska täta med 3, eller var det 4, veckors mellanrum. Men sedan har jag varit tillräckligt nöjd och låtit dem vara. Det är inte panik nu heller, utan jag kommer som sagt inte klippa dem igen utan inväntar nu bara den mörkare nyansen på päls, samt tunnare och kortare strån.
     
    Tjock, ful vinkel på fluffhuvudet och så svanken (som inte syns så väl på bilden). Men fortfarande är hon den som bär mitt hjärta <3

    Resultat pay & jump i Vetlanda med Aleccis

    Det blev rätt stressigt, men tack vare högt tempo när vi red dit (nästan bara trav och galopp efter framskrittning) så kom anlände vi ganska bra. Aleccis fick hämta andan (haha) och vi skrittade runt lite innan jag bytte om. Därefter var det dags att gå in på framhoppningen till första starten.
     
    Aleccis var helt okej att rida. Lite tråkig i munnen och sådär, och lyssnade inte på bromsen så bra som hon borde men annars kändes det okej. Första språnget blev helfel på lilla då jag tänkte lägga henne nära, men hon klippte det stort så det blev som det blev. Men resten blev bra (vi tog bara två språng på oxern och ett på räcket). Sedan var det vår tur.
     
    90 cm
    Jag är relativt nöjd med den här rundan! Även om det gick fort så kändes det ganska bra. Hon låg på, men jag kunde ändå försöka ha kvar henne tillräckligt och skickade inte iväg henne mot hindren. En ganska okomplicerad nollrunda, men ja, hon var som sagt väldigt pigg så det såg väl inte jättebra ut ändå. För min del var det bara att rama in, sitta upp och visa hindren. Bra start på året! 0 fel.
     
    Skrittade en stund och därefter var det dags för nästa start. Inför den här starten var jag lite naiv och trodde jag hade längre tid på mig än vad jag hade. Det var även slarvigare ridning från min sida och Aleccis var lite "hattig" så det kändes inte lika bra. Tog några språng strax innan vi skulle in och det kändes bra.
     
    100 cm
    Helheten var lite sämre här och jag hade henne inte riktigt där jag ville ha henne och då tar hon genast för sig (eftersom jag dessutom snabbt blir passiv). Det gick fortare här, och var en sämre runda en första, men ändå så kom vi runt relativt smidigt då hon bara behövde se hindren och så körde hon på. Jag höll dock på att åka av efter tredje hindret då jag ville hålla ut henne, men hon var på väg att vika av, så det blev lite stressigt där ett tag att få tag på stigbygeln, hitta balansen och försöka sätta tillbaka henne något för att hinna styra mot nästa hinder - på bara en kortsida, men det gick! Sedan halkade vi ut långt i svängen mot sexan så där trodde jag nästan hon skulle vika av, men jag gav henne bara mer högerskänkel och så tog hon det som erbjöds. Det gick undan i kombinationen, men därefter ansträngde jag mig faktiskt och fick tillbaka henne bättre mot sista hindret. Okej runda med tanke på att vi kom överens och det gick att rädda lite även när det blev sämre vägar och så. 0 fel.
     
    Totalt hade vi sex chanser på oss att rida på rätt antal galoppsprång, varav vi satte dem fem gånger! Inte illa pinkat om ni frågar mig! :) Dessutom är jag rätt nöjd med min egen ridning. Jag måste bli mer beslutsam och lite tuffare ibland, men jag är nöjd med att jag höll om och försökte rama in med skänklarna, inte bli fast i händerna, försökte komma upp kvickt efter hindren (men det måste jag verkligen jobba vidare på) och sitta upp utan att backa eller bromsa mot hindren. Nöjd, helt klart!
     
     

    Träningstävling och jobb på schemat idag

    Som jag nämnde igår så startar jag och Aleccis våra första starter för året idag. Förväntningarna är låga, men jag hoppas att jag kommer ihåg och gör mitt bästa för att ge Aleccis hyfsade förutsättningar i alla fall. Jag har anmält oss till 90 och 100 cm för att starta lite inbjudande och för att ge min höjdskräck en ärlig chans att tyna bort igen.
     
    Det är relativt mycket starter, och det tillsammans med att jag måste rida tur och retur gör att jag kommer få väldigt, väldigt bråttom då jag ska jobba i eftermiddag och kväll. Jag håller verkligen mina tummar att hela dagens planer går i lås och att det klaffar med tiden. Lite smånervöst är det när man inte riktigt kan räkna på det med starterna och så. Det är alltid jättesvårt att beräkna tiden på träningstävlingar tycker jag. Men det kommer nog gå ihop sig.
     

    RSS 2.0