• START
  • OM MIG
  • ALECCIS
  • PÄRLA
  • LILLIS
  • Mål för 2015

    Under 2015 ska jag…

    -Bli en starkare ryttare, rent fysiskt, på hästryggen. Kunna landa bättre, vara stadig mellan hinder.

    -Våga påverka och ta kommandot när jag i vanliga fall låter henne dra iväg – annars kan vi aldrig klättra i klasser och höja nivån.

    -Känna känslan av glädje som vi provat på två gånger detta år. De båda gångerna vann vi – en slump? Skulle inte tro det. Lycka och glädje är föda. Framgång kräver föda.

    - Fokusera mer på dressyrarbete, men inte ren tävlingsdressyr; utan mer lydnad. Däremot är det OCKSÅ en lydnad att rida in på dressyrbanan med svank och sprattlande ben för att jaga bokstäver och procent. Försöka träna uppbyggande för att slitsamt åka runt några minuter och se om vi kan bli bättre än sist. Det håller alla hästar för. Den som blir gammal i gemet är den som tränar sunt. Hej dressyren!

    Men nu ska jag presentera det konkreta målet för 2015, och det heter så här: Vara redo för att starta 120 cm. Sen om vi gör det eller inte, det låter jag framtiden visa. Nu vet jag hur viktigt det är med förberedelser och vi har ju faktiskt hela livet på oss. Vi arbetar mot att bli redo.

     

    Utvärdering; målet för 2014

    Det mål jag satte upp för detta år var att starta 120 cm med Aleccis. Förra året flöt det på hyfsat och vi hoppade 100+110 som kändes bra. Dit kom vi ändå relativt fort; från 50 cm till 110 cm och det rullade på. Därför kändes det också som att det var rimligt att fortsätta utvecklas och nå 120 under detta år som nu håller på att knyta ihop sig.

    Men det blev inte så. Istället har vi haft vår tuffaste period med tanke på resultat och prestation. Den svackan vi hade med bra träningar men urusla tävlingsstarter. Hjärnkontoret gick på högvarv, jag funderade och provade olika saker, frågade er och frågade andra i min omgivning. Läste på och ”bollplankade” med så många jag kunde. Letade samband och funderade lite till.

    Sedan släppte det. Jag hittade felet och kunde, så småningom, rätta till det. Det som hände omedvetet och som en ovana byttes ut till medvetenhet och försök till förebyggande. Det förebyggande har mer och mer blivit permanent och ja, det kändes bättre än någonsin innan vi avslutade säsongen!

    Det som däremot hänt detta år är många positiva saker. Dels har jag ju ändrat min ridning på några av de plan där det krävdes för bättre resultat, men det allra, allra bästa är att jag, flera gånger de senaste månaderna, har kunnat skritta in på banan med en helt annan känsla redan från början. Känslan av trygghet och lugn eftersom jag vet att vi får plats, känslan av ren, ärlig glädje och lycka av att känna oss som ett team. Ett lag som krigar för samma saker, tillsammans. Jag har lärt mig så mycket detta år. Blivit en annan ryttare – i huvudet. Försöker hjälpa henne.

    Men det går inte att blunda för det andra. Det andra som i att jag har blivit väldigt sladdrig på ryggen, och ostadig, obalanserad och jag känner mig svag som i muskelsvag eftersom jag inte riktigt vet när jag ska använda vilka muskler för att stödja upp och stötta både min egen kropp i t ex landningar, men även stötta som i balansera upp oss båda. Jag har under våra år tillsammans alltid varit mesig i lägen där hon ligger på och låter henne gå istället för att ta kommandot och reda ut det som håller på att hända. Det SKA jag bli bättre på under nästa år.

    Målet då? Det slopade jag ganska tidigt. Jag märkte att det var orimligt och att vi behövde fortsätta att hålla oss närmare marken. Saker sprack ju oss emellan och det var vi tvungna att laga. Leta efter sprickorna, vissa fanns redan från början och andra kom efter hand på grund av dåliga, missvisande, befintliga eller otydliga hjälper. Rida ihop oss mer och bli kompisar.

    Men ett mål, ett inofficiellt mål, har vi nått. Numera tillhör jag en av alla de i vårt avlånga land som har en hoppträning att se fram emot (i stort sett) varje vecka! En tränare att dividera med och träningskamrater och skratta med. Äntligen kan vi sätta en röd tråd i det vi gör, på ett helt annat sätt än tidigare.

    Nästa sista dagen av året

    (Skulle publiceras igår)

    Idag har jag ändå fått en del gjort. Började med att rida Pärlis. Tänkte sedan rida Lillis men sen slog tanken mig att visstfan, jag är ledig i helgen och kommer nog rida honom kanske ett par gånger då och jag vill ju inte pressa kroppen får hårt/mycket. Det känns som den risken är väldigt liten ändå med tanke på när han går så är det inget avancerat utan bara rulla på lite i byn, typ. Finns betydligt hårdare grejer att göra och mycket mer intensiva pass man kan "utsätta" dem för rent mentalt. Men ändå, jag är noga med att han ska gå lagom. Och hellre för lite än för mycket om man måste välja.
     
    Sen pusslade jag lite med transporterna på gården. Kopplade på den jag lånat, backade ner och körde upp för att backa bak och ställa den där den inte var i vägen. Kopplade på min och backade ner och parkerade den där den ska stå på sin nya, permanenta plats, och sen på med lånetransporten igen för att backa upp på rännebryggan - sopa ur och ströa upp. Därefter bjöd syster med pojkvän mig och min gubbe på mat som de hade gjort <- så himla gott! Vi hade riktigt trevligt och det var lite som ett minimininyårsfirande för min del som blir utan (eller hur var det nu? Party i lastbilen på hala småvägar ^^).
     
    Efter matintag tömde jag lösdriften och ströade upp den rejält, och så fick hästarna nytt vatten.
     
    Därefter åkte vi in till stan och tvättade av transporten innan jag körde ner den för att lämna tillbaka den och dessutom fika och prata ifatt sedan sist. Dessa människor är för min del vänner för livet. Vänligare och mer godhjärtade människor kan man inte hitta! <3
     
    Fick även hem mitt nya objektiv innan så hämtade ut det på väg till stallet.
     
     

    Nyårslöfte

    Jag har för första året vad jag kan minnas faktiskt satt upp nyårslöften för detta årsskifte. Nästa år ska jag bli snäll(are). Faktiskt anstränga mig lite mer och försöka ha tålamod nog att inte håna saker som för mig känns så uppenbara att jag tror det är sarkasm inblandat - när det inte är det. Jag ska försöka välja mina ord bättre så folk inte blir förolämpade och tar åt sig fast att det egentligen kanske var ett klumpigt uttryck. Jag älskar att överdriva, det blir liksom roligare så. Men det är sällan poängen går fram och istället är risken stor för missuppfattning på det personliga planet. Känns ju rätt onödigt att det blir så för att jag är grov i munnen. Jag ska försöka motivera varför istället för att kritisera när det kommer till sådana tillfällen. Det blir svårt, men detta är vad jag ska försöka göra betydligt bättre nästa år. Kort sagt, bli snäll.

    Det andra nyårslöftet är lite mer konkret; jag ska lära mig att stå på händer. Punkt. Så enkelt är det. Inga bortförklaringar – just do it!

    Från Januari till December; 2014 års tävlingar

    Aleccis och jag började året med en pay & jump, i hemmaklubben VRF, den 1 februari. Tänkte gå ut lite mjukt sådär med att hoppa 90 och 100 cm. Båda rundorna var felfria.
     
     
    I mitten av februari gjorde vi sedan två tappra försök med att starta VRFs februaritävling; två 110 cm, den ena dag ett och den andra dag två. Det gick inte riktigt som tänkt, med bland annat en rejäl tabbe där jag missade tiden för besiktningen vilket, efter mycket om och men, löste sig. Vi kom inte runt någon av dagarna utan redan här började uteslutningarna smyga sig på.
     
    En månad senare, 15 mars, åkte vi till Sävsjö för att starta 90 och 100 cm pay & jump hos dem. Aleccis låg på rejält! Men vi tog oss runt över alla hinder, i rätt ordning och med alla bommar kvar på hållarna i båda starterna.
     
     
     
    I början av april åkte vi till Sävsjö igen för pay & jump, men denna gång första utomhus. Vi hoppade 100 cm två gånger. Första starten resulterade i att hon bröt ut en gång, vi rev ett hinder och det gick så sjukt fort att jag var tvungen att lägga en volt; 12 fel. Andra rundan gick också fort, men då tog vi oss igenom felfritt.
     
    Några dagar senare, 5 april, startade vi en pay & jump hemma på VRF igen, på deras utebana av grus - som inte använts mer än till framhoppning de senaste åren. Första starten var vår bästa så långt under året och den var för det mesta kontrollerad. Andra starten rev vi redan första hindret och efter några hinder började det bli sådär okontrollerat igen. Men vi tog oss runt utan att våra 4 fel blev fler än så. Var så nöjd efter denna dag!
     
     
    I mitten av April åkte vi till Eksjö, för att starta pay & jump även där. Har för mig att vi startade två 110 cm. Och det var här det började, kan man väl säga. Vår svacka som är det jag minns mest från hela år 2014 och hur jag försökte få upp oss från den igen. I första starten fick vi två olydnader (bröt ut) på två hinder på en linje, och i andra sedan så blev vi uteslutna. Har för mig jag gjorde någon omstart också. Gick inte bättre på det försöket...
     
    La upp skiten i tillsammans med Aneby. Bad om all hjälp jag kunde få.
     
     Den 20 april tar jag, optimistiskt nog, med min kära häst till Norrahammar-Taberg för att starta 100 cm och 110 cm. Efter olydnad på första hindret så tar vi sedan om det och fortsätter utan krusiduller över resten av hindren och går i mål på fyra fel plus tidsfel. I 110 gick det verkligen inte bättre. Citat från tävlingsdagen: "Hon stänger av och sen rusar hon. Bredvid." Uteslutna.
     
     
    Sista helgen i april åkte vi till Aneby för att försöka oss på 100 cm och 105 cm. Grejen var ju att hon var klockren när vi tränade, och hoppade själva - därav att vi fortsatte åka ut på tävlingar. Träna på att tävla. Leta efter lösningen på problemet. Vi kom inte runt någon av rundorna.
     
     
    Jag letade febrilt efter lösningen och såg sedan att Sävsjö hade en pay & jump i mitten av maj. Jag fick värdefulla tips som jag läst och tog med mig till denna dag. Framridning, framhoppning och genom banan med fullt fokus på vad som var problemet hela tiden. Men det visste jag inte förrän efter denna dag. Vi startade 80 och 90 cm - gick ner rejält i höjd. Riktigt kände hur jag hade glömt yttertygeln i en sväng till ett hinder där det blev stopp, rättade till det och sen gick resten som på räls. 4 fel i första, toppenkänsla med stöd på yttern genom andra rundan och en felfri runda.
     
     
    I slutet av maj var det dags igen; denna gång pay & jump i Nässjö. 90 cm och 100 cm startade vi. Red i undertempo och det fungerar inte på en häst vars enda chans till självförtroende sitter i hastigheten. Två olydnader, 8 fel i första starten. I andra skärpte jag till mig och ansträngde mig mer. Höll på att gå omkull (var typ halvvägs nere och vände) efter andra hindret men höll oss kvar på fötter och tog oss runt felfritt.
     
     
    Den 1 juni åkte vi till Norrahammar-Taberg. Denna gång satte vi nollan i grundomgången i 100 cm, fortsatte över omhoppningen men det gick riktigt skitdåligt att svänga så vi tog långa vägar. Red ihop en dubbelnolla och dessutom med en 7de placering. I 110 cm rev vi andra hindret men annars flöt det på hyfsat till bottersta lånsidan. Den anridningen fick jag inte till alls! Efter två värdelösa försök red jag bort, vände på henne och red rakt mot hindret i vänster galopp istället. Då gick det och dessutom fick jag in sex+sex (snarare 5,5) språng vilket var en vinst i sig. Red ihop 18 fel på den rundan, men jag var nöjd ändå.
     
     
     
     
     
     
    Lagom när det började kännas bättre så halkade vi ner igen. I Aneby, på nationaldagen 6 juni, startade vi 105 och 100 cm. Det var totalfelsbedömningen i första klassen (A/A:0) och där tog vi oss runt med 7+18 dvs 25 fel. I 110 kom vi inte runt.
     
     
     Nästa tävling var midsommartävlingarna på hemmaplan. En 110 cm. Hon var rejält stressad av stämningen och gick inte att påverka, stod och skakade på huvudet som hon inte gjort sedan hon precis kom till mig. Djupt, djupt stressad. Det var ledsamt att se henne sådan (efter starten var det hon visade det). Denna uteslutningen var inte som de andra - hon pallade inte tävlingens alla intryck, och jag behövde inte ifrågasätta utan jag vet. Hon är pressad hårt sedan tidigare och tävlingar på VRFs gräsbana ger ett maffigt intryck.
     
     
    28 juni åkte vi till Bråtåkra för att starta 100 och 110 cm på deras pay & jump. Jag tappade stigbygeln och samtidigt precis allt stöd till sista hindret så brydde mig inte ens om att vi tog om det hindret. Resten hade känts bra. I 110n så satte vi en nolla med en relativt bra runda. 
     
     
    Den 18 juli provade vi något nytt! Nämligen att starta pay & cross i Vissmålen! Det var det roligaste jag gjort på länge och det ofattbara var att Aleccis går in och hoppar samtliga hinder utan att blinka! Vågade dock inte välja de högre varianerna ibland pga att de stod åt vänster men ändå! Min tittiga banhoppningshäst går in och sätter en felfri runda över terränghinder! Lyckan var obeskrivlig.
     
     
     
    Nästa starter var i Sävsjö, pay & jump, över 110 cm höga hinder, två starter. När jag ser tillbaka på året och bläddrar bland känslorna av bra rundor så är det denna dag som kommer absolut högst. Första starten var sådär; blev kvar i handen och rev andra hindret och fick göra en volt för jag vågade inte svänga för det gick så fort, haha. Men andra starten. Alltså, wow! Hon var heeeelt underbar. Det jag tänkte när jag red mot första hindret var "håll rytmen" och det var den absolut bästa rundan vi någonsin gjort! ALLT var perfekt; tempot, rytmen, avstånden, hon var lugn, ridbar, det gick att påverka henne genom att bara sitta upp, rätt antal galoppsprång som dessutom var lika stora - ja, denna rundan är så nära perfektion det bara går att komma. Jag kunde inte sova den natten för jag var så glad. DEN RUNDAN, ja, man är rätt bra knäpp ibland alltså. Åkte såklart själv så blev typiskt nog utan film.
     
     
    I mitten av augusti åkte vi till Lenhovda för att hoppa en klass, 100 cm. Vi tog oss till omhoppning och jag var väldigt orättvis. Men det jag kom ihåg var hur svårsvängd hon blev i Norrahammar, så jag försökte verkligen svänga "tydligare" men det jag gjorde var att dra och hur ska hon förstå vad det är jag vill då, när jag annars nästan uteslutande svänger för ytterhjälper? Det var en tragisk omhoppning, men felfri och vi blev tog hand om tredjeplatsen :) 
     
     

     
    Sista helgen i augusti åkte vi till Braås. En tävling som vi hade kunnat hoppa över, helt seriöst. Jag var så himla trött och orkade inte ens rida. Helt, helt slut. Jag orkade nästan hålla ihop hela första klassen, 100 cm, eller i alla fall grundomgången, men till sista hindret tappade jag henne. 6 fel varav 2 för tiden. I andra klassen, 110 cm, tog vi oss till omhoppning men sen orkade jag inte längre utan tappade henne och la någon volt och allt vad det var. Red ihop hela 0+16 fel.
     
    I mitten av september åkte vi till Oskarshamn för att starta 100 och 110 cm. Ville ha henne lugn i första klassen, men red i grovt undertempo och då går det inte. En sur uteslutning pga en sådan simpel anledning. Hade bättre tempo i andra klassen samt bestämde mig verkligen för att rida genom hela rundan. Vi tog oss igenom grundomgången men mot första i omhoppningen så tappade jag henne. Gjorde en volt där och gjorde sedan vår lätt bästa omhoppning så långt! Snabbt, effektivt, korta svängar, och snett över hinder. Hon var så fin! Trots en tråkig miss var detta en runda jag bar med mig länge. VI KAN, sen ska allt bara sitta på en och samma gång.
     
    28 september åkte Aleccis, jag och Jennie till Ulricehamn! Återigen 100 cm och 110 cm. Första klassen försökte jag mest bara sikta på hinder och bromsa. Vi hade riktigt roligt där inne på banan och red hem segern i den klassen! :D I nästa klass sedan så rev vi både första och femte hindret, och pga den kassa ridning jag bjöd på mot femman så var jag tvungen att lägga en volt innan vi kunde fortsätta, för att återfå balansen.
     
     
    10 oktober gjorde vi ett försök att starta 115 cm i Jönköping. Jag gjorde bort mig totalt då jag missbedömde tiden rejält och hann inte alls rida fram, hoppa fram eller förbereda oss överhuvudtaget. Det var så jobbigt, för jag satte verkligen Aleccis i skiten. En uteslutning kan jag ta (är rätt van om man säger så), men att förstöra för oss så mycket redan innan... Det satt djupt.
     
    Nästa tävling var Bratteborg strax efter. Vi rev ett hinder i varje klass, 100 cm och 110 cm, men var snabbaste fyrfelaren i båda. I andra klassen räckte det dessutom till femteplatsen.
     
     
    I slutet av oktober åkte vi till Jönköping för att starta en pay & jump. Det var den segaste P&Jn jag någonsin satt min fot på. Vi startade 110 cm två gånger och hade genom hela dagen jättesvårt för hinder efter vänstersvängar... Det var med en rad nedslag och stopp i båda starterna vi åkte hem. Inga höjdarrundor inte.
     
     
    Sedan var det månadsskifte oktober-november vilket innebär Novembertävlingarna i VRF. Första dagen startade vi en 110 cm. Aleccis var hur fin som helst, men jag tajmade dåligt och rev sista hindret i grunden. Andra dagen startade vi en 110 cm igen och även en 115 cm. I första klassen kom vi till omhoppning men väl där glömde jag bort banan och så blev vi uteslutna, 0+ute, HAHA. Till 115 sen så flög jag av på framhoppningen och det satte igång hjärnspöken. Men vi tog oss runt med två nedslag och förutom att jag red iväg henne en del så var det en skaplig runda ändå. Jag efteranmälde oss och så startade vi även en 110 tredje dagen. Jag var obalanserad och sladdrigare än vanligt (jobbade ju dessutom natt denna helg så var väl inte riktigt människa), gav henne inte tillräckligt stöd och red inte genom en sväng till ett hinder så blev ett stopp där. En vettig helg med bra känsla genom hela helgen men lite stolpe ut - precis vad man förtjänar när detaljerna inte sitter. :)
     
     
     
     
     
    Den 19 november åkte vi till Nybro. Hon låg på som fan rent ut sagt. Plockade inte tillbaka henne tillräckligt på en linje i första klassen, 105 cm, så rev det hindret. I andra klassen, 110 cm, red jag noggrannare och vi kom till omhoppning. Men då jag inte kunde behärska mig utan valde att ändå försöka satsa lite så rev vi ett hinder och kom på den "hedrande" första-utanför-placering-platsen.
     
     
    Sista helgen i november gjorde vi något nytt, och något jag faktiskt satt upp som mål - vi startade vår första dressyrtävling! Klassen var LB:2 och vi red ändå ihop ett, för att vara oss, rimligt bra program. Men när jag fick se protokollet sjönk allt som en tung, stor sten. 53,667% stod det längst ner, inte så hemskt ändå kan man kanske tycka, men att läsa all skit är fan inte kul. Men; VI GJORDE DET! Dessutom valde jag att vara med i kombinationsklassen.
     
     
    Den 6 december var det dags för årets allra sista tävling. VRFs klubbmästerskap i hoppning. Förklassen, 100 cm, flöt på bra och även om det inte var så många starter så var det ändå kul att få vinna. Klubbmästerskapet gick över 110 cm hinder och där rev vi två hinder; första då jag inte hade henne på bakbenen och andra av bara farten när jag valde att rida på lite. Hon var trevlig och vi avslutade året med en bra känsla inför den vintervila och det uppehåll som nu pågår.
     
     
     

    Lills på tur

    Nu har jag en skvätt tid över (innan jag ska ställa mig på crosstrainern och svettas - mitt i natten, japp) och ska därför sätta mig och se hur många av de (årliga) inlägg jag kan få ur mig innan jag faller ihop i en trött hög.
     
    Dagen idag började med sömn, såklart, var inte hemma förrän 06 i morse - rätt sen ja. Efter frukosten scrollade jag på fb och fick se en Volvo, haha. Slängde iväg en fråga till gubben; "ska vi köpa lättryckare?". Den såg fräsch ut på bild och var i vettig prisklass med tanke på att den var obesiktigad och oskattad. Det knäckebröd jag kör idag kan jag nämligen änka mig att byta ut mot något fräschare. Svängde förbi hästarna och gav dem ljummet vatten, sen for vi till grannkommunen för att kolla på bilen. Kommer dit och det är vääärldens jävla rosthög. Halva tröskeln behöver svetsas t ex. Tack, men nej tack sa vi ganska fort. På hemvägen sa jag till gubben att kika på blocket om det fanns något annat vettigt när vi ändå var ute och körde.
     
    Fann en heeelt jävla PERFEKT 740. Nya bromsar, nytt avgassystem, nästan helt nya dubbdäck, besiktigad ett kvartal framåt och betydligt fräschare - såg uppriktigt fräsch ut då det var ordentligt med vettigt tagna bilder. Dessutom var det styling baklyktor (hova - dyra grejer!) OCH TAKLUCKA! Fick tag i ägaren men de hade varit totalt nedringda. Först blev vi lovade att kunna börja åka, men sen hade de visst inte talat med varandra där hemma utan fadern hade lovat någon annan. Så jävla typiskt! Försökte erbjuda mer än vad de ville ha, men han hade inte hjärta att låta de andra vända... Har irriterat mig på detta hela dagen nu. En riktigt fin 740. Hade inte suttit fel alltså. Men jaja, skit händer.
     
    Lyxade till det med mat efter det, och efter en stunds slöande så åkte jag ut och red. Tänkte ta de båda fluffiga, långmanade sakerna men eftersom det var fyrverkerishow tidigare på kvällen var Pärla i obalans. Dessutom sköt någon ett par till när jag gjorde i ordning Lillis, så beslutade mig för att låta Pärla slippa. Ingen av oss får ut något av att hon är orolig och kommer springa för sitt liv för att ta sig hem fortast möjligt. Tycker så synd om henne att hon reagerar så fruktansvärt på både smällar och blixtrar - fyrverkerier är ju dubbelt upp liksom.
     
    Hoppades däremot på att de skulle fortsätta skjuta när jag var ute med Lillis för att checka av hans reaktion - utan att bli påverkad av de andra. Men sådan tur hade vi förstås inte. Han gjorde precis vad han skulle och nere i byn fastnade vi utanför en trädgård och pratade i säkert en timme, hahaha, men är man pratkvarn så är man. Lite kul då det är någon jag inte mer än hälsat på innan, men det visade sig att vi hade mycket gemensamt i både åsikter, hantering och värderingar. Kul! Var riktigt trevligt att stå där i vinterkvällen. Lillis rörde sig i början, men stod sedan som ett ljus.
     
    Väl hemma igen, då var klockan typ halv elva, så passade jag på att brodda Aleccis. Så nu är hon redo för igångsättning på fredag! :) Pratade sedan en skvätt till innan jag åkte in till stan igen. Och nu sitter jag här, klockan tjugo i två, skithungrig och ja, får väl ta och börja med de där inläggen nu.
     
    Skrittade fram Lillis. Det röda (som är lite förvrängt av mobilen) är från staden.

    Vintertäcken och hösilagebuffé

     

    Högsta kvalité på de bilderna jajamän. (Är ändå impad att det går att urskilja något
    öht på bilderna och att de blev så pass ljusa, för det var rejäl skymning.)
     
    Efter nattens pass var jag inte i skick att rida. Hann/orkade inte äta så gick utan mat i tjugo timmar (för åt ju inte innan jag gick och la mig heller såklart). Efter en semla till frukost så var jag visst inte tillräckligt kapabel ändå till att göra något avancerat. Skakade bara, haha, heeelt jävla slut i kroppen. Aja, finns ju en anledning till varför man ska äta...
     
    Bar en jävla massa hinkar vatten i alla fall och efter nattens sjutton minusgrader så hade det ju hinkarna i stallet frusit. Hästarna hade dock lyckats bryta sönder isen i vissa av hinkarna, men ljummet vatten sitter alltid fint. (Y) Så jag var populär. Sen passade jag på att byta till vintertäckena med. Tills nu har de bara gått med fleecefodrade regntäcken, förutom Pärla som gått med 200g fyllning eftersom det inte fanns fleecefodrat i hennes storlek i Ullared sist. Men ändå. Igår fick de första balen för säsongen - så de har alltså, hör och häpna, inte behövt stödfodras förrän NU. De har ju gått i stora hagar med gräs att beta (tills snön kom). Och dessutom gräs med minimalt innehåll = jag klagar inte, för de är för tjocka allihop som det är. De behöver inte massa extra näring och betydligt mer än de behöver. Från och med nu då så är det däremot buffé på för bra mat. Skönt att inte behöva tänka på att de kommer frysa nu när det förvisso är torr, fin vinter - vilket de inte har några problem att klara sig i, men det är så gott som helt omöjligt att frysa när de får fri tillgång på grovfoder.
     
    Lillis inviger sitt splitter nya (bortskämd ponny det där alltså) täcke - han får bara 200 g eftersom han har så mycket päls ändå. Pärla har samma som hon haft tidigare och Aleccis har mitt favorittäcke genom tiderna. Ser inte så mycket ut för världen. Tyget är inte jätteslitstarkt, inte heller kanske det är så vackert i sin svarta färg men praktiskt i reflex-gulgrön med reflexer. Det som gör att detta täcket är bäst, bäst, bäst är att det sitter PERFEKT över hennes breda bog. Det enda täcket jag hittat som verkligen sitter som en smäck. Har letat efter fler täcken av samma märke (Haglunds - finns tydligen på vissa Citygross?) men jag har bara hittat någon fleecetäcke. Hade ju gärna haft en hel garderob med ett par stycken fleecefodrade regntäcken. Det är jättesvårt att hitta! Har kollat igenom internet och varje gång jag ser något citygross (har inget inom de närmsta 7-8 milen).

    Snöbus

    Eller ja, inte så mycket bus. Red med lillasyster, hon på Lillis och jag på Pärlis. Broddade Pärla innan och som vanligt i sådana sammanhang får hon höra hela mitt vokabulär av svordomar, hähä. Ändå är hon en rätt snäll häst att brodda, det är bara det att jag hatar att brodda och så är mina knän skitdåliga. Man står ju i en rätt taskig ställning. Vi hade en trevlig tur i snön och nu hinner jag inte skriva mer. Hejhej!
     
     

    Ute på frusna grusvägar

    Har haft det trevligt med de båda håriga idag :)


    De förökar sig

    Ibland imponeras jag av hur trög (läs; slösaktig) jag är... Till exempel som igårkväll. Fick nys om ett objektiv jag är intressad av - och klick, nu är det på väg hem till mig. (Julen är lång i år.)
     

    Så mycket yta

    Har haft fullt upp med julkalas och har därför ställt hästarna i standby-läge tills vidare. Men far min öppnade upp ytterligare en kohage till dem så om de hade mycket yta innan så är den enooooorm nu. Mina hästar har aldrig haft så mycket utrymme som de har nu. Vet inte hur många hektar det är men det är så man inte hittar dem, trots att hagarna är "rena" på träd osv. De har dels deras vanliga, numera såkallade "lilla hagen", och så två skitstora ko-hagar. Det gillar dem vill jag lova! (Jag med, fast inte när man ska 1. hitta dem och 2. ta med dem till stallet och så, såklart den underbara anledningen nr 3. när man ska leta tappsko. Fan ta stora hagar då!)
     
     
    En väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, väääldigt liten del av en av kohagarna. Usch vad mina hästar lider... De får inte ens upp farten i den lilla hagen... Fast, snarare är det väl så att de inte skulle orka att hålla full fart runt hela inhägnaden, haha. En sak är i alla fall helt säker; de skulle inte ens försöka! (Latmaskar.)

    Julklappar

    Såhär är det. Alla har inte den ekonomin eller gemenskapen som faktiskt krävs för att "fira" jul i Sverige idag på det sätt som typ samtliga i adeln och dylikt kräver. Därför kan man låtsas som att dessa mår bättre av att inte veta vad jag, som inte ens tillhör adeln, har fått (OCH KÖPT). Men det skiter jag i och ska nu skryta över mina julklappar (bara för att jag är typ skitgammal och inte ens vill ha, förväntar mig något, osv. Men ändå har fått - har jag varit snäll eller har jag varit snäll liksom?!)
     
    Önskade mig en stor tekopp av gubben (okej, det var en halvlögn. Jag önskade mig ett kärleksbrev men det skulle tydligen vara omöjligt att ordna, hahaha <3 så då önskade jag mig en tekopp istället - typ samma sak ju!) och det fick jag. Fick även spotify premium (uuuh, känner riktigt partykänslan i mjölkbilen :D - HEJ NYÅRSNATTEN!) och inte nog med det; jag fick även nio, NIO (9!) persikawunderbaums. Mmmh! #luktargott Gubben har alltid köpt svindyra teknikgrejer - typ mobiler, till mig så jag försökte avsäga mig den nivån och få ner utgifterna lite. Men det tar ju inte slut där heller, utan fick även ett presentkort på Hööks. (Ja, jag kände mig rätt fattig som bara gav ett paket tillbaka. Ähähähä. Kind of orättvist. Men han fyller snart så då får jag fylla på den kvoten.)
     
    Utöver det fick jag lite grejer av nära och kära inkl. släktingar: Kontanter, ljuslyktor (skitsnygga!), HOME-skylt, sängkläder, ridhandskar, ridstrumpor, presentkort på IKEA - och tränshängare! Är nu fulltankad med prylar, eller nästan...
     
    För sist och absolut skitdyrast är mina julklappar till mig själv! Kan ju erkänna att de kostat över 15.000 kr HAHA. Herregud. Hur det känns att ha ett asbra jobb? Rätt så skitbra, kan man säga, eller snarare underbart och asawesome. Tänkte bara nämna det. Men i alla fall, kan ju nu dra ner storleken på ögonen igen eftersom jag har räknat med transporten. Det var en trevlig julklapp till mig själv och mina tre dinosaurier. (Y) Hur bra som helst! Men det som djuren får ge fan i och som jag nog kommer ägna mitt resterande liv åt är de teknikprylar jag bytt mot plånboksinnehåll. De kommer garanterat även ta mer tid än djuren också. Och nej, tragiskt nog är det inte ens ett skämt. Nämnde jag att jag har tre hästar? (Haha, så tragiskt, men numera pryl-rikt, liv.) Inte det minsta problem eller beroende här inte, absolut inte. (Lögn igen.) Köpte nämligen en surfplatta (<- "kan vara bra att ha" = köpargumentet för att övertala mig att slå till) OCH en ny mobil (<- högsta prio de senaste månaderna, men nu, NU blev det av!). (Blev ingen blå :( Till och med försäljaren tyckte det var en dum idé med pristillägg på 1000 kr bara pga färgen - bättre att köpa en nyare (sk "bättre") mobil för de pengarna istället. Jao, det var vad vi också har kommit fram till - MEN ÄNDÅ!).
     
     
     
    Har även köpt lite annan skit också, typ minneskort till nya fånen, ett tredje mörkrött schabrak - nu har jag köpt tre sådana på raken. Hoppsan. Och så lite smått och gott sådär, fast inte ett enda klädesplagg. Farmor ba: "KÖP NU EN KLÄD" - ja, det heter "kläd" i singular btw.
     
    Egentligen borde det vara köpstopp nu, men det suger i min "Bruna Veredus Carbon Gel benskydd strl M - NYA"-tarmen. Har ju begagnade sedan tidigare, men hade inte gjort sådär jätteont med nya faktiskt. Dock rimmar inte typ 2500 kr med det suget. En annan trevlig sak hade ju varit att kunna byta ut hopp-nödbromsen till ett Nathe-bett a la Flippan. Mmh, låter rätt fint tycker jag. Men samma sak där. Fan, köpa prylar för mer än vad hästen är värd typ. I alla fall en av dem. Inte min melodi inte...

    GOD JUL

     

    Bilder Lillis

     
     
     
     
     

     

    Nya tag

    Då är jag människa igen och ska precis ut till djuren. Aleccis fortsätter med sin, inte helt omtyckta, vintervila. Pärla ska ridas och Lillis blir tömkörd tänkte jag. Dessutom så får jag bilderna idag, som vi fotade i söndags. Ser fram emot att dela med mig av dem! Dessvärre är jag inte säker på att jag hinner det idag innan jobbet, men det märker vi.
     
     

    Humörpunktering

    Gött när hela humöret är nere i botten såhär dan före dan före dopparedan. Just nu vill jag bara be hela julen att dra åt helvete. Fuck this shit.
     
    Men mitt i allt tjurigt elände kan jag meddela att finbilen åter går i stan igen (nymålad). Blandade känslor. Min fina bil ju!
     
    Behöver verkligen Pärlhästen nu...

    Ligg nu och vila

    Jag har förlorat ytterligare en släkting. Nästan vid den här tiden förlorade jag min första nära släkting för två år sedan, och nu har nästa försvunnit. Det är nackdelen med att ha haft med dem länge i sin barndom och uppväxt; de kommer försvinna en efter en nu när de kommit upp i åldrarna och när även jag kommit upp i "vuxen" ålder. Så himla tråkigt bara. Början på nästa år blir tuff med begravningen som väntar.
     
    Men för att skjuta bort livets avslut och tänka på annat istället så kan jag tala om att jag ridit både Lillis och Pärla och dessutom blivit fotad med båda. Dessvärre hade jag visst inte laddat kameran, så hann inte få så många bilder. Men inte kan jag klaga, för Ida hade sin kamera laddad och redo så då fick den hänga med ut också! Kan ju slänga upp två bilder i alla fall, för det är vad jag har från dagen.
     
    Lillis hade ingen av de bättre dagarna idag (så himla synd), men Pärla var på hugget, haha! Hade riktigt, riktigt roligt med den där gamla hästen. Hoppas det syns på bilderna (även på datorskärmen alltså).
     
    Fan vad rund han är... Vet inte riktigt vad jag ska göra. Och snart blir det buffé med näringsrik komat.

     

    Så trevligt med ledig helg

    Började dagen på absolut allra bästa sätt igår. Hade en del planer från lunchtid och framåt, så ville ha alla måsten klara tills dess. Började med att rida Pärla - red ner till byn och dressyrade på LP. Hon var otroligt positiv, hade bra bjudning och vi dansade fram där en lite längre stund än vi gjort på ett tag. Ett bra pass där vi båda fick anstränga oss lite mer än bara åka runt eller jogga runt. Red därefter Lillis, tog ett varv runt byn bara. Efter halva turen så blev han lite laddad när han såg andra hästar och då var han lite okoncentrerad sen, men förutom det så gick det finfint. Sista galoppen vi tog var magisk! Balanserad, luftig och avslappnad. Perfekt start på dagen, och alltid skönt när stallet är klart tidigt.
     
    Därefter sprang(?) jag på crosstrainern i 30 min, efter att jag gjort några ärenden på vägen in (och lyckades slarva bort mina vantar?! HAHA, är som en liten unge ibland alltså). Gjorde mina stretchövningar, åt lite, duschade, tog med ett reservdäck och pumpade det. Sen for jag iväg för att hämta Jennie. Fem mil, sen ville inte mitt ordinariedäck mer. Ventilen bråkar och håller inte tätt. Så var ju tur att jag tog med ett att ha i reserv för medan jag väntade de minuter det tog för henne att dyka upp så hann jag byta det däcket.
     
    Sen körde vi all in med käk, garv och julklappsrim, haha!
     
    Idag bär det av till Jönköping för att handla julklappar (jag har inte börjat än - ute i god tid som vanligt!). Ser fram emot det, och vi har tänkt att boka in tiden så väl att vi ser den stora cortegen med lastbilar som ska protestera. De skulle köra någon sväng vid 11-tiden och tydligen ska det sluta upp rejält med lastbilar. Men sen, ojojoj, då ska det trängas med massa andra julstressade folk.
     
    Får se när jag är hemma igen. Har planerat in att det är okej om jag inte rider idag, men hinner jag så rider jag såklart. Pärla är viktigast.
     

    Kraftigt pet?

    Jag brukar nästan kräkas kärlek och hyllningar över min Pärlhäst. Seriöst, antar att ingen snart orkar läsa samma visa varje dag. Haha, like i care. Men hon har ju sina sidor hon också. Dock förvånar hon mig nästan ibland - hur väl vi verkligen känner varandra. (Eller att hon fattar vem som faktiskt bestämmer när den ena blir lite arg, hahahaha.)
     
    Som igår till exempel. De hade ätit upp och Pärla skulle ut ur boxen. Men hon följde inte med, utan det nickade bara lite om huvudet när jag tog ett tag i grimman för att skicka ut henne genom boxdörren. Några gånger gjorde jag samma sak; bad henne gå ut. Hon rörde sig inte, mer än den där lilla rörelsen i huvudet. Men sen kommer vi liksom till min gräns. När det går från det där berömda frågetecknet till punkt, nästan snudd på utropstecken. Med ett bestämt pet (eller hur det ska förklaras) som talar om att "IDAG, TACK". Sen om man petar med handen, armbågen, foten eller vad som spelar ingen roll. För hey, den som flyttar flest fötter förlorar. Håhå. Sen är hon ute och parkerad. Utan fördröjning.
     

    Sunt bondförnuft

    Jag är bondunge. Och jag vet att man kan inte, får inte och ska definitivt inte dalta med ett djur överhuvudtaget och särskilt inte, om man nu kan välja, ett stort djur. Därför blir jag väldigt bestört över hur den generella djurhanteringen ser ut idag.
     
    Varför kan vi inte lika tydligt vi ger våra djur kärlek, lika tydligt också visa vad vi vill, hur vi vill, när vi vill och ATT vi vill? Varför är det så svårt att bestämma sig för en sak, och hålla det? Varför kommer det inte naturligt, trots många, många år bland djur, att ta på sig den rollen? Fast, ärligt talat, hur orkar man dalta? Jag ORKAR faktiskt inte det. Det är därför jag kräver lydnad. Ska man åka iväg så ska hästen in i transporten, t ex, på ett försök, på max typ fyra sekunder.
     
    Finns det något värre än att bläddra på forum på t ex facebook, läsa bloggar och snappa upp ifrån verkligheten och se hur folk hyllar sjukt konstiga beteenden. Det är så förmänskligande, det är daltande hit och dit och, det värsta av allt, det finns inga alternativa vägar. Bara daltandet är bästa vägen. Locka med godis, pussa och krama, eller varför inte skicka ett brev? (Haha.)
     
    Det är den garanterat inte. Med största sannolikhet är det en väldigt ineffektiv väg att välja. Men å andra sidan, visst fasen kan fjäsk och silkesvantar fungera, men först hos en häst som har fått tydlig uppfostran från början. Jag syftar på hästar som Aleccis. Fjäsk är att ta i, men att vara lugn och stabil med en touch av silkesvantar - det var vägen jag valde att ta när hon kom till mig. Hon behövde det, pga hennes förflutna. Men att använda silkesvantar när Pärla eller Lillis hanteras... Alltså, det blir hästar som man inte vill ha i närheten av andra människor, inte barn eller lösa djur. För man har till slut inget att säga till om. Inte på riktigt. Ger man lillfingret så tar de inte bara handen och armen, utan även ena benet. Och då är Pärla inte en ouppfostrad häst, hon är bara öppen för att ta för sig lite mer än tänkt.
     
    Jag tycker inte att jag kan poängtera det tillräckligt; var tydlig och sätt gränser. Och varför detta är en sådan hjärtefråga för mig? Jag blir så besviken på utvecklingen när till och med de som lever intill bönder inte kan ta den konsekventa, tydliga djurhanteringen därifrån och ta med den in i stallet. De må vara våra ulligullipluttiga små hjärtegull som vi älskar mer än allt annat, för så är det verkligen, men blanda för fan inte in de känslorna, och förmänskliga dem, i de ordrar som ska delas ut. Vi är inte jämlikar - de ska lyda. Det är därför vi har dem, och detta kom bönderna på för hundratals år sedan. Men att inte vara jämlikar och att lyda är inte samma sak som att köra över dem eller misshandla dem psykiskt. Det är inte heller samma sak som att de skulle vara mindre värda, eller något annat dumt. Och definitivt inte samma sak som att vara elak - det är också något som inte kan poängteras tillräckligt. Rak, tydlig, och så massa kärlek på det.
     
     Det enda jag vill, är att se hantering som har en baktanke; jag vill se djur som är tillfreds, trygga och lugna.
     
    Och jag vet, detta är typ hundraartonde inlägget med precis samma sak. Men det är verkligen en hjärtefråga för mig. Mycket behöver ändras omkring bland annat hästarna idag. Det ska vara enkelt, och det blir enkelt när man kräver att det ska vara det.
     
    För mig finns det bara ett sätt att leda en häst på. Inga hemska jag-är-så-osäker-så-jag-håller-på-att-dö-handtag strax under grimman. Tål det inte. Det ska vara okomplicerat och tryggt - och det är två av orden jag väljer för att beskriva vad jag ser i bilden nedan.
     
     
    Vet att jag använder starka ord och fraser, och för en nyförälskad liten ponnyryttare som precis hittat sin nya favorithäst i en hage någonstans eller en ridskola, så förstår jag att det låter skrämmande. Men det är verkligen bara hundra procent av kärlek.
     

    Sådär, då tar vi helg!

    Efter dagens jobbpass stod ridning på schemat. Hade egentligen, ärligt talat, ingen lust. Humöret går i botten så fort man får köa på mejeriet, haha. Addera regn och mörker på det så sätter ridsuget verkligen in. Eller njae, inte sådär jättemycket. Men jag kan inte leva med dåligt hästsamvete och dessutom sitter det ju aldrig fel med ridsällskap så det löste sig.
     
    Är ju Idas dag på torsdagar så jag red med henne. Men jag var fräck nog att ta Pärla, höhö. Så hon fick ta Lillis. Gick hur bra som helst! Han är ju i en klass för sig den där ponnyn och ja, jag är rätt säker på att hon förstod vad jag menade med att han är mycket roligare när man sitter på (jämfört med när man står på marken), haha! Och sen det där uttrycket när han tar de första travstegen. Ja, jag reagerade likadant. Är man van vid mina hästars stapplande, markbunda stressiga travsteg så är det något helt annorlunda. Och ändå är det långt ifrån en OS-häst. But still. Han ÄR rolig att rida och dessutom har han ett fantastiskt huvud. De egenskaperna som är påfrestande på marken passar ypperligt uppepå, kan man väl säga. Ärligt talat är det bara en enda grej som är ens och snuddar åt "negativt" och det är att han är så vansinnigt ouppfostrad. Resten är bara bra egenskaper. Sen att jag väljer att vinkla det annorlunda när jag skriver, det är en annan sak. Lite disciplin (vilket kommer), så är han tiptop sen. Idas ord: "Han blir inte svår att sälja."
     
    Pärla var lika fin som vanligt. Mjuk, mjukare, Pärla. Lyssnar för minsta vink och sköter sig fläckfritt varje sekund. Den hästen är så jävla mycket mer än en häst. Ååh. Barbacka, och typ värsta pensionärspasset; skritt, trav och galopp i byn med inslag av rätt mycket skänkelvikningar. Ingen av oss var ens i närheten av ansträngda, men jag hade ändå en bra tid i stallet. Precis vad jag behövde efter motivationsdipp pga väder och trötthet. Och sanningen är den att Ida inte kommer slippa Lillis, haha. Blir skönt för mig att ha beridare ju (;
     
     

    Lite för sent

    Här sitter jag i pannkaksoset och väntar på att de sista båda ska stekas klart.
     
    Har jobbat idag och borde sova nu och för en stund sedan men ibland hinner man helt enkelt inte med, och då är det alltid något som lider. Denna gång sömnen. Annars har jag blivit mycket, mycket bättre på att lägga mig i tid. Tänkte jag kunde skriva, i skämtform, hur mina två, konstant rullande, veckor ser ut - i veckodagar.
     
    Måndag - fredag - lördag - söndag - måndag - onsdag - fredag - lördag - söndag - måndag - fredag - lördag - lördag - söndag. Rätt gött va? ;) Inga tisdagar, och inga torsdagar. Att jobba tre dagar på rad är liksom en "lång vecka". Detta upplägg passar mig hur bra som helst. Sen att passen är långa (12 h) är inget som märks, det enda som märks är att man inte hinner något annat utan dagen är liksom slut väldigt fort. Det känns som en sådan här dag är kortare än en 9-timmars arbetsdag på en industri. Det gäller verkligen att hitta rätt.
     
    Lillis gick ju igår, det 45e passset. (Fem pass till, sen har jag tänkt sluta räkna, haha. Orkar fan inte. Antingen har jag kort minne, eller så är jag sjukt kass på matte...) Galopp från skritt är inga problem, bad även om det från halt en gång när han hade mycket framåt-energi = dvs när det fanns förutsättningar för att klara av det jag bad om. Annars är han som vanligt, envis som synden, ("här kan man gå", "nej, vi ska häråt", "men man kaaan gååå hääär" - han har ändå hyfsat mycket tålamod måste jag säga. Tre bast och 45 pass med ryttare på ryggen, haha. Förutom det så är han som vanligt; intensiv, nyfiken och ÄGER VÄRLDEN. När han inte ska sitta i knät och hångla (-.-') så är han rätt mysig också. Det är inte bara "Satans Avkomma" jag har i mitt stall. (Visst skriver jag snälla saker om honom? Haha! Men sanningen är den att för varje dag betyder han mer och mer för mig. Lika envis han är på världen, lika envis är han att ställa sig in och bli omtyckt, höhö.) Det är i alla fall en fantastiskt rolig ponny att rida!
     
    Pärla fortsätter gå barbacka. Det ger mig en helt annan känsla där jag känner henne och samtligt tränar jag balans, min styrka (försöker verkligen använda magen mer) OCH en sak till. Nu när Aleccis vilar (jag saknar min häääst :( buhu) så försöker jag verkligen träna på mina händer. Den känslan jag äntligen fått förklarat i lite mer detalj försöker jag inte bara träna på, utan även "få in" på ett naturligt sätt. Jag har alltid haft mesiga händer och det är vidrigt med glappande tyglar. Inte nog med att det är vidrigt, det måste vara sjukt jobbigt för hästen med glappkontakt och att inte få klarhet i vad man ber om... Jaja, bort med glappet! Pärla har svarat hur bra som helst på detta och jag har krävt lite mer av henne bara för att det är kul (för oss båda! Hon blir som en ny häst när man pressar henne lite.) Jag har faktiskt fått en liten tanke att försöka hålla igång detta och ta med henne ut på äventyr - just för att hålla motivationen uppe. Jag måste ha mål för att motivera mig. Hur det blir i verkligheten återstår att se, och framförallt måste hon ju vara fräsch för att få hänga med utanför byns hörn. Hon är fräsch, men för fasen, hon traskar in på det 25e levnadsåret nästa år. Vad som helst kan hända. Det är liksom bara plus i kanten så länge hon är fräsch :)
     

    NEW IN

    Här är den! Min alldeles egna transport :D
    Bilden är gammal (med min gamla slitvarg till dragbil) men eftersom det var mörkt när jag hämtade den så fick det bli en gammal bild. Wie, nu ska de få åka stadigt och bra. Äntligen boggi! :)
     

    I morgon!

    Under morgondagen ska jag visa min nya "investering". Kanske inte investering på så vis, men ändå. Dyrt i alla fall, haha.
     
    Sitter nu och dreglar över en mobil jag blev sugen på. Nämligen denna här under. Problemet är bara att jag vill ha den i blått. HUR FIN?! Nästan classic-blå <3 Men så finns den typ inte i blå, eller inte direkt som den svarta eller röda som är överallt. Har bara hittat en affär som säljer den blåa - och den kostar helt ologiskt sjukt mycket mer än de svarta/röda. Bu-jävla-hu. Fan.
     
     
     
    Hur göra?

    Regnperiod

    De senaste dagarna har sett lite annorlunda ut. Men nu är vi på banan igen! Tog Pärla på en barbackasväng ute i regnet mitt på dagen tidigare. Ett relativt intensivt pass, men inte jättelänge. 45 minuter var vi ute. Ett bra pass hade vi! Trots väder och vind(!).
     
    Hade tre bananer som var på väg att bli gamla för några dagar sedan som jag tog med ut till hästarna. La en vardera i deras matskålar tillsammans med den obligatoriska havren. Aleccis och Pärla slukade sina på en sekund, men Lillis är svårflirtad! Han hann knappt ens känna lukten innan han visade sitt missnöje. Lyfte ena frambenet och viftade, skrapade och försökte sparka på matskålen med irriterat uttryck, haha. Tog upp den och tänkte ge den så istället, men han ville inte ha den. Han försökte i alla fall. Drog läpparna lite toppen, men icke ändå. Hahaha, så han slapp den. Men vafan, banan! Som är så sött och populärt! Aleccis och Pärla smaskade mer än gärna i sig Lillis banan också, så det var inte direkt någon som led.
     
    Igår hade vi världens mysigaste och trevligaste "glöggkväll" med familjen. Riktigt fint och juligt såhär i regnperioden som pågår.
     
     

    Ridande lucia

    Var förbi VRF igår och kollade på deras luciatåg samt show med körning, kadrilj och hoppning. Måste säga att det jag tyckte var allra roligast var körningen. I helgen är det körträning (för "riktiga" körekipage, som tävlar aktivt) så då gjorde de väl någon deal och hade en liten tävling som show och ja, det verkade som fler tyckte det var riktigt kul.
     
    Men innan dess så skyndade jag mig för att hinna springa (säger man så?) på crosstrainern. 30 min både dag 1 och dag 2 - är rätt nöjd med att jag faktiskt har tagit mig i kragen och, även om det bara är två gånger hittills, verkligen ansträngt mig. Men så har jag ju inte bara lovat mig själv, utan även sjukgymnasten. Så har inte direkt något val, hähä.
     
     
    Går snart på sista passet för denna gång och sen har jag två lediga dagar. Men även idag kommer samtliga hästar att stå. De är inne på tredje dagen, för jag hinner verkligen, verkligen inte med. Men det är bara Pärla som skulle ha gått, så det är bara att ta sig i kragen och kötta på mer nästa vecka och sedan försöka se till att hålla det. Är ju ändå ute och kollar till dem, och ja, vad märker man då? Jo att de är understimulerade som fan och gärna hoppar upp i knät på en. Stackarna, haha, får lida där i hagen hela dygnen. Och ja, jag tycker synd om dem. Att "bara" få vara i hagen hela tiden och inte få komma ut och se något annat. Men då försöker jag trösta mig med att de i alla fall får vara i hage överhuvudtaget. Det är ju inte alla som får det. I alla fall inte dygnet runt. Så de klarar sig garanterat.
     
    Ikväll ska vi ha mysig glöggkväll! Ser fram emot det, blir mysigt. Umgås lite. Det är ju inte heller något som jag brukar hinna. Man måste verkligen planera för att få in viktig kvalitetstid i vardagen. Även om jag generellt är dålig på det, så försöker och vill jag få mer av den varan.
     
    Nu; WORK!

    1996-2006

    För arton år sedan föddes han. Idag för arton år sedan. Och för drygt åtta år sedan blev han påkörd. Han var verkligen den mest fantastiska hunden man kan tänka sig. Fy fan vad jag saknar honom när jag tänker tillbaka :( 13 december kommer aldrig "bara" vara Lucia. Det är Staffans födelsedag och det kommer det alltid att vara.
     
     

    20 dagar från och med... NU!

    Egentligen 21 då, eller 21 igår. För nu har Aleccis påbörjat sin vintervila, och jag har börjat med min bråka-med-crosstrainern-30-min-per-dag-plus-stretchövningar-period. Såattäääh. Får väl se vad knäna säger om det.
     
    Ska snart gå på pass två av tre denna helg och jag ser snö. Vem fan kom på den skiten? Grejen är att hästarna inte är redo (inte broddade), bilen är inte redo (bara vinterdäck på en axel, hahahaha, så jävla lat är jag!) och jag är inte redo. Ser liksom inte fram emot snö och halka med lastbilen. Gött med skvimp på det, dessutom. Hade jag inte jobbat som yrkesförare hade jag däremot längtat till snön. Det är en heeeelt annan sak att köra i snö med vanlig personbil bara. Hejvaddetgår! Men nu; hinka i det sista teet och sen kommer det gå jävligt sakta tror jag minsann. Längtar till i eftermiddag med obligatorisk kötid på mejeriet. Bästa av allt med att köra ekologisk mjölk (Y). Ellerrrrrrr. Fast, egentligen är jag inte bitter. Så länge det greppar osv är det ett fint jobb. Kan ju alltid lyssna på musikhjälpen tills jag tröttnat ^^
     
    Den enda bild med snö jag hittade. #finsvank

    Ibland blir det bara fel

    Hon skulle aldrig, ALDRIG, i min närhet eller under mitt ansvar använda det emot någon. Verkligen aldrig. Det sätter jag mitt liv på. Därför tyckte jag att det bara, hundra procent, var en kul grej. Att lära henne att stegra på kommando; både från ryggen och från marken. Hon var så stabil och visste precis vad som gällde - på ett bra, avslappnat och "ömsesidigt" sätt. Rätt och fel, svart och vitt liksom.
     
    Jag har gränser, rättvisa gränser, och har alltid haft. Jag behöver inte hävda mig för mina djur, de vet vad som gäller ändå. Vi har en väldigt kärleksfull relation och jag kan säga att jag är övertygad om att de alltid vet att de är älskade. Och det går hand i hand = gränser och kärleksfulla relationer.
     
    Genom att veta EXAKT vart jag har mina hästar, och då framförallt denna underbara ponny, då kan man lära dem "fula" saker. Det är ett förtroende, kan man säga. Som inte de förstår, men från min sida. Förmänskligande skitsnack, vet det, men när man känner djuren så väl. Utan och innan. Hon var en spegelbild av mig själv.
     
    Men allt är inte för alltid.
     
    Mellonie<3
     
    Halsring. Alltså, den ponnyn var himla bra på himla mycket.
     
    Jag har pondus, och då ifrågasätter inte hästarna vissa saker. Men när hästen flyttar, blir någon annans ansvar. Utan samma gränser, utan samma pondus, utan samma känslor. Man måste veta vad man vill, för att kunna utstråla det så hästen har en chans att göra det som förväntas av den. Finns det inget sådant, så kommer hästen ta egna initiativ. Märker den att det fungerar så kommer den ta över mer och mer. Det är vad vad som hände. Hon gjorde stegringarna till ett övertag som var till hennes fördel - och det blev ett problem.
     
    Vad har vi lärt oss av det här då? 1. Lär inte hästen att stegra. 2. Lär framförallt inte hästar som ska säljas att stegra/dylika saker. 3. SÄTT GRÄNSER. Gränser av kärlek. Men jag vet att man inte kan lära sig att ha pondus, men fler borde verkligen prova det. Saker blir så mycket lättare. För hästen.
     
    Grejen är inte att jag inte skulle vilja fortsätta lära mina hästar att stegra. Sanningen är faktiskt den att jag älskar sådant. Stegra är kul, och det är ett sätt att ladda upp. Tagga. Men nej, inga av mina hästar kommer numera att få lära sig sådant längre. Tyvärr. Och ja, det tycker jag är tråkigt. Men det är ett sätt för mig att ta ansvar. Nu har jag kommit så långt i mitt liv. Ansvar. Ansvar. Ansvar.

    Bra skit!

    Är det snö jag ser?

    Svar: ja. Vaknade av en jävla smäll dessutom. Åska! Haha, lite lagom snopet måste jag säga.
     
    Ska motionera samtliga hästar och sen lägger jag in Aleccis paus. Eftersom jag jobbar i helgen hinner jag ändå inte rida så mycket och när det sedan är dags att sätta igång henne igen så är det ju rätt trevligt att börja med en helg.
     
    Men först, käka rostat bröd och dricka te med ohälsosamt mycket honung.
     
     
     

    Chockar kroppen

    Nu sitter jag här och försöker desperat få i mig en jävla massa frukt. Ja, jo, jag erkänner. Det är en väldigt svag sida hos mig själv. Jag äter inte frukt. Och det är väldigt enkelt; det är egentligen inte äckligt, bara inte tillräckligt sött, ibland är det kletigt och man känner inte att man ätit det fast man har ätit, sen är det viktigt att frukten är i perfekt skick, och det är den sällan. Som nu, ungefär. När jag köpte massa frukt var jag jättesugen. Det blev stora, fina och helt perfekta päron tillsammans med gula, knappt färdigmogna bananer. Jag var så sugen och traskade mot kassan i affären. Problemet var bara det att längs vägen går man förbi godis. Och när det står "TUTTI FRUTTI 5:-" så gååår det inte att ignorera det. När jag kom hem var jag inte ett dugg sugen på frukten längre, utan valde godiset. (Ovanligt...) Sen var jag aldrig längre intresserad av de där päronen eller bananerna för den delen. Så de blev liggande. Tills nu, för nu börjar de bli dåliga. Så jag slängde i två päron och två bananer tillsammans med fem isbitar (ett desperat försök till att få ner temperaturen) i en sådan där mixer(?) och pang! Ner i ett glas, i med ett bitrör (japp, sugrör för de som kan behärska sig, bitrör för alla andra) och så är projekt fruktförtäring igång. Det går hyfsat!
     
    För övrigt lämnade jag lägenheten klockan 03.00 igår för jobb, och var hemma igen 17.30. Det är efter sådana pass man känner lätt trötthet måste jag erkänna. La mig vid 20-tiden på kvällen sen, men somnade inte ordentligt förrän 22 typ. Ställde ingen klocka utan trodde jag skulle vakna hyfsat. HAHA. Vilket skämt. 11.59 vaknade jag. Där var den dagen förbi! Efter en tallrik yoghurt åkte jag ut till djuren för att göra nytta där ute. Försökte effektivisera motionen pga snöhelveeeteeeet som blaskade ner från skyn ner på den flera plusgrader varma marken. Slask och blött, blött, blött. Dessutom blåste det lite väl också, som om inte det vita skulle vara tillräckligt.
     
    Pärla barbacka 40 min. Fick bli lugnt, för hon hostade några rätt "djupa" host i första traven. Tänkte därför att om hon hostar igen så vänder vi. Men det gjorde hon inte, däremot tog vi det lugnt för att vara på säkra sidan. Slängde sedan på lite grejer för att tömköra Lillis. Gjorde som sist, tog oss ner till krysset och vände. Det gör varken till eller från för varken skallen eller kroppen, men det är ju det som är poängen; det ska inte vara jobbigt. Bara lätt, och kul! Avslutade med det mest svettiga. Barbacka med Aleccis, också bara 40 min. Fast lite hårdare pass, dock inte direkt "hårt" ändå. Men jaja, vi hade kul. Alla skötte sig fläckfritt :)
     
     

    Framhoppning och prisutdelning + efter

     
     
     
     
    Pannbandet glider alltid ner, så störande! Blev mer som en skygglapp för henne.
     

     
     

    Lillis provar nya saker

    Har ju glömt berätta! (...tror jag.)
     
    I helgen har Lillis provat lite nya saker. I fredags introducerade jag tömkörning lite lätt. Tog tre minuter sen var det som att han aldrig gjort annat; det var bara att ta på grejerna och börja, typ. Tömkörde ca 10 minuter bort från gården, vände och tömkörde hem igen. I mörkret. Sparkade lite extra i gruset när jag gick bakom, lät honom trava lite och gjorde samma sak då. Är ett relativt nylagt gruslager på vägen så det låter mycket om det. Han var helt obrydd. När han skrittade hem längde jag tömmarna och gungade dem mot bakbenen på honom i höjd med knäna. Samma sak där, helt och hållet obrydd.
     
    På lördagen sedan så tog jag och Ida en sväng med Pärla och Lillis - denna gång för första gången barbacka med honom! Han var hur duktig som helst. Det riktigt märks hur han verkligen gör allt han kan för att 1. göra rätt 2. rätta till något som känns "fel". Till exempel som när jag började skratta och började kana runt där uppe när vi travade, då saktade han ner och började trava jättejättesakta. Det gäller ju att inte tappa piloten ;)
     
    Bad Ida filma lite. Vad ska man säga, lite av en drömponny det där alltså - förutsatt att man gillar tråkiga valacker ;) höhö.
     
     

    Är han ball eller? Visstja, det är ju en vallack, höhö :p Lillis första barbackatur (ridtur nr 42 totalt) och han var super! När jag skrattade och höll på att tappa balansen så började han trava jättesakta! Haha, det gäller ju att inte tappa ryttaren (: #welsh #wpd #3yo #first #time #bareback #pony #barbacka

    Ett filmklipp publicerat av @jagheterjessica Dec 12, 2014 at 11:36 PST

    Bakom kulisserna och framridningen

     
     
     
     
     
     
     
     
     
    "Men be mig inte byta galopp om det inte är det du har tänkt göra!"
     
     
     
     
     
    Det är Ida som fotat :)

    Resultat VRFs klubbmästerskap med Aleccis

    Idag har vi startat våra sista starter för 2014. Jag räknade med en hypertaggad Aleccis, men hon var riktigt, riktigt trevlig faktiskt. Betydligt lugnare än vad jag trodde.
     
    Med många klasser men med få starter i varje så var de svårt att beräkna tiden, trots halvhjärtade försök kunde det inte bli mer perfekt uppladdning! Vi (min hästskötare och medryttare Ida, Aleccis och så piloten själv då) tog en rejäl framskrittning vid hand, sen skrittade jag en stund på framridningsbanan, travade fram, med framåttänk och en del tempoväxlingar och galopperade sedan; samma där, tempoväxlingar. Kände även på att vända för ytter några gånger. #likeaboss
     
    100 cm A:0/A:0
    Alltså ÅÅH VAD JAG ÄLSKAR KÄNSLAN! Utan att provocera, känna efter eller ens låtsas, så var känslan som infann sig exakt samma som när vi skrittade in på banan i Ulricehamn. När vi vann. Känslan jag kände då, och idag, var att jag vet exakt var jag har min älskade häst (=vi får plats, t ex), men framförallt lugn och stor glädje. Vad jag sen gör på banan rimmar inte riktigt med vad jag vill helt hundra. Jag backade av henne lite och störde oss på så vis, men ändå så boxade vi oss fram och satte dubbelnollan. En äkta sådan, där vi gjorde vårt bästa. Trots ett väldigt litet startfält så var det ändå någon som skulle vinna - och det var vi!
     
     
    Direkt bangång, och efter något språng på normalhöjd in på banan igen. Denna gång för KM-klassen.
     
    110 cm A:1a
    Eftersom jag backat av henne lite i förklassen beslöt jag mig för att försöka hålla bättre framåttänk den här gången. 1-4 kändes bra. På femman vet jag inte riktigt vad jag stör henne med, tycker det blev ett rejält bakbensfel med tanke på hur jag red. Ett pet hade känts mer rimligt, men vi rev ganska ordentligt. En avståndsmiss? Anridningen kändes inte illa, men ibland rimmar helt enkelt inte känslan och uppfattningen med resultatet. Red illa till kombinationen och försökte lite halvdesperat "svänga in" henne lite mer i den för att inte väcka några hjärnspöken (som äntligen verkat somnat forever!), sjuan var okej men till åttan gjorde jag ett val. Just att jag VALDE att göra som jag gjorde gör att det ändå känns bättre än om det hade varit en passiv impulsiv slump, som det ofta var förut. Idag valde jag att låta henne gå på. För att vinna tid, haha, jag vet! Men även om jag lät henne gå på framåt skulle jag ha suttit upp lite, för nu hann hon inte upp och nästa bom dammade ner i underlaget. Sista hindret var inga konstigheter. Så 8 fel - vilket inte alls känns som döden. Vi må ha kommit sist, och även trea i KM:et, HAHA (tre starter; 0 fel, 4 fel och så vi med 8 fel), men känslan av att hon var såå fin, och att jag sen fortsätter göra dumma val. Äsch vafan, vi provar oss fram bara, det är allt. Och passiviteten är utbytt mot 100% dåliga val - och visstfan känns det bättre! :)
     
    (haha, fortsatte med låten där den tog slut i första klippet. Fan vilken bra låt!)
    Som om inte det vore allt så får jag även SMS på kvällen (precis när vi åkt hem efter att ha intagit årets obligatoriska julbord) att vi blev delad tvåa i kombinationen! HUR KUL?! Då kan jag helt plötsligt ta några tårar när jag läste dressyrprotokollet. Vi gjorde det i alla fall, och bara genom att genomföra det så fick vi "betalt" för det. Nu är jag så taggad på att sätta igång henne igen, men först; en veckas nedtrappning och tre veckors välförtjänt vila för min krigare.

    Intensivt och svettigt

    Efter att vi skrittat fram travade vi igång på stigarna i skogen. Sen lät jag henne rulla bortåt på grusvägen i galopp, bytte galopp ungefär halvvägs till korsningen. Därefter tog vi en microskrittpaus innan vi började med tempoväxlingar i galopp. Gjorde det hela vägen till nästa korsning. Därefter skrittade vi en bit. Sen övergick vi till övergångar skritt-trav-skritt-trav innan jag lät henne trava helt men med tempoväxlingar. När den grusvägen var slut och vi kom in på en skogsväg fattade jag galopp igen men fortsatte med tempoväxlingarna. Skritt nedför backen. En kort galopp innan vi skrittade över en gårdsplan. Travade på grusvägen till korsningen, skänkelvikningar. Passerade storavägen och lät henne galoppera rätt friskt en bit. Hon kändes lite spänd. Travade sedan igen, först var hon fortsatt spänd men sen kom hon ner på jorden igen. Skrittade på asfalten, passerade storavägen igen och galopperade lugnt uppför backen. Skritt över järnvägen, lite trav igen. In på LP. Lugnt galopp några varv på volt, byte och i andra varvet - här var hon huuur fin som helst. Galopperade fram och tillbaka för att känna på några vändningar för ytterhjälperna. Travade hem. Galopp igen, rejäla tempoväxlingar. Bästa för dagen! Ställde mig sedan upp, längde tyglarna litegrann och lät henne ta för sig framåt. Lite avtravning och sen skrittade vi av.
     
    Såhär såg dagens pass med Aleccis ut. Känslomässigt var hon väldigt spänd från början och uppmärksam på omgivningen runt omkring. Det märks så väl att det är mycket vildsvin i rörelse omkring dem nu och det påverkar dem såklart även i ridningen. Blandat mycket beroende på häst, men det är överkomligt.
     
    Men hon var fin idag ändå, några mer spända tillfällen men generellt var hon påverkbar och trevlig. Sista galoppen där jag lät henne gå på lite så var hon hundra gånger bättre än första. Min tanke med passet var att jag ville ha ett intensivt pass med mycket tempoväxlingar, sen ville jag även känna lite på hur hon svarar för att vända för ytterhjälperna nu när vi inte har gjort det så mycket den senaste tiden. Snarare har jag börjat tappa bogarna igen nu när vi tränat "fuldressyr". Ärligt talat så kom jag ut för sent idag igen, och ville rida en runda istället för att bara rulla runt i byn. Men den tar lite tid den där rundan, så därför höll jag hyfsat tempo och det var även därför jag lät henne få sträcka ut lite mer på ibland för att vinna lite tid. Men passet var helt stressfritt och vi hade riktigt roligt.
     
    Igår var det lydnad på LP som gällde - dressyrlydnad. Idag ville jag ha denna typ av lydnad. Så lika, men ändå så olika. Imorgon blir det ett lite lugnare pass.
     
     

    Spooks


    Jag var ju ovanligt generös mot mig själv på charliesrean i höst och köpte en svindyr Spooksjacka (haha, vem fan betalar 900 spänn för en STALLJACKA?!). Anledningen från första början var ju för att det var halva priset, och då undrar jag genast vem som betalar nästan tvåtusen för en, återigen, S-T-A-L-L-J-A-C-K-A. Alltså, när man haft sina kläder så länge att de inte längre är respektabelt tilltalande - det är DÅ de åker ut i stallet liksom ;)
     
    Men jag har skjutit på att använda den där förbaskade jackan. Den var ju så dyr - okej, ni fattar, höhö. Nej men ärligt talat så har jag väntat på att det ska bli både torrare och kallare. Och nu är det det! Pendlar runt nollan typ men torrt och fint i luften. Den åkte på första gången på dressyr-KMet, och andra gången idag. Jag måste säga att jag, hittills, är helnöjd med den! Riktigt varm och go, tjock och fluffig men inte riktigt michelingubbe-style, bara nästan :P Nackdelen är att tyget (som gör den fluffig och verkar andas bra = positivt) verkar så klent. Jag är rädd att riva sönder den hela tiden. Och så verkar den riktigt "ömtålig" på andra vis; jag vill ha behörigt avstånd mellan jackan och den där smutsiga och/eller blöta ponnynäsan som ska undersöka precis allt. Här ska inte smutsas ner i onödan! (Det som är så svårt att låta bli!)
     
    Vill ändå ge den bra betyg och ser fram emot en varm och go vinter :)

    Vänstersidan, jag hatar dig :)

    Jag är otroligt stel och jävlig i min vänstersida; axel och armen. Gissa vad som händer när man inte kan vara mjuk och följsam, utan låser armen (omedvetet, tills den är så låst att det blir omöjligt att röra den överhuvudtaget - då märker man det, och då har man problem) - för vad är det egentligen som händer med hästen när man inte kan röra ena armen? Hej mottrycksdjur!
     
    Jag försöker verkligen röra och använda den armen och hela vägen till handen på ett lite, lite överdrivet vis bara för att behålla rörelsen. Men ärligt talat tror jag något är fel i kroppen, för jag har fått jättestora problem med hela vänstersidan sedan jag sträckte den.
     
    Förutom det så hade vi ändå ett bra pass idag, jag och Aleccis. Joggade igång genom skogen och red sedan dressyr en stund på LP. Eller försökte. Skrittade därifrån och hem sen, så hon fick en längre avskrittning än vanligt. Jag visste inte hur mycket tid jag hade, men trodde den var knapp för jag var seg igång idag. Man blir ju det när man ska vänja sig vid att vara vaken länge = sova länge = förstöra hela dagen. Hade verkligen tänkt att hinna rida Pärla med, men nu och ytterligare två veckor framåt så är det fortfarande Aleccis som går på helfart och det är alltså även hon som blir prioriterad allra högst när planeringen svajar.
     
    Sitter för tillfället och slänger i mig en tallrik (köpt, såklart) tomtegröt. Det är verkligen, verkligen inte samma sak som den som stod på matbordet vintertid under uppväxten, men är man sugen på jul så är man. Och det var vad maxi hade. Sen är jag redo för jobb.
     
     
     

    Puxen

    Saker ingen annan skulle göra med sina hästar, men som är typ normalt för någon som inte förstår detta med "säkerhetstänk" - vad fan är det?
     
    Haha, skrittade över en harvad åker med Lillis, och kom sen ingenstans för öppningen var stängd - permanent! Gick inte att öppna heller. Skit. Men så låg typ taggtråden rätt nära några stenar längst ner på ett röse; vad väl en dm mellan taggtråden och stenarna. Såååå, vad göra?
     
    Tog väl en minut ungefär innan jag kom den överbra idén att ta av mig jackan och lägga den över taggtråden (Y). Tänkte att då ser ju ponnyn att det är något där och kliver över. Och ja, precis exakt så enkelt vart det faktiskt. Awesome! Jag ledde över honom såklart, och han tog ett stort luftigt, och lugnt, kliv över. Sen var det bara att sitt upp och rida vidare.
     
    Och min sköna böna Pärlhästen... Alltså jag har verkligen aldrig träffat en häst som kan stå med nosen MAX en dm från väggen, och stå och vila med öronen framåt. Det ser så... eh, typ ensamt ut. Stackarn. Men hon lider minsann inte. Vi tog världens bästa barbackatur sen. Jag tränade på min styrka; ben och mage - känds riktigt bra och nu känns det i min kropp att jag ansträngde mig lite mer än vanligt.
     
    Haha, så ful ^^

    Finbilen

    Har ju inte berättat om sista tiden med Finbilen.
     
    Alltså, fan vad jag saknar honom :( Varvstopp ettan, varvstopp tvåan, full gas till 5000 varv på trean och sen vidare. - så kör man 740. Är ju inte samma sak när man kör gubbaräser med avgasrör. En tyst jävel. Ååååh, älskar hur han dörnande, älskar det äkta, riktiga svenska rejäla arbetet. Det var då, då grejerna tillverkades för att hålla. Simple as that.
     
    Satte ut honom för 2.500 - och ja, som jag nämnde i något tidigare inlägg så var det ett jävla riv och slit. 25-30 intressenter om man räknar alla sms, samtal och även mail. Till slut fick jag ett bud på 3.000 - HAHA, hejdå prutare! Tog det budet, och en annan kille - som var lovad förtur blev asarg och kallade mig fula saker på sms. Man ba; "Tack för trevligt bemötande :):):):):)" och typ, av alla andra som var intreserade så hade jag ju sääääkert sålt bilen till honom om den första killen inte skulle ha den. INTE. Sen hade jag rätt mycket bränsle i honom så jag körde gladeligen och levererade honom en bit, till Jönköping, då vi ändå skulle dit. Min fina, kära, goa, bästa bil. Åh. #bwaaaap
     
     

     

    Och så några klockrena bilder som påminner om min saknade bil:
    (förutom att det inte är m90, utan m47 i 740s, alternativt m46 i en del äldre - POÄNG; backen är felplacerad på bilden! Och femman är ju antingen där uppe till höger (m47) eller overdrive = knapp (m46)) Skitviktig info!
     

    One done, two to go

    Hade tid hos sjukgymnasten på förmiddagen, så jag gick upp i svinottan för att hinna hoppa Aleccis lite innan helgen. Shit vad fort man blir rostig! Har inte hoppat sen sista träningen vilken var för två veckor sedan. Aleccis tyckte också att det var för länge sen, så hon... skyndade sig och stressade lite. Det tog några försök innan vi hittade tillbaka till varandra, men sen kändes det bra. När hon är fylld till bredden av självförtroende är hon en sann krigare <3 Inga stopp eller tveksamheter, inte ens några bommar på marken, men lite för hetsigt och fladdrigt i början och sämre språng. När jag väl ger mig fan på att påverka henne och får tillbaka henne och kan ge henne plats så bjuder hon på riktigt trevliga språng.
     
    Nu slänger jag i mig middag och ska snart ut för att rida de andra båda. Tror jag gör exakt som igår; en äng med Lillis och barbacka med Pärla. Frågan är om det blir muckbootsen också, haha. Är väl lika bra att vänja sig vid dem så de blir använda när de var så dyra. Lite surt att ställa dem i ett hörn och se dem damma liksom.
     

    En häst, en ponny och en mittimellan

    Passade på att inviga mina muckboots tidigare idag/kväll. Måste säga att de var helt okej att ha på sig så länge som de ändå satt på fötterna idag (4,5h), men ärligt talat var de ingen höjdare att rida i, hahah. Hade ingen som helst balans på Aleccis, men efter ett tag så gick det ändå okej. Vi skulle bara ta ett galoppass idag med lite tempoväxlingar. Låta henne rulla lite efter alla betydligt mer samlande dressyrpass den senaste tiden. Så i lätt sits gick det ändå nästan okej att rulla fram där med henne, på den stenhårda grusvägen, men smygökande språng och lätt flås med svinkalla öron som vintervinden passade på att bita i.
     
    De var betydligt bättre att rida i (men fortfarande inte optimala) när jag red Lillis. Då hade jag nämligen lite längre stigläder och därför blev vinkeln automatiskt bättre (snarare "mindre dålig"). Lillis som för övrigt fick springa runt på en äng i pannlampans sken. Vi hade rätt kul måste jag säga. Eller okej då, om jag ska vara helt ärlig är det fasen en riktigt trevlig och ROLIG ponny att rida. Som jag brukar säga så är vi bättre kompisar när jag sitter på ryggen än vad vi är på marken ;) haha, jävla ouppfostrade kräk ibland <3 sagt med kärlek. Jag är ju inget fan av att han ska klättra i ansiktet till exempel. Men det tar sig! Han blir stadigt bättre och bättre, och bara för att klargöra; han är ju definitivt inte elak eller farlig, bara väldigt nyfiken och ganska envis emellanåt, hahaha. Och jag är ju som bekant allergisk mot ouppfostrade djur (och barn, höhö) ^^ Men idag ska jag bara hylla min lille skit. Han var så duktig så! Vi gjorde lite volter, lite tempoväxlingar i trav, galoppfattningar och lite annat på basicnivå.
     
    Sist ut kärlekspärlhästen. Barbacka men med ett fleecetäcke med oss, också med pannlampa på och så sprang vi runt lite i byn men även några varv på LP. Hon var fin, som vanligt. Och där sitter man oavsett om man anstränger sig eller inte. Det är inga problem att gunga med i varken traven eller galoppen, skänkelvinkningar gör hon för tanken och ja, barbacka är verkligen underbart. Den hästen klarar jag mig inte utan, det är en sak som är helt säker.
     
    Två hästar i en hand, noll i den andra.
     
    Lillis på väg ut på tur i mörkret.
     
     
     
     
     
    Och sist en bild på stövlarna.
     

    SIHS lite efter alla andra

    När väldigt många andra i hästsverige antingen har kunnat besöka SIHS eller följt det på internet så har jag umgåtts med kära mjölkebilen istället. Jag hoppas att GHS är på en av mina lediga helger så jag kanske kan åka upp och sörpla i mig lite av den stämningen och känslan som är. Men även om jag missade SIHS på alla sätt och vis detta år, så har jag nu kollat på två delar från helgen; först inomhusfälttävlan och sen större delen av showen allt det innebar. Stämningen och julkänslan är på topp, så underbart, till och med framför datorn känns det som det är snö och minusgrader utanför.
     
    Men detta med inomhusfälttävlan alltså. JAG VILL VARA MED! Så himla roligt! Full gas och näst intill kasta sig över hindren på längden och tvären och från alla håll och kanter, genom vatten, "hål" och över vanliga rivbara hinder - allt på ett och samma ställe. Tänk att skritta in där, be Aleccis om galopp och bara geeeee. Fy fan, vad roligt det hade varit!
     

    På prisutdelningen i lagklassen sedan så tyckte jag det var fantastiskt att se att det inte är så jävla noga med saker och ting. Mark Todd lät sin häst stå där på nästan långa tyglar och nosa på och även tjuvnypa lite i lagkamraten. Man behöver faktiskt inte hålla undan hästaran från varandra. Det ser mycket trevligare ut när de ändå får ha lite kontakt med varandra.
     

    RSS 2.0