• START
  • OM MIG
  • ALECCIS
  • PÄRLA
  • LILLIS
  • Sist ut blev min lilla Lillis

    ... som var så duktig! Alla hästarna har visat sig från sin bästa sida idag och det har inte bara de gjort utan även vädret och jag själv har också vaknat på rätt sida. :p Bra dag! Snart blir det mil i bil igen och denna gång väntar en trip åt nordväst.



    Skrittar fram mitt glada troll

    <3



    Skrittar av mitt guldkorn

    <3


    Lokal hopptävling i Braås med Aleccis 24/8

    Jag är så otroligt jättebesviken över denna tävling. Den var min sämsta tävling någonsin, vad jag kan minnas. Och nej, resultaten var inte "såå" dåliga, men min insats var under all kritik. Dessutom var stövlarna trasiga (gissa vem som glömde lämna in dem på dragkedjes-byta i veckan...) och jag var lite orolig för att mina båda säkerhetsnålar jag lyckades sätta dit skulle hålla sig stängda.
     
    Först och främst hade jag varit sjuk i 1,5 vecka, och dessutom jobbat två pass (12h/styck) när jag inte var riktigt hundra, precis dagarna innan. Jag brukar alltid vara trött efter att ha jobbat, men då jag även varit sjuk var jag helt slut mentalt.
     
    I vanliga fall brukar jag vara trött när jag åker hem från tävlingen; pga för lite sömn, dålig och för lite mat, man har koncentrerat sig och hållt fokus, planerat och utfört efter bästa förmåga. Det blir en hel den intryck under en tävlingsdag och i trafiken. Men på ditvägen brukar jag inte vara trött. Denna dag var annorlunda. Jag var lika trött som jag brukar vara på hemvägen redan på ditvägen.
     
    Gick banan, red fram osv. Aleccis var toppen! Verkligen helnöjd med henne. Pigg, glad, med på noterna och går som tåget. Hon känns mer och mer som en sån där "vanlig" häst som man bara behöver rida halvbra så går hästen själv. Alltså hon var helt fantastisk.
     
    100 cm A:0/A:0
    Jag tänkte hela rundan "lugn, lugn, lugn" för att ha möjlighet att hinna svänga (utan att dra) i omhoppningen. Men istället var jag sååå jävla trött. Aldrig varit med om något liknande på banan tidigare. Tappade koncentrationen och började tänka på annat mellan varje hinder... Banan var väldigt enkel, samtliga hinder stod för sig själva förutom de båda sista som var en linje. I kombinationen "fastnade" jag i uppsprångets-sits över hela b-hindret så var inte riktigt följsam där och kände mig elak för att jag blev kvar i handen. Men i alla fall så skulle vi "bara" över sista linjen också, men jag red inte. Orkade inte, helt enkelt. Orkade inte rama in, balansera upp och göra rätt. Så hon gled bredvid sista och vi tog om det. 4 fel på hinder + 2 tidsfel = 6 fel totalt.
     
    På vägen ut var jag jättenära på att börja gråta av utmattning och jag orkade inte ens sitta upprätt. Det fanns ingen som helst varken ork eller energi. Inte överhuvudtaget.
     
    Det var så få starter, plus att vi startade tidigt i andra klassen, att jag inte behövde ställa in henne i transporten. Men jag kände att jag var tvungen att vila en stund, så efter lite skritt och erbjuden vatten fick hon gå in och stå en kort stund medan jag la mig för att vila i 10 minuter i passagerarsätet. Var tvungen att försöka koppla av trots att jag egentligen var stressad då vi snart skulle vara redo igen, för nästa start. Efter dessa välbehövliga minutrar så tog jag ut Aleccis igen. Skrittade igen och red fram lite för att sedan ragga tag i en funktionär eller publik som kunde hålla. Uppskattar verkligen den hjälpen!
     
    När jag därefter gick banan så försöka jag ge mig några diskreta käftsmällar för att vakna till lite bättre. Försökte intala mig att jag bara behövde orka några få minuter, sen är det liksom klart. Det enda jag tänkte var "håll ihop, håll ihop, håll ihop". Satt upp och hoppade fram. Alltså vad jag älskar min bruna, glada häst!
     
    110 cm A:0/A:0
    Ett-två var en båge som gick bra, men redan därefter fuckade jag till det... Samma linje som i förra starten var med här också. Jag visade inte hindret ordentligt utan hon flöt ut åt vänster (inåt), men jag drev på så hon fick hoppa snett och i grovt undertempo, och dessutom jämfota. Snäll som hon är och tack vare att hon är så rädd om sig så fixade hon det, och sen såg hon det andra hindret och for iväg. Jag lät henne, men gav stöd. Långt språng fick det bli, och sen skärpte jag ändå till mig lite. Fem-sex var en bruten linje som vi fick till och vidare genom kombinationen som även den gick bra. Snabbt räta upp och få tillbaka henne för att vända något "tillbaka" över åttonde hindret som kom rätt fort. En oxer. Sista i grunden och vidare till omhoppning. Vände upp och kom lite, lite snett på oxern (planerat) och hon klippte den. Sen hände det jag var rädd för. Vi gick innanför ett hinder och kom snett (och jävligt dåligt. Dålig ridning som fan!) och den ena säkerhetsnålen stack in rakt i vaden när jag försökte lägga om skänkeln. Självklart släppte jag skänkeln av reflex i samma sekund... Stopp där. Tog om och hon hoppade fint. Vände upp, för att prova, snedare än vanligt på kommande oxer och hon brukar inte våga hoppa snett. Men hon tog läget perfekt, helt utan att ifrågasätta och tack vare det kunde vi rida innanför ett hinder till (som vi inte hade kunnat hinna rida innanför om vi hade hoppat hindret rakt), och vända runt upp mot sista, ett räcke. Men jag låste fast mig i någon framåt-sits och eftersom vi kom i ett bra framåtläge släppte jag iväg henne och förväntade mig att hon skulle hoppa av. Det gjorde hon inte. Så vi la en volt till och kunde därefter avsluta vår start. 0+16 fel totalt med tidsfelen.
     
    Som sagt, Aleccis var guld. Men jag är riktigt skitmissnöjd med min apkassa insats. Det var faktiskt bättre i andra starten än i första, så jag försöker vara glad för det istället. Jag var helt enkelt inte i tävlingsmässigt skick.
     
    En annan tjej sa till sina bekanta "men jag är i all fall glad att det var mina fel, och inte hästens", eller något i den stilen och jag håller med till fullo. Denna dag var det 100% mina fel, bara. Aleccis var felfri och jag red ihop massa, massa fel. Gör om, gör rätt.
     
    Jag hade ingen med mig, så varken bilder eller filmer finns från dagen.

    Long time no see

    Nej men tjena! Det var ju inte igår, eller i förrgår eller dagen innan dess. Jag har, sedan sist, varit med Aleccis på tävling, hjälpt Jennie att flytta, lekt stadsbo och fikat och handlat upp en del pengar, hunnit rida S en gång och jobbat ett pass. Igår hann jag rida Pärla en sväng och hon var så positiv! Skyndande sig ner och kändes ännu gladare än vanligt att få komma ut på en sväng. För övrigt kändes hon riktigt fräsch dessutom, så det var trevligt att få umgås lite med henne i sensommarsolen. På grund av min permanenta tidsbrist så longerade jag bara Aleccis i 20 minuter igår för att hon skulle få röra på sig lite i alla fall och får känna sig lite använd, trots att jag inte kunde ge henne något mer än så. Självklart utan inspänningar, bara grimma och longerlina. Hon är världens finaste och minst komplicerade häst eveeeer. (:
     
    Snart går jag på jobbpass två, men sedan väntar en ledig helg! Det finns två alternativ; antingen njuter jag av helgen och stoppar in så många hästar som möjligt att motionera eller också drar vi nordväst och hälsar på min syster med pojkvän för att bland annat gå på Liseberg. Ole, dole, doff. Det hänger faktiskt på hur det ser ut i vida världen. Så det är inte vi som bestämmer hur vi gör.
     
    Har tänkt dela med mig av dagarna som varit, men inte exakt just nu. Kanske sen, kanske imorgon.
     
     

    Sova snart?

    Äntligen parkerad i lägenheten. Jag är glad att jag ändå, trots att jag är sjukt trött, faktiskt red båda mina tanter efter jobbet. Sen löshoppade vi L och M - så himla roligt! Vi hade nog lika roligt allihop tror jag!
     
    Jag har dock nästan inte gjort någonting inför morgondagen, så det blir extra mycket att stå i på morgonen. Men vafasen, det löser sig. Och det är inte så himla noga. Hepp, plikten kallar!
     
     

    Hästar

    Jag har fått förfrågan om ytterligare en häst att rida. Ja tack! Haha, men så är det rätt knökafullt som det är, plus att jag själv har två hästar som går typ hälften av vad jag skulle vilja. Så det ser inte sådär jättelovande ut precis. Men jag har en liten fundering på hur det hade gått att lösa... (:
     
     

    Vad gör vi, nu kör vi!

    Jobbar idag och en nackdel med helgjobb är att de inte finns något alls på radion. Det är verkligen ren skit. Men då är det bra att kunna köra hela program genom bl a en app som jag lyssnar på en hel del. Utan reklam och musik (hur gammal är jag nu igen? 50? Haha). Toppen i alla fall!
     
    Ska se om jag får in två eller tre hästar att rida i eftermiddag/ikväll. Imorgon drar jag och Aleccis till Braås! :D
     
    Tur vi inte ser ut såhär (så ofta) längre!

    Seriösaklubben


    Hon fick bära på ett grimskaft då jag tänkte ta byn på hemvägen (och man vet aldrig vem man möter ^^), men jag ångrade mig då det började regna och då tog vi kortaste vägen hem. Älskade Pärltanten <3 Det gick även rätt bra med Aleccis. Ska försöka ha det tredelade bettet som vardagsbett nu, så vi provade. I början gick det bättre, sen blev jag uppenbarligen trött för då tappade jag henne lite så hon blev lite lång. Men bättre än jag trodde, definitivt med tanke på att vi hade Pärla på släptåg = 90% fokus på ridning och 10% fokus på Pärla, det gällde både mig och Aleccis. Sjukt häftigt är detta med energi som jag ofta babblar om. Ida frågade en gång hur jag gör för att vända helt om på grusvägen med Aleccis. Mitt svar; energi framåt, energi bakåt (tillbaka) = sväng om. Så en gång när vi galopperade framåt idag och Pärla var på väg att komma ifatt så tänkte jag på Pärla = energi bakåt, och vips hade Aleccis vänt runt, haha. Rätt gjort då det ju var det jag bad henne om, men ändå "fel" då jag inte tänkte vända medvetet. Hästar är fantastiska! :)

    Hejhopp

    Började med att rida L igår, och fortsatte med att hoppa Aleccis inför söndagens starter. Självförtroendet är på topp i den hästen igen (skönt!) men nackdelen är att hon är vansinnigt stark och vill köra sitt race: "JAG KAN SJÄLV!" försöker hon säga, och så iväg. Haha, så det kan ju bli spännande det här. Härligt att hon tror på sig själv igen i alla fall. Fortsatte sedan med att rida Lillis litegrann. Någon här börjar komma in i trotsåldern tror jag, haha. Lite åsikter finns det allt i herrn, som är nyfiken men tycker att han ska bestämma vart vi ska, och inte jag. Så ibland svänger det motigt. Skritt, trav och halt sitter fullt ut nu i alla fall.
     
    Sedan tänkte jag rida Pärla, men det kom ett sådant jävla oväder med störtregn tillsammans med hagel och hårda vindar, så jag lät henne vara, tyvärr. Tog in dem under den tiden det höll i sig allra värst.
     
    Idag hinner jag bara rida Aleccis, men jag tänker inte låta Pärla stå en gång till, utan idag håller vi oss i skogen och så får Pärla följa med lös bakom. Bara så hon får komma ut och röra på sig lite.
     
    <3

    Tillbaka

    Efter att ha varit sjuk (är inte riktigt hundra bra än, men det är betydligt bättre) så är jag idag tillbaka i lastbilen igen! Riktigt skönt faktiskt. Två pass blir det, sedan ska jag hjälpa Jennie att flytta! Så himla roligt att umgås en massa, även om flytta kanske inte är det allra, allra roligaste man kan göra, haha.
     

    Pay & cross-bilder

    Något försenade, kan man väl säga. Bästa hästen levererade felfritt skuttande över, ja det var inte så högt, brett eller farligt - men nog så tittigt och annorlunda. Men ändå så fixade min supertittiga häst det alldeles utmärkt. Så jävla stolt över henne. Vilken häst jag fick tag i, och nu, två år senare, så är det verkligen "vi" om oss båda. <3
     
    Från framridning/framhoppning.
     
    Från starten.
     
     
    Vågade inte sikta på de stående pallarna för att de stod åt vänster och vänster är ju hennes favorit-brytar-ut-håll. Så vi körde safe!
     
     
     
     
     
     
    Samma där - vänster.
     

    "Det är en fri värld"

    Pikar, pikar och ännu fler pikar. Ovanligt. Oerhört ovanligt måste jag påstå att det är i denna värld. Ja, det var en skvätt sarkasm där. Sen om det är för att det handlar om hästfolk eller för att det är svenskar, det vetifan, ärligt talat. Jag vet inte riktigt hur jag ska te mig till det dock. Har man olika värderingar så kanske det är bättre att sätta en punkt bakom och med avstånd kunna intressera sig istället för att försöka omvända alla. Det gäller givetvis mig själv också. Men jag kan inte låta bli att tänka högt, väldigt ofta. Ju mer jag får lära mig. Så logiska grejer som jag tidigare inte "sett" - eller i alla fall inte tänkt på. När man ser det med nya ögon, då vill i alla fall jag "visa" andra också. För det kan vara så att denne också vill lära sig, och inte heller har lagt märke till detta. På något vis tar jag det för givet, men alla vill inte. Jag tror jag måste bromsa där, för man kan inte tvinga in något hos någon. Tyvärr. Även om det är helt uppenbart, så vill många blunda. "Det man inte ser, det finns inte." Men kör på det då.
     
     
    Men jag tror att jag snart är redo för nästa steg mot ett av målen. Det blir tufft, men det krävs ett större kliv. Nu har jag tagit det säkra före det osäkra för länge. Det krävs utmaning, även om det tyvärr kommer innebära mindre harmoni. Men det ser ju tydligen bättre ut. Utifrån. Suck. Man kan inte pressa in en mental trygghet och ett äkta lugn, men jag verkar bli så illa tvungen att prova det nu. Än har jag inte listat ut vem som vinner på det. Men å andra sidan är uppenbarligen inte myrstegen tillräckliga.

    Vårt andra ärovarv

    Förra året tog jag och Aleccis vår första placering och vår första vinst - samma dag. Det var också vår enda placering och vår enda vinst - so far. När vi vann tog vi givetvis täten på ärovarvet, men placeringen var en tiondeplats vilket inte innebär något ärovarv.
     
    I år har vi än så länge (efter de tuffa uppförsbackarna, pfjuh!) lyckats rida in två placeringar. En sjundeplats, vilket inte heller betyder ärovarv, men nu senast tredjeplatsen i lördags - och då fick vi vara med och springa ärovarv igen! Vårt andra tillsammans <3
     
    Åh, min fina häst. Så många slitsamma timmar! Men när man står där, och har gjort något tillsammans som på pappret var bättre än majoriteten av ekipagen i klassen. Då är varenda sekund värt det. Det här, är varför vi ryttare är så "dumma" och utsätter oss för all kyla, och halka, allt regn, alla svettiga somrar fulla med insekter och geggiga vårar och höstar. Alla tag med borsten det har krävts för att kunna rida. Alla täckesbyten och alla klippningar på vinterhalvåret, alla vattenhinkar jag släpat på dagligen och ja, även alla de gånger då den rytmiska hästryggen byts ut mot en kraftfull smäll, då man dunsar rakt ner i marken.
     
    Även om vi inte är "där" än. När vi maxar oss själva och är nöjda sen. För jag försöker intala mig att jag kommer bli nöjd, för att kunna dra ner på press, krav och förväntningar och gå ner i intensitet för att övergå mer i ett familjärt liv så småningom - men inte än på några år. Så även om vi inte är där, inte har kommit dit, inte ens är i närheten. Faktiskt. Så är det viktigt att andas medgång. Inte glömma bort att njuta av det lilla. Det lilla som ska visa vägen till det stora. (I alla fall det lite större.)
     

    Projekt: matkoma på söndag

    Mina hästar har gått på lite för lite bete den sista tiden och därför har jag stödfodrat ett tag nu. Men min tanke var att kolla med mina far och se om jag inte kunde slänga in dem i en annan hage (öppna upp, så de fortfarande har lösdriften) som korna är "klara" med och inte ska beta mer i.
     
    Igår kunde jag öppna upp till x antal gånger 100% större hage. Den är enorm jämfört med den lilla plutt de hade innan (vilket innebär att det inte blir kul (= jobbigt, man är ju lat!) att hämta hem dem för ridning när de är längst bort, hmm. Hejhej rida ner dem - japp.)
     
    Men de blev helt överlyckliga! De äter och äter och äter. Åkte ut till dem under kvällen och vad gör de? Äter och äter och äter. Lillskiten introducerade badkarsdrickande och efter att ha varit skeptiskt till den (men hallååå, det är ju faktiskt lite klen, "töntig", nervig sporthäst i honom också, inte bara welsh ;) höhö) så gick det sedan att klunka i sig. Bra, då har de två möjligheter till att dricka; både i lösdriften och allra längst bort i hagen.
     
    Såattäääh, Aleccis verkar iaf jobba på att få matkoma, säkert typ lagom till sisådär söndagmorgon eller något. Pärla lär bli minst sagt rund och så har vi Lillis med, som också arbetar på magformen. Det är ju bäst att svulla inför vintern... Woho.
     
    Nej men Aleccis börjar bli, inte tunn, men jag känner att det är dags att börja mota för att hon inte ska gå ner allt för mycket. Det gjorde hon förra året denna tid, strax innan de gick på fri tillgång på hösilage. Så därför tyckte jag det var bättre att ragga tag på mer gräs än att börja ge dem rundbal redan. De andra båda behöver som sagt inte alls gräset egentligen, men vad gör man inte. Hellre två tjockisar och en i normalhull än två i normalhull och en för tunn - och det är ett enkelt val. Äsch, vi får se hur det utvecklar sig helt enkelt. Kanske inte blir så illa som jag tror.
     

    Fortfarande rätt dålig

    Alltså, hur lång tid ska det behöva ta att bli frisk egentligen? Men, det går faktiskt åt rätt håll i alla fall. Jag var hos läkaren igår och han sa att jag skulle hålla tyst - det var bästa medicinen. Men jag fick även en hostmedicin som kunde hjälpa svullnaden i halsen och stämbanden. Men hallå, jag, inte prata? Den är inte lätt den!
     

    Hard work, work

    Två saker står på "jobba-med"-listan med Aleccis just nu.
     
    Det ena är galoppen. Det spelar ingen roll vilken av filmerna jag tittar på, det är stel, spretig, kort galopp rakt igenom. Ibland kommer den fram när vi rider vanligt, ibland är hon mjuk, lugn och rund. Men jag ska vara mer konsekvent med att galoppen ska vara just rund när vi rider hemma, ett vanligt pass. Hela tiden, varje litet språng. Bakifrån och fram, varje ben ska ta ett helt ordentligt mjukt steg. För att försöka få med oss den galoppen in på banan så småningom. Väl på banan är det inget jag tänker försöka bråka med henne om. Energin och stämningen spelar in för mycket och jag har fullt sjå med annat. Sen är hon pigg och hoppglad också, och då blir galoppen som den blir - just nu.
     
    Nästa grej då. Jag har koll före hindren, men ibland redan över, men framförallt efter har jag riktigt dålig koll. När vi hoppar själva blir det ett ärovarv då och då för att hon piper iväg för mig. På tävling blir det slit och drag. Jag måste bli tydligare och även där, och konsekvent. Bättre koll efter hindren, så är det bara. Inga undantag eller undanflykter.
     
    Säger som de gör i varje program av Richard Scarrys Äventyrsvärld: Nå't att tänka på!
     

    Tre är en bra siffra?

    Jo, alltså det är väl ingen som undgått att det står tre hästar i min hage och att de är mina allihop. Men vad som hänt sedan sist är att jag även har tre bilar, haha. En kompis sa: "hinner du verkligen använda alla?" Haha, men man kan inte ha för många bilar :D *samlare*
     
    Har ju 945an som jag köpte precis innan nyår men sen körde jag sönder honom ganska snart. Sedan dess står han bara och ser ledsen ut. Då köpte jag 740:n (Finbilen!) för att plocka drivlinan för att laga 945an. Men 740:n var i besiktningsbart skick, så den rullade jag in på besiktning. Spansk flagg och körförbud. Vi bytte fjädrar och körde in igen, lagade resten och nu går han ett år. Så jag har inte hjärta till att plocka sönder honom, höhö.
     
    Men denna kära, fina bil är inte riktigt så fräsch som han borde vara... Det är en fd vinterbil så han är rejält sliten. Båda fjäderbenslagringarna är sönderkörda, varav ett är bytt. Ett i taget gick sönder och vi har inte hunnit/orkat bytt den andra. Så vänster fjäderben är helt löst och däcket sitter alltså inte fast.. Nyligen gick även huvudbromscylindern sönder så bromsarna är, eh, inget bra alls. Avgasröret föll dessutom av igen. Av dessa anledningar vill jag inte dra med bilen och jag vill inte att någon annan kör den heller för den är livsfarlig, typ. Han har parkinson, stackarn. Men han är ändå min finbil<3
     
    Gick sen in på blocket och fann vad jag länge sett som min drömbil! Jag har skrivit om dem tidigare och har länge nu dreglat över just dessa. Nämlingen Volvo 945 Classic -98 (det som brukar kallas "sista riktiga volvon"), LTT (alla classic:ar är LTT = lättrycksturbo. Det finns även FTT = fulltrycksturbo, men då heter de bara "turbo" - inte classic. Hade gärna haft en sådan annars, men LTT är bra dragbilar då laddtrycket kommer betydligt tidigare. Men, det som ändå gör bilen till den där drömbilen - det är att det måste vara den där läckra blå färgen.
     
    Dessvärre är bilen i rätt dåligt skick (jämfört med andra classic:ar som de hållt i gott skick). Den har gått rätt långt - men man får vad man betalar för och jag tänker inte lägga 20.000-30.000 för en "gammal volvo". Så jag är bara nöjd med att det är en blå classic som verkar frisk i motor och drivlina. Jag drog med den till tävlingen i Lenhovda och det märktes att han var starkare. Det gick tyst och fint, milen rullade på bra. Så jag är än så länge nöjd!
     
    Inte riktigt rättvis färg då mobilkameran är ungefär lika bra som resten av telefonen... (n)
     
    Men sänka ner honom på marken, byta skärmar, tona, på med vinge, andra fälgar och så eventuellt kanske tvätta honom regelbundet - då ska det nog kunna bli bil av honom också!
     
    Nu har vi tre bilar var, jag och min gubbe. Sex bilar totalt, haha. Kan ju vara bra att ha. Varav två var som rullar och är i trafik.

    Mätta.

    Jag tänkte ha joggat igenom Aleccis idag efter tävlingen, och kört Pärla. Men det blev inget med det. Bara vila, vila och ännu mera vila för de där stackars hästarna... Åååh, det gör mig så illa till mods. Blä. Men jag kommer aldrig bli frisk annars och jag är så jävla trött på denna skit!
     
    Tänkte faktiskt höra av mig till sjukan imorgon för att kolla så det inte är något annat skit jag fått eftersom halsen+stämbanden(?) är värre än någonsin och det blir värre för varje dag. Får typ ta i från tårna för att bara få fram lite väsande, och rätt som det är så kommer det lite ljud. Det skär sig så jag låter som en delfin i målbrottet - jättefint! Haha, inte. Nej men jag skiter väl i hur det låter, men när det inte går att prata och dessutom mår jag inte bra i övrigt heller så är det väl dags att bara kolla läget. Går det att skynda på så gör jag gärna det. Och så ska jag se om de kan kolla ryggen en vända också.
     
    Mätte förresten mina hästar innan (med sådan där mätpinne). Lillis kommer inte stanna på c-ponnymått som vuxen, Pärla håller måttet och Aleccis är mindre än 160, precis som jag visste. Så, så är det med det. Den lilla blir för stor och den stora är för liten (; Typ, nej, jag behöver inte storlek då jag själv inte är så stor. Jag och Aleccis är perfekt match rent storleksmässigt. Siffror är oviktigt. Och såå liten är hon inte, men ändå.
     
    Tur vi inte är riktigt så fula längre, trots att jag fortsatt drar min häst i munnen ;)

    Mmm, marabou

    Jag tycker det roligaste med att läsa bloggar och följa andra är att kolla på filmerna. Men alla är inte sådana. Alla tycker inte om att kolla på filmer, och det är ju upp till var och en vad man föredrar och inte. Sen finns det visst vissa som är tvärtom - kollar på filmen men läser absolut ingenting.
     
    Fick precis in "dagens".
    "Lite roligt att du sitter o klagar på alla typer av skapa bett jämt, speciellt kandar. Ju skarpare bett man har desto mindre ska man behöva ta i tygeln, det ska vara behagligare för hästen, skonsammare. Du har skarpt bett på din häst också och du har så sjukt starka händer på det. Du rycker och sliter, hästen får ju inte en chans att hoppa avspänt, tom i sprången drar du. Förstår att hon är svår, men ta hjälp då!"
     
    Då ska vi bläddra lite i arkivet - och inte ens långt bak utan två dagar.
     
    1. "Och vad gäller hävstångsbett så vet jag själv hur det är att inte ha kontroll med tränsbett och då förespråkar jag personligen att prova hävstång före hissbettsalternativen." Citatet kommer från inlägget som är länkat.
     
    2. "Jag var lite fräck mot henne ibland." ...  "Visste sen att jag skulle ha svårt att svänga henne när vi har hoppat en halv bana så jag var lite väl ful mot henne och tog tag rejält i henne. Kände mig rätt dum då hon faktiskt svarade bättre än vad jag räknade med. Så hon försvarade sig lite (med all rätt!) och det tog en liten stund innan jag fick fram henne igen mot räcket som väntade efter en högersväng igen." ... "(...) men bomknack pga att jag inte låter henne hoppa klart."
     
    Och sist men inte minst;
    3. "(...) jag kommer fortsätta köra lastbil, dessutom på heltid, under ett till två år till! :D Heja! Detta betyder även hejhej regelbundna hoppträningar, kanske dressyrträningar, bättre utrusning, osv."
     
    Det rör mig inte i ryggen sådana här kommentarer för jag vet vad mina mål är, att jag siktar däråt och att det, pga mina förutsättningar, kommer ta mycket längre tid än för många andra. Men jag vill svara då Malin i fråga inte har följt bloggen (vilket självklart inte är något obligatoriskt, hahaha) men med så dålig koll känns det smått orättvist utan frågetecken. Sen är det givetvis bra med ifrågasättande för jag har problem med att inte kunna tycka en sak i många frågor, utan pendlar lite beroende på ny information/argument/mer kunskap i ämnet osv, osv.
     
    Varför skulle jag inte ha rätt att yttra mig om bettfrågan? Var i inlägget om bettfrågan har jag sagt att jag tycker illa om användarna personligen? Det jag pekade på var att det fortfarande cirkulerar okunskap gällande pessoabettet och även om jag rider på hävstångsbett så finns det en anledning till det - precis som det säkert gör det för dessa ryttare också att rida på sina respektive bett. Jag orkar inte gå tillbaka så långt i arkivet att leta efter alla (inte tusen, men de finns!) de dressyrpass vi har haft (blandade över dessa två år) där jag ridit henne på vanligt bett och längtar tills det kan bli permanent. Men vi är inte där än. Och jag klagar inte på "alla skarpa bett" - det är hissbetten jag har något emot. Men vissa fungerar ju på skiten. Det jag vill få fram är att om de VET att det är hissbett de behöver = använd det! Vet de inte = prova något annat.
     
    Och sen den lilla detaljen om att hon skulle vara "svår". Det finns nog ingen lättare häst än Aleccis - men hon är och har alltid varit för bra för mig. That's it. Hon har lärt mig otroligt mycket och jag älskar henne så jävla mycket. Bettet i munnen fungerar för oss. Men min orutin på hur vår kommunikation ska fungera i omhoppningar osv gör mig orättvis mot henne. Skillnaden mellan mig och "andra" (kolla bara på en vanlig tävlingsdag...) är att jag är medveten och jobbar hela tiden mot förändring. Förbättring. Och ingenstans försöker jag vara bättre än någon annan.
     
    Så prova att lära dig formulera dig mer konstruktivt eller också kan du prova att lära dig använda frågetecken. Sen vill jag bara ge dig ett tips på vägen: "MEN TA HJÄLP DÅ".
     
    Puss och kram!
     
    PS. "Speciellt kandar" - hm, nej jag tycker inte det är humant att ha två bett i munnen. Men det skulle snarare stå "speciellt pessoa" i den där kommentaren. DS.
     

    Jävlar i havet! Är det inte så att även JAG har ridit med pessoabett?!
    JO, och PRECIS därför vill jag att andra inte ska behöva göra det.
    Hej okunskap. Hejdå okunskap.

    Resultat lokal hopptävling i Lenhovda med Aleccis

    Det var både ponny- och hästklasser idag = svårt att beräkna tiden och mycket pauser i form av höjningar, prisutdelningar och banbyggnation. Vi var tidiga, men hellre att man kommer iväg när man väl är klar än att stå hemma och glo.
     
    Vi fick se halva LCn och hela LBn (så jag fick se en start Lillis helbror gjorde. Fin ponny det där! Syns att de är brorsor, haha ;)). Sedan såg vi även storhästs 90:n. Jag sprang bort för att köpa mig något att äta och tänkte att det var dags att ta ut Aleccis sedan. Men så såg jag att nästa häst som skulle in på banan var så läcker! En grovis, såklart, en pigg sådan. Så jag ändrade mig och tänkte att efter den ska jag ta ut Aleccis.
     
    Det var lite "tur i oturen" att Aleccis fortfarande stod i transporten för ryttaren precis innan den hästen jag ville se, ramlade av och blev liggandes. Ambulansen fick tillkallas och då gick det en rätt bra stund. Hoppas ryttaren klarade sig bra och som sagt tur att jag inte hade tagit ut Aleccis redan utan att hon kunde stå kvar under den pausen.
     
    Lite tur i oturen hade även tjejen som ramlade av då hon fick ligga en stund och då var det uppehåll och sol då och då. Men bara några minuter efter att hon åkt iväg med ambulansen så började det vräka ner och det kom en rejäl hagelskur. Hade inte varit så roligt att ligga på en ridbana i det vädret. Hoppas det gick så bra som möjligt för henne i alla fall!
     
    Sen tog jag ut Aleccis och så började jag göra ordning henne. Skrittade lite med henne och så fick hon bli framskrittad vid hand medan jag gick banan. Trångt mellan en del hinder, haha, usch! Är ju det jag oroar mig mest för - att vi inte ska få plats! Men kände ändå att vi skulle prova att satsa lite om vi skulle komma till omhoppning.
     
    Red fram och hoppade sedan fram. Hon kändes fin! Provade att komma lite snävare mot räcket, men hon hann inte se det (= jag var inte tydlig nog att visa henne hindret i tid), men vi tog om och då gick det fint. Provade att vända lite tightare även mot oxern och hon var med på noterna. Gick sedan ut och väntad på vår tur.
     
    100 cm A:0/A:0
    Jag var lite fräck mot henne ibland. Ettan var snällt placerad på långsidan, tvåan var ett räcke på diagonalen mot en både ut till kommande hinder, en oxer. Där var vår första riktiga svårighet. Så jag höll mig upprätad över det hindret och tog tillbaka henne kraftigt efter hindret, och tänkte "utåt" för att sno så mycket plats som möjligt. När hon kom tillbaka kunde jag visa nästa hinder och låta henne bjuda igen. Gick nästan över förväntan faktiskt! Fyran-femman var en linje med fem språng, oxer-räcke, där oxern stod nära staketet. Men det såg "värre" ut än det var när jag satt på läktaren innan. Där gick det nästan perfekt. Jag fick med mig henne och satt till och tog tillbaka henne en rejäl gång däremellan för att få in fem språng och ge henne möjlighet att hoppa av på vettig avsprångspunkt. Jag visste att jag inte kunde "fega" där, utan det är att sitta tillbaka en gång direkt och sedan rida framåt igen för jag får absolut inte sitta och smyghålla utan antingen ta tag en ordentlig gång eller låta henne gå, det är alternativen. Men det gick som sagt bra. Sexan var kombination oxer-räcke och där missade jag. Var på väg att komma för fort och stort in där men ville få in ett till galoppsprång i anridningen för att bromsa upp och då kom vi även lite närmare men tack vare det så hann hon med att lyfta fötterna i tid. Ett lite framåtsprång där inne och tillräckligt bra språng ut. Lite bomknack, men tillräckligt lite för att ligga kvar. Sväng åt höger över grundomgångens sista hinder, ett räcke på långsidan mot omhoppningens första hinder som kom på en båge från sjunde hindret. Där var vår andra större svårighet men det flöt på så bra! Aleccis såg hindret i tid och det var bara att rida. Visste sen att jag skulle ha svårt att svänga henne när vi har hoppat en halv bana så jag var lite väl ful mot henne och tog tag rejält i henne. Kände mig rätt dum då hon faktiskt svarade bättre än vad jag räknade med. Så hon försvarade sig lite (med all rätt!) och det tog en liten stund innan jag fick fram henne igen mot räcket som väntade efter en högersväng igen. Där tappade vi balansen och hade detta varit "förr" så hade hon inte hoppat - men nu ställde hon upp för mig <3 Jag var på henne direkt för jag ville sikta och gå mellan två hinder så det var rätt ograciöst, ärligt talat. Men jag fick med mig henne mellan hindren och vi jobbade verkligen ihop på den sträckan. Gick rätt snabbt och så fick vi framåtläge till kommande oxern, men bomknack pga att jag inte låter henne hoppa klart. Därefter tänkte jag nämligen eventuellt - det var lite 50-50 beroende på hur hon kändes och om jag skulle hinna - provat att gå innanför ett annat hinder, men det hann jag inte så jag planerade för att försöka svänga men gjorde inte det sen så där var det inte heller så snyggt ridet. Sista hindret kom vi något nära men hon är rädd om sig och vill ogärna riva så vi galopperade i mål felfria! Så himla skön känsla! Inte nog med det så blev vi även placerade! Vi kom på 3dje plats! :D
     
    Jag kände redan på framhoppningen att "wow, vad stadig hon känns" och sedan tog det inte mer än att vi kommit över andra hindret innan jag kände att jag visste precis vart jag hade henne. Fy fan, så underbart! Hon är en helt annan häst. Åh, världens finaste glada Aleccis! <3
     
    Åkte bara och hoppade en klass då de bara hade en jag ville starta (en metersklassen var sista för dagen). Men ärligt talat var det rätt skönt att kunna packa ihop och åka hem sen. Framförallt med tanke på att jag är sjuk och att min röst knappt bär.
     
     
     
    Vill även tacka Mimmi och Mutti för sällskap, hjälp, filmningen och bilderna!
     

     

     
    Åh, favoritbild! <3

    Ponny-SM

    Återigen är jag inne på Ponny-SM:et som gick av stapeln förr veckan. Jag såg mest B-ponnyerna, minst såg jag tyvärr av C-ponnyerna och mellanmycket av D-ponnyerna. Men jag måste hylla dessa hästar av minsta storlek. Framförallt två ponnyer som verkligen blev mina favoriter under tävlingarna.
     
    När jag följde B-ponnyernas kval II så kom det in en russvalack, Brutuz. (Som jag nämnt innan.) Lite grövre, men ändå vältränad. Speakern presenterade honom som "matglad" haha, ja, vem har inte haft matglada hästar av "kallare" sort ;) De hoppar runt kval två felfritt och pappan som filmar kan inte hålla sig utan skriker av glädje rakt ut när de går i mål. Så underbart! De går till omhoppning och ryttaren väljer lite längre vägar och sätter ytterligare en nolla! Några andra ponnyer hoppar på tvären stillastående utan anridning, ungefär, så de hade tyvärr inte en suck mot dem. Men ändå en sjundeplacering i det kvalet!
     
     
     
    En annan favorit var en ponny vars namn jag antar är Simba (efter lite efterforskningar på equipe, haha). Också en grövre ponny, lite som en rund tax med sina korta ben och grova kropp. Men även han i väldigt bra form. När jag menar grov så är de alltså definitivt inte överviktiga, bara för att klargöra. Denna ponny hade enormt självförtroende och ville hoppa allt - NU. Ryttaren fick sitta tungt och luta sig tillbaka för att mer eller mindre bromsa runt hela banan förutom precis i sprången. Helt fantastisk liten ponny! De blev fyra i andra kvalet och totalt placerade som delad femma i SM:et!
     
     
     
    Men det roligaste måste nästan ha varit att russen Brutuz tillsammans med Saga från Vimmerby tog hand om bronspengen! En välförtjänt tredjeplats bland alla andra ekipage. Hur kul?! :D Och vilken fantastisk reklam för denna underbara ras. Jag blev så glad att det gick så bra för dem. Åh, nästan det bästa på hela SM:et!
     
    (Kollade på resultatet från kval ett/inverkansridningen och båda ponnyerna var nolla varav Brutuz blev placerad på sjätte plats och Simba oplacerad på sjuttonde plats. Wow, vilka tjejer och vilka ponnyer! Nolla rätt igenom, samtliga dagar!)

    Ny trend i hästmunnen

    De dagar jag var på ponny-SM:et (vilket var minst lite alla dagar utom en eller två tror jag), så la jag märke till detta med bett. Det är en ständigt aktuell fråga och precis som alla andra som inte har med ekipaget att göra så har inte jag heller med bettval eller annan utrustning att göra. Men jag la märke till en grej, nästan som att en ny trend har kommit i ponnyvärlden.
     
    Jag måste säga att jag blev förvånad. Det var generellt otroligt många hissbett i ponnyernas munnar. Främst pessoa. Massor av pessoabett. Med tanke på den "utbildning" som sker över internet där information (ibland felaktig, ibland rätt - men folk försöker hjälpa varandra att avstå från detta bett) sprids, så blev jag förvånad. Jag såg även gagbett. Jag tycker inte att de ser så mycket bättre ut, men det jag gillar i det läget är att ryttaren och dess team vet att det är just hissbett de är ute efter och då har de valt gag istället för pessoa. En vanlig missuppfattning är att pessoabettet är ett hävstångsbett vilket är helt felaktigt - det är ett hissbett, alltså precis som gag. Fast pessoa ger dubbla signaler. Huruvida gag gör det eller inte är jag inte rätt person att yttra mig om men jag kan tänka mig att det inte gör det då du endast har en "ren" hiss-effekt (jämfört med de ringar under bettringen man kan fästa tyglarna i, i ett pessoabett). Men som sagt, inget jag kan styrka.
     
    Jag såg även en del hävstångsbett (typ pelham och kimblewick) och även vanliga tränsbett. Det är trevligt att se dessa pigga, laddade ponnyer ridas runt på tränsbett! Om man kunde önska, så skulle nog även alla ryttare vilja kunna rida på dessa bett. Och vad gäller hävstångsbett så vet jag själv hur det är att inte ha kontroll med tränsbett och då förespråkar jag personligen att prova hävstång före hissbettsalternativen. Men visstfasen är hästarna olika. Allt passar inte alla.
     
     Gag:
     
     
     
    Pessoa:
     

    Kärnkraftverk i halsen

    Vaknade och kunde knappt andas. Den är fan inte rolig alltså. Inte pga täppt eller på å vis, utan för att det tog emot så i halsen. Jätteroligt. Var själv hemma när jag vaknade så har inte pratat något, provade att säga något för att se hur rösten är. Resultat: vilken röst?! Haha, hoppas verkligen det är bättre imorgon. Annars blir det inte smidigt att ropa vilket hinder vi ska hoppa på framhoppningen. Men det problemet får man ta då.
     
    I alla fall så har jag tagit sovmorgon idag. Behövdes! Men ska nu sätta mig och skriva lite inlägg som jag tänkt på men inte hunnit få tid till att skriva. Becka tar Pärlis (jag är verkligen jättetacksam till all avlastning jag har fått/får nu, och speciellt med tanke på att jag är sjuk. Guld värt!), så jag ska bara dressyra med Aleccis och åka på Lillis lite. Sen avslutar jag med L. Får se hur mycket jag orkar göra inför tävlingen imorgon. I värsta fall får det bli "kom som du är". Jag hade verkligen velat slita av en dm eller två på Aleccis man dock. Den är förskräcklig!
     
    Red henne igår i skummet. (Red S först, sen kalas och sen ridning av a = lite småsent sådär.) Vi red iväg strav efter nio när det börjar skymma och var ute under tiden det blev mörkt. Var länge sedan vi red när det var mörkt nu och det var ännu längre (haha? mer länge?) sen vi använde reflex. Aleccis sa att världen såg annorlunda ut och att det var stor anledning till att hålla sig på sin vakt = tittig och jättespänd häst. Vi joggade i alla gångarter och flyttade lite i skänkelvikning på grusvägen samt vände runt lite för att träna på att svänga och att göra det med utsidan. Gick sådär i början, tappade ner henne i trav och fick inte med energin runt men i slutet satt det i båda hållen, även om det var lättare åt det ena.
     

    Helg!

    Åh, nu är det helg! Det enda jag tänkt på hela dagen är tävlingen på lördag, haha. Är så himla sugen. Det var alldeles för länge sedan sist - helt klart. Sen hatar jag mig själv lite för att förväntningarna är hööööga. Nu jävlar kräver jag resultat, typ. Inte riktigt rätt inställning kanske ;) Alltså resultat i form av bra rundor inte placeringar. Jag vill se att uppförsbacken börjar plana ut.
     
    Jag har tänkt på det ibland. Att det är klart man älskar sina djur. Nya djur tar en liten stund för den att "bo in sig i hjärtat", det är ju givet. Men som typ Aleccis. Jag trodde aldrig att jag skulle tycka om henne så här mycket som jag gör nu. Ärligt talat trodde jag inte man kunde älska en eh, "vanlig brun storhäst" (va? DÖMER?! JAG?! höhö) - men så fel jag hade! Pärla är ju såklart min extramamma. Min bästaste bästa i hela världen ("hur gammal sa du att du va?"), jo men hon är verkligen min myshäst. Den viktigaste som vandrat på fyra ben. Kärlekshästen. Men förvånansvärt tight där bakom kommer Aleccis travande.
     
    Jag tror det hänger på att dels har vi ridit ihop oss mer och dels för att det börjar släppa nu och ja, det kan faktiskt vara så att bra resultat skjuter till åt rätt håll. Det är ju rätt sjukt egentligen. Jag menar, man älskar ju sin häst lika mycket när man stoppar in den i transporten efter tävlingen, som man gjorde några timmar tidigare innan man lastade ur den. Men på något vis hör det nog, tyvärr, ja jag vill kalla det "tyvärr", ihop.
     
    Ibland undrar man hur man fungerar alltså. Men så länge alla älskar sina djur så kvittar det ju (;
    (Lillis är lite för ny fortfarande, och den första månaden var inte rolig haha, men han försöker komma ikapp tanterna.)
     

    Todays

    Hoppade igenom Aleccis, bara litegrann. Hon kändes finfin! Lite extra pigg i början, dessutom. Nej men man kan väl säga att förväntningarna är lite för höga inför lördag. Nej, inte vinst och sådana grejer men jag förväntar mig felfri grund och att få hoppa omhoppning. Sen känns det som att dubbelnolla eller att prova att satsa lite i omhoppningen och alltså kanske få med någon bom - det beror på hur banan är byggd och hur hon känns. Två timmar och en kvart var vi iväg totalt. Vill inte dra med bilen i det skicket han är i nu, så vi red dit och hem.
     
    Tänkte rida Pärla och Lills, men syster hade inget bättre för sig så vi tog en tur tillsammans. Lillis första "riktiga" ridtur med en hel runda i skogen. Trevlig kille! Även galopp, första gången uppmuntrade jag honom bara till att öka och fall in i galoppen utan direkt fattning. Sen bröt han av och då fattade jag vänster galopp och han tog rätt direkt. Nästa gång vi provade att galoppera en liten bit bad jag om vänster igen och han fattade återigen vänster galopp. Sen när vi kom ut från stigen och svängde höger på en mindre väg så bad jag om höger galopp. Bara för att prova när det ändå inbjöd till det. Han fattade höger galopp utan vidare! Haha, så sjukt! Sen provade jag en styck av dem på sista biten också, eller så. Rätt båda gångerna. Hur sjukt?! Vi galopperade givetvis inte mycket, kanske 150 m den längsta gången. För Pärla blev det en liten skitlätt oansträngd sväng i skogen och för Lillis blev det det "största" han gjort hittills.
     
    Sist ut för dagen var L.
     
    Jag är fortfarande sjuk (såklart... åååh, skitskitskit) så är allvarligt talat rätt slut nu. Hurra, hurra. Håller tummarna att det känns bättre imorgon!
     
    Bildbevis. Och yes, jag räknade ut första gången jag såg honom att jag skulle vara för stor för honom. Dock nästan så jag inte ser fullt så stor ut som jag trodde, men det är för att lädren är mini. (:

    Sjuka dagar

    Har dragit på mig någon skit så känner att det mesta är väldigt jobbigt just nu. Alltid lika härligt att vara sjuk - not! Har dock jobbat, men inte orkat lyfta ett finger mer än så. Igår blev dagen inte ens komplett då jag var så illa tvungen att be Ida (som ridit Pärla både igår och idag. Lyx!) att göra de viktigaste sysslorna för jag kände att jag verkligen inte skulle klara av det.
     
    Köpte Alvedon tills idag och tänkte att jag så ska behöva äta dem tills jag blir mätt så ska jag fan ta mig igenom dagen. Men jag har än så länge klarat mig på 3, och totala dagsintaget är 8 tabletter så det känns ju lovande. Känner mig för övrigt snäppet bättre idag. Men har fortfarande fruktansvärt ont överallt där man kan ha ont från axlarna och uppåt. Himla kul, verkligen...
     
    Aleccis fick alltså vila - oplanerat - igår. Men idag ska jag försöka ta ett pass med henne.
     
    Sedan senast har jag även tagit mig an lillgossen en sväng. Nejdå, men pga tidsbrist så har han varit "orörd" en och en halv vecka, tyvärr. Däremot var han jätteduktig när vi väl var ute. Han tycker det är okej att snurra något varv när jag ska parkera honom för uppsittning, men jag är konsekvent och han ska minsann stå still och sen gick det så himla bra. Gas och broms sitter - i alla fall på den sträckan jag nu har ridit honom varje gång, förutom en gång då. Vi svängde även in på en äng för att rida lite fram och tillbaka = träna både gas, broms och sväng i form av att vända. Red väl en fyra gånger fram och tillbaka även lite inslag av trav. Varav sista gången när vi travade lite så övergick han självmant i lugn galopp men efter två språng bromsade jag ner honom. Han började nämligen tycka att livet var himla roligt, haha. Skakade loss och det bara lös om ponnyn. Dessutom var ängen mer eller mindre slut (också en anledning till att jag bröt av), och sen kom en bil som vände precis vid oss. Så lite olika fick han vara med om. Han är så stabil! För sin ålder då givetvis. Men han har en liten släng av attityd faktiskt, dock är han lättövertalad. Får väl se längre fram sen om det kommer mer attityd när han vet vad som förväntas av honom och han får mer självförtroende och kondis. Jag räknar mer eller mindre med att det kommer komma en sådan period i alla fall. Sedan är frågan snarare om den kommer nu i höst eller efter vintern.
     

    Heldag på SM

    Ponny-SM går i Vetlanda i år och jag försöker vara där och titta så mycket som möjligt. Det är väldigt roligt att se alla olika ekipage. Min favorit har varit ett russ. Så häftigt att de kan mäta sig med de "slimmade sportponnyerna", även om det inte riktigt gick lika fort, men fortfarande dubbelnolla och placerad i andra kvalet. Såg även en haflinger som hoppade consolation-MSVB:n igår. Åh, jag älskar vältränade grovisar! :')
     
    Så igår började jag med att åka och titta, och såg då alltså consolation:en och B-ponnyernas kval 2. Sedan åkte jag och red med syster. Så Aleccis och Pärla gick en timme och tjugo minuter. Vi tog den rundan vi red sist och red i vattnet, fast denna gång hade vi inte så mycket tid på oss så jag "checkade" bara av hur Aleccis reagerade denna gång. Haha, hon bjöd mot vattnet! Spetsade öronen och skrittade med längre steg mot det, så sött! Och vilken skillnad mot sist när vi fick backa ner. Kul! Generellt kändes hon bra igår. Maffig och effektfull och jag fick rida ihop henne en hel del. Men det kändes mer balanserat än det gjort de senaste passen så vi är forthoppningsvis tillbaka på rätt väg igen. De senaste gångerna tycker jag att jag "tappat balansen". Inte ordagrant på så vis att jag skumpar och håller på att ramla av, utan helt enkelt har jag tappat oss och ja, den balans som jag ändå hade hittat. Becka var nöjd med Pärla också.
     
    Sen tillbaka till SM-et och så var jag där resten och såg D-ponnyernas kval 2 och LB+5-klassen alla kategorier. Men det började regna framåt kvällen och då var det inte särskilt varmt med shorts och linne. Så det var rätt skönt att komma hem sedan.
     
    Idag har jag redan börjat med att rida L och efter en smörgås ska jag tillbaka till SM-et och se så mycket jag hinner idag också. Senare ska så många som möjligt ridas och därefter blir det tidig kväll då jag jobbar dag imorgon och börjar som jag nämnt tidigare vid 03.
     

    Varför jag gör som jag gör

    Givetvis har jag stenkoll på att jag inte gör som man brukar (jag använder inte orden "ska"/"bör" i detta fall), och detta pga tre anledningar. Jag vet att andra undrar och tycker jag är dum. Men det är helt fritt att både tänka och tycka :)
     
     
    1. Han får inte longeras. (Återigen, fd muskelskada som skulle ta stor skada av longering.)
    2. Jag har igen ridbana.
    3. Jag har ingen medhjälpare.
     
    Då får man öppna ögonen för andra alternativ men dessa andra metoder fungerar definitivt inte på många hästar. Det krävs ett visst psyke och jag har turligt nog än så länge bara köpt ponnyer med det psyket (Mellonie och Lillskiten).
     

    Ett mål struket


    I juni köpte jag Lillis. Han skadade sig under transportturen hem och blev sydd (muskelskada) och fick boxvila i knappt en månad. Nu är det fem veckor till treårstestet och jag har beslutat (med lite bollplank från andra) att vi inte kommer åka. Det finns inte en möjlighet att förbereda honom rättvist så vi siktar istället på hans fyraårs år och sätter mål för det. Nu är fokus på inridning och fortsatt lastträning. I vinter kommer han vara helt avställd.

    Förändring - woopwoop

    Jag vaknade häromdagen med en känsla av "snart kommer jag stå inför ett val där det måste ske något drastiskt med hästarna". Jag vet inte vad den känslan kom ifrån. Det var inget jag drömt, eller något som är planerat framöver. Men jag fick en stark känsla av förändring. Inte ett val, utan något jag kommer tvingas till.
     
    Avlivning och försäljning, typ. Klippa känslobanden till hjärtat och lyda hjärnan. Men det är inget jag vill och inget som hänt vad jag känner till. Bara en skum, men otroligt tydlig, känsla. Och nej, det skulle gå otroooligt långt om jag behövde göra mig av med dem. Men ja, jag avlivar hellre en frisk, glad Pärla än att sälja henne. Alla gånger. Fy fan för att sälja henne och se hur hon förtvinar... :(
     
    Men nu är vi inte här och kommer förhoppningsvis aldrig att vara. Däremot vill jag ändå ha hjärnan förberedd för att det är djur vi håller på med (jag skriver rätt brutalt och känslokallt ibland, men jag är riktigt blödig egentligen - det är lätt att skriva...) och ju äldre de blir desto lättare är det att det händer något fysiskt.
     
    Det har dock blivit en stor förändring. Jag kommer i framtiden ha betydligt mindre tid att portionera ut över djuren detta pga något fantastiskt; jag kommer fortsätta köra lastbil, dessutom på heltid, under ett till två år till! :D Heja!Detta betyder även hejhej regelbundna hoppträningar, kanske dressyrträningar, bättre utrusning, osv. Jag ska på något vis lösa det på bästa sätt med den tid jag har när jag inte jobbar. I värsta fall blir Pärla pensionär på heltid men det vill jag verkligen inte då jag i samma sekund jag ställer av henne kan börja räkna ner på hennes liv. Tragiskt, men sant.
     
    Men å andra sidan har jag börjat oroa mig för hösten (innan jag fick beskedet) - hur ska jag ha råd med bara hovslagare till tre hästar? Lillis försäkring och ja, allt annat som kostar när man har tre hästar. Det är stor skillnad på två och tre. Men där kan jag alltså slappna av. Jag kommer ha råd att ha dem allihop. Om de så ska vara hagprydnader (kommer sååå aldrig hända!) så har jag i alla fall råd att ha dem. Nice!
     

    Back in business

    Jag och syster var ute med Aleccis och Pärla i en timme och femtio minuter här om dagen. Mycket galopp och en hel del trav. Några skrittpauser men annars högt tempo mest hela tiden. Det bästa var att det var mulet och betydligt svalare än dagarna tidigare så ett sådant pass satt som en smäck! Klart de blev svettiga, men när vi kom hem igen var båda torra (förutom under sadeln). Känns som man lyckades med ett bra upplägg då, även det var oplanerat och vi red så vi var sugna - dvs denna längre rundan som kommer vara en av några som troligtvis inte kommer bli ridbara efter de har förstört vägen klart :( Förbannade vägbygge! Staket, wirear och elände. De fattar ju inte att de stänger ute oss! Men jaja, bara till att passa på. Så troligtvis en av de sista gångerna (eller sista) som vi red den rundan.
     
    Dagen efter red jag och Aleccis återigen ett dressyrpass på det tredelade anatomiska bettet. Det går bättre och bättre vilket är motiverande. Jag har stora brister i min kunskap så jag vet inte riktigt hur jag ska få upp henne, men bara det att hon kan gå avslappnat i en lägre form är ändå enorma framsteg! Och någonstans måste vi börja, både vad gäller just kunskap/utbildning och muskler som inte är använda på de sätten, eller hur man ska säga. Kan jag bara känna att jag kan rida henne med full kontroll och i ett lugn kan man därefter gå vidare och kosta på sig någon dressyrträning då och då framöver.
     
    Sedan är det så att det kommer ske en större förändring snart, men det tar jag i eget inlägg.
     

    Lillis och jag var inte kompisar idag. Jag stödfodrar hästarna och när jag kommer med matpåsen så blir jag "överfallen" av tre hungriga hästar, typ. Nej men mina vet vad som gäller. Pärla väntar på avstånd och Aleccis tar en försiktig tugga. Men den ouppfostrade 400 kg's klumpen springer fan över en. Idag så illa att jag föll. DET ÄR FAN INTE OKEJ NÅGONSTANS! Jag blev förbannad. Viftade och jagade runt honom. Det är dags att han får veta vad som är HANS utrymme och MITT utrymme. Vi snackar säkerhetsfråga. Jag accepterar inte ett steg till in på "min mark" när han inte är inbjuden till det. Nu räcker det. Tanterna fick äta och han sprang in i gången och stod där. Jag stod längre bort och plockade med mobilen. När han tänkte gå framåt sa jag "öpp" typ och så var det inte mer med det. Så han fattar ju bara man säger till på skarpen. Jag vaktade "min mat" och mina tanter en stund, men gick sedan och hämtade honom så han också fick äta lite. När jag ville det.
     
    Det är stora djur och när det kommer till sådana lägen att de kan skada mig så har jag nolltolerans. Olyckor händer, men detta är inte en "olycka". Hästar är smarta djur och har stenkoll på vad som händer runtomkring dem.
     
    Vad hade ni gjort i liknande situationer? Tycker ni jag är för tuff? Jag personligen är gärna tuff. Men tuff är inte samma sak som hård/elak utan det finns tydliga gränser och dem ska hållas. Så ja, jag är tuff men jag är otroligt noggrann med att överösa med beröm och kärlek när det är rätt/önskvärt beteende.

    Höstens första tävlingar

    16/8 Lenhovda 100 cm
    24/8 Braås 100 cm + 110 cm
    7/9 Aneby 105 cm + 110 cm
     
    Någon som åker på samma? :)
     
     
     

    Gårdagen

    När jag kom ut till stallet igår så stannade hjärtat för en kort, kort stund. De båda bläsarna stod inne, men precis utanför låg en gul Pärlrumpa. Direkt på betongen, i lutningen, med ett ben dumt vridet mot kanten. Jag trodde givetvis inte att hon var död. Men blev orolig att det kunde vara kolik eller något annat som slagit till. Hon låg kvar när jag kom fram, men ställde sig snart upp. Tyckte dock hon kändes lite halvslö (inbillning?). Slängde till alla hästar sin lilla dagsdos havre och den gick ner. Inget tydde på något fel förutom att jag tyckte hon kändes lite småseg som sagt. Inte tillräckligt för att rubba allmäntillståndet. Kanske var hon mer nyvaken?
     
    Läget kändes okej och då red jag Aleccis. Vi måste jobba på linjer! Så jag balanserade stubbarna med några pinnar på sig borta på skogsvägen. Tre galoppsprång + ett galoppsprång, oxer, kombination räcke-räcke. Aleccis var taggad! Slängde sig över hindren och när vi hoppat dem några gånger så kom väl tröttheten ikapp för då skulle hon springa ännu fortare! Var riktigt svårt att få plats då, vill jag lova... Så blev plockepinn ett par gånger, men för det mesta fattar jag inte hur fan hon lyckas få över oss?! Landar liksom mer eller mindre i nästa hinder (syftar på kombin) och hinner ändå få upp tassarna. Kvick är hon minsann! Men förutom att hon blev hyper så fick vi till det riktigt bra några gånger också och själva anridningarna känns okej. Dvs jag tycker jag får mer och mer koll på hur jag ska göra och då flyter det på bra. Blev något dumt mellanläge en gång och jag får passa mig så jag inte bromsar in i hindren och tar bort galoppen vilket också hände någon gång. Men det ger mig en medvetenhet. Jag känner vad jag gör för fel och försöker göra rätt nästa gång. På så vis är hon bra, för det blir oftast så tydligt.
     
    Något jag däremot inte gillar är att jag liksom lutar mig framåt på linjen där det är tre galoppsprång och blir hängandes lite i handen istället för att "bara" sitta upp och försöka "fånga" henne på så vis. Tror det är en rutingrej och att det är för att jag inte tror att vi ska få plats. Något att jobba stenhårt på!
     
    Har väl mer eller mindre bestämt mig för att vi åker till Lenhovda i alla fall den 16:de. Tänkte hoppa över den då jag blir lite snål när det bara är en klass jag vill rida. Men det är så pass nära, go klubb och bra för oss med mjukstart efter sommarens uppehåll från tävlandet. Så vi åker dit och startar en 100 cm A:0/A:0 (så länge jag inte får jobb eller annat som måste prioriteras, såklart).
     
    Nästa för dagen var lillskiten. Vi fortsatte att bekanta oss med transporten och gav oss därefter ut på en kort tur. Ner och vända - standard. Därefter var det Pärlas tur, men jag hade inte hjärta till att kräva något av henne. Så jag longerade henne bara. Kul ändå att hon gör det så bra, med tanke på de ytterst få gångerna hon blivit longerad (när hon varit i mina händer). Räknade lite lätt och jag kan bara komma på att detta möjligtvis var fjärde gången på åtta år - vilket säger en del. Hon fick i alla fall känna sig lite behövd, även om det inte var så ansträngande. Sista hästen för dagen var S. Börjar bli mer och mer häst nu! Så häftigt att känna hur det blir mer och mer stabilt för varje gång.
     

    Hemmafruar och skogsbrand

    Skulle aldrig passa som hemmafru. Först omgången tvätt är klar och soporna tömda (var en hel del!). Sen har vi haft ett litet laboratorium i kylen med operation "hur lång tid tar det för maten innan den kan gå ut därifrån av sig själv?" - kylskåpsrensning behövdes! Det viskade lite lätt att sommarens prioriteringar har legat någon helt annan stans. Typ på jobb och hästar för min del, och garagetid för gubbens del. Sköta hushållet? VA?! PÅ SOMMAREN?! Men nu ska vi hitta tillbaka till en fungerande vardag - och jag har höga krav på mig! Från och med nu ska det fasen lagas mat. Kilona kommer rusande, och som ett brev på posten kommer då även sämre psykisk hälsa osv.
     
    Idag har jag faktiskt till och med lagat mat. Fast... "lagat" i det här fallet innebar ägg, mjöl, mjölk lite salt och margarin. Addera detta, vispa en sväng och stek till skiten i ett par stekpannor. Simpelt (men det tar lång tid för relativt lite mat). Jag tror fan det är min favoritmat för tillfället. Pannkakor<3 Blev ju nyförälskad när jag köpte rabarbersylt av Annika. Hade kunnat leva på det, mmm! (Hur många andra tjugotreåringar har pannkakor som favomat? HAHA!)
     
    MEN, det kanske ser ut som att det blev något gjort idag men det är inte riktigt rätt. Disken skvallrar om att mobilen blev högre prioriterad, och duschen väntar också. Sen hade jag tänkt ta tag i massa grejer i datorn med, typ bunkra upp med lite stålar på TDB inför augustis starter, anmäla två hästar till diverse äventyr osv. Men jag orkar faktiskt inte det just nu.
     
    Känner att det blir bra med en dusch och sedan blir det ny dag imorgon. Och ett nytt försök, med andra ord.
     
    Men vad jag skulle komma fram till var (så typiskt mig att bara babbla och aldrig komma fram till poängen). Jag fastande i mobilens värld. Eller nej, i dagens, moderna Sverige. I värmeböljan, sommaren och torrheten. Och i denna fruktansvärda skogsbrand. Jag mår så dåligt när jag tänker på det. Fruktansvärt dåligt. Alla vilda djur som stryker med, alla djur och människor som måste evakueras och alla hus och gårdar som brinner ner, alla skördar och annat som också kommer gå upp i rök. Det är så tragiskt. Det kommer bli så stora problem för många och ja, det är jobbigt för "svensson" - men för alla bönder då?! Alla som har ansvaret för mängder med djur, antingen kor, hästar, grisar, får - alla.
     
    Jag kan inte föreställa mig hur stort det är. Eller att vara i den situationen att man skulle tvingas till något sådant. Men det är många som tvingats göra det. Men anledningen till att jag fastnade denna gång med mobilen i näven är följande:
     

    Innan vi deppar ihop helt så finns det godhjärtade människor där ute. På facebook försöker hästfolk hjälpa varandra; alla som har minsta lilla utrymme eller hagar att låna ut ställer upp och gör vad de kan. I den stora lastbilsgruppen skriker folk att de vill hjälpa till. De letar tankbilar/trailrar och allt som går att frakta vatten i. De vill köra dygnet runt på det som skulle ha varit deras semesterar. De ringer runt, drar i alla trådar de hittar och gräver i kontaktnäten på andra vis. Folk vill verkligen hjälpa till, och givetvis jag också. Gav förslaget att mejerier har reservbilar som står; några hade de säkert kunnat låna ut. Hoppas så många som möjligt lyckas få loss bilar, chaufförer, platser för djur, foder framöver osv, osv. Nu är det kris. Detta är största skogsbranden i Sverige så det är verkligen akut.
     
    Hoppas nu verkligen vädret kan vända och dränka markerna i det vatten vi människor inte kan frakta dit. Det är så otroligt mycket som brinner. På grund av hettan tar det sig direkt och det brinner i ALLT.

    Abstinens

    En häst hinner jag rida innan jobbet idag och jag har funderat på vem det blir men det får nog bli Aleccis. De gick ju ett halvhårt 1,5-timmespass igår så Tant kan gott vila upp kroppen lite. Därefter blir det matintag och sedan jobb. Det är lite så jobbdagarna ser ut, i alla fall när man jobbarnattpass. Men jag klagar inte för jag trivs med jobbet och det är en fantastiska känsla.
     
    Jag har kikat runt lite och har sådan tävlingsabstinens nu att jag inte riktigt vet hur jag ska få kommande tre veckor att rusa fram! Sen är jag även lite besviken på utbudet i höst men jag ska försöka tänka "kvalité" istället för "kvantitet". Vi åkte på mycket tävlingar förra året för att få rutin, och nu ska vi se om vi snart kan börja mäta oss med våra medtävlande! Jag är så taggad på hösten!
     

    Världen är bra orättvis

    Tänk er in i denna situation. Du har två hästar. Men väljer snart att sälja den ena för att kunna koncentrera dig på den andra. Den som är kvar är egenuppfödning, fantastiskt vacker mindre storhäst. Denna häst visar sig snart vara skadad. Skadad så pass att det inte är säkert att den kanske blir utdömd. Vila och behandlingar står på schemat.
     
    Du köper därför en ny fin storhäst. Yngre förmåga med framtiden för sig! Utbildad lite högre och ett riktigt framtidslöfte. Det dröjer inte länge förrän sadeltvånget visar sig vara förändringar i ryggen. Den nya hästen mår bäst av att få somna in och avsluta sina dagar. Hästen avlivas.
     
    Egenuppfödningen svarar inte på behandling och ska efter mycket om och men och lång vila och massa försök också somna in.
     
    Detta har precis en vän till mig fått uppleva. Jag kan inte beklaga detta tillräckligt. Fy fan vad världen är orättvis! Hur vågar man någonsin äga en häst igen efter att inte bara ha varit med utan fullkomligt levt denna historia? Jag lider verkligen med alla som på något vis behöver ta bort sina älskade djur.
     
    Må ni vackra hästar vila i frid, och det viktigaste av allt; smärtfritt.

    Spännande va?

    L först ut, därefter Aleccis som red tillsammans med min lillasyster som red Pärla. Vi red i skogen, över stora vägen och sen hittade vi en (jättejättesmutsig) vattenpöl som vi galopperade igenom några gånger. Hästarna tyckte det var så roligt - vi också! Aleccis var galen efteråt sen. Studsade runt, drog iväg, bytte galopp hejvilt osv. Hon var stark som tusan och la benen på rygg emellanåt. Haha, snacka om att hon blev taggad!
     
    Först ville hon inte gå i närheten. Hon höll väl ett säkerhetsavstånd på i alla fall två meter. Men då får man använda det som finns innanför pannbenet istället. Parkerade rumpan mot vattnet, backade ner och vips var det inga problem och jätteroligt i vattnet. Hon gick själv runt där och undersökte innan jag bad om galopp och sen sprang vi som sagt och plaskade en stund. Underbart! Synd bara att det var så litet och äckligt och att vi inte har något vatten alls i närheten, utöver detta, som är "ridbart".
     
    Men visst borde det gå att få henne att bli fälttävlanshäst och även hoppa hinder i vatten, hoppa ur/ner i vatten osv? Det är jag stensäker på! Hon har verkligen blivit helt annorlunda på våra två år <3 Vatten var inget hon föredrog när hon kom. Och nu, ja du, inte mycket övertalning krävs där inte.
     
    Någon som känner till fler terrängbanor där det finns tillfälle att träna mer "på riktigt"? :)
     
     

    RSS 2.0