• START
  • OM MIG
  • ALECCIS
  • PÄRLA
  • LILLIS
  • Nu skiter vi i det här

     
    En fin bild från gårdagen, tagen av Anna. Tack!

    Nytt försök; tävlingsdags!

    Jag har varit rätt otaggad på tävling. Det krävs ändå lite av en viss sinnesstämning för att komma i rätt uppladdning. Eller alltså det blir helt enkelt ännu roligare när man känner att tävlingslusten är stor och man inte vill något hellre än att lasta hästen och åka. Men i och med att jag körde igår så kändes det inte som helg och då hade jag svårt att komma in i känslan. Däremot så har den infunnit sig nu och det ska bli väldigt roligt att åka iväg.
     
    Det blir jag, Aleccis och min mor som åker till Aneby idag och solar mellan klasserna. Älskar vädret! Jag har helt och hållet prioriterat bort resultathetsen och nu ska jag åka dit och hitta tillbaka till den ridning och den mentala biten jag hade i höstas, släppa alla tankar på att rida bättre - rid svenskt dåligt om det så är vad som krävs. Svankig rygg och nedtryckta hälar, baktungt och fladdrande nävar. Det gör inget, bara det kan leda till att jag har kontroll på mina tankar och hittar ett flyt.
     
    Jorå, det känns faktiskt bra. Aleccis var megafin sist vi hoppade, så sköter jag bara min del i vår deal så kanske jag kan få åka hem med två rundor där känslan börjar komma tillbaka i alla fall. Det är mitt mål för dagen; hitta den där känslan vi hade förr där vi båda vill lika mycket även om det utåt sätt inte alltid blev samma sak. Hon vill bestämma, både tempo och avsprångspunkt, men bara för att hon vill det så är det inte rätt. Jag vill inte det, men det är därför det är svårt att hoppa med henne, för hon kan själv och vill för allt i världen inte lägga det ansvaret i mina händer. Det blir så jävla svårt, verkligen jättesvårt, och framför allt när jag inte kan tygla mig själv utan hamnar i den där stressituationen som har följt med mig under alla år på banan.
     
    Resultatet på pappret är oviktigt, och hur det än går så vinner vi rutin.
     
    Om jag alltid kunde ha samma mentala styrka och stabilitet på banan som jag har bland skogshindren, så hade ett stort problem aldrig uppkommit från första början. Men nu är det inte så...

    Finväder och finhäst!

    Red Aleccis nu på kvällen och i början var hon heeeemsk! Tittigare än vanligt och jättespänd, nästan omöjlig att få kontakt med. Sinnessjukt jobbig, eller jobbig är inte rätt ord, utan snarare tålamodsprövande. Men vi red längs skogen och sen höll vi till på LP i stället. Fokus på lugn, lugn, lugn och vänta.
     
    Det gick så jääävla bra! Så himla lugn och fin var hon. Mums! Jag satt faktiskt ner på henne. Hatar det då det gör mer skada än nytta, men det finns ju fler saker att träna på och då får man prioritera annorlunda. Sliter gör det ju framför allt när man gör samma saker regelbundet, och att sitta ner gör jag aldrig, eller i alla fall väldigt, väldigt sällan så jag gräver inte ner mig i dåligt samvete utan vi fick ut andra saker som gjorde passet riktigt bra. Aleccis, min och vår gemensamma balans, min koordination och fokus, Aleccis lugn och att vänta - det var några av de bitar jag kände att vi fick med oss. Härligt!
     

    Glädjetårar är viktigare än en ring på ett papper

    Martina skrev ett väldigt klokt inlägg som jag läste igår och det satt verkligen som en smäck. Precis vad jag behövde! För det är ju så; jag älskar att tävla - och vad fan spelar då egentligen resultatet för roll? Aleccis ska inte bli någon prissamlande häst som ska säljas vidare, utan vi kämpar för att det är roligt och för att se hur långt vi kan ta oss, just for fun. Eller jag kan ju försöka intala mig att det bara är därför...
     
    Imorgon ska vi i alla fall åka till Aneby och ha roligt. Jag ska mörda mina mentala spärrar och så ska vi bara umgås, testa oss på utmaningarna som dyker upp och njuta av en fantastisk dag där jag får göra en av de sakerna som jag tycker om att göra allra mest.
     

    Jag ljög

    Det blev aldrig någon spruta igår. Läkaren var sjuk så det blir uppskjutet en och en halv vecka. Blandade känslor... Hade ju varit skönt att ha det gjort, men men.
     
    Igår för ett år sedan startade Aleccis sin första P&J med mig. Det är sjukt vad tiden går fort, men samtidigt har vi gjort rätt mycket på ett år. Det har verkligen gått uppåt och neråt, men generellt måste jag säga att vi har gått rätt mycket uppåt just det senaste året, eller halvåret i alla fall. Det är så intressant med bilder, filmer och dukomenterad text. Man går tillbaka, läser lite och allt kommer upp igen som om det vore igår. Man minns känslan, minns dagen, minns tankarna. Det är så lätt att glömma bort resan vi gjort hittills. Man får vara glad för det lilla ibland, och det kan vara svårt med tanke på mål man har framför sig.
     
    I can't tell where the journey will end, but i know where it starts.
     

    GULDISAR

    Hoppade med Aleccis idag och vad ska man säga? Ramade in min glada vän och då fanns det inga fler problem mer än det gamla vanliga; bromsen. Hon gick som en klocka, men möjligtvis sådan som går lite för fort. Älskade, fina hästen. Om nu bara piloten kan få sin kropp att samverka och koordinera så ska det nog gå att komma över hindren framöver. Jag verkar ha glömt bort så mycket (framförallt grunder) när jag fokuserar på andra/nya saker. Och det är fan inget bra... Men nu är hoppet tänt igen!
     
    Red Pärlis efteråt och hon börjar bli sig själv igen. Hon är ju, som jag sagt hundra gånger innan, lite seg när hon har haft en viloperiod men brukar kvicka på sig när hon kommer igång igen. Härligt!
     
    Så idag har jag varit en lycklig hästägare (igen) <3
     
     Trots minus på nätterna låter jag dem gå fortsatt utan täcken. Nöjda djur!

    Är så nöjd med nya bilen

    Haha, jag må fan fylla tjugotre i år (ÅLDERSNOJA! TJUGOTREÅRSKRIS! osvosvosv) men det är såå underbart att åka runt i min goa bil. Det är livets jävla liv det. Att åka 740 med kapade fjädrar, halvt avgasrör och färg på lacken. <3 Lite lagom spännande också, då varken trippmätaren eller tankmätaren fungerar. Så en gång har det redan gått soppatorrt. (Y) Ska jag skylla på den svenska avundsjukan, eller är det bara så att alla faktiskt inte ser charmen i bilen på samma vis jag gör? Höhö. Your lost.
     
    Klockan går och imorgon ska jag vara bäst igen. Eller jag jobbar väl på det, kan man säga. Men det är målet; att bli bäst. Jag har aldrig tidigare haft den spikraka, tydliga, brinnande motivationen och "drömmen" innan, utan det är först nu som jag känner att jag ska fan bli helt jävla BÄST. Inte sämre än så. Endast bäst är bra nog.
     
    Inte ens med hästarna, men antagligen för att jag vet att det inte finns någon möjlighet i världshistorien hur jag än vrider och vänder på det. Förutsättningarna finns inte och det är svårt att drömma om något som är omöjligt att nå. Förvisso är ingenting omöjligt, men just i det läget ser jag inte hur jag ska kunna lyckas och därför är målet att bara bli så bra det går - även om jag gärna också hade velat drömma om att bli bäst, och ha det som en morot varje dag. Men jag kan inte bli bäst, så då är det svårt att satsa mot det. Men att bli bäst på att hämta mjölk (haha), det ska jag fan bli!
     

    Spruta

    Vissa saker tål jag, andra inte. Idag kommer jag få en spruta i mitt knä (eller det blir nog två om man räknar lokalbedövningen också). Och hur jag mentalt ska klara det... det har jag ingen aning om. Jag är en riktigt stor mes när det kommer till sprutor och dyl. Men jag försöker intala mig att det kommer vara värt det. Det måste vara värt det. Undrar hur många gånger jag hinner bryta ihop innan det är avklarat..? *panikenstiger*
     
    Ge mig styrka.

    WAAH, idag jag kommer döööö!

    Men först blir det ridning av älsklingsdjuren. Ska se till att få det gjort innan klockan elva är tanken. #tidsoptimist
     

    Aleccis är, precis som många andra hästar, helt fantastisk på alla sätt och vis och ett av alla dessa ställen hon är fantastisk på är på nya platser vilket är himla smidigt då jag ofta åter själv på tävlingar. Det syns på bilderna jag klickar "runt om" när vi just är på tävling. Lugn som en filbunke.
     
    Förresten, en regel jag verkligen inte gillar någonstans är den vidriga "alla hästar måste ha knäppt träns med nummerlapp på sig så fort de är utanför transporten". Nummerlapp, ja, bra. Men träns? För mig ger det problem. Grimma är bäst på alla sätt och vis. Jag syftar främst på när jag ska lasta ur. I och med att jag ofta är själv så är det alltid ett störande moment att lasta ur då hästen inte får flytta på huvudet på så vis att något fastnar på vägen ut. Jag snurrar upp tyglarna så mycket det går, men tro mig, när de vrider på huvudet och kikar bakåt innan de går ut så finns det någon magnetisk spänning mellan tyglarna och massa skit de kan fasta i. Som tur är har jag bara varit med om att tyglarna fastnat och dragits sönder (och dragit lilla häst i munnen) en gång, och det var Mellonie, med splitter nya tyglar, i Hultsfred. Hon tog det bra, men hade jag fått lasta ur med grimma hade det inte hänt. Och mina hästar är smidiga att tränsa, springer inte iväg, mer eller mindre gapar osv, osv, så det hade verkligen underlättat att ha grimma på tävlingsplatsen när man ska ur/i transporten.

    Glad, galen häst och så en som inte ha så bråttom

    Började med att rida Aleccis idag och hon var sjukt taggad! Red fram utan stigbyglar för att träna lite balans och hitta ner i sadeln. Det gick riktigt bra faktiskt (tills Häst tyckte det var överroligt att komma ut och bli åkt på. Som att hon inte blir det varje dag liksom, haha. Då tappade jag bort oss och då blev det himla svårt.) Annars var hon fin; pigg men ändå rätt lydig. Pressade oss lite och gjorde rejäla tempoväxlingar där jag ville ha explosivitet - jatack, sa hästen. Sen hade jag att göra. Red sedan lite på LP och vände runt lite för att få med henne, kunna få tillbaka henne och helst få henne att vänta på mig men det där sista är lite överkurs... I vänster går det bra, vänster galopp och vändningar åt vänster. Nemas problemas. Men i höger, fy fan. Jag vet inte om det är pga styrka (dålig/sämre styrka alltså), balans, mentalt eller allt på en gång, men på något vis "tappar" vi balansen ut och då byter hon till vänster vaaaarje gång. Och då är det svårt att fortsätta vända runt åt höger. Gör hon inte bara ett trevligt byte, så hoppar hon fram som en känguru istället, byter galopp hejvilt eller slänger runt med huvudet. Hon blir helt sjukt övertaggad! Öronen spikrakt fram och bara väntar på att jag ska be henne vända runt. Därför blir det lite krock i skallen ibland när hon tänker vänster och jag höger, för hon är kvickare runt i vänster och väljer väl därför det när vi ska vända kvickt. Hon är himla rolig att rida i alla fall. Tills det spårar ur och vi tappar den mentala kontrollen. Det är inte alltid lätt att hålla henne lugn i skallen. Travade av saaaakta, saaakta och då kom hon ner på jorden igen <3 Jag tycker om den här lilla bruna hästen. Hon är underbar på alla sätt och vis, även om energin får henne lite smått galen ibland. Red hemåt lugnt och fint. 55 minuter var vi ute.
     
    Red därefter min gula böna och det var inte igår, kan man säga. Hon kändes... liten, haha, och tung. Det tog några kilometer innan jag hade lyckats sparka igång maskineriet (hos mig är det INTE okej att maska, hör du det, Pärlis?!) Hon brukar ju vara rätt seg efter lite vila, innan man får igång henne så det är som vanligt. Sen var hon uppmärksam och galopperade gärna. Älsklingstanten. Vi tog bara ett varv runt byn på 45 minuter, inget mer avancerat än så och med tillhörande avbrott och igångsättningar (receptet för att få tanten att vakna ur sin dvala).
     

    Eyes on the prize.

    Klassbyte

    Jag har mejlat till Aneby och det blir klassbyte för mig och Aleccis den kommande tävlingen. Det hade verkligen suttit så jävla fint med Lenhovdas tävling på lördag (100+100), men så kan vi inte åka på den och därför valde jag Aneby på söndag istället. Sen kom jag på att de hade ju faktiskt 105 cm, så då gör vi så att vi hoppar 100 och 105 istället för 110.
     
    Jag har även lite andra planer inför den tävlingen. Let's wait and see.
     
    Bild från Aneby.

    ALLA vill...

    Jag lyssnade på Linn och Ebbas senaste podcast (10 000 timmar) igår och precis som Ebba inte kan förstå att alla faktiskt inte vill ha MVG i alla ämnen i skolan och är villiga att offra det mesta för att plugga sig dit, så kan jag inte för mitt liv förstå hur någon INTE vill åka runt i en go 740. Alltså jag kan verkligen inte i min vildaste fantasi se hur man inte kan vara intresserad av det. I min värld vill verkligen alla, precis varenda människa, ha en 740 som första bil och vara med i allt "vi" gör; träffar, div vinterkörningar osv.
     
    I högstadiet var jag en typiskt VG-are. Jag var halvbra på det mesta (utom SO där det var lite "dagsform" och engelska där jag söööööög). Ibland pluggade jag, ibland inte. Till prov läste jag oftast på, men till läxförhör och liknande var det sämre med det. Jag var inte sådan att jag struntade helt och hållet i skolan (fast jag var inte så intresserad direkt), men jag var verkligen inte sådan att jag satte mål som att nå högre betyg och kämpade mot dem. Antagligen för att jag sällan ser samband, och mycket jag vet idag hade nog kunnat hjälpa mig då. Alltså sådana saker som studieteknik och bättre planering. Men nu blev det inte så. Jag aldrig hade jättedåliga betyg, eller nej, de är inte ens dåliga. Men de är inte heller bra. En typiskt "medelelev" skulle jag nog kunna kalla mig.
     
    Men att plugga vidare har aldrig lockat. Mest för att jag inte vetat vad jag vill arbeta med. Tanken har ändå slagit mig att kommer jag bara på det, och det måste vara något jag verkligen brinner för, så är det inte omöjligt att tänka tanken att sätta sig i skolbänken igen. Men så dök CE-utbildningen upp och jag är så jävla glad att jag fick reda på den, sökte, kom med, och gick den. Det är det bästa jag gjort i hela mitt liv! Och det är ju en form av utbildning, även om den inte är i samma nivå som universitet/högskolor (vet inte skillnaden, och bryr mig inte heller).
     
    Jag var aldrig intresserad av att slita ut mig för att få ihop några bokstäver till och jag är inte heller intresserad av att sitta på ett kontor och vända papper hela dagarna. Alla vill verkligen inte göra de uppoffringarna det krävs att nå dit, för slutmålet i sig lockar inte. Däremot har jag ju fått in en fot i ett yrke som jag (just nu, arbetslivet är långt) känner är PERFEKT. Det är verkligen min grej. Passar mig fantastiskt bra och jag är så nöjd. Detta vill jag göra.
     
    Så det finns olika vägar att gå, och jag, som sitter i den sitsen, har därför förståelse för att folk faktiskt inte vill ha MVG i alla ämnen. Sen ska man givetvis inte strunta i skolan, det är inte det jag menar, men att ligga på +/- VG är väl ändå okej. Då finns det ändå lite möjligheter om man ångrar sig längre fram och då har man inte skitit i skolan helt och hållet.
     
    Däremot har jag ju inte samma förståelse till dem som inte vill åka 740 i sina ungdomsår. Kan verkligen inte förstå det alls. Vad är det som inte lockar? #skadad
     
    Bästa jag haft <3 Saknar honom!

    Ny gammal bil

    Det var inte bara bakaxeln som gick åt helvete när jag skulle göra en grej (haha), utan den i sin tur slog även sönder växellådan. Så, en ny drivlina är vad som behövs. Därför tyckte vi det var bättre att köpa en ny bil och plocka skiten från den. Sagt och gjort, nu står det en till hög på parkeringen.
     
    Jag har faktiskt känt att bakaxeln började bli dålig på 945an då han diffade ibland, och då var han dessutom mer lättsladdad den sista tiden. Alltså, det är positivt med diffad bakaxel, men inte när det beror på att det är för att den börjar bli dålig. Såattäääh... Men sen lät det pang och skrammel höhö. Ettan, tvåan och trean var tomma så för en gångs skull var det bra med en högvarvad bil så vi kunde ta oss hem på fyran, från stillastående, inte illa pinkat ändå!
     
     
    Så vi var alltså och hämtade ett lik i Jönköping i tisdagskväll. En sedan, faktiskt. Det skar i mitt kombihjärta men äsch. Ska ju bara ha delar. Vi bytte dörr, däck och målade till honom lite så nu matchar den mig, nejdå, men det var dubddäck på vänster sida och sommardäck på höger sida, en ruta var krossad osv. Så nu går det i alla fall att använda den. Den är faktiskt rätt pigg och går mycket bättre än vad 945an gjorde som hel. Så tanken har nu blivit att vi plockar även motorn; så motor och drivlina från denna och in med det i 945an så småningom.
     
     
     
    Vad tycks? Haha, vet att alla bara är avis ;)

    Flås

    I tisdags reds Pärla igen efter en vilovecka. Ida red henne, och jag Aleccis. Pärla flåsade lite efter att vi travade i omgångar och sådär. Vi tog det därför lite lugnare, och med tanke på vilodagarna är jag nu uppe i en mindre "igångsättning" där hon får ta det lite lugnare.
     
    Igår körde jag henne en sväng. Hon fick ligga och rulla på i en bekväm trav där hon själv fick välja tempot som passade. Det kändes verkligen som ett optimalt pass för henne. Hon travade gärna, men samtidigt pressade jag henne inte.
     
     
    Aleccis red jag i byn, lite på LP, lite i skogen och så avslutade vi vårt pass med att ta några få språng över skogshindren bara för att känna på henne. Det var faktiskt så att jag hittade en bra ridning där jag var "vänlig men bestämd". En stor nackdel med min ridning är ju att jag allt för ofta är för mesig, men igår hittade jag en ridning som fungerade och som Aleccis verkade nöjd med. Så vi tog några språng och det kändes himla bra. Däremot rev vi ett par pinnar men det tror jag snarare beror på att jag fick tillbaka henne lite för bra.
     
    Bilderna är från igår.

    Fulaste bilden


    Åt frukost i stallet, och Aleccis ville ha min macka... Hon fick smaka en liten bit, och sen stod hon och tiggde mer efter mackan än hon gör efter vanligt hästgodis. Speciell häst, haha. Hon höll Pärla på behörigt avstånd, för macka var bra skit, tydligen. Fler mackor åt folket hästarna!

    Bilder

    Dessa bilder har Emma tagit. Tack! Förstår dock inte hur kvalitén kan bli så kass på bloggen... De är betydligt bättre utanför den. Tråkigt, men skit samma. De båda sista bjuder vi lite på.
     
     
     
     
     

     

    Finväder

    Finns det någon bättre än fint väder? Det är nog det generellt som får flest människor (och djur) på gott humör samtidigt. Solen<3 Hästarna verkade må tipptopp och därför lät jag dem få en naken natt till. Skönt för både dem och mig, fast inte när jag ska rida, höhö. Lortgrisar!
     
     

    Hänt sedan sist

    I torsdags och fredags var det ju åka av igen. Fredag kväll var jag så sjukt trött att jag gick på överspeed och skrattade åt allt. Jag lekte med Annika, och vi red mina hästar; "Det är alltid så himla jobbigt att rida med dig!" Haha, no shit? "Gör si, gör så, gör inte det, spänn där, tänk så" och "det ska kännas som att du kan föda trillingar samtidigt", ungefär. Men inte var vi klara där inte, nej nej varför inte köra bakaxelras på skitbilen när man ändå är ute och försöker ha kul? Det var alltså vad jag gjorde. Det drev inte på ett, två, tre eller backen. Men fyran gick. Har man varvhög bil när det går att starta på fyran eller? Haha, förbannade as. Fick ta lite sats för att klara nittiograderssvängar, och fel sida refugen för att ta den snävaste av svängarna, men hem kom vi ju faktiskt. Måtte han gå att svetsa... Känner verkligen inte för att byta, blääää.... Extra kul med axelras lagom till helgen och alla bestyr (typ tävling). Ragga tag på lånebil osv. Rrrrrrroligt.
     
    Lördagen började med L som nu börjar bli "stor", haha. Ett millångt kliv i rätt riktning var vad hon bjöd på. Duktig häst! Fortsatte sedan med att rida Aleccis (bilderna jag la upp i brist på annat), och sedan var det Jönköping och Elmia för resten av kvällen. Är man trött om man hinner somna två gånger i driven innan man hunnit fram för att beställa? Det lyckades jag med i alla fall.
     
    Söndag, tävling. Kunde låna gubbens bil som för övrigt (faktiskt) var riktigt bra att dra med! Väghållningssatsen gör att bilen ligger jättestadigt och då får man liksom det på köpet när man kopplar på släp. Riktigt fint följde det vägen, är nästan lite småimpad. Dessutom GLT-motorn då som är största sugmotorn (turbo i dragbilen är inte vad vi är ute efter när vi planerar att dra tur och retur till Norge i sommar, därav just GLT-valet). Så japp, trevlig upplevelse.
     
     

    Filmen


    Vet inte om det gick att bädda in den (står nämligen att det är fel). Länken finns ju annars.

    Täckesfri natt

    Nu går mina hästar utan täcken den första natten för i år, och än så länge håller sig temperaturen stadig. Men å andra sidan har inte de kallaste timmarna passerat än. Torr kyla är ju betydligt lättare för hästarna att hålla värmen i, än regn och vindar. Därför tror jag inte det ska vara några konstigheter, utan att de kan gå utan täcken nu när det är så bra väder. Skönt för dem att slippa äntligen täcken! Men med största sannolikhet kommer de nog inte gå utan från och med nu, utan när det blir värre/kallare så åker de väl på om nätterna. Men håller det sig dock som det är nu så ser jag ingen anledning att täcka dem.
     
    Inte ser de missnöjda ut.

    Resultat lokal hopptävling i Norrahammar-Taberg med Aleccis

    Aleccis har varit världens mest fantastiska asjätteskitfina häst på framhoppningen, båda gångerna. Verkligen som renaste guld. Men på banan följer inte det med över huvud taget.
     
    Började med att hon slängde och kastade längs hela långsidan i första klassen. Jag försökte ändå rida mot första hindret, men det är verkligen helt kört långt innan och när vi är framför så slänger hon sig åt vänster och i ren förtvivelse snurrar hon runt ett par varv. Tar om det och rider som jag tänkt; felfritt, bra känsla förutom att det gick fort.
     
    Jag tänkte nämligen vara väldigt noga med skänklarna och utsidan i dagens starter, precis så jag red förr och det som hittills har fungerat bäst för oss men som inte är korrekt enligt skolboken (då jag låser hennes bogar när jag sitter så och det är en av anledningarna till att hon kan vara svårkontrollerad). Men jag skiter i det, för vi vill inte ligga i en kravlande hög på marken och förgäves försöka leta efter ett snöre som heter självförtroende som vi kan dra oss upp med hjälp av. Eller något. Så back to old style.
     
    Räknade fel, eller blandade snarare ihop mina startnummer, till nästa klass så först blev det längre väntan där vi tog det lugnt (för jag trodde vi hade för lång tid på oss), men sen hade jag visst som sagt blandat ihop numren och då skulle jag in på framhoppningen. Vi var alltså "klara" på framridningen, men stod sedan i skuggan och väntade.
     
    I 110 ville hon inte alls. Hon kändes lika tråkig i början till denna klassen och liksom "står emot" fast inte framåt eller i hastighet, utan att hon inte alls är med mig. Jag tänkte inte göra samma misstag igen, utan tog fighten genom att lägga en volt och försöka få med mig henne. Gjorde en halt och sen höll jag på att inte ens kunna flytta på henne. "Startsignal är given", ja, jo men vi är på väg här borta! Kändes som hundra år innan jag fick rörelse i hästen och då började jag såklart bli stressad. Full gas över ett, två och jättestort hemskt hopp eller trean som var en hyfsat stor oxer. Rev den, stackare, som hon kämpade för att inte riva. Sen kommer jag inte ihåg, men tror vi slank förbi fyran, tog den på andra(?), för vi vägrade mot kombinationen och jag DROG allt vad jag var värd i högertygeln för att hon INTE skulle dra förbi. Ska hon vägra så ska hon fan stanna framför hindret. Tog om, hemskt, hemskt, hemskt, men igenom kom vi. Sen drog hon förbi sexan också. BRA JÄVLA JOBBAT, ryttarfan. Hon stänger av och sen rusar hon. Bredvid. Lyssnar inte för ett ögonblick och det är fan värre än om hon "bara" skulle banga ur och helt enkelt inte våga.
     
    Nu är det ju uppenbarligen det hon gör, bangar ur alltså, och mitt stöd är inte tillräckligt men det i sin tur beror ju på att jag inte kommer fram till hjärnkontoret... Förutom pissdåligt resultat så hade vi ändå en bra känsla där jag är nöjd med min ridning i första klassen och så var vädret PERFEKT! Helt underbart bra, lagom varmt, strålande solsken, klarblå himmel och heeelt underbart. Sen är det ju en trevlig tävlingsplats med, och det gör det inte sämre.
     
    Min kära kollega som skulle vara kameragubbe hängde inte med, så det blev som det blev. Däremot var Emma översnäll och fixade så jag i alla fall kan se hur det så ut. Första rundan finns på film här.

    Tack igen för bilderna, Anna! :)

    Pics from today (fån-kvalité)













    Glad, taggad häst blev trött och blöt. Hon var finfin att rida och imorgon väntar tävling! Såg även årets första maskrosor och varje år blir jag lika förvånad när de första börjar dyka upp då de har blivit så fruktansvärt tidiga.

    Rätt lång dag när man är ovan

    Började vid 03.30 igår, och var tillbaka i stan (inkl. strul med lastbilen) vid klockan 17.15. Var mer eller mindre helt slut då, även om det gick bra dit. Det är ju när man slappnar av som det blir skitjobbigt. Åkte ut till hästarna när jag orkade. Blev ju sittande hemma och bara tittade rakt fram ett tag. Så var ute efter sju någon gång.
     
    Det är då man är oerhört glad över att man har fantastiska hästar! Min far har sagt att när man hör att jag kommer (dunkdunkdunk) så reagerar inte kossorna, men hästarna gör det, haha. Så de som sällan (typ aldrig) kommer ner längre när man kommer för att de har ju mat i hagen hela tiden, var världens snällaste och kom ner igår så jag slapp släpa upp täcken till hagen och stå där och frysa. (De valde rätt dag!) Det började dessutom bli mörkt på himlen så regnet var på ingång vilken sekund som helst. Men de kom in självmant, fick lite havre och så hade de just denna dag inte gnuggat in massa skit i pälsen utan till och med Aleccis verkade ha rullat sig där det faktiskt är gräs och inte på hennes favorit damm-gegg-ställe, happyface! Så det gick så smidigt att göra dem klara. Borsta och på med täcken, sen ut igen illa kvickt. Det är mina hästars melodi det.
     
    Lagom till när jag var klar så kom givetvis regnet, så jag hade verkligen flyt igår vilket jag behövde efter den långa dagen.
     
    Idag lär det inte bli en kortare dag direkt, rent tidsmässigt möjligtvis, men jag är redan dödstrött efter att inte kunnat somna igår och inte alls sovit varken bra, länge eller djupt. Det är väl det värsta, tyvärr. Man måste sova och när det inte går så är man inte katig...
     
    Blir till att rida i eftermiddag/kväll oavsett vad, för det är tävling på söndag och jag känner inte för att dö - vilket är stor risk om jag ska låta Aleccis "vila sig i form". Hua, den energin den hästen lagrar, alltså. Ska även försöka hinna leka med Annika efteråt - längtar tills dess!
     

    Hoppbilder

    Hoppbilderna från igår. Som sagt, inte nöjd men fortfarande tacksam. Med mer jävlar anamma och bättre ridning så kan det bara bli bättre.
     
     
     
     
     
     
     
     

    Benskydd - när och varför?

    Utrustningsfrågan tycker jag aldrig riktigt blir oaktuell, antingen får man lära sig nytt och ändrar sig därför eller också kör man på som man alltid gjort och som man en gång tidigare lärt sig. Utöver detta kommer det emellanåt in ny utrustning på marknaden; vissa saker får man upp ögonen för, och andra inte. Men nu tänkte jag skriva ett inlägg om benskydd, vanliga hederliga plastsenskydd och strykkappor.
     
    När använder jag benskydd?
    Som ni vet har jag dels gamla Pärla, med rejäla ben, mycket päls och brett mellan benen. Dels har jag Aleccis, som är en betydligt "klenare" modell på häst, och som då och då trampar sig med någon brodd vintertid men annars har hon koll på fötterna. Ingen av dessa direkt stryker benen mot varandra. Min förra ponny Mellonie däremot, hon gjorde något som kallas för "nystar". Exteriört sett har hon lite utstickande armbågar som gör att vinkeln på benen - vilken det inte är fel på, utan rörelsen blir annorlunda - vilket gör att hon behöver benskydd för att helt enkelt skydda benen från de vassa, hårda metallskorna hon har på hovarna. Så länge hon var barfota var det ingen fara, men skorna gör att benen tar mer stryk. Mellonie reds med skydd och boots varje dag.
     
    Mina hästar, Pärla och Aleccis, går bara med benskydd när de hoppar. Ibland när de går tuffare pass i sämre terräng, och ibland när man ska göra mycket kringelikrokar på någon plätt någonstans och risken finns att benen vispar runt lite överallt. Men överlag så använder jag bara benskydd när jag hoppar, och i stort sett aldrig till vardags.
     
    Varför använder jag benskydd?
    Vi har då uteslutit strykningar, men just vid hoppning riskerar man att med bakhovarna sparka till baksidan av frambenen, och i värsta fall mer eller mindre "sparka av" den ytliga böjsenan. Det är min största anledning till varför jag använder de skydd jag gör och när jag gör det.
     
    1. Ytliga böjsenan, 2. Gaffelbandet. 3. Djupa böjsenan. 4. Ytliga tåsträckaren.
     
     
    De benskydd jag använder är framför allt vanliga plastsenskydd, av den här varianten:
     
     
     
     
    Till vardags aldrig så kallade "teknikskydd", men Pärlas tävlingsskydd är just av den varianten:
     
     
    Nu är jag inte ute efter någon form av "teknikförbättring", utan det är för syns skull. De är snygga tycker jag. Däremot bör man inte rida med dem till vardags men detta för att "teknikeffekten" kan avta, vilket jag i min tur som sagt ändå inte är ute efter. För min del är det mest av principiella skäl jag inte brukar använda tävlingsutrustningen till vardags.

    Det finns givetvis mängder av andra benskydd och jag har mjukare "dressyrskydd"(?), men har inte använt dem särskilt flitigt. Absolut vanligast hos mig är denna, klassiska variant. Den fungerar alltid och passar till det mesta när man vill skydda hästens ben.

    Då kör vi igen

    Yes, då är det morgon igen och idag är det körning typ hela dagen. Pärla rids efteråt och det är väl det jag lyckas få in, innan det är dags att ta kväller och sova inför nästa. Det är nackdelen med långa arbetsdagar, men det känns inte att de är så långa så det går faktiskt riktigt bra ändå.
     

    Markbilder

    "Markbilderna" från idag. Jag tycker det syns att jag försöker tänka på att ge henne utrymme, och liksom öppna upp. Men å andra sidan kom jag inte ihåg att jag skulle sluta sitta som en sjuttioårig kärring. Jag rider hellre Aleccis som på bilden längst ner, än som på bilderna precis över den (dvs ihoptryckt och bakom lod), men jag har så mycket kvar att lära att jag knappt vet i vilken ände jag ska börja. Äsch, finns väl inget att säga direkt. Det som är på bilderna är ju så vi såg ut, något annat kan man inte påstå. (Haha och vad ful hjälmen är! Men den är riktigt bekväm, så då ser jag gärna ut som en astronaut.)
     
    Konstruktiv kritik är alltid välkommen.
     
     
     
     

    It's a yes or a no

     
    Gjorde det slowmotion för annars skulle det bara bli tre sekunder, höhö.
    Note to self: It's a yes or a no, no maybe.

    Aleccis idag

    Jag var och hoppade med Aleccis, och hade hjälp av Ida på marken med kameran (TACKTACKTACK!) på förmiddagen. Det kändes väl skapligt, men jag är inte riktigt nöjd. Jag är så himla mesig! Sitter liksom där och "frågar"; ska vi hoppa, eller inte, eller vad tycker du? Istället för att utstråla; nu hoppar vi det här. Blir så trött på mig själv när jag blir så passiv. Det är inte så att jag fegar ur, utan jag ÅKER helt enkelt bara med. Bara väntar och ser vad som händer och det är typ sämsta tänkbara taktik... Nej nu får jag allt ta och bättra mig annars ser det inte ljust ut! De gångerna det blev fel så var det av logiska anledningar (hann inte räta ut henne, vände inte för utsidan osv) annars hoppade hon faktiskt okej. Inga konstigheter rent fysiskt mer än piloten som inte tar sitt ansvar, kan man väl säga. Vi hoppade en bana på 110-nivå och över kommer vi och alla bommar låg kvar, det var bara det att jag svängde åt fel håll, att jag inte fick med mig henne i en sväng och att jag blir lite fast i handen ibland samt låter henne gå på. Det blir inte bra i slutänden, men över hindren kommer vi. Jag tänker väldigt kortsiktigt med andra ord. Men mest av allt skulle jag vilja ha en dos med jävlar anamma just nu och plocka fram den varje gång vi har hinder framför oss. Tacksam, det är jag, men inte nöjd med min insats idag.
     
    När jag såg bilderna i denna vinkeln så la jag märke till att shit, vad mycket sommarpäls hon har satt! Det går verkligen snabbt nu när de får vara utan täcken och lapa i sig solljuset. Härligt!
     

    Guld

    Igår var båda hästarna rent guld att rida. Började med Pärla och vi red ner mot Sjunnen, vid stora vägen, och vände ner mitt i Sjunnen för att rida på den jättemysiga vägen som går genom skogen en bit och sen upp i byn igen och runt byn. Pärla var pigg och framåt, och hon valde själv att hålla ett hyfsat högt tempo och då lät jag henne givetvis göra det. Hon gick hårdare idag än hon har gjort de senaste dagarna, och blev hyfsat svettig ändå. Hon var verkligen jättefin och vi var ute en timme.
     
    Jag själv hittade verkligen en kanonsits när jag red henne och det gjorde att det både kändes men även gick ännu bättre än vanligt. Denna sits fick jag dessutom även med mig upp på Aleccis vilket gjorde att hon lyssnade bra hon också, sen blev hon helt övertaggad och visste inte var hon skulle ta vägen. Hon bytte galopp hejvilt och studsade fram hur länge som helst, haha. Så sött. Anledningen att hon blev så taggad var för att vi tränade på att vända runt sådär som vi gjorde mer förut; galopp fram, helt om på grusvägen och galopp tillbaka igen. Innan dess, och efter också för den delen, så red jag henne lite kortare men med mer tryck än vanligt. Även henne är jag nöjd med och det var en toppendag i stallet då båda var så fantastiska.
     
    Pärlefluff

    Täckesfritt snart?

    Såg detta på klart.se:

    Och i mina ögon ser det ut att vara fritt fram till att låta dem gå utan täcken dygnet runt (de går som bekant på lösdrift). Nu är det ju några dagar kvar, så vädret kan ändra sig men är det så pass varmt ute så ser jag inget hinder. Vore himla skönt att låta dem få gå "nakna" och slippa det där täcket. Tycker egentligen inte alls om att de går med täcken, men så är de ju klippta (eller har blivit/varit klippta) så då har man inte så mycket val.
     
    När brukar dina hästar få gå utan täcke även på nätterna?

    Gulleplutt

    To me

    Något jag tycker är väldigt störande är när man har hundra saker man ska komma ihåg, och så repeterar man det regelbundet för att inte glömma något. Tänker att man ska skriva upp det på en lapp så det verkligen inte glöms bort... Problemet är bara att sen, givetvis innan det står på lappen, så är allt borta. Så är det idag. Jag vet att jag har några dagar framför mig som skulle vara fulla till bredden. Men nu minns jag inget mer som jag skulle göra än att rida och köra en lastbil till verkstaden. Hum, hoppas inte det är några viktiga grejer jag har missat? Just det, har ett möte också, och så blir det våffelkväll - men det var nog allt, tror jag?
     
    Onsdag; hoppa Aleccis(?), tänkte gjort det senare i veckan men det går inte ihop sig. Köra tillbaka lastbilen från verkstaden. Ska se om vi kan byta dag så vi fortsätter med S på kvällen om det går bra. *note to self*
     
    Torsdag: köra ett pass, rida.

    Fredag: köra ett till pass, rida.

    Lördag: L+M, rida och Elmia på det.
     
    Söndag: tävling i NTR med Aleccis.
     
    Blir spännande om jag minns allt eller om det dyker upp fler saker. Ser att lördagen kommer bli jävligt tuff, men det är bara att öka tempot och sen blir det som vanligt för lite sömn till tävlingen. Det är så svårt att kombinera bilintresset med hästarna, och då framför allt tävlingar. Sena kvällar (nätter) och tidiga mornar, det är inget bra alls. Och sen körning på både måndag och tisdag, och även kommande lördag (dvs INGET LENHOVDA :(:(:(). Blir istället Aneby på den söndagen istället. Det blir en intensiv period nu, men det har jag faktiskt inget emot.
     

    Skillnaden som gör skillnaden, om och om igen

     
    Här är en bild på dagens hittepå. Tänkte alltså hoppa med Aleccis idag. Exakt det som är på bilden; fyra räcken med ett galoppsprång mellan varje, och avslutningsvis tog jag ner dem i mitten så det bara var första och sista kvar där vi skulle ha in fem språng - och varje gång satte vi den! Fem språng varje gång, men inte kanske exakt lika stora, iofs är det för mig en mindre bagatell just nu. Fem språng skulle det vara och fem språng blev det - nice.
     
    Jag har funderat ännu mer (såklart) och har börjat oroa mig även över benskydden. Använde därför vardagsskydden och drog åt dem lite mer än vanligt (inte hårt, men hårdare för att eliminera brännrisk - inbillning eller inte, men här ska det göras skillnad!). Hade även pullarnosgrimman på henne, men så lös så hon nästan tappade den nedre remmen. Sedan tänkte jag på min sits; räta upp mig, rama in och mjuka, låga händer. Låga ja. Där har vi ytterligare en grej jag gör, och framför allt då på linjer; håller händerna väldigt högt.
     
    Red fram på en äng. Haha, pappa åkte förbi med traktorn och flytgödselvagnen typ fyra gånger eller något, så vi fick lite mer intensiv sådan träning med. Det kan man aldrig få för mycket av! Men vi fick även dela äng med dem han hade spridit på så det luktade väl inte hallon kanske, men det luktar fortfarande hundra gånger godare än t ex cigarettrök. Vi höll oss på en plätt där det inte var gödsel än och så gjorde vi lite volter och sådär i trav och galopp - hon var så himla, himla fiiiin! Kunde bara sitta upp så kom hon tillbaka och ville jag ha tillbaka henne ännu mer så räckte det med att ta (eller mer "känna") jättelite i tyglarna. Det är då man bara kan sitta där och njuta i stort sett. Det blev inte sämre sedan då vi hoppade. Hon var helt klockren! Hoppade bra, lyssnade skapligt och inga som helst tendenser till annat än att hoppa.
     
    Att det kan variera så otroligt från dag till dag! Men det är bra med en känslig häst, för då är man så illa tvungen att lära sig RIDA och göra rätt. Endast rätt är bra nog, liksom. Gör jag rätt så bjuder hon till, så egentligen är hon himla lätt; gör rätt och hon gör sitt yttersta.

    Leta rätt

    Woho, vilken underbar stämning jag har här. Mycket positivt den senaste tiden - NOT. Men jag försöker faktiskt gräva fram det där optimistaset som bor inom mig. Hur ska jag göra det den här gången då?
     
    LETA rätt, för ja, det gäller att leta för att hitta. Det brukar ju vara så; att letar man så hittar man (eller det gäller ju i alla fall fel, så då borde det ju rent logiskt även fungera så i rätt-världen).
     
    Saker som är bra:
    o skänkelläget i sprången, faktiskt (för det mesta).
    o att jag börjar bli lite bättre på att räta upp mig efteråt, inte på alla hinder men på vissa var det godkänt.
    o att jag tog av nosgrimman och att det inte gick fortare för det (det gick inte bättre heller, men iaf inte fortare)
    o att jag lägger ner min själ i att lista ut varför och försöker åtgärda det
     
    ... och det bästa av allt;
    o jag skyller inte på Aleccis.
     
    Hon är den sista i världen som kan stå till svars för vårt resultat i helgen, och vad hon gör är bara det jag ber henne om; antingen fysiskt eller psykiskt. Simple as that. Tur man har en så känslig häst ändå, som kräver att man gör rätt <3
     
     
    Så, nu tror jag att jag har ältat klart den här helgen (och gnällt tillräckligt för resten av året). Back to work.
     

     
     

    Tutti Frutti läker alla sår

    Inflammation i knät, troligtvis. Eftersom jag även har ont i viloläge. Det som är lite spännande är att om medicinen jag har hjälper (har den ett kort tag), så ska de istället spruta in kortison i mitt knä. Och då är min tanke - är det inte det de gör i hästarna när de blir sprutade för vad-det-nu-är, typ diverse ledinflammationer?
     
    Om det nu är så, så får man en bra inblick i hur de stackars hästarna har det. Det jag syftar på är just att det även gör ont i viloläge - vilket det rent logiskt även borde göra för dem. Och även om jag har ont så "haltar" jag oftast inte, bara när det är som allra, allra värst och man har suttit still och fått de där outhärdliga spänningarna. Då går det inte att belasta benet, men det blir bättre med lite lagom, hyfsat obelastad, rörelse.
     
    Är det inte inflammation så är det över-/felbelastat och då är det sjugymnastik som gäller, men det lutar starkt åt inflammation som sagt. Hela poängen med detta inlägg är att jag känner mig som häst - men inte på ett negativt sätt, utan ju mer förståelse man kan få för dem ju bättre tycker jag det är.

    Då kör vi igen

    Börjar dagen med sjukan. Ska kolla upp mitt knä som bara bråkar med mig. Måtte det nu finnas något där som går att åtgärda! Är väldigt trött på smärtan och hur det hämmar mig; inte bara i ridningen och när jag kör utan i vardagen mest hela tiden. Det är sällan man INTE använder knäna. Och är det still för länge gör det också ont, såklart. #storaproblem
     
    Därefter står det hästtid på schemat för resten av dagen. Först S, sen ska jag bygga någon liten serie med skogshindren tänkte jag och rida igenom det ett par gånger med Aleccis (jag antar att jag inte hinner med Pärla däremellan så därför har jag inte planerat in någon ridning för hennes del), och avslutningsvis väntar L. Så den här dagen kommer rulla på den också.
     

    De där tankarna

    Hela dagen idag har jag tänkt, och detsamma igår, och säkert även imorgon och övermorgon. Men har jag blivit klokare... eh, nej. Gubben undrar varför hon (<- icke hästfolk-logiken) gör så. Mitt svar; med största sannolikhet gör jag något som gör att hon gör så, eller så har hon ont. "Ah, men varför skulle hon i så fall bara ha ont vid det hindret?" Bra poäng, jag har också tänkt den. De andra hindren gick bra. Men inte räcket som råkade heta nummer fyra. Varför, varför, varför? Man blir aldrig klok.
     
    Jag tror en grej. Det är säkert inte så, men jag vill gärna hitta anledningen. Hitta vad jag gör för fel så jag kan åtgärda det illa jävla kvickt. Min tanke är då att jag lutar mig för mycket framåt. Jag har nämligen börjat göra det nu när jag har förstått detta med framtung vs baktung och sittben i ryggen och broms vs gas och allt det där. Heta hästar rids så, men jag har väl hittat på min egna väg och så sitter jag som tant agda-lotta, typ.
     
    När vi hoppar, och då framför allt hoppar bana, så måste jag (TYVÄRR) tänka stolsits och luta mig bakåt för att det är bara då jag kommer ner och kommer om Aleccis. Då är det bara att tuta och köra. Jag gjorde väl så vid de hindren hon hoppade, men när vi sedan kommer till linjerna så blir jag väl antagligen dragig istället och lutar mig framåt. Kanske inte mycket, men för mycket. Det är inte heller rätt att trycka ner henne så hon blir ännu mer framtung genom att jag sätter mig i bakvikt, men 110-hinder ska hon lyckas kravla sig över ändå så jag får väl återgå till min tunga ridstil.
     
    Det värsta med allt det här är att hon var så jävlajävlajävla skitfin i torsdags ju... Det är det som dödar mig.
     
    Men efter att ha tittat ännu mer på filmen är jag nästan helt säker på vad jag gjorde i första rundan. Hon såg inte trean i tid och då blev det som det blev. Det kände jag och det tar jag på mig. Men fyran som kom efteråt på en linje var dagens största problem. I och med att hon inte tar förhållningar utan går emot handen så gräsligt så får jag inte igenom det jag ber om, blir kvar i handen, låser den i någon typ av broms-läge och Aleccis regel nummer ett är: ALDRIG under inga som helst omständigheter är det okej att bromsa in i hindren. Så det var nog så det började. Jag tror det. För nästa linje lät jag henne springa (där det blev fem istället för sex) och då var hon så nöjd... Det är andra (och tredje) sedan som jag inte blir klok på.
     
    Aleccis och jag över helvetesfyran som dödar mig inifrån just nu.
     
    Tant agda-lotta drar den stackars hästen (som jobbar på sin biff till ass) i munnen.

    Ursäkta men det svallar över

    Alltså, igår hade det fan varit bättre om jag också borde satsa på drifting eller något. Åkte runt på kvällen och kunde utan problem ligga varv på varv i rondellerna på så brett ställ det bara går, typ en centimeter från maximalt rattutslag. Den känslan är fan också bra underbar. Bredvid hade jag en av mina bästa vänner, och hon satt och skrek, HAHA! Först av skräck och sedan för att hon tyckte det var häftigt; "jag har ALDRIG varit med om något sånt här innan!". Haha, en annan är ju nästan uppväxt med'at. Äsch, det är tur man inte suger på allt man försöker med i alla fall...
     
    Tänkte bara säga det. En kanske skulle ta och byta inriktning. Humpf.
     
    Tanken har slagit mig, men nej, jag vågar inte byta. Och de pengarna det kostar lägger jag hellre på hästarna. Såattäääh, jag står väl kvar här ett tag till. Och trampar.
     
    "Vem tränar du för?"
    "Ingen."
    "MEN VARFÖR INTE DET? DET FATTAR DU VÄL ATT DU MÅSTE TRÄNA FÖR ATT UTVECKLAS?!"

    No shit, Sherlock?! Det är ju verkligen ett aktivt val jag gör varje vecka; att låta bli att träna för tränare. (Ja, jag tog illa upp. IGEN. Välkommen att gå i mina skor, välj mina vägar, snubbla i de gupp jag snubblat i, ramla över de stenar jag ramlat över, se saker ur min synvinkel, få den skit jag har fått osv osv. Se det som en öppen jävla inbjudan för fan.)
     
    Älsklingspärl. Min gyllene pärlahäst. <3
     
    Det går ändå. Men det tar bara så himla mycket längre tid, och så tar vi oss inte riktigt lika långt. Men vi gör det själva - för att vi är så illa tvungna.

    Motgångar

    Det var länge sedan jag mådde såhär dåligt av ett bakslag som jag har gjort idag. Jag har verkligen inte haft lust med någonting. Halvlåg i soffan till klockan tre på eftermiddagen innan jag, med hjälp av att ha sett alla "ryttareliten: stallet"-avsnitt för att motivera mig tillräckligt, orkade åka ut och åka lite på Pärla.
     
    Satte musik i öronen för att inte tänka för mycket (för vad jag har tänkt! Kommer väl upp mer om det senare antar jag), utan gjorde det jag skulle; byta vatten, fixa till spånen, hälla i lite havre i krubborna och sen gå upp till mina hjärtan med fyra godisar i handen. Så långt gick det ändå rätt bra. Gick ner med dem osv. När jag skulle börja borsta Pärla så började det bli riktigt jobbig. När man mår sådär dåligt, och man snarare är uppgiven än ledsen men så råkar man ha någon i sin närhet som visar att den faktiskt på riktigt bryr sig. Den försöker ge tröst, för den känner att det behövs och den behöver inte anstränga sig för att bara finnas där och göra precis allt rätt. Det gjorde Pärla. Och då började det trycka på ordentligt. Men jag tog avstånd. Gjorde det jag skulle istället. Det gick bra, tills vi skrittade in i skogen. Då gick det inte längre. Det hjälper inte att lipa, men att lätta på det där hemska trycket bakom ögonlocken... Det går inte att hålla inne hur länge som helst. Och Pärla hon bara är. Hur ska jag klara mig utan henne den dagen hon inte finns hos mig mer?!
     
    Vi red, hon var fin, men vi tog det rätt lugnt. Samlat pass med mestadels skritt och galopp som vanligt. En timme tillsammans, bara hon och jag. Rätt som det var så fick hon mig som vanligt att le. Om än väldigt snåla leenden idag, men de fanns där. Korta var de också. Men ändå. De var där och när jag kom på det så kände (känner) jag bara stor, ärlig tacksamhet. Hon lindar in mitt hjärta i sitt gula fluff, och så tar hon hand om det.
     

    Resultat P&J med Aleccis i Eksjö

    "Full gas eller inte alls" - igår var det "inte alls".
     
    Det fanns lite olika "problem" som gnagde i mig redan innan vi började, till och med innan vi ens hoppade fram. Men så började jag bli stressad och körde på ändå. *dumt dumt dumt*
     
    Jag kom aldrig ner i sadeln. Det var som att jag hade ett höghus mellan mig och sadeln - jättestörande! Jag MÅSTE ner i sadeln för att kunna ge Aleccis det stöd hon söker i hoppningen, så redan där blev jag väldigt mentalt störd. Sedan är det detta med nosgrimman. Alltså jag HATAR nosgrimmor. Äcklig uppfinning som inte fyller någon funktion nu för tiden, men likt förbannat ska den sitta där och vara i vägen. Jag rider alltid Aleccis (och Pärla för den delen) utan nosgrimma, och även hoppar. Men inte på tävlingar/P&Js, då har jag pullarnosgrimma. Detta för att hon blev livsfarlig en gång när jag startade utan nosgrimma. Jag känner att jag behöver den för att ha större chans att få igenom det jag ber om. Ja, när jag tar i tygeln vill jag ha respons, så enkelt är det.
     
    Tidigare har hon visat missnöje genom att slänga med huvudet och så ibland när jag använder den igen efter att det har gått en längre tid sedan sist. Men då har jag bara sett till att använda den några dagar efter varandra och då har det inte varit några problem. Dumt nog tänkte jag inte på detta inför P&Jn och Aleccis var hemsk. Stackarn ville inte ha nosgrimman och hon var missnöjd. Det syntes nog inte, men det kändes. Fokus låg på fel sak och när jag bad om något så hände inget och då tog jag mer i henne vilket direkt resulterade i att hon inte förstod vad jag ville; svänga? bromsa?
     
    Men vi red ändå. Hon hoppade fint på framhoppningen och vi gick in på banan. Ett och två gick bra, hon kändes riktigt fin. Men så bröt hon ut på trean och fyran, eller rättare sagt; jag gjorde något omedvetet som tillät henne, eller till och med uppmuntrade henne - inte vet jag - att bryta ut. Femman, sexan a-b gick bra, sjuan gick väl bra även om vi gick på ett för lite galoppsprång och avslutningsvis åttonde hindret. Vi kom runt på åtta fel men ingen höjdarrunda...
     
    Slet av nosgrimman det första vi gjorde efter jag kom ut från banan och så in på framhoppningen igen för att göra om, göra rätt. Hade inte alls lång tid på mig, men försökte verkligen för allt vad jag var värd att komma ner bättre i sadeln. Det var svårt, och det kom inte sådär "av sig självt". Var inte nöjd. Hoppade räcket ett par gånger. Inga problem, fin häst. Och definitivt bättre, "friare", i munnen.
     
    In på banan igen. River ett, men två och tre gick väl bra. Bröt ut tre gånger på fyran... Omstart och försökte igen; ett, två och tre gick bra. Bröt ut en gång på fyran, men kom över på andra försöket den här rundan. Aleccis halvslängde sig/drog vänster rejält och jag hängde i högertygeln för att lägga en volt. Lyckades göra en volt och styrde sedan mot femman. Hon hoppade och vidare mot sexan. Bröt ut där. "Utesluten" säger speakeraset som inte ser skillnad på en voltjävel och ett stopp, eller i det här fallet; bryta ut. Blev riktigt sur på det faktiskt, då det är en klubb som är rutinerade i tävlingssammanhang och borde ha koll på vad man gör på banan... Kom igen på kombinationen, rev bakbommen på a-hindret men kom igenom, hon hoppade bättre på b. Ut från banan pissed jävla off.
     
    Förbannade jävla skit. Kul att ligga på botten och kräla igen då. Jävligt roligt. När hon var så fantastiskt skitfin tidigare i veckan. Jag skulle verkligen behöva hjälp med någon som ser vad det är för fel jag gör, för i dessa lägen har jag ingen aning. Jag begriper ju såklart att det är jag som gör något galet där uppe, men vad? Jag tycker jag håller om, överger inte, motar vänstersidan, mjuk i handen, bra blick osv, osv.
     
    Och så tycker jag så himla synd om Aleccis eftersom jag är så himla ojämn; antingen går det skitbra och felfritt eller så går det åt helvete och så kommer vi inte ens runt. Förbannade jävla skit. Orkar inte det här - IGEN.
     

    Kära lilla hästen. Säg vad jag gör för fel så jag kan göra rätt istället.

    Snart dags

    Och så har jag glömt bort precis allt som jag tänkte skriva. Det skulle väl stå något i stil med att jag ska packa in min lilla bruna glada häst i kärran och så ska vi dra oss mot Eksjö om ett par timmar. Det är första gången i mitt liv där jag varit med om att de satt ett maximiantal starter. 130 st, och sen sa de stopp. Så sjukt mycket starter kommer det vara!
     
    Kollade nyss på filmen från min och Aleccis allra första lokala start; en 90 cm, bed A. Eh, jo, jag minns att jag inte tyckte att den var sååå illa trots allt. Men herregud, hur rider jag?! Tur det går åt rätt håll i alla fall! Detta var i början av juni har jag för mig. Så lite bra känns det väl, för annars tycker jag att jag mest bara står och trampar var gäller min ridning. Eller nu ljög jag; jag KÄNNER skillnad, och det blir inte sämre, men det är långt bra men däremot när jag kollar på filmer så tycker jag för det mesta att det ser hemskt ut. Fast nu såg till och med jag att jag har förbättrat mig, och det ska jag försöka komma ihåg.
     
    Annars då? Ska snart åka och tanka bilfan (är det något jag gör mer än vad jag borde, så är det att tanka den där bilen - men å andra sidan så röker jag inte, och inte heller snusar eller dricker jag, så det jämnar väl ut sig. #bensinalkis)
     

    Fantastiska underbara hästapålle

    Jag mådde riktigt, riktigt skitdåligt efter dagens äventyr. En hemsk huvudvärk infann sig och blev värre och värre. Klarade inte av att göra något sedan utan gick och la mig och sov som en stock i en timme, gick därefter upp och tänkte rida. Men jag tror jag fick en mildare variant av migrän eller något för jag mådde vidrigt! Halvla mig i soffan och kände mig mer eller mindre döende och med frasen "jag MÅSTE ut och rida" på repeat. Det gick väl en och en halv, två timmar till där men sen stoppade jag i mig två alvedon och åkte ut. Hejhej reflexer, mörkerridning och allt det som har varit så skönt att slippa. Men det gjorde inget.
     
    Gjorde i ordning min fina, snälla bruna häst och startade en podcast att ha i öronen medan vi red. Red sedan i skogen och byn. Passet var såååååå himla bra! Älskade fantastiska häst! Hon var guld, guld, guld! Jag ville inte sluta rida, hon var verkligen underbar. Funderade på om jag skulle ta några vändor till för att dra ut på ridturen lite till, men kom snart på att det var bättre att rida hemåt då hon var så grymt fin. Vi var ute i underbara 50 minuter och efteråt mådde jag som en kung. De är verkligen fantasiska, de där hästarna (och lite har jag nog alvedonen att tacka).
     
    Det känns BRA inför imorgon. Men vad som helst kan ju hända ändå. Målet är bra känsla och gärna felfria rundor, men känslan är viktigast.
     
     
     
     

    Ullaredsbesök

    Det som egentligen bara stod på min lista var en ny ridhjälm (vardagshjälm) och glukosamin, resten blev lite extra. Kom på en grej som jag tänkt på innan, men som jag sedan hade glömt bort igen, men kom ihåg; ett längre måttband.
     
    Hjälmen. Det var inte jättemycket att välja på och nej, den är väl inte världens snyggaste. Men jag måste säga att jag tycker den var över förväntan när den väl var på huvudet! Red med den under kvällen och den var riktigt skön och det kändes faktiskt bra att ha en ny hjälm på huvudet med tanke på allt min förra har fått utstå.
     
    Glukosamin, hästgodis med banansmak (de luktar så himla gott och även jag äter av dem så det var väl inte bara till hästarna, höhö), håltång, gummiband, viktmåttband (riktigt bra att ha när man har feta hästar!), och så dagens bästa köp; måttbandet på 30 m.
     
    Det som nog ser konstigast ut på bilden är nog sopkvastborsten. Den är till Pärla, och ja, jag är helt seriös. När hon under sommarmånaderna kommer klia sig hit och dit så blir det perfekt att dra den över henne. En tanke jag haft tidigare är även om jag skulle skruva upp den i boxen på väggen de brukar klia sig men frågan är om den får vara hel då eller om borsten kommer att bli vikta. Hon är ju inte direkt känd för att ta saker och ting mjukt och försiktigt.
     
     

    Tvångstanke, eller bara rutin?

    Jag har "min" parkering här uppe där vi bor. Den närmaste, längst in och den som är absolut krångligaste att parkera i (eftersom jag alltid backar in). Och alltid när jag har parkerar och ska stänga av bilden gör jag alltid vissa saker av rutin (eller om det är tvångstankar?).
     
    o Vrida av kupéfläkten så den är på 0-läget.
    Är fläkten på och blåser kalluft när man startar bilen så tar det längre tid för bilen att bli varm, även om det är marginellt, dessutom är det omysigt med kalluft rakt i nyllet när man startar den kalla bilen nästa gång/dag.
     
    o Stänga av vindrutetorkarna om det regnar.
    Jag klarar seriöst inte av vindrutetorkare som står på rutan när man stänger av bilen, haha. Vill bara vrida ner dem med våld och lägga dem i sitt "viloläge". Det är lika störande när man nästa gång/dag man sätter sig i bilen, och det troligtvis inte regnar, och vindrutetorkarna tar sig friheten att glida på rutan.
     
    o Peta upp solskydden om de varit nere.
    Det säger sig väl självt? Fult och opraktiskt att ha dem nere och samma där; hur stor är sannolikheten att de behöver vara nere nästa gång/dag man sätter sig i bilen? Relativt liten, anser jag.
     
    o Om det inte är min bil; dra bak sätet och fälla upp ratten.
    Syftar främst på hemtjänstens bilar, lastbilen men även om det är så att jag lånar någon annans bil. Det är helt enkelt så att jag är rätt liten, kort i rocken så att säga, och behöver sitta långt fram. När sedan någon normallång (eller skitlång, haha) ska in efter mig så får de problem och så blir de arga, hahaha. Då är det bättre att jag, som den snälla och omtänksamma människan jag är, gör i ordning för dem redan innan de ska in. Numera går det för det mesta ändå på rutin så jag tänker inte så mycket på det längre. Nackdelen är väl om jag glömmer att det är jag som ska ha fordonet nästa gång och då får ställa in skiten fler gånger när jag egentligen hade sluppit, men det kan jag leva med.
     
    Experimenterade förresten med lite knappar igår och upptäckte att han är ju en julgran! Roligt, för det är ju så man vill ha det men det är jobbigt att koppla om strömmen så det lyser rätt. Nice, nu ska det få lysa om honom, minsann. Kul! Och skönt för mig som slapp koppla om utan istället bara kan välja att trycka på en knapp, höhö. Att jag inte gjort det tidigare..!

    Ullaredsbesök

    Gissa vem som ska till Ullared idag? Helt rätt, jag! En ny vardagshjälm är tanken att inhandla efter de senaste avramlingarna, haha. Känns som det är hög tid att byta ut den efter hur jag har misshandlat den.
     
    Efteråt ska jag åka på min bruna, glada häst och eftersom hon väntade bra på hindren efter vårt låååångsamma ridpass så är min tanke att hon ska gå ett milt pass låååångsamt inför morgondagens P&J. Ååååh, det ska bli så roligt! Är verkligen taggad på att komma igång nu! Nästa helg sedan så kör vi igång "på riktigt". Då börjar det rulla på och först ut är NTR och därefter Lenhovda. Som jag har längtat och just nu känns det (vilket ingen kan ha missat) riktigt bra! Nackdelen med att det känns bra må vara att förväntningarna stiger, så dem får jag passa. Det är alltid bäst för vår del att gå in med positiv inställning att det KAN gå bra, men inte med killer-instinkten att det "ska gå" för den hjälper oss inte i dagsläget. Det tar vi senare under året.
     
    Vad gäller P&Jn så är vi anmälda till att starta 110 två gånger och det känns rimligt, tycker jag. Beroende på hur banan är byggd är det även rimligt att gå nolla för nu är vi så pass bra kompisar att vi löser det mesta tror jag - möjligtvis att vi skippar några galoppsprång här och där, en annars talar vi mer och mer samma språk.
     
    Jag tycker så synd om dressyrryttare, haha, som går miste om det alldeles fantastiska underbara med hoppningen<3
     

    Känslan!

    Efter att ha suttit på "nya" hästen idag igen så tog jag med min bruna häst på äventyr. Hoppa lite, tänkte jag. Wow, vad ska jag säga? Hon var helt fantastiskt! Känslan var perfekt (eller ja, lite mer uppmärksamhet på bromsen bara så hade det varit perfekt!). Hon började med att bjuda mig på en åktur a la bocksprång, som jag som vanligt inte var med på. Alltså Aleccis förvarnar aldrig när de kommer och i och med att de inte är vanliga så räknar jag inte med några åkturer ovan mark. Jag förväntar mig snarare mer sådant (fast milda) av Pärla, än från Aleccis, haha.
     
    Men jaja, det var vad hon bjöd på. Hon är bra smart den där hästen (om man förmänskligar henne lite) för det kändes nästan som att hon fångade mig när jag tappade balansen, haha. Hon liksom bromsade upp och tog upp huvudet på ett väldigt stabilt vis så jag kunde ta mig tillbaka utan problem sen sprang hon vidare, lika glad som vanligt. Jag måste verkligen lära mig att det kan komma sådant och hänga med bättre i dem. Just nu är det under all kritik från min sida. Jag är verkligen inte van vid storhästskutt.
     
    Först hoppade vi ett mindre hinder på ca 50 cm på volt. Hon var pigg, men det gick bättre än förväntat. Därefter hoppade vi två räcken efter varandra på två olika vis så det blev lite tightare tillbaka vändningar. Inte tight mot hindren, utan efteråt och att jag var tvungen att lära mig att få henne rak mot andra hindret snabbt. Även det gick himla bra faktiskt! Svängde även lite snabbare allt eftersom och Aleccis var med på noterna. Höjde upp från metern  till 110 och satte även upp det ena till ett stigsprång/oxer och höjde därefter 115. Sedan avslutade jag med att lägga det på 120. Tog det några gånger, och avslutade med att peta ner det ena till ett räcke igen för att hoppa som vi gjorde innan jag la upp bakbommen.
     
    Tre gånger gjorde jag märkbart fel. Första gången var mot oxern där jag lät henne gå utan att "spänna bågen" så då petade vi ner frambommen. Men det var den enda bommen som föll, vilket ändå kändes bra då jag pressade oss lite mer. De två sista sprången, som var över räckena, så lät jag henne gå på lite väl mycket men inte på något stressat vis. Jag ville gärna ha kvar henne lite längre och få henne att vänta, men samtidigt är jag nöjd med att trots att jag inte behöll henne hos mig så kunde jag ändå spänna bågen. Vad som hände då var att sprången blev både långa, höga och rejäla. Lite överdrivet kanske, men hon är rädd om sig och för mig kändes det bra att jag, trots att jag gjorde det "valet" att låta henne gå på lite, ändå kunde ge henne det stöd och det förhållandevis lilla stöd hon behövde för att ta hindren ändå.
     
    Hon var verkligen helt klockren idag! Helt och hållet ren på hindren och på alla sätt och vis underbar. Just nu känns det så himla, himla bra! Klart det krävs mycket arbete (som är så himla svårt att jobba med pga platsbrist), men för oss var detta ett stort steg framåt, särskilt med tanke på början av året och de problem vi hade med att jag på något vis uppmuntrade henne till att bryta ut på ALLT, till och med 50 cm's hinder. #happyface
     
    Sorry för kass kvalité och att det hackar sjukt mycket. Men här är två av sprången i alla fall. Det ser inte ut som det kändes, haha. Men skitsamma, känslan är viktigast.
     
     

    Sjuttiotvå bast

    Jag erkänner. Veterinären skrämde mig i torsdags när Pärla blev vaccinerad. När jag (och Ida för den delen) ridit har det inte varit några konstigheter alls, men ändå blev jag så skrämd. Magkänslan hoppade på osäker-tåget, och jag är orolig att hon faktiskt har ont, trots allt.
     
    Som jag nämnt tidigare så är målet med Pärla för resten av henne liv att hon ska hålla. Hon ska hålla så bra det bara går och för att få så bra förutsättningar som möjligt så motioneras hon, så hårt och ofta det går. Det är hur jag anser hennes kropp får må allra bäst.
     
    Men idag får jag väl se mig besegrad. Ibland är det inte bästa medicinen att motionera stenhårt för att må bra och hålla. Ibland vill kroppen ha vila istället. Därför får Pärla återigen några dagar där hennes 72-åriga kropp (om hon vore människa) kan ta igen sig så gott det går och är det så att hon trots allt har ont så mår hon bara gott av att få slippa frestas av ryttarvikt och hårt underlag. I alla fall i några dagar. Så kör vi igång igen om några dagar.
     

    P&J på lördag

    På lördag packar jag in min glada bruna häst och så åker vi till Eksjö för månadens sista P&J innan det drar igång med riktiga tävlingar kommande veckor. Mycket/regelbundna starter = lugnare, eller jag menar, mindre övertaggad häst.
     
    Det fanns två att välja på; antingen Bråtåkra, vilket är betydligt närmare, men de är oftast inomhus, eller Eksjö dit vi får åka längre men de kommer vara utomhus på deras stora utebana. Jag tänker försöka "undvika" att hoppa inomhus nu när vi ändå är inne i april, så gott det går, då det ger betydligt mer att vara utomhus, definitivt om vi nu kan börja ligga och nöta lite 110-starter igen. Då får vi helt enkelt inte plats inomhus. Vi får väl plats rent fysiskt, men det blir så mycket svårare och jag känner att den typen av svårighet snarare stjälper än hjälper oss i nuläget. Och när det erbjuds utomhus så är det svårt att låta bli. Det är ju så mycket roligare med ute-arrangemang.
     
    Nu till poängen av hela inlägget. Jag har inte lyckats få tag i någon som kan (vill) följa med, så är det någon från Vetlandatrakten som läser och som vill agera handtag (= ev hålla häst, men i alla fall filma) så hojta till!
     
     

    Häst

    Då har jag landat efter en dag så gott som full med hästar. Började med en för mig ny, "S". Imorgon gör vi en repris på dagens uppgift.
     
    Därefter red jag Aleccis. hon skulle gå saaaakta. Trava så sakta det bara gick, lagom var det när hon knappt kunde trava utan att försöka bryta av till skritt ibland. Samma i galopp; sakta, sakta, sakta. Men på ett lugnt, avslappnat vis och inte trycka ihop sig spänt och halvhoppa fram. Men det gick rätt bra! Här och där ibland så blev det sådär hemskt spänt, men över lag gick det himla bra faktiskt. I slutet låg hon kvar och väntade riktigt bra (för att vara henne). Det blev med andra ord ingen hoppning alltså, utan vi höll oss i skogen och byn i en timme.
     
    Red Pärla efteråt. Galopperade uppför halva himlabacken och red i skogen och byn där med, fast annorlunda. Tänkte mest bara rulla på med henne då jag har börjat rida med väldigt kort intensitet (kan man säga så?). Aja, vi har bara tagit några hundra meter åt gången därefter gjort halt och sedan fortsatt och på så vis har jag ridit henne det sista. Det har mest bara blivit så, och därför tänkte jag låta henne rulla på idag. Vi var ute i lite mer än en timme.
     
    Sedan åkte jag vidare för att fortsätta med L. Avslutade dagen med att rida M. Det är mycket som är fantastiskt roligt med att hålla på med djur, men när man nästan för varje gång ser och känner skillnad så kan man inte annat än att njuta. Man får så himla mycket tillbaka av dessa underbara djur.
     
    Egentligen hade jag tänkt att göra hundra saker till. Men... det blev inte så. Har lovat mig själv att ta tag i allt sådant imorgon istället.
     
    Sedan är det en till sak jag undrar. Jag skriver tydligen långa, för långa, inlägg. Definieras denna längd som "långt inlägg"? Jag verkar nämligen ha en annan uppfattning, så ska försöka tänka på att ha dem kortare. Därför tänkte jag höra om detta klassas långt (för långt?).
     

    Egoistiskt eller inte att bestämma över någons liv

    Läste precis något som provocerade mig till månen och tillbaka, trots att det egentligen var ett inlägg som inte var menat att provocera; bara en persons syn på liv och död kan man säga.
     
    Först måste jag bara skriva att jag faktiskt tycker att det är hemskt av oss som människor att ta för oss så mycket av andra varelsers liv och till och med bestämma så mycket som huruvida de har "rätt" till sitt liv eller inte. Jag tycker det - men som människa har vi även egenskapen empati = lider någon kan vi vänligt nog avsluta lidandet åt denne.
     
    Ärligt talat. NÄR är man, som djurägare, egentligen egoistisk?
     
    1. När man låter en skadad häst/häst med gamla skador gå och skrota i en hage om den på sin höjd klarar av det?
    eller
    2. När man tar bort hästen för att den med största sannolikhet har ont?
     
    För mig är det glasklart; det ÄR vidrigt egoistiskt att "tvinga" hästen att leva oavsett - bara för att man som ägare inte vill/klarar av att ta bort hästen. Jag anser det alltså mer humant, och oegoistiskt, att ta bort en häst som har ont - aldrig vill man det, det är ju ens familjemedlem! Men då har man hjärta nog att låta djuret få slippa lida. Vi lider, inte hästen = bättre än så kan det inte bli för hästen i det läget.
     
    Jag ser första exemplet som oerhört egoistiskt då man troligtvis låter hästen traska runt för att ägaren inte klarar av att ta beslutet och även de konsekvenser det medför.
     
    Obs; jag syftar inte på att det på något vis är bra att ta bort en häst för att den inte vill tävla, osv. Så fungerar det inte. Sälj istället hästen om den inte passar ägarens/ryttarens ambitioner. Men det hör egentligen inte hit, då jag syftar på sjuka/skadade hästar.
     
    Tankar kring detta?
     
     
    Jag har sagt det förut, men säger det igen; den dagen Pärla blir av med något sinne, faller ur eller allmänt tappar livsgnistan så finns hon inte mer. Aldrig att jag skulle kunna leva med mig själv om jag visste att jag har tvingat henne till att leva när hon inte längre har drägliga förhållanden och vettiga villkor. Det kommer vara det tuffaste jag gör i hela mitt liv och 99% av mig kommer också att fall ihop då och där, men JAG tar det - för Pärla. Jag skulle aldrig proppa i henne massa skit för att tillfredsställa mitt behov av att ha kvar den mest trygga individ jag någonsin träffat. Jag är rädd för döden, men ibland är det den milda vägen, även om det först blir ett berg av sorg.

    Det rullar på

    De senaste dagarna har varit väldigt tuffa med långa dagar och alldeles för lite sömn. Jag hoppas komma ikapp snart (vet att man inte kan "sova ifatt" men ändå, sova sig utvilad är bra). Det blev lite sovmorgon idag, och nu har jag bara massa hästtid framför mig innan det är dags för nästa sovpass. Jag ska sitta på en ny häst idag, därefter rider jag mina och så avslutar vi med L.
     
    Det tar emot lite nu när vädret är som det är, men det är bara att kämpa på. Jag syftar såklart på mina hästar. Aleccis hade jag velat ta några språng med inför helgen, men jag tror dessvärre inte att jag kan lösa det... Pärla går väl "som vanligt" - varken mer eller mindre, hårdare eller lugnare eller på annat vis annorlunda. Det är den formen av ridning som är väldigt "o-lockande" men istället för att se det så, så ser jag det som viktig motion; både för henne och mig.
     
    Igår red jag och Ida en jättekort sväng runt byn i regnet. Aleccis var rätt fin halvvägs ungefär, sedan skulle en motorsåg stycka henne och då var hon spänd resten av turen. Pärla var pigg. Hon uppskattade verkligen att få komma ut tillsammans med Aleccis.

     
    Från igår. Vi skulle ställa ifrån släpet för att hämta på turens sista gårdar, men det var massa gubbar som grejade så vi fick inte plats att vända runt som vi brukar göra där så det var bara att backa ner på plats istället. Nemas problemas!

    Att nu är en inte pigg

    Det är helt klart tufft att sova omkring fem timmar, men det är svårt att hinna sova när man ska upp vid 02. Hur tidigt som helst är det svårt att sova för hästarna ska ju ha sitt också och genast går tiden. Hm, får lista ut något som gör att det kan fungera i sommar sedan, för detta känns ohållbart.
     
    Tog en sväng på stjärntanten igår och hon säger minsann inget. Hon var som vanligt, och inga konstigheter i kroppen heller. Vad bra, för då kan jag rida med Ida ikväll sedan. Just nu känner jag mig hur tacksam som helst över just det, för det hade inte lockat att rida båda sedan kan jag tänka mig, efter den här dagen. Aleccis vilade igår.
     
    Ja, det är lite småjobbigt just nu, eller egentligen inte utan allt hänger på att jag inte lyckas få ihop det med tiden. På något vis måste jag komprimera stalltiden för att få ut mer sovtid. Äsch, nu babblar jag bara.
     
    Förutom det så känns det toppen! Det blir kanoners detta och jag kommer ha ett så himla roligt sommarjobb. Jag är verkligen jätteglad för det och skulle gärna arbeta heltid med detta jag gör nu.
     
     

    Rund

    Aleccis fick en kommentar från publiken på senaste P&Jn att hon var; "rund". Jag tycker personligen att det var en mild definition av hur hon faktiskt ser ut, för hon är snarare smällfet. Haha, jobbigt läge att ha flera hundra kilo mat dygnet runt kanske? Jag behöver i alla fall inte oroa mig för kolik, olater eller för tunn häst och det får helt enkelt väga högre än de kilona hon släpar på. ;)
     
    Tjocker.

    Understimulerad Pärlahäst

    Igår sa Pärla klart och tydligt att hon inte vill vila mer. Hon har ju fått vila helt och hållet sedan vaccinationen vilket är relativt ovanligt då jag brukar rida lugnt i några dagar innan de går som vanligt igen. Men i och med att vi avvaktade med knät och så hela vardagen nu de senaste dagarna så passade det faktiskt bättre att låta henne vila helt och hållet.
     
    Igår ville hon hemskt gärna följa med ut, men se det fick hon inte. Däremot tänker jag istället rida henne lite lätt idag för att känna så hon är fortsatt okej och ohalt vilket hon ju har varit hela tiden det senaste, men man vet aldrig. Aleccis får vila.
     
    I förrgår gick ju Aleccis pay & jumpen, och så red vi en kort, kort vända i byn på 35 minuter någonting. Det är ett sådant pass som egentligen inte ger något och som inte varken gör till eller från. På 35 minuter får de inte upp något flås så det kvittar rent konditionsmässigt, det var inte så att vi tränade på något direkt så det gav det inte heller. Det ger däremot en glad häst som får komma ut och se något annat än hagen en stund och det är viktigt för mig. Dessutom känn det bättre att hon får röra lite på sig efter hoppningen och sen kan hon vila idag sedan.
     
    Hon var i alla fall vrålpigg igår! Det kändes som hon inte hade blivit riden de senaste två åren och var lagrad med överskottsenergi, kan man säga. Vi gjorde mycket övergångar men det var väl ungefär bara det vi gjorde. Jag letade efter vettig ridning i lite mer samlad galopp och hittade dit så småningom.
     
    Åkte därefter till L och M. L är nu redo för nästa steg vilket vi påbörjade igår med toppenresultat. M red jag en stund. Vilken skillnad det har blivit i framför allt munnen på de få gånger jag faktiskt bara har ridit den hästen. Problemet har varit att han varit "hård men inte stark", men nu ser det bättre och bättre ut. Halter och avbrott kan vara lite dryga och det blir gärna några "oönskade" steg innan det sker något, men ändå, vilken förbättring det blir efter varje pass!

    Lilla Adde
     

    Ny dag

    Det är förvånansvärt inte så svårt att kliva upp, men jag märkte hur mycket smidigare det är när man tänker rätt. Det är t ex bekvämare att köra svintidigt för då är det så himla lite trafik och det är aldrig fel att ha vägen för sig själv (och helljuset!).
     
    De senaste dygnen (eller ja, natten till igår och natten till idag) har det varit relativt varmt ute och hästarna hade egentligen faktiskt till och med kunnat gå utan täcken. Men så länge det är oklart huruvida det kommer nederbörd eller inte, så vågar jag inte låta dem gå nakna riktigt än. Det är dock alldeles för varmt (även när solen inte skiner) för dem att ha täckena på sig. Lite jobbigt läge just nu, kan man säga att det är.
     

    Skitknä

    Vaknade i natt av sjuka smärtor i mitt knä så jag bröt ihop totalt... Vet inte vad jag ska ta mig till emellanåt. Jag har mitt kära back on track-knäskydd, men det är verkligen allt. Jag gör som jag brukar, rider, kör bil, går och allt. Bryr mig inte mer om knät än innan och frågan är om det är rätt behandling? Jag är noga med att landa på höger ben när jag hoppar av hästen och hoppar över dragstången osv. Men då är jag snarare orolig för att överanstränga och slita på det mer än vad som är bra. Jobbigt läge.
     
    Det senaste som har inträffat nu på senare tid är att någonstans i knät så går saker och ting "omlott", så när jag kopplar klickar det och det är inte skönt. De är knappt att det går att koppla när det är som allra värst. Det är så himla jobbigt!
     
    Nu ska jag erkänna en sak som jag aldrig trodde att jag skulle göra. Automat är fortfarande livsfarligt och jag gillar det inte, men just nu är jag glad att lastbilen har automat för det hade varit ohållbart med mitt knä och sitta och behöva koppla när man kör tolv, tretton timmar. Så ja, för första gången hittills i mitt liv så får jag se mig besegrad. Automat - knät, 1-0. (Vill bara klargöra att det är en manuell växellåda som växlar automatiskt, dvs inte det där äckliga slirandet som vanliga automatiska automatlådor sysslar med. Jag klarar seriöst inte av det.)
     
    Någon som har någon dunderkur mot knäproblem? Jag tror inte det är muskulärt, och jag antar att t ex Voltaren fungerar på just muskler, så det känns inte ens lönt att prova. För ett par år sedan kollade jag upp knät (röntgade) och då fann de inget och hem fick jag ett brev där det stod "Det är inget fel på knät, så du kan inte ha ont", typ. Kanske är dags att göra ett nytt försök för nu är det snart inte uthärdligt längre...
     

    Nöjd och tacksam

    Jag är nog ganska tacksam som hästägare/ryttare. Nöjd med nästan allt jag ber hästarna, oavsett hur resultatet egentligen ser ut. Som igår. Hur många skulle egentligen vara nöjd med de rundorna vi gjorde? Men jag är det. Nöjd och glad, och tacksam för att hästen anstränger sig för min skull.
     
    Sen finns det såklart saker jag stör mig på, och det senaste är mina hälar. Alltså vad sysslar jag med? Trampar ner dem för allt vad jag är värd - och till vilken nytta? Stel bakkärra och full gas har vi redan och behöver inte mer av den varan så det där med att sträcka ut hälsenan allt jag orkar, nej, jag måste hitta något sätt att bryta det mönstret. Men det är en ovana som har satt sig djupt.
     
    Jag är i ett lite mellanläge med stiglädren just nu. När hon studsar så måste jag ha dem så korta som jag har dem nu för annars låser jag knäna ännu mer och ja, jag studsade ju av i somras för att jag låste knäna. Den risken är större med längre läder. Men om jag länger dem så blir foten bättre. Samtidigt så blir det katastrof med balans och sits över hinder istället. Och det har jag redan problem med. Inte sitsen så mycket, den är helt okej faktiskt framför allt vad gäller just skänkelläget i språnget, men balansen är inget vidare. Ett mellanläge, som sagt.
     
     

    Tanter och gubbar

    Söndag, ostadigt väder har meteorologerna lovat och jag ska äntligen få träffa "mina" tanter och gubbar igen. Det är verkligen underbart att få hjälpa så glada och tacksamma människor och man blir bara helt genomglad. Det blir heldag, och framåt eftermiddagen ska jag ta mig en lugnare tur på Aleccis tänkte jag mig. Därefter styr jag eventuellt bilen ner till L. Dagen blir knökafull till bristningsgränsen som det brukar se ut i mitt liv, och sen ska jag göra mitt bästa för att gå och lägga mig skittidigt.
     
    Vissa bilder säger betydligt mer än tusen ord. Du och jag, Pärlis, du och jag.

    Film P&J Aleccis i VRF

    Resultat P&J i VRF med Aleccis

    Jag är så nöjd över min rakethäst idag! Och inte bara det, utan jag är skapligt nöjd med min egen insats också, och det känns riktigt bra. Redan på framhoppningen kände jag hur jag hittade så himla rätt. Inte kanske när vi red runt, men mot hindren hittade jag en riktigt bra sits där jag kom ner i sadeln, höll om henne men samtidigt kunde jag "öppna" till henne. Jag är bergsäker på att det var vad som hände i Sävsjö i torsdags; på framhoppningen satt jag på det "öppna" viset, men mot första hindret knep jag och då gick det inte. Sedan tänkte jag på att öppna upp för henne och då gick det bättre. Så hela dagen har jag fokuserat på att öppna upp så hon får plats under mig. Och det har verkligen fungerat. På framhoppningen hoppade vi lilla två gånger och därefter en gång på räcket och två gånger på oxern. Hon ligger ju på framför allt efter hindren men just mot dem var hon perfekt, så jag kände att det räckte så.
     
    100 cm
    Denna rundan var helt klart årets bästa hittills! Hon var relativt lugn, lyssnade tillräckligt bra och det kändes riktigt bra faktiskt. Tyvärr så såg jag på filmen att jag sågar i henne mycket och själv rörelsen är omedveten men det är medvetet att jag vill ha tillbaka henne så det måste jag verkligen skärpa till mig med. Det var inte alls kul att se hur händerna går fram och tillbaka. Usch och fy! Men som sagt, känslomässigt var det en bra runda och Aleccis kändes toppen. Felfritt tog vi oss över alla hinder.
     
    Jag hade anmält oss till 110 cm också, men efter Sävsjös fiasko (haha) så var jag inte säker på om vi skulle starta det, utan eventuellt köra två starter på metern istället om det inte skulle kännas bra i första starten. Men nu kändes hon så bra så vi körde på som jag tänkte från början. Jag hoppade inte fram igen utan skrittade bara lite och tog jättelite trav och galopp på framridningen innan vi skulle in. (Haha, det blev ett rött streck under "jättelite" för datorn tyckte väl inte att man kunde skriva så.)
     
    110 cm
    Jag skulle ljuga om jag inte tyckte det kändes som en halvdålig idé, dessutom fick jag inte någon bra känsla i galoppen på väg mot första hindret. Som om inte det räckte så hittade jag inget läge och släppte iväg henne. Det blev att hon fick gå av stort och flackt, och vi rev första hindret ordentligt. Sedan höll vi högre tempo den här rundan och i och med att jag inte drog och slet i henne så ser det nästan trevligare ut, även om det blev rätt stressat. Linjen 2-3 tog vi på fem och gick enormt på oxern som var tredje hindret. Sen tog jag tillbaka henne rejält innan vi styrde vidare mot kombin som var 4a-b. Femman kom vi skitstort på, sexan kom vi helt perfekt på. Så skulle vi komma på alla hinder, och man känner verkligen det redan innan att "nu blir det bra". Sjuan höll vi på att missa i båda starterna men det gick ändå och så avslutningsvis över åttan. När hon kutar på så där så tappar jag mina ben (får verkligen inte fuska med benen!) och det är då hon bryter ut, men även att jag tappade benen här och där, så tog hon hand om uppgiften och fixade det på egen hand. Det betyder att hon är så pass "tillbaka" nu och det gör mig riktigt glad. Inga tendenser på att bryta ut, med andra ord. 4 fel.
     
    Jag är inte riktigt lika nöjd med min insats i andra rundan. Men generellt gäller det för mig att lyfta blicken mer än vanligt för då hinner jag med att tänka och vara ett steg före Aleccis och då gör det inte så mycket att hon har så bråttom. Det är mycket detaljer som ska förbättras, men jag är som sagt nöjd med både hästen och hyfsat nöjd även med mig idag.
     
    (Om hästen själv får välja avsprångspunkt...) 
     
     
     
     
     
    Jag langar filmerna ikväll någon gång när jag hinner.

    Årets andra utestarter på dagens P&J

    De är så underbart att vakna tidigt, utsövd när man egentligen har ställt klockan senare. Gick och la mig tidigt igår (halv tio, haha, hur ofta händer det en fredagskväll liksom?) och vaknade självmant 06.15. Kunde inte låta mig somna om då, så har faktiskt varit uppe sedan dess. Skönt!
     
    Idag ska jag ta med min glada bruna på P&J (igen). Denna gång på hemmaklubben och det vankas UTE-P&J. (Älskar att vara ute och äntligen förstår klubben att de kan använda stora grusutebanan till P&J!) Min häst kommer ha väldigt bråttom idag, men jag hoppas de bygger med lite bromssträckor emellan hindren. Vi får väl se. Målet är, som vanligt, att inte dö.
     
    Det är många starter idag (en bit över 100), så jag åker in och hjälper till att bygga banan, går den, betalar och fixar allt det och sedan åker jag ut till mina djur och börjar där. Vatten, mat, borsta, packa, lasta och åka. Jag tror jag kommer hinna utan att behöva stressa jättemycket.
     
     

    Nyvaccinerad

    Det var länge sedan Aleccis hade en "alla-hjälper-betyder-galopp"-dag, men idag var en sådan dag. Vad man än ber om, så tolkar hon det som galopp. Då är jag för otydlig, men jag tror även det hänger med efter gårdagens race. Hon är väl fortsatt uppe i varv mentalt eller jag satte väl henne i det tillståndet när jag satt upp.
     
    Vi skrittade fram länge, mer än dubbelt så länge som vanligt och sen travade vi en bra stund. Därefter begav vi oss in på LP. Små serpentinbågar med halter på medellinjen, volter, skänkelvikningar, övergångar, tempoväxlingar mm. Jag försökte få henne att vara fokuserad på mig genom att be henne om olika saker direkt efter varandra. Hon blev mycket finare efter en stund, men fortfarande ville hon gärna ta galopp även om jag tänkte att vi skulle göra något annat. När vi galopperade låg hon kvar och var väldigt lugn och gick gärna låg, men det kändes tyvärr rätt kortvarigt så imorgon har jag med största sannolikhet min galenpanna tillbaka igen. En timme och tio minuter blev det.
     
    Veterinären kom förbi och vaccinerade Pärla innan jag hann rida henne, så hon "slapp undan" fläskrörelserna idag, haha. Skönt för henne. Vi nojade lite över en knöl hon har på ena knät, men hon visade inga tecken på smärta, varken vid lyft av benet, kläm av knölen eller i trav. Anledningen att jag inte har reagerat på den är för att hon alltid har haft "knöliga knän", nej men jag kan inte minnas när hon inte har sett ut sådan. Men vi ska avvakta och se. Först blir det nog vila helt och hållet av flera anledningar, sedan ska jag rida och känna på henne så småningom. Igår var hon som sagt "ren och fin", och det har hon varit länge nu. Men man vet ju aldrig. Det kan ju dessutom ha varit något som uppkommit sedan förra ridpasset. Hon är ju hård som sten den där hästen, så det kan ju vara så att kroppen säger ifrån utan att hon gör det. Älsklingstanten.
     
    Från idag, efter att veterinären var förbi. Inte ser hon ut att lida inte.
    Fast hon lär ju inte bli mindre tjock med lite vila...

    Detta med utrustning

    Det är just nu framför allt två olika varianter av utrustningsanvändande som jag inte alls är förtjust i. Utrustning i all ära, men i vissa fall borde man som "jag-vill-min-häst-det-allra-bästa" verkligen fundera igenom om vad det egentligen är för signaler man ger till hästen.
     
     
    Två exempel:
     
    1. Hästen går med huvudet högt mest hela tiden. Den utbildade tränaren säger: korta martingalen så den drar ner huvudet på hästen. - Alltså VA?! Hästar är mottrycksdjur. Drar det ner i munnen mest hela tiden kommer hästen med största sannolikhet arbeta mot detta tryck och försöka dar upp huvudet ännu mer. Den redan stora underhalsen kommer bättras på ännu mer.
     
    Detta blir jag väldigt ledsen av att se/höra och ja, det är givetvis sant. En tränare som ger det "tipset" skulle jag dessvärre inte tycka var tillräckligt kompetent att träna för. Det är regel nummer ett att hästar är mottrycksdjur och då finns det inte en möjlighet att det skulle vara en lösning på ett problem att korta martingalen. Som ett brev på posten vill hästen i fråga inte heller hoppa. Jag förstår den hästen.
     
    2. "Hästen går inte i form", säger ryttaren. Det handlar inte bara om utrustning, nej, men när man sedan inte ens får in en nagel innanför nosgrimman eftersom den är åtdragen för kung och fosterland - jag förstår den hästen. Det gick dessutom knappt att leda, inte att göra halt. Hästen var inte tillfreds. Lossade ett hål, hästen gjorde det man bad om.
     
    Hur enkelt skulle det vara att arbeta i trevlig, avslappnad form med sjuhelsikes spänningar i form av ett hårt åtdraget band runt hela nosen. Jag förstår verkligen den stackars hästen.
     
    Och allt vi alla djurmänniskor vill är att ge våra djur det allra bästa. Men det bästa är kanske inte att slänga på massa utrustning, det är inte heller att ta bort all utrustning. Genom att tänka igen vad man använder men framför allt hur man använder den kan man ändra en hel del. Think about it.

    Resultat P&J i Sävsjö med Aleccis igår

    Det var rekordsnabbt avklarat då vi bara var på anläggningen i ungefär en timme. Skönt, eftersom jag var rätt trött efter en lång dag, men när man är sen så är inte den högsta önskan att de håller ett högt tempo på arrangemanget, haha. Men det löste sig ju!
     
    Direkt när vi kom dit så sprang jag och betalade och visade vacc-intyget. Sen ut med hästen, skrittade bort till framhoppningen, in där och värmde upp. Började hoppa, skrittade, hoppade på "rätt" höjd och sen göra sig beredd för att gå in på banan. Banan fick jag lära mig lite halv om halvt när vi skrittade bredvid den för att ta oss till framhoppningen.
     
    Men bara det att jag kom ihåg den och hoppade alla hinder i rätt ordning är ju lite av en vinst för någon så "ban-blind" som mig. Jag har i alla år haft svårt för att minnas banor, eller det var sämre förr men jag litar inte alltid helt på att den sitter. Skönt att det inte var några problem i alla fall. Däremot var det lite klurigt på linjerna då jag inte hade någon aning om antal språng och då är det lättare att sikta, hålla om och så väljer hästen att gå på mindre och få sina jätteframåt-träna-längdhopp-språng.
     
    I alla fall så var hon hur lugn och fin som helst på framhoppningen. Verkligen hur trevlig som helst. Jag kände att det kunde bli bra rundor idag om det fick hålla i sig. "Tyvärr" (beror på hu man ser det, haha) så blev hon sig själv efter några språng på rätt höjd. Då får hon så himla bråttom och så gör hon allt i sin makt för att komma stort så hon kan hoppa på fart och dessutom långt så det är svårt att få tillbaka henne efteråt. Men hon var ändå klockren på hindren, så inte klagar jag.
     
    100 cm
    In på banan, kollade igenom hindren, gjorde oss redo och galopperade mot första hindret. Ett språng ifrån bryter hon ut. Kommer igen, med lite mer fart, mer bestämda skänklar och mjuk hand. Hoppar utan problem men redan då går det fort. Tar tvåan, bruten linje mot trean räcke-oxer, och vi går på fem språng. Det var fem enorma språng, fort gick det och stort kommer vi men hon bara kör. Fyran på diagonalen går bra, vänder upp på långsidan fem-sex, oxer-räcke. Fem språng där också, det går väldigt fort och vi sparkar ner räcket. Drar allt vad jag orkar i högertygeln och tar i allt vad jag kan med vänsterbenet för att kunna lägga en volt, får tillbaka henne och fortsätter på brutna linjen sju-åtta, räcke-oxer. Minns inte, men har för mig att det kanske blev fem där emellan också. Alldeles för lite överallt, och sjukt mycket fortare än vad som är hälsosamt. 12 fel.
     
    100 cm
    Stannar kvar på banan. Andas lite när ett ekipage hoppar och så vår tur igen. Det är bättre denna gång. Fortfarande fort, men vi tar oss igenom hela banan utan fler problem än just hastigheten och antalet galoppsprång (vilket blir samma denna gång, oavsett vad jag försöker med). Vi klonkar i samma hinder som vi rev i första rundan, men den låg kvar. Sen kom problem. Jag är väldigt, väldigt nära på att tappa stigbygeln på högerfoten och börjar försöka få in foten igen och återfå balansen men det är svårt när det är skarp sväng och går fort men precis innan hindret kan jag stå på tå längst ut på foten och ge henne i alla fall lite skänkel på den sidan och sen fortsatte vi halvbalanserat bort över sista också. Felfri runda, men inte så bra om man ser till känsla. Värdelös om man ser till lydnad, men hästen var himla glad!
     
    Lite överseende får jag nog ha eftersom det var första utomhus. Men just detta med att få in rätt galoppsprång är det jag tycker är allra värst. Det blir livsfarligt om vi ska gå på få enorma språng och en olycka är snart inte långt bort om det ska fortsätta såhär.
     
    Det sitter hos mig, och då framför allt mentalt. Jag måste jobba på den delen och sen få ut den till hästen. Men jag vet även att ju mer vi är ute, desto mer lugnar hon sig så vi kämpar som vanligt vidare. Något jag däremot är jättetacksam och glad över är hur fantastiskt underbar hon är i övrigt! Smidig att ta med, står så still så hon märks inte när man kör, är glad och lugn när man är framme, okomplicerad att lasta ut, fixa i ordning, vara på nya platser generellt (även att hon är så himla tittig i vanliga fall) och ja, när man åker själv, är stressad osv så är det verkligen guld värt. För så var det idag. Jag hade ingen med mig, så det finns inget dokumenterat från dagen.
     
    Förutom en suddig avskrittningsbild.

    Hästarna i onsdags

    Aleccis var jättetrevlig! Först tvättade jag hennes bakben och svansen (första gången någonsin som jag TVÄTTAR någon av hästarna och dessutom använder medel, annars spolar jag bara av då jag är anti-medel på dem). Grönsåpa är bra grejer, snällt mot natur och djur. Ida höll så jag kunde tvätta och vilken skillnad det blev! Det bara lös om bakstrumporna, nice!
     
    Red därefter i byn och på LP. Övergångar, tempoväxlingar och lydnad i allmänhet. Hon skötte sig prima! Sen red det förbi hästar på vägen och därefter blev hon väldigt, väldigt spänd. Men det blev bättre sedan igen. När vi skulle gå därifrån så försökte en soptunna äta upp henne (...) så då var det cirkus en liten stund där hon visade alla sina konster. Lite tråkigt att avsluta på så vis när hon var så fin större delen av passet, men det är lite så hon fungerar den där hästen. Det är den tittgaste hästen jag någonsin suttit på, vad jag kan komma ihåg. En timme var vi ute.
     
    Tog därefter ut min älskade gula kärlekshäst på en kortare tur. Det var medvetet kortare, och jag intalade mig det hundra gånger innan vi red att det MÅSTE bli ett kortpass eftersom klockan började bli kväll och jag skulle upp 02 för att köra. Vi red bort till Oljetorpet, dressyrade lite (denhästen<3) och så busade vi till det och raceade lite innan vi avslutade. Det blev 45 minuter ändå, så det blev inget miniminipass även om jag faktiskt lyckades hålla det lite kortare.
     

    Vilken dag!

    Gårdagen var verkligen i en klass för sig. Först körde jag mjölkebilen från 03.30-16.45, och sedan skulle jag vara, med häst, i Sävsjö senast klockan 18 för då började P&Jn där.
     
    Först och främst så var det jätteroligt att äntligen får köra lite igen. Det var allt stor skillnad på att köra fullastat ekipage på 60 ton, jämfört med den vikt vi hade i skolbilarna på 40 ton. Det trycker på lite, kan man säga. Tar verkligen hundra år innan det händer något när man trycker på bromsen, och lika lång tid att komma upp i hastighet, och ännu längre tid att komma uppför backarna - men allt sådant är ju givet, såklart. Sen kör vi en hel del på smala små både grus- och asfaltsvägar. Men jag gillar det. Det är verkligen jätteroligt att köra. Det blir lätt mitt bästa sommarjobb det här!

     
     
     
     Åter i Vetlanda 16.45 alltså. 17.39 rullar vi mot Sävsjö (tack och lov för att det flöt på bra i trafiken för en gångs skull i rondeller, korsningar och vad gäller trafiken på vägen!), anländer 18.12 och skrittar av 18.59. Det var snabba puckar med andra ord! Men starterna tar jag i ett annat inlägg.
     
    Lite kul att min (yes, det har ju blivit "min" nu) mjölkebil åkte förbi ridklubben när jag precis lastat in hästen, haha. Visste iofs att den skulle förbi omkring den tiden, men ändå, fortfarande lite kul.
     
     

    P&J

    Vad det underlättar när klubbar lägger ut startlistor. Även om det så bara är till P&J, för det gör väldigt mycket om man redan innan vet hur många starter det är före och på respektive höjd. Framför allt när det är väldigt nära som nu på lördag. Det tar inte ens tio minuter in, och därför är det skönare att om möjligt kunna göra tvärtom ibland; gå banan först, och åka och hämta hästen sen. Mindre väntetid både för hästen i transporten och innan det är vår tur.
     
    Det blir lite P&J-starter nu framöver, men i och med att vi måste mängdträna på just det här så passar det oss perfekt. Eller ja, vi måste ju träna på det mesta men genom att åka på P&Jer så blir det ypperligt då vi får träna på att hoppa bana och i banor kan det bekant finnas diverse olika vägar att ta sig igenom. Så det blir kul att komma iväg!
     
    Ikväll åker jag och Aleccis till Sävsjö. De har gärna P&Jer på torsdagskvällar där och det är smart (så länge man kan vara med) då det inte krockar med andra tävlingar/annat man har tänkt göra på helgen, och så har man något att längta till i veckan.
     

    One more time

    Då var det morgon igen (eller mitt i natten, men det beror på hur man ser på det). Jag har inte kört lastbil sedan december. Det är exakt 15 veckor sedan senast. Det kommer kännas lite ovant kan jag tänka mig, men det borde komma tillbaka rätt snabbt. Skönt för mig att vi börjar köra till mejeriet så det blir landsväg först innan vi ger oss ut på småvägarna. Men visst fan jag har saknat det, så det ska bli roligt! Äntligen upp bakom ratten igen!
     
    Jag blev förresten erbjuden ett annat lastbilsjobb igår; att köra distributionsbil i Norge och tjäna 185 kr/timmen (hon försökte övertala mig genom att säga 185/timmen). Nu säger inte det mig ett skit ärligt talat, men hon menade väl på att det skulle bli mycket pengar i slutänden (beror ju på hur mycket man kör, men i och med att det är i Norge är jag ganska säker på att det var att ligga ute, och rent logiskt blir det i så fall mycket körning och även traktamente). Det sjuka var att hon ringde och sa att det matchade vad afs medarbetar blablabla har skickat in till henne. Eh, jag fattar ingenting för jag skulle inte åka till Norge och ligga ute (eller "jobba vanligt" för den del) om jag så fick vääääldigt mycket pengar, för det fungerar inte. Jag sa det till henne att Norge är inte aktuellt, vilket är sjukt att de ens har sagt att det bara var Norge jag var intresserad av? Med två hästar att rida varje dag och en gubbe här så är jag låst och jag har låst fast mig där jag är. Det hade sett helt annorlunda ut om jag inte hade haft det liv och den livsstil som jag faktiskt har idag, och som jag dessutom har valt själv. Pengar är verkligen inte allt. Lite livskvalité ska man väl minsann också få ha.
     

    Inget Norge så vida jag inte kan ta med allihop, med andra ord. De kan få bo i skåpet, höhö.

    Smaka grus

    God morgon folks. Klockan är 02.49 och jag är halvdöd. Varför ska det jämt vara så svårt att koppla av när man ska upp svintidigt? Det är ett återkommande problem jag har. Somna kan jag (när jag väl går och lägger mig), men att koppla av när jag sover verkar stört omöjligt...
     
    I alla fall så tänkte jag dra gårdagen lite snabbt. Började med att åka ut till L och M. Jag hoppade med båda två, och det var väldigt roligt. Dock så snubblade M efter hindret så jag kullerbyttade av och landade lite halvilla på handleden, huvudet tog med en mindre smäll samt rumpan. Skönt att det inte blev något värre med huvudet, utan att det verkade klara sig.
     
    M och jag tog oss över 110 några gånger bara för skojs skull. Det är verkligen stor skillnad på när man hoppar smått och när det kommer upp lite, så kände att det vore en kul grej att höja mer än sist bara för skojs skull. Vi har satt upp ett litet mål nu med, så om en månad får vi se om vi är där eller inte - kul!
     
    Därefter hoppade jag även L. Det var en skeptisk ponny som klev över bommarna de första gångerna men sen drog hon mot hindren! Det verkar var en relativt hinderklok ponny och vilken teknik! Mycket rygg bjöds det på, minst sagt, och oja, detta är en tävlingsponny egentligen. Bra hoppteknik och trevliga gångarter.
     
    Efter ett möte var det dags för mina. Jag och Ida provade att släpa ner lite backar och dunkar med tillhörande pinnar på LP för att se huruvida vi fick plats eller inte. Det blev trångt, men var faktiskt helt okej så länge det var mindre än 50 cm högt ungefär. Först hoppade vi över "upphöjda bommar" kan man säga, gjorde det till en bana och det gick bra. Därefter höjde vi lite grann, hoppade lite till och avslutade med kombination för Ida och Pärla på 80 cm och jag och Aleccis tog samma, men avslutade med att hoppa ett räcke lite högre men då började det bli väldigt trångt. Pärla tyckte förresten att det var riktigt kul! Hon "halvbockade" (körde ner huvudet, eller ja hon hade nästan näsan i marken, haha) ordentligt, många gånger och bjöd på hindren så fort de kom upp lite. Kul för henne att få lyfta lite på fossingarna igen!
     
    Aleccis kändes bra. Men ju mer vi hoppar desto piggare blir hon ju. Jag måste fokusera på rätt saker, för framför allt en gång så höll jag på att tappa stigbygeln och då la jag typ 100% fokus på stigbygeln och när vi väl kom till hindret så var det inte konstigt att hon undrar vad jag vill. Men så länge jag skötte mig där uppe så skötte hon sig där nere, och det var den mesta av tiden. Det var bara två missförstånd, som jag tar på mig.
     
    Nu väntas lastbilsåkande större delen av dagen och därefter rids mina hästar, en eller båda beroende på tid och trötthet, och Aleccis kanske tvättas av om det är bra väder. (Solen har inte kommit upp än så lite svårt att veta hur det blir.)
     
     

    Jag känner sorg

    Fick återberättat för mig att en djurtransport full med grisar hade vält och att det var grisar överallt. Det var en nyhet på radion, och tankarna gick genast mot att det var ett aprilskämt. "Vissa saker är det faktiskt inte okej att skämta om, och detta är en sådan sak" var min reaktion. Men tänkte inte mer på det.
     
    Fick sedan höra att det minsann inte alls var ett skämt utan att en djurbil faktiskt har vält och att det är grisar överallt. Och jag är så arg. Jag är så ledsen.
     
    För det första lider jag så sjukt mycket med grisarna. Alltså jag är helt lipfärdig. De stackars oskyldiga grisarna har inte bett om något av det här, de är dessutom på väg till slakteriet och som om inte det är jobbigt nog för dem att åka 170 grisar i bil och släp.
     
    För det andra är jag så förbannad på de vidriga asen till chaufförerna som inte kan se till att hålla sig på vägen när de transporterar djur. Jag är övertygad om (och då skiter jag fullständigt i om det är sjukdomsfall eller liknande) att chauffören har hållit på med mobilen. Det är fint väder, bra väglag, fin väg - och där ligger hela skiten över hela vägen. Blodiga grisar stapplar runt och ett 70-tal hade redan dött/avlivats. Jag blir så vansinnig på hur oansvariga många förare av tyngre fordon (och mindre för all del) är där ute. Det är mobilen hit, och mobilen dit. Surfar, facebookar, smsar osv. Hur fan kan man bara göra så? Hur kan man vara så vidrigt egoistisk?
     
    För det tredje så lider jag med grisbönderna. Jag kan inte låta bli då jag själv är bondunge och vet hur det är att vara bonde idag. Tänk att veta att sina djur ligger halvdöda längs med vägen för idiotkräket till chaufför inte tog sitt jävla ansvar? Jag klarar inte av det. Jag mår så dåligt över det här.
     
     
    Dessutom mötte jag två sådana här djurbilar med släp i morse efter varandra och det skulle inte förvåna mig om det var en av dem... Jag hade velat ge alla människor som utsätter djur för obehag exakt samma behandling, och det gäller allt ifrån vanvård till sådant här oansvarigt beteende. Klarar seriöst inte av människor som inte kan ge djur värdig behandling.
     
    Tillägg:
    Såhär stod det i nästa artikel: "Chauffören klarade sig utan skador [...] Vad som orsakade olyckan var på förmiddagen oklart." Jag är så arg och besviken på idioten som körde. Allt pekar på missköttsel av arbetet och att han gjort något jävligt oansvarigt - typ hållit på med mobilen.
     
    Länk till artikeln med fler bilder och en kort film.
    Länk till andra artikeln.

    RSS 2.0