• START
  • OM MIG
  • ALECCIS
  • PÄRLA
  • LILLIS
  • Heja Forserum!

    Jag bara måste ge cred till Forserums Ryttarsällskap efter helgens tävling. De har jobbat hårt (hörde jag, och kan jag tänka mig!) och fått ihop väldigt, väldigt bra och generösa priser på deras tävlingar! Jag vann 100 cm (dvs "bara" en 100-klass, om man nu ska vara sådan) och fick förutom rosett och plakett även segertäcke(!) till att börja med. Sedan hade jag en hel påse med priser att hämta i sekretariatet. I den låg tre presentkort (en klädaffär, en frisörsalong och akupunktur(!)) totalt värda 1250 kr(!) och utöver det även andra prylar (ljuslykta i glas och bäddset, plus godis, en dricka, och ytterligare ett tillgodo-kort men de sista sakerna gav jag bort till Ebba och Linus. Inte så mycket kanske, men bättre än inget (A) :)
     
    Nog för att Värnamo brukar vara generösa, men detta tog verkligen priset. Så himla roligt att de verkligen lyckats få ihop så bra priser. Helt seriöst så slog tanken mig här om dagen att jag snart borde klippa mig, och haha, ja, klart jag ska nyttja presentkortet! Tror det kan täcka hela klippningen faktiskt. Hade ju varit nice :D Akupunktur har jag aldrig provat, men är det gratis så säger man ju inte nej, hehe. Det ska bli kul! Får unna mig en dag i Nässjö snart, helt klart!
     
    Aleccis och jag i Forserum.

    Det har blivit juli jao

    Sådär, hemkommen från tävling som gått bra och jag har skrivit det obligatoriska inlägget. Men kan inte publicera det då jag inte kan ladda upp filmerna eftersom vårt internet är GONE. Alltså seriöst. Ägaren till lägenhetshuset vägrar gräva in fiber (HALLÅ DET ÄR 2017?!), så vi har svinkasst bredband. Inte nog med detta, utan nu har det blivit sämre och sämre, och det senaste är att det inte fungerar alls... Leverantören har hittat problemet och det är kabelbrott utanför huset som måste grävas upp. Och när ska detta göras då? Ja,  inte fan vet jag. Så jag sitter nu utan (dator-)internet och då får mobilen duga. Men den rör jag fan inte bloggen, haha. Det finns nog inget jag hatar så mycket som autocorrect och någon vidrig jävla engelskspråkig inställning som automatiskt börjar random ord med versal då och då så man måste gå tillbaka och ändra och så bråkar den och jag blir tooookiiig. Så nej, icke.
     
    Aha, men nurå? Jo, jag delade hotspot-grejsimojs från mobilen så jag kan uppdatera lite kvickt. Men det finns inte en chans i helvete att jag ens tänker försöka ladda upp filmer. No way. Så den avancerade tävlingsupdaten får vänta.
     
    Men kan dra lite i korthet vad som hänt den senaste tiden. Eeh, jag minns knappt men Aleccis har totalt hoppat fyra gånger, dvs fyra veckor då. Första gången var det inte så mycket kontroll. Andra gången kände SKITBRA. Tredje gången tabbade jag mig och red inte så bra alltid så hade några stopp när jag inte tänkte mig för och fjärde gången kändes det också riktigt bra. Och så tävling idag då.
     
    Latoya har börjat ridas igen. Det var efterlängtat sa hon! Kul att sitta på henne igen, men mindre kul att få börja om med den där spänd- och kort-skiten igen. Blööö. Måtte det gå över fort. Hon ska snart börja hoppa och "tyvärr" blir det nog lite mer snart än vad jag egentligen hade planerat. Det är nämligen så att Aleccis ska tävla redan nästa helg igen; fredag och eventuellt lördag, en klass/dag. Och sen råkade jag säga att jag ville ha två träningsplatser på torsdagen (Sacke tar ena) OCH så hade jag och Emma tänkt terrängträna på onsdagen. Jao, med enkel matematik blir detta upp till fyra dagars hoppning på raken om alla pass görs med Aleccis... Well, that's not gonna happen. Så Latoya får rycka in och ta träningstiden. Det är väl inte hela världen. Jag får berätta om läget bara, så det anpassas. Nemas problemas. Som det är nu lutar jag även åt att stryka lördagens klass med Aleccis, men det tar jag som det kommer. Det känns ändå lite lätt onödigt att hoppa skiten ur henne, som ni fattar. Planeringen har uppkommit pö om pö oberoende på de andra planerna så jag har inte riktigt fattat att det var samma vecka. Men nu löser det sig!
     
     

    Bilder från tävlingen

    Jag köpte dessa bilder på Latoya från tävlingen. Det är såklart Theresia Sandahl som fotat :D
     
     
     

    Resultat från Vetlanda, midsommartävlingarna, med Latoya (23/6)

    Dagen innan så broddade jag Latoya. Det var första gången jag broddade på det "tunga" (hehe) viset, dvs smutsiga hål som ska rengöras och gängas upp. Brodda inför vintern gör jag alltid när de skos - så det ska vara så lätt som möjligt, #lat. Men det gick som sagt bra. Det enda hon tyckte var lite obehagligt var när jag tog det sista åtdragande taget med nyckeln och drar åt rätt hårt, får då blir det ju lite annorlunda vinkel på kotan en kort stund. Då rörde hon på benet lite, men som sagt. Annars inga konstigheter.
     
    På tävlingsdagen åkte vi in en halvtimme innan första start och kollade på en handfull ekipage ungefär innan vi tog ut henne. Besiktigade henne för hennes andra gång här i livet, och den här gången fick jag i alla fall lite mer trav i henne, HAHA. Vi hade med ett spö och vevade lite med för säkerhets skull. Sen på med grejerna och iväg för framridning och framhoppning. Denna tid så hade det inte skördats något gräs ännu, men det hade vuxit en hel del så jag har bara kunnat rida henne rakt fram i skogen och byn den typ 1,5 senaste månaden. Så hon är väldigt "oriden" och rätt tråkig på marken. Förstår typ inte vad jag vill och lite tråkig i käften. Men nu är ju inte vi där för att tjafsa, utan då får jag lämna det problemet till ett senare tillfälle och istället rida fram och värma upp efter våra förutsättningar. Livet utan ridbana </3 Annars var det inget som ställde till det, utan hon var positiv och gjorde det hon skulle. Hoppade fram och det kändes bra. Hon var till och med lite pigg och föll självmant in i galopp när vi skulle trava till exempel. Hon kändes fin på hindren.
     
    Jag valde att starta 100 och 110. Första klassen väldigt lågt och lätt för att bara introducera henne på gräset och eftersom hon ändå debuterade några centimeter högre på senaste tävlingen. Då kändes det schysst att välja den klassen. Och sedan fick hon gå 110 med. Hon var även anmäld till 110 och 115 på lördagen.
     
    100 cm avd B
    In på gräset och igång direkt i trav. Följde banan runt och visst var hon lite spooky mot omgivningen, men inte alls farligt. Det märks verkligen i henne att hon förstått vad det handlar om. Sedan galopp och mot första hindret när det är vår tur. Får bra lägen ett och två. Hålla lite mot trean, hoppar fyran och håller lite, litegrann i henne mot femman. Hade kunnat hålla lite till på de sju men får ändå till den linjen godkänt. Runt och rider mot sexan. Är på väg att komma nära där så jag tar två lite tydligare förhållningar á la "ta-släpp, ta-släpp" i takt med två galoppsprång och får önskad effekt (bör nog helt enkelt försöka göra sådana förhållningar hellre än "ta lite och inget händer" - givetvis beroende på situation, men det var första gången jag provade att ta lite mer i henne (har inte kunnat tidigare pga rädd att tappa galoppen), men nu vet jag ju att det bör fungera!). Skuttar över hinder sju och åtta på en båge och rider på sju språng, som planerat. En rätt okomplicerad runda som kändes bra. Latoya brydde sig inte det minsta om gräset, utan verkade trivas. Förresten så kändes gräset riktigt bra! Greppade bra och kändes "pålitligt". 0 fel.
     
     
    In i lådan en stund och ut igen för nästa klass. Red fram henne borta på dressyrbanan och efter en stund så "händer det en grej". Men samtidigt är den ytterst minimal. Eller den borde egentligen ha varit det, men Latoya blir väldigt påverkad och nästan personlighetesförändrad... Vad som hände var att vi var fyra ryttare på en 20x60 bana - dvs inte trångt alls utan gått om utrymme. En var borta vid bortre kortsidan, två i närheten av andra kortsidan och jag rider ner längs långsidan mot dessa båda ekipage. Båda är bruna med lite vita tecken och båda har röd rosett i svansen. Den ena kickar lite (inte mot andra hästar), men den andra är inte lika luftig. Vi håller stort avstånd mot varandra. Men båda de bruna rider snart "uppåt" och vi möter dem, men fortfarande med långt avstånd mot varandra. Vi kommer lite närmare precis när vi möts (men ändå med behörigt avstånd mellan oss). När vi nästan ska mötas så kickar den "luftiga" hästen till, eller jag tror egentligen att den typ bara swishar till med svansen. Men Latoya blir skräckslagen, "tar åt sig" typ, och hon som är modig och orädd, blir helt plötsligt JÄTTEmötesskygg, introvert och kryper långt in i sig själv. Backar av och blir en helt annan häst.
     
    Det var liksom INGNTING som egentligen hände, men hon tog brutalt illa upp av någon anledning och blev nästan lite svårövertalad. Vi gick snart in på framhoppningen och tyvärr följde känslan med oss in dit. Usch, jag ville bara sitta av och åka hem. Tyckte så, såå synd om henne :( Vi kunde möta en häst (en "ny" alltså) med tio meter mellan oss och hon ville vända/backa och krypa ut skinnet. Jag kände inte igen henne. Rullade ändå över hindren och det kändes... sådär. Men hon hoppar. Jag fick övertala henne lite. Inte så att hon tänkte stanna, men hon idiotsög inte och jag fick liksom understödja. Det kändes som det gick i slowmotion när vi hoppade över oxern på 110. Vi tog totalt tre språng. Sen rörde vi oss mot banan igen. Jag hade en sådan jävla olustkänsla. Inte på något skrockfullt sätt eller något sånt, utan jag led bara med min häst. Det kändes så elakt att be henne gå in på banan och hoppa när hon var som hon var. Hon gick inte runt och var rädd, utan det var bara mötena hon reagerade på och när jag blir försiktig och sänker energin så blir ju hästen likadan. Men samtidigt ville jag inte stryka oss... Eller det var en sådan blandad känsla. Men inne på banan blir det ju inte samma intensitet av andra hästar och framför allt möten med dem. Så det kändes ändå inte orimligt att starta. Eller vafan, alltså ni fattar. Tusen tankar och känslor på samma gång.
     
    110 cm avd. B
    Travar runt lite, och sätter galopp i hästen när det är dags för vår tur. Hon känns redan lite bättre. Som sagt, hon kan detta nu <3, så känns det. Kommer stort på ettan och trycker av henne. Hon räcker ändå över bakbommen, duktig skrutt. Men känner ändå att jag får understödja galoppen lite mer än tidigare och har lite mer ben på henne på två och tre. Mot fyran sedan så börjar hon springa av sig själv (<3), lägger henne rätt nära på femman men annars känns det faktiskt betydligt bättre nu. Kombinationen upplevdes lång. Jag tyckte inte den var lång när jag stegade den, men den såg lång ut för ögat och jag tyckte många fick sträcka lite på sig där inne. Så jag ville för allt i världen inte att hon skulle "tänka bakåt" just där, utan hon MÅSTE ta för sig där inne. Vi har INTE råd med några bakslag i "operation kombination" som ju numera, eller ja, hittills, inte är några problem sen vi tränade mycket på just det. Jag håller om och plockar samtidigt lite i henne i svängen för att få henne på bakbenen och ändå hålla igång galoppen mot kombinationen. Kommer rätt bra på a-hindret men tycker det känns långt till b-hindret så jag lägger faktiskt på spöt på bogen där inne och håller givetvis om henne med skänklarna. Hon har verkligen inga andra planer än att gå på ett steg och hoppa ut, så hon gör exakt vad hon ska och skuttar igenom den. Sen styr jag lite åt fel håll i landningen för att vinna plats mot sjuan som kommer på en 90-grader sväng. Och så hoppar vi sjuan och åttan som om vi aldrig gjort något annat och hon känns positiv, glad och PRECIS som sig själv. AAAH, så jävla, jävla tacksam att hon ändå bara går in och gör sitt jobb - och dessutom känns så positiv igen. 0 fel, och den satt verkligen där den skulle. På sätt och vis skulle jag vilja påstå att detta var en väldigt viktig runda, ändå. In gick vi typ lite ledsna, och ut gick vi lika glada som vi brukar vara.
     
     
    Jag svampade av henne och stoppade in henne i lådan igen. Ebba hämtade Latoyas rosetter och jag gjorde en snabb avvägning om huruvida hon skulle gå även morgondagens starter. Bestämde mig ganska snabbt att nej, hon är klar.
     
    1. Hon har gjort en fantastisk vår där de sista rundorna varit SKITBRA. Så både utveckling och resultat sitter där de ska, om man säger så. Det kan ju finnas antingen det ena eller det andra, men här har hon verkligen fattat vinken och hon både vill och gör sitt bästa för att gå nolla. Och dessutom går det numera (äntligen!) att RIDA henne mellan hindren.
     
    2. Hon kändes egentligen "klar" redan efter svarttorp, men jag ville så gärna starta henne även på gräs endast ur rutin-synpunkt. Och nu har hon gått på gräs. Dessutom med bravur! Inga som helst skeptiska tankar, utan bara att tuta och köra.
     
    3. Planen var att hoppa 115, men vi gjorde en skitbra debut i svarttorp så det målet var nått och jag kände inte behov att hoppa det igen. Faktiskt. Från början var tanken att debutera denna helg, men det gjorde vi ju helgen innan och med facit i hand så var det helt rätt.
     
    4. Efter det som "hände" (fast det knappt hände något), så kände en liten del i mig att jag ville/behövde starta även under morgondagen. Detta då man/någon blir rädd för något så måste man ge sig på att göra det igen för att utsätta sig för skiten och på så vis vänja sig/bli trygg i situationen. Men sen slog det mig att det just i detta fall kan vara precis tvärtom. Att det inte behövs. Alla andra tävlingar har ju gått bra, så vad säger att hon numera kommer vara mötesskygg? Ingenting faktiskt.
     
    5. Jag kan ångra mig om jag startar. Men jag kommer inte ångra mig om jag inte startar.
     
    Därför var valet till slut rätt enkelt. Latoya är klar med vårsäsongen och påbörjade sin unghästvila samma sekund som hon klev av transporten på gårdsplanen hemma. (Btw så lastade jag henne faktiskt själv hemma innan vi åkte in. En kan ju hoppas att det har släppt nu! Igen, haha. Det går ju uppenbarligen i vågor det där ;))

    Resultat från Svarttorp med Latoya (18/6)

    Om inte detta var tävlingsdagarnas tävlingsdag så vet jag inte hur optimalt det egentligen kan bli. Underbart väder, för oss perfekta banor, glada och pratglada (hehe) medtävlande, kanonfin häst, "lagom" mycket starter med lagom mycket väntan och perfekt flyt med, well, typ allt. Men vi tar det från början!
     
    Hemma fick jag lasthjälp (det vill säga; jag går på med hästen på tre sekunder och medhjälparen lägger på bommen bakom på två sekunder) hemma, och sedan plockade jag upp mor och E på vägen. Så tuffade vi iväg till Svarttorps RS för deras med största sannolikhet allra, allra sista tävling någonsin. Så genomtråkigt på alla sätt och vis, men samtidigt kunde inte jag avsluta bättre än med dagens två rundor. Jag checkar banan lite kvickt när vi kommit dit och anser att det är byggt vad ska man säga, inte kort-kort, men inte långt. Typ medel mot kort. Det borde passa mig och min emellanåt rätt kortgalopperade häst. Jag stegar upp distanserna hinder 2-3; fem språng, 4-5; sju språng, och 7-8; 8 språng. Kombinationen 10,5 i mina ögon och normala två steg.
     
    Men en sak till är viktig att nämna! Vi var anmälda till 110 och 115 cm. Dvs vår riktiga debut över 115 cm's hinder. Det känns högt om hon inte är framme ordentligt. Därför hade jag redan innan (och även förvarnat mina hästskötare för dagen) bestämt att det kanske bara blir en klass och att vi BARA hoppar 115 om det känns väldigt bra i 110. Jag vill absolut inte förstöra något ("något" i det här fallet stavas L A T O Y A). Så det var planen!
     
    Kollar på en tio-femton starter innan min Toytoyskrutt får komma ut. Rider igång lite i ridhuset och kliver över lilla krysset två gånger. Hon känns bra men ser till att hålla behörigt avstånd till hörnen i ridhuset och vara uppmärksam på omgivningen, i vanlig ordning. Jag gör ingen direkt grej av det, utan tänker bara på att rulla igång och sedan traskar vi bort till framhoppningen. Här känns hon ändå rätt pigg och absolut till belåtenhet för min del. Hon svarade på framåt och var positiv inför uppgifterna och då är jag faktiskt nöjd med henne. En får ju försöka vara någorlunda rimlig, menar jag ;) Hindren kom till oss och både hon och jag hade en bra känsla. Sista språnget vi skulle ta på räcket råkade jag dock lägga henne alldeles för nära så då rev vi. Då tog jag ett till varv i galopp och hoppade räcket igen. Denna gång peeerfekt. Sedan entrade vi banan.
     
    Eftersom det var rätt varmt ute så red jag med uppknäppt kavaj och detta hade jag inte en tanke på... Tills vi får startsignal och jag sätter av i galopp och styr mot första hindret. Typ tio-femton meter innan startlinjen kommer jag på det och gör halt och gestikulerar till domartornet angående min öppna kavaj. Så klantigt att glömma det! Hon meddelar att det går bra att knäppa den och de stannar tiden. Hoppsan. Knäpper den på två röda och sätter hästen i galopp för andra gången.
     
    110 cm avd. B
    Vi hoppar ettan, kommer nära tvåan och jag trycker på henne bort mot trean och vi räcker fram och får ett framåtläge där. Blir lite lätt tjafs till fyran men vi hinner bli sams, bli klara, se hindret och skutta över. Sen får jag till en perfekt båge/väg och serverar hindret på sju snudd på perfekta språng till femman. Kombinationen var godkänd, även om vi flöt ut lite i svängen och kom något nära a-hindret. Snuddade bommen på b-hindret men inget hårt så den låg kvar. Vände runt och kände där och då (bra koncentration osv - not) att det faktiskt aldrig känts så "lätt" och bra i 110 som det gjorde nu! Styr vidare och sätter hinder 7-8 på återigen en skitbra väg/båge och åtta jämna, fina språng. Felfritt och det kändes verkligen SKITBRA. Enkelt, roligt, och ja, jag kan inte vara tydligare. Det kändes som en av de bästa rundorna vi gjort. Sedan är det inte perfektion från start till mål, men närmare än så här har vi nog aldrig varit. Hon har tamejfasen bara levererat nollrundor i 110 förutom debuten (och P&Jn då, men det var ju pga mitt klanteri. Vet inte om P&J räknas dock, hehe).
     
     
    Efter detta var det inte svårt att ta beslutet; det blir start i 115 också. Bättre "uppladdning" än så här kan vi definitivt inte ha. Så kör, ba kör! Men innan dess skrittade vi bort och vände på en väg. Då såg jag ett av framridningsekipagen och var bara tvungen att säga hur fin häst hon hade! Den var en sådan där pigg en men de red verkligen som ett team. Hon sa att de kämpat länge att det äääntligen släppt. Det var en svår häst. Jo, jag kan tänka mig det. Svår, men jättefin! Och så in i lådan med hästen för en kort stunds återhämtning. Ärligt talat mest för att vidhålla rutinerna, så hon inte bara ska lära sig dem utan även vara helt trygg i hur en tävlingsdag går till. Det har iofs alltid varit solklart, och hon har alltid känts uppvilad till andra klassen så den nöten knäckte hon snabbt.
     
    Ny bangång och denna gång en betydligt längre och även svårare bana, plus ett hål högre då förstås. Redan mot ettan kunde det spöka i skallen för det var lång anridning. Men jag bestämde mig faktiskt för att "följa staketet" och lita på ögat på långt avstånd. Med Aleccis så hade jag garanterat gått innanför räcket för att kapa anridningen lite, men med Latoya tänker jag lite annorlunda. Jag vill ha henne helt rak och att hon ska veta vart hon ska i god tid. Tvåan till trean var samma linje så det var inget nytt där. Sedan var det en liten transportsträcka till kombinationen, två steg igen, men räcke in och oxer ut. Längre transportsträcka bort till femman, räcke, och vända runt och rida på fem steg på linjen på bortre långsidan på fem galoppsprång, räcke till oxer. Sen en sväng jag inte riktigt tyckte om och båge, rätt snäv (snävare än den ser ut från kameravinkeln), på antingen sju språng på innerbåge eller åtta språng på ytterbåge. Plan; att gå på åtta på ytterbåge, såklart. Nio hinder, tio språng.
     
    Det som ska skilja agnarna från vetet är ju såklart bansträckningen med diverse svårigheter. Men då är det ju svårigheter för ryttaren och som inte ska påverka hästens självförtroende. Svängen till åttan tyckte jag riskerade att kosta "för hästen" om det gick snett, snarare än för ryttaren. Därför tyckte jag det var lite väl i en "bara" 115-klass, vilket ändå är rätt låg nivå i hästhoppning fortfarande. De flesta red på tre (i svängen) - två - ett - hopp, språng till hindret men vissa red på två (i svängen) - ett - hopp. Och minst två i avd A ramlade av i det hindret. I en sådan anridning är det skitviktigt att förbereda hästen så bra som möjligt genom att ha den komprimerad och på bakbenen i svängen och en jävla massa stöd i ytterhjälperna. Nu låter det som att hindret är omöjligt och skitsvårt, och det är det förstås inte. Det jag nog gjort tydligt nu är alltså att jag är rädd att göra hästen illa och den risken är såklart större när det är en svårare uppgift framför näsan. Men om jag ska vara ärlig så såg jag snarare hur femmans och sexans och nians räcken skulle ligga risigt till och kanske falla mot backen, än att åttan skulle ge oss något mega-problem.
     
    Ut med hästen och rida fram för andra gången. Jag kände lite extra på uppridningen mot krysset (som stod på medellinjen i ridhuset), och kände då så att jag hade med utsidan och att ytterhjälperna "fungerade". Det kändes kanoners. Hoppade sedan fram och då var hon helt plötsligt sitt "pigga" jag; dvs stannar upp, laddar och hoppar sedan iväg i galopp, haha. Så hon var på alldeles strålande humör. Hindren käkade hon som ingenting och vi kände oss definitivt redo för uppgiften när vi sedan gick in på banan.
     
    115 cm debut, avd B
    Jag är SÅÅÅÅ otroligt jävla skitnöjd med denna runda! Vi gick in, gjorde vårt jobb, och gick ut fulltankade av självförtroende och glädje. I det stora hela så är jag nöjd med... typ allt.
     
    Så känner en del av mig. Den andra delen av mig känner såhär;
     
    Vi får perfekt läge på första hindret. Håller rytmen och ba galopp-galopp-galopp-hopp. Med tanke på hur mitt öga spökat länge, så är bara det språnget värmade i min skäl, hehe. Sedan hoppar vi tvåan, något nära men inte som i första klassen men ändå så springer vi på (vi tänkte nog framåt båda, men det hade vi inte behövt. Jag driver henne alltså inte aktivt just där) mot trean och kommer nära där. Det blir inget bra språng men hon vill inte riva och hoppar typ så fort hon kan (alltså skruttis <3) över det. Jag kollar på kombinationen och ser att jag har två alternativ. Antingen hålla lite och lägga in "ett till" språng, eller gasa och "flyga in". Men det kändes inte som rätt beslut och då tror jag att hon skulle trampa om pga inte räcka och landa galoppera väldigt framtungt där inne och få det tufft ut - om hon ens hade vågat ta av. Och om hon hade tagit av - om hon ens hade tagit sig över helskinnad. Så jag kände i hela mig att det var rätt beslut att hålla lite i henne. Det var också rätt beslut, men eftersom det går sisådär med förhållningarna så skulle jag ha varit ett-två galoppsprång tidigare för nu hann jag inte ge henne tillräckligt med plats inför a-hindret och vi river den. Jag känner att jag inte "har råd" med att hon tänker bakåt där inne utan hon MÅSTE anstränga sig och ta för sig framåt så precis i landningen där så duttar jag till med spöt på högerbogen och driver på. Hon svarar precis som jag önskar (<3<3<3) och hoppar över b-hindret på ett föredömligt vis. Det är därför jag klappar om henne i landningen där. Sedan vet i fan om hon trodde att hon var färdig eller om hon bara kände sig allmänt nöjd med sig själv för på den längre transportsträckan börjar hon krumbukta litegrann och "försvinner" lite från mig. Jag känner mest; "hörru koncentrera dig!" och lyckas få intresse igen lagom till femman. Galopp, balans och allt det där bara fungerar så det skuttar vi också över. Men sen börjar hon faktiskt bli lite stark och vi tjafsar lite. Det syns inte men det var ovanligt mycket i handen där ett tag och resten av banan. Vänder runt och får till ridningen även över sexan och fem språng bort till sjuan. Sedan tappar jag henne tyvärr i svängen mot åttan och känner hur vi flyter ut där och ju mer vi nästan är på väg mot hinderstödet, ju mer desperat blir jag. Så för att få "ur" henne ur svängen så driver jag på henne kraftigt där men tack vare det så räcker vi ändå fram. Det blir snarare fyra - tre - två - ett - hopp. Och vi får faktiskt hoppa det hindret lite snett in mot mitten av bommarna, men sjävla språnget var det inget fel på. Det syns inte heller särskilt tydligt på filmen pga vinkeln. Och sen glömmer jag räkna men landar, fångar upp, styr mot nästa och hinner få balans i henne mot sista räcket. En perfekt väg på mina planerade åtta språng. Och in i mål med bara ett enda ynka litet nedslag! Och en helt enastående känsla! Wow, vad hon har levererat! 4 fel och jag är världens gladaste.
     
     
    Men även om det längre stycket är mer detaljerat så är majoriteten av mig ändå JÄTTEJÄTTENÖJD, för det är ju aldrig perfekt och absolut, visst är det skitbra att ha koll på vad man gör (både rätt och fel) och hur det känns, men samtidigt: fasen vilken bra runda vi gjorde ändå! Jag har kollat tusen miljoner gånger på filmen och känner bara glädje och stolthet. Nu när det "släppt" och hon inte är sådär spänd, kort och slö, så är det en helt annan häst och det är hur mycket lättare som helst att rida på hindren.
     
    Angående detta med lite "tjafs" och lite småstark - det kan ju anses som negativt. Men det tycker inte jag. Inte i det här sammanhanget. Det är faktiskt enkelt: förut har jag bara idiotdrivit henne för att jag desperat måste ha fram henne för att kunna rida på hindren (vilket obviously har fungerat på hemmaplan och träning, bjudningen alltså. Har inte behövt "idiotdriva" henne hemma), då har jag inte haft snudd på någonting i handen och så har vi inte alls haft någon direkt kommunikation. Men för att en häst ska kunna upplevas stark så måste ju någon ha en åsikt i andra änden. Och här fick vi därför ett bevis på att BÅDA VILL NÅGOT och det i sig tyder på att vi vill lösa uppgiften genom att RIDA. Inte bara gasa och hoppas på det bästa. Så japp, i mina ögon är det positivt. Jag är också glad att jag tog rätt beslut mot kombinationen, även om det i detta fall gjorde att vi rev a-hindret. Fine, det hade vi rivit ändå, men nu blev det inte följdfel och jag ska ta med mig att börja ta förhållningen ännu tidigare nästa gång.
     
    När vi skrittade av pratade vi med en annan medtävlande och det slutade med att jag nu har ytterligare ett ekipage jag ska heja på i Amatörtouren i Falsterbo. Kul! Det var verkligen kanontrevlig stämning och supermysigt i Svarttorp den här tävlingen. Jag har bara varit där en enda gång tidigare, med Aleccis för två år sedan, och då släppte underlaget så att hon sträckte sig och blev halt. Men den här gången var allt skitbra, även underlaget ;) 
     
    Sen åkte vi hem och alla levde lyckliga i alla sina dagar.

    Resultat från Sävsjö, P&J med Latoya

    Jag, Ebba och Latoya åkte till Sävsjö för att hoppa 110+110, alternativt 110+115 beroende på hur första rundan skulle kännas. Trots att vi åkte medvetet ganska "sent" så kom vi ändå i god tid. Det är bara så konstigt hur man sedan dras till dem som har lite lastningssvårigheter, hehe. Det gjorde jag/vi såklart, så när den hästen väl stod på lådan så hade vi istället lite bråttom.
     
    Men det gick bra ändå och efter Ebbas framskrittning vid hand, när jag sprang banan, så satt jag upp och började rullade fram i lite trav och galopp efter bästa förmåga där i framridninigshagen. Men snart fick vi gå in i det solvarma ridhuset (hehe, alltid väldigt varmt och skönt där inne vid såhär bra väder ;))
     
    Framhoppningen gick bra. Först var hon lite spänd och slö, men snart gick det ändå att rida henne såpass att vi kunde rulla på hindren. Hon reagerade dock ganska kraftigt över några gropar vid anridningskortsidan och flög i luften typ fyra gånger där, haha. Rätt upp bara, haha, och så vidare igen mot hindret. Som att hon blev lite markskygg typ. Men hon har reagerat precis så tidigare när vi varit där så jag var ändå lite beredd. Själva hindren gjorde sitt jobb och vi rullade igång över dem och värmde upp. Hon kändes bra.
     
    110 cm
    Nu när jag haft problem att hon varit lite "slö" och spänd = kort och räcker inte fram, så har jag lagt upp banhoppningen så att jag trycker igång så bra galopp som möjligt innan vi styr mot första hindret. Så jag gjorde precis som vanligt. Men jag snurrade nog igång en lite väl bra galopp för jag fick problem att "sätta ihop henne" och hon tänkte köra sitt eget race. Ettan gick bra men redan mot tvåan (där jag tänkt rida på sju steg) blir skit och jag tar i henne men det händer inget och samtidigt ser hon ju inte hindret när hon slår med huvudet så. Jag blir alltså aldrig klar (och hon kan inte ha sett hindret där), så vi fortsätter framåt och hon får ta av på typ 7,5 steg, väldigt nära och jao, där skulle jag ha mjuknat och låtit henne se hindret och sen låtit henne liksom lösa det. Jag gör det ju inte bättre för oss när jag håller kvar, även om det givetvis hade varit optimalt om hon hade accepterat min förhållning där. Hon kravlar sig över i alla fall. Sedan händer lite samma sak mot trean, men när hon inte "ger sig"/lyssnar så släpper jag efter och låter henne i alla fall se hindret. Det blir omtramp, men inte slagsmål. Av pest eller kolera så kändes det i alla fall "bättre" (mindre dåligt), för jag är så rädd att krascha henne i oxrar. Därefter tabbar jag mig som faaaan. Det syns inte på vinkel men jag skär vägen och rider riktigt uruselt mot det hindret. SLARVAR riktigt jävla skitmycket. Åh, så dåligt! Hon kan ju givetvis inte gissa vart hon ska, så där blir det ett stopp typ mot hinderstödet (mygod vad dåligt alltså!). Gör om och gör fucking rätt genom att rida ut vägen och visa henne hindren - och då är det inte heller några problem. Går på fem bort till femman. Hon ser hindret, vi har galoppen med oss, vi räcker fram, men ändå är det som att hon missuppfattar hindret på något vis. Helt sjukt att hon tog oss över där... Hinder sex, sju och åtta kändes bra. Så Latoyahästen var felfri men inte jag, jag fick 4 fel (som iofs hade kunnat adderas med några bommar också).
     
     
    Känslan efter den rundan var lite... pinsam/dåligt samvete MOT HÄSTEN. Hon kändes egentligen bra. Okej att förhållningarna inte går igenom, men hon rör sig framåt och är intresserad - och det är ju precis det jag har saknat. Så jag övervägde lite, men valde sedan att ändå göra nästa start i 115 cm. Detta med förhoppning att rida bättre (noggrannare! Åh, vad trött jag är på mitt slarv!) när det blir lite högre.
     
    115 cm (debut)
    Galoppen finns där och ettan går bra. Men sedan blir det skit och pannkaka till tvåan. Det är någon variant av att jag inte får igenom förhållningen tillsammans med att jag minns, men kroppen minns inte(?) hur många galoppsprång jag ska rida på och det dyker aldrig upp något läge. Precis så var det. Som att jag sätter upp för mycket galopp (som jag inte riktigt reder ut här och nu, där och då) plus att jag liksom väntar på ett läge som aldrig dyker upp. En blandning av allt och ingenting. Det gick liksom inte att lösa när vi väl kom fram. Inte direkt en förbättring sedan förra rundan, kan man säga. Kommer en gång till och den är inte alls så dålig, men ändå stannar hon. Då vill jag bryta mönstret och kommer från andra hållet istället. Lägger henne lite nära, men "chillar lite" (mer balans och mindre jagande) och då går det bättre. Efter detta så flyter resten av banan faktiskt på godkänt. Jag vill mer och önskar det såg bättre ut, men jao, resten behöver jag i alla fall inte skämmas över. Och så hittade jag bättre ridning, och avstånden satt också. Det enda är väl att hon återigen hoppade lite konstigt över just femman, som i första rundan, men den här gången var det mer som ett slowmotion-hopp. Mer korrekt än innan men man vet ju inte om de ska ta av eller inte förrän de är i luften (hade såklart skänkeln om hela tiden). Och en av mina absolut största styrkor som hoppryttare visade sig båda gånger över just femman; MANTAG. Man blir aldrig för gammal för mantag och jag drar ytterst, ytterst sällan hästen i munnen när vi kommer fel tack vare att jag är riktigt snabb på att grabba tag i manen. Och så även här. Så det var ingen skada skedd, bara ett lite långsammare språng. Vi räcker precis över bakbommen, och klonkar i den men den ligger kvar. Mot sexan sedan är vi på väg nära och då håller jag i henne och hon väntar faktiskt (framsteg!!!). Möjligtivs lite, lite nära där ändå, men inte så att det stör mig. Perfekt framåtläge på sjuan och så lite vingel mot åttan men ändå i mål med den mesta hedern i behåll. (Bättre strul i början än i slutet, om man får välja, hehe.) 12 fel.
     
     
    Jag är VÄLDIGT glad och nöjd med min fina häst som kämpar så tappert. Men min egen insats har inte varit till det bättre idag. Det hemska slarvandet har ju nått en helt ny nivå alltså, blä. Det får bli skärpning på det. Sedan behöver jag också lära mig att känna vad som är en LAGOM galopp. Nu har jag nästan lagt upp galoppen lite väl mycket, har det känts som. Jaja, bara att träna vidare! En sak i taget.

    Kombination komplikation

    Ingen kan ju ha missat att vi haft stora problem med kombinationer, jag och min skruttirutt Latoyahäst. Så en vacker dag för snart två veckor sedan tog jag i tag i det en gång för alla (obs, räknar med att få göra en sådan här uppfräschning regelbundet för vi lär få bakslag).
     
    Två hinder och en kombination slängde vi ut för att lägga mest fokus på kombinationen men även få lite flow och därför ha två andra hinder med också. Vi värmde upp och hon kändes kanon, faktiskt. Trevlig! Hon var framåt och intresserad, och ja, det kändes riktigt bra att sitta på hennes rygg och styra på hindren.
     
    Så värmde vi upp på ett räcke och sedan gav vi oss på kombinationen. Bom in, lågt räcke - något större räcke. Hion skuttade glatt över som att hon aldrig gjort något annat. Nu har ju iofs aldrig räcke-räcke varit några problem vad jag kan minnas utan det är mest oxer ut som blivit komplicerat. Detta då hon är så rädd om sig och väldigt noggrann så hon har helt enkelt missuppfattat uppgiften. Så känns det nämligen uppifrån. Hon backar inte av eller kryper ihop för att hon blir osäker, absolut inte, utan hon liksom "aha, jag vet vad jag ska göra!" och så kompromerar hon sin lilla kropp och för sig mini-kort för att få plats med två steg där inne. Fel, alltså! Men svårt att lära om då hon varit så säker på sin sak.
     
    Så planen var att börja ha en bom som hjälp på insprånget och det fungerade ju jättebra. Tills vi får ett "återfall"-ish och hon går på två steg. Då flyttar vi bommen mellan a- och b-hindret så att hon ska förstå och att det därmed blir omöjligt för henne att gå på två steg. Men så tänkte jag mig inte riktigt för och vi har a-hindret på 90-95-ish och sedan en bom mellan hindren. Det kommer plötsligt och hon förstår inte. Jag skulle självklart ha lagt ner a-hindret, men det missade jag. Så när hon rev det så fick det ligga kvar. Hon bröt ut åt höger. Andra gången bröt hon ut åt vänster. Tredje gången löste hon det! Sedan fixade hon det hur bra som helst! Kolla i slutet hur hon är full av iver och bara viiiill hoppa igenom den. Och hon suger på framåt mellan hindren! Det är verkligen som att hon förstår! *hjärtanögon*
     
    Så skuttar vi igenom en liten mini-bana två varv och där river vi räcket för jag känner jätteväl hur jag inte alls har henne på bakbenen i svängen. Men det är inte hela världen. Sista språnget vi tog på den är hon "där hon ska" igen.
     
    Jag är JÄTTENÖJD med att det blev som det blev där i mitten. För hela tanken var ju att ta tag i detta problem som har uppkommit och då när hon gick på ett steg i början så "råkar" det mest bli så. Men samtidigt vill man ju inte provocera genom att lägga dem i skiten medvetet (sånt gör man ju tyvärr regelbundet ändå, men definitvit inte medvetet). Så ja, det var tur att problemet uppkom nu när möjligheten fanns att rätta till det.
     
    (På tävlingen efter, som var Vaggeryd-Skillingaryd, gick hon ju skitbra i kombinationerna! Precis som att hon förstått och till och med redan tagit det till sig och med in på banan. Hoppas nu det håller i sig! Det gjorde det ju även på hoppträningen sist. Duktig skruttis!)
     

    Pärla 27 år!

    Idag är det Pärlas födelsedag och den här gången är det 27 år hon blir. Helt sjukt är det. Hon var ju typ gammal när jag fick hem henne, för snart elva år sedan. Och så har åren bara gått. Snabbt dessutom. Och well, här är vi nu. Med en pensionerad Pärla som faktiskt, sin ålder till trots, ser helt okej ut i kroppen och är vaken och med i huvudet. Och så länge hon är relativt opåverkad så fortsätter vi njuta av varandra <3 (Dvs lite gammal och långsam får man bli, men tappar hon sina sinnen och tvingas således vänja sig vis sämre livsvillkor så ska hon inte behöva vara med längre. Men än mår hon bra.)
     
    Vi tog en kort liten sväng på 2 km bara för att fira, och umgås lite extra - som på den gamla goda tiden. Bästa Pärlis <3
     

    Hoppträningsskrutt

    Toytoy var på hoppträning igår. Jag är nöjd med henne! Hon var ganska framåt och väldigt positiv och lika okomplicerad som vanligt. Jag la henne inte för nära en enda gång! Det enda var väl att jag tänkte lite väl mycket framåt i kombinationen första gången (trodde den skulle vara lite lång så safeade genom att rida framåt lite extra) så då rev vi a-hindret, och på en linje passade det oss ganska bra att gå på åtta språng, men en av gångerna hade vi kunnat gå på sju men så höll jag i henne de sista sprången så det blev åtta ändå. Det var väl inte direkt fel och att rida på sju istället hade inte heller vairt fel, men det var typ det enda jag kan komma på som var ens det lilla att "klaga" på. Hm, jag fuskade väl med en anridning ur sväng och sneddade lite a la omhoppning, men det var samma sak där; "rid gärna ut i hörnet mer", inte mer fel än så. Nej jag är faktiskt väldigt nöjd med henne och helt okej nöjd med min insats också.
     
    Däremot har jag lite problem med sitsen, men det känns sekundärt, hehe. För det första är stiglädren för långa (fast de är i innersta hålen och det blir inte fler hål automatiskt - det har jag provat!), så jag kommer inte ur sadeln som jag önskar i sprången, och det syns tydligt på typ alla filmer den senaste tiden. Dessutom så får jag dåligt tramp i stigbyglarna i sprången och därför får jag lite ostadiga skänklar också. Och så de jävla armbågarna..! Jag har armbågen i vinkel och lägger bara ner handen. Hur svårt kan det vara att sträcka lite på armarna?! Tydligen är det avancerat som fan. Därifrån kan vi fortsätta vidare till "blir urdragen ur sadeln", för Latoya drar fram/ner huvudet då och då (hennes glad-gest), och då flyger jag ur sadeln och "ligger på mage" en stund. Vi blir inte direkt mindre framtunga av ett sådant danssteg. Så jao, jag har en hel del (typ ALLT) att förbättra gällande min sits.
     
    Toytoyskruttis var som sagt väldigt glad igår och hon var till och med lite busig. Känslan vi hade var typ tiptop. Hindren är lätt(a) som en plätt(a), galoppen verkar vi hittat, kombinationen skuttade hon igenom huuuuur bra och okomplicerat som helst - noll och inte den minsta tanke på att backa av där inne (<3), och så bara självförtroendekick på självförtroendekick för skruttirutt när hon serveras hindren bra. Hon känner sig snudd på odödlig nu. Love!
     
    Nästa plan för den hästen är att hoppa P&J i Sävsjö på nationaldagen. Vi är anmälda till 2x 110 cm, men det kan eventuellt möjligtvis kaaanske vara så att hon får gå en vända något högre än så om allt känns tippedi-tippedi-topp! Det tar vi som det kommer.
     
    Idag gick skrutten en barbackatur i skogen. Dessutom hade jag regnkläder på mig så det var inte LITE halt, kan man säga, hahahaha. Och stackars den hästryggen i trav (... varför finns det ens trav?). Galopp däremot! Där var vi som en. Typ. Tills hon hoppar åt sidan, börjar krumbukta, drar ner huvudet (och alltså även mig) och gör så en bit innan vi är som folk igen. Haha, tur det bara är lite minigupp som gäller när hon busar. Snelhest.
     
    Aleccis är på dag ett av den uppsuttna igångsättningen idag! 20 minuters skritt, till oljetorpet och tillbaka igen. Och bara att få sätta sig på den ryggen igen... alltså, wow. Love her! Man känner direkt att det finns en helt annan explosivitet i den kroppen. Trots att hon bara skrittar, utan att ens hetsskritta. Ändå känner man hur "hon är". Jag längtar sååå mycket tills hon går fullt igen.
     
    Och förresten! Att tränsa den hästen! Vill nästan gråta för att jag är världens blödigaste när DE VET. Jag sadlade henne och hon stod med spetsade öron och kollade ut genom stallfönstret. Så tog jag fram tränset, hon tittade till på mig, sen återvände hon med samma blick ut genom fönstret. När jag tog bettet i vänsterhanden, men fortfarande höll det bara precis framför mig (dvs inte "upp" och mot henne), så vände hon sig till mig, sänkte huvudet, siktade in bettet, gapade och tog bettet. Så kunde jag föra över nackstycket och knäppa. Vem vill typ inte gråta av den gesten. Typ som att hon tränsade sig. Jag verkligen, verkligen älskar när de vet. Och de inte bara vet, de visar att de gillar det.
     
    Mina flickooooor idag <3 (Pärl lever och hänger i, men inte på bild, heh.)

    Resultat från Vaggeryd-Skillingaryd med Latoya (26/5)

    I fredags var jag och Ebba iväg med Latoya för att återigen hoppa en 100 och en 110-klass i Vaggeryd. Förra gången var vi i Bratteborg men denna gång var vi på VSRK's anläggning. Det var allt från lokal nivå genom regional och upp till nationell nivå så det var lite högre klass på hela känslan än förra gångens "lilla" lokala tävling. Hm, det låter som jag förminskar Bratteborg men så menar jag verkligen inte, haha. Det är ett trevligt ställe som jag gillar - det jag menar är bara att man nu kände att, även om hindren är lika höga, så var det en lite större uppgift som väntade. Och just det! VÄDRET! Alltså det var så varmt, soligt och underbart! (Nästan i varmaste laget när man ska rida såklart, men inte kan man klaga på solen, nej nej.)
     
    Skruttiruttiplutt... hm, det kan vara så att jag däremot förminskar min lilla häst litegrann, hahaha. Som för övrigt mättes relativt nyligen och nu har hon tagit sig upp på 160 cm exakt. Förra året var hon ju 159 cm, hehe. Hon har hela tiden varit den största hästen men nu blir det fler och fler centimeter från Aleccis - som ju är typ 157 cm hög (liten). Men, det var inte det jag hade tänkt skriva om!
     
    Latoyskipojski som också är min lilla skruttirutt plockade vi ut och gjorde i ordning för första klassen. När jag håller på att sadla så går hoppgjorden sönder! Oh crap. Satte fast ena resåret lite provisoriskt i schabrakets sadelgjords-fästegrej och red med tre knäppen. Hann inte springa och köpa en ny utan det fick bära eller brista.
     
    Känslan vad gäller hästen var faktiskt bra från början. Hon var framåt och intresserad, vaken på drivande hjälp och nästan lite pigg för att vara Latoya! Vi värmde igång bland alla en halv miljon hästar på framridningen och skuttade sedan över framhoppningshindren. Kom lite nära någon gång (i vanlig ordning...) och fick bättre språng också. Hon kändes trevlig!
     
    Red in på banan och tog ett varv runt staketet. Klart hon var uppmärksam på omgivningen men hon kändes inte alls sådär tittig och spänd som hon ju vanligtvis tyvärr är. Det enda stället som hon var sådan på var vid domartornet bara. Så det kändes ju lovande det med. Lasse var förresten på plats och tipsade om att smacka på henne i landningen efter första hindret så det tog jag med mig in till start, och att räta upp mig.
     
    100 cm bed. A
    så satte vi fart och hoppade första hindret. Efter det så drev jag på henne lite i landningen och sedan flöt faktiskt hela rundan på rätt bra. Känslan var faktiskt RIKTIGT bra. Bästa någonsin så här långt! Hon var inte sådär spänd och kort utan tog för sig framåt och var intresserad - och sugen på sitt jobb liksom. Mot trean var väl egentligen enda stället som jag idiotdrev mot men det var just för att bibehålla galoppen förbi domartornet om hon skulle bromsa självmant, men det gjorde hon inte utan vi rullade på. Linjen kom vi nära på med, men inte sådär extremt, men då gjorde jag ändå ett försök att rida fram-fram-fram på fem galoppsprång och försöka få henne att räcka ändå och det gjorde hon. Däremot så kom vi lite väl nära sjuan, så det var inte så bra men hon är rädd om sig. Och förresten, kombinationen! Den gick hur bra som helst! Vi kom utifrån och behöll därför suget framåt och hon sög på genom den och ååh, jag blev så glad! Inga som helst tendenser till att lösa uppgiften genom att göra sig minikort och lägga in extrasprång utan hon löste det som ingenting! 0 fel och känslan var GULD. Jag är jättejättejättenöjd med hur det kändes och att hon som sagt inte alls var sådär spänd, kort och slö, utan hon rörde sig framåt. Duktig skruttis!
     
     
    Och så tog vi veterinärbesiktningsoskulden också. Alltså, HAHAHAHA den här hästen kan man inte jaga på hur som helst. Vi gick bort dit och behövde inte köa, hästen stod still när veterinären kikade på henne. Sen skulle jag ju trava iväg med henne, HAHA. Hon blev så lång hon bara kunde och försökte hålla sig till skritt istället. Vi tänkte ju inte alls på att ta med oss något spö heller så jag sprang, drog och smackade sådär som en kan göra på en slö gammal ponny typ. Men sen blev det trav och hon var självklart godkänd. Lite skillnad mot Aleccis (och typ alla andra tävlingshästar som blivit besiktigade några gånger) som vet precis vad de ska göra. Aja, det var iaf lite roligt. För oss (ehee).
     
    Så in med hästen i lådan och regelbundet kolla läget och vattna under de 3-ish timmarna som hon fick vila upp sig till nästa klass. Och ibland har man tur! Nu var ju detta som sagt lite större tävlingar och dessutom hela helgen så då fanns det faktiskt en försäljare på plats så jag kunde köpa en ny sadelgjord. Flyyyyt! Så till nästa klass fick hon inviga den och mjorå, den verkar fungera, haha.
     
    I klassen tidigare hade de siffror utanför framhoppningen så man såg hur lång tid det var till sin start. Det är väldigt effektivt och jag tycker det är ett skitbra system. Dessa siffror tittade jag på och när jag skrittade in på framridningen blev jag förvånad då de stod på 17. Eftersom jag hade startnummer 32 så var det ju massa tid och jag blev förvånad att de inte hade kommit längre på banan, men tänkte inte mer på det. Så jag skrittade runt där, planlöst, på långa tyglar och liksom "väntade". Sedan ropar de på mig och jag kände mest SHIT. Så tog lite trav och sedan ett par varv i galopp och det lilla hindret någon gång och gick sedan in på framhoppningen. MEN BRA JOBBAT osv. Kände mig inte så värst klipsk där alltså. Varfööööör försökte jag inte bara lyssna noggrannare på speakern?! Pucko! Aja, vi rullade igång mer i galopp där inne och började hoppa fram och skrittade lite emellan. Hon kändes ändå NOLL påverkad av dels detta men inte heller av den tiden i transporten. Skönt! Hon var fortsatt intresserad, framåt och nästan pigg liksom. Och så sprang och hon ruskade på huvudet regelbundet. Gulle. Det betyder att hon är glad, och jag älskar när hon gör så. Älskar när de uttrycker sig <3 När vi sedan skulle dra oss ner till banan, för att stå utanför ett ekipage tänkte jag, så var det precis vår tur att gå in på banan för den före oss var struken (och det hade jag såklart inte heller uppfattat). Ojoj, lite flyt i missuppfattningarna hade vi ändå.
     
    Inne på banan rörde jag mig lite nära domartornet (fortfarande lite spänd precis där) och gick mellan a- och b-hindret i kombinationen. Sen kom jag på att åttan ju kommer ganska snabbt så ville visa henne den också. Annars är hon ju inte ett dugg tittig på hinderkonstruktionerna och det är riktigt jäkla skönt. Men ändå kändes det snällast att visa lite hinder.
     
    110 cm avd. B
    Vi var borta vid åttan när vi fick startsignal men jag tog mig tid att visa den, sedan känns det lite småstressat att komma igång. Jag hade egentligen velat ta lite mer galopp och framför allt fått igång lite mer galopp i henne än vad jag skulle hinna nu, men jag satte galopp så bra jag kunde och styrde mot ettan. Såg att vi skulle komma jävligt stort på den så där idiotdriver jag faktiskt med sporrarna i varje steg de sista stegen och tack vare det så kommer vi intill lite mer och får ett trevligt första språng. Redan efter ettan så ruskar hon litegrann på huvudet och känner sig glad och duktig, hehe. Så söt liten häst! Därefter väntar en ganska tråkig del av rundan. Vi kommer nära tvåan, trean, fyran och femman. Jag trycker på bort mot sexan för blir lite rädd att komma på halvsteg med oxer där, men hon svarar och vi tar oss fram på fem och hon har alla möjligheter att hoppa över den på helt okej avsprångspunkt. Sedan vill jag ha henne lite mer mellan hjälperna men Latoya tycker att hon kan själv så hon går emot handen och min lätt förhållande hjälp men vi har ändå en bra distans framför oss så jag behöver bara mjukna och hålla om. Så får vi återigen bra förutsättningar för att hoppa kombinationen och hon skuttar igenom den precis som hon ska! Därefter väntar åttan som kommer dyka upp lite snabbt och jag är faktiskt väldigt nöjd med min ridning där. Först landar vi och är framtunga efter b-hindret, sedan är hon "rak" och genom svängen får jag henne verkligen på ytterhjälperna och bakbenen. Jag kunde presentera det hindret precis som jag ville (men det syns inte något speciellt på filmen pga vinkeln) och så avslutar vi med ett trevligt språng över nian. SÅ DUKTIG! Trots halvkaos i början så är hon väldigt ambitiös och rädd om sig. Felfri, och fjärde nollan i 110 på raken, av fem totalt i hennes liv. Wow, vad hon kämpar <3
     
     
    Nu ska jag dock berätta vad jag tänker mot hinder 2-3-4-5. Som ni känner till så har jag, förhoppningsvis, HAFT stora problem med att Latoya blir spänd och därför väldigt kort och knappt tar för sig framåt när jag driver henne. Jag är därför rädd för att ta bort energin när jag tar i henne (t ex vid en förhållning). Tar jag då bort energin (för att hon inte är framför skänkeln) så kan hon inte hoppa. I bästa fall så får hon häva sig över hindren, vilket hon med största sannolikhet också kommer göra då hon inte är en "stopper". När hon häver sig över så blir det väldigt jobbigt och kan skrämma henne när hon får ta i så gräsligt - så det är inget alternativ. Vad jag vill med kontakt/förhållning är ju att bibehålla energin men korta henne, spänna bågen, eller sätta mer tryck i henne. Förstår ni då vad jag har för alternativ när jag ser att vi kommer att komma nära hindret? Antingen det förstnämnda (ej ett alternativ) eller att bibehålla energin = få henne att fortsätta tänka framåt, och låta henne gå nära men med samma fart och framåttänk så hon får skutta över "inkorrekt" (alltså sprången blir ju skitdåliga) men utan att det blir lika jobbigt för skallen. Det är därför det inte ser ut som att jag gör något när jag gång på gång lägger henne för nära. Det är alltså inte för att jag vill, utan för att jag vill lösa det som kommer hända på bästa sätt - det sätt som gör minst påverkan psykiskt. Sedan kan absolut andra ryttare ha andra filosofier och hade löst det på andra sätt. Men jag vågar inte ta i henne där. Inte än. Men troligtvis så hade jag faktiskt kunnat göra det denna dag, för nu kändes hon så pass mycket bättre och mer framåt, däremot så tar det ju lite tid för mig att "vänja mig om" och lita på att hennes energi inte "dör" om jag försöker ge henne lite mer plats framför hindren. Nu är det hög tid att lämna den "ovanan" (det är ju en ovana när det är dags att ändra ridning men de gamla mönstren sitter i), och börja rida henne mer och mer som en vuxen häst. Det är dags att börja lita på henne. Och optimalt är såklart att komma på bästa möjliga avsprångspunkt 100 av 100 gånger, men det kommer inte hända så länge det är jag som sitter på. Det är bara ren självinsikt.
     
     
     
    En sak till! Hon var sååå duktig på tävlingsplatsen! Det är så kul att se hur hon blir mer och mer världsvan och nu var nästan som Aleccis. Alltså hon var SUPER. Inte bara "okomplicerad" utan hon skötte sig riktigt, riktigt bra. Så stolt över henne!

    Aleccis på klinikbesök 1&2

    Jag tyckte att Aleccis kändes lite konstig för en månad sedan ungefär. Kunde inte sätta fingret på det men misstänkte någon form av låsning typ. Ringde till kliniken för att kolla henne kiropraktiskt, tänkte jag. Åker hem med en häst som är liksidigt halt, bara på böjda spår. Helt ren på raka spår, ingen som helst reaktion vid böjprov (ändå rätt bra för att vara en sjutton år gammal häst) och fick beröm för väldigt välmusklad och jämnt musklad. Även helt rak i rygg och bäcken. Så faktiskt mycket bra och mycket beröm, men också en liksidig hälta. Hon behandlades och vi åkte hem. Medicin, vila och promenader stod på schemat, och återbesök om tre veckor.
     
    Precis när vi (Ebba följde med) åkte hemåt så hade jag faktiskt inte så dålig magkänsla ändå. Klart att det är skittråkigt och jag kände mig som världens sämsta djurägare men å andra sidan så är det dels liksidigt och dels rider jag på nästan bara raka spår. Så jag känner att jag vill försvara mig med de orden. Men ändå. Fortfarande dåligt samvete deluxe liksom.
     
    Men ju mer dagarna gick och framför allt dessa veckor, så har en sämre och sämre magkänsla krupit sig på och jag har den senaste tiden varit rejält orolig och rädd. Tänk om det är så att hon sprungit runt med någon skit i kroppen och egentligen är så dålig att hon inte ens ska behöva lida i sin egen kropp?! 
     
    Artros, cystor, något-mer-som-jag-inte-minns-namnet-på eller yttre trauma... Det är de "vanligare" alternativen som finns när man pratar problematik i knäna, fick jag veta. För idag var vi nämligen på återbesök. Aleccis var mycket bättre än sist och jag fick välja om jag ville rötga eller inte. Jag valde att röntga. Det är typ den viktigaste i mitt liv. Jag kan inte bara tro, hoppas och vara nöjd utan att veta. Jag måste få veta. Så vi röntgade. Utan sedering. Hon är ju världens bästa häst, liksom. Men hon sa att det var lite läskigt när röntgenmaskinen "jagade" henne från taket, haha.
     
    Hur lättad blir man inte när röntgen inte visade något konstigt alls?! Hon var helt ren och fin i båda knäna!! ÅÅÅH, så jäääävla skönt! (På svenska: hon är alltid inte döende.) Hon fick en dos till, och jag har fått ett försiktigt igångsättningsschema med först fortsatt vila/skritt vid hand, därefter uppsutten skritt för att "känna efter", och om allt är som det ska så byggs det på allt eftersom. Vi ska ha telefonkontakt, dels om några veckor (om allt känns bra) eller tidigare om det inte går som det ska.
     
    Just nu så lever hoppet och jag hoppas innerligt att vad det nu var (inflammation? obs, min gissning. Det är ju vad mina knän sysslar med...) ger sig och att allt bara kan bli som vanligt igen. Jag saknar henne <3
     
     
    Sedan är frågan om inlägg likt dessa är att dela med sig av för mycket informaiton... För många djurägare är det känsligt med skadehistorik. Men å andra sidan så lämnar inte den här hästen min sida levandes ändå, så det spelar ju inte så stor roll.

    Upp, och ner (Lång text som fan, igen.)

    Ahmenhejellerrrr...
     
    Har precis jobbat sju arbetspass på sju dagar och försökt hinna med livet däremellan. Har ju bara en häst att rida, som dessutom bara går fem pass i veckan, men håller även igång med promenader efter schema. Plus sömn och försök till att äta någon gång där emellan också. Och självklaaart så bröt förkylningen ut med. Kul osv. Men vill man något tillräckligt mycket så går det mesta att lösa. Denna gång; 70 timmars jobb.
     
    Latoytoyskrutten rids som vanligt. Vi kämpar på och varierar hoppning, dressyr och uteritter så mycket det går. Och gissa vad?! Jag tror fasen jag hittat en ny (EFTERLÄNGTAD) knapp på den hästen!
     
    Jag känner att jag återigen måste börja med att dra upp att jag ju är till absolut största del självklärd. Det är STORA delar som jag aldrig fått lära mig, inte förstått vikten av, eller till och med missat helt. Att utvecklas på egen hand tar jävligt långt tid, och man tar nästan aldrig rätt väg. Faktiskt. I alla fall inte på de första tio försöken. Jag kan rabbla två stooooora, och direkt avgörande, grejer i ridningen som jag aldrig fått lära mig och därför fått förstå på senare tid.
     
    Det första är balansen. Ja, jag fattar att hästen måste stå på sina ben och att jag sitter där uppe och allt som oftast inte behöver hålla i mig. Det går bra ändå. Men när man hoppar 70 cm felfritt på P&J med sin ponny man red in själv och tror att man därför är redo för att hoppa 80 cm - tills man gör det felfritt, och därefter höja 10 cm till... Alltså det går bara ett tag. Sedan tar det stopp. Detta då balansen inte finns där. Hjärnkirurgi? Nej, inte för alla de/oss som på ett eller annat sätt (i ett tidigt stadie med hjälp, eller själva efter tio-ish år i sadeln) fått lära oss det. Men ja, för någon som glatt skuttat runt på sin obalanserade ponny och överlyckligt varit nöjd för minsta framsteg så är det fan i mej hjärnkirurgi. Det är ju först när det inte längre fungerar som man förstår att det finns ett djupare svar på frågan. Grunden var inte så jävla säker när hindren blir högre, så att säga.
     
    Det andra är yttertygeln. Att det är den man typ rider hela hästen på. Gör allt med. Utgår ifrån. Det är där hästen ska vara. Alltsåååå. Vet ni hur jobbigt det är att lära om efter så himla många år? Nu är den med, yttertygeln, men visst finns det andra kroppsdelars om fuskar. T ex ytterskänkeln på börjda spår får jag erkänna. Och så allt detta som jag inte har fått lära mig än. Hur ska jag veta vad jag inte kan och hur ska jag träna på det? Det är frågan. Kanske kan jag hoppa 130 när jag är 45 år. Om jag inte slutat med hästar då... Vem fan vet. (Just nu så är det inte supermotivernade att traggla på, men det kommer jag till senare.)
     
    Så, det var den biten. Nu kommer vi till nästa.
    Latoya, som ju enbart var inriden och inte mer än så - hon kunde gasa, bromsa, svänga men inte "rätt" galopp osv. Jag har fastnat lite i att jag saknar suget, drivet, bjudningen intresset i henne. När jag regelbundet gnäller på att hon är slö eller "springer för sakta" så menar jag givetvis inte HASTIGHETEN utan just det där intresset av att vilja ta sig framåt till varje pris. Hon har inte bråttom.
     
    Det är liksom det enda jag kan. När hästen redan vill framåt så vet jag hur jag därifrån kan rida på hinder, eller bara göra en jäkla volt. Men när hon (precis som Lillis), går mer in i sig själv och, förvisso ökar om du driver på, men det känns bara som luft. En tom galopp där hon inte vinner någon som helst mark och det går inte att rida ihop henne, få tryck i galoppen och då blir det fan pissvårt att rida på hinder. Vi kommer nära, vi kommer långt ifrån, hon får häva sig över eller så jagar jag henne genom hela rundan.
     
    Spänd, ja. Spänd och tittig. Jag vet vad en spänd häst är (lol), även om jag inte kan rida höga klasser för att jag inte vet hur jag ska göra rent ridtekniskt så har jag ändå bra koll på många andra saker, t ex hästens energi. Inte energi som i fart, utan energi på vad den gör, känner, hur jag ska "sluta en sköld" runt oss första gången den träffar tåget/traktorer/dyl eller titta framåt och fokusera på det. Det är min absoluta styrka som ryttare. Jag anser mig själv vara bra på att få hästen dit jag vill genom att använda eller inte använda hästens och omgivningens energi.
     
    Meeen, spänd ja. Spänd som i spänd och tittig har jag stenkoll på. Latoya är ofta sådan. Men så har jag fått lära mig en ny form av spändhet. Nämligen den spändhet som kommer mellan "väldigt spänd och tittig" och "avslappnad". Däremellan finns en spändhet som jag inte reflekterat så mycket över. För när den värsta spändheten har släppt så har jag varit nöjd med det steget och därifrån försökt fokusera mer på uppgiften; t ex hoppa hinder i en viss ordning, gå förbi en livsfarlig robotgräsklippare osv. Men nu har jag förstått ett steg till. 
     
    Majoriteten av de hästar jag ridit har liksom gått fram när den första spändheten har övervunnits och då har det inte varit fel att fokusera på uppgiften. Men en spänd häst blir en kort häst. Kort i musklerna. Kort i kroppen. Kort över ryggen. Och här har vi den där satans korta jäkla galoppen som jag inte "kan använda"!
     
    På hoppträningen senast så red jag fortfarande som jag gjort i ett år drygt; framåt eller tillbaka, kort sagt. Jag bad henne öka REJÄLT och kortade upp henne rätt mycket. Och så gjorde vi ett par varv i båda varven, för att få snurr i hästkroppen och galoppen. Ja, det fungerade skitbra. Hon kändes kanon på träningen och jag är inte ett dugg missnöjd med energi, bjudning, intresse och allt det där. Men å andra sidan så var det ju också på den bana som hon varit på absolut mest (om man inte räknar ridhuset) på träningarna. Så där är hon ju inte sådär spänd från första början. Så huruvida det satt i den lite mer extrema framridningen eller om det helt enkelt var för att hon från början inte är så spänd där - det vet i fan. Men vi hade en bra mycket bättre känsla där än på tävlingen sist i alla fall.
     
     
    Men, åter till den nya knappen!
    När jag red henne sist, dvs igår, för idag hade hon vilodag, så kom jag att tänka på det här med "kort i kroppen". Kort i musklerna. Så jag provade att bara lägga fokus på just steglängden och "muskellängden" som jag kallar det nu rätt slarvigt. Säg att vi travar och hon är tittig och jättespänd. Då lät jag henne först trava sådär kort, kort och spänd, "tom" och vi kommer ingenstans. Kanske i 200 meter eller något. Sedan lägger jag om benen och "skjuter på" och känner i hela kroppen och förväntar mig att hon svarar med att länga stegen. Det gör jag i kanske 15 steg eller så. Sen plockar jag tillbaka henne igen. Och så skjuter jag på och fokuserar 100% på att länga ut stegen på henne, och så tillbaka igen. Ibland föll hon in i galopp men det gör inget, bröt av och fortsatte bara. Såhär gjorde jag även i galoppen sedan. Efter några gånger förstod hon var jag var ute efter och det kändes som vi kunde fokusera på det tillsammans, och lite, lite släppa det "läskiga" omkring oss. Hon svarade bättre på mig och det blir ett annat tryck i gångarterna. Observera att jag absolut inte ett dugg bryr mig om hennes huvudposition, eller hur balanserade längningarna är. Jag vill absolut inte plocka i henne utan vi tänker bara framåt och längre steg. En sak i taget! Det kändes som att detta absolut kan hjälpa oss och jag ska rida henne såhär till nästa tävling, och rida fram henne såhär innan klasserna. Bara för att se om det kan hålla.
     
    Ooooch, det som suger är att jag inte tänkt på detta förrän nu. Men så är det att tuffa runt ute i skogen på egen hand ":)" Huvudsaken är ändå att jag nu ska fokusera helhjärtat på detta och se om min lilla "länga hästkroppen" kan fungera. Tyvärr så är det svårt att sitta och göra tusen övningar i skogen och få henne avslappnad så, för hon lägger mer fokus på omgivningen oavsett vad jag ber henne om. Men detta "gick fram", och hon kan dels försöka lösa uppgiften och ändå ha lite koll på omgivningen samtidigt. Det är annars svårt för den här hästen att göra just det, utan det är mer en tävling mellan mig och omgivningen vem som vinner uppmärksamheten liksom. Jag tröstar mig med att hon bara är 5 år gammal och löser jag denna grej så behöver jag inte klaga på tomheten i gångarterna längre. Hoppas jag!
     
    Men jao, den delen inbringar ändå lite hopp. Sedan har vi den andra delen... Nämligen Aleccis. Hon ska i morgon åka in till kliniken och jag är så jävla rädd. Alltså VAD FAN GÖR JAG OM DET ÄR KÖRT?! Jag vill bara gråta för jag är så rädd.
     
    Är det kört så är jag fan osäker på om jag orkar med det här slitet längre... Det låter klyschigt och jag har sagt det förr, men den hästen är verkligen definittionen av min drömhäst. Hade hon varit en mööörk skimmel och lite modigare så hade jag fan trott att jag sov konstant. Det finns ingen som henne och jag älskar verkligen så djupt. Hon är så klok, har såå mycket energi, men samtidigt är hon så försiktig som individ och väldigt känslig, och den absolut vänligaste häst jag vet. Att sitta på hennes rygg när man får startsignal... Åh, jag kan aldrig känna det med en annan häst. Och om jag får känna just DEN delen, så får jag aldrig kombinationen av Aleccis igen. Alla hennes fantastiska sidor som jag älskar så jävla, jävla mycket. Man kan rida på många fina hästar med kvalitéer, självförtroende, mod, välridna, lydiga och som kan stava till framgång baklänges. Men på Aleccis... Jag skrattar med henne varje dag. Älskar att sitta på den ryggen. Hennes sjuka intresse till att hela tiden vilja ta sig framåt, snabbt och kraftfullt, varje sekund - jag älskar det. Hon är rolig att rida varje dag, och jag har aldrig suttit på något liknande. För mig, som knarkar fart, är detta verkligen hästen som bär mitt namn. Hon må vara "ful" i sporthäst-idealet och rids defintivt "fel" i dagens rid-ideal, men hon är något alldeles extra och jag är såå rädd att mista henne. Kanske överreagerar jag. Kanske är jag rädd i onödan. Kanska får vi, tvärtom, ett väldigt glädjande besked i morgon (det är nämligen ett återbesök). Men jag är ändå så äckligt jävla rädd. Vill bara ha vår vardag tillbaka.
     

    Resultat från Bratteborg med Latoya

    Bratteborg stod på schemat idag. En miss i hur lång tid de första klasserna skulle ta innan vi behövde anlända gjorde att vi verkligen var ute i sista minuten, men det löste sig ändå. Banan var väldigt enkel och jag hann smita in och stega distanserna under prisutdelningen. Latoya fick en lite komprimerad framridning men det kändes ändå okej. Förutom att jag inte riktigt fick fram henne så som jag önskar. Men att få fram den hästen som JAG önskar är aldrig något jag kan ta för givet. Så en längre framridning behöver definitivt inte betyda att vi "hittar dit" utan kan snarare även betyda motsatsen.
     
    100 cm avd B
    Galopperar mot första hindret och det känns väl ändå okej, men så kommer vi ha samma problem genom hela rundan: vi räcker inte fram! Galoppen känns "tom" och hon tar ingen mark. Det känns som vi står på stället och trampar och det går inte att rida bra mot hindren. Det blir ett litet extrasprång framför varje hinder på distanserna. Dessutom blir det rent skit mot en oxer där vi kommer jättestort. Jag trycker av henne och hon försöker hoppa. Klämmer i för kung och fosterland men räcker såklart inte över bakbommen. Dessutom så går hon på TVÅ steg inne i den KORTA kombinationen som, i det här fallet, "bara" är sju meter i mina mått mätt. Dvs inte "7 och 20/30/40/50". När jag rider mot den och hon ser den så är det inte som att hon "backar av och fegar ur" utan det är snarare som att hon ser den, tänker "aha, den här uppgiften vet jag hur jag ska lösa!" och så komprimerar hon sin kropp och går på två ministeg där inne. Alltså hääääst. Du är den största häst jag haft - du når!!! Vi tog oss runt med en inte skitbra känsla, men ändå "bara" ett nedslag, så 4 fel i resultatlistan. Och ni ser ju själva vilken skitrunda.
     
     
    Vi ställde faktiskt in hästen i lådan i de 20 minuter det skulle ta innan det var dags att ta ut henne igen. På så vis hann vi äta ett par korvar och gå banan, och hon fick 20 minuter i lugn och ro. Jag startade sista i klassen (och sist på hela dagen), så det räckte att ta ut henne när jag var nöjd med bangången. Eftersom hon redan gått en klass. Denna klass gick ju då inte som tänkt. Varenda jäkla distans var ett problem och vi räckte inte fram på en enda linje (inkl kombin). Därför var min första plan såhär: får jag inte fram henne så är det bättre att planera att rida på ett extra steg på varje distans för då blir det en trevligare upplevelse för Latoya, jämfört med att jag försöker nå fram hon sedan få ta ett extrasteg och komma nära gång på gång. Men helst så ska hon såklart gå på rätt antal steg och hon har fysiskt sett möjligthet att räcka fram. Så det ska liksom gå.
     
    Sen red jag fram igen. Denna gång så tog jag verkligen för mig av hennes galopp inne i ridhuset. Med min sits och med min energi, och med drivning givetvis, så försökte jag hitta en STOR galopp och så rullade vi runt, runt några varv i båda varven tills det kändes bra. För ja, det kändes bra efter en stund. Hon tog sig framåt i en stor galopp, tog mark och fick ett bättre sug framåt och tryck i steget.
     
    Därefter hoppade vi fram. Först på det lilla. Och jag försökte hela tiden tänka på att rida henne som i ridhuset och tänka STOR galopp hela, hela tiden. Det kändes ändå bättre och blev bättre och framför allt lättare att rida på hindren. Ögat är ju ändå anpassat efter att vi ska ta oss framåt liksom, och samma sak med att få ihop henne mer framför hindret om jag behöver ta en förhållning.
     
    Sen kom problemen. Jag var själv kvar på framhoppningen och skulle bara skutta över oxern med innan jag började bli klar. Styr på den när den ligger på 110 och, jag vet inte vad som händer, men hon smiter bredvid. Tänkte att en gång är ingen gång och styr på en gång till. Då hoppade hon. Men jag ville ta det en gång till. Då smiter hon bredvid igen! Jag kan själv knappt förstå varför. Det kom så plötsligt, men absolut inte som med Aleccis där hon först bjuder och sen kastar sig bredvid utan det är mer som att hon fastnar i ena sidan och blir svårstyrd plus oengagerad eller något. Jag vet inte. Vad jag däremot vet är att jag behövde ha hjälp att sänka hindret så jag ropade på Ebba över hela anläggningen tills hon kom löpande. Vi slängde ner oxern tre hål och skuttade över. Höjde ett och skuttade över. Höjde igen och skuttade över men rev bak. La upp bommen och skuttade över och var nöjda så. Hm... kul liksom.
     
    Då kände jag ju såklart i magen att det absolut kan vara fel på henne. Hon kan ju såklart ha ont eller liknande. Så jag täkte att står hon emot (eller vad jag ska kalla det) och smiter bredvid eller vägrar så utgår jag direkt. För detta är inte likt Latoya! Klart man blir lite orolig ju. Men jag ville ändå ge det ett försök. Hon hoppade ju när vi sänkte, om det nu var höjden som provocerade fram beteendet? Alltså jag känner verkligen inte igen det. Vi hade bra galopp och det kändes bra i anridningen men så bara försvann hon ett par galoppsprång innan hindret och jag kunde inte styra upp henne på mitten liksom. Svårt att förklara.
     
    110 cm avd B
    Men! Så går vi in och när det är vår tur försöker jag snurra igång galoppen så bra jag kan. Mot ettan så är jag ändå sådär lite, lite, lite avvaktande (OM det nu är så att hon har ont eller något, samvete har man ju ändå mot djuren!) men hon hoppade så trevligt så. Observera hennes bakben! Så fina. Sedan visste jag att tvåan, en av banans största oxrar, skulle komma rätt fort så jag ville verkligen ha framåttänk i henne där ur svängen. Detta i kombination med att hon var tittig mot (utanför) kortsidan vilket gör att vi tappar tryck där när hon fokuserar fel en stund. Så jag är på henne rätt mycket mot tvåan men sedan får vi faktiskt upp farten och lyckas hålla en enligt mig en hyfsat bra galopp genom hela banan. Alla distanser flyter på bra, hon får framåtlägen de allra flesta gånger och det känns bra så långt. Sedan kommer kombinationen och hon går in i samma läge som innan. "Aha, det här känner jag igen!", men denna gång är det mer mitt fel. Jag ser att vi kommer komma nära men jag har bara ett alternativ: driv för att bibehålla framåttänket och energin. Hade jag plockat i henne där så hade det ändå slutat på samma vis (i bästa fall). Så vi kommer nära där, men ändå "med fart" så hon lyckas skutta över men går på ett galoppsprång och tusen småsteg av någon underlig gångart. Direkt i landningen så har vi sex språng fram till sista räcket så jag känner att jag MÅSTE ha fram henne. Jag driver på, hon svarar och vi kan segla över sista hindret. Ändå en hyfsad runda, MEN ändå inte den allra bästa känslan, tyvärr. Jag vill inte behöva rida henne såhär "hårt". Okej att jag driver mycket och även viftar med nävarna ibland, men det är inte ryck, slit eller ponnysparkar så det är inte den fysiskt hårda ridningen jag syftar på (mest), utan det psykiska. Jag får rida henne hårt psykiskt. Det är det där stadiet strax innan man blir lite arg, nivet. Jag vill inte rida henne så. Jaja, resultatet blev i alla fall 0 fel och hem åkte vi ganska nollade känslomässigt. Det var inte det bästa vi gjort, men inte heller det sämsta.
     
     
    Å andra sidan så brunstar hon nu, så visst kan det också spela in i att hon var lite mer "tillbaka", eller så. Jag kan verkligen inte sätta ord på känslan! Det känns inte som det ser ut. Och att kalla en häst slö, seg och långsam ger mig inte den bilden som Latoya ger. Jag ser en verksamhetshäst framför mig. Förlåtande, som vet vad som förväntar sig av den osv. Det behöver inte vara negativt, absolut inte, men det är vad jag ser framför mig när jag pratar om en slö, seg och långsam häst. Hon är ju inte sådan. Men det känns som galoppen är "tom". Hon springer i luften men vi kommer ingenstans. Samtidigt är hon defintivt INTE slö i huvudet. Hon är vaken och glad. Tycker ändå det är roligt att vara iväg, anser jag. Hon är ju alltid såhär. Men jag behöver hitta knappar till hur jag ska rida henne VARJE DAG för att hitta och befästa en STOR galopp "med innehåll", så att säga.
     
    Avslutningsvis vill jag säga att det är orättvist om kah skulle påstå mig vara missnöjd med hennes instas och det är jag verkligen inte. Det är väldigt fint av henne att ändå leverera när jag hela tiden vill ha mer, mer och mer. Mer successivt. Jag vill ha det jag vet finns i henne - jag sitter inte och försöker tvinga till mig mer än hon kan ge mig. Men jag vet inte hur jag ska plocka fram det när jag behöver det, så att säga. Mer träning! Annorlunda träning!
     
    Nu är det skithög tid att krypa ner och sova. Jag hoppas innerligt på en dundersömn som fixar till det jobbiga halsont jag fått idag. För den kommande veckan är BRUTAL. Sju arbetspass på sju dagar, 10-12 timmar styck. Slå det ni, om ni kan. (Yey, vad lägligt att bli sjuk!)

    Skruttdressyr med Toytoyskrutten

     
    Före och efter hoppningen i onsdags så värmde vi upp och varvade ner på dressyrbanan för att kika lite på staketet. Alltså, HAHAHA, vad vi sög på att göra saker och ting vid en viss specifik punkt! Och inte bara det! Hålla en och samma gångart en viss sträcka var tydligen också över vad vi klarade av, hahaha. Kolla nedan, till exempel. Så fort jag styrde ut på en diagonal så tog det inte två galoppsprång förrän häst hade bytt galopp, trots att jag både underhöll "rätt" galopp och motade "fel" galopp. Hon kunde tydligen själv, sa hon. Och se hur det gick då, hahaha. Fan vad vi sög!
     
    Sedan, lite längre ner, så har vi bilder på en helt vanlig galoppfattning. Frågan är om det blir tio poäng på den? Alltså jag döör, HAHAHA. Man kan säga att det känns som att vi behöver träna lite på det här att "rida fint". (Obs, hemma kan hon gå supertrevligt (FAKTISKT xD), men där finns det ju inga specifika mått och bokstäver att gå efter utan blir väl både medvetet och omedvetet att vad jag ber om blir var det passar vilket innebär att det inte alltid blir med största precision, obviously. Det kommer fram när man rider på en ridbana, lol.) Det ser inte ut att bli några MVG-resultat på dressyrbanan med den här hästen heller, haha. (<- obs, jag är inte dummare än jag begripar att vi behöver träna. pöööss)
     
     
     
     
     
     
     
     
     
    Fin häst!

    Onsdagshoppning med Latoya

    Yeaas, i veckan så hoppade jag igenom Latoya igen. Tanken var att ta med det vi behövde träna på från förra veckans träning, men jag kan inte påstå att det blev så. Senaste tävlingen i Eksjö och denna hoppning gick i lite samma tecken. Latoya blir piggelin och det i sig tycker jag verkligen om - men jag kan inte reglera henne ett jäkla skit! Hon dundrar på och det är ett lotteri hur vi siktar på avsprångspunkterna. Jag kunde inte ens räkna takten i galoppen för när vi närmar oss hindren och jag ser att jag behöver hålla ihop henne lite och backa av henne lite så händer ingenting och jag "vågar" typ inte räkna klart för jag är så rädd för att det ska gå åt helvete. Men hon hjälper till en del själv de sista sprången (vilket är tur i det här sammanhanget då det kan gå illa annars). Dock hade det ju underlättat både för henne och mig om jag fick chansen att kommunicera lite med henne under resans gång. Jag tror detta är övergående, men jag tänker inte räkna med det utan snart får jag ta på mig hårdhandskarna och se till att jag måste få igenom mina förhållningar annars kan vi ju, som synyes, knappt styra på 110. För lotteri kan vi inte hålla på med hur som helst.
     
    Trots missar både här och där, omtramp och två gånger kände jag mig tvungen att smacka fram henne till hindren för att få henne att sträcka ut och "nå" dem, så var väl känslan ändå helt okej. Hon är positiv och lite pigg - och det om något har jag verkligen efterfrågat! Så jag klagar inte, meeeen weeeell, ni ser ju. Hon kastar med huvudet och tycker bara att jag ska ge fan i henne. Hon kan själv, tydligen.
     
    Latoya har väldigt lätt för att korta sig och "sätta sig" (syns två gånger, en gång mot gula oxern och i svängen mot sista sprången vi tar på kombinationen). Detta gör tyvärr att hon lätt som en plätt hinner backa av mellan A och B i kombinationen och då blir det skitlångt om vi inte kommer i bra galopp och på ett bra läge. Men återigen är det itne så lätt för mig att reglera avsprångspunkten så det kan lika gärna bli nära och då blir det såklart ännu längre. Jag har inte lika lätt för länga henne. När jag väl får en större galopp i hästen så går det som sagt inte att reglera (obs, även styrkegrej såklart, men ni ser ju även att hon inte accepterar bettet).
     
    Vi ska egentligen gå på sex galoppsprång på linjerna, men jag vågade fan inte skicka iväg henne på sex utan ville ha in sju. Vi red på sex på träningen men då var det idiotgas för att räcka fram och det känns så framtungt... som ett sämre alternativ. Så när vi nu tränade utan tränare ville jag inte göra något dumt och siktade därför på att gå på sju. Även det syns ju hur det gick det med. Sisådär.
     
    Det som händer nu är att vi börjar med att byta träns till ett annat träns som ska lägga bettet stadigare. Alltså stadigare, men utan att "dra åt/spänna" tränset. Med det vanliga tränset hon har nu kan jag enkelt lyfta bettet några hål, dra åt nosgrimman ett hål och slänga på aachenremmen. Men det gör jag inte. Hon ska bära bettet själv, utan att tränset placerar det genom hårdare remmar. Dessutom tänker jag rida med clipsen som även ska fördela förhållningen delvis över nosryggen - och jajamän, visst är det ett micklem-träns jag kostat på och köpt till hästen. Fyfan vad hon är bortskämd nu. Både ny transport och nytt träns (det är ju ändå 1500 kr bara för ett träns liksom) inom en månad, haha.
     
    MEN, givetvis gör inte tränset jobbet. Jag är bara trött på att hon härjar runt med bettet och inte låter oss "prata" med det (bland annat). 9 av 10 pass fungerar det förvisso, men nu har jag börjat störa mig på det mer än innan. Jag har velat prova ett micklem länge, men varit för snål för att köpa. Det är jag egentligen nu med, men jaja. Det råkade bli ett köp idag ändå. Men nu spårade det ut! Givetvis gör inte tränset jobbet, absolut inte. Antagligen kommer det inte ens bli någon skillnad, men vi börjar där. Och sedan fortsätter vi med att jag, nu när hon piggat på sig en hel del, får bli konsekvent med att varje förhållning ska gå igenom, punkt. Och generellt bli noggrannare med min ridning.
     
     
     
    Ville egentligen ha den fina med ljusa sömmar, men plånboken skrek så jävligt så det gick fan inte. (Plus att det inte fanns i rätt färg och storlek.)

    Aleccis

    Aleccis Van De Nachtegaele är min tävlingshäst. Hon är ett sto född 2000 efter Opium De Laubry - Alcatraz. Vi tävlar i hoppning tom 120 cm och H90 i fälttävlan.

    Pärla

    Pärla 2855 heter min själsfrände. Hon är en fjording född 1990 efter Sindarve Tulling 143 - Bure 53. Vi har tillsammans startat Fjord-SM i hoppning och hon var min "tävlingsponny" förut.

    Lillis

    "Lillis" (Ditooh) var mitt impulsiva köp jag gjorde i juni 2014. Han är en Welsh partbredvalack (wmn/swb) född 2011. Han är efter Stendyssen's Diablo RWM 61 - Chess 880. I mars 2016 sålde jag honom.